En kort folkrörelsehistoria

Av Jan Wiklund

 

Det folkliga motståndets historia är naturligtvis starkt kopplad till överhetens och de anonyma förtryckande strukturernas historia. Det är förtrycket som föder motståndet och det är de anonyma strukturerna som åtminstone delvis bestämmer motståndets former.

Men motståndet har också en egen tradition som det hela tiden söker styrka ur men som också hela tiden pekar ut begränsningar och svagheter. Denna tradition är sällan erkänd. På annat ställe i det här häftet nämner Tord Björk de gesällskap som så tidigt som på 14-15-1600-talen uppfann kollektivavtal och strejk. Det är ganska typiskt för samhällets vägran att erkänna folkrörelsehistorien att inte ens arbetarrörelsen känner till den saken, utan tror att bådadera är en uppfinning av den socialdemokratiska ideologin, dvs en produkt av intellektuella.

Äldre skildringar av folkrörelsehistorien har därför gärna varit skildringar av ledares, stora mäns och intellektuellas prestationer. Det är först i våra dagar vi har börjat få skildringar av hur folkrörelser har skapat historia &emdash; en pionjär var fredsrörelseaktivisten och historikern E.P. Thompson som med klassikern The Making of the English Working Class 1963 beskrev hur det paradoxalt nog var arbetarrörelsen som skapade arbetarklassen, och inte tvärtom. Det är först i våra dagar vi har börjat få en folkrörelsehistoria som är begriplig på så sätt att den visar generella drag som man kan lära sig något av.

En skildring av folkrörelsehistorien på några sidor måste bli antingen impressionistisk eller abstrakt till det oläsligas gräns. Jag föredrar det förra, eftersom det ger mig en möjlighet att berätta historier. Jag ska koncentrera mig på tre historier, på tre utvecklingslinjer. Dels på historien om hur antikens stadsunderklass etablerade det lika människovärdet men dukade under för funktionärsväldet. Dels på historien om hur världsmarknadssystemets förlorare efter tre hundra år av trial and error fann ett sätt att hävda sig men till slut stöp på samma envisa fenomen. Dels på vilka uttryck det tog sig i Sverige.

 

Kristendomen

Den klassiska medelhavskulturen hade bestått av små självständiga bonderepubliker med stark stamsammanhållning. Efterhand föll dessa samhällen för stora centraliserade och byråkratiskt styrda imperier. En kosmopolitisk storstadskultur växte fram, som på ett våldsamt sätt begränsade de lokala kollektivens inflytande över sina liv och uppmuntrade till stora välståndsströmmar som skärpte uppdelningen av människor i olika klasser. De traditionella politiska mönstren blev värdelösa och det blev nödvändigt att formulera nya svar på hur massmisären skulle hanteras.

Det mest framgångsrika var kristendomen.

Kristendomen föddes ur en konflikt. Dittills hade allt samhälleligt tänkande gått ut på att bygga den perfekta staten. Det var det såväl Aristoteles och Platon som de judiska profeterna höll på med. Men Jesus var först med att hävda att den ideala staten inte fanns, utan att det avgörande var den praktiska solidariteten, vad var och en gjorde i sin vardag.

Det fanns ytterligare en brandfackla i det kristna budskapet. Det var idén om alla männisors lika värde. I det grekisk-romerska tänkande var människovärdet beroende av dygden och kunskapen. Endast den vise hade fullt människovärde. Jesus bröt med detta när han åt middag med fnask och tjuvar och den grekisk-romerska världen förfasade sig. Och i den judiska kulturen gick solidariteten inte utöver nationen.

Men det som ledde till att Jesus avrättades av romare och judar gemensamt var att han vägrade sätta staten, den romerska eller judiska, högst.

Kring de kristna principerna växte under de första seklen av vår tideräkning fram en rörelse av församlingar med egendomsgemenskap. Organisationsformen var dels ett slags obyråkratiska försäkringskassor, dels gemensamma ritualer där den mänskliga ömsesidigheten markerades.

Kristendomen blev en oerhört dynamisk rörelse. På 300-talet beräknas den ha omfattat 15-20% av befolkningen. Och som alla dynamiska rörelser drog den till sig intellektuella. Och dessa, vana som de var att formulera sig, blev snart ledande inom församlingarna. Och medan de fattiga främst var intresserade av den solidariska praktiken betonade de intellektuella (och de mer välbeställda medlemmarna) ideologin.

På 300-talet hade församlingarna blivit så många och så starka att staten såg sig tvungen att gå i allians med den för att åstadkomma samhällsfred i det av inbördesstrider sargade imperiet.

Metoden var genial. Den använde sig av bidragssystemet.

Med hjälp av privilegier &emdash; skattefrihet, befrielse från värnplikt etc &emdash; kunde de ursprungligen förtroendevalda funktionärerna i kyrkan göras till trogna statsfunktionärer som mer brydde sig om samhällsfreden än om de fattigas intressen.

Motrörelserna mot denna utveckling var av skilda slag. Det fanns kristet inspirerade upprorsrörelser under senantiken som angrep de rika och statens representanter, och de förföljdes naturligtvis. Och det fanns andra, som såg det rådande samhällets elände och såg lösningen i att bygga upp nya alternativsamhällen i den romerska världens utkanter. Dessa senare gynnades av staten, om inte annat på så sätt att de tolererades som oppositionellt andningshål, och skapade den mäktigaste alternativsamhällesrörelse vi har sett. Jag talar förstås om klostren.

Redan på 200-talet hade allvarliga kristna börjat dra sig tillbaka från kyrkans korruption, ut i vildmarken. Ungefär 320, bara åtta år efter statens uppgörelse med kyrkan, grundades det första kollektiva klostret på ön Tabenna i Nilen.

Klostren var ett försök att vidmakthålla den urkristna egendomsgemenskapen, som hade råkat i förfall genom de ökade klasskillnaderna inom församlingarna. Klostren skulle grundas på egendomsgemenskap, gemensamt arbete, gemensamma måltider och puritanskt levnadssätt.

Men egendomsgemenskapen och det gemensamt organiserade, puritanskt genomförda arbetet visade sig snart mycket effektiva. Klostren började därför hopa rikedomar. Det dröjde inte länge förrän de etablerade sig som lokal överklass och började leja arbetskraft. På 800-talet hade det gått så långt att klostren blev tillhåll för dem som främst sökte rikedom och lyx. Det höjdes alltmer rop på reformer, på nya klosterordnar.

Hela medeltiden igenom förblev sedan "nya klosterordnar" samma patentmedicin mot urartningen inom de gamla som kraven på "nya partier" är idag. Benediktinerorden var det första försöket på 500-talet. Sen följde cluniacenserorden på 900-talet och tiggarordnarna på 1200-talet &emdash; bara för att nämna de viktigaste.

Trots, eller tack vare, att klosterväsendet var uttryck för den radikala, seriösa flygeln inom kyrkan blev den också basen för funktionärernas slutliga maktövertagande på 900-talet. Medlet var en sådan klosterreform för att åstadkomma en strängare disciplinering.

Med det romerska imperiets fall i Västeuropa försvann statens makt över kyrkan. Istället råkade de kyrkliga ämbetena under de stora jordägarnas kontroll. Men att prästerskapet tillsattes av godsägare gjorde förstås kyrkan till en svag organisation. På sätt och vis var detta också meningen. Kyrkan var aldrig avsedd att vara en organisation i vår mening. Den var allmännelig &emdash; några gränser mellan innanför och utanför fanns inte; alla var i princip med. Den var en rörelse, en funktion i samhället, men inte en organisation.

Men i början av 900-talet satte munkar i klostret Cluny igång med att förvandla den till en disciplinerad juridisk organisation med klara befälslinjer. Syftet var att knäcka jordägarnas makt över kyrkan och lägga den på kyrkans egna funktionärer. Och målet uppnåddes också på hundra år, med stöd av bönder och städer som också gjorde motstånd av jordägarna.

Resultatet av denna 'bolsjevisering' av kyrkan blev förstås att de professionella funktionärernas makt ökade. Och makten använde de alltmer till att värna de egna privilegierna, med kättarbål om så krävdes.

Resultatet blev också att folkliga antiklerikala, dvs funktionärsfientliga, rörelser uppstod från 1100-talet och framåt. Det är inom dessa antiklerikala rörelsers miljö som fredsrörelsen framträder, det är där begreppet kommun uppstår som beteckning för invånarna i en stad som gemensamt värnar freden mot en fientlig överhet, det är där föreställningen om en regering bestående av folkets representanter utformas. Och det är framför allt där det för en tid mycket framgångsrika senmedeltida upproret mot aristokrater och penningmagnater har sitt starkaste fäste.

 

Den permanenta organisationen

Det är ingen tillfällighet att överklassens återtagande av kontrollen under 1500-talet sammanfaller med statens övertagande av kontrollen över de inomkyrkliga reformkraven. När de nordeuropeiska staterna blir till reformationens främsta proponenter rycks ett samhällskritiskt vapen ur underklassens händer och de förlorar det ideologiskt sammanbindande kittet och identiteten. Under 1500-talet försvinner underklassens identitet. I takt med att de blir allt fat-tigare förlorar de förmågan att se sig själva som en särskild kategori. 1500- och 1600-talens uppror mot det nya världsmarknadssamhället är alla lokala eller regionala uppror mot statens nya makt. Där deltar såväl bönder som adelsmän mot statens krav att ensidigt bestämma lagar, skatter och t.o.m. byarnas religiösa riter. Detta är en form av motstånd som fortsätter ända till 1930-talet i världsmarknadens periferi. Historikerna kallar den för skatteuppror, eftersom den oftast utlöses av höjda skatter. De tog slut därför att de lokala eliterna köptes upp av centralmakten.

I Västeuropa avlöses denna form av uppror ca 1750 av s.k. bröduppror. De riktades mot kommersialiseringen av maten och utlöstes när marknadspriset på basmaten ökade väsentligt över det traditionella, 'rimliga' priset. Modellen för ett bröduppror var att folket i en stad beslagtog den matvara som priset gick upp på och sålde den för det gamla priset på torget. Detta är en form av folklig rörelse som fortfarande är helt levande i Syd. I Västeuropa började den avlösas av andra former i mitten av 1800-talet.

Både skatteuppror och bröduppror var oftast lokala. Vid några få tillfällen kunde många uppror inträffa samtidigt och äventyra regimer &emdash; t.ex. i England i mitten av 1600-talet och i Frankrike 1789. Och om man tänker på saken var det ett bröduppror som utlöste ryska revolutionen 1917.

Men i de flesta fall förblev de verkningslösa, och inte ens i Frankrike 1789 och Ryssland 1917 kunde dess aktörer påverka skeendet. De var för kortvariga och isolerade. Därför bara sjönk folks levnadsstandard, i Västeuropa till någon gång på 1700-talet och i världsmarknadssystemet i stort till slutet av 1800-talet. Det var helt andra stra-tegier som gav folkmajoriteten makt att flytta fram sina positioner från ungefär 1900 &emdash; främst de permanenta massorganisationerna.

Temana för de permanenta massorganisationerna var i första hand två. I Nord, eller i världsmarknadssystemets centrum, var det lönearbetarnas försvar mot kapitalisterna, eller med en traditionell term arbetarrörelsen. I världsmarknadsperiferin och i andra periferier var det dessa periferiers försvar mot olika centra, med en traditionell term kallade nationella rörelser.

Den första folkliga rörelse som organiserade sig som en permanent massorganisation med funktionärer, medlemmar och medlemsavgifter, var en nationell rörelse, den irländska Catholic Association på 1820-talet. Dess syfte var att få bort diskriminieringen mot katoliker, dvs irländare, och det lyckades den med efter sex år av fredliga massmöten, uppbackade utom organisationens ram med traditionella bondeupprorsmetoder som jordockupationer och brännande av godsägares egendom.

För arbetarrörelsens del var den permanenta massorganisationen ingalunda självklar . Tvärtom rådde det så stor konflikt om saken att den första transnationella arbetarrörelseorganiseringen, Första Internationalen, stöp på den. Där ansåg en stor grupp &emdash; som senare skulle kallas anarkister &emdash; att permanent massorganisering skulle leda till att betalda funktionärer blev nödvändiga och att dessa skulle ta kontroll över organisationerna och driva dem i eget intresse. De föredrog därför organisering bara av aktivister. Men förespråkarna av permanent massorganisering hävdade, och lyckades också visa i praktiken, att deras modell var effektivare. De &emdash; socialdemokraterna, som de skulle kallas &emdash; var bättre på att mobilisera, bättre på att ackumulera framgångar, bättre på att tvinga kapital och stat på reträtt.

Ändå visade det sig att anarkisternas kritik höll. Massorganiseringen ledde till byråkratisering och till att funktionärerna brukade massorganiseringen i egna syften. Bland annat visade det sig vid första världskrigets utbrott, då funktionärerna i alla länder för att slippa olagligförklaras och förlora jobben samfällt ställde upp bakom sina respektive länders krigsmaskiner.

Denna erfarenhet ledde vissa socialdemokrater att närma sig den anarkistiska uppfattningen och organisera bara aktivisterna i permanenta organisationer. Denna kommunistiska organisationsform visade sig ge funktionärerna ännu mer makt över rörelsen, eftersom den tog bort det organiserade samband mellan lekmännen som trots allt fanns i den socialdemokratiska modellen.

 

Regeringsmaktsstrategin

Ändå hade dessa två rörelseorganiseringar, främst i deras arbetarrörelse- och nationella rörelse-form, en fantastisk om än tvetydig framgång under nästan hela 1900-talet. I centrumländerna skapade de välfärdssamhällen som gav vanligt folk större rättigheter än som hade existerat under världsmarknadssystemets hela historia. I systemperiferin krossade de kolonialväldena och upprättade en åtminstone formell nationell jämlikhet över hela världen. 1900-talet är också, enligt vissa, det första århundradet under världsmarknadssystemets tillvaro som den genomsnittliga levnadsstandarden inte har sjunkit.

Ändå verkar folkrörelserna ha misslyckats till slut. De nationella utvecklingsplanerna havererade efter 1975. Välfärdsstaterna också. Klyftorna och den direkta misären växer igen: de 80 fat-tigaste procentens andel av världskonsumtionen har minskat från ca 30% till ca 15% .

Varför detta misslyckande?

De permanenta massorganisationer som byggdes upp från 1800-talet i Nord och Syd drev en strategi som stod på fyra ben.

Dels obstruktion av motpartens verksamhet, i form av strejker och bojkotter.

Dels organisering av livsnödvändig verksamhet i egen regi, i form av kooperation.

Dels infiltration i motpartens verksamhet, i form av deltagande i allmänna val och/eller annat stöd till sympatiska statsfunktionärer.

Dels sammanbindande av allt detta med var-dagen i form av en folkrörelseoffentlighet, t.ex. de-monstrationer, Folkets Hus, studiecirklar och kulturverksamhet av olika slag.

Men all denna mångsidiga verksamhet löpte risk att flyta ut. Det blev nödvändigt med ett fokus i verksamheten, och det fokus som nästan alla permanenta massorganisationer fastnade för var regeringsmakten. Det hade flera orsaker.

För de nationella rörelserna föll det sig nästan av sig självt. Om syftet var att få bort kolonialherrarna måste man ersätta dem med en egen stat om man skulle räknas i världen.

För arbetarrörelserna var skälen mer komplexa &emdash; dit hörde allt mellan behovet att värja sig mot statens organiserade våld till den tradition som upprättats med franska revolutionen.

Hur rimlig regeringsmaktsstrategin än syntes förde den ändå med sig en obehaglig följd &emdash; att de folkliga rörelserna tvingades ta ansvar för statens roll i världsmarknadssystemet, att ta ansvar för det 'egna' näringslivets friktionsfria kapitalackumulation. I land efter land där folkrörelsestödda regeringar tog makten, oavsett om de gjorde det på laglig väg i allmänna val eller genom våldsam revolution, såg de sig tvungna att demobilisera, att avstå från det som hade givit dem maktmedel &emdash; obstruktionen, kooperationen och till slut också folkrörelseoffentligheten som blev meningslös utan de andra.

Och därmed var det slut på folkrörelsen. Ingen, inte ens de funktionärer som den hade fört till makten, såg någon anledning att ta hän-syn till vanligt folk längre, när vanligt folk inte längre hade egna institutioner att straffa dem med om de lät bli.

 

Folkhemmet

Det är få länder där denna utveckling kan studeras bättre än i Sverige.

Folkrörelserna i Sverige hade liksom i Skandinavien i stort ett trumfkort i den traditionellt starka folkliga kulturella hegemonin. Överklassen var fattig och svag jämfört med på kontinenten, och vanligt folk var därför inte lika nedtryckta. Bönderna styrde sig själva i sina byar. De var inte godsägares underlydande.

När folkökning och skiftesväsende började skapa ett jordlöst proletariat i slutet av 1700-talet skapade detta nästan omedelbart en egen folkrörelse &emdash; frikyrkorörelsen; ett fundamentalistiskt demokratiskt uppror mot den officiella ideologins feta självbelåtenhet. Mot de officiella sanningarna insisterade frikyrkan på att sanningen kan vi själva finna genom att se efter. Det var den som organiserade kampen för yttrandefrihet i Norden.

Det finns många likheter mellan frikyrkan och den latinamerikanska befrielseteologin. Inte minst betoningen av människovärdet som det väsentliga.

Både nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen ärvde mycket från frikyrkan, organisatoriskt, personellt och ideologiskt. Människovärdet vi fordra tillbaka, heter det i refrängen till den svenska arbetarrörelsens viktigaste kampsång. Bara om varje medlem växte som människa i rörelsen kunde rörelsen få kraft. Denna uppfattning fanns som bärande princip i folkhögskolan, en uppfinning av den danska bonderörelsen, som kopierade av alla folkrörelser i Norden och utbildade praktiskt taget alla dem som kom att styra Norden under första hälften av 1900-talet.

Ett populärt slagord inom arbetarrörelsen på 30-talet var "vi bygger landet". Där uttrycks den folkliga självmedvetenhet som ser folkrörelsen som den främsta kraften i landet och inte nöjer sig med att vara 'motkraft'. En självmedvetenhet som har sin rot i bondesamhällets självförvaltning.

Under åren 1890-1940 organiserades ett gigantiskt alternativsamhälle i Norden. Det bestod av kooperativa butiker, kooperativa bostadsföreningar, nykterhetsrörelseloger och Folkets hus som dominerade kulturlivet, bondestyrda livsmedelsgrossistföretag och lokala föreningsstyrda elverk. Detta alternativsamhälle dominerade livet för en majoritet av invånarna i Norden. Det utgjorde grunden för de socialdemokratiska partiernas långvariga maktinnehav och reformpolitik, och är förklaringen på många gamlas starka känslomässiga engagemang för den socialdemokratiska politiken.

Men det är fascinerande hur denna rörelsens starka självmedvetande aldrig sågs som ett egenvärde att slå vakt om. Visst såg man hyresgästföreningens och HSBs bostadspolitik som ett föredöme att koperas av staten som "social bo-stadspolitik". Men samtidigt sågs det som ett framsteg att låta universiteten ta över folkhögskolans arbete och att låta kommunbiblioteket ta över Folkets Hus' böcker. Förståelsemässigt var det republikanismen som dominerade inom folkrörelserna, föreställningen om den demokratiska men funktionärshanterade staten.

Detta underlättade det skifte som skedde i samhället under 30-talet och kodifierades med Saltsjöbadsavtalet 1937. Enligt detta överläts po-litiken åt staten och produktionens planering åt företagen medan lekmännen fick nöja sig med garanterade löneökningar och sociala skyddsnät. Skiftet var inte okontroversiellt. Lena Hellblom har visat i Från primitiv till organiserad demokrati (Salamander 1985) hur det fanns en djup olust bland många fackligt aktiva mot det nedlåtande 'servicetänkande' som dominerade denna politiks förespråkare, och Sten Karlsson har visat i Arbetarfamiljen och Det Nya Hemmet (Symposion 1995) hur det krävdes en av arbetarrörelsen själv krossad större strejk för att driva igenom det. Men motståndet kunde aldrig finna ett gemensamt språk och en gemensam strategi. Medan rörelsefunktionärer och välgörenhetsborgerskap, samlade i Centralföreningen för Socialpolitik, lätt kunde enas om en paternalistisk stat var motståndarna djupt splittrade mellan olika identiteter &emdash; kommunistiska, syndikalistiska, socialdemokratiska, lokalpatriotiska. Därtill kom det akuta behovet av krispolitik &emdash; ekonomin måste snabbt fås att fungera igen, och det kunde bara ske på världsmarknadens, 'exportens', villkor.

Norden blev, tack vare den starka folkrörelsemobiliseringen, inspiratör för en hel värld under efterkrigstiden. Men tack vare den välvilliga paternalistiska statens framgång ruttnade både mobilisering och alternativsamhälle bort. Och nu, när den en gång så välvilliga statens funktionärer agerar torpeder för bolagsliberalism och ökade klassklyftor, tycks folkliga rörelser ha mindre att sätta emot här än i länder som Frank-rike och Spanien, där välfärdsmodellen aldrig fick samma totala genomslag.

Kanske kan vi lära oss något av detta, inför folkrörelsers framtida kamp för ett solidariskt samhälle?

 

Jan Wiklund

 

 

1