ARBETSLÖS
orsakerna och lösningarna globalt och lokalt
Kapitelinledningarna ur boken med samma namn utgiven av Miljöförbundet Jordens Vänner 1997.
Enligt International Labour Organizations rapport World Employment 1996/97 är en knapp miljard arbetslösa eller undersysselsatta. Eller översatt till ett rimligare språk och om man räknar in familjer: mer än en miljard är helt eller delvis beroende av formella eller informella välgörenhetssystem för att försörja sig.
Arbetslöshet och undersysselsättning har länge varit ett problem i Sydländerna. Men sedan 80talet har de tagit sig sådana proportioner att den nått även det privilegierade Nord &emdash; inte minst gräddkanten här i Sverige.
Alltfler ställer sig frågan vad arbetslöshet beror på och hur den ska hanteras. Men de ställer sig den frågan på helt olika sätt. Den här antologin försöker ge en överblick över olika tänkbarheter.
Regeringar tenderar att se arbetslöshet som en fråga om bristande effektivitet. Genom förbättrad utbildning, effektivare infrastruktur och bättre konkurrens vill man öka näringslivets förmåga. Detta ska då leda till tillväxt, något som på något sätt ska komma alla till del menar man. Tydligast företräds denna syn av EUkommissionen, vars program mot arbetslösheten återges här.
Problemet med detta synsätt är att den ökade effektiviteten förutsätter utstötning av mindre effektiva delar vilket ökar arbetslösheten. Det är nämligen inte fråga om någon absolut brist på försörjningsmedel utan om att de kommer allt färre till del. Det är frågan om en tudelning av samhället, en successiv utstötning av dem som av olika skäl inte passar in i organisationen.
En del har kallat detta "tvåtredjedelssamhället". Men som Will Hutton har visat för Storbritanniens del trängs också mycket stora delar av majoriteten allt närmare kanten (The state we're in, Jonathan Cape 1995). Man kanske skulle tala om "tredjedelssamhälle" i stället.
Eller varför inte "femtedelssamhälle" &emdash; enligt Hans Peter Martin och Harald Schumann är det i de termerna vissa näringslivs och regeringstoppar talar (Globaliseringsfällan, Symposion 1997). Det stämmer också väl med inkomstfördelningen i världen &emdash; 20% får mer än 85% av världens inkomster.
Det finns många sätt att beskriva hur denna utstötningsprocess går till. I antologin återger vi något tiotal.
Men det finns inte heller något klart alternativ till regeringarnas förslag. Vad som finns är ansatser.
Öka konsumtionen?
En sådan ansats är den strävan att återuppliva traditionell socialdemokratisk efterfrågestimulerande politik som keynesianerna står för (efter John Maynard Keynes, den engelska ekonom som gjorde den nordiska arbetarrörelsens politik acceptabel bland akademiker på 30talet).
De ser åtminstone klart att regeringarnas nedskärningar och trimningarna av produktionsapparaten gör att det blir allt fler som inte har något att köpa för, och att detta leder till minskad produktion och till ännu större nedskärningar i en allt värre ond cirkel. Deras förslag är att staterna ska hålla uppe efterfrågan genom att anställa folk till rimliga löner när näringslivet inte tycker att det lönar sig att göra detta.
Det finns problem även med keynesianernas förslag. De tar sällan upp det globala perspektivet, även om det i och för sig vore möjligt att göra det. Men framför allt missar de att utstötningsprocessen främst är social och kulturell.
Keynesianernas medel att stoppa utslagningsprocessen är att hålla produktion och konsumtion uppe. Den som har nyckelrollen är staten och de effektiva förhandlingsorganisationerna, medan vi andra har rollen som konsumenter. Det var tomheten i denna vision som sextiotalets ungdomar revolterade mot, och deras argument har snarast förstärkts av miljökrisen och av insikten att rollen som klient åt staten och förhandlingsorganisationerna varken är särskilt tillfredsställande eller särskilt trygg. Att det borde gå att organisera livet bättre med mindre produktion och konsumtion, och att självstyre faktiskt har ett egenvärde, blir i värsta fall ett hot mot keynesianernas program.
Men keynesianerna har i alla fall det mest sammanhängande programmet (även om det finns förvånande lite uttryckt i sådan form att det kan återges i denna antologi; vi kommer att hänvisa till böcker). Det har också en styrka i att det ställer frågan om makten, åtminstone nationellt, och att det räknar med sociala krafter som kan hjälpa till att genomföra programmet, nämligen fackföreningar och andra organisationer som företräder dem som drabbas.
Smörgåsbord från miljörörelsen
Andra alternativ ser mer ut som smörgåsbord som man kan plocka av men som inte utgör något sammanhängande program.
Dit hör mycket av de förslag som har kommit från miljörörelsen närstående källor. Förslag om skatteväxling, förslag om skatt på valutaspekulation och förslag om kortare arbetstider (till exempel) bortser helt från frågan vem som ska se till att förslagen blir verklighet. De bortser också från försörjningskrisens karaktär av social och kulturell uteslutning; de är tekniska förslag som har ett intresse som delar av en politik (det är därför de finns med i den här antologin), men vi skulle bli förvånade om de tagna för sig orsakar någon större mobilisering bland dem som hotas eller drabbas av uteslutningspolitiken.
Det gäller också det hittills bästa försöket att smälta ihop det keynesianska programmet med miljörörelsens förslag &emdash; Olle Erikssons Bygg om Sverige till hållbarhet, som till stora delar finns inkluderad här.
Det finns alltså många ansatser. Vi har ställt ihop den här antologin för att ge substans åt Miljöförbundet Jordens Vänners programförklaring miljö och solidaritet. Vi ser inga möjligheter att göra något åt miljökrisen utan att samhället hålls samman &emdash; hindras från att spricka upp i en allt rikare elit och en allt större andel utstötta välgörenhetsklienter. Samtidigt måste frågan ställas om produktionens, konsumtionens och kulturens innehåll, liksom om vem som är den sociala kraft som kan genomföra ett program mot både miljökris och utstötning.
Det senare är antagligen svårast, och viktigast. Vilka sociala krafter finns det över huvud taget som är starka nog att definiera sig själva, sina behov och föreslå program &emdash; utan att det allt starkare desinformationssamhället förvrider fokus och hindrar folk från att själva formulera sina mål?
I ett program mot utstötningskrisen måste uppenbart en politik för att skydda och stärka folkliga identiteter ingå.
Vi föreslår alltså inget program utan överlåter det åt bland annat er som läser boken. Vi har samlat artiklar om dels försök att förklara utstötningskrisens orsaker (avsnittet Världens växande arbetslöshet), dels förslag till program mot den. Det finns inledningstexter kring varje förslagsinriktning, och dessutom diskussionsfrågor som vi har tyckt vara relevanta. En del förslag till bredvidläsningslitteratur finns också inströdda i sina sammanhang.
Jobbgruppen
Miljöförbundet Jordens Vänner
Tord Björk, Birgitta Henriksson, Kerstin Palmlund, Louise Pettersson, Jan Wiklund (sekreterare och översättare), Staffan Wrigge
Internationalisering och automatisering
Arbetslösheten ökar i hela världen, på några undantag när, och är nu ungefär 30%. I arbetslöshetens spår följer svält och umbäranden.
Samtidigt är arbetslöshet ett absurt fenomen. Det finns behov, och det finns människor som vill arbeta för att tillgodose behoven. Varför får de inte det?
Svaret på frågan ser olika ut beroende på vem som svarar.
Om man frågar de vanligaste nationalekonomerna eller de politiker som lyssnar på dem ska man otvivelaktigt få höra att arbetslösheten beror på att de arbetande har det för bra. De har för höga löner och för stora förmåner. Lönekostnaderna är så höga att företagen inte vill anställa folk, heter det med olika variationer. Om lönerna sänks tillräckligt långt kommer företagen att efterfråga folk igen. Det är enda sättet att minska "den naturliga arbetslösheten". Det är ett synsätt som har slagit igenom bäst i USA, där det numera inte är ovanligt med löner som ligger på någon tia i timmen och som inte ens räcker till mat.
Historiskt sett är förstås den förklaringen orimligt närsynt. Under hela perioden från 1945 fram till ungefär 1975 ökade både löner och fackliga rättigheter snabbt i industriländerna medan arbetslösheten var mycket låg. Sedan började arbetslösheten att öka samtidigt som löneökning och andra reformer stannade av. Någonting hände på 70talet, någonting som innebär ett brott i utvecklingen, någonting som inte låter sig förklaras bara i termer av nationalekonomers evigt oföränderliga kurvor av tillgång och efterfrågan.
Delade synsätt
Vad det var som hände kan det dock också råda delade meningar om.
I detta studiematerial har vi återgivit några sådana förklaringar.
Rainer Falk utgår från internationaliseringen som förklaringsmodell. Visserligen har, som Falk skriver, internationella ekonomiska förbindelser funnits mycket länge. Men det nya som har hänt är att att avstånd inte längre spelar någon roll för möjligheten att styra ett företag. Tack vare kommunikationsrevolutionen kan ett företag med huvudkontor i Borås precis lika gärna lägga tillverkningen i Bombay och faktureringen i Manila. Självklart att sysselsättningen i Västergötland försvinner då &emdash; så länge som de västgötska lönerna är högre än de indiska.
Jeremy Rifkin utgår från automatiseringen. Även detta är ett gammalt fenomen. Men de arbetande som tidigare gjordes överflödiga av automatisering kunde beredas arbete genom de offentliga tjänsternas utveckling. Men nu har automatiseringen nått även dit, så den möjligheten går inte att använda längre.
Andra författare betonar de politiska faktorernas betydelse. Michel Chossudovsky pekar på hur transnationella företag och internationella politiska organ gemensamt skapar den arbetslösa "reservarmé" i tredje världen som kan ta över våra jobb, genom att avhysa bönder och driva in dem till storstädernas slum. Gunnar Album visar med fisket som exempel hur staterna använder maktpolitik och till och med offentliga subventioner för att stödja ineffektiva metoder som har den enda fördelen att de brukar mycket kapital och lite arbete, och därmed lägger kontrollen i bankernas händer istället för i kustsamhällenas. Mikael Nyberg visar hur arbetslösheten används som ett av flera medel i en strategi för att få ut så mycket som möjligt av varje arbetande för så lågt pris som möjligt. James A. Paul och Suzanne S. Paul ger också exempel på hur en internationellt samordnad kampanj ser till att obarmhärtigt tvinga folk, även gamla och sjuka, ut att söka arbete för att därigenom göra reservarmén så stor som möjligt.
I en artikel i DN 10.3.1996 efterlyste LOekonomen P.O.Edin bättre analyser av de här politiska skeendena, istället för av de ekonomiska som uppenbarligen inte förklarar så mycket. Fram till ungefär 1975, och i Sverige ända fram till 1990, kunde de arbetande se till att staterna tog hänsyn till deras intressen av försörjning i första hand. Idag tar staterna helt andra hänsyn. Varför det, undrar Edin. Varför tycks det plötsligt omöjligt för de arbetande att påverka regeringarna?
Ändrade maktbalanser
Sådana strukturella maktbalansresonemang är inte lätta att finna dokumenterade, åtminstone inte i en form som är hanterlig nog att få plats i detta studiematerial.
Några möjliga sätt att resonera ska antydas, utan att vi tar ställning för något speciellt:
Det enklaste är att följa Falk i spåren och hänvisa till globaliseringen och kommunikationsrevolutionen. Tidigare har det funnits en tröghet i det ekonomiska systemet som både befolkningar och stater har kunnat skydda sig bakom för att bygga upp samhällen på egna villkor. Den trögheten är borta nu, vilket gör både civila samhällen och stater hjälplösa. Statsfunktionärerna ser därför ingen annan råd än att göra som de transnationella företagen vill &emdash; om inte annat för att få behålla sina egna privilegier.
Man kan också med USAs arbetsmarknadsminister Robert Reich (Arbetets marknader inför 2000talet. SNS 1994) hänvisa till uppkomsten sedan 70talet av en talrik, kosmopolitisk övre medelklass vars makt bygger på kunskap om denna internationaliserings och denna kommunikationsrevolutions funktioner. Den är inte intresserad av den kollektiva säkerhet som ligger i samhällsavtal och välfärdspolitik, snarare är den intresserad av att säkra egna privilegier på majoritetens bekostnad. Skälet till att den också är i stånd att göra detta skulle vara att den är ganska stor, större än den gamla överklass som fick stryka på foten vid välfärdsstaternas uppkomst.
En modell som har varit populär bland forskare på FOA är att hänvisa till bristen på systemkonkurrens. Tidigare fanns en utmanare bland staterna, nämligen Sovjet, som var mindre bunden i det ekonomiska systemet. För att hindra att befolkningarna vacklade i sina lojaliteter måste statsledningarna i Västeuropa och Nordamerika göra eftergifter och bygga upp ett välfärdssamhälle. Det slipper de nu. Den teorin ansluter väl till ett gammalt synsätt bland historiker som säger att demokratin var ett resultat av den allmänna värnplikten. För att få folk att ställa upp som kanonmat i konflikter med andra stater måste regeringarna betala med folkvänliga reformer.
En idé som har fördelen att den gör också vanligt folk till aktörer med förmåga att påverka historien är en som hänvisar till den traditionella folkrörelsestrategins sammanbrott. Från början av 1800talet byggde de direkta producenterna i världen upp välorganiserade folkrörelser med världsvida förbindelser och mångsidig strategi. Från 1890talet snävades dessa rörelsers strategier in till en: att ta makten i regeringen och använda statstjänstemännen till att bygga upp det goda samhället. Detta lyckades hyggligt under lång tid, tack vare att strategin byggdes under av folkrörelsemobiliseringar. Det gick dock allt sämre från 1970talet: ju mer man förlitade sig på tjänstemän och yrkespolitiker desto mindre gjorde man själva i folkrörelseform. Rörelserna avmobiliserades. Och ju mer rörelserna avmobiliserades desto mindre motiv hade statsfunktionärerna att göra som folkrörelserna sa. De gick istället sina egna vägar i eget intresse.
En variant av detta synsätt brukar framföras av Immanuel Wallerstein (se t.ex. Liberalismens slut, i Den globala konflikten, Miljöbiblioteket 1993). Den går ut på att de styrande i världen under lång tid gav efter för folkrörelsernas krav i de rika länderna, för att få lugn och ro att exploatera resten av världen. Men när folkrörelserna bara växte i hela världen insåg de &emdash; på 70talet &emdash; att de inte i evighet skulle kunna köpa sig fria utan måste sätta hårt mot hårt för att bevara sina privilegier och sitt överläge.
Kanske alla dessa synsätt har sina fördelar. Säkert finns det också fler. Vi uppmanar er att hitta dem och diskutera deras tillämpbarhet. Sådana teorier kan ge en vink om bästa sättet att komma tillrätta med våra nuvarande problem.
Skatteväxling och omställning
Tanken att man ska "utnyttja" den höga arbetslösheten för att få mänskliga resurser att förbättra miljön är så självklar att det nästintill har blivit skåpmat även för regeringar. Försiktigheten på det hållet är dock stor jämfört med vad som är möjligt.
Det finns många sätt att föreställa sig hur "jobbskapande för miljön" skulle gå till. Det som länge har varit mainstream inom debatten om miljön och jobben är s.k. skatteväxling.
Idén bakom skatteväxling, dvs sänka skatten på arbete och istället höja den på olika slag av miljöfarliga utsläpp, är den enkla att man inte ska beskatta något man vill uppmuntra.
Tanken väcktes för såvitt vi vet första gången 1983 av den schweiziska ekonomen Hans Christoph Binswanger. Hans intresse var i första hand att finansiera statsbudgeten.
Sedan dess har många tagit upp temat och också försökt beräkna vilka effekterna skulle bli.
Mer service, mindre råvaror
Den enligt många seriösaste undersökningen är den som gjorts av Deutsche Institut für Wirtschaftsforschung och som heter ungefär Ekologisk skattereform &emdash; även om Tyskland blir ensamt. Den refereras senare i denna skrift.
Den utgår från att energiskatterna höjs så att energipriset ökar med 7% per år. De extrapengar staten får in delas ut till hushållen (som en summa lika för alla) och till företagen (som en sänkning av de sociala avgifterna) så att båda kategorierna var för sig varken vinner eller förlorar på reformen.
Följden av en sådan skatteförändring är att produktion som kräver mycket energi blir dyrare och därmed svårare att sälja. I gengäld blir produktion som kräver mycket arbete billigare.
Eftersom energikrävande produkter blir svårare att sälja minskar energiförbrukningen med ca 20% på tio år. Och eftersom arbetskrävande produkter blir lättare att sälja ökar sysselsättningen med ca 1,5% under samma tid.
Allt visas med traditionella ekonometriska metoder.
Skatteväxling är också en viktig del av Internationella Jordens Vänners och Wuppertalinstitutets rapport Ett hållbart Europa.
Men räcker det?
Det finns en viss styrka i den sortens tänkande som ligger bakom förslagen till skatteväxling. Det är en enkel tanke som går lätt att propagera. Och den stämmer väl överens med etablerad visdom. Inte ens den mest förhärdade bolagsliberal borde kunna invända mot att man ska beskatta sånt som är oönskat snarare än önskat.
Mycket riktigt växer också skaran av skatteväxlingens proselyter. I Sverige finns sedan flera år en koldioxidskatt, även om partierna nu tycks ha fått kalla fötter inför nästa steg. Österrike kommer enligt Wuppertal Bulletin on Ecological Tax Reform 1995:2 att i partipolitisk enighet genomföra en skatteväxling med början 1996. I Tyskland slåss partierna om bästa sättet att genomföra den. Och EUkommissionen har också anslutit sig till anhängarna och försöker övertyga Storbritannien och Frankrike om fördelarna.
Så kanske det här finns en möjlighet för miljörörelsen att vinna en stor seger utan större ansträngning?
Men det kanske ändå är bäst att fundera igenom saken en gång till. Kanske skatteväxling inte räcker? Enligt Institut für Wirtschaftsforschung skulle t.ex. en överföring av skatt från arbete till energi av en sådan storleksordning att energin blev 7% dyrare varje år leda till 1,5% fler jobb på tio år. Det är 600.000 av de ca fyra miljonerna arbetslösa i Tyskland. Och minskningen av CO2utsläpp skulle bli 20%. Men är detta nog?
Ett snävt synsätt?
Det kan rentav tänkas att den sortens ekonometriska beräkningar som Institut für Wirtschaftsforschung och Wuppertal Institute har ägnat sig åt inte är särskilt exakta. Varje sådan beräkning utgår nämligen från något som ekonomer kallar ceteris paribus &emdash; "allt annat lika". Dvs. bara det man studerar ändras i samhället, allt annat förblir oförändrat.
Om något är säkert är det att så stora reformer leder till stora förändringar.
Och slutligen kanske de ekonometriska beräkningarna inte ens fångar in det som är viktigt. Kanske det viktiga är det politiska styrkeförhållandet mellan å ena sidan det kosmopolitiska näringsliv som ständigt försöker flytta produktionen till det land och den plats där det är lättast att sänka både löner och miljöskydd, och å andra sidan de lokalt förankrade folkliga rörelser som försöker uppnå någon slags stabilitet och politisk frihet att skapa utrymme för ett bättre liv.
Kanske skatteväxling kan vara en bra metod för en sådan rörelse. Men kanske det blir svårt att nå en tillräcklig politisk sprängkraft i en idé som uttrycker sig i procentsatser? Kanske behövs det mer av social vision än i och för sig bra löften om nya arbetstillfällen?
Mer riktade metoder?
Många har känt att skatteväxling eller andra "prispåmiljön"åtgärder inte är tillräckliga. Det finns många grunder till deras tvekan:
Dels finns det en lång tradition inom folkrörelserna att misstro marknadskrafter, även om de är styrda. Hur som helst är de bara rutiner, menar de, och levande, seende och kännande människor måste vara bättre på att se konkreta behov än vad aldrig så bra rutiner är. Därför finns det också en lång tradition inom folkrörelser att vilja ändra på det som är fel direkt, utan att gå över abstrakta rutinförändringar.
Ett ytterligare skäl till detta är att folkliga rörelser vill se ett folkligt stöd för politiska åtgärder för att undvika en ytterligare teknokratisering och professionalisering av politiken. Förändring av en viss skattesats i syfte att nå en förändring av marknadens funktionssätt är en typisk abstrakt reform som lånar sig ypperligt till teknokratpolitik, medan t.ex. ombyggnad av bostäder, utbyggnad av järnvägar och omläggning av jordbruket till ekologisk bärkraft är handfasta reformer som kan få ett folkligt stöd och t.o.m. en folklig medverkan i genomförandet.
Därtill kommer att "pris på miljön" uppenbarligen inte är nog, ens enligt förespråkare som Institut für Wirtschaftsforschung. Det finns gott om skäl till detta. Ett har getts av energisystemforskaren Thomas B. Johansson: Energimarknaden är så monopoliserad att prisförändringar inte slår igenom så bra av sig själva. Ett annat är att den statligt uppbyggda infrastrukturen bromsar en omställning och därför skulle behöva byggas om.
Bygg om för bärkraft
Program för att bygga om för ekologisk bärkraft och därmed också minska arbetslösheten är inte särskilt utvecklade i Europas miljörörelse. Det finns en del förslag för olika sektorer &emdash; skapa jobb genom energihushållning är de kanske mest vanliga.
Exempelvis har INforSE &emdash; Europe Campaign on Sustainable Energy and Employment &emdash; försökt beräkna sysselsättningseffekten av en omställning till hushållning och förnybara energikällor. Det menar man kan ge ungefär 1,7 miljoner permanenta jobb i EUländerna, oräknat indirekta effekter.
Detta är dock inte mycket vid sidan av den svenska socialdemokraten och byggprofessorn Olof Erikssons förslag Bygg om Sverige till bärkraft. Han menar att man på ett lönsamt sätt skulle kunna skapa 150.000 jobb per år i Sverige genom omställning till ekologisk bärkraft. Främst tänker han på ombyggnad av hus till energihushållning och ombyggnad av avlopp för återförande av gödning till jordbruket. Ombyggnad av städer för minskad trafik ingår också i tanken även om han anser det svårt att räkna på.
Provisoriska utopier
Kärnan i Erikssons tanke är dock varken ekologisk bärkraft eller minskad arbetslöshet utan något mycket större: att det behövs en politisk idé som kan bryta vanmakten inför de transnationella marknadsmatadorernas förstörelseverk och som kan vinna ett brett stöd genom att peka på ett konstruktivt projekt som tillgodoser grundläggande mänskliga behov.
Därför ägnas en tredjedel av skriften åt argumentation för de "provisoriska utopiernas" kraft, med 30talets krispolitik som illustration (Beställ gärna hela skriften från Miljöförbundet Jordens Vänner!).
Eriksson hoppas att en omställning till ekologisk bärkraft ska leda till en era av samförstånd i Sverige istället för nuvarande konfliktfyllda kattrakande. Kanske är det att hoppas på lite för mycket, givet att den ena parten i konflikterna &emdash; kapital och övre medelklass &emdash; i princip har lämnat Sverige som arena och gör sig alltmer hemma på den globala nivån eller åtminstone EUnivån. Men det hindrar inte att den andra parten &emdash; folkmajoriteten &emdash; ändå kan ha god nytta av Erikssons förslag som en del i ett alternativ till den förda anpasslingspolitiken.
Andra omställningar
INforSE har också försökt räkna på vad mer återanvändning skulle ge. Problemet med detta är att temat är oöverskådligt: alla saker vi använder skulle i princip både kunna renoveras för att leva mycket länge och sedan skulle materialet kunna användas i ny tillverkning. INforSEs blygsamma resultat kanske skulle bli ganska mycket om man summerade allt.
Man skulle också kunna beräkna hur många jobb det skulle bli av en omställning av mathanteringen till långsiktig ekologisk hållbarhet &emdash; dvs bortsett från gödningen. Märkligt nog tycks det aldrig ha skett, vare sig i Sverige eller nån annanstans. Här finns ju annars mycket att ändra på, inte minst för att ersätta alla mattransporter med lokal bearbetning.
Bevara tryggheten och förkorta arbetstiden
Alla sociala behov kan inte buntas samman under rubriken miljö. Det finns ett brett spektrum av behov, alltifrån vård av gamla till vars och ens behov av tid för att umgås med vänner och familj, som på ett eller annat sätt inte tillgodoses, av skäl som har att göra med att arbetsmarknaden inte fungerar.
Offentlig service
Ett absurt resultat av den ekonomiska krisen är att den offentliga servicen förfaller. Skolorna får sämre standard, gamla får sämre vård, kollektivtrafiken skärs ner och folk uppmanas köra bil.
Men ur samhällets synvinkel är det uppenbart dumt att folk får arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag för att göra ingenting, när de lika gärna skulle kunna jobba. Även om det de gör bara är värt mellanskillnaden mellan bidrag och lön lönar det sig för samhället att de anställs.
Det är detta som är tanken bakom Wigforss' ironiska fråga vi är för fattiga för att arbeta, som återges tidigare i detta häfte.
Märkligt nog är det inte så många som har tagit fasta på detta &emdash; enligt nationalekonomen Sören Wibe beror det på att det är så självklart att det inte förtjänar att påpekas. Ändå kanske det är vad arbetslöshetsdebatten behöver.
De närmast berörda, de offentliganställdas fackliga organisationer, har bara vågat antyda möjligheten. SKTF och Kommunalarbetarförbundet har t.ex påpekat hur dyrt det är för samhället att låta folk gå arbetslösa, men övergripande förslag saknas i stort sett.
Att det offentliga anställer folk för att göra nyttiga arbeten när de annars skulle gå arbetslösa brukar gå under namnet keynesiansk politik. I Sverige har en sådan sådana synsätt lagts fram av ytterst få. Bo Rothstein föreslog i DN 13.10.96 att staten skulle betala kommuner och landsting för att anställa arbetslösa i vårdjobb till reguljära löner (enligt ett kvotsystem). Och Per Gunnar Berglund har i boken Konsten att avskaffa arbetslösheten (Ordfront 1996) föreslagit en bred övergång till ett keynesianskt synsätt.
Här återger vi dock ett mer kortfattat förslag av ekonomen Sten Ljunggren vid Uppsala Universitet. Han föreslår att kommunerna får 50 miljarder av staten att utföra kommunala tjänster med. Det kostar i praktiken bara 13 miljarder extra, men det ger jobb åt 200.000 personer som kan göra nyttiga saker åt alla andra. Saker som är värda långt mer än de 13 miljarderna det kostar.
Internationellt är förstås debatten lite livligare. I USA, där tydligen den akademiska friheten är större än här, är nationalekonomerna långtifrån eniga om att vägen till välstånd går via korslagda armar och svältlöner &emdash; kanske har de haft längre tid på sig att studera följderna av en sådan politik. Här publicerar vi utdrag ur artiklar av ekonomerna Lester Thurow och James Galbraith, tidigare publicerade i Ordfront Magasin 4/96. OM fortsätter den keynesianska diskussionen framöver för den som är intresserad att följa den.
Övre medelklassen vill inte
Problemet med detta program är att det inte lönar sig för stats och kommunkassorna. För dom är det billigare att betala arbetslöshetsunderstöd eller socialhjälp än att betala lön &emdash; även om skillnaden inte är stor.
Visserligen skulle den skillnaden kunna tas in nån annanstans. Sten Ljunggren föreslår en skattereform med skatt efter bärkraft &emdash; i klartext att övre medelklassen får betala lite av sitt överflöd för att göra samhället dynamiskt igen, och även Thurow och Galbraith föreslår att man skattevägen ska jämna ut skillnaderna i samhället. Det är inom parentes sagt det klassiska sättet att övervinna ekonomiska kriser &emdash; man skakar om samhället litegrann så att de fattigaste femtio procenten får mer på de rikastes tjugo procentens bekostnad. Detta ökar efterfrågan på varor och tjänster samtidigt som det minskar spekulation och annan onyttig verksamhet, och konjunkturerna går uppåt igen.
Problemet är att övre medelklassen inte har någon lust att göra detta. Men det är ett politiskt problem, inte ett ekonomiskt. Det behandlas således med politiska mobiliseringar, inte med ekonomiska mirakelkurer.
Ytterligare andra debattörer har gått ett steg längre. Exempelvis har den engelske ekonomen Paul Ormerod ifrågasatt om nationalekonomin, som den för närvarande praktiseras, fyller något vettigt syfte över huvud taget. Dess utövare verkar ju helt ur stånd att föreslå något annat än att fortsätta den slippriga väg ner i depression som vi just nu följer. Han lyckas faktiskt visa, i en bok som är alldeles för tjock för att publicera här, att deras modellbyggande inte har något med verklighet och vetenskap att skaffa utan mer liknar medeltida skolastik (Paul Ormerod: The death of economics, Faber & Faber 1994). Det finns inga nationalekonomiska lagar, i alla fall inga sådana som dagens nationalekonomer hävdar. Det finns inget enkelt samband mellan arbetslöshet och inflation. Det finns ingen "naturlig arbetslöshet". Vägen ur krisen går genom politiken: en politisk rörelse för att använda samhällets resurser till nyttig produktion kan åstadkomma oändligt mycket mer än om EUs finansministrar och/eller centralbankschefer ändrar på nån ekonomisk variabel här eller där.
Dela tiden rättvist
Ett annat lika absurt resultat av arbetsmarknadens sönderfall är att det arbete som efterfrågas fördelas så ojämnt. Allt färre arbetar allt mer. Samtidigt som alltfler blir arbetslösa måste alltfler arbeta övertid.
Inte minst detta har föranlett många fackligt aktiva att kräva kortare arbetstid. Låt oss dela rättvist på de jobb som finns, har de sagt. Då kan de arbetslösa få jobb samtidigt som de fulltidsarbetande kan få mer tid för familjen och andra intressen.
Det är också fackföreningar som har visat vägen. Inte i Sverige &emdash; här är man fortfarande alltför bunden vid ett gammalt synsätt att arbetstidsfrågor är till för regeringen &emdash; utan i länder som Tyskland, Danmark och Frankrike.
I Tyskland togs initiativet till arbetstidsförkortning redan i början av 80talet, och 1983 var 35timmarsveckan huvudkravet Första maj. Tack vare en mycket skicklig kampanj där både folkrörelsens muntillmunkontakter och det centraliserade mediasamhällets möjligheter utnyttjades, och tack vare en effektiv strejk, är kravet nu genomfört.
Redan från början har kopplingen till arbetslösheten varit klar. Det är i företag där nedskärningar hotar som kraven snabbast har förverkligats &emdash; med eller utan lönekompensationer. I många fall har man gått långt utöver kravet på 35timmarsvecka, och i många fall har detta t.o.m. lett till nyanställningar, vilket visas av Tommy Isidorsson i en rapport från svenska Metallarbetarförbundet (som har gjort mest i Sverige för att bryta förlamningen!).
Bakgrunden är, förutom fackets skickliga kampanj, att även företagen hade ett intresse av att bryta låsningen till 40timmarsveckan. Deras intresse låg naturligtvis främst i att öka flexibiliteten, som Mikael Nyberg har visat i en tidigare artikel. Men det tyska facket hittade ett kreativ svar, där även arbetarna tjänade på flexibilitet.
Kortare arbetstid eller lägre lön?
Enligt John Hille på Idébanken i Norge är arbetstidsförkortning kanske det enda sättet att på lång sikt bereda arbete åt alla &emdash; det enda sättet att förlika den ständigt ökade produktiviteten med kravet på minskad resursförbrukning.
Hilles huvudpoäng är nämligen att ökad produktivitet alltid är samma sak som att ersätta mänsklig arbetskraft med ökat uttag av naturresurser. Vilket alltså är omöjligt av miljöskäl. Visserligen kan man en tid framåt ersätta även gammal miljöförstörande teknik med effektivare metoder men detta har en bortre ekonomisk gräns. Det är alltid ersättningen av mänsklig arbetskraft som går under namnet "tillväxt".
Alternativen är därför två. Antingen att acceptera låg produktivitet och därmed låg levnadsstandard. Eller alltså (enligt vår tolkning) att dela arbetsmarknaden i två: en högeffektiv del där alla arbetar en mycket begränsad tid, och så resten där det inte spelar nån roll hur effektiv man är eftersom försörjningen ändå är ordnad.
....eller ökat självbestämmande?
I förlängningen av Hilles synsätt ligger att man börjar diskutera vad som över huvud taget är nödvändigt att göra på betald arbetstid. Kanske kan den formella arbetstiden skäras ner drastiskt för alla, och många behov börja tillgodoses på annat sätt än via stat och marknad? Hille nämner t.ex. att behovet av sjukvård bör minska om förslitningen minskar, och i en ekologiskt hållbar ekonomi bör, som Wuppertal Institute påpekat, behovet av t.ex. dagliga resor och ersättning av utslitna produkter också minska. Detta möjliggör minskade penninginkomster. Kanske är det på det sättet möjligt att bryta ut större delar av våra liv ur statens och näringslivets kontroll?
Det kanske finns anledning att påminna om att de första fackföreningarna i början av 1800talet hade "avskaffa löneslaveriet" som sitt förnämsta krav. Ett krav som det kanske kan vara aktuellt att återuppliva?
Sådana tankar har i viss utsträckning lanserats av mycket etablerade kretsar i samhället &emdash; t.ex. av P.G.Gyllenhammar &emdash; under rubriken "informell sektor". Skillnaden är dock att de närmast tänker sig det informella arbetet som något som läggs till det industriella, ett tillhåll där de som stöts ut kan överleva billigt tills näringslivet eventuellt behöver dem igen. Det är så de stora informella sektorerna i Sydländerna fungerar.
Så där Hille och Wuppertalinstitutet ser ett broderligt delande på samhällets resurser mellan industriell och informell sektor ser Gyllenhammar en industriell sektor som lägger beslag på godbitarna medan den informella snällt får hålla tillgodo med avskrädet.
Utvecklingen hittills talar för ett mer konfliktfyllt perspektiv. Den "formella" eller monetarierade sektorn har under de senaste femhundra åren erövrat allt större del av den mänskliga kulturen och inte alltid brytt sig om hur stora offer detta har krävt bland människor och lokalsamhällen. Folkrörelsernas historia, från 1500talets bonderevolter, över 1700talets bröduppror, fram till 1900talets strejker och antikoloniala befrielsekrig, har av många forskare setts som människors försvar mot s.k. förvaruligande eller spridning av monetariserade relationer. Idag ser vi hur bonderörelser i syd kämpar mot att den formella sektorn lägger generna under sig. Kanske det mest realistiska synsättet är det pågår en kamp mellan sektorerna på liv och död.
Lokala eknomier eller global politik
Enligt Rainer Falk (Fattigdom och arbetslöshet i världssamhället) beror den globala sysselsättningskrisen på globaliseringen av ekonomin. I det förflutna kunde staterna gripa in när ekonomin råkade i olag, och motverka spiralen av minskad efterfrågan och minskad sysselsättning genom att sätta igång offentligt finansierade projekt. Idag är detta mycket svårare, eftersom ekonomin är global medan staterna fortfarande bara är regionala. Den sysselsättningseffekt staterna klarar av att skapa sprids därför snabbt i systemet och tunnas ut i motsvarande mån, medan staternas kostnader bara drabbar dem själva. Metoden fungerar inte längre, enligt Falk.
Ur detta finns två utvägar (som förstås kan kombineras).
Den ena är att ekonomin flyttas tillbaka till den nationella nivån där politiken håller till.
Den andra är att politiken flyttas till den globala nivån för att tampas med ekonomin där.
Återlokalisering av ekonomin till den nationella nivån är förstås den politik som alltid har förespråkats av länder som har varit i underläge på världsmarknaden, mot de starkaste länderna som alltid har varit för frihandel. Det var den politik som förespråkades och tilllämpades av USA, Japan och Tyskland på 1800talet, av Ryssland, Indien och Kina på 1900talet och idag har sin internationellt främste intellektuelle företrädare i Samir Amin. Syftet här är vinna spelrum för att organisera den nationella ekonomin så att den blir stark nog att klara sig internationellt. Termen är avlänkning.
Avlänkning i Iländerna
Att även de mest industrialiserade ekonomierna far illa av världsmarknadens härjningar är en ganska ny insikt. Trots att utlokalisering av "föråldrad" industri är en gammal företeelse &emdash; textilindustrin började flyttas från England till Indien och Kina redan före första världskriget &emdash; är det som Falk och Rifkin framhåller först med kommunikationsrevolutionen som näringslivet kan internationaliseras fullt ut, i betydelsen att det kan ha full kontroll oavsett var produktionen äger rum. Det är alltså först med kommunikationsrevolutionen som den tröghet i systemet försvinner, som hittills har skyddat det civila samhället och människorna från internationaliseringens destruktiva krafter.
Det är i USA och England &emdash; där globaliseringspolitiken har främjats mest hämningslöst av regeringarna &emdash; som kraven på återlokalisering av ekonomin har rests kraftfullast. Mest känd internationellt är kanske den avhoppade Världsbanksekonomen Herman Daly som har propagerat för en lokalare ekonomi i ett par böcker; t.ex. Herman Daly och John Cobb: For the common good. Här presenterar vi en artikel av Colin Hines och Tim Lang.
Men också i Norge, där förhållandet till världsmarknaden tematiserades av delvis självhushållande, EGkritiska fjäll och fjordbönder redan i början av 70talet, har det funnits utrymme för tankar om avlänkning. Nationalekonomen Fritz Holte företräder den diskussionen.
Global socialpolitik?
Om avlänkning kan ses som ett sätt att flytta tillbaka ekonomin till den nivå där politiken håller till kan man också tänka sig det omvända. Att flytta politiken till ekonomins globala arena. Det är vad Rainer Falk föreslår &emdash; även om han har föga att säga om hur det ska gå till.
Och nog är den diskussionen ganska outvecklad ännu så länge. Det som hittills oftast har diskuterats, främst i socialdemokratiska och nordfackliga kretsar, är att de internationella frihandelsavtalen måste kompletteras med socialklausuler, dvs stater måste ha rätt att vägra import av varor som har producerats under socialt orättfärdiga förhållanden. Tanken är att företag inte ska kunna utnyttja oorganiserade arbetare i ett land för att bjuda under de löner som tillämpas i länder där arbetarna är organiserade.
Socialklausuler, kopplat till skatt på valutatransaktioner, lyx och klimatskatter, stopp för avregleringar och en demokratisering och stärkning av EU är också vad de tyska ekonomijournalisterna Hans Peter Martin och Harald Schumann föreslår i boken Globaliseringsfällan, Symposion 1997.
Och det låter ju bra. Men Sydfacken protesterar våldsamt mot förslaget om socialklausuler, samtidigt som stora delar av t.ex. miljörörelsen protesterar mot en stärkning av EU.
Sydfacken misstänker nämligen att socialklausuler skulle kunna utnyttjas emot dem. Initiativet i förslaget ligger ju hos Nordländernas regeringar. Och de har förmodligen föga intresse av att hjälpa arbetare i Syd. Istället skulle förmodligen klausulerna användas uteslutande när det passar för Nordländerna att stänga ute Sydländernas produkter, medan det inte skulle finnas något hinder för import när Nordföretag inte drabbas.
Och miljörörelsen misstänker att EU inte låter sig demokratiseras. Snarare är det, likt det gamla Sovjetunionen, uttryck för en hierarki vars mål &emdash; global konkurrens &emdash; är bestämt från början. En stärkning av den hierarkin försvårar, menar man, de lokala och nationella handlings och motståndsmöjligheterna medan resultaten av en demokratisering är högst tvivelaktiga.
Grundfelet i förslagen är förstås den topptunga konstruktionen där initiativet läggs i regeringars och eliters händer. På klassiskt önskelistemaner börjar man fundera över vilka reformer man vill att regeringarna ska genomföra. Ännu tydligare är det i en annan bok i ämnet, Lissabongruppens Konkurrens och konsekvens (Ordfront 1996). Efter en genomgång av konkurrensprincipens destruktiva konsekvenser när den tillämpas i global skala föreslår man kort och gott mer samarbete. Hur detta ska åstadkommas, och vem som ska vrida världens inriktning 180 grader, diskuteras inte ens.
Global folkrörelsepolitik
Istället skulle man kunna fundera över hur folkrörelser tillsammans ska förändra maktbalansen i världen.
Kanske det är ett omöjligt sätt att resonera. Det menar i alla fall Wolfgang Sachs m.fl. i Global ecology (Zed 1994). Där varnar de för tron på att lösningarna finns på den globala nivån, just därför att där är det bara jetsetet som kan agera. Och de har knappast något intresse av lösningar till flertalets fromma.
Å andra sidan finns det ju andra sätt att agera globalt än att delta på internationella konferenser.
Ett sätt är det som arbetarrörelsen kom på redan för 132 år sen. År 1864 bildades The International Working Men's Association, känd som Första Internationalen, med syftet att bidra till internationellt strejkunderstöd och hindra internationellt strejkbryteri. De var förbluffande effektiva och lyckades på ett par tre år sprida den fackliga idén över hela Europa. De brydde sig inte om makthavarnas internationella konferenser, men genom interlokalt samarbete skapade de en ny social maktbalans åtminstone i Europa, där arbetarnas synpunkter blev mycket viktigare än förr.
Idag denna form av transnationell folkrörelsehandling betydligt mindre utvecklad.
Vad gör vi själva?
Fackföreningar bekämpar visserligen nedskärningar och avskedanden. Men deras strategier &emdash; med viktiga undantag, t.ex. Frankrike julen 1995 &emdash; utgår oftare från anpassning till strukturer som bestäms av andra, t.ex. staten eller EU, än från vad deras egna lekmän skulle kunna göra i strid mot dessa strukturer. De har långt kvar innan de når den grad av social fantasi som deras föregångare hade för över hundra år sen.
Miljörörelsen är inte bättre. Även där tenderar rådgiveriet till stater och företag att skymma undan behovet av att skapa egna fakta för att hävda viktiga principer och intressen. Vi har visserligen också kunnat se en tendens under tiofemton år att både funktionärer och lekmän samlas till stora internationella möten, gärna i samband med makthavarnas konferenser; det första som arrangerades på folkrörelsers egna initiativ var kanske bonderörelsens i Chiapas i juli 1996. I juni 1997 planeras också ett massmöte i Amsterdam i protest mot den depressiva arbetslöshetspolitik som finns inbyggd i Maastrichtöverenskommelsen.
Men dessa möten har oklara mandat, särskilt när de berör många rörelser samtidigt, och har ännu inte lyckats samordna någon politik som svarar på den globala utstötningskrisen. Istället dominerar rådgiveriet även där &emdash; man kritiserar vältaligt sakernas tillstånd och föreslår reformer som staterna ska genomföra, men man har få idéer om vad man själv kan bidra med för att skapa den sociala maktbalans där reformerna blir ofrånkomliga.
Här publicerar vi den mötesdeklaration som vi tycker har kommit längst, Madriddeklarationen från december 1995, som antogs i samband med EUs toppmöte av 500 personer från 120 arbetar, miljö och andra organisationer. Vi publicerar också en kritik mot ett annat möte, Miljöförbundet Jordens Vänners kritik mot FNs sociala toppmöte i Köpenhamn samma år och i synnerhet mot det vidhängande NGOmötet.
|
Ur boken: Arbetslös? Orsaker och
lösningar, lokalt och globalt Kan beställas från Alternativ
Stad + 46 (0)8 643 70 51 |