Arbete, krig och världspolitik

Dagens dynamik i världshistoriskt perspektiv

Av Beverly Silver

Ur Labor and new social movements in a globalizing world system

Inledning

Under 1900-talets sista årtionde rådde nästan total samstämmighet i den samhällsvetenskapliga litteraturen att arbetarrörelsen globalt hade råkat in i en allmän och svår (somliga sa slutlig) kris. Vid sekelskiftet hävdade emellertid många iakttagare att arbetarrörelsen var på uppgång, mest synligt som ett stigande folkligt motstånd - från Seattle till Genova - mot den förvirring som orsakats av den pågående globaliseringen. Men omedelbart efter 11 september 2001, med demonstrationer och strejker inställda runt hela världen, restes frågan om framtiden för den rörelse som hade verkat vara så på uppgång. Sedan, den 15 februari 2003, vid hotande krig i Irak, hölls några av de största demonstrationerna i världshistorien, med stark arbetarrörelserepresentation, i hundratals städer runt världen.

Arbetarrörelseforskare har riktat mycket uppmärksamhet mot världsekonomiska processer för att förklara både arbetarrörelsens globala kris och dess nyligen inträffade delvisa återuppstående under det sena 90-talet. Detta kommer även i fortsättningen att vara en viktig forskningsinriktning. Ändå påminner oss de senaste två årens upp- och nedgångar om den centrala roll som krig och världspolitik spelar i den globala arbetarrörelsens och andra rörelsers protester. Detta tema är fokus för denna uppsats, inte bara i termer av hur krog och världspolitik har påverkat arbetarrörelser utan också i termer av hur arbetare och arbetarrörelser har påverkat krigens och världspolitikens dynamik.

Ett centalt syfte för uppsatsen är att dra lärdomar från en analys av tidigare dynamik för tänkandet kring aktuella länkar mellan arbetarrörelse och krig. Uppsatsen består av tre steg. I nästa avsnitt hänvisar jag till min forskning om global arbetarrörelsehistoria (inklusive en ny stor databas om strejker) [1] för att beskriva vad jag kallar den "onda cirkeln" av krig och strejker som karakteriserade 1900-talets första hälft. Det andra avsnittet hänvisar till en ännu längre tidshorisont genom att jämföra två perioder av hegemonisk övergång, dvs övergångsperioden mellan holländsk till brittisk hegemoni i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet samt övergångsperioden från brittisk till amerikansk hegemoni i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Genom att förlänga analysens tidshorisont kan vi börja se aspekter av både upprepning och utveckling i relationen mellan krig och arbetarrörelser/andra rörelser [2]. Slutavsnittet återvänder till nutiden och frågar om och i hur hög grad den nutida krigföringen har ändrats och vad sådana ändringar innebär för det sätt på vilket arbetare och arbetarrörelser är inbäddade i världspolitiken.

1. Arbete, krig och världspolitik under 1900-talet

Figur 1 visar en tidsserie för ett antal årliga tidningsrapporter om strejker globalt från 1870 till 1996. Figuren baseras på World Labour Groups (WLG) databas som innehåller alla handlingar av arbetarrörelseaktivitet (som strejker och demonstrationer) som rapporteras i antingen New York Times eller The Times (London) under denna period [3]. Figur 2 och 3 visar samma serie men för centrumländer och periferi/halvperiferiländer ordnade separat [4].

Det som slår en mest omedelbar i Figur 1 är sambandet mellan global arbetarrörelseaktivitet och de två världskrigen - med arbetarrörelseaktivitet i stigande strax före krigen, i snabbt sjunkande när krigen bryter ut, och exploderande omedelbart efter krigen. De två högsta topparna i den globala arbetarrörelsen är åren omedelbart efter de två världskrigen. Åren 1919-20 är toppår i serien med totalt 2720 resp 2293 omnämnanden. Näst högsta topp är 1946-47 med totalt 1857 resp 2122 omnämnanden.

De tidiga krigsåren finns bland tidsseriens lågpunkter. Det finns bara 196 omnämnanden 1915, bara 248 år 1940 och 279 år 1942. Slutligen är åren just före krigsutbrotten år av snabbt stigande arbetarrörelseaktivitet som leder till lokala toppar i tidsserien. Årtiondet före första världskriget ökar det totala antalet omnämnanden från 325 år 1905 till 604 år 1909 till 875 år 1913. På samma sätt ökar det totala antalet omnämnanden årtiondet före andra världskriget från 859 år 1913 till 1101 år 1934 till 1186 år 1938 [5].

Sambandet mellan världskrig och arbetarrörelseaktivitet är mest slående för centrumländerna (se figur 2). Men även för de koloniala och halvkoloniala länderna är länkarna tydliga, med aktivitet i stigande före krigen och större vågor alldeles efter dem (se figur 3). För de koloniala och halvkoloniala länderna är mönstret tydligt för båda krigen men mer uttalat för andra världskriget.

Figurerna visar slående prima-facie-bevis för att det finns en stark länk mellan krig (eller åtminstone världskrig) och arbetarrörelseaktivitet. Sådana samband mellan arbetarrörelser, krig och världspolitik borde inte komma som någon överraskning. Det finns faktiskt en länge etablerad tradition inom arbetarrörelseforskningen (och i samhällsvetenskapen allmänt) att länka inhemsk och internationell konflikt [6]. Det "antagna sambandet mellan inhemska konflikter och internationella konflikter", föreslår politologen Michael Stohl, är "en av de mest ärevördiga hypoteserna i den samhällsvetenskapliga litteraturen" [7].

Stohl identifierade tre undervarianter av denna hypotes i sin genomgång av litteraturen om samband mellan internationell och inhemsk konflikt:

1. Inblandning i krig ökar den sociala sammanhållningen på den nationella nivån och skapar på så vis inre fred (ibland kallad "samling kring flaggan"-hypotesen);

2. Inblandning i krig ökar de samhälleliga konflikterna på den inhemska nivån inklusive risken för revolution (mest berömt formulerat i Lenins förutsägelse 1916 att det imperialistiska kriget skulle öka de inomkapitalistiska konflikterna och leda till revolution); och

3. Samhällskonflikter på den inhemska nivån uppmuntrar regeringar att blanda sig i krig (ibland kallat "avledar"- eller "syndabocks"-hypotesen).

Besynnerligt nog kan mönstret för arbetarrörelseaktivitet från World Labour Groups databas tolkas som stöd för alla tre hypoteser. Deras skenbara motstridighet försvinner om vi ser dem i deras tidsföljd. Dvs hypotes 3 (syndabocks- eller avledarteorin) beskriver bäst den period som leder fram till världskrig, hypotes 1 (som länkar krig till social sammanhållning) är mest relevant för att beskriva krigens inledningsskede, medan hypotes 2 (som länkar krig och revolution) bäst täcker krigssluten. Deras sammanlagda effekt hjälper till att skapa arbetarrörelsens flyktiga och explosiva karaktär under 1900-talets första hälft, klart synlig i figurerna.

Så på ena sidan har det hävdats på många håll att "avledar"-taktiker delvis motiverade krig från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Härskare lärde sig att åtminstone på kort sikt kunde små framgångsrika krig stötta upp regeringar. Det spansk-amerikanska kriget (för USA9 och boerkriget (för Storbritannien) var två sådana exempel- Strax före det rysk-japanska krigets utbrott sa Rysslands inrikesminister öppet att "detta land behöver (…) ett kort segerrikt krig för att bromsa revolutionens flodvåg" [8]. Fast de revolutionära omvälvningar som skakade det ryska imperiet efter nederlaget 1905 mot Japan visade den möjliga bumerangeffekten av ett förlorat (eller impopulärt) krig. Första världskriget visade båda tendenserna i skarp relief, med arbetarnas tidiga "samling kring flaggan" som följdes av en våg av revolutioner och revolutionära kriser under krigets slutår och strax efter.

Men under arbetarrörelseaktiviteternas flyktighet fanns en mer långsiktig tendens - stärkandet av arbetarnas förhandlingsmakt gentemot sina regeringar. Vid slutet av 1800-talet hade arbetarna i de viktigaste kolonialländerna blivit kritiska kuggar i krigsmaskineriet, inte bara vid fronten utan också i de fabriker och transportapparater som försörjde fronten. Den växande industrialiseringen av krigföringen [9] och industriarbetarklassens ökande storlek och centralitet, kombinerat med förlitandet till värnpliktsarméer innebar att härskarna i Europa och Nordamerika blev mer och mer beroende av aktivt samarbete med sina medborgare för kolonial expansion och krig [10].

Arbetarnas växande förhandlingsmakt bidrog i sin tur till en andra viktig långsiktstendens under periodens flyktighet, dvs de demokratiska rättigheternas tillväxt, inklusive välfärdsrättigheternas, eller vad man kan kalla "staternas socialisering". Denna tillväxt av demokratiska rättigheter kom oregelbundet, ofta med krigstiden själv som särskilt gynnsam omgivning för framsteg. Visserligen var ökat regeringsförtryck av arbetarmilitans typisk för krigstider och det är en viktig orsak till minskad arbetarrörelseaktivitet under krig. Men med industriarbetarnas ökande storlek och förhandlingsmakt blev enkelt förtryck alltmer en olämplig lösning som måste kompletteras med aktiva regeringsförsök att skapa samtycke och samarbete hos folkmajoriteten. På fabriksnivå försäkrade trepartsöverenskommelser mellan fackföreningar, företag och stat arbetsfred från fackföreningarna i utbyte mot regeringars och företags erkännande av fackföreningar och etablerande av kollektiva förhandlings- och klagomålsförfaranden. För fackföreningar i många länder (särskilt USA) innebar första världskriget att företagen för första gången minskade sin oförsonliga fiendskap mot fackföreningar [11].

På samma sätt visade sig krigstiden gynnsam för framgångsrik utvidgning av rösträtten både för egendomslösa män och för kvinnor (de senare drogs in i krigsindustrin i stort antal). Fallet Belgien är upplysande: det hade varit masstrejker där 1886, 1888, 1891, 1893, 1902 och 1913 med allmän rösträtt som centralt krav; ändå gick Belgien in i första världskriget med ett röstningssystem där äldre egendomsägande män hade tre röster. Men vid krigsslutet hade Belgien lika manlig rösträtt [12].

Samma period såg större framsteg i socialförsäkringssystemen som ålderspension och sjuk- och arbetslöshetsförsäkring [13]. Dessa åtgärder var i icke ringa grad del av en mer allmän utveckling av klassallianser till fördel för en aktiv stat. Den intensiva konkurrens som kännetecknade det sena 1800-talets stora depression drev fram krav på skydd från alla delar av klasspektrum och ekonomi. Vid tiden för Berlinkongressen 1878 hade de nationella borgerskapen förenat sig med de lantliga eliterna om att kräva regeringsåtgärder för exklusiva inflytelsesfärer, skyddade marknader och privilegierade råvarukällor. På samma sätt fick depressionen 1893, som drabbade både jordbruk och industri och dessutom skapade spridd folklig oro, näringsliv och regeringsledare att slutligen godta "utrikes expansion som den strategiska lösningen på landets ekonomiska och sociala problem" [14].

E.H. Carr har hävdat att vid första världskrigets utbrott var de europeiska arbetarklasserna fullt inkluderade i klassöverskridande nationella projekt. På 1800-talet, skrev Carr, när "nationen ägdes av medelklassen och arbetarna inte hade något fosterland", hade socialismen varit "internationell". Men "krisen 1914 visade på ett ögonblick" att detta hade förändrats dramatiskt. "Arbetarmajoriteten visste instinktivt var de fick sin inkomst från" - dvs deras egen statsmakt. Under de första åren av värnplikt fanns praktiskt taget ingen desertering, och facklig och socialistisk agitation minskade tvärt i de krigförande länderna (se figur 2) [15].

Oavsett hur mycket arbetarna var effektivt inkorporerade i klassöverskridande nationella projekt före första världskriget var det ett centralt kännetecken för dessa projekt under 1900-talets första hälft att de var extremt ostabila. Delvis desillusionerade krigföringens brutalitet många om att en framgångsrik formel för att skydda arbetare och medborgare hade uppfunnits. Mer allmänt tenderade, vilket skulle visa sig allt tydligare, sådana nationella hegemoniprojekt att fungera dåligt, utan en underlättande struktur av global styrning, och spädde bara på den interimperialistiska rivaliteten och orsakade nya krig.

Trettitalets globala ekonomiska kris drev många länder att sträva efter snabb industriell expansion som ett sätt att övervinna de sociala och politiska kriser som marknadssystemets misslyckande hade orsakat [16]. Men snabb industriell expansion minskade arbetslösheten bara genom att förbittra andra källor till inhemsk och internationell spänning. Först och främst ökade trycket att hitta nya marknader och nya källor till råvaror. Detta tryck drev i sin tur fram en förnyad upptrappning av interimperialistisk rivalitet eftersom varje stormakt sökte exklusiva och skyddade utomeuropeiska domäner. Eftersom de interimperialistiska rivaliteterna fattade eld på nytt ökade trycket att industrialisera ytterligare eftersom det nu fanns sådana intima länkar mellan industriell och militär förmåga. Den onda cirkeln av internationell och inhemsk konflikt steg på så vis upp till ytan i mycket större skala och geografisk räckvidd än den som omgivit första världskriget.

Den arbetarrörelseaktivitet och de revolutionära omvälvningar som följde efter andra världskriget omfattade en mycket större del av världen (se figur 3). Inför andra världskriget hade kolonier och halvkolonier vävts samman tätt i imperiemakternas förnödenhetsstrukturer (som leverantörer av både människor och material). Arbetare i koloniala exportenklaver med tillhörande transportindustrier kom att inta strategiska positioner i imperiemakternas resursbehovsstruktur.

Samtidigt hade de europeiska staternas långa armar nått in i kolonierna och krävt ut koloniala undersåtar för att kämpa som soldater i imperiernas arméer på avlägsna slagfält. Förbittring över sådan mobilisering underblåste arbetarnas radikalism och antikolonialism. Viktiga nationella ledare, av vilka de flesta hade gjort få försök att nå sin egen folkmajoritet före första världskriget, hade vid 20-talets början börjat upptäcka dessas växande strategiska betydelse, och gjorde medvetna försök att mobilisera arbetar och bönder i självständighetskampen.

Visserligen ledde krig inte överallt till att arbetarklassen blev starkare. I Shanghai som hade varit ett centrum för textilindustrin ledde kriget till en början till att fabrikerna stängdes medan arbetarklassen upplöstes och arbetarna återvände till landsbygden för att överleva. Men de koloniala och halvkoloniala områden som inkorporerats i resursbasen stärktes arbetarnas strategiska förhandlingsmakt snarare än att de plundrades.

Kolonialmakterna lovade, som ett försök att hålla arbetarrörelserna under kontroll under kriget, att utvidga arbetarnas rättigheter. En indikator på denna tendens var Storbritanniens beslut under andra världskriget att införa fackföreningar, förlikningsnämnder och förhandlingsmekanismer över hela imperiet [17]. Under första världskriget hade trepartsöverenskommelser mellan fack, företag och stater bara förekommit i centrumländerna och försvann fort efter kriget. De trepartsöverenskommelser som slöts under andra världskriget var både relativt långlivade [18] och gällde större geografiska områden.

Arbetarmilitans och revolutionära omvälvningar nådde en höjdpunkt globalt efter andra världskriget. Med den kommunistiska segern i Kina 1949 flyttades problemet med att förtrycka eller anpassa den revolutionära utmaningen från den icke-västliga världen till den nya hegemonimakten USAs globala strategi. Fram till 1949 hade dess uppmärksamhet riktats mot Europa där, som USAs vice handelsminister rapporterade till president Truman 1947 "de flesta (…) länder stod på revolutionens brant och kan knuffas över när som helst, andra hotas allvarligt" [19]. År 1949 var det revolutionära hotet omisskännligt. "Istället för ett ensamt svagt och isolerat Sovjet har ungefär ett dussin stater uppstått, eller höll på att uppstå, från den andra stora vågen av global revolution (…) Inte heller var impulsen avmattad, för avkoloniseringen av de gamla imperiemakternas utomeuropeiska besittningar var fortfarande i full gång" [20].

I vilket fall som helst gav under 50-talet arbetarrörelsens stigande och explosiva mönster plats för en mycket mindre flyktig dynamik under 1900-talets andra hälft (särskilt i centrumländerna, se figur 2). Detta skifte kan delvis relateras till den makalösa koncentrationen av militär och ekonomisk makt i USAs händer vid krigsslutet, vilket satte stopp för den stormaktsrivalitet som fött den onda cirkeln av krig och arbetaroro. Lika viktig var den djupa insitutionella reform på företags-. nations- och särskilt global nivå som försökte anpassa några av arbetar-, nationella och andra rörelsers krav under 1900-talets första hälft, genom vilket USA försökte svara på den utmaning som det sovjetiska alternativet ställde. Inbäddad i de reformerade globala institutionerna var det underförstådda erkännandet att arbete är en uppdiktad vara som måste skyddas från den oreglerade världsmarknadsekonomins värsta domar [21]. Det var bara i denna reformerade internationella institutionella omgivning som de klassöverskridande nationella hegemoniska kompromisserna kunde finna en relativt stabil grund att stå på.

2. Jämförelser av hegemoniövergångar

Det sista avsnittet av denna uppsats ska bedöma relevansen av denna det tidiga 1900-talets dynamik när vi ska förstå aktuella tendenser. Men innan vi kommer dit ska detta avsnitt kort gå ännu längre tillbaka i tiden. Ur ett världssystemperspektiv har inte bara den nuvarande skedet i historien starka likheter med förra hälften av 1900-talet, det kan också jämföras med det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Alla tre perioder är tider av "djupt systemkaos" som hänger ihop med kris och nedgång i den globala hegemonin: 1. övergången från holländsk till brittisk hegemoni i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, 2. övergången från brittisk till USA-hegemoni under första hälften av 1900-talet, och 3. den nuvarande perioden av begynnande kris och nedgång för USA-hegemonin.

Låt oss börja med att det finns starka samband mellan mellanstatlig och inhemsk konflikt under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet som är analoga med dem vi fann under första hälften av 1900-talet. Vi kan inte utnyttja någon databas för global arbetarrörelseaktivitet som vi gjorde i förra avsnittet. Men det visar sig ett klart mönster om man läser historisk sekundärlitteratur. Som hävdats [23] innebar Sjuårskriget det första steget mot det sena 1700-talets "onda cirkel" av krig och social oro. Rubbningarna i konjunkturerna som Sjuårskriget orsakade i Amerika var avgörande för att utlösa den amerikanska revolutionen. De oerhörda kostnaderna för Frankrikes inblandning i det amerikanska befrielsekriget utlöste i sin tur den franska monarkins kollaps och den franska revolutionen. Den franska revolutionen och napoleonkrigen ökade de sociala spänningarna och skapande en inomelit-splittring som öppnade för ett totalt slavuppror i Frankrikes mest lönsamma koloni Saint Domingue/Haiti, som i sin tur inspirerade andra slavkonspirationer och uppror i hela Amerika liksom en andra våg av antislaveri- och reformrörelsemobilisering i Europa. Det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet, sliksom första hälften av 1900-talet, var på så vis en tid av "globalt" krig och revolution.

Ändå är skillnaderna lika viktiga som likheterna. Min användning av ordet "global" (och att det står inom citattecken) pekar på likheten men också en första skillnad mellan de två perioderna av hegemoniövergång. Vid slutet av 1700-talet hade "globaliseringsprocessen" nått så långt att ord och handlingar i Amerika ofta hade snabbt och starkt inflytande på Europa (och vice versa). På så sätt kan det vara rimligt att känneteckna den revolutionära jäsningen inom den atlantiska världen som en helhet. Men om revolutionära konflikter som spritts inom den atlantiska världen under den första övergången hade denna "smittsamhet" blivit en verkligt global affär under den andra, och omfattade Afrika, Asien, Europa och Amerika.

En andra skillnad är att mellanstatliga och inomstatliga konflikter var mycket mer sammanflätade under den andra övergången. Vid båda övergångarna skapade krig social oro. Men i kontrast till övergången från brittisk till USA-hegemoni finns det inga bevis för någon omvänd tendens - dvs varken sjuårskriget eller den franska interventionen i det amerikanska frihetskriget kan ses som motiverade av att kväsa oro på hemmafronten. Inte bara arbetar- och nationell agitation ökade omedelbart före första världskriget, även de kolonialistiska äventyren under 1890-talet följde (och strävade efter att avleda) ökande klassmotsättningar.

Detta hänger samman med en tredje skillnad mellan de två hegemoniövergångarna: krig skapade sociala brytningar i masskala mycket fortare under 1900-talet. Med andra ord kan vi upptäcka en "påskyndning av socialhistorien".

Orsaken till denna "påskyndning av socialhistorien" är en grundläggande förändring i organiseringen av krigföringen. Så länge de gammaldags arméerna av legoknektar och "gentlemen" dominerade kunde krig hålla på i åratal utan att orsaka massprotester. Men när staterna mer och mer kom att bli beroende av allmän värnplikt och patriotisk mobilisering av sina medborgare blev stormaktsrivalitet och sociala konflikter mycket mer sammanflätade och den "onda cirkeln" av krig och social oro utlöstes mycket snabbare [24]. För att sammanfatta, om härskare före 1800-talet kunde föra krig utan att bry sig om den allmänna opinionen hade mot slutet av seklet inrikes- och utrikespolitik blandats samman intimt [25].

3. In i tjugohundratalet

Vad får den föregående diskussionen för följder när det gäller att förstå det tidiga 2000-talet? Vi har beskrivit en process där krig och arbetarrörelsemobilisering spelas ut på en allt större och mer sammanflätad global scen, en process där alla tre av Stohls hypoteser om inhemsk och internationell konflikt blir alltmer relevanta eftersom krig och arbetarrörelsemobilisering blir alltmer sammanflätad, och en process där historien "påskyndas" med krig som skapar arbetarrörelsemobiliseringar allt snabbare [26].

Vid första påsynen verkar den antikrigsrörelse som har uppstått som svar på hotet om krig i Irak bekräfta dessa förutsägelser, med massprotester innan kriget bröt ut. Ändå finns det viktiga skillnader mellan krigföring idag och krigföring under första hälften av 1900-talet, och dessa skillnader har viktiga följder för dagens dynamik. Med etablerandet av USAs världshegemoni och kalla krigets världsordning minskade utrymmet kraftigt för konventionella mellanimperialistiska krig. Slutet på öppet krig mellan de mäktigaste staterna, i kombination med de relativt "arbetarvänliga" institutionella reformerna på nationell och internationell nivå förklarar det mesta av det mindre flyktiga mönstret för arbetarmobiliseringar på 50-, 60- och 70-talen, särskilt i systemcentrum (se figur 2 och jämför figur 3).

Medan tendensen till Nord-Nord-krig hölls tillbaka fanns inga begränsningar för Nord-Syd-krig. I kriget mellan USA och Vietnam kan vi både se en fortsättning på de tendenser som diskuterats ovan och en viktig vändpunkt. Kostsamma och impopulära krigs radikaliserande effekt demonstrerades en gång till då en stark antikrigsrörelse uppstod, USAs soldater vägrade fortsätta slåss [27] och antikrigsrörelsen smittade av sig på andra folkrörelser. Och staternas benägenhet att svara på oppositionen genom en fortsatt "socialisation av staten" (utvidgning av medborgerliga rättigheter och arbetares rättigheter) gjorde sig åter gällande. Här tänker jag på utvidgningen av USAs Great Society-program som gick hand i hand med upptrappningen i Vietnam. Men de sammanflätade budgetmässiga, militära, politiska och sociala kriser som Vietnamkriget skapade visade också gränserna för denna kombinerade kanoner och smör-strategi.

1970-talets djupa kris föranledde USAs regering på 80-talet under Reagan att införa en mängd större förändringar i sin globala ekonomiska och militära strategi. Den nya ekonomiska strategin innebar att överge inhemska och globala New Deals. I den militära sfären innebar den nya strategin slutet på allmän värnplikt och en ökad vikt av kapitalintensiv (till skillnad mot arbetsintensiv) krigföring. Den långsiktiga tendensen för USA att förlita sig på högteknologiska militära metoder ökade ännu mer med tillämpning av "informationsåldersteknik". En enorm energi lades ner på krigets automatisering, exempelvis utveckling av militär utrustning som förarlösa flygplan och kryssningsmissiler som låter Nords människor slippa både risken att dödas och den direkta kontakten med massdödande.

Krigen på 1990-talet som Malvinaskriget, första Gulfkriget och Kosovokriget var en sorts krig som var mycket olikt dem som hade radikaliserat arbetare och andra medborgare och skapat det explosiva mönstret för arbetarrörelsemobilisering under första hälften av 1900-talet. Inhemsk opposition till dessa sena 1900-talskrig förblev låg inom Nordländerna för att Nordregeringarna (och särskilt USAs) gjorde allt för att hålla offren bland sina egna medborgare och soldater till ett minimum. Dessa krig tillfogade enorma skador på i allmänhet fattiga länder där de högteknologiska bomberna landade - förstörde ekonomisk infrastruktur och därmed stabila arbetarklasser och civila samhällen [28] - men de har inte (för att parafrasera Durkheim) "våldsamt rört massorna" i Nord. Om krigföring fortsätter att isolera Nords arbetare (och medborgare i allmänhet) från sina mer förfärliga aspekter medan de förstör arbetarklasser och civila samhällen på andra ställen är det inte troligt att de skapar samma sorts kraftfulla och explosiva arbetar- och annan mobilisering som kännetecknade första hälften av 1900-talet.

Denna typ av krigföring upphäver också den långsiktiga tendensen i förhållandet mellan stater och majoriteten av deras medborgare som berördes i de förra avsnitten. Ty ju mer USA och andra nordstater automatiserar krigföringen desto mer frigör de sig från beroendet av sina arbetare/medborgare för att få framgång i kriget. På så sätt upphävs också arbetarnas/medborgarnas växande förhandlingsmakt gentemot sina stater, denna oavsiktliga biprodukt av mellanimperialistiska och kalla krigsrivaliteter under det sena 1800- och tidiga 1900-talen, tillsammans med många av de ekonomiska och politiska fördelar det förde med sig. Det är en öppen fråga om de sjunkande rättigheterna för arbetare och medborgare under 80- och 90-talen hängde samman med den militära sfärens omvandlingar, eller om samtidigheten var tillfällig. Men det råder ingen tvivel om att nedgången i socialförmåner och bortfallet av organiserat arbete med goda löner tillsammans med stigande utbildningskostnader och minskande stipendiefonder har gjort det mycket lättare för USAs regering att rekrytera sin legoarmé från de fattiga och från arbetarklassen [29].

Jag har hävdat att under 80- och 90-talen de politiskt-militära sammanhangen kontrasterade skarpt mot de politiskt-militära sammanhang som skapade radikaliserad och explosiv arbetar- och medborgarmobilisering under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Men Bushregeringens svar på attacken den 11 september på World Trade Center och Pentagon reser frågan om det finns ytterligare en fundamental vändpunkt i krigens natur i det inbördes förhållandet mellan krig och arbetarrörelser. Ty ockupationen av Irak (och det militära träsk som utvecklar sig ur denna) är fundamentalt olika den rutinbombning av Irak som pågått sedan det första gulfkrigets slut.

De tidiga tecknen på demoralisering och öppna protester bland USAs soldater i Irak och deras familjer - motstånd som har flammat upp på ett mycket tidigare stadium än det gjorde i Vietnam - tillsammans med den globala antikrigsrörelsen tyder på att tesen om "historiens påskyndande" fortsätter att ha giltighet [30]. Dessutom är det viktigt att påpeka att politiken att samtidigt skära i välfärden samtidigt som krigsapparaten byggs upp innebär en skarp omsvängning i förhållande till 1900-talet då de två gick hand i hand. Denna skarpa omsvängning kan till stor del förklara att AFL-CIO (American Federation of Labor - Congress of Industrial Organizations) antog en relativt mild men hittills oöverträffad antikrigsresolution, en åtgärd som bryter med den amerikanska fackföreningsrörelsens långvariga praxis att aktivt stödja USAs utrikespolitik [31].

Snarare än att svara på dessa tecken på folkligt missnöje, genom en politik som utvidgar arbetares och medborgares rättigheter, verkar den nuvarande amerikanska regeringens strategi vara att ytterligare reducera sitt beroende av befolkningsmajoriteten för att utkämpa krig. Den fortsatta automatiseringen av krigföringen fortsätter snabbt [32]. Samtidigt tar två "nya" strategier form. En är den amerikanska militärens växande beroende av privata militära entreprenörer. De leveranskontrakt som skrivits med Halliburton har främst kommenterats för att de stinker av korruption. Men de är också ett sätt att privatisera militära aktiviteter och därigenom minska det antal soldater som officiellt finns i krigsområdet. De anställda i Halliburtons dotterbolag Kellogg Brown & Root (KBR) inte bara levererar mat och husrum åt soldater och försörjer militärbaser, de sköter också servicen för högteknologiska vapen och utbildar soldater i att sköta dem. Andra privata militärleverantörer sådana som Vinnell är ännu mer inblandade i den direkta krigföringen.

Tendensen att använda privata militärleverantörer började på 90-talet och har blivit central för försvarsdepartementets nuvarande strategi för att minska den aktiva armén, t.o.m. samtidigt som de militära åtagandena ökar. Denna strategi medför att de fördelar de fattiga och arbetarklassen har haft av det militärindustriella komplexet minskar ytterligare. Som har påpekats i en artikel i Business Week - träffande kallad "Outsourcing war" - har de jobb som tidigare utförts av heltidssoldater med lön och sociala förmåner lagts över på "flexibelt anställda" på kontraktsbas, inklusive "värdlandsinnevånare" och immigranter som förts till Irak från andra låglöneländer [33].

Sådan privatisering av krigföringen påminner om tiden före nationalismen när stater var beroende av betalda legosoldater snarare än sina egna medborgare för att föra krig. Den påminner också om en ännu tidigare epok, till den tidigmoderna epoken då gränserna mellan affärsföretag och krigsföretag var långt ifrån klara - här tänker jag på anlitandet av de tidiga brittiska och holländska ostasienkompanierna för att bedriva både affärer och krig i den icke-europeiska världen.

En andra "ny strategi" - de samlade ansträngningarna att övertala, skrämma och/eller muta andra länder, särskilt i Tredje världen, att sända militär till Irak - påminner om kolonialåldern. Denna strategi påminner på många sätt om kolonialmakternas beroende av kolonitrupper under förra hälften av 1900-talet. Som diskuterats ovan hade beroendet av kolonialtrupper ganska motsägelsefulla följder. Å ena sidan innebar mobiliseringen av den indiska armén att Storbritannien kunde erövra och sedan driva ett imperium som helt enkelt inte kunde drivas av brittiska medborgare själva. Å andra sidan skapade sådan mobilisering möjligheter och ökade de koloniala undersåtarnas förhandlingsmakt, inklusive arbetarnas, och underblåste både arbetarradikalism och nationalism. Under den efterkoloniala epoken är det fortfarande oklart om den indiska armén (eller andra postkoloniala staters arméer) kan övertalas, skrämmas och/eller mutas till att spela rollen av järnnäven i det nya anglo-amerikanska imperiets silkeshanskar. Den enorma folkliga oppositionen mot förslagen att medborgarna skulle spela en sådan roll kan ses på så olika platser som Korea, Turkiet och Indien. Sådan opposition, före den militära uppmarschen, visar återigen att tesen om "påskyndad historia" bevarar något av sin relevans.

Diskussionen ovan antyder att det finns en växande avlänkning mellan krigföring och välfärd. Detta har i sin tur potentiellt viktiga konsekvenser för arbetarinternationalismen. För att parafrasera E H Carr: om arbetare under 2000-talet återigen ser sig som utan "fosterland", kommer arbetarpolitiken att "instinktivt" bli internationalistisk igen [34]? Den bestående enorma välståndsklyftan mellan nord och syd är en viktig och kanske oöverstiglig barriär mot en sådan utveckling [35]. Ändå låter diskussionen ovan ana att en stor förändring i förhållandet mellan arbete, krig och världspolitik kan vara på gång.

Vad visar oss beskrivningen ovan om vad som kan och bör göras? Hur effektiva kan folkrörelser i allmänhet och arbetarrörelser i synnerhet vara för att påverka dynamiken för krig och fred idag? Om vi återvänder till vår jämförelse av globala hegemoniövergångar kom vi till en ganska pessimistisk slutsats. För under den första hälften av 1900-talet var arbetarrörelser och andra rörelser inte i stånd att hindra världen att glida in i en lång period av krig och systemkaos [36]. Vad de lyckades med var att påverka utseendet av den nya världsordning som uppstod efteråt. Visserligen var rörelser underifrån mycket mer effektiva på att påverka innehållet i den nya världsordningen 1945 än 1815 [37]. USAs hegemoni var från början tvungen att införliva reformistiska principer för att svara på folkliga krav, inklusive principer som erkände att arbete är en "påhittad" vara som inte kan utlämnas till den oreglerade världsmarknadens nåd [38]. Så under tidigare hegemoniövergångar har både styrkan och innehållet i folkliga protester spelat roll för att forma resultatet på lång sikt.

Men nu när vi står inför en ny glidning in i systemkaos kanske sådana funderingar om arbetarrörelsers och andra rörelsers förmåga att påverka framtida världsordningar inte är till vidare mycket tröst. De kanske inte ens är relevanta, för med tanke på den enormt destruktiva kraft som människor har till sitt förfogande finns det ingen garanti för att någon skulle överleva ytterligare en lång generaliserad krigsperiod. Så problemet att undvika att glida in i systemkaos blir av överhängande vikt.

Den analys som genomförts har tenderat att betona att arbetarrörelser försvagas i förhållande till stater genom den pågående samhällsomvandlingen. Och "världshistoriens största demonstrationer" i februari 2003 lyckades inte hindra kriget. Ändå kan svaghetstesen vara överbetonad. Under den första hälften av 1900-talet påverkade strejker i vapenindustrin, energiförsörjning och transportindustri kraftigt de krigförande staternas militärindustriella komplex. Idag är transportarbetare fortfarande strategiska aktörer, inte bara för att världsekonomin ska flyta obehindrat utan också för att världens militärindustriella komplex ska göra det. I detta sammanhang är järnvägs- och hamnarbetares tillkännagivande i början av 2003 att de skulle vägra flytta material ämnat för krig mot Irak viktigt, även om det inte kunde påverka händelsernas gång påtagligt [39]. För det andra har, trots den ökade användningen av privata militärleverantörer, arbetare/soldaters vägran att fortsätta slåss varit nyckelfaktorer i händelseförloppet från första världskriget till vietnamkriget.

Dessutom är det viktigt att peka på att det inte finns något oundvikligt med glidningen in i systemkaos. Det "internationella systemet", skriver David Calleo, "bryter samman inte bara på grund av att obalanserade och aggressiva nya makter försöker dominera sina grannar, utan också för att makter på tillbakagång snarare än att anpassa sig försöker att befästa sin avtagande förrangsställning så den blir exploaterande" [40]. Vad vi ser idag är i det stora hela ett försök av USA att förvandla sin nedgående hegemoni till ett exploaterande imperium genom att använda militär makt [41]. Massprotesterna mot kriget verkar vara en nästan intuitiv förståelse hos folk runt världen (inklusive USA) att det som förefaller vara ett nytt imperieprojekt riskerar störta världen i kaos. Vi kan bara hoppas att de krafter som identifierats i denna uppsats, och andra som inte diskuteras här, kommer att vara tillräckligt starka för att inte bara få USA att ändra kurs utan också underlätta en ganska konfliktfri övergång från en murknande hegemoniordning till en mer fredlig, rättvist och jämlik världsordning.

Noter:

[1] Beverly Silver: Forces of labor: Workers' movements and globalization since 1870, Cambridge University Press 2003

[2] För en sammanhängande jämförelse av övergångar i hegemonin, se Giovanni Arrighi & Beverly Silver (med I Ahmed, K Barr, S Hisaeda, P K Hui, K Ray, T Reifer, M Shih & E Slater): Chaos and governance in the modern world system, University of Minnesota Press 1999 (särskilt kapitel 3 som analyserar den sociala sammanhållningens och konfliktens dynamik i hegemoniövergångar).

[3] Databasen innehåller endast internationella rapporter från dessa två tidningskällor. Rapporter om arbetarrörelseaktivitet i Storbritannien uteslöts från den databas som skapats från The Times och rapporter om arbetarrörelseaktivitet i USA uteslöts från den databas som skapats av New York Times. För utförlig diskussion av det förfaringssätt som används för att skapa denna databas och en bedömning av dess tillförlitlighet se Silver: Forces of labor, särskilt bilaga A.

[4] Figur 2 omfattar Nordamerika utom Mexico, Europa (både öst och väst) och Australien och Nya Zeeland. Figur 3 omfattar länder i Asien (öst och syd), Nordafrika och Mellanöstern, Latinamerika och Afrika.

[5] Se Silver: Forces of labor, särskilt kapitel 4 för en fullständigare diskussion av arbetarrörelseaktivitet som kan ses i figur 1 och hur de bäst kan förklaras.

[6] För en utförlig granskning av denna litteratur se Jack Levy: The diversionary theory of war: a critique, i Midlarsky (ed): Handbook of war studies, Allen and Unwin 1989, s 258-288; Jack Levy: The causes of war and the conditions of peace, Annual Review of Political Science, 1, 1998 s 139-165, och Michael Stohl: The nexus of civil and international conflict, i Ted Gurr (ed): Handbook of political conflict: Theory and research, The Free Press 1980 s 297-330.

[7] Stohl: The nexus, s 297. Stohl pekar också på den vittförgrenade debatten omkring den exakta formen för detta samband såväl som sambandets rumsliga och tidsmässiga relevans - något vi ska återkomma till.

[8] Citerat i Levy: The diversionary theori of war, s 264.

[9] Om krigets industrialisering, se William McNeill: The pursuit of power: Technology, armed force and society since A.D. 1000, University of Chicago Press 1982, kap 7-8.

[10] Se Charles Tilly: Coercion, capital and European states A.D. 990-1990, Blackwell 1990, och Michael Mann: States, wars and capitalism, Blackwell 1988.

[11] Douglas Hibbs: On the political economy of long-run trends in strike activity, British Journal of Political Science 8, 1978 s 153-175; Gerald Feldman: Army, industry and labor in Germany 1914-1918, Princeton University Press 1966; David Brody: Workers in industrial America, Oxford University Press 1980; Melvyn Dubofsky: Abortive reform: The Wilson adminstration and organized labor, i C. Siriani & J Cronin (eds): Work, community and power: The emergence of labor in Europe and America 1900-1925, Temple University Press 1983; Anthony Giddens: The nation-state and violence, University of California Press 1987.

[12] John Markoff: Waves of democracy: social movements and political change, Pine Forge Press 1996 s 73-74, 85.

[13] Andrew Abbott & Stanley DeViney: The welfare state as transnational event: Evidence from sequences of policy adoptions, Social Science History 16, 2, 1992 s 245-274.

[14] William A Williams: The roots of the modern American empire: A study of the growth and shaping of social consciousness in a marketplace society, Random House 1969 s 41; se också Karl Polanyi: The great transformation, Beacon Press 1945 s 204.

[15] E.H. Carr: Nationalism and after, Macmillan 1945 s 204.

[16] Polanyi: The great transformation, kap 2.

[17] Om Storbritanniens koloniala fackföreningspolitik, se Frederick Cooper: Decolonization and African society: The labor question in French and British Africa, Cambridge University Press 1996.

[18] Om de knappast så helhjärtade accepterandet av överenskommelser mellan arbete och kapital i USAs företag se Nelson Lichtenstein: State of the union: A century of American labor, Princeton University Press 2002, särskilt kap 3.

[19] Citerat i Wilfried Loth: The division of the world 1941-1955, Routledge 1988 s 137.

[20] Eric Hobsbawm: The age of extremes, Vintage 1994 s 82.

[21] Denna institutionella reform har kallats "liberal korporatism", "inbäddad liberalism", "global New Deal", "välfärdsstaten", och för Tredje världen "avkolonisering" och "utveckling". För en vidare diskussion se Silver: Forces of Labor s 149-161.

[22] Begränsad plats hindrar mig från att försvara påståendet att USAs hegemoni befinner sig i ett skede av kris och nedgång. Se Arrighi & Silver: Chaos and governance för ett utförligt försvar av påståendet liksom andra argument jag har fört fram i detta avsnitt.

[23] Arrighi & Silver: Chaos and governance s 159-176.

[24] Mobiliseringen av arméer under napoleonkrigen var ett första varsel om vad som skulle följa - ett varsel som ledde Europas härskare att överge experimentet och gå tillbaka till den gamla tidens legoknektsarméer efter kriget. Som Willliam McNeill har påpekat övertygade erfarenheten av revolutionärt krig Europas härskare att "den vilda energin hos de franska värnpliktiga 1893-94 och den nationalistiska entusiasmen hos en del tyska soldater 1813-14 kunde utmana den etablerade auktoriteten lika väl som de kunde bekräfta och stärka den". Genom att återkapa de gamla legoknektsarméerna avstod "Europas härskare från att utnyttja de nationella energier som de revolutionära åren hade avslöjat". Men de höll också "stånd mot den revolutionära oordningens spöke" (William McNeill: The pursuit of power, University of Chicago Press 1982 s 221. Ändå utvecklade staterna i slutet av 1800-talet på nytt nationalism och patriotism som nya civila religioner och som bas för att mobilisera medborgarna till soldater.

[25] Militärstrateger var medvetna om detta nära samband redan vid första världskrigets utbrott. Nya militära strategier som flottblockader syftande till att skära av livsmedelsförsörjningen och resa hotet om massvält bland icke stridande var avsedda att skapa instabilitet på fiendens hemmafront. Sådana strategier erkände betydelsen av att behålla folkets lojalitet (och risken att förlora masstöd) som en faktor för framgång i krig.

[26] En annan viktig fråga som uppstår är vilken roll lönearbetare kommer att spela i övergångens samhällskonflikter. Om vi tolkar utvecklingen från den första till den andra övergången som en tendens (lönearbetares ökande betydelse, minskande centralitet för bönder och särskilt slavar) borde vi förvänta oss lönearbetare som ännu mer centrala aktörer i den pågående övergången. Detta är inte fullständigt långsökt men ett viktigt argument som ska utvecklas senare.

[27] Se bl.a. Christian Appy: Working class war. American combat soldiers in Vietnam, University of North Carolina Press 1993.

[28] Det har meddelats att inte en enda fabrik arbetar i vare sig Kosovo eller Bagdad. Om Bagdad se Mario Vargas Llosas rapport This is not good, sir, i The Guardian, 5 september 2003. Kommentaren om situationen i Kosovo baseras på ett samtal författaren nyligen hade med en lokal forskare.

[29] Se David M Halbfinger & Steven A Holmes: Military moirrors working class America, The New York Times 30 mars 2003, liksom Chalmers Johnson citerad i fotnot 30.

[30] Se Paul Harris & Jonathan Franklin: Bring us home: Gis flood US with war-weary emails, The Observer 10 aug 2003. Det är möjligt att missnöjet bland soldaterna redan har byggts upp som svar på den höga invaliditetsfrekvensen hos dem som deltog i första gulfkriget, kombinerat med de nedskärningar i militärpensioner som USAs regering nyss genomfört. Chalmers Johnson (The real casualty rate from America's Iraq war, opublicerat manuskript) har nyligen hävdat att USAs förluster under gulfkriget 1991 är mycket högre än de omedelbara krigsförlusterna skulle låta ana, pga "möjliga giftiga sidoeffekter av (det låghaltiga uranet i) den ammunition som USAs krigsmakt nu alltmer använder". Han uppskattar en döds- och invaliditetsfrekvens på 29,3% för första gulfkriget om man inkluderar dödsfall och sjukdomar som kan hänga ihop med "exponering under tjänsten" under kriget.

[31] Michael Lewin: Growth of labor anti-was action tied to Bush's anti-worker moves, Labor Notes april 2003 s 11, 13. Men ändå har många inom och utom arbetarrörelsen samtidigt som de har erkänt dess nyhet påpekat det försagda i den amerikanska arbetarrörelsens antikrigsmobilisering.

[32] För en diskussion om denna strategi och några av de nyaste vapnen som produceras och utvecklas se Matthew Brzezinski: The unmanned army, The New York Times 18 april 2003.

[33] För en informativ diskussion om privata militärleverantörer, särskilt Kellogg Brown & Root se en artikel betitlad Outsourcing war: An inside look at Brown & Root, the kingpin of America's new military-industrial complex, i Business Weel 15 sept 2003 av Anthony Bianco och Stephanie Anderson Forest. Samma artikel berättar också om det 48-miljondollarskontrakt som Vinnell vann för att utbilda kärnan av Iraks nya armé liksom Vinnells tidigare kontrakt, inklusive några för att utbilda Saudis nationalgarde.

[34] Carr: Nationalism and after, s 20-21.

[35] Se Beverly Silver & Giovanni Arrighi: Workers north and south, i Socialist Register 2001, samt Silver: Forces of labor, särskilt kapitel 1, 3 och 5.

[36] Arrighi & Silver: Chaos and governance, och Arrighi & Silver: Hegemonic transitions; a rejoinder, i Political Power and Social Theory vol 13 1999 s 310

[37] Vid början av den brittiska hegemonin, 1815, behövde inte Storbritannien möta någon allvarlig folkligt revolutionär utmaning. Frankrike, den viktigaste stormaktsrepresentanten för revolutionär utmaning under det sena 1700-talet, hade lidit ett avgörande militärt nederlag, liksom den brittiska arbetarrörelsen på hemmaplan. Haiti hade vunnit sitt oberoende men var utfryst från det internationella samfundet. Det inledande huvudtemat för brittisk och internationell politik omedelbart efter napoleonkrigen var förtryck på hemmaplan och restauration av den gamla regimen på kontinenten. Reformpolitik uppstod först senare. I motsats till detta kom Sovjetunionen, den främsta stormaktsrepresentanten för revolutionär utmaning, ut ur andra världskriget skamfilat men stärkt, politiskt och militärt, och förenades kort därefter av ett revolutionärt Kina. Dessutom framträdde både arbetarrörelser och nationella rörelser från 1900-talets världskrig stärkta och radikaliserade. Den kontrarevolutionära utmaningen från axelmakterna besegrades i kriget medan den revolutionära utmaningens makt och prestige stärktes. Se Arrighi & Silver: Chaos and governance kap 3.

[38] Arrighi & Silver: Chaos and governance s 202-203.

[39] Lewin: Growth of labor anti-war action.

[40] David Calleo: Beyond American hegemony; the future of the western alliance, Basic Books 1987, s 142.

[41] Denna poäng utvecklas mer i detalj i Arrighi & Silver: Chaos and governance, särskilt i det avslutande kapitlet.