Bakgrund till en folkrörelseguide
Av Tord Björk
Människor har slutit sig samman över, genom och under många gränser sedan länge för att tillsammans kämpa för ett värdigt liv åt alla. De kristna bekämpade i början av vår tideräkning runt hela Medelhavet tron på att bara de dygdiga, de kunniga, slavägare och andra fria män hade ett värde. Fredsrörelsens första konferens hölls i Poitou år 989 för att bekämpa rövarbaronernas krig. Fattigmunkar i franciskanerorden predikade vördnad för naturen och bekämpade lydnad mot överheten under medeltiden i hela Europa. Gesällskap växte fram i Sverige under 1600-talet som satte arbetsgivare i blockad över hela nordeuropa, slöt kollektivavtal och organiserade sjukkassor precis som våra dagars fackföreningar, medan gesällvandringar förde hantverksarbetarna samman från Europas alla hörn.
Folkrörelser som samverkar över stora geografiska avstånd och bygger upp en egen makt är alltså inget nytt. Det är heller inget nytt att stora internationella officiella arrangemang ordnas dit folkrörelser inbjuds som viktiga deltagare för att tillställningen ska uppfattas som mer legitim. När Napoleon III skulle besöka världsutställningen i London 1862 tog han med sig 700 franska arbetare. Dessa passade på att besöka de engelska fackföreningarna. Tillsammans kom de på att starta Första Arbetarinternationalen och att organisera segerrik kamp mot internationellt strejkbryteri.
1900-talets organisationstillväxt
Idag uppfattas ofta internationellt folkrörelsesamarbete som något nytt och starkt växande. Särskilt uppmärksammade har stora alternativa möten till FN-konferenser blivit och framväxten av så kallade NGOer, en förkortning som står för non-governmental organisations, ofta översatt till svenska som icke-statliga organisationer. Denna utveckling fick sitt genombrott, och i hög grad sin form, med FNs Stockholmskonferens 1972 om den mänskliga miljön.
Då demonstrerade tusentals människor på gatorna mot det miljömord i Vietnam som USA orsakade med giftbombningar av skogen. Då samlade Folkets Forum dem som ville samverka med aktioner och lokala folkliga aktioner. Då samlade det lite mer välfinansierade Miljöforum många från större paraplyorganisationer; det oberoende dagliga nyhetsbladet ECO gavs ut om konferensen av Jordens Vänner; 3.000 journalister var samlade och minst lika många ledande politiker och tjänstemän från hela världen.
Under 1990-talet fick vi åter en ökad uppmärksamhet på denna slags toppmöten. En lång rad stora FN-konferenser har hållits där olika teman knutits till frågan om utveckling, ofta formulerad som miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbar. Genombrottet blev Riokonferensen om miljö och utveckling 1992, som samlade tiotusentals regeringstjänstemän och näringslivslobbyister och lika många andra till det alternativa Global Forum. Det fortsatte med Sociala Toppmötet i Köpenhamn 1995 med minst lika många deltagare på alternativmötet, och Kvinnokonferensen i Peking 1995 som samlade över 30.000 personer på det s.k. NGO-Forum.
Många andra skeenden visar också på den starka expansionen av folkrörelsernas och framför allt frivilligorganisationernas och NGOernas internationella verksamhet. Bara antalet av de organisationer som arbetar med internationellt bistånd har ökat i industriländerna från 1.600 år 1980 till 2.970 år 1993 enligt Smillie och Helmich (1993). Än starkare ökning finns redovisad för många länder i tredje världen, t.ex. Nepal, där antalet biståndsorganisationer har ökat från 220 år 1990 till 1.210 tre år senare, eller Tunisien där det fanns 1.886 statligt registrerade NGOer år 1988 och 5.186 tre år senare. OECD räknar med att NGO-biståndet ökat i fasta priser från 2,8 mdr USD till 5,7 mdr USD under samma period. De 176 internationella NGOer som fanns 1909 har ökat till 28.900 år 1993, enligt Världskommissionen om Global Governance ledd av Ingvar Carlsson och Sidhat Rampal.
Folkrörelsesamarbete
Den internationella eller globala ekonomins ökade makt och den politiska nationalstatens minskade har gjort att nya former för folklig samverkan växer fram. Denna samverkan beskrivs inte alltid bäst med termen internationell. Ibland kan den vara translokal mellan olika vängrupper i olika länder, eller transnationell genom att bestå av en organisation eller folkrörelse som överskrider nationsgränserna. Även termen transnationell kan vara för begränsad för gränsöverskridande folkrörelser som har en kollektiv identitet och samverkan där nationsgränser är irrelevanta, t.ex. miljörörelsen, arbetarrörelsen eller den antirasistiska rörelsen. En folkrörelse är heller knappast global; dess styrka ligger i engagemanget i vardagen i den lokala gemenskapen, kombinerad med det globala engagemanget och samarbetet. "Glokal" kan vara en bättre term för gränsöverskridande folkrörelser än alla begrepp kopplade till nationen.
Det globala folkrörelsesamarbetet växer fram samtidigt med det mer formella och professionellt dominerade internationella NGO-biståndet och lobbypåverkan av officiella organ och föfretag. Folkrörelserna, eller som det ofta heter i engelskt språkbruk, gräsrotsorganisationer, är också i tillväxt enligt olika rapporter, även om den inte är lika stor som de mer professionella NGOernas. Lester Salomon (1993) går så lång att han säger att
"en veritabel föreningsrevolution tycks nu vara på väg på den globala nivån, som kan innebära en lika betydelsefull social och politisk utveckling under det sena 1900-talet som framväxten av nationalstaten var under 1800-talet."
Nya utmaningar
Men utvecklingen är inte utan inre motsättningar. De gamla folkrörelserna kämpade för frihet, social rättvisa och välfärdsstat, och lyckades under 120 år efter 1848 driva igenom reformer för dessa krav med hjälp av nationalstaten. Men under 1980-talet fick nyliberalismen starkt genomslag i hela världen. Reformer handlar numera oftast om nedskärningar av social välfärd. Först i stor skala i tredje världen, genomdrivet av Internationella Valutafondens och Världsbankens strukturanpassningsprogram. Sedan också i Europa, särskilt Storbritannien, och USA. Nu har denna politik nått Sverige.
I denna politiska utveckling ingår också stärkandet av regionala organisationer. Den mest framskridna modellen är EU, men andra regioner följer efter med frihandelssamarbeten som NAFTA, MERCOSUR och APEC. Alltmer politik samordnas internationellt. Samtidigt ökar de sociala klyftorna globalt, regionalt och individuellt. Avståndet mellan den fattigaste femtedelen av jordens länder och den rikaste var i början av 90-talet 1:61, medan klyftan mellan den fattigaste femtedelen av mänskligheten och den rikaste var 1:140. Samtidigt accelererar den globala miljöförstöringen.
Folkliga gränsöverskridande krafter ställs alltså inför stora uppgifter. Den nyliberala modellen som överför makt till marknaden ser också positivt på NGOer, frivilligorganisationer och självhjälpsgrupper. Det finns risk för att det i och för sig nödvändiga uppbygget av internationella allianser mellan folkrörelser för att påverka EU eller företag, eller för att bistå fattiga och förtryckta blir till något annat än det var tänkt. Edwards och Hulme beskriver problemet i sin studie av NGO-biståndet (1995):
"NGOer har alltid försett fattiga människor med välfärdsservice i länder där myndigheterna saknat resurser för att generellt täcka allas behov inom hälsovård och utbildning; skillnaden är att de nu ses som den kanal som föredras för välfärdsservice och som en avsiktlig ersättning för staten."
Interna problem
Allt fler folkliga biståndsorganisationer blir beroende av statligt stöd för sin växande men fläckvisa verksamhet och riskerar samtidigt att legitimera nedskärningar i statens generella sociala välfärd. I tredje världen har detta varit tydligt länge. Det är nu också på väg att få ökat genomslag i Europa och t.o.m. Sverige under slagord som EUs subsidiaritetsprincip. Solidariteten mellan människor internationellt och i Sverige förvandlas till biståndsadministration och välgörenhet på givarens villkor till mottagande klienter.
På liknande sätt utvecklas den folkliga politiska solidariteten. Alltmer professionell lobbypåverkan tar överhanden och fram växer mängder av organisationer vars demokratiska mandat är oklara, oftast i huvudsak finansierade av den motpart de är tänkta att påverka. Dit hör t.ex. miljörörelsens European Environmental Bureau eller solidaritets- och utvecklingsorganisationernas Liaison Committee i Bryssel. Det finns alltså ingen enkel indelning där folkliga och icke-statliga organisationer är självklart goda krafter i arbetet för miljö och solidaritet medan de statliga är dåliga.
Vi människor behöver samverka med varandra för att få ett bättre samhälle och försvara tryggheten och friheten. Det finns inga enkla lösningar. Var och en måste söka de kollektiva eller individuella lösningar som är möjliga. Vi måste handla, och av pragmatiska skäl kan det ibland vara nödvändigt att använda de former som redan finns. Miljöförbundet Jordens Vänner verkar för miljö och solidaritet. Romfördragets målsättning om tillväxt överordnat miljöhänsyn, och EUs brist på demokratisk kontroll är något vi inte kan acceptera. Samtidigt verkar vi för varje bra beslut i miljö- och solidaritetsfrågor, oavsett om det sker i svenska riksdagen, alleuropeiska ministermöten, EU eller FN.
Olika aktörer
Vem är det som är den handlande aktören i världen? Finns det någon plats för folk i gemen? Är all makt förbehållen byråkrater i Bryssel och transnationella företag?
Frågan om vem som handlar kan ses ur flera synvinklar. Det idag dominerande synsättet sätter staten i centrum och ser alla andra samhällskrafter som underordnade eller i alla fall som definierade i första hand utifrån sin relation till staten. Detta synsätt kombineras sedan ofta med att marknaden är den avgörande platsen där samhällets verkliga beslut fattas av konsumenter och producenter när väl det formella politiska systemet indelat i stat och icke-statliga aktörer satt ramarna.
Huvudindelningen görs alltså mellan staten och icke-statliga organisationer, en term översatts från engelskans non-governmental organisations eller NGOer. Internationellt har detta synsätt, liksom begreppet NGO, fått sitt genomslag in-om FN-systemet. NGO omnämns redan i den första FN-stadgan. Fram till 1990 innebar NGO i FN-systemet alla icke-statliga organisationer, och det har fortfarande ibland denna betydelse. Däri ingick alltså fackföreningar, företag, vetenskapliga institut, kyrkor, välgörenhetsorganisationer, kvinnoorganistioner, miljöorganisationer etc. Ibland ingår också kommunerna och när NGO-begreppet varit som mest töjbart har t.o.m. Världsbanken ingått, eftersom den formellt inte är underordnad staterna utan har en självständig roll. Även andra organisationer där stater styr tillsammans med andra kallar sig NGO, och ibland t.o.m. organisationer som har startats och styrs av staten för att ge service åt folkliga organisationer.
Detta statsfixerade synsätt på kollektiva aktörers roller och relationer till varandra har milt talat lett till förvirring. Den förvirringen har inte upphört, men i takt med det alltmer intensiva bruket av begreppet NGO (som börjar tränga in i det inhemska språkbruket på sina håll) har en diskussion börjat. Inför Riokonferensen protesterade flera ledande miljöorganisationer mot generalsekreterarens försök att bunta ihop dem med företagen. Ofta hade miljörörelsen mer gemensamt med staten än med industrin, menade man. Alltfler började också kritisera den vida användningen av begreppet NGO och ville för-behålla det för andra än företagen. Idag är den mest förekommande användningen icke vinstdrivande icke-statliga organisationer. Försöken från många folkrörelser att ändra språkbruket till folkliga organisationer &emdash; people's organisations eller POs &emdash; eller medborgarorganisationer &emdash; citizens organisations eller COs &emdash; har ännu inte fått något genomslag.
Denna guide sätter folk i gemens möjligheter att demokratiskt bygga ett samhälle lokalt, nationellt och globalt i centrum. Det gör att det inte är nödvändigt att ta ställning helt och hållet för det ena eller andra synbsättet. Istället för det tudelade synsättet på huvudaktörerna tror vi att det räcker med en indelning i tre grupper, folk-rörelserna, staten och företagen. Folkliga krafter samverkar i rörelser och startar organisationer eller mer informella kollektiva grupperingar på tvärs över nationsgränser. Det är framförallt när det gäller denna folkliga aktör oberoende av vinstintressen eller staten som det råder mest oklarhet.
Folkrörelser, närstående organisationer och enskilda
Kollektiv handlande när vanligt folk sluter sig samman i miljöorganisationer eller fackföreningar har mycket svårare att bli accepterade bland kunskapseliten än andra kollektiva aktörer som stat och företag. Ofta buntas folkrörelser ihop med andra former för samverkan vars grund i folkligt deltagande är mycket oklar, även om de kan stå folkrörelser nära.
Genom att ställa demokratiska värden i centrum för en indelning av olika organisationer kan det bli möjligt att se mönster i mångfalden. Enligt den svenska grundlagen utgår all makt från folket. Många menar också att folket har rätt att i varje stund göra uppror om makten missbrukas. Det kan ske genom att krama träd, gömma flyktingar eller välta hela systemet över ända, som när folkmassorna tvingade igenom allmänna rösträtten genom hungerkravaller trots polisens kulsprutor. Tillfälligt kan vi alltså lämna makten från oss till politiska eller ekonomiska institutioner, men vi tar oss rätten att avskaffa eller ändra dessa om det behövs.
Folkliga organisationer
Ett av de viktigaste sätten för enskilda att bygga samhället är genom folkrörelser. I dessa rörelser sluter sig folk i gemen samman för att ändra sina egna förhållanden och solidarisera sig med andra människor eller värna miljön. Nästan alltid bygger dessa folkrörelser på både formell och informell demokratisk samverkan. Mycket sällan omvandlas folkrörelsen med finansiellt stöd av storföretagen till en auktoritär och rasistisk massrörelse som nazismen. Folkrörelser har också oftast ett intresse för hela samhället och inte bara sin egen avgränsade fråga: kvinnorörelsen arbetar för ett samhälle som är bättre för kvinnorna, barnen och männen, och miljörörelsen för ett samhälle som är bättre för miljön och dessutom för global rättvisa och solidarisk livsstil. Och facket arbetar för sina egna medlemmar och dessutom för ett generellt välfärdssystem för alla.
Avvägningen mellan koncentration på en klart begränsad konfliktfråga och ett bredare arbete för att förändra hela samhället är inte lätt. De flesta folkrörelser både förr och nu växlar mellan att ta strid i begränsade frågor och brett bygga ett solidariskt samhälle. Avvägningen mellan att växa som individ i en kollektiv rörelse eller helt gå egna vägar är heller inte lätt. För folkmajoriteten och alla icke privilegierade är för det mesta kollektiv samverkan helt nödvändig, både för de konkreta förbättringarnas och för den demokratiska kulturens skull. Denna demokrati är fruktbar både för de kontrollmöjligheter den ger internt men också för det exempel det sätter för samhället i stort. Genom att folkrörelsernas föreningar är öppna för alla som ansluter sig till syftena finns en demokratisk kontrollmöjlighet från alla andra människor i samhället som är beredda att verka för folkrörelsens mål.
Kring folkrörelser uppstår det ofta olika pro-fessionellt dominerade organisationer som delvis har andra syften och uppbyggnad. I en folkrörelse organiserar sig människor som själva vill förändra historien och arbeta för egna mål i solidaritet med andra.
Frivilligorganisationer
En annan form är frivilligorganisationen. Dess huvudsyfte är att hjälpa andra genom att organisera frivilliga krafter, ofta ledda av professionella organisatörer centralt. De som engagerar sig frivilligt kan ha formell demokratisk rätt att styra organisationen. I praktiken brukar de professionella tjänstemännen eller stora bidragsgivare ha det avgörande inflytandet. Ett exempel är Stadsmissionen vars ordförande är Antonia Axelsson-Johnsson. De som blir hjälpta av organisationen, oavsett om via internationellt bistånd eller social inhemsk hjälp, saknar demokratiskt inflytande. Dessa organisationer kan göra stor nytta i akuta krissituationer men bygger på en relation mellan givare och klient som i längden är problematisk, inte minst demokratiskt.
Frivilligorganisationer kan komma i direkt strid med folkrörelser när de vill ersätta statligt garanterade rättigheter med system av välgörenhet, men sådana konflikter har inte varit vanliga och det har funnits goda möjligheter till samarbete. Många folkrörelser har dessutom själva haft inslag av frivilligorganisering som del av sin verksamhet, genom att de har hjälpt andra. Detta för att det inte har varit möjligt att omedelbart avskaffa de orättvisor de egentligen bekämpat.
Icke-statliga organisationer
Ytterligare en organisationsform som står nära folkrörelserna är icke vinstdrivande oberoende organisationer utan folklig demokratisk kontroll. De har en företagsliknande struktur även om syftet ibland kan vara att stödja eller ge service åt folkrörelser och eftersatta grupper i samhället. De styrs ofta av en styrelse som väljer sig själv eller väljs av en stiftelse eller annan liknande sluten organisering. Det finns dock undantag. WEED i Bonn är en organisation som har be-gränsat sin roll till att kommentera och ta fram kunskap om världsekonomi, miljö och utvecklingsfrågor. De ser sig inte själva som en samhällsförändrande kraft vilket gör att de i sin arbetsform är en NGO. Men de har en demokratiskt uppbyggd förening bakom sig. Den kan visserligen inte bli särskilt stor eftersom lokalgrupper saknas och verksamheten är specialiserad, men likafullt finns en demokratisk kontrollmöjlighet. Odemokratisk uppbyggnad är dock mer vanlig.
Verksamheten hos dessa organisationer kan vara begränsad till information eller kunskapsinsamlande, men det kan också handla om att genomföra praktiska utvecklingsprojekt eller hjälp till människor i konflikt. Exempel i Sverige är Miljöcentrum där Björn Gillberg och andra har gjort stora insatser för att försvara dem som drabbats av giftutsläpp, samt Stiftelsen Naturliga Steget som sprider information. Denna typ av organisation är den som oftast använder begreppet NGO om sig själva och gärna utsträcker betydelsen till att täcka folkliga organisationer för att ge större legitimitet åt begreppet.
Ofta fungerar dessa organisationer som mellanhand mellan lokalsamhällen och nationella eller internationella organisationer. Allt fler forskare har börjat särskilja på NGOer och folkrörelser eller andra organisationer som har sin bas bland lokalbefolkningar och lekmannaengagerade människor.
I Sverige är ännu skillnaderna inte så stora, men även här börjar en professionalisering av det folkliga engagemanget att ske, och organisering i mer slutna icke-demokratiska former att få genomslag. Internationellt finns många stora organisationer med inflytande i NGO-gemenskapen som styrs på detta sätt, ofta med ledande företrädare från storföretagen i ledningen. Exempel är World Resources Institute, Earth Council, Center for Our Common Future. De flesta folkliga biståndsorganisationer blir alltmer en blandning av frivilligorganisation och företagsliknande NGOer, och rollen som folklig solidaritetsrörelse kommer i skymundan.
av Tord Björk