Det marxistiska seklet

- det amerikanska seklet

Arbetarrörelsens uppkomst och förändring

Av Giovanni Arrighi

Ur Social movements and the world-system, Monthly Review Press 1990

(...)

Den globala arbetarrörelsens uppkomst

De viktigaste tendenserna och händelserna under första perioden (1848-96) stämmer överens med det Kommunistiska Manifestets förväntningar. Frihandelns spridning och transportrevolutionen under de tjugo eller tjugofem åren som följde på 1848 gjorde marknadskapitalismen mer av en global verklighet än den hade varit tidigare. Världsmarknadskonkurrensen intensifierades och industrin expanderade snabbt under större delen av femtioårsperioden.

Proletariseringen av mellanskikten blev mer utbredd men inte så utbredd och irreversibelt som ofta hävdats. Delvis på grund av mellanskiktens krympning, delvis på grund av en ökande klyfta mellan proletära och borgerliga hushålls inkomster, och delvis på grund av större koncentration och segregation av proletärernas bostäder verkade polariseringen av samhället i två skilda och motsatta klasser vara en odisputabel tendens, fast mer i vissa länder än i andra.

Den kapitalistiska ackumulationens tendens att samtidigt utarma och stärka proletariatet gjorde sig också gällande. Den proletariatets större koncentration som hörde ihop med industrialiseringens spridning gjorde dess organisering i form av fackföreningar mycket lättare, och lönearbetarnas strategiska position i de nya produktionsprocesserna gav dessa organisationer betydande makt, inte bara gentemot de kapitalistiska arbetsköparna utan också gentemot regeringarna. Den brittiska arbetarrörelsens framgångar i att begränsa arbetsdagen och utsträcka rösträtten under A-fasen i mitten av artonhundratalet var de mest synliga men inte de enda uttrycken för denna makt.

Trots detta utarmades proletärerna samtidigt. Varje seger måste sanktioneras av marknadskrafterna, vilka snävt inskränkte på arbetarnas förmåga att stå emot borgerskapets politiska och ekonomiska herravälde. Det är under denna period som arbetslösheten får kvalitativt och kvantitativt nya dimensioner som stympar framstegen i proletariatets arbets- och boendeförhållanden och intensifierade konkurrenstrycket i dess mitt.

Slutligen underminerade, som Manifestet förutsa, de två motsatta tendenserna till utarmning och stärkande tillsammans proletärernas samtycke till deet borgerliga styret. En relativt fri cirkulation av varor, kapital och arbetare inom och mellan staters jurisdiktioner spred arbetslöshetens kostnader och risker bland proletära hushåll. Den åtföljande förlusten av legitimitet ledde till en fullständigt ny grad av politisk autonomi från proletärernas sida gentemot borgerskapet. De politiska arbetarpartiernas era börjar först under denna period. Men oavsett om arbetarpartier hade uppstått eller inte skakade lönearbetare i alla centrumländer av sig sin traditionella underordning under borgerskapets politiska intressen och började fullfölja sina egna intressen, oberoende av och om nödvändigt mot borgerskapets.

Det mest spektakulära (och dramatiska) uttrycket för denna proletariatets politiska emancipation var Pariskommunen 1871. I Pariskommunen höll proletariatet för första gången politisk makt "under två hela månader" (som Marx och Engels skrev entusiastiskt i förordet till 1872 års tyska upplaga av Manifestet). Även om Pariskommunen besegrades hälsades den av Marx som en förebild för proletariatets framtida organisation som härskande klass.

Den nära överensstämmelsen mellan tendenser och händelser 1848-96 med Manifestets förutsägelser förklarar i hög grad Marx' och hans efterföljares framgång i att etablera hegemoni över den gryende europeiska arbetarrörelsen. Deras framgång kom först efter en utdragen intellektuell kamp om huruvida proletariseringen var historiskt irreversibel -- och därför utgjorde den rätta grundvalen som man kunde driva en kamp för framtiden, som Marx teoretiserade om -- eller huruvida proletärerna kunde återvinna sitt förlorade ekonomiska oberoende genom en eller annan form av kooperativ produktion. Det senare synsättet hade framlagts av oweniterna i England och fourieristerna i Frankrike men fortlevde i nya och annorlunda former bland efterföljarna till Proudhon och Bakunin i Frankrike, Belgien, Ryssland, Italien och Spanien och till Lassalle i Tyskland.

Första Internationalen var föga mer än en resonanslåda för denna intellektuella kamp, som såg Marx på de brittiska fackföreningarnas sida (den enda verkliga representanten för ett faktiskt existerande industriproletariat) gentemot en blandad skara revolutionära och reformistiska intellektuella (av vilka en del hade arbetarbakgrund) från Kontinentaleuropa. Även fast Marx i ganska hög grad skötte föreställningen själv vann han aldrig någon tydlig seger, och när han gjorde det var intrycket på rörelsen illusoriskt. Sanningens ögonblick kom med Pariskommunen. De slutsatser Marx drog från den erfarenheten (behovet av att bygga upp legala arbetarpartier i varje land som förutsättning för en socialistisk revolution) stötte, av motsatta skäl, bort både kontinentala revolutionärer och brittiska fackföreningsaktivister, och det var slutet på Internationalen.

Precis medan Första Internationalen disintegrerade utan vinnare men med många förlorare runt 1873 förvandlades "välståndet" i mitten av seklet till den Stora Depressionen i dess slut, och villkoren skapades både för arbetarrörelsen i dess moderna form att göra sig gällande och för marxisterna att etablera hegemoni över rörelsen. Allt intensivare konkurrenstryck vidgade och fördjupade proletariseringsprocesserna och mångdubblade skälen till konflikt mellan arbete och kapital. Mellan 1873 och 1896 utvecklades en strejkaktivitet av dittills okänd skala i land efter land, medan arbetarpartier etablerades över hela Europa efter de linjer som Marx rekommenderat 1871. År 1896 hade en ny International, den här gången baserad på arbetarpartier med bred enighet, blivit verklighet.

Manifestets framgång i att förutse det kommande halvseklets huvuddrag var och är imponerande. Ändå passade inte alla relevanta fakta in i Marx' schema. Den viktigaste anomalin var den proletära politiken själv.

Proletariatets enda viktigare försök att ta makten över staten och konstituera sig själv som härskande klass enligt de linjer som Marx teoretiserat, Pariskommunen, var nästan helt orelaterat till den sorts tendenser som enligt teorin antogs åstadkomma ett sådant revolutionärt maktövertagande. Det var inget resultat av strukturella faktorer (ett stärkande av proletariatet pga industrins framsteg, kombinerat med dess ökande utarmning pga förvaruligande) utan främst resultatet av politiska faktorer: Preussens seger över Frankrike och de barska villkor som skapats av det fransk-tyska kriget. Det vill säga, proletariatet försökte sig på en politisk revolution inte beroende på ökande konflikter mellan ökande exploatering och ökande makt i produktionsprocessen, utan beroende på att den borgerliga staten hade visat sig inkompetent i att "skydda" det franska samhället i allmänhet och Paris' arbetare i synnerhet från en annan stat.

Man kan hävda att nederlaget i krigete bara var en detonator för strukturella konflikter som var den verkliga, djupare orsaken till explosionen. Problemet med den invändningen är att där de strukturella konflikterna var mest utvecklade (i England under perioden i fråga, i USA från och med det sena 1870-talet) var den direkta klasskrigsnivån mellan arbete och kapital (mätt t.ex. i strejkaktivitet) visserligen mycket högre än på andra ställen. Men arbetsoron i de länderna visade ingen som helst benägenhet att övergå i politisk revolution. Om det brittiska proletariatet (det ojämförligt mest utvecklade som klass, och det mest strejkbenägna runt 1871) hade haft den minsta benägenhet till politisk revolution hade dess representanter i Första Internationalen intagit en mycket mer positiv hållning till Pariskommunen än den faktiskt gjorde. Deras negativa attityd var i verkligheten ett symptom på ett större problem med Marx' schema, och spelade antagligen en roll för att få Marx att överge sin aktiva inblandning i arbetarpolitiken.

Åtskiljandet mellan direkta och indirekta former av klasskamp bekräftades efter Pariskommunen på ett annat sätt. Som nämnts tidigare sammanföll början på det sena artonhundratalets lågkonjunktur med ett betydligt uppsving i strejkaktiviteten (den mest direkta formen av klasskamp) och formandet av nationella arbetarpartier (en indirekt form av klasskamp). Trots att dessa två tendenser föreföll bekräfta Manifestets förutsägelser kunde deras rumsliga åtskiljande inte passas in så lätt i Marx' schema. De länder som var ledande i strejkaktivitet (Storbritannien och USA) släpade efter i att forma arbetarpartier, medan det ledande landet när det gällde att forma arbetarparti (Tyskland) släpade efter när det gällde strejker. Allmänt talat verkade formandet av arbetarpartier ha föga att göra med ekonomisk exploatering, bildandet av en arbetarklass och strukturell konflikt mellan arbete och kapital. Snarare verkade de viktigaste bestämmande faktorerna vara statens faktiska eller upplevda centrala roll i den samhälleliga och ekonomiska regleringen, och kampen för grundläggande medborgerliga rättigheter (i första hand mötesrätt och rösträtt) för arbetarna. I Tyskland, där staten var ytterst synlig och där ett växande industriproletariat vägrades medborgerliga rättigheter tog klasskampen den indirekta formen organisering av ett arbetarparti. Det var först i slutet av den Stora Depressionen, och framför allt under den följande A-fasen som klasskampen tog formen av en direkt strid mellan arbete och kapital. I Storbritannien och USA, där staterna var mindre centralt organiserade och proletariatet redan hade säkrat grundläggande medborgerliga rättigheter tog klasskampen formen av strejker och facklig organisering och först långt senare (i Storbritannien) eller aldrig (i USA) lyckades försök att bygga upp arbetarpartier som betydde något nationellt.

Dessa skillnader ska diskuteras vidare i nästa avsnitt. För tillfället ska vi bara uppmärksamma att klasskampens historia under de första femtio åren efter publiceringen av Manifestet bidrog med både starka belägg till stöd för dess huvudsakliga förutsägelser och en del grund för eftertanke om hållbarheten i den relation mellan klasskamp och revolution som Marx och Engels postulerat. Mer specifikt ledde industriproletariatets samhällsekonomiska formering till utveckling av strukturella former för klasskamp, men den ledde inte till utvecklingen av politiska, och än mindre politiskt revolutionära, tendenser inom proletariatet. Proletariatets förhållningssätt till politisk makt förblev rent instrumentell, såvida de inte politiska villkoren som i Kontinentaleuropa (relationerna mellan stater och relationen mellan stater och deras undersåtar) krävde mer direkt, och om nödvändigt revolutionärt, deltagande i politiken.

Tillsammans med arbetarrörelsens (och marxismens inom arbetarrörelsen) stora framsteg under det sena artonhundratalet måste dessa anomalier ha verkat som detaljer som man inte behövde bry sig så mycket om. Dessutom var det fortfarande rimligt att anta att marknadens osynliga hand skulle ta hand om dessa nationella avvikelser och se till att alla länders arbetarrörelse konvergerade mot ett gemensamt mönster av kamp, medvetande och organisation. Men som det visade sig skulle det som varit en mindre anomali under det sena artonhundratalet bli en viktig historisk tendens under nästa halvsekel, som splittrade arbetarrörelsen i två motsatta och antagonistiska läger.

Globala krig, rörelser och revolution

Mellan 1896 och 1948 bröt världsmarknadsstyrets regelbundenhet samman, och Marx' förväntade homogenisering av det globala proletariatets livsvillkor gäckades. I enlighet med artonhundratalets liberala ideologi hade Marx antagit att världsmarknaden verkade över statsaktörernas huvud snarare än genom deras händer. Detta visade sig vara en viktig missuppfattning eftersom hans tids världsmarknad i första hand var ett verktyg för det brittiska styret över det utvidgade europeiska statssystemet. Som sådant berodde dess effektivitet på en speciell fördelning av makt och välstånd bland en mångfald härskande grupper vars fortsatta samtycke, eller åtminstone underkastelse, var oumbärligt för att den brittiska hegemonin skulle fortleva.

Den Stora Depressionen 1873-96 var både höjdpunkt och slut för det världsmarknadsstyre som institutionaliserats under artonhundratalet. En viktig aspekt av depressionen var att massiva och billiga spannmålslaster översvämmade Europa från andra kontinenter och från Ryssland. Den viktigaste förmånstagaren av detta inflöde var leverantörerna (främst USA) och den hegemoniska stormakten som importerade det mesta av spannmålen och kontrollerade det mesta av världens kommersiella och finansiella förmedlingar. Den största förloraren var Tyskland, vars snabbt ökande välstånd och makt fortfarande i hög grad berodde på spannmålsproduktion och väldigt lite berodde på organisering av global kommers och finans. Hotad av denna utveckling svarade den tyska härskande klassen på utmaningen genom vidare uppbyggnad av sitt militärindustriella komplex och i ett försök att ersätta eller gå samman med Storbritannien i att styra världsekonomin. Följden var en allmän och öppen maktkamp i det mellanstatliga systemet som tog två världskrig att lösa.

Under loppet av denna kamp försvagades världsmarknadens styre och avskaffades under och efter första världskriget. Världsmarknadsregimens försvinnande skadade inte "industrins frammarsch" eller "arbetets förvaruligande" -- de två tendenser som enligt Marx' schema antogs skapa en samtidigt ökning i arbetets samhällsmakt och massmisär. Tvärtom, världskrigen och deras förberedelser var kraftfullare faktorer för industriell frammarsch och massmisär än marknadsstyret någonsin hade varit. Men världsmarknadens försvinnande betydde att det globala proletariatets samhällsmakt och massmisär spreds bland dess ollika segment vida ojämnare än de hade gjorts tidigare.

Allmänt sett ökade den aktiva industriella arméns storlek i perioder av krigsmobilisering (både absolut och i förhållande till reservarmén) på de flesta platser i världsekonomin -- inklusive länder som inte var direkt inblandade i kriget. Dessutom hade den ökande "industrialiseringen av kriget" under det sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet gjort de industriella rekryternas medverkan lika viktig som de militära rekryternas när det gällde att avgöra krigsansträngningarnas resultat. Arbetets samhällsmakt växte alltså i takt med den mellanstatliga maktkampens upptrappning.

Men världskrigen absorberade också en växande mängd resurser och störde de produktions- och handelsnätverk som resurserna anskaffades. Därför minskade de härskande klassernas förmåga att tillgodose arbetarnas efterfrågan eller ökade åtminstone inte lika snabbt som arbetarnas samhällsmakt. Världskrig skapade den kombination av proletär makt och proletär misär som enligt Marx' schema antogs skapa en intensifiering av klasskampen och kapitalmaktens slutliga fall.

Båda världskrigen skapade verkligen globala vågor av klasskamp. Den totala strejkaktiviteten minskade i de två krigens början, bara för att snabbt trappas upp i slutet. De toppar i de globala arbetskonflikterna som blev följden har inget historiskt motstycke vare sig förr eller senare. Och varje topp förenades med en större socialistisk revolution -- den första med den ryska och den andra med den kinesiska. Fastän dessa vågor av klasskamp inte gjorde slut på kapitalets styre skapade de fundamentala förändringar i det sätt styret utövades. Dessa förändringar fortskred längs två radikalt olika och skilda vägar, som ganska nära motsvarar de olika ståndpunkter som intogs av Eduard Bernstein och Vladimir Lenin under den såkallade revisioniststriden.

I en av sina slutresolutioner förutsa den Internationella Socialistkongressen 1897 en nära förestående kris som skulle sätta utövandet av statsmakten på de socialistiska partiernas dagordning. Den inskärpte därför hos proletariatet i alla länder "nödvändigheten av att, som klassmedvetna medborgare, lära sig hur man förvaltar respektive länders affärer för det allmänna bästa". I linje med denna resolution beslöts det att framtida kongresser bara skuklle vara öppna för representanter för organisationer som arbetade för att omvandla den kapitalistiska ordningen i en socialistisk och var beredda att delta i lagstiftande och parlamentariska aktiviteter. Alla anarkister uteslöts därmed.

Slutet på den gamla kontroversen mellan Marx' och Bakunins efterföljare markerade början på en ny kontrovers mellan Marx' efterföljare själva. Medan målet att arbeta för en socialistisk omvandling av den kapitalistiska ordningen formulerats i termer som var tillräckligt vaga och tvetydiga för att passa alla nyanser av uppfattningar bland Marx' efterföljare ställde själva definitionen av ett gemensamt politiskt mål för proletariatet i alla länder upp några fundamentala teoretiska och praktiska problem. Eduard Bernstein var den första att föra ut dessa problem i ljuset.

Trots att Bernstein har gått till eftervärlden som den Store Revisionisten av det marxistiska tänkandet var hans uttalade revisionism i verkligheten mycket mild, särskilt i jämförelse med revisionismen hos några av hans "ortodoxa" opponenter. I linje med den vetenskapliga socialismens principer sökte han bevis/motvevis till Marx' teser om en långsiktig ökning av arbetarnas samhällsmakt och en samtidig långsiktig ökning av deras misär. Och liksom Marx antog han att den bästa vägledningen till den kontinentaleuropeiska arbetarrörelsens framtid i allmänhet och den tyskas i synnerhet var den brittiska rörelsens förflutna och nuvarande. Därför fokuserade han sin uppmärksamhet till tendenserna hos den senare.

När han utgick från dessa förutsättningar fann han mängder av belägg för tesen om en långsiktig ökning av samhällsmakten och föga belägg för tesen om en långsiktig ökning av massmisären. Till stöd för den första tesen åberopade han inte bara den betydande ökningen av industriproletariatets levnadsstandard och förbättringen av dess arbetsvillkor utan också omvandlingen av den politiska demokratin från ett medel för underkastelse till ett medel för emancipation av de arbetande klasserna. När han skrev i slutet av den Stora Depressionen 1873-96 och i början av den europeiska kapitalismens Belle Epoque såg han inga orsaker till varför dessa tendenser skulle vändas under en förutsägbar framtid. Det moderna samhällets liberala organisationer var där för att stanna och var tillräckligt flexibla för att anpassa sig till en obegränsad ökning av arbetarnas samhällsmakt. Liksom i det förflutna var allt som behövdes "organisation och energisk handling". En socialistisk revolution i betydelsen proletariatets revolutionära diktatur var varken nödvändig eller önskvärd.

Bernstein summerade sin ståndpunkt i slagordet "Rörelsen är allt, målet ingenting". Detta lät som en provokation för både marxistiska reformister och revolutionärer. Det var i verkligheten en reformist (Karl Kautsky) som ledde attacken mot Bernsteins revisionism. Kautsky hävdade, i huvudsak, att alla proletariatets ekonomiska och politiska vinster var konjunkturella, att en allmän kris var oundviklig och faktiskt på väg, och att i en sådan kris borgerskapet med våld skulle försöka vinna tillbaka alla ekonomiska och politiska eftergifter de tidigare hade tvingats göra till proletariatet. Under dessa omständigheter skulle allt vara förlorat om inte proletariatet och dess organisationer var beredda på att gripa och hålla, om nödvändigt med revolutionära medel, statens och ekonomins kommandopunkter.

Kautsky behöll på så sätt alla Marx' tvetydigheter beträffande förhållandet mellan proletariatets pågående strider ("rörelsen" i Bernsteins slagord) och det slutgiltiga målet socialistisk revolution ("målet"). Ändå var argumentet att alla rörelsens vinster skulle äventyras i en oundviklig kris om inte proletariatets organisationer var beredda att ta makten över staten inte långt från slutsatsen att målet var allt och rörelsen ingenting.

Kautsky tog aldrig detta steg. Han lämnade åt Lenin, som hade tagit ställning för Kautsky mot Bernstein, att föra Kautskys argument till sin logiska slutsats. Om bara ett socialistiskt övertagande av statsmakten kunde rädda/utvidga rörelsens alla tidigare vinster hade det förra klar prioritet över det senare. Det följde också att rörelsens vinster var bedrägliga. Inte minst tog det ingen hänsyn till de framtida förluster som rörelsen, om den lämnades åt sig själv, skulle lida. Dessutom avspeglade de bara en sida av de proletära villkoren. Genom att lägga en ny tyngdpunkt på tesen om "arbetararistokratin" avvisade Lenin uttryckligen Marx' åsikt att den bästa vägvisaren till arbetarrörelsens framtid i Kontinentaleuropa och annorstädes fanns i den brittiska arbetarrörelsens nutid. Arbetarnas ökande samhällsmakt i Storbritannien var en lokal och tillfällig företeelse som hängde ihop med Storbritanniens ställning i världsekonomins kommandopunkt. Framtiden för Kontinentaleuropas proletariat i allmänhet och Ryska Imperiets i synnerhet präglades av massmisär och fortsatt politiskt förtryck, oberoende av om det fanns högeffektiva och välorganiserade arbetarrörelser.

Två slutsatser följde av detta. För det första skapade arbetarrörelsernas framgångar (eller för den delen bakslag) fel sorts uppfattning bland deras ledare och deltagare. Medvetandet om nödvändigheten och möjligheten av en socialistisk revolution kunde bara utvecklas utanför rörelsen och måste föras till rörelsen av ett professionellt revolutionärt avantgarde. För det andra måste rörelsens organisationer göras om till "transmissionsremmar" med förmåga att föra över det revolutionära avantgardets kommandon till de proletära massorna. I detta teoretiserande var rörelsen verkligen ingenting, bara ett medel, och målet allt.

Om vi ser tillbaka på den faktiska utvecklingen av arbetarrörelsen under hela perioden 1896-1948 finner vi gott om bevis för både Bernsteins och Lenins ståndpunkter, men väldigt lite bevis för Kautskys mellanposition. Allt beror på vart vi ser. Bernsteins förutsägelse/råd att organisation och energisk handling räckte för att tvinga/locka de härskande klasserna att anpassa sig ekonomiskt och politiskt till den arbetarnas långsiktigt ökande samhällsmakt som hängde samman med industrins framsteg fångar det väsentliga i arbetarrörelsens utveckling i den anglosachsiska och skandinaviska världen. Oberoende av två världskrig och en katastrofal världsekonomisk kris, som Bernstein inte lyckades förutse, har proletariatet på dessa platser fortsatt att dra nytta av förbättringar av den ekonomiska välfärden och en representation i regeringen som motsvarar dess allt viktigare roll i produktionssystemet.

De mest spektakulära framgångarna inträffade i Sverige och Australien. Men de mest signifikanta framgångarna sett ur världsekonomins politiks synvinkel ägde rum i Storbritannien (den nedgående hegemonimakten men fortfarande den dominerande kolonialmakten) och USA (den stigande hegemonimakten). Den organiserade arbetarrörelsen, en marginell och och underordnad kraft i den nationella politiken i båda staterna 1986, hade 1948 blivit det styrande partiet i Storbritannien och hade avgörande inflytande på USAs regering. Allt detta hade åstadkommits just på det sätt som förutsetts och förespråkats av Bernstein -- dvs energiska och välorganiserade rörelser med förmåga att utnyttja de möjligheter som uppstod för att omvandla den ökande samhällsmakten till större ekonomisk välfärd och bättre politisk representation. I detta sammanhang ställdes målet socialistisk revolution aldrig på dagordningen och proletariatets revolutionära avantgarde fick få anhängare.

Ändå är 1896-1948 också perioden med de största framgångarna för socialistiska revolutioner. Det är under denna period proletariatets självutnämnda revolutionära avantgarden tog kontroll över styrmedlen i nästan halva Eurasien. Fastän de var olika på många vis företedde proletariatets erfarenheter i det ryska och det tidigare kinesiska imperiet viktiga analogier. Kraftfulla proteströrelser (1905 i Ryssland, 1925-27 i Kina) hade misslyckats med att förbättra existensvillkoren för proletariatet. Ökande massmisär snarare än ökande samhällsmakt var den överväldigande erfarenheten för proletärerna i dessa länder. Dessutom hade den upptrappade mellanstatliga maktkampen ("imperialismen" i Lenins revolutionsteori) ökat de härskande klassernas förmåga att ge proletariatet ett minimalt beskydd.

Under dessa omständigheter kunde ett avantgarde av hängivna ervolutionärer, övade i vetenskaplig analys av samhällsskeenden, tendenser och konjunkturer, dra fördel av nationella och globala maktnätverks sönderfall för att utföra framgångsrika socialistiska revolutioner. Maktgrunden för dessa avantgarden var utarmningen av de alltmer exploaterade massorna, oavseett deras exakta klasshemvist. För ökande massmisär förvandlade den stora majoriteten av befolkningen till faktiska eller potentiella medlemmar av den industriella reservarmén och hindrade samtidigt den som än råkade vara i den aktiva industriella armén vid varje given tidpunkt från att utveckla en separat klassidentitet skild från andra underordnade gruppers och klassers.

Det mest slående draget hos dessa skilda tendenser -- utvecklingen av arbetarnas samhällsmakt på vissa platser och av socialistiska revolutioner mot massmisären på andra platser -- är att de, sammantaget, demonstrerar industriproletariatets historiska oemottaglighet för socialistiskt revolutionära ideologier och praktiker. Där industriproletariatets samhällsmakt var signifikant och växande hade socialistiska revolutioner inga anhängare, och där socialistiska revolutioner hade anhängare hade industriproletariatet ingen samhällsmakt. Den negativa korrelationen mellan arbetets samhällsmakt och dess benägenhet för socialistisk revolution hade redan uppenbarats i ofullgången form vid Pariskommunens tid, och var, som hävdats ovan, den viktigaste enskilda orsaken till att Första Internationalen upplöstes. Ställd inför kravet att välja mellan en stark men reformistisk arbetarrörelse i Storbritannien och en revolutionär men svag arbetarrörelse i Frankrike valde Marx att inte välja och lämnade frågan öppen.

Allteftersom marxismen blev till en institution, mot Marx' och Engels' ursprungliga intentioner, måste ett val göras, särskilt i beaktande av att åtskiljandet mellan samhällsmakt och revolutionär benägenhet växte istället för att krympa. Bernstein ställde upp problemet och valde att ställa sig på arbetarnas samhällsmakts sida ("rörelsen"); Lenin valde att ställa sig på den revolutionära benägenhets sida som härrörde ur växande massmisär ("målet", i Bernsteins termer); och Kautsky, liksom Marx trettio år tidigare, valde att inte välja. Detta utgjorde egentligen hans enda legitima anspråk på "ortodoxi".

Detta val att inte välja hade katastrofala politiska konsekvenser. Medan Bernsteins val bekräftades av efterföljande framgångar för arbetarrörelsen i den anglosachsiska världen och i Skandinavien, och Lenins val bekräftades av de efterföljande framgångarna för socialistiska revolutioner i de före detta ryska och kinesiska imperierna, vederlades Kautskys val att inte välja som strategi av de efterföljande framgångarna för kontrarevolutionen i centrala och södra Europa. För fascismens och nationalsocialismens uppkomst kan härledasa åtminstone delvis till relevanta arbetarorganisationers kroniska oförmåga att välja mellan energisk reformistisk eller energisk revolutionär handling.

Visserligen var denna kroniska handlingsoförmåga relaterad till den mer komplexa samhällssituation som arbetarorganisationerna mötte i dessa områden -- dvs en situation som kännetecknades av en kombination av arbetarnas ökande samhällsmakt och ökande massmisär snarare än att endera av tendenserna övervägde. Denna konflikt var verklig och lokalt begränsad. Denna kobination skapade påtaglig revolutionär benägenhet jämsides med mer reformistisk benägenhet -- en kombination som lämnade rörelsens ledarskap i ett ständigt dilemma. Kautskys val att inte välja och den imponerande teoretiska apparat som han stödde detta med gav gott om undanflykter för ett ledarskap som istället för att stöta till balansen åt ett speciellt håll passivt återspeglade den tvehågsenhet som splittrade rörelsen och på så sätt ökade på den politiska förvirringen.

Vi får aldrig veta om en mer energiskt reformistisk eller revolutionär handling hos de tyska socialdemokraterna skulle ha ändrat något i den följande tyska och globala historien. Men alldeles som det historiska ansvaret hos de tyska socialdemokraterna (eller för den delen de italienska socialisterna) för att bereda väg för nazismen och fascismen inte ska förringas ska det inte heller överdrivas. För den hegemoniska framgången för reaktionära eliter i att ta makten i så brokiga länder som Tyskland, Japan och Italien beror på världssystemet så väl som på lokala orsaker.

Orsakerna hos världssystemet var disintegreringen av världsmarknadsregimen kombinerat med eskaleringen av den mellanstatliga maktkamp som har beskrivits i början av stycket. Dessa processer gav en fördel åt krigsförberedelser, vilkete under nittonhundratalet främst hade kommit att betyda dels expansion och modernisering av det militärindustriella komplexet, dels exklusiv eller privilegierad tillgång till de ekonomiska resurser som krävdes för denna expansion och modernisering. I stater som besvärades av ojämvikt mellan en förvuxen militärindustriell apparat och en begränsad inhemsk ekonomisk bas hade revanchistiska ideologer en stark appell för alla slags sociala grupper, inklusive en icke betydelselös andel av industriproletariatet.

Under dessa omständigheter bidrog den politiska obeslutsamhet som skapats av industriproletariatets motstridiga benägenhet för reform och revolution till att underminera den organiserade arbetarrörelsens legitimitet, oavsett dess faktiska roll när det gällde att förvärra obeslutsamheten. Vilka orsaker den än hade blev nazismens uppkomst avgörande för att påskynda en ny omgång av allmänt krig och klasskamp. Det var under denna omgång som den organiserade arbetarrörelsen blev en avgörande politisk makt ino den anglosachsiska världens stormakter och som de socialistiskt revolutionära regimernas område kom att innefatta nästan halva Eurasien.

Det är viktigt att uppmärksamma att denna fantastiska tillväxt av politisk makt hos valda eller självutnämnda företrädare för industriproletariatet ägde rum i ett sammanhang av ett nästan fullständigt försvinnande av självständig revolutionär benägenhet hos industriproletariatet självt. Ingenstans under eller efter andra världskriget försökte industriproletariatet ta makten i staten på egen hand genom "kommuner" eller "arbetarråd" -- inte ens i de besegrade länderna, som det hade gjort i Frankrike 1871, i Ryssland 1917, i Tyskland och Österrike-Ungern 1919-20. Tillväxten av de socialistiskt revolutionära regimernas områden berodde främst på arméer som besegrade andra arméer -- en proletär version av Gramscis "piemontesiska funktion".

I Östeuropa etablerades kommunistiska regimer av Sovjetarmén, till innehållet om än till formen. På andra ställen, som i Jugoslavien, Albanien och, viktigast, Kina etablerades kommunistiska regimer av inhemska arméer som sattes upp och kontrollederades av revolutionära politiska eliter som hade tagit ledningen av den nationella befrielsen från axelmakterna. Till och med i Italien och Frankrike, där kommunistiska partier vann hegemoni över viktiga delar av industriproletariatet var den hegemonin ett resultat av tidigare ledarskap i den väpnade kampen mot tysk ockupation. Avvisad av centrumländernas arbetarrörelse fann den socialistiska revolutionen nya och mycket lyhörda anhängare i de nationella befrielserörelserna.

USAs hegemoni och omvandlingen av världens arbetarrörelse

År 1948 pekade en enkel extrapolering av de viktigaste sociala och politiska tendenserna under föregående halvsekel mot ett näraliggande slut på kapitalets styre. Varje omgång av allmänt krig och klasskamp hade slutat i stora framgångar för socialistiska revolutioner i världsekonomins periferi och halvperiferi och i stora framgångar för industriproletariatets samhälleliga och politiska makt i centrumländerna. Om inte dessa tendenser bröts var den enda öppna frågan inte om kapitalismen skulle överleva utan av vilken speciell blandning av reformer och revolutioner den skulle dö.

Men tendenserna bröts, och under nästa tjugoårsperiod upplevde kapitalismen en ny guldålder av oöverträffad expansion. Den viktigaste enskilda utvecklingen i denna brytning var pacificeringen av de mellanstatliga relationerna och världsmarknadens rekonstruktion under USAs hegemoni. Fram till 1968 förblev rekonstruktionen av världsmarknaden partiell och berodde i hög grad på USAs militära och finansiella förmåga. Sedan, mellan 1968 och 1973, visade Bretton Woods-systemets kollaps och USAs nederlag i Vietnam att dessa förmågor själva inte räckte till eller ens behövdes för världsmarknadens fortsatta rekonstruktionsprocess. För det är just från 1973 som världsmarknaden verkar, inom begränsningar, ha blivit en "självstyrande kraft" som ingen stat, inte ens USA, kan kontrollera. Tillsammans kan stater, företag och förvaltande organ bygga och uppehålla begränsningar för världsmarknaden, men inte utan svårigheter och oavsedda konsekvenser. Faktiskt förefaller det som att vid ingen annan tid i kapitalismens historia har världsmarknadsstyret i sig närmat sig Marx' idealtyp lika mycket som under de senaste femton tjugo åren.

Idag är den samhälleliga grunden för världsmarknaden ganska olik vad den var på artonhundratalet. Vid krigets slut försökte inte USA återupprätta samma sorts världsmarknad som hade kollapsat under det tidigare halvseklet. Helt bortsett från denna kollaps' historiska lärdomar och de strukturella skillnaderna mellan artonhundratalets brittiska kapitalism och nittonhundratalets nordamerikanska -- vilka ska diskuteras nedan -- gjorde den makt den organiserade arbetarrörelsen hade nått i USA och Storbritannien och framgångarna för de socialistiska revolutionerna i Eurasien en sådan återuppbyggnad vare sig möjlig eller tillrådlig. De mest upplysta delarna av USAs härskande klass hade länge förstått att ingen återvändo till artoonhundralets strikt borgerliga ordning var möjlig. En ny världsordning kunde inte byggas bara på världsborgerskapets samhällsmakt och strävanden, den måste också inkludera en så stor andel av världsproletariatet som det enligt deras åsikt var möjligt.

En särskilt viktig aspekt av denna strategi var USAs stöd till "avkolonisering" och till en expansion/konsolidering av systemet av suveräna stater. Som Wilson före honom delade Franklin D Roosevelt Lenins åsikt att kampen om territorier och befolkningar mellan de kapitalistiska centrumstaterna var ett negativsummespel som skapade en fördelaktig miljö för socialistiska revolutioner och ytterst det kapitalistiska styrets fall. Om de eurasiska socialistiska revolutionernas flodvåg skulle kunna stoppas innan det var för sent måste striden föras till ett slut och rätten till självbestämmande hos de svagare fraktionerna av världsborgerskapet och världsproletariatet måste erkännas.

En andra men inte desto mindre mycket viktig aspekt av president Roosevelts och hans efterföljares strategi för global hegemoni var att den syftade till att tillgodose de inhemska arbetarnas samhällsmakt och att främja de utländskas. Denna policy hade många fördelar för den koalition av intressen som hade kommit att styra USA. Ur bolagskapitalets synvinkel skulle det skapa en "inhemsk" massmarknad i Europa och annorstädes, liknande den som redan fanns i USA och på så sätt bereda väg för sin vidare transnationella expansion. Ur arbetarrörelsens synvinkel minskade det hotet om den konkurrens som härrörde från lägre arbetsersättningar nästan överallt i världen. Till sist, och viktigast, ur regeringens synvinkel betydde ett tillgodoseende av arbetarnas samhällsmakt hemma och främjande av den utomlands att USA kunde framställa sig och i vida kretsar uppfattas som inte bara företrädare för kapitalets intressen utan också arbetarnas. Det var den policyn, tillsammans med stödet för avkoloniseringen, som omvandlade USAs militära och finansiella övertag till en verklig global hegemoni.

USAs militära och finansiella makt blev på detta sätt en bärare genom vilken ideologin och praktiken om rörelsens företräde före målet, typisk för USAs arbetarrörelse, exporterades så långt som makten räckte. Överföringen var mest framgångsrik i de besegrade stater (Västtyskland och Japan) där USAs armé ensam eller tillsammans med sina allierade hade absolut regeringsmakt och samtidigt industrialiseringen hade gått tillräckligt långt för att erbjuda arbetarrörelsen med en säker samhällsbas. Men även där den var mest framgångsrik skulle denna en främmande makts omstrukturering av klassrelationerna ha slagit slint om den inte hade följts av en rekonstruktion av världsmarknadsstyret och en snabb spridning av de ackumulationsstrukturer som USAs arbetares samhällsmakt byggde på.

I föregående kapitel behandlades USAs arbetarrörelse som en del av en vidare anglosachsisk modell, där "rörelsen" hade försteg före "målet". Ändå var det under mellankrigstiden som USAs arbetarrörelse hade kommit att exemplifiera bättre än arbetarrörelen i något annat land vilken samhällsmakt kapitalackumulationen placerade i arbetarnas händer. På andra ställen i den anglosachsiska världen och i Skandinavien -- särskilt i Storbritannien, Australien och Sverige -- hade starka arbetarrörelser funnit uttryck i arbetarpartiers frammarsch, partier som stod under rörelsens kontroll men kunde handla som ersättare för och komplement till rörelsen om behov fanns. I USA hade ingen sådan utveckling skett. Som mest hade ett befintligt parti blivit arbetarrörelsens främsta politiska representant. Rörelsen segrade eller förlorade allteftersom dess självmobilisering och självorganisering hade framgång eller misslyckades.

Denna förmåga var den oavsedda konsekvensen av de strukturella omvandlingar som USAs kapital hade genomgått under det föregående halvseklet. Även i detta avseende hade den Stora Depressionen 1873-96 varit en avgörande vändpunkt. Det var under denna period som USAs kapital hade skapat vertikalt integrerade, byråkratiskt styrda kapitalackumulationsstrukturer som svarade till den fulla utvecklingen av Marx' "produktion av relativt merväde".

Som Harry Braverman omsorgsfullt har visat var skapandet av dessa ackumulationsstrukturer förknippade med en omorganisering av arbetsprocesserna på så sätt att de medan de blev mer koplexa blev varje deltagares krävda färdigheter färre och enklare att bemästra. Denna omorganisering av den tekniska arbetsdelningen undergrävde samhällsmakten hos den jämförelsevis lilla klassen av lönearbetare, främst hantverkare, som hade de färdigheter som krävdes för att utforma komplicerade uppgifter. Men hantverkarnas minskande samhällsmakt var bara ena sidan av saken. Den andra sidan var den större samhällsmakt som tillföll den jämförelsevis mycket större klass av lönearbetare som kom att utföra de enklare, "automatiserade" uppgifterna.

"Automatisering" var i verkligheten ett tveeggat svärd som underlättade kapitalets lönsamhet i en riktning bara för att försvåra den i den andra. Den underlättades därför att den gjordes mindre beroende av de utbildade hantverkarnas kunskap och skicklighet. Men detta minskade berodende av hantverkares kunskap och skicklighet hängde ihop med en expansion av arbetsledningshierarkier (Galbraiths "teknostrukturer") vars lönsamhet berodde på produktionsprocessernas hastighet och, följaktligen, de stora arbetarmassornas villighet att samarbeta med varandra och med arbetsledarna om att hålla produktionsflödena igång med tillräcklig fart. Detta behov av de stora arbetarmassornas produktionsansträngning för att komplexa och dyrbara teknostrukturers skulle löna sig försåg arbetarnas samhällsmakt med ett nytt och vidare underlag.

Detta nya och vidare underlag blev uppenbart för första gången under loppet av den långa strejkvåg som utvecklades i USA mellan mitten av 30-talet och slutet av 40-talet. Strejkvågen började som ett spontant svar från industriproletariatets vanliga medlemmar på kapitalets försök att lämpa över bördorna av det tidiga 30-talets lågkonjunktur på dem. Den viktigaste och egentligen enda befintliga arbetarorganisationen av någon betydelse, AFL, gjorde ingenting för att sätta igång strejkvågen. Den blev aktiv i att organisera och leda rörelsen först när denna hade visat sig kapabel att stå på egna ben och att skapa en alternativ organisationsstruktur, CIO.

Dessa kamper var mest framgångsrika under krigsmobiliseringen och, som jag hävdat tidigare, krigsmobiliseringen tenderade att driva upp arbetarnas samhällsmakt. Ändå konsoliderades, trots McCarthyismen, de flesta av krigstidens vinster under demobiliseringsperioden. Under tio tjugo år åtnjöt USAs industriproletariat oöverträffad ekonomisk välfärd och politiskt inflytande. Men arbetarnas samhällsmakt i USA hölls också tillbaka. De mest effektiva kampformerna delegitimerades, konflikterna rutiniserades, och USA-bolagen expanderade allt hastigare utomlands.

USAs bolagskapital hade haft en benägenhet att expandera sina operationer transnationellt långt före 30-40-talens strejkvåg. Den var inbyggd i de vertikala integrations- och byråkratiseringsprocesser som fick det att uppstå i slutet av artonhundratalet och utgjorde dess väsentliga expansionsform. Men under 30- och 40-talen hämmade den mellanstatliga maktkampens upptrappning allvarligt USAs direkta investeringar i Europa och dess kolonier just vid den tid då arbetarnas ökande samhällsmakt på hemmaplan gjorde expansion utomlands desto mer vinstgivande och nödvändig. Det borde därför inte vara någon överraskning att så snart USAs regering hade skapat ytterst fördelaktiga villkor för bolagsexpansion i Västeuropa (främst genom Marshallplanen) tog USAs kapital fatt i möjligheten och grep sig an med att göra Europa till sin egen avbild.

USAs bolagskapital var inte den enda aktör som var inblandad i denna Europas omvandling. Europeiska regeringar och företag blandade sig ivrigt i, delvis för att lära sig de nya makt- och välståndsstandarder som USA satt och delvis för att möta den konkurrens som USAs bolagsinvasion fört in i dess mitt. Resultatet var en oöverträffad expansion av produktionsmedel som svarade mot de nya strukturer som skapats i USA under seklets första hälft. Med de nya ackumulationsstrukturerna kom också en massiv ökning av de europeiska arbetarnas samhällsmakt.

Den massiva ökningen signalerades i slutet av 60-talet och början av 70-talet med en strejkvåg som visade viktiga analogier med USAs strejkvåg på 30- och 40-talen.

För det första var den också i huvudsak byggd på industriproletariatets vanliga medlemmars förmåga till självmobilisering och självorganisering. Redan befintliga arbetarorganisationer, oavsett ideologisk orientering, spelade ingen roll för att initiera kamperna och blev indragna i ledning och organisering av militansen först när de senare hade visat att de kunde klara sig vjälva och skapa alternativa orgqanisationsstrukturer. Ofta kom dessa nya rörelser och arbetarorganisationerna i konflikt med varandra när de senare försökte påtvinga de förra sina egna politiska syften och de förra strävade efter att behålla sitt självstyre från syften som gick utöver de proletära villkoren.

För det andra var grunden för industriproletariatets självmobilisering och självorganisering helt inbyggda i de proletära villkoren. Självmobiliseringen var en spontan och kollektiv respons på de kapitalets försök att flytta över bördorna för världsekonomins konkurrenstryck på arbetarna genom att skära ner ersättningen för arbetet (främst genom att kräva mer arbete). Och självorganiseringen bestod i att använda arbetsprocessens tekniska organisation för att koordinera spridda upprorshandlingar.

För det tredje var rörelsen mycket framgångsrik, inte bara i att uppnå sina omedelbara syften utan i att förmå de härskande klasserna att anpassa sig till den samhällsmakt arbetarna visat i sin kamp. Mellan 1968 och 1973 ökade ersättningen för arbete våldsamt över hela Västeuropa och drev den nära den nordamerikanska standarden. Samtidigt eller kort efteråt började de formella eller verkliga begränsningarna i medborgerliga och politiska rättigheter för arbetare som fortfarande fanns i många västeuropeiska länder att falla sönder.

Slutligen saktades anpassningen till arbetarnas samhällsmakt först ner och sen bromsades helst genom att man omorienterade produktionsprocessernas tillväxt mot mer perifera lokaliseringar. Fram till 1968 var den transnationella expansionen av produktionsprocesser, mätt t.ex. genom utländska direktinvesteringar, främst ett USA-fenomen, medan de Europabaserade företagens kapitalexport var en rest från tidigare koloniala operationer och erfarenheter. Kapitalistiska företag från små och välmående länder som Sverige och Schweiz hade också engagerat sig i denns sorts expansion men företag i större och mer dynamiska centrumländer som Tyskland och Japan var tydligt frånvarande i uppbygget av transnationella produktions- och distributionsnätverk.

Sedan, mellan 1968 och 1973, inträffade en plötslig acceleration av direkta utlandsinvesteringar då tidigare eftersläntrare, i synnerhet Japan, spelade en ledande roll. Framemot 1988 hade kontroll över transnationell produktions- och distributionsnätverk blivit ett gemensamt drag för centrumkapital av alla nationaliteter, med Japansk kapital nära att gå om USA-kapitalet i omfattningen av de nätverk de kontrollerar. Japans ledarskap i den plötsliga accelerationen av direkta utlandsinvesteringar under 70- och 80-talen har inte bara varit en fråga om särskilt hög tillväxttakt. Något som följde med, och faktiskt låg bakom, denna exceptionellt höga tillväxttakt var en förkänsla om, och en snabb anpassning till världsekonomiska tendenser i relationerna mellan arbete och kapital. Så snart den inhemska strejkaktiviteten och arbetskostnaderna började öka lokaliserade det japanska kapitalet om de produktionsprocesser utomlands som var mest beroende av stora mängder billigt arbete. Till yttermera visso var, åtminstone i de första skedena, det japanska kapitalets transnationella expansion till skillnad från det nordamerikanska orienterade i första hand på att skära kostnader snarare än att öka intäkter.

Det japanska ledarskapet i 70- och 80-talets transnationella kapitalexpansion byggde på en förkänsla om de svårigheter som skapats för kapitalackumulationen av att storbolagskapitalismens strukturer generaliserats i hela centrumzonen. Så länge storbolag nästan helt var ett USA-fenomen kunde nordamerikanska storbolag välja och vraka mellan ett stort urval av lokaliseringar som de kunde söka sig till för att få sina arbetsledningshierarkier lönsamma. Denna brist på konkurrens var den viktigaste enskilda orsaken till varför USAs storbolag under 50-talet och större delen av 60-talet samtidigt kunde expandera sin produktiva bas hemma och utomlands, anpassa sig till den arbetarnas samhällsmakt som följde av expansionen, och öka den totala vinstmängd den kontrollerade. Framemot slutet av 60-talet och början av 70-talet var USA-företagens kraftigt tillväxta arbetsledningshierarkier inte ensamma om att söka lönsamhet utanför sitt ursprungsområde. Västeuropeiska och japanska kapitalistiska företag hade utvecklat samma sorts förmågor och benägenheter medan mängden platser som erbjöd jämförbara möjligheter hade minskat. Västeuropa som hade varit den främsta utländska lokaliseringsorten för USA-kapital sökte självt lönsamma utlopp för sina förvuxna teknostrukturer. Möjligheterna till utländska direktinvesteringar i resten av världen var snålt begränsade, antingen av centraliserad statskontroll över produktion och distribution (som i alla kommunistländer) eller av massmisär (som i de flesta tredjevärldenländer) eller en kombination av de två.

70- och 80-talens besparingskapplöpning hade sina djupare rötter i denna trängselsituation -- dvs. en situation där för många företag "jagade" efter för få platser som erbjöd profitabla expansionsmöjligheter. Under 70-talet resulterade försök av stater och företag att upprätthålla expansionen av produktionskapacitet, och anpassa sig till den arbetarnas ökande samhällsmakt som var en följd av denna, i att inflationstrycket framhävdes. Detta tryck ökade det vinstgivande i att skära i kostnader och det attraktiva i att spekulera, vilket på 80-talet följaktligen dragit till sig alltmer penningresurser och företagarenergi.

Finansiell spekulation och kostnadsbesparingar är därför en återspegling av storföretagens växande oförmåga att anpassa sig till den arbetarnas växande samhällsmakt som följer av deras egen expansion. Deras främsta intryck har varit en begränsad men inte desto mindre verklig tillväxt i centrumzonernas massmisär. Detta fenomen har tagit sig olika uttryck: fallande reallöner (främst i USA), växande arbetslöshet (främst i Västeuropa) och en ökande svårighet att hålla uppe de proletära inkomsterna i nästan alla centrumländer.

Denna ökade massmisär har inte hängt ihop med en proportionell minskning av arbetarnas samhällsmakt. Finansiell spekulation återspeglar uppkomsten av en oförenlighet mellan företagsexpansion och arbetarnas ökande samhällsmakt. Den kan inte stoppa den senare utan att stoppa den förra. Den främsta effekten av detta är att det sociala samförstånd som kapitalets styre har vilat på sen andra världskriget har undergrävts.

Vad gäller kostnadsbesparingar har de tagit tre former: a. utbyte av dyrare mot billigare källor till lönearbete inom varje centrumland -- feminiseringen av lönearbetet är den viktigaste aspekten av detta utbyte, och användningen av första generationens ofta illegala invandrare är en andra aspekt; b. utbyte av dyrare mot billigare källor till lönearbete över statsgränser, särskilt mellan centrum- och periferiländer -- flyttning av fabriker, särskilt från centrum till mer perifera områden -- flyttning av fabriker och utbyte av inhemsk produktion med import är den viktigaste aspekten av det utbytet; c. utbyte av proletärt arbete mot intellektuellt och vetenskapligt arbete i produktionsprocesserna -- automatisering och användning av vetenskapligt baserade tekniker är dess viktigaste aspekt.

De första två formerna av utbyte har varit de absolut viktigaste för att sprida massmisär till centrumländernas proletariat. Men ingen av dem innebär någon reducering av det globala proletariatets totala samhällsmakt. Vad de innebär är en flyttning av samhällsmakt från ett segment av världsproletariatet till ett annat. Utbyte inom staterna flyttar samhällsmakt från män till kvinnor och från infödda till invandrade medlemmar av industriproletariatet, och utbyte tvärs över gränser flyttar samhällsmakt från proletariatet i ett land till proletariatet i ett annat. På båda sätten byter makten bärare, men den stannar i industriproletariatets händer.

Automatisering och vetenskapsbaserad teknik innebär däremot en minskning i proletariatets samhällsmakt, som detta ser ut nu. Genom att flytta kontrollen över produktionens kvantitet och kvalitet från underordnade lönearbetare till arbetsledare, intellektuella och vetenskapsmän innebär detta sorts utbyte att makt flyttas från huvudsakligen proletariserade arbetare till arbetare som i bästa fall proletariseras bara i den formella meningen att de arbetar för lön. Men ju starkare den tendensen är och ju större arbetsledarnas och vetenskapsmännens andel är i produktionsprocessen, desto starkare är också tendensen att underordna denna arbetsstyrka under sin makt och därmed göra proletariseringen mer genomgripande än den har varit hittills. I detta fall pågår det därför en överföring av samhällsmakt ut ur industriproletariatets händer, men bara som en förutsättning för en framtida ökning av dess storlek och makt.

Därav följer att proletariatets sjunkande levnadsstandard i centrumländerna har hängt samman inte så myckete med en förlust som med en omfördelning av samhällsmakt i sina nuvarande och framtida led. Samhällsmakt och massmisär är inte längre lika polariserade i olika segment av världsproletariatet som de var i mitten av nittonhundratalet. Massmisären har börjat sprida sig till proletariatet i centrum, medan samhällsmakten har börjat sippra ner till proletariatet i periferin och halvperiferin. Kort sagt närmar vi oss det scenario som Marx och Engels tänkte sig i Manifestet -- ett scenario där samhällsmakten och massmisären påverkade samma människor snarare än separata segment av världens proletariat.

Visserligen är samhällsmakt och materiell försakelse fortfarande extremt ojämnt fördelade bland de olika delarna av världens proletariat. Såvitt vi kan se kommer denna fördelning att vara mycket ojämn under lång tid framöver. Ändå håller tendensen under första hälften av nittonhundratalet mot en rumslig polarisering av arbetarnas samhällsmakt och massmisär i olika och åtskilda regioner av världsekonomin på att slå om.

Mellan 1948 och 1968 spreds den samhällsmakt som dittills nästan uteslutande hade åtnjutits av industriproletariatet i de anglosachsiska länderna till industriproletariatet i hela centrumzonen, som hade kommit att omfatta det mesta av Västeuropa och Japan, medan massmisären fortsatte att dominera erfarenheten av de proletariserade och halvproletariserade massorna i tredje världen. Från ungefär 1968 har emellertid denna polarisering blivit kontraproduktiv för bolagskapitalets fortsatta spridning. I centrumländerna har arbetarnas utökade samhällsmakt börjat bli ett hinder för kapitalets kontroll över produktionsprocesserna. I de perifera regionerna undergrävde arbetarnas massmisär legitimiteten i kapitalets styre, utarmade marknaderna och hindrade den produktiva mobiliseringen av stora segment av proletariatet.

Ställd inför dessa motsatta och ömsesidigt förstärkande hinder för sin fortsatta expansion har bolagskapitalet försökt besegra svårigheterna genom att utnyttja periferi- och halvperiferiproletariatets massmisär emot centrumproletariatets samhällsmakt. Försöken har underlättats av den pågående rekonstruktionen av världsmarknaden som från 1968 har blivit alltmer oberoende av USAs särskilda intressen och makt. Detta återspeglar bland annat den alltmer fördjupade transnationella organisationen av produktions- och distributionsprocesserna genom vilka bolagskapitalet oavsett nationalitet har försökt kringgå, hålla tillbaka och undergräva centrumarbetarnas samhällsmakt.

Resultatet har blivit en avsevärd omblandning av de människor som utgör den aktiva industriella armén och den industriella reservarmén. Jämfört med för tjugo år sen är en mycket större andel av den aktiva armén nu lokaliserad i periferin och halvperiferin, medan den aktiva armén innehåller många fler kvinnor och imigranter i sina lägre skikt och av proletariserade intellektuella och vetenskapsmän i sina övre. Denna omblandning har utövat ett avsevärt tryck på infödda manliga arbetare i centrumländerna anställda i lägre och medelhöga skikt av den aktiva armén att acceptera lägre ersättning för sitt arbete för att inte pressas ut ur den aktiva armén.

Motståndet mot dessa försämringar av levnadsstandarden i centrum har hittills varit ganska svagt och ineffektivt, främst för att de segment av industriproletariatet som har uppevt dem mest direkt också har drabbats av en förlust av samhällsmakt medan de segment som har vunnit samhällsmakt hittills inte har erfarit någon större försämring av levnadsstandarden. Beträffande kvinnor och invandrare som har komit att ta plats i de lägre skikten av industriproletariatet har två omständigheter mildrat verkan av försämringen. Å ena sidan var arbetsersättningen i deras tidigare sysselsättningar i många fall ännu lägre än vad de längre skikt av den aktiva industriella armén får där de hamnar. Å andra sidan betraktar de fortfarande sin ersättning som ett tillägg till andra inkomstkällor och sitt arbete som ett tillfälligt tillägg till sin vanliga sysselsättning. Låga arbetsersättningar bärs därför med större tålamod, får man anta, än de skulle om de betraktades som enda eller huvudsakliga inkomstkälla och lönearbete betraktades som ett permanent tillägg till det vanliga arbetet.

Båda omständigheterna är till sin natur tillfälliga. Över tiden formas standarder för arbetsersättning av nuvarande snarare än förflutna villkor. Dessutom, ju mer spridd användningen av kvinnor och invandrare i de lägre skikten av den aktiva industriella armén blir, desto mer blir låga arbetsersättningar den viktigaste inkomstkällan och industriarbete blir ett livstidsvillkor. När detta händer ger samtycket plats åt öppet uppror där kvinnors och invandrares samhällsmakt vänds mot den ökande massmisären i centrum.

Även på 70- och 80-talet har kvinnor och invandrare i centrumstaterna visat en stark benägenhet till uppror och till att använda sin samhällsmakt, men det återstår ännu att se en större våg av industrikonflikt som fokuserar särskilt på deras klagomål. Om och när det händer kommer denna sorts våg att växelverka positivt och negativt med proteströrelser som härrör från de övre skikten av den aktiva industriella armén.

Dessa över skikt upptas alltmer av intellektuella och vetenskapsmän som tar över en allt större andel av det produktiva arbetet. För tillfället drar de den främsta nyttan av den pågående kostnadsjakten, som driver upp efterfrågan på deras arbetskraft och förser dem med jämförelsevis billig lyx. Men ju mer deras vikt i kapitalets kostnadsstruktur ökar, desto mer kommer de att utses till huvudsakligt mål för kostnadsjakten. Vid detta ögonblick kommer också dessa övre skikt av den aktiva industriella armén att antas mobilisera sin samhällsmakt i proteströrelser riktade mot att massmisären sprider sig till dem själva.

Detta är framtidens rörelser i centrum. Men i halvperiferin har framtiden redan börjat. 80-talet har sett störer explosioner av arbetskonflikter i länder så skilda som Polen, Sydafrika och Sydkorea -- bara för att nämna de viktigaste episoderna i en ny växande våg av industrikonflikt. Oavsett de radikalt skilda politiska regimerna och samhällsstrukturerna i dessa länder har dessa explosioner visat viktiga gemensamma drag, av vilka vissa liknar de som tidigare har tillskrivits vågorna av klasskamp i USA på 30- och 40-talen och i Europa på 60- och 70-talen.

I alla exempel har industrikonflikter främst byggt på förmågan till självmobilisering och självorganisering hos industriproletariatets vanliga medlemmar. Grunden för denna förmåga har varit helt inbyggd i de proletära villkoren och har bestått av en fundamental ojämvikt mellan den nya samhällsmakten och den gamla massmisären hos industriproletariatet i dessa länder.

Likheterna i dessa avseenden är slående. Ändå är skillnaden mellan denna senaste våg och de tidigare vågorna lika betydelsefull som likheterna. Dessa rörelser har varit lika svåra att trycka ner som de tidigare; men de har varit mycket svårare att anpassa. Orsakerna ligger inte i missförhållandena själva, vilka är mycket mer grundläggande än under tidigare vågor, utan i den begränsande förmågan hos stater och kapital i halvperiferin att anpassa sig även till de mest grundläggande klagomål. Resultatet kan mycket väl bli en situation av endemiska samhälleliga stridigheter av det slag Marx och Engels förutsåg i Manifestet.

Marxismens kris i ett världshistoriskt perspektiv

Argumentet att Manifestets förutsägelser om världens arbetarrörelser kan vara mer relevana för de kommande femtio-sextio åren än de har varit för de senaste nittio-hundra kan förefalla stå i strid med den rådande krisen för arbetarorganisationerna och för de marxistiska organisationerna. Det går inte att föneka att under de senaste femton-tjugo åren fackföreningar, arbetarpartier och stater styrda av socialistiska regeringar, särskilt i deras kommunistiska variant, alla har stått under avsevärt tryck att omstrukturera sig och ändra inriktning eller gå tillbaka. Detta tryck är emellertid inte alls oförenligt med det argument som utvecklas här. Tvärtom, det erbjuder ytterligare belägg till dess stöd.

Liksom alla samhällsorganisationer följer proletära organisationer (marxistiska eller inte) strategier och har strukturer som återspeglar de historiska omständigheter då de kommit till, och måste fortsätta att behålla samma strategi och struktur långt efter att omständigheterna vid deras tillblivelse har försvunnit. De proletära ideologier och organisationer som står nu under tryck att ändra sig eller gå tillbaka återspeglar alla de historiska omständigheter som var typiska under första hälften av nittonhundratalet -- en period då den kapitalistiska världsekonomin avvek på väsentliga sätt från det scenario som skissas i Manifestet. I den utsträckning den kapitalistiska världsekonomin åter börjar passa in i detta scenario kan man bara förvänta att alla organisationer vars strategier och strukturer återspeglar en tidigare epoks historiska omständigheter utmanas i grunden och hotas av nedgång. Några kanske kan avvärja nedgången, och till och med blomstra, genom att helt enkelt ändra strategi. Andra kan nå samma resultat genom att omstrukturera sig i grunden. Och andra kan bara gå tillbaka, oavsett vad de gör.

Mer uttryckligen hade Marx antagit att marknadsstyret ständigt skulle blanda om arbetarnas ökande samhällsmakt och ökande massmisär inom och över den kapitalistiska världsekonomins olika lolaker. I verkligheten hände inte detta på mycket länge. Under den första hälften av nittonhundratalet först hindrade och sedan upplöste de ökade mellanstatliga konflikterna världsmarknadens funktioner. Arbetarnas samhällsmakt och massmisär ökade snabbare än någonsin, men på ett polariserat sätt, med vissa områdens proletariat som främst fick erfara ökad samhällsmakt och andra områdens proletariat som som främst fick erfara ökad massmisär. Som Marx hade förutsagt gav denna ökande samhällsmakt och massmisär en enorm impuls till spridningen av proletär kamper, ideologier och organisationer. Men det polariserade sätt dessa två tendenser materialiserades i gjorde att de proletära kamperna, ideologierna och organisationerna utvecklades längs skilda vägar som Marx varken hade förutsagt eller förespråkat.

Antagandet att de två tendenserna skulle påverka samma människor tvärs över den kapitalistiska världsekonomins sfär var en grundläggande ingrediens i Marx' teori för socialistisk omdaning av världen. Bara under detta antagande skulle världsproletariatets vardagliga kamper till sin natur vara revolutionära i den meningen att de skulle utöva en samhällsmakt gentemot stater och kapital som dessa varken skulle kunna trycka ner eller anpassa. Den socialistiska revolutionen var en långsiktig, storskalig process varigenom dessa kamper tillsammans skulle påtvinga världsborgerskapet en ordning som byggde på samförstånd och samarbete istället för tvång och konkurrens.

Inom denna process antogs det revolutionära avantgardets roll, om den fanns, vara moralisk och utbildande snarare än politisk. Enligt Manifestet antogs sanna revolutionära avantgardister ("kommunister") inte bygga upp separata partier i motsättning till andra arbetarpartier; de antogs inte utveckla separata egenintressen skilda från proletariatets som helhet; och de antogs inte sätta upp sekteristiska principer att forma och gestalta den proletära rörelsen med. Snarare antogs de begränsa sig till att uttrycka och representera, inom de proletära kamperna, hela världsproletariatets och den proletära rörelsens gemensamma intressen (se citatet ovan). Det mest slående i denna lista över vad revolutionära avantgardister antogs inte göra är att det är en lista över vad marxister faktiskt gjorde när de blev kollektiva historiska aktörer.

Att i slutet av artonhundratalet forma separata partier som konkurrerade med och ofta kämpade mot andra arbetarpartier var det första marxisterna gjorde. Faktum är att detta formande av särskilda politiska partier markerar marxismens själva födelseattest som effektiv historisk aktör och delad ideologisk identitet. Strax efter rensade ut idén ur marxismen att rörelsen av konkret proletär kamp hade försteg framför de principer (socialistiska eller inte) som revolutionära avantgardister hade satt upp. Denna utveckling var en tyst inbjudan att sätta upp särskilda principer som definierade kriterier på vad som var proletärt och därför som arbetsregler för avantgardisternas formning och gestaltning av faktiska proletära rörelser -- något som hände med detsamma. När en version av detta sätt att handla gav marxismen dess första territoriella bas (ryska imperiet) blev den leninistiska teorin om det revolutionära avantgardets överhöghet över rörelsen själva kärnan av marxistisk ortodoxi.

Slutligen, när den hade fått ett eget territoriellt område utvecklade marxismen sina egna intressen -- intressen som inte nödvändigtvis sammanföll med dem som kunde tillskrivas världsproletariatet. De inbördesstrider som följde erövrandet av statsmakten i Ryssland omdefinierade marxismen som en tvångsmakt (partiets över staten och statens över samhället) syftande inte till proletär befrielse som sådan utan till att komma ifatt välståndet och makten i den kapitalistiska världsekonomins centrumstater. Denna strategi gjorde Sovjetunionen till en supermakt och underlättade en fenomenal ökning av det marxistiska styrets territoriella domän. Tvångsmakt plus industrialisering blev ortodoxins nya kärna.

Trots denna successiva negering av Marx' arv fortsatte marxismen att hävda sig representera hela världsproletariatets och världens arbetarrörelsers gemensamma intresse. Men detta anspråk tömdes alltmer på innehåll av en ständig omdefiniering av världsproletariatets intressen för att passa de marxistiska organisationernas (stater, partier, fackföreningar) maktintressen. Ända från början har omdefinierades världsproletariatets gemensamma intressen, för det första för att utesluta intressena hos de segment av världsproletariatet (så kallade arbetararistokratier) som avvisade nödvändigheten i de marxistiska partiernas roll i deras emancipation, och för det andra för att innesluta de marxistiska organisationernas maktintressen oavsett deras deltagande i faktisk proletär kamp. Sedan, då de marxistiska organisationerna kom att innesluta Sovjetunionen omdefinierades världsproletariatets gemensamma intressen för att ge försteg åt konsolideringen av marxisternas makt i Sovjetunionen och åt Sovjetunionen i statssystemet. Slutligen, när Sovjetunionen blev en supermakt invecklad i kamp om världshegemonin med USA omdefinierades världsproletariatets gemensamma intressen en gång till för att passa ihop med Sovjetunionens intressen i denna kamp.

Detta förlopp av successiva och ackumulerade förnekanden av Marx' arv, som gjorts av individer, grupper och organisationer som ändå fortsatte att hävda sin trohet mot detta arv, tecknar inte ett "förräderi" mot marxismen, vad nu detta än kan innebära. Snarare beskriver det marxismen som vad den är, en historisk formation som anpassar sig till den faktiska utvecklingen av det marxistiska arvet under omständigheter som arvet inte har kunnat förutse. Eller, med andra ord, marxismen gjordes av Marx' efterföljare i god tro under omständigheter som de varken hade förutsett eller skapat.

Den mellanstatliga kampens upptrappning och världsmarknadsstyrets därmed sammanhängande sammanbrott påtvingade Marx' efterföljare det historiska tvånget att välja mellan alternativ som för Marx inte var några alternativ. Som hävdats ovan var valet ifråga att välja mellan at utveckla organiska länkar med de segment av världsproletariatet som mest direkt och systematiskt upplevde tendensen till ökande massmisär å ena sidan, och att utveckla organiska länkar med de segment av världsproletariatet som mest direkt och systematiskt upplevde tendensen till ökande samhällsmakt å den andra. Valet påtvingades av en ökande uppdelning av de två tendenserna över hela världsekonomin. Marx trodde och hoppades att denna uppdelning, som man redan kunde observera början till under hans tid, skulle minska över tiden. Istället stärkte den ökande mellanstatliga maktkampen varje tendens för sig och förstärkte deras rumsliga separering. Därav tvånget att välja, och att välja snabbt.

Medan Bernstein ställde upp denna fråga och föreslog att man skulle utveckla organiska länkar med världsproletariatets starkaste segment avvisade marxisterna nästan enhälligt förslaget, oavsett hur revolutionära eller reformistiska de var. Skälen för detta nästan enhälliga avvisande, som avgjorde marxismens utveckling för decennier framåt, ligger utanför denna essäs räckvidd. Allt vi behöver visa är att de kan tillskrivas motiv som inte på något sätt motsäger det marxistiska arvets anda och bokstav.

Att utveckla länkar med de svagare snarare än de starkare delarna av världsproletariatet erbjöd en dubbel fördel för marxisterna. För det första appellerade det till deras känsla av moralisk upprördhet över världsproletariatets massmisär, vilket utan tvivel hade varit ett viktigt motiv för många av dem att följa i Marx' fotspår. För det andra appellerade det till deras självkänsla -- dvs. känslan att det fanns något som de personligen kunde göra för att avhjälpa världsproletariatets massmisär, vilket utan tvivel också spelade en roll för att få dem att engagera sig i arbetarpolitik.

Bernsteins val hade nackdelar ur båda synvinklarna. Om kapitalackumulationen försedde proletariatet med tillräcklig samhällsmakt för att avvärja massmisären hade marxisterna -- eller i alla fall de flesta av dem -- inget motiv och ingen funktion: den moraliska upprördheten var obefogad då massmisären var övergående och självkänslan var malplacerad då proletariatet hade all makt det behövde för att befria sig självt. Det är rimligt att anta att detta var ett oformulerat men viktigt skäl till varför Bernsteins "val" avvisades och varför den historiska marxismen konstituerades både teoretiskt och praktiskt på grunden arbetarnas ökande masssmisär snarare än deras ökande samhällsmakt.

Oavsett motiven var detta ett ödesdigert beslut, inte bara för marxismen utan för världsproletariatet, arbetarrörelsen och det kapitalistiska systemet. Det påtvingade marxisterna en dubbel substitution som kraftigt stärkte deras makt att omvandla världen men också fick dem att mer och mer radikalt avlägsna sig från det marxistiska arvets anda och bokstav. Först påtvingade det marxisterna det historiska tvånget att ersätta massorganisationer som återspeglade proletariatets och andra underordnade gruppers och klassers spontana revolthandlingar med organisationer som de själva hade skapat. Sedan, när de väl satt vid makten, påtvingade det de marxistiska organisationerna det historiska tvånget att ersätta borgerskapets och andra dominanta gruppers och klassers organisationer med sig själva för att genomföra de otrevliga regeringsuppgifter som de förra hade varit oförmögna eller ovilliga att genomföra.

De två substitutionerna (den första främst associerad med namnet Lenin, den andra främst med namnet Stalin) komplementerade varandra i betydelsen att den första förberedde för den andra och att den andra fullbordade, så gott de inblandade kunde, vad den första påbörjat. Men oavsett deras ömsesidiga relationer grundades båda i marxisters föregående beslut att välja den ökande massmisären snarare än den ökande samhällsmakten som social bas för revolutionär teori och handling. Ökande massmisär var ett nödvändigt villkor för framgång för Lenins strategi revolutionärt gripande av statsmakten. Men så snart som statsmakten hade gripits blev massmisären en allvarlig begränsning för vad Lenin och hans efterföljare kunde göra med denna makt.

De tidigare härskande klassernas oförmåga eller ovilja att erbjuda grundläggande beskydd (militärt i första hand) åt proletariatet och andra underordnade grupper och klasser i en situation av upptrappat mellanstatligt våld hade varit det viktigaste skälet till deras fall. Marxistiska organisationer kunde därför hoppas att stanna vid makten bara genom att ge proletariatet och andra underordnade grupper och klasser bättre skydd än de tidigare härskarna. I praktiken betydde detta -- eller i alla fall föreföll det så för alla inblandade i den marxistiska maktens konsolidering -- att hinna ifatt eller i alla fall inte lämnas efter av statssystemets stormakters militärindustriella komplex.

Att avhjälpa massmisären underordnades därför detta syfte. Eftersom militärindustriell efterblivenhet hade varit ett viktigt, om inte det viktigaste skälet till den ökande massmisären hos det ryska imperiets arbetarklass verkade det ganska rimligt för de som var inblandade i att konsolidera den marxistiska makten i Sovjetunionen att anta att avhjälpande av massmisären skulle börja med omfattande industrialisering. Detta antagande verkade dock inte så rimligt för stora delar av Sovjetunionens undersåtar (inklusive en stor mängd proletära undersåtar), vars liv revs upp av industrialisering under massmisärvillkor. På grund av denna opposition blev våldsmakt ett nödvändigt komplement till omfattande industrialisering.

Sovjetunionens framgång i att bli en av de två supermakterna i det mellanstatliga systemet, samtidigt som det faktiskt avhjälpte massmisären hos sina proletära undersåtar gjorde våldsmakt med industrialisering till den nya kärnan i den marxistiska teorin och praktiken. Med denna nya omvandling blev marxismen ännu tätare identifierad än förr med världsproletariatets massmisär och ökade därför sin hegemoniska förmåga i världsekonomins periferi och halvperiferi. Men just därför förlorade den det mesta, om inte all, kvarvarande anslutning för de segment av världsproletariatet vars främsta erfarenhet inte var ökande massmisär utan ökande samhällsmakt.

Centrumländernas proletariats avvisande av marxismen och den historiska marxismens förtryck av verklig proletär kamp i teori och praktik gick hand i hand. Ju mer den historiska marxismen blev identifierad med ökande massmisär och med den blodiga kamp som marxistiska organisationer försökte betvinga den maktlöshet med som massmisären skapade, desto mer blev den främmande, ja motbjudande för proletärerna i centrumländerna. Och omvänt, ju mer de proletära organisationer som baserades på ökande samhällsmakt för centrumländernas arbetare lyckades uppnå en andel av sina respektive staters makt och välstånd, desto mer kom de att uppfattas och presenteras av marxister som underordnade och korrupta medlemmar av det block som styrde världen.

Denna ömsesidiga antagonism var en historisk utveckling som ingen hade önskat eller för den delen förutsett. När den väl fanns där försåg den världens borgerskap med ett värdefullt ideologiskt vapen i kampen för att återskapa sitt skakiga välde. Som hävdats ovan berodde etablerandet av USAs hegemoni efter andra världskriget i hög grad på anspråket att erfarenheterna hos USAs proletariat kunde kopieras i världsskala. Låt bolagskapitalismen växa obehindrat -- hävdade man -- och hela världens proletariat ska uppnå tillräcklig social makt för att eliminera massmisären från sina led.

Som vi vet nu var detta anspråk (liksom alla hegemoniska anspråk) till hälften sant och till hälften lögn. Som utlovat spred faktiskt bolagskapitalismens globala expansion, som följde av och säkrade etablerandet av USAs hegemoni, samhällsmakt för arbetarna till hela centrum, mycket av halvperiferin och delar av periferin i världsekonomin. Och som utlovat hade det segment av världsproletariatet som hade tillräckligt med samhällsmakt för att avvärja massmisären expanderat, om inte relativt så förvisso i absoluta tal.

Men anspråket att världens arbetarrörelse kunde göras om till en avbild av USAs arbetarrörelse hade också visat sig vara halvt lögnaktigt. Ökningen av arbetarnas samhällsmakt hade inte resulterat i någon proportionell minskning av arbetarnas massmisär, som det hade skett i USA. Ju mer bolagskapitalismen expanderaede, desto mindre förmåga hade den fått att till sig anpassa all den samhällsmakt dess egen expansion hade lagt i arbetarnas händer. Som en följd har expansionen stannat av och 70- och 80-talens nedskärningskapplöpning har inträtt.

Att de lögnaktiga aspekterna av USAs hegemoni började visa sig var en viktig faktor i utlösningen av dess kris runt 1970. Ändå har varken den organiserade arbetarrörelsen eller de marxistiska organisationerna varit i stånd att dra nytta av situationen. Tvärtom, båda har drabbats av en kris som är lika strukturell som USA-hegemonins.

Den tidigare styrkan hos arbetarorganisationerna i centrumländerna var grundad i en situation där ett visst segment av proletariatet hade avsevärd samhällsmakt medan stater och kapital hade förmåga att anpassa sig till denna makt. Den organiserade arbetarrörelsen, som den just då såg ut, utvecklades och utvidgades genom att leverera samhällsfred till stater och kapital och större arbetsersättning till sin proletära bas. Men den pågående nedskärningskapplöpningen har gjort stater och kapital mer tveksamma eller mindre förmögna att ge arbetarna större arbetsersättning och har fört över samhällsmakt i händerna på proletära segment (kvinnor, imigranter etc) som de existerande arbetarorganisationerna har svaga eller inga organiska förbindelser med. Den organiserade arbetarrörelsen har därför förlorat sin tidigare samhällsfunktion eller sin sociala bas eller båda.

De marxistiska organisationerna var, som kontrast, grundade i en situation där deras proletära bas hade liten samhällsmakt och där stater och kapital var oförmögna att förse denna bas med minimalt skydd. De marxistiska organisationerna, som de såg ut, växte på grundval av sin förmåga att förse sin bas med bättre skydd än den tidigare härskande klassen hade varit villig eller förmögen att ge. Men strategin att hinna ikapp de mäktigaste militärindustriella komplexen i det mellanstatliga systemet, genom vilken de marxistiska organisationerna konsoliderade och spred sin makt, fördärvades av en grundläggande konflikt.

Å ena sidan krävde denna strategi, medvetet eller omedvetet, att de marxistiska organisationerna lade en samhällsmakt jämförbar med centrumländernas proletariat i händerna på sin proletära bas. Över tiden måste denna ökande samhällsmakt komma i konflikt med de marxistiska organisationernas förmåga att hävda sina egna intressen på sin proletära bas' bekostnad. Ju längre de väntade med att jämka på sina strategier och strukturer i enlighet med sin proletära bas' samhällsmakt, desto större måste jämkningen till slut bli.

Rekonstruktionen av världsmarknadsstyret under USAs hegemoni har försvårat dessa villkor på mer än ett sätt. De mellanstatliga relationerna pacifiserades och krig som medel för territoriell expansion avlegitimiserades. Denna förändring undergrävde de marxistiska organisationernas förmåga att mobilisera samtycke hos sin proletära bas för en strategi av tvångsmässig industrialisering. Under de allmänna krigsförberedelserna och krigen under 30- och 40-talen återspeglade denna strategi antagligen ett genuint och djupt känt proletärt intresse. Men med etableringen av USA-hegemonin kom det mer och mer att återspegla de egennyttiga intressena hos de marxistiska organisationerna och deras politiska klientel. Samtidigt förstärkte den växande arbetsdelning i resten av världsekonomin som hängde ihop med rekonstruktionen av marknadsmakten de komparativa nackdelarna av tvångsmässig industrialisering när det gällde att komma ikapp de makt- och välståndsstandarder som satts av de kapitalistiska centrumstaterna. Följaktligen blev de marxistiska staterna alltmer oförmögna att leva upp till dessa standarder eller att anpassa sig till dess egna proletära undersåtars ökande samhällsmakt, eller båda.

Kriserna för den organiserade arbetarrörelsen och för de marxistiska organisationerna är således två sidor av samma mynt. Krisen för den organiserade arbetarrörelsen beror främst på dess strukturella oförmåga att hejda spridningen av massmisären till centrumländernas proletariat, medan krisen för de marxistiska organisationerna främst beror på deras strukturella oförmåga att hejda spridnigen av samhällsmakt till sina verkliga eller möjliga proletära bas. Men krisen är densamma eftersom båda slagen av proletär organisation är dåligt rustade att hantera en situation där arbetarna har större samhällsmakt än de existerande ekonomiska och politiska institutionerna kan ta hand om.

Under dessa omständigheter blir den gamla opposition mellan "rörelse" och "mål" som låg under världens arbetarröreles kluvna utveckling under 1900-talet meningslös för kampens deltagare. Som Marx hade teoretiserat kring är blotta utövandet av den samhällsmakt som ackumuleras eller har ackumulerats i arbetarnas händer en revolutionär akt i sig själv. En ökande mängd proletära kamper sedan 1968 har demonstrerat det begynnande återsamlingen av "rörelse" och "mål".

Det slagord -- praticare l'obbiettivo, gör målet till praktik -- som myntades av de italienska arbetarna på höjdpunkten av 60-talets arbetarrörelse förebådade återsamlingen. Under detta slagord genomfördes skiftande praktiker av direkt aktion. Även om direkt aktion inte var något nytt var deras samhälleligt revolutionära effekter det. Den samhällsmakt som spred sig i och genom dessa kamper drev igenom en viktig omstruktureing hos de ekonomiska, icke-marxistiska arbetarorganisationerna, i syfte att anpassa sig till rörelsens demokratiska, jämlikhetsinriktade framstötar.

Mer övertygande bevis på en begynnande återsamling av "rörelse" och "mål" har kommit från Spanien på 70-talet och från Sydafrika och Polen på 80-talet. I Spanien var en uthållig och utdragen proletär kamprörelse, som Francos diktatur varken kunde trycka ner eller anpassa sig till, den viktigaste enskilda orsaken till diktaturens fall och socialdemokratins därpå fööljande uppkomst. På ett mindre enkelt sätt kan samma mönster identifieras vid krisen för diktaturerna i Brasilien, Argentina och Sydkorea strax efteråt. Det kan också kännas igen i de pågående proletära kamperna i Sydafrika och Polen. Men i dessa två fall visar arbetarrörelsen enskildheter som förhöjer deras betydelse.

Den speciella betydelsen hos arbetarrörelsen i Polen är att den är en symbol för de inbyggda konflikterna och den nuvarande krisen hos den historiska marxismen som proletariatets ideologi och organisation. Rörelsen baseras huvudsakligen, om än inte uteslutande, på den samhällsmakt som lagts i händerna på arbetarna av den strategi av påtvingad industrialisering som drivits av de marxistiska organisationerna. Utnyttjandet av denna samhällsmakt för att hävda livsuppehälle och grundläggande medborgerliga rättigheter är till sin natur lika undergrävande för befintliga politiska och ekonomiska relationer i Polen som det är eller har varit i alla de länder som nämnts ovan. Ingen åtskillnad mellan målet samhällsrevolution och faktisk rörelseutveckling är nödvändig eller ens möjlig, vilket bland annat visas av den sorts ledarskap och organisation som rörelsen har skapat.

Situationens ironi är att medvetet eller omedvetet har Solidarnosc, medan de kämpat mot en marxistisk organisation, följt Marx' recept för det revolutionära avantgardet mer exakt än någon marxistisk organisation någonsin gjort. Det har avhållit sig från att 1. skapa ett politiskt parti i opposition mot befintliga arbetarpartier, 2. utveckla egenintressen skilda från världsproletariatets, och 3. sätta upp sekteristiska principer att forma och skapa den proletära rörelsen efter. Dessutom har dess funktion, som Marx förordade, varit mer moralisk än politisk, fast dess politiska implikationer har varit sant revolutionära.

Att en marxistisk organisation är motpart till denna mest marxistiska av proletära organisationer borde inte f förvåna oss i ljuset av föregående analys. Faktum är att Solidarnoscs exempel ger ett levande vittnesbörd till stöd för detta kapitels två huvudteser: att Marx' förutsägelser och föreskrifter blir alltmer relevanta för den globala arbetarrörelsens nutid och framtid, och att den historiska marxismen har utvecklats i en riktning som i vissa huvudavseenden har stått i motsats till den som förutsetts och hävdats av Marx. Men genom att ställa religionens och nationaliteten i förgrunden för formandet av en särskild kollektiv proletär identitet gör Solidarnoscs erfarenhet mer än så. Tillsammans med erfarenheten hos andra samtidiga proletära kamper, den sydafrikanska erfarenheten i första hand, varnar den oss för att alltför mycket lita till det marxistiska schemat när det gäller att kartlägga arbetarrörelsens framtid. För i ett viktigt avseende förblir det marxistiska schemat bristfälligt, dvs. på det sätt det behandlar ålderns, könets, rasens, nationalitetens, religionens och andra naturliga och historiska särskildheters betydelse för att skapa världsproletariatets sociala identitet. Ansvarsuppdelningen bland författarna av denna bok har lagt alla sådana frågor utom detta kapitels räckvidd. Men dess betydelse för den globala arbetarrörelsens framtid tvingar mig att nämna dem, som ett sätt att villkora och dra slutsatser av vad som har sagts hittills.

Den globala arbetarrörelsens erfarenheter under senare tid strider tydligt mot det stycke av Kommunistiska manifestets om citerades i detta kapitels första stycke, och som förutser att den samhälleliga betydelsen av skilda åldrar, kön och nationalitet ska vittra bort för proletariatet. Visserligen har nedskärningskapplöpningen under de senaste femton tjugo åren erbjudit nya och övertygande bevis för iakttagelsen att för kapitalet är alla proletariatets medlemmar arbetsverktyg, mer eller mindre dyra att använda beroende på ålder, kön, nationalitet, religion osv. Men den har också visat att man inte därav kan dra slutsatsen, som Marx gjorde, att denna kapitalets benägenhet betyder att arbetarnas ska vara benägna att överge naturliga och historiska skillnader som medel för att att hävda, individuellt och kollektivt, en viss social identitet.

När proletärer än har ställts inför kapitalets benägenhet att behandla dem som en odifferentierad massa utan annan individualitet än olika förmåga att öka kapitalets värde, har de gjort uppror. Nästan alltid har de tagit fasta på eller skapat på nytt de kombinationer av olika egenskaper -- ålder, kön, färg, eller diverse geohistoriska särskildheter -- som de har kunnat använda för att tvinga kapitalet att iaktta någon form av särbehandling. Som en följd av detta har patriarkalism, rasism och nationell chauvinism varit nödvändig för att skapa den globala arbetarrörelsen i dess båda nittonhundratalsversioner, och de fortlever i en eller annan form i de flesta proletära ideologier och organisationer.

Som alltid kan dessa praktiker, och de ideologier och roganisationer i vilka de har institutionaliserats, bara utplånas som ett resultat av kamp av dem som förtrycks av dem. Den samhällsmakt som den pågående nedskärningskapplöpningen sätter i händerna på traditionellt svaga segment av världsproletariatet är bara ett förspel till denna kamp. I den mån denna kamp lyckas kommer kan den socialistiska omvandlingen av världen börja.