udrag ur
RAPPORT FRÅN MÄSSAN
ANTROPOLOGI & ETNOLOGI I SAMHÄLLET IDAG
PÅ FOLKENS MUSEUM
ETNOGRAFISKA 25 - 26 APRIL
1997
Globaliseringsseminariet (26
april )
Innehåll
Globalisering ur ekonomiskt, politiskt och kulturellt perspektiv
Global rättvisa och hållbarhet
Globalisering, arbete och arbetslöshet
Globalisering ur kulturellt och materiellt perspektiv, Jonathan Friedman.
Reflektioner kring mässan, Tord Björk
Globaliseringen har blivit ett allt viktigare tema i takt med att nationalstatens ekonomiska makt minskat genom privatiseringar och allt starkare organisering av internationella handels- och andra intressen. Enheter som förut betraktades som relativt stabila suveräna eller autonoma blir idag betraktade genom sina relationer till omvärlden i ett vidare sammanhang. Inom antropologin hade studiet av småskaliga samhällen i kolonialländerna och senare tredje världen varit dominerande fram till 1970-talet. När dessa samhällen visade sig både vara i hög grad konstruerade genom kolonialmaktens fastfrysning av verkliga eller påhittade "traditionella" administrativa modeller och på väg att upplösas genom trycket från moderniseringen började gamla sanningar ifrågasättas. Kajsa Eckholm-Friedman påvisade tillsammans med arkeologer att de småskaliga samhällena på Madagaskar sedan mycket lång tid varit inbäddade i regionala utbytessystem och inte kunde analyseras på ett rimligt sätt som i första hand helt självständiga enheter. Samtidigt växte världssystemteorin fram främst genom Immanuel Wallersteins analyser av den historiska kapitalismen grundad på världshandel från 1500-talet och framåt. Här betonades också de små enheternas inbäddning i beroende av teknik och handel vilket inte bara gjorde varje nationalstats suveränitet relativ. Wallerstein betonade också att även hela det sovjetiska blockets planekonomier ytterst bestämdes av världssystemet genom beroende av nyckelteknik från världsmarknaden och därmed hade enbart ett skenbart ekonomiskt oberoende. För antropologerna innebar världssystemteorin något välkommet. Analysen av bortvittrandet av småskaliga samhällen i tredje världen kunde sättas in i samma sammanhang som en analys av industriländernas samhällen där etnologerna studerade liknande processer i moderniseringen följd som antropologerna i andra delar av världen. Genom att antropologer och etnologer har studerat mer djupgående processer i det egna samhället eller allsidigt samhällen som mest avviker från den förhärskande globala ekonomiska, politiska och kulturella modellen har man kunnat bidra till den pågående diskussionen om globalisering. I Sverige har etnologer granskat traditioner och modernisering och fått internationellt erkännande och antropologer som Karl-Erik Knutsson, Ulf Hannerz, Kajsa Eckholm-Friedman och Jonathan Friedman gjort framträdande bidrag till det internationella studiet av globaliseringen.
Globaliseringen har också mött växande intresse i den allmänna debatten. I globaliseringens eller den internationella konkurrensens namn förändras social trygghetssystem och arbetsrättigheter för att göra varje samhälle mer flexibelt och anpassat till marknaden. De ekonomiska följderna är extrema. Idag finns 445 dollarmiljardärer i världen vars tillgångar är större än inkomsten för den fattiga halvdelen av hela världens befolkning. Gemensamma lösningar ersätts med en valfrihet för de starka att välja sina egna modeller. I USA lever redan en tiondel av befolkningen bakom murar och de privata vaktbolagen har fler anställda än det finns poliser.
För många grupper i samhället engagerade i olika frågor finns det anledning till att öka sitt intresse och bidra till en analys och debatt. Mässan arrangerade globaliseringstemat tillsammans med delar av miljörörelsen. I takt med att man lyckats minska fasta utsläpp från industrier av miljöförstörande ämnen och fått fram miljömärkta varor i rika länder har mer svåråtkomliga problem kommit i förgrunden. Länder där det finns köpkraft för allt fler katalysatorbilar, ekoturistresor eller energisnålla hushållsapparater minskar inte sin totala miljöbelastning. Miljövinsterna av nya produkter äts upp av att desto fler produkter konsumeras. Än värre är att marknaden för miljövänlig produktion utvecklas i en orättvis världsordning där alltfler länder och de som inte har råd tvingas till miljöförstörande aktivitet av trycket från de rikas konsumtion som tar de bästa naturresurserna. Utlandsskulden med ränta fastställd av de rika ländernas banker ska betalas, gärna med plundring av naturresurser och produktion med löner på svältnivå. Även inom industriländerna växer de sociala klyftorna och försvårar för kollektiva lösningar på miljöproblemen. Möjligheterna att demokratiskt göra något åt dessa förhållanden minskar i takt med att nationalstaternas ekonomi urholkas till förmån för privatisering och rika stora företag och individers möjligheter att minska eller helt undvika skatt. Alltmer makt flyttas utanför demokratisk kontroll till internationell marknad och media där det sprids en global kultur med konsumism som viktigaste värde och de starka har mest inflytande. För att motverka denna globalisering på de mäktigas villkor är det nödvändigt att diskutera globaliseringens demokratiska, ekonomiska, sociala och kulturella effekter och hur dessa kan bemötas. Mot den bakgrunden säkte Miljöförbundet Jordens Vänner samarbete med antropologi- och etnologistudenter för att bidra till en bredare diskussion om globaliseringen.
Elin Hansdotter från ämesrådet socialantropologiska institutionen och Tord Björk, antropologstuderande och styrelseledamot i Miljöförbundet Jordens vänner introducerade temat för mässans andra dag: Globalisering.
Väl medvetna om det vida och omfattande perspektiv som innefattas i begreppet globalisering så betonade både Hansdotter och Björk att utgångspunkten och ambitionen med seminariet var att utgå från frågan: Vad är globalisering? Och att genom olika bidrag och infallsvinklar belysa och utveckla ämnet tillsammans.
Tord Björk fortsatte seminariet genom att kort inleda den första punkten på dagens program: "Globalisering ur ekonomiskt, politiskt och kulturellt perspektiv". Vad man definitivt kunde konstatera som ett kännetecken på globaliseringsprocessen från denna infallsvinkel var enligt Björk att den traditionella nationalekonomin och nationalstaten var i gungning. Istället var det internationaliseringen av ekonomin och de globalt politiskt fattade besluten som fick ett allt större inflytande i vår tid.
Som ett exempel på en av de första inledande faserna i vår tid nämnde Björk Miljökonferensen i Stockholm 1972. Men vad som också var kännetecken på globaliseringen vid sidan om beslutsprocesserna på internationell nivå, och som också var ett markant inslag vid Stockholmkonferensen, var att det uppstod alternativa rörelser och organisationer, såsom miljörörelsen och fredsrörelsen, som verkade i första hand som folkrörelser och strävade att påverka samhälts utveckling underifrån.
Denna utkristallisering och polarisering av ett ledande internationellt toppskikt av politiker och representanter från finansvärlden och, som en slags motvikt, alternativa folkliga rörelser speglade sig också enligt Björk i den fria marknadskrafternas ökade inflytande över samhällsekonomin och därmed också statliga avregleringar och en tilltagande arbetslöshet. Globaliseringen är, för att kort sammanfatta Björks resonemang, en process som pågår på två olika nivåer samtidigt: Dels en politiskt internationell inom de etablerade och traditionella maktstrukturerna och dels en folkligt förankrad process inom alternativa rörelser som engagerar sig inom miljöfrågor, fredsfrågor och i den ökande marginaliseringen av människor både i tredje världen och i västvärlden.
Avslutningsvis belyste Björk fördelen med ett antropologiskt perspektiv på globaliseringsprocessen. Det skapade en möjlighet att studera både samhällets formella och informella sida. De ekonomiska motsättningarna kunde även ses mot bakgrund till kulturella och värderingsmässiga åskådningar. Som ett talande och kuriöst exempel på detta och den snabba förändringsprocess som vi lever i nämnde Björk att det är inte längre "Maos lilla röda" som inspirerar vissa gerillarörelser ideologiskt i tredje världen, utan amerikanska spel- och videofilmer med "Rambo".
Globalisering ur eknomiskt, politiskt och kulturellt perspektiv
Tor Wennerberg
Tor Wennerberg, journalist, inledde sitt anförande med att påpeka att begreppet globalisering idag har blivit ett massmedialt modeord, och så fort en term eller ett begrepp fångas upp av massmedia så hotas det av rot- och historielöshet.
Wennerberg såg dels globaliseringsprocessen som ett skeende som initierades i början av sjuttiotalet och vars kännetecken var att de nationella ekonomierna blev mer öppna och att frihandelsavtal tecknades samtidigt som de statliga regleringarna av marknaden blev alltmer ifrågsatta och sågs som ett störande hinder för marknaden. Men Wennerberg menade också att globaliseringen inte var något nytt fenomen. Ur ett större historiskt lagbundet perspektiv hade redan Karl Marx och Friedrich Engels på artonhundratalet formulerat det som en exploatering och internationalisering av världsmarknaden som en naturlig föjd av det kapitalistiska samhällets inneboende drivkrafter och dess pendling mellan den fria marknaden och statliga regleringar. Ursprunget till vår tids marknadsliberalism spårade Wennerberg till början av sextiotalet då det uppstod en ekonomisk stagnation i samhället. Den fulla sysselsättningen
och lönestegringen inom arbetarklassen förorsakade att maktförhållandena i samhället förskjöts. Arbetarklassens ökade samhällsinflytande och den ekonomiska stagnationen gav upphov till en motreaktion från marknaden och finansvärlden genom en tilltagande internationalisering av ekonomin som ökade marknadens inflytande och som på sikt tvingade staten till avregleringar och öppna marknaden för ett friare flöde av kapital.
Från ett djupare historiskt blickfång kunde man enligt Wennerberg se den ekonomiska globaliseringen som en direkt föjd av att Bretton Woodsavtalet, som tecknades efter andra världskriget, har brutit samman. Så länge avtalet föjdes så var det också möjligt för staten och samhället att kontrollera marnaden. Sammanbrottet öppnade portarna för ett fritt flöde av valuta och därmed uppstod automatiskt de traditionella problemen med det kapitalistiska samhället. Dvs en intensiv priskonkurrens och överhuvudtaget en ökad konflikt och strid på samhället alla plan och som resulterar i en ökad utslagning och marginalisering av stora grupper av människor.
Slutligen berörde Wennerberg de transnationella företagen. Även i detta sammanhang, liksom när det gällde globaliseringsprocessen och internationaliseringen, menade Wennerberg att det egentligen inte var något nytt fenomen. Trust och kartellbildningar existerade redan på artonhundratalet. Överhuvudtaget var kärnan i Wennerbergs anförande att den inneboende lagbundna rörelsen om makt och kapitalkoncentrationen mellan finansvärlden och staten är ett naturligt förlopp i det kapitalistiska samhället. Samtidigt påpekade han att den idealbild av globaliseringen som målas upp av förespråkare för den fria marknaden och de transnationella företagen och där man hyllar den fria företagssamheten och marknaden som ett medel för att skapa ett idealt samhälle är en skev och förvrängd bild i den bemärkelsen att de transnationella företagen alltid har levt i ett beroendeförhållande till staten. De har varit beroende av statliga subventioner och har också skyddat sig själva mot den konkurrens som de ser som ett av de viktigaste drivmedlen för samhällets utveckling. Men å andra sidan kan man fastslå, fortsatte Wennerberg, att valutaregleringarna har varit hämmande för de multi- och transnationella företagen. Ett fritt flöde av valuta gynnar deras expansiva strävan.
Wennerberg hävdade att det var helt berättigat att uppfatta maktstrukturen och beslutsprocessen i de transnationella företagen som fascistisk. Alla beslut var toppstyrda och någon demokratisk beslutsprocess och förankring existerade överhuvudtaget inte i dessa företag. Den enda motvikten för att motverka dessa företags stora inflytande över samhällets utveckling såg Wennerberg i att stärka statens makt.
Bengt-Erik Borgström fil.dr. Antropologi. Stockholms universitet
Bengt-Erik Borgström talade om globaliseringen och EU ur ett antropologiskt perspektiv. Att belysa och studera EU ur ett antropologiskt synsätt var någonting relativt nytt enligt Borgström. Fördelen med detta betraktelsesätt var att den ekonomiska globala världssynen, som har sitt ursprung i Europa och USA, kompletteras med de kulturella värderingar som döljer sig bakom det formella systemet, och att det bidrar till en insikt i den egna kulturella självbilden.
Vad man till det yttre kunde konstatera enligt Borgström var att det hade skett stora strukturella förändringar inom EU efter sovjetunionens fall. Den maktbalans som förr varit dominerande mellan öst och väst hade förändrats mot en mer regional världsordning, där det i större utsträckning var kulturer och livsåskådningar istället för nationer som stred inbördes. De djupt underliggande kulturella särdragen, traditionerna och religionerna har visat en tydlig tendens att åter spela en stor roll i det i det politiska livet efter det att den ideologiska maktkampen mellan de två stora blocken har upphört
Det som överhuvudtaget var kännetecknade för den nya världsordningen efter sovjetunionens fall som Borgström såg det var att ett ökat regionalt och kulturellt inflytande och att konkurrensen emellan de olika regionerna fördes på ett ekonomiskt marknadspolitiskt plan. När det gällde EU som helhet var det tydligt att det som en region strävade att alltmer betona sin relation som enhet till omvärlden. EMU, projektet att skapa en gemensam valuta för Europa kunde enligt Borgström ses som en strävan att skapa gemensamma gränser och en gemensam identitet för Europa. Men samtidigt gav det upphov till kulturella och nationella motreaktioner inom EU. De kulturella motsättningarna blossar upp och får nytt liv när de nationella gränserna spelar en allt mindre roll och man försöker skapa ett enhetligt Europa. Ambitionen att bygga upp en grund för större enhetliga områden av samarbete över gränserna och ytterst själva globaliseringsprocessen att verka för hela mänskligheten och jorden som en helhet gav som ett tydligt mönster att de regionala och kulturella skillnaderna fick ett större utrymme.
Borgstöm tog också upp hur inställningen till miljön och utvecklingsfrågorna hade förändrats under den senare hälften av nittonhundratalet. Den första perioden efter efterkrigstiden kännetecknades i hög grad av att USA framstod som en grundmodell och idealbild för utvecklingsländerna. Det fanns en strävan
att demokratisera världen och att förmedla den teknologiska kunskap som USA besatt enligt samma mönster och att det också var fullt realistiskt och möjligt att genomföra. Idag, framhöll Borgström, så betonade man istället skillnaden mellan nord och syd. Syds problem uppfattas som artskilda från nords, och det anses inte längre möjligt att direkt överföra tekonologi och kunskap direkt till syd, utan syd måste lösa sina problem utifrån sina egna förutsättningar.
De enorma problem som råder i syd idag med befolknings- och försörjningsproblem har enligt Borgström gett upphov till spekulationer om ett eventuellt sammanbrott i tredje världen med krig och naturkatastrofer som följd. Det är också klart att Väst har börjat vidta åtgärder för att skydda sig ifall detta framtidsscenario skulle inträffa med risk för stora epidemier och stora flyktingströmmar. Flyktingpolitiken har också ändrats de senaste åren, och såsom Borgström formulerade det: synen på den "icke-vita världen" i väst har visat en tendens till att återgå till gamla kolonialistiska tankebanor. Rasistiska spekulationer och diskussioner har åter dykt upp.
Slutligen sammanfattade Borgström sitt anförande med att betona, såsom en paradox till globaliseringsprocessen, så existerade det en motströmning som kännetecknades av regionalisering och en isolationistisk politik.
Global
rättvisa och
hållbarhet.
Referat av workshop
Rättvist Miljöutrymme
Leif Johansson, ordförande i Miljöförbundet jordens vänner, inledde workshopen med att tala om rättvist miljöutrymme. Den frågeställning som Johansson utgick från var: Vad menar vi egentligen med ett hållbart samhälle; och hur når vi fram till de miljömål som formulerades vid FN-konferensen 1992 i Agenda 21?
Med globalt miljöutrymme åsyftades enligt Johansson en värld där det råder en balans mellan tillgång och efterfrågan, mellan resursanvändning och återvinning av resurser, och där allt avfall behandlas på ett sådant sätt att det återintegreras i ett dynamiskt kretslopp. För att detta ska kunna realiseras är det nödvändigt att det upprättas en rättvis global fördelning av jordens resurser på en etisk, moralisk grund.
Leif Johansson menade att den hjälp som realiserats genom olika bidrag och projekt har varit för ensidigt inriktad på att överföra det västerländska samhället och levnadskulturen som ett ideal och mål. Det har varit toppstyrda projekt på västs villkor och med dålig förankring hos befolkningen i den tredje världen; men även i de alternativa folkliga rörelser i väst som verkar och engagerar sig för miljöfrågor och utvecklingsländernas utsatta position
I de alternativa folkrörelserna såg just Johansson en möjlighet och ett forum för
vanliga människor att engagera sig och att aktivt kunna påverka sin egen lokala situation, och att sedan eventuellt kunna vidga detta engagemang till större sociala sammanhang.
Till sist avslutade Johansson med att påpeka att för att ett globalt rättvist ska vara en möjlig framtid är det nödvändigt att den rika västvärlden först föregår med gott exempel och begränsar sitt resursslöseri av jordens ändliga tillgångar.
Anna Stugvard och Sven Hansson från Miljöförbundet Jordens Vänners Mudi-Mums utskott( Mat utan djurindustri och mat utan multinationella företag ) informerade om möjligheterna att som konsument stödja ekologiska och solidariska livsmedelsprodukter genom olika livsmedelsguider som Mudi-Mums förmedlar.
Livsmedelsindustrin är idag är i hög grad präglad av den västerländska marknadsekonomin där högsta möjliga avkastning och högsta möjliga vinst är drivande styrfaktor i produktionen och försäljningen. Denna fokusering kring avkastningen och vinsten gör att jordbruken drivs för hårt och att jorden utarmas och därmed också att kvalitén på livsmedlen blir lidande. Till stor del bidragande till denna negativa utveckling är de multinationella företagen som utnyttjar sin makt, i framförallt den tredje världen, på ett sådant sätt att den lokala produktionen blir eftersatt och att de lokala resurserna utnyttjas för marknaden.
Enligt siffror som Sven Hansson presenterade så kontrollerar de multinationella företagen 80% av marknaden för råvaror och livsmedelsproduktion i den tredje världen. Det är i första hand i rollen som mellanhänder som dessa företag agerar och det är också där som den högsta koncentrationen av penningflödet förekommer. Denna tilltagande koncentration av kapital och tillgångar till multinationella företag och enskilda personer är en bidragande orsak till en ökande utslagning och marginalisering av stora delar av mänskligheten, och i vår tid inte enbart i tredje världen utan även i den rika västvärlden.
"lokal agenda 21 och ekokommuner"
Hannah Lindros, kulturgeogaf och doktorand från Lunds universitet, talade om "lokal agenda 21 och ekokommuner". Alltså på vilket sätt, ur ett sociologiskt och humanekologiskt perspektiv, de stora internationellt fattade miljömålen förverkligades på ett lokalt plan. Som utgångspunkt för sina betraktelser hade Lindros valt att betrakta miljörörelsen ur ett modernt historiskt perspektiv. Från denna synvinkel kunde hon urskilja tre markanta faser i miljörörelsen de tre till fyra senaste decennierna.
Den första fasen på sextiotalet kännetecknades i första hand av planeringsproblem och i ett engagemang i en rättvis fördelning av jordens resurser och tillgångar. Det var det politiska fördelningsperspektivet som var det dominerande inslaget under sextiotalet. På sjuttiotalet övergick miljörörelsen mer till att föra en debatt om de ändliga resurserna och att världen befann sig i en överlevnadskris. Det producerdes en hel del domedagslitteratur om att utvecklingen fortsätter i samma takt och med samma rovdrift av jordens resurser så var det en tidsfråga innan världen skulle gå under. Den ensidigt tekniska utvecklingen som var dominerande och styrande i samhället och som
också ansåg vara lösningen på de flesta problemen kritiserades hårt av miljörörelsen som mer betonade helheten och det kvalitativas värde.
I början av åttiotalet menade Lindros att det uppstod en kulturell kris i samhället. Industrisamhället, tillväxten och den materiella välfärden börjde att ifrågasättas. Man sökte och efterlyste nya värderingar och ett mer kvalitativt synsätt på livet och på miljön överhuvudtaget. Den pessimistiska undergångsstämningen från sjuttiotalet hade genomgått en metamorfos till en mer positiv anda och en möjlighet att förnya och tillföra den västerländskt materialistiska kulturen nya värden av helhetstänkande och ett vårdande av livets inre sida. Vad som också var markant enligt Lindros var att man frångick de centralistiska strukturerna och sökte sig mer till lokala lösningar och till ett decentraliserat synsätt.
Slutligen hävdade Lindros att vår egen tid kännetecknades av att miljödebatten hade globaliserats. Positiva och negativa inslag balanserades och vägdes mot varandra i ett större globalt sammanhang. Denna skiftning av debattfokus har resulterat i att de lokala problemen har kommit lite i skymundan och skapat en spänning mellan det globala och lokala perspektivet.
Ekokommuneran exemplifierade Lindros genom att berätta lite om erfarenheterna från Övertorneås kommun där man har haft som ambition att ta vara på vanliga människors initiativförmåga och försöka grunda beslutsprocessen på ett lokalt plan istället för att toppstyra den från kommunstyrelsen.
Den debatt som uppstod spontant under workshopen kretsade också mycket kring frågan hur det lokala arbetet skulle organiseras och struktureras för att så många som möjligt skulle aktivt delaktiga. Ett förslag var att försöka hitta nya former och strukturer för alternativa rörelser som bl.a. var aktiva i miljöfrågor, att försöka komma förbi den stelbenta beslutsprocess som är styrande i det etablerade samhället och hitta en form där fler människor kan komma till tals och där likasinnade kan finna varandra för att kunna arbeta tillsammans. Ett annat tema som i förbigående dök upp var att miljödebatten handlar inte bara om den yttre miljön, utan att det i vår splittrade och desorienterade tid där det inte finns något givet livsåskådningskitt att samlas kring var lika viktigt med en själslig miljövård som berör djupar existensiella livsåskådningsfrågor.
Globalisering,
arbete och arbetslöshet
Referat av workshop
Globalisering EU och arbetsmarknad, Mikael Nyberg frilansjournalist.
Mikael Nyberg är frilansjournalist och har bl.a. skrivit "Gröna kapitalet" om storföretagens påverkan av den internationella utvecklingspolitiken de senaste trettio åren.
I "Financial Times" finns regelbundet en bilaga som heter "How to spend it". Ett extremt exempel på hur man kan välja att använda sina pengar är antirynkkrämen "Creme de la Mer." som ingen vanlig människa kan kosta på sig. Vitsen med att vara överklass är att skilja sig från mängden. Likaledes uttrycker det en tyranni mot åldrandet. De som konsumerar sånt klarar sig inte utan oss utan måste få folk att tycka att det är bra.Överklassens samlade dumhet måste upphöjas till samhällets klokhet.
Föreställningen om att vi lämnar industrisamhället för kunskapssamhället och industrisamhället, är en verklighet för dem som sitter i den sociala karantän som de flesta offentliga debattörer befinner sig i. Även i vår del av världen är denna bild av verkligheten falsk.I stället pågår en forcerad industrialisering med fler löpande band, enligt det system som kallas "lean production", som bl.a. bygger på just-in-time principen och planerad underbemanning.
Systemet med just-in-time innebär att man eliminerar all lagerhållning. I stället befinner sig komponenterna alltid i transport till nästa produktionsanhalt eller till försäljningsledet. Detta innebär en stark social styrning i en fabrik med löpande band med ständigt tryck på att alla deadlines måste hållas. Det betyder också en stor sårbarhet.
Planerad underbemanning kan upprätthållas genom ett signalsystem där arbetarna får sätta på en larmsignal när de har svårt att hinna med. Meningen är inte att det ska lysa grönt som det gör när allt flyter, utan att det ska lysa gult för då vet man att alla anstränger sig.
Inom EU går utvecklingen på arbetsmarknaden för närvarande mot en uppluckring av anställningsskyddet och mot flexibel arbetstid. Detta system tål inte självständiga fackföreningar som slåss för medlemmarnas rättigheter.
Detta betyder antingen att facket krossas eller att fackföreningarna går in för att garantera det nya systemet. Företagen måste ju gå bra. Problemet är att det inte är alla som får plats på arbetsmarknaden. Hur länge kommer de som har jobb att fortsätta satsa på dem som inte har?
Ludvika i arbetslöshetens spår, Åsa Bartholdsson
Åsa Bartholdsson har deltagit i ett projekt som kallades "När mänskliga räckhåll förändras" och som stöddes av Dalarnas forskningsråd. Hon gjorde intervjuer med både arbetande och arbetslösa i Ludvika kommun, en industriort som drabbats av hög arbetslöshet.
I Ludvika har ASEA tidigare varit en dominerande arbetsplats, och i trakten har man tidigare uppfattat en anställning på ASEA som en livstidsanställning. 1991 gjorde sig ABB för första gången av med folk. Man hade då tidigare sett vad som hände med Gränges gruva. Det som följde i Ludvika efter ABB:s uppsägningar var det sk 91-syndromet. Efter det räknar man den nya tiden. Hos dem som har arbete har händelsen genererat en känsla av otrygghet där man förv'äntar sig att det ska hända något när som helst. Man omorienterar sitt förhållande till allt.Arbetsförmedlingen m.fl. legitimerar en bild av arbetslösheten som tragik och förlust av mening för de drabbade. Det är inte relevant för alla mina intervjupersoner. Det finns ett klassperspektiv.
För dem som arbetar ute i produktionen är inte identiteten så viktig i arbetet. Nätverken man får genom arbetet är heller inte så viktiga utan kompletterande. I stället är det lönen som är det viktiga. "Kunde jag försörja mig på annat sätt så skulle jag inte arbeta", är ett vanligt ställningstagande. Otryggheten som man känner är en förberedelse för att bli arbetslös. Man tänker sig förbi den liminella krisfasen. Arbetslösheten blir den möjlighet att förändra sina liv som man annars inte skulle ha kommit sig för eftersom man inte vågade ta steget.
Det är ingen ljus situation i Ludvika. ABB rekryterar internt inom Sverige, och mest ingenjörer, vilket huvuddelen av de anställda i Ludvika inte är. Ludvika lasarett håller på att nedmonteras och verksamheten flyttas till Falun. Den arbetsmarknad som finns för dem som har levt länge i Ludvika och har sina nätverk där är inte stor. Man omorienterar sig mot att inte arbeta. Många vill inte delta i arbetsförmedlingens verksamhet. Det finns få meningsskapande aktiviteter. Man kommer i konflikt med de institutioner som fortsätter legitimera arbetets centrala värde i var situation. De slog larm om att det håller på att växa fram en kultur av arbetlösa som inte vill ha jobb. Metall i Ludvika har en fackklubb för arbetslösa. De är kritiska till att de inte får skicka folk till metallkongressen och ge information till dem som motarbetar arbetstidsförkortning.
Det finns också olika arbetlöshetsprojekt. I en kurs om personlighetsutveckling som arbetsförmedlingen gjort tillsammans med kommunen och företagarna i Ludvika med EU-stöd kände sig många kränkta. De som vågade kritisera blev inte tagna på allvar av kursledningen och gjorde därför en framgångsrik enkätundersökning omfattande 300 arbetslösa i olika åtgärder i Ludvika. Resultatet presenterades på en presskonferens dit varken arbetsförmedlingen eller kommunstyrelsen kom trots att de var inbjudna. Man provocerar institutionerna genom att ifrågasätta.
För den högutbildade är arbetet något man identifierar sig med och som flyter ihop med friheten. Man ser det utifrån ett professionellt perspektiv. För arbetare och lägre medelklass i samhällen med bruksanda är det något annat.
Arbetslösas situation i massarbetslöshetens Sverige, Ramon Perez
Ramon Perez har också varit involverad i ett projekt genom Dalarnas forskningsråd och intervjuat några unga socialbidgragstagae i Mora.
En vanlig föreställning om socialbidragstagare är att de är socialt utstötta och nedbrutna människor. Men numera finns det flera kategorier av människor som är socialbidragstagare. Det är ganska vanliga människor som råkar sakna arbete. De socialbidragstagare jag talade med definierade inte sig själva som socialbidragstagare, utan som arbetslösa.
Det fanns en medvetenhet om bilden i samhället av de arbetslösa socialbidragstagarna. Ofta känner man skamkänslor i mötet med olika institutioner. Det är inte roligt att gå till socialen. Den enskilde uppfattar tydligt många åtgärder mot arbetslöshet som meningslösa. En sak som var konstigt var att människor jag intervjuade sade att man inte vågade skaffa barn. I mitt land skaffar man inte barn - man får barn. Det finns en stor uppgivenhet och man frågar sig om det är någon mening att göra något alls.
Globalisering ur kulturellt och materiellt perspektiv
föredrag av Jonathan Friedmann, professor i antropologi vid Lunds universitet.
Referat
Varför tar man upp globaliseringen just nu? Många har satsat på globalisering som självrepresentation. Men det är inget nytt. 1700-talet var totalt globaliserat.Nästan alla imperier har haft överklasser som varit kosmopolitiskt självmedvetna. Det ska inte blandas ihop med det globala systemet och ekonomin.
Befolkningsomfllyttningen var större för 100 år sen än idag.
Det är en sak att saker flyttas fram och tillbaka. Det finns en tendens att de får sitt eget liv. De multinationella eller transnationella företagen har inte ändrat sin karaktär. De direkta utländska investeringarna har dock ökat. Det handlara inte om mer kapital utan om mer produktion. Romarriket flyttade över hela sin produktion från centrum till periferi på 100 år, och gick sedan under, vilket vi också håller på att göra. Jag ser ett mönster när dethandlar om den formella ekonomin. Centrum förflyttas när hegemonin ändras. Decentralisering leder till mer konkurrens och ökad intensifiering i nedgångsperioder.
Det finns också ett system med arbetsdelning beroende på ursprungslandsom påminner om plantageekonomin. Vid plantagerna hade folk olika status och uppgifter beroende på ursprung. En liknande organisation är idag viktig i reindustrialiseringen av den kaliforniska ekonomin. Vid viss företag innehar koreanerna de högsta posterna, på mellannivån återfinns vietnameser, och det mest okvalificerade arbetet utförs av andra Vietnameser eller kambodjaner. Ett annat exempel är 1)Judar 2) Folkfrån Mellanöstern 3) Mexikaner och centralamerikaner.
Vad kostar välfärden i Europa? 30 % av BNP för att folkmajoriteten ska få del av den. Så hålls den amerikanska utvecklingen med en fattig och utslagen underklass borta. Rent ekonomiskt sätt är det kostsamt, och det är bra att undvika om man är liberal. Det finns en växande underklass i Europa. Jämfört med det är det ett lyxgetto i Rosengård i Malmö.
Det händer kulturella saker på vägen. Det finns det ingen anledning att ta upp men det är det många som gör. De fattigas kreativetet är grafitti. De är fattiga och de är kreativa och de lider av allt, prövar allt och klarar allt. Det är otroligt!
Det pågår en etnifiering. Många är rasister idag. Det finns en gradvis etnisk rensning i USA. Folk flyttar till varandra. Vissa bygger skydd för allt, för att hålla folk ute istället för att hålla folk inne.Våldet i Los Angeles har sjunkit med 30 %. Det blir mindre våld med mindre mötesplatser. Fjärde världen organiserar sig. Antalet infödda folk i världen har ökat snabbt, bl.a antalet indianstammar i USA. Det sker en etnifiering.Folk söker sig till andra identieter för att se om det inte finns en framtid.
De nya eliterna blir mindre och mindre intresserade av nationalstaten. Det sägert en del om hur splittrat samhället är. Ju mer utbildad man är ju mer benägen är man att vara rasist.
En hybrid är en kosmopolit som förlorat något. Om man etnifierar en kosmopolit blir det en hybrid. Och han blir lite radikal och tror att det handlar om motstånd. Hybriderna finns i de internationella eliternas toppar, i kapitalistklassen,i FN-byråkratin, EU-byråkratin, bland konsulter och NGO:s. Hybriderna är kosmopolitiska i sin självidentifiering. De vill att det ska vara så blandat som möjligt. Avpolitiseringen gör kultur till politik. Det handlar till 90 % om etnifiering och till 10 % om hybridisering. Det är bara intellektuella som får ihop det. De studerar media men inte hur det är på gatan.
Hybridernas framväxt ingår i en utvecklingprocess mot stora globala styrande klasser. Det handlar om att först fastställa vad det är för globala processer det handlar om och inte bli fast i saker som flyr. När kapital flyter är det inte samma sak som när Coca Cola-burkar flyter. Först vid mitten av 70-talet började folk se sin etniska identitet i New York. Meningen i en kultur är alltid det man gör.
Det finns olika typer av globalisering. En av dem är kapitalets globalisering, och skiften i hegemonin vilka går snabbare och snabbare. England hade hegemoni i 100 år .- USA i 47. Nu handlar det om Japan och kanske Kina. Samtidigt har vi både periferi och centrumförhållanden inom olika länder eller regioner. Nya etniciteter utvecklar sig i de områden som tidigare varit starka när hegemonin förflyttas. Det är tvärtom där det går uppåt. I sydostasien vill folk jobba och bli kosmopoliter.
Friedman avslutar med att ge en känga till de som pratar om etniciteternas grundläggande betydelse och kallar dem för essentialister.
Reflektioner kring mässan
I oktober 1996 hade socialantropologiska ämnesrådet för studenter vid Stockholms universitet möte på institutionens bibliotek i Frescati. Vad kunde vi göra åt att Folkens Museum hotades av nedläggning av sina etnografiska samlingar genom flytt till Göteborg? Vilken yrkesanvänding fanns för antropologistuderande? Tog institutionen tillvara studenternas intresseinriktning när det gällde kursernas uppläggning och varför fanns en sådan rädsla för kritik? Vad är antropologi och vilken framtid har ämnet? Vilka aktuella samhällsfrågor fanns där antropologin tillsammans med andra hade något att bidra med? Akuta och långsiktiga problem blandades i en livaktig diskussion. Iden om en mässa blev det förlösande ordet.
En mängd möten blev följden. Den kollektiva energin surrade. En process startade som med antropologiska termer kan betecknas som en passagerit där de traditionella rollerna i det akademiska och etablerade samhällslivet ställs liminalt på huvudet. Istället för en hierarkisk ordning där enstaka professionella styr tog studenterna makten och ansvaret över hur diskussionen om ämnets framtid förs i en kollektiv form med horisontell deltagande demokrati som kitt. En solidarisk kultur växte fram som ledde till en mycket stor mobilisering av frivilliga arbetsinsatser i både idekläckarstadiet och genomförandet. Av någon anledning dök det upp dussintals människor på täta möten, många som bara kom en gång, många som var med mer regelbunden och ständigt nya som strömmade till när andra troppade av. Uppgiften syntes näst intill oöverstiglig både praktiskt och innehållsmässigt. Hur skulle så många syften kunna samsas i samma form? Hur skulle vi orka med att genomföra iden? Vilka kunde vi samarbeta med? En mässa innebar inte bara att ordna föreläsningar och seminarier utan också en mängd utställare och smådiskussioner med möjligheter för nya möten.
En första ide om mässans innehåll och form växte snabbt fram. Tanken var att den skulle både ta upp arbetsmarknad för studenterna, ämnets framtid med exempel forskning inom olika områden och aktuella samhällsfrågor där antropologin kunde vara en röst i debatten som mötte andra. Även målgruppen var tänkt att bli tredelad. Först studenter, sedan personer mer direkt knutan till akademiska eller andra institutioner där antroplogin utvecklas eller används samt slutligen intresserad allmänhet av de aktuella samhällsfrågor eller ämnets framtid som skulle tas upp. Temat för mässan föreslogs vara "människan i samhället" och både institutioner och folkrörelser engagerade i aktuella frågor bli medarrangörer. Hälsa och globalisering var två delteman som fördes fram som intressanta. Vägen fram till mässans slutgiltiga utformning skulle bli lång och krokig. Iden om intresserad allmänhet som målgrupp, samarbete med folkrörelser och att ha diskussioner om aktuella samhällsfrågor med både företrädare för ämnet och andra som deltagare försvann helt ett tag under förberedelserna. Till slut skulle de dock återkomma i mer begränsad och kanske just därför mer lyckad form.
Intresset var mycket lågt eller obefintligt med få undantag från institutioner som vi trott skulle ha starka egenintressen i att en mässa blev av. Visserligen lovade Socialantropologiska institutionen att sex föreläsare kunde ordnas gratis men i övrigt kom näst intill inga konkreta reaktioner från det dussintals institutioner vi hörde av oss till. Undantaget som räddade projektet var Folkens Museum Etnografiska som mycket tidigt var positiva till att mässan kunde ordnas i deras byggnad och sedan fortlöpande hjälpte till med praktiska råd och stöd. Ett annat undantag som också bidrog till att vi vågade satsa var Socialantropologin i Falun. Därifrån fick vi ständiga svar på våra ideer och inte minst tidiga besked om att många ville komma. I ett skede när våra förväntningar var som mest låga och tanken var att bara ordna mässa under en dag lyftes vi vidare av intresset från Falun. Av de hundra deltagare som vi räknade med minst behövdes för att genomföra mässan kunde över hälften garanteras av lärar- och antropologistudenterna från Falun. Ett brett program under två dagar såg många av dem också fram emot och så blev det.
Etnologernas gensvar lyfter projektet
Det främsta gensvaret som lyfte projektet och i ett slag fördubblade arbetsinsatserna var med den energi som etnologiska ämnesrådets studenter gav sig in i uppgiften att samarbeta kring mässan. När vi antropologistudenter diskuterade inriktningen visade det sig att vi i första hand var intresserade av vad antroplogin hade att tillföra synen på, och kunskap om, vårt eget samhälle. Eftersom den övervägande delen av antropologisk forskning handlar om samhällen i tredje världen ställdes vi inför problem. Samtidigt fanns det angränsande ämnet etnologi som i högre grad inriktat sig på det svenska samhället. Vilken den egentliga skillnaden mellan etnologi och socialantroplogi, eller kulturantropologi som samma ämne heter i Uppsala, var också svårt att urskilja. Mycket tycktes vara tillfälliga historiska distinktioner som inte kan upprätthållas i många sammanhang. När svenskar studerar sina egna samhällsförhållanden med kulturella folklivsaspekter kallas det etnologi. När mexikaner eller svenskar studerar exakt samma sak i Mexiko kallas det antropologi. När slutligen mexikaner studerar samma samhällsförhållanden i Sverige kallas det logiskt nog antropologi på universiteten i Mexiko befriat från en märklig eurocentrisk tudelning av ämnet.
Det fanns alltså många skäl för att ordna mässan tillsammans med etnologer även om de formella och andra skillnaderna var stora. Ämnena tillhör trots sina likheter inte ens samma fakultet. Det ena ämnet har brutit sig loss från sin museumsanknytning medan det andra är desto närmare sitt museum och inte ens har dragits med i den nästintill allomfattande centraliseringen av alla icke-tekniska och handelsinriktade universitetsstudier i Stockholms stad till Frescati. Socialantropologin tillhör samhällsvetenskapliga fakultetet och bildades som självständig institution på universitetet ute på Frescati samtidigt som det frikopplades från Etnografiska museet. Etnologin tillhör humanistiska faktultetet och är nära knutet till Nordiska museet med etnologisk institutionen förlagd i en villa strax intill på Djurgården.
Lagom till att den mest entusiastiska pionjärenergin gått ur socialantropologiska ämnesrådet efter tre månaders intensivt förarbete under hösten kom etnologiska ämnesrådet in i arbetet med full kraft i januari. Från den stunden arbetade ett tiotal personer från vardera ämesråd regelbundet med projektet och kom på planeringsmöten. Därutöver var hundra personer indragna på olika sätt i förberdelserna och egnomförandet. Till en början rådde en del oklarheter om inriktningen. Den urspungliga iden om en bred mässa som också hade med andra än företrädare för akademiska ämen snävades in. Mässans urspungliga förslag till namn ändrades till Antropologin och etnologin i samhället. Snart kom dock delar av den ursprungliga iden om ordentlig satsning på arbetsmarknad och samarbete med folkrörelser och paneldeltagare från andra håll än etnologi och antropologi tillbaka. Miljöförbundet Jordens Vänner blev samarbetspartner för temat globalisering som riktade sig utöver studenter till en bredare intresserad allmänhet. Fördelen med inskränkningen av den ursprungliga iden om att ämnesråden var huvudarrangörer och många institutioner och folkrörelser var medarrangörer blev att mässan fick en mycket klar prägel av studentinitiativ. Förmågan att lösa problemen på egen hand utan särskilt mycket hjälp utifrån visade sig också vara stor. Den utställningsdel som från början framstått som avgörande för att det verkligen skulle bli en mässa och samtidigt som svår att få tillräckligt stort gensvar för visade sig gå bra att lösa. Till slut fick vi avvisa utställare då det inte längre fanns plats för fler. Programmet om arbetsmarknad för etnologer och antropologer som vi från början trott vara svår att fylla med mycket innehåll svällde till den mest omfattande av alla delteman under mässan. Filmer att visa fanns i överflöd. Fyra huvudteman inriktade på sakfrågor fylldes snart med innehåll om tradition; hälsa och kultur; media och globalisering.
Ingen av oss arrangörer med ett enstaka undantag hade ordnat något liknande förut. Fanns erfarenhet av likande mindre arrangemang så var den av det slaget att ett halv års arbete gett magert resultat. Ett tiotal studenter hade kommit på arrangemanget som kostat så mycket i förberedelser. Birsten på erfarenhet gjorde att förberdelserna sköttes detso mer noga. Till slut var varje detalj som behövs för att genomföra en mässa uppe till kollektiv diskussion och samtrimningen stor. Alla problem tycktes vara möjliga att lösa. När vikten av att föreläsarna blev väl omhändertagna kom upp så avsattes genast tusen kronor till blommor vilket en av studenterna som visade sig vara florist förvandlade till ett femtiotal överdådiga blomkvastar som livade upp stämmningen.
Institutionerna fortsatte i hög grad att förhålla sig kallsinniga till mässan. Det var som de inte riktigt trodde att studenter på eget initiativ kunde genomföra något som kunde vara så betydelsfullt att det berörde kärnan i deras eget arbete och att de därför behövde engagera sig. Inte ens när det rikliga programmet var klart och utskickat ville en del riktigt tro på projektet. Det var först några dagar innan mässan började som många hörde av sig och var mycket angelägna om att få vara med när de insett att allt verkligen skulle bli av och att det direkt berörde framtiden för deras egen verksmahet. Flera var upprörda över att de inte fått information. I själva verket hade den information som under sex månaders tid gått ut till instutionerna och i många fall spritts vidare inom dessa inte tagits på allvar.
Till slut kunde så den första antropologi- och etnologimässan i Sverige gå av stapeln. I stora samlingssalen fanns hundratals människor som stod längs väggarna när programmet inleddes. Varje skrymsle av Folkens museum fylldes av aktivititeter. Bland tuareger i museets öken diskuterades NGO-projekt för kvinnor i arabiska öknen. Under det stora trädet i verkstaden byttes erfarenheter av antropologi och etnologins användning på Tetrapak, SIDA och Naturvårdsverket. Framför totempålen tävlade seminariers surrande med surrandet framför informationsborden. Etnifieringen och det växande intresset för kulturell identitet förklarades med att produktionen i länder i världssystemets centrum decentraliserades från dessa till periferin. Avancerade teorier blandades med jordnära erfarenhet av hur etnologin och antropologin integrerades i lärarutbildning och andra högskoleutbildningar. Oron för att de många parallella programpunkterna skulle slå ut varandra visade sig vara nästan helt obefogad. Från mängder av seminarier, workshops, filmvisningar och informationsbord kom rapporter om god tillströmning.
Dynamik mellan forskning, arbetsmarknad och lekmannen.
Det som gav mässan dess dynamik var kombinationen av fördjupande och populariserande diskussion i akademiska och aktuella samhällsfrågor tillsammans med erfarenheter av praktisk användning av ämnena. Med detta finns stora risker. Motsättningen är klassisk på universitetet mellan grundforskning på eget uppdrag efter inomvetenskapliga kriterier och tillämpad forskning utifrån mer omedelbara krav hos olika grupper i samhället med behov av kunskap för yrket eller sin bildning. Inte minst idag när kravet på att bidra till kompetensutveckling för industrin ökar samtidigt som bildningsideal och ett fritt sökande efter kunskap kommit i skymundan är det en motsättning som är svår att överbrygga.
En teoretisk modell för hur dessa motsättningar utvecklas kan vi finna hos Hannerz. I Cultural Complexity för han fram en modell för hur dynamiken utvecklas inom kunskapen mellan lekmän och olika grupper av professionella intellektuella. Han skiljer på de intellektuella i två grupper som här kan kallas specialister och generalister. () Specialisten arbetar utifrån en redan färdig modell för hur kunskapen ska sökas. Han kan därigenom få fram ny kunskap. Generalisten bevakar att den samlade kunskapsmassan på ett meingsfyllt sätt hänger samman och inte sprängs av alltför stora motsägelser. Det innebär också att han kan ifrågasätta den inneboende tendens som finns hos specialisten att vilja utsträcka sina metoder till alltfler uppgifter i samhället även där de kanske inte är den mest lämpade modellen. Det kan särskilt bli ett problem när många olika specialistkårer vill ta över allfler roller i kunskapsbildningen och samhället i övrigt. I sådana situationer kan generalisten alliera sig med lekamannen/kvinnan, eller likaväl omvänt, för att ifrågasätta specialistens legitimitet helt och hållet eller när denne expanderar sitt område.
I en tid när kravet ökar på att universiteten ska ge specialistkompetens inom det rådande ekonomiska och politiska systemet ökar också motsättningarna mellan de olika polerna specialist, generalist och lekman. De spänningar som fanns under förberedelserna av mässan mellan inriktning på arbetsmarknad, på de akademiska ämnena och på en bredare intresserad allmänhet och folkrörelser kan ses som ett uttryck för dessa motsättningar. Hela iden om en mässa kan ses som ett försök att lösa spänningarna. Den generalistkompetens som kan upprätthållas på universitetet genom att integriteten och inomvetenskapliga krav hävdas mot starka yttre intressen är hotad. Bakom kravet på samhällsrelevans döljer sig oftast krav på anpassning av utbildning till kompetens att klara intellektuella yrken på systemets villkor. Samtidigt har en ökad grad av internationalisering eller om man så vill globalisering lett till krav på ökad flexibilitet. Idag är det snarare en förmåga att snabbt kunna anpassa sig till olika specialistroller inom ett globaliserat system som gäller mer än att att utbilda sig till en särskild begränsad specialistroll. Oron bland etnologi- och antropologistudenter för att kunna få ett arbete med sina studier som meriter beror på den osäkerhet som oklarheten om en framtida fast specialistroll ger. Men det finns även anledning för oro när det gäller den professionella generalistförmågan på universiteten. Omställningen från krav på utbildning för mer fastställda specialistroller till förmåga att klara av mer flexibla specialistuppgifter kommer samtidigt med ett ökat tryck mot hela systemet på ökad specialist- och "samhällsrelevant" kompetens om än flexibel. Det kan tyckas vara mindre intressant att generalistens elfenbenstorn hotas. Men inga repstegar upp till luftballonger för mer vida syn bortom den flexibla specialiseringen är i sikte som ersättning och därmed hotas möjligheten att se meningen med skeendet.
Mässan har här fyllt ett unikt behov för etnologin, antropologin och samhället. Antropologin och etnologin har en särskild ställning när rationaliteten hos stora ekonomiska och politiska system håller på att ta överhanden i Sverige och världen. Antropologin med sina empiriska och teoretiska insikter också utanför det rådande systemet och etnologin med sin inriktning på det folkliga livet även utanför den ekonomiska och politiska rationaliteten är bägge centrala för att kunna utveckla en generalistförståelse i vår tid. Men det kan inte ske utan möte med den praktiska kunskapen. Att föra samman generalisten på universitetet med arbetsmarknadserfarenheter kan vara en väg som prövades på mässan med gott resultat. Men om mötet med praktisk kunskap och erfarenhet stannar där kommer det inte gå att komma vidare mot ett bredare försvar och upprättande av generella insikter eftersom det bara är den sida av den praktiska kunskapen som det rådande ekonomiska och politiska systemet ändå understödjer som kommer till tals i form av erfarenheter från yrkesliv på marknaden och i staten. En allt starkare symbios mellan personer som använder etnologi- och antropologiutbildningen i yrket och universiteten är säkert mycket värdefull och kan vara en praktisk enkel grund för fortsatta mässor. Men om antropologin och etnologin ska kunna bidra till att hela universitetet ökar sin generalistförmåga krävs något mer. Hannerz pekar på att det utöver marknad och stat finns en ytterligare kraft för att förändra, rörelser. Lekmannen som inte är en professionaliserad specialist eller generalist måste komma med i mötet mellan teoretisk och praktisk kunskap som en jämbördig part om de flexibla specialisternas dominans över generella insikter ska kunna hävas. Det behövs heliga platser där människan bortom specialiserade roller kan mötas och bidra till en helhet. Mässan var en sådan helig plats där lekmannen kunde förena sig med generalisten och specialisten. Men det är inte lätt att bygga vidare på deltagande från både specialister, generalister och lekmän; yrkesutövare, akademiker och folkrörelser. Om kommande mässor kan fortsätta den närmast oöverstigliga uppgiften att förena så olika krafter till gemensamma möten återstår att se. Men ett första steg på vägen har lyckats och fortsättningen kan bli spännande i många olika riktningar.
Tord Björk
Miljöförbundet Jordens Vänner