Inauguraladressen

Officiell presentation av Första Internationalen, eller Internationella Arbetarfederationen, författad av Internationalens inofficielle sekreterare Karl Marx och publicerad i oktober 1864.

Arbetare!

Det är ett faktum att de arbetande massornas misär inte har minskat mellan 1848 och 1864, och ändå är denna period enastående för sin industriella utveckling och handelstillväxt. År 1850 spådde ett moderat och mer än genomsnittligt informerat organ för den brittiska medelklassen att om Englands import och export skulle öka med 50% skulle fattigdomen sjunka till noll. Men tyvärr! Den 7 april 1864 gladde finansministern sina parlamentariska åhörare med påstående att Englands totala import och export 1863 hade växt "till 443.955.000 pund, eller ungefär tre gånger sedan 1843, som inte ligger så långt bort". Samtidigt sparade han inte på ord om "fattigdomen": "Tänk på dem", utropade han, "som lever vid fattigdomens gräns", på "lönerna som inte har ökat", på "människors liv som i nio fall av tio är en kamp för blotta tillvaron". Han sa inget om det irländska folket som norrut alltmer trängs undan av maskiner och söderut av fårflockar, även om till och med fåren minskar i antal i detta olyckliga land om än inte så fort som människorna. Han upprepade inte det som de tiotusens högsta representanter i ett plötsligt utbrott av rädsla hade avslöjat. Då den panik som orsakats av garrotterarna (not 1) nådde sin höjdpunkt genomförde överhuset en undersökning av deportationer och tukthusstraff. Dess berättelse står i den tjocka blå bok från 1863 och bevisar med officiella siffror och fakta att de värsta förbrytarna, straffångarna i England och Skottland, slet mycket mindre ont och fick långt bättre mat än lantarbetarna i England och Skottland. Och inte nog med det. Då fabriksarbetarna i Lancashire och Cheshire blev ställda på gatan till följd av inbördeskriget i USA sände samma överhus en läkare till industridistrikten med uppgift att undersöka om vilket minimum av kol och kväve, intagna i billigaste och enklaste form, som i genomsnitt räckte till att "avvärja svältsjukdomar". Den utsända läkaren, dr Smith, fastslog att 28000 gram kol och 1330 gram kväve per vecka var precis nog att hålla en normal människoa över svältsjukdomens gräns, och han konstaterade vidare aatt denna kvantitet någorlunda svarade till den knappa näring som nöden hade drivit ner bomullsarbetarna till. Men lägg nu märke till följande: Samma lärda doktor fick senare ännu en gång till uppgift av regeringens hälsominister att undersöka näringstillståndet hos den fattigare arbetarbefolkningen. Resultatet av hans undersökning samlades i "Sjätte rapporten om folkets hälsotillstånd" som offentliggjordes i år på order av parlamentet. Vad upptäckte doktorn? Att silkevävarna, sömmerskorna, handskmakarna, strumpstickarna osv år ut och år in i genomsnitt inte ens får bomullsarbetarnas nödtorft, inte ens en gång får den mängd kol och kväve som "precis räcker för att avvärja svältsjukdomar".

"Dessutom visar det sig" - vi citerar den officiella rapporten - "med hänsyn till de undersökta familjerna inom landsbygdsbefolkningen, at en femtedel måste klara sig med mindre än det beräknade minimum av kolhaltig näring, och mer en tredjedel med mindre än det beräknade minimum av kvävehaltig näring, och att den genomsnittliga näringen i hela byar i de tre grevskapen Berkshire, Oxfordshire och Somersetshire inte nådde detta kväveminimum"

"Här måste man komma ihåg", lägger den officiella rapporten till, "att man bara motsträvigt finner sig i att ge avkall på föda, och att man som regel först ger avkall på mat när andra umbäranden har föregått det. Till och med hygien uppfattas som dyrt och svårt, och om självrespekten ändå kräver det kommer varje försök i den riktningen att föra med sig ytterligare svält."

"Detta är smärtsamma reflektioner, särskilt när man tänker på att den fattigdom det här talas om inte är sysslolöshetens välförtjänta fattigdom, det handlar hela tiden om den arbetande befolkningens fattigdom. Faktiskt är det arbete som krävs för att förtjäna till denna knappa föda i de flesta fall omåttligt utsträckt".

Berättelsen avslöjar det egendomliga och helt oväntade faktum

"att av det Förenade Kungarikets delar" - England, Skottland och Wales - "bondebefolkningen i den rikaste delen, England, den vida sämst närda"; men att till och med lantarbetarna i Berkshire, Oxfordshire och Somersetshire lever bättre än de otaliga utbildade inomhusarbetarna i östra London.

Sådana är de officiella data som publicerats på order av Parlamentet 1864 under frihandelns tusenårsrike, under en tid då finansministern upplyste underhuset om att "den brittiske arbetarens genomsnittliga ställning har förbättrats i en sådan utsträckning att den av alla anses extraordinär och ojämförlig med något land i någon tid".

Mitt bland dessa officiella lyckönskningar kommer som ett skärande missljud den torra anmärkningen i den officiella rapporten om folkets hälsotillstånd: "Folkhälsan i ett land innebär massornas hälsotillstånd, och hur kan massorna vara friska när inte också de fattigaste har en i vart fall uthärdlig tillvaro?"

Bländad av de siffror som dansade framför ögonen på honom och som bevisade "nationens framsteg" utbröt finansministern i vild extas:

"Från 1842 till 1852 växte den skattepliktiga inkomsten med 6%, under de åtta åren från 1853 till 1861 växte den med 20% i förhållande till 1853. Detta faktum är lika fantastiskt som otroligt! ... Denna berusande tillväxt av rikedom och makt" fortsätter Mr. Gladstone, "har uteslutande inskränkts till de besittande klasserna!"

Om ni vill veta under vilka betingelser av ödelagd hälsa, förgiftad moral och andlig ruin denna "berusande tillväxt av rikedom och makt" som "uteslutande inskränkts till de besittande klasserna" har skapats och fortfarande skapas av de arbetande klasserna, så kasta en blick på den bild som som tecknas i den senaste "Rapporten om folkets hälsotillstånd" av skräddarnas, typografernas och sömmerskornas arbetsplatser. Jämför "Rapporten från 1863 års barnarbetskommission" där det t.ex. slås fast att "krukmakarna som klass betraktat, män och kvinnor, utgör en befolkning som är kroppsligt och andligt degenererade", att "de sjuka barnen blir sjuka föräldrar", att "en fortsatt degeneration av rasen är oundviklig" och "att befolkningens degenerering i Staffordshire skulle vara ännu större om den inte hela tiden förnyas från de angränsande landsbygdsområdena och genom äktenskap med friskare befoolkningsskikt". Kasta en blick på den av Mr Tremenheere redigerade blåboken om "Bagerigesällernas klagomål"! Och vem ryste inte då han påpekade den paradox som fabriksinspektörerna hade konstaterat och Notarius Publicus understrukit, att fabriksarbetarna i Lancashire som levde på existensminimum ändå fick en bättre hälsa då de avskedats från bomullsindustrin på grund av bomullsbristen, och att barnadödligheten gick ner eftersom mödrarna nu fick möjlighet att amma sina småbarn istället för att ge dem opiumtinktur.

Betrakta igen myntets andra sida! De rapporter om inkomst- och förmögenhetsskatt som den 20 juli 1864 förelades underhuseet lär oss att antalet personer med årlig intäkt av 50.000 pund och däröver hde stigit med ett drygt dussin mellan 5 april 1862 och 5 april 1863, dvs ökat från 67 till 80. Samma rapport avslöjar att ungefär 3000 personer har en samlad årlig intäkt på 25.000.000 pund vilket är mer än alla lantarbetares samlade årsinkomst i England och Wales.

Slå upp i befolkningsstatistiken från 1861 och ni kommer att se att antalet manliga jordägare i England och Wales har gått ner från 16.934 år 1851 till 15.066 år 1861, vilket vill säga att jordägandets koncentration har ökat med 11% på 10 år. Om landets jord fortsätter att koncentreras på färre händer i samma tempo kommer det att leda till en egendomlig förenkling av jordfrågan, så som var fallet i det romerska imperiet där Nero bara hade ett hånleende till svar när man berättade för honom att halva provinsen Afrika tillhörde sex personer.

Vi har uppehållit oss så länge vid dessa "lika fantastiska som otroliga" fakta eftersom England går i spetsen för det kommersiella och industriella Europa och faktiskt representerar det på världsmarknaden. För några månader sedan lyckönskade en av Louis Philippes landsförvista söner den engelska lantarbetaren offentligt eftersom hans lott var bättre än hans mindre välbeställda broders på andra sidan Kanalen. Och faktiskt upprepas de engelska fakumen i alla industriella och framåtskridande länder på kontinenten, med förändrad lokalkolorit och i något förminskad skala. I dem alla har det sedan 1848 skett en oerhörd utveckling av industrin, ett oanat uppsving i utrikeshandeln. I alla har "tillväxt av rikedom och makt" som "uteslutande inskränkts till de besittande klasserna" sannerligen varit "berusande". I alla fick en minoritet av arbetarklassen, liksom i England, en mindre ökning av reallönen, dvs de konsumtionsvaror som kan köpas för lönen, medan den nominella löneökningen i de flesta fall inte var uttryck för någon verklig ökning av levnadsstandarden, lika lite som exempelvis ett fattighushjon i huvudstaden hade minsta fördel av att hans livsförnödenheter 1861 kostade administrationen 9 pund 15 shilling 8 pence istället för 7 pund 7 shilling 4 pence år 1852. Överallt har arbetarklassens stora massa sjunkit ned lika mycket som de som står över dem på den sociala rangstegen har klättrat uppåt. I alla Europas länder är det en sanning som kan ses av alla utan fördomar och bara förnekas av dem som har ett intresse att leda in andra i ett dårarnas paradis, att inga förbättringar av tekniken, inga upptäkter i kemin, inga vetenskapliga landvinningar i produktionen, inga förbättringar av trafiken, inga nya kolonier, ingen utvandring, inget öppnande av nya marknader, ingen frihandel eller alla dessa sammantaget, kan bringa de arbetande massornas nöd och elände ur världen; istället måste varje ytterligare utveckling av arbetsproduktiviteten på det nuvarande falska grundlaget fördjupa de sociala olikheterna och spetsa till de sociala konflikterna. I en tid med "berusande" ekonomisk framgång utvecklade sig svältdöden nästan till en fast institution i det brittiska imperiets huvudstad. I världsmarknadens annaler karakteriseras denna tidsålder av att den pest som kallas ekonomisk och industriell kris vänder tillbaka allt oftare och får allt större utsträckning och dödligare verkan.

Efter att revolutionerna 1848 hade misslyckats blev alla arbetarklassens partiorganisationer och partitidningar krossade av maktens järnnäve, arbetets mest avancerade söner flydde förtvivlat till den transatlantiska republiken och de kortlivade frihetsdrömmarna försvann inför en epok då industriell feber, moralisk försumpning och politisk reaktion hade makten. De kontinentala arbetarklassernas nederlag, till vilket i inte ringa mån bidrog den engelska diplomatin, då liksom nu i broderlig förening med kabinettet i St Petersburg, spred snart sin smitta till denna sidan kanalen. Medan den kontinentala arbetarrörelsens undergång förlamade den engelska arbetarklassen och bröt dess tro på sin egen sak, återvann jord- och penningherrarna sin redan tämligen rubbade självtillit. Fräckt tog de tillbaka de eftergifter som de redan hade lovat. Upptäckten av de nya guldländerna förde snart till en enorm utvandring som lämnade ofyllbara hål i det brittiska proletariatets led. Andra av dess tidigare aktiva medlemmar lät sig fångas av lockelsen till bättre anställningar och anpassade sig till de bestående samhällsförhållandena. Alla ansträngningar att upprätthålla eller nyskapa chartiströrelsen ledde ingenstans, alla arbetarklassens pressorgan gick under ett efter ett på grund av massornas likgiltighet, och den engelska arbetarklassen tycktes aldrig någonsin ha varit mer fullständigt försonade med ett tillstånd av politisk betyelselöshet. Om det hittills inte hade funnits någon gemenskap i handling mellan den brittiska arbetarklassen och de kontinentala arbetarklasserna så hade man nu i alla fall en gemenskap i nederlaget.

Och ändå var perioden från 1848 till 1864 inte utan sina ljuspunkter. Vi nämner här bara två viktiga händelser.

Efter en trettiårig kamp som har förts med beundransvärd uthålligheet lyckades det den engelska arbetarklassen att få tiotimmarslagen beslutad genom att att utnyttja en tillfälllig oenighet mellan jord- och penningherrarna. Det är nu erkänt av alla att detta har blivit till oerhörd fysisk, moralisk och intellektuell fördel för fabriksarbetarna, så som deet varje halvår konstateras i fabriksinspektörernas rapporter. De flesta regeringar på kontinenten har tvingats införa den engelska fabrikslagen hos sig i mer eller mindre modifierad form, och det engelska parlamentet har självt tvingats utvidga dess giltighetsområde år efter år. Men utom dess praktiska verkan hade detta framsteg för arbetarna också stor betydelse på andra områden. genom sina berömdaste vetenskapsmän - dr Ure, professor Senior och andra vise män av samma sort - hde borgerskapet spått och av hjärtans lust bevisat att varje lagstadgad begränsning av arbetsdagen skulle innebära dödsstöten för den brittiska industrin, som likt en vampyr inte kunde leva utan att suga människoblod och framför allt barnablod. I antiken var barnamord en mystisk rit i Molokdyrkan, men den utövades bara vid mycket högtidliga tillfällen, kanske en gång om året, och så närde Molok inge särskild förkärlek för de fattigas barn.

Denna kamp om en lagstadgad begränsning av arbetsdagen fördes med så mycket större häftighet som striden här - bortsett från de uppskrämda girigbukarna - stod mellan å den ena sidan det blinda herravälde som utövades av lagarna om tillgång och efterfrågan, och som utgör borgerskapets politiska ekonomi, och å den andra sidan kontroll av den samhälleliga produktionen genom insikt och framsynthet, vilket utgör arbetarklassens politiska ekonomi. Därför var tiotimmarslagen inte bara en stor praktisk seger, det var en princip som segrade. Det var första gången borgerskapets politiska ekonomi i fullt dagsljus dukade under för arbetarklassens politiska ekonomi.

Men arbetets politiska ekonomi skulle vinna en ännu större seger över kapitalets politiska ekonomi.

Vi talar om den kooperativa rörelsen, särskilt om produktionsföreningarna, som skapades av några få modiga händer. Värdet av dessa stora sociala experiment kan helt enkelt inte överskattas. De har i handling istället för med argument bevisat att produktion i stor skala och i samklang med den moderna vetenskapens framsteg är möjlig, utan att det existerar en klass "arbetsgivare" som anställer en klass "händer", att arbetsmedlen för att vara fruktbringande inte behöver vara monopoliserade som ett medel till att underkuva och plåga arbetaren själv; och att lönearbetet, liksom slavarbetet och de livegnas arbete bara är en förbigående och lägre form som är bestämt att försvinna till fördel för det samverkande arbetet, som brukar sitt verktyg med villig hand, med klart huvud och glatt hjärta. I England hade Robert Owen sått kooperativtankens säd, de arbetsexperiment som försöktes på kontinenten var faktiskt det första praktiska resultatet av de teorier som blev, inte uppfunna men högljutt proklamerade 1848.

Samtidigt har erfarenheterna från perioden 1848-64 oemotsägligt bevisat vad arbetarklssens mest insiktsfulla ledare redan 1851 och 1852 gjorde gällande gentemot den kooperativa rörelsen i England, nämligen att hur utmärkt kooperationen än är i princip och hur nyttig den än är i praktiken så kommer den aldrig att lyckas stoppa monopolens tillväxt som föregår i geometrisk progression, befria massorna eller ens göra det märkbart lättare för dem att bära sin nöd och eländighet, så länge den inte går utöver de snäva ramar enskilda arbetares tillfälliga försök. Kanske det är just därför som välmenande aristokrater, filantropiska borgerliga talare och ett par torra politiska ekonomer plötsligt talar vackert om samma kooperativa rörelse som de förgäves hade försökt kväva vid födseln genom att förlöjliga den som drömmares utopier eller genom att brännmärka den som socialisters helgerån. För att befria de arbetande massorna måste den kooerativa rörelsen utvecklas i nationell skala och främjas med nationella medel. Men jord- och kapitalägarna kommer alltid att använda sina politiska privilegier till att försvara och föreviga sina ekonomiska monopol. Långtifrån att främja arbetets befrielse kommer de istället att fortsätta att lägga allehanda hinder ivägen för den. Tänk på det hån med vilket Lord Palmerston sista sessionen avvisade försvararna av den irländska arrendatorslagen: "Underhuset". förklarade han, "är ett hus av jordägare".

Därför har erövringen av politisk makt blivit den arbetande klassens upphöjda plikt. Den tycks ha förstått detta, för i England, Tyskland, Italien och Frankrike kan man se ett samtidigt återupplivande och det görs samtidiga ansträngningar att reaorganisera arbetarpartiet politiskt.

Arbetarna har en av segerns ingredienser i sin hand - sitt antal: men antal betyder något först när det smmanfattas av en organisation och leds av erfarenheten. Erfarenheten från den tid som har gått har lärt oss hur försummelse av det broderskapets band som bör råda mellan arbetare i olika länder och sporra dem att hålla tätt samman i alla deras kamper för befrielse obarmhärtigt tuktas av att osammanhängande försök lider gemensamt skeppsbrott. Utifrån detta erkännande stiftade arbetare från olika länder den 28 september 1864 på ett offentligt möte i St Martin's Hall Den Internationella Föreningen.

Denna församling var besjälad av ännu en övertygelse.

Om arbetarklassens broderliga förening och samveerkan är förutsättningen för arbetarklassens befrielse, hur kan den då nå detta stora mål så länge som en utrikespolitik som följer kriminella planer, upphetsar nationella fördomar och föröder folkets blod och rikedomar i tjuvaktiga krig? Det var inte den härskande klassens visdom utan den engelska arbetarklassens hjältemodiga motstånd som räddade Västeuropa från att störtas ut i ett kriminellt korståg till förevigande och utbredning av slaveriet på andra sidan Atlanten. Det skamlösa bilfall, hycklande sympati eller idiotiska likgiltighet med vilka Europas överklass såg på hur Kaukasus, denna naturliga fästning, blev ett byte för Ryssland, hur det hjältemodiga Polen blev nedsablat av Ryssland, de otyglade övergrepp som den utan protest har funnit sig i från den barbariska makt som har sitt huvud i St Petersburg och sina händer i alla regeringar i Europa, har lärt arbetarklassens att det är dess plikt att själv behärska den internationella politikens hemligheter, att kontrollera sina respektive regeringars diplomatiska handlingar och om nödvändigt motarbeta dem med alla medel, och om den inte är i stånd till att hindra dem, sluta sig samman för att samtidigt brännmärka dem och att hävda de enkla moral- och rättfärdighetslagar som bör härska i förhållandet mellan privatpersoner även i de högsta lagar för umgänget mellan folken.

Kampen för en sådan utrikespolitik är en del av den allmänna kampen för arbetarklassens frigörelse.

Proletärer i alla länder, förena er!

1. Garrotterarna var namnet på ett banditgäng vars överfall i London blev så vanliga att de behandlades i parlamentet.

Ett engelskt original kan läsas här