Har vi råd att arbeta?

Det svenska Socialdemokratiska partiets valpamflett vid segervalet 1932. Kan hävdas vara den segerrika arbetarrörelsens ideologiska plattform ända fram till kapitulationen under 1980-talet.

Av Ernst Wigforss

(....)

Arbetslösheten innebär inte bara försakelse och lidande för de arbetslösa och deras familjer. Då arbetskraften icke används, betyder det också, att naturtillgångar ligger outnyttjade, och att produktiva anläggningar icke tas i bruk. Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen står därför i ett visst förhållande till de arbetslösas antal, och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att mäta arbetslöshetens omfattning.

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej, och socialdemokraterna har inte åberopat någon högre auktoritet än detta sunda förnuft, då de yrkat på en betydande utökning av det allmännas arbeten för att minska arbetslösheten och motverka följderna av den ekonomiska krisen.

Men mot förslagen att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa sätter de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet i det allmännas utgifter. De förnekar inte, att det ligger en riktig tanke i socialdemokraternas förslag. De medger, att den bästa metoden att bekämpa arbetslösheten är att skaffa folk arbete. Och de går även med på att i viss utsträckning låta det allmänna sätta igång arbeten, åtminstone nödhjälpsarbeten. Men det måste enligt borgerlig uppfattning ske i mycket ringa omfattning. Vi har inte råd att skaffa arbete åt så många, som vi skulle önska, ty samhällets tillgångar är begränsade. Kristiden tvingar till en sparsamhet större än den vanliga, och det är detta tvång att spara, som förbjuder oss att skapa arbetstillfällen i den av socialdemokraterna önskade omfattningen. Denna hänvisning till sparsamheten har spelat en avgörande roll, inte bara då det gällt att avvisa kraven på en utökning av det allmännas arbeten. Samma strävan att hålla nere statens och kommunernas utgifter har lett till en minskning av de offentliga arbeten, som under andra förhållanden skulle ha kommit till stånd. Regeringen har för närmare ett år sedan sänt ut en kraftig maning till landets kommuner att uppskjuta planerade arbeten, och statens egna affärsdrivande verk har tillhållits att så starkt som möjligt begränsa sina äskanden om anslag för nyanläggningar och förbättringar. Sparsamheten synes plötsligt ha blivit arbetsamhetens svåraste fiende.

Socialdemokraterna har bekämpat dessa inskränkningar i samhällets verksamhet. De är utslag av en kortsynt och missriktad sparsamhet, som medfört uppenbart orimliga konsekvenser. Man är på god väg att ta bort all förnuftig mening i kravet på att spara, och man gör det svårare att hos många människor vinna gehör för sådan sparsamhet, som är både klok och nödvändig. Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna. Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten i gång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen. Om detta verkligen skulle råka i strid med kravet på sparsamhet, så får sparsamheten vika för den mycket mera påtagliga nödvändigheten att arbeta. Men många är kanske inte glada över att på det viset ta parti i en strid mellan två så ärevördiga dygder som arbetsamhet och sparsamhet. Då bör de i stället vara villiga att lyssna till socialdemokratterna, som förklarar striden bero på en orimlig tolkning från de borgerliga partierna av vad en förnuftig sparsamhet innebär.

Att spara har aldrig för tänkande mänskor varit detsamma som att undvika utgifter, att låta bli att använda sina inkomster. Det har betytt att använda sina inkomster till största möjliga nytta, inte bara för ögonblicket utan också i längden. Att sörja för framtiden har varit ett ständigt återkommande krav på varje sund hushållning, och att spara har därför i främsta rummet kommit att betyda, att man inte förbrukar hela sin inkomst för de omedelbara, dagliga behoven, utan reserverar en del för att göra sin bärgning i fortsättningen tryggare och helst också rikligare. Om man alltså låter bli att för en del av sin inkomst köpa konsumtionsartiklar, gör man det inte för att låta pengar ligga oanvända utan för att med dem i stället betala nödvändiga reparationer, ersätta förslitna verktyg, skaffa nya produktionsmedel, över huvud taget göra förbättringar, som ökar arbetets avkastning i framtiden. Eftersom olika slag av produktionsmedel ofta kallas kapital, har "spara" för mången kommit att få samma betydelse som att "bilda kapital". Sett från hela samhällets synpunkt innebär då sparandet, att man inskränker förbrukningen och tillverkningen av "konsumtionsvaror" och i stället tillverkar mera produktionsmedel eller "kapitalvaror".

(...)

Det kan synas egendomligt att upprepa sådana enkla och kända ting. Men det är nödvändigt, så länge de ständigt på nytt glöms bort vid diskussionen om sparsamhet just under kristider. Att inskränka konsumtionen är inte något självändamål. Från hela näringslivets synpunkt har sparandet till uppgift att minska köpen av konsumtionsvaror och därmed också tillverkningen utav dem, så att produktiva resurser frigörs för en, som man menar, klokare användning vid tillverkning av produktionsmedel. Men under en kristid är det ju så, att arbetskraften redan är i allra största utsträckning frigjord från tillverkning både av konsumtionsartiklar och produktionsmedel. Vi har massor av arbetslösa just inom de näringsgrenar, som framställer kapitalvaror. I vårt eget land har krisen allra hårdast drabbat gruvor och järnverk och mekaniska verkstäder och skogsavverkning och sågverk och stenhuggerier, och vi behöver sannerligen inte göra några extra ansträngningar för att "frigöra arbetskraft" från tillverkningen av konsumtionsartiklar för att kunna "flytta över arbetare" till produktionen av "kapitalvaror".

Om bara mänskor upphör att vara nöjda med ord som sparsamhet och slöseri och i stället söker se efter vilken verklighet som ligger bakom orden, blir det genast klart, att inte all sparsamhet, inte all minskning av konsumtionen, inte all sänkning av levnadsstandarden kan vara gagnelig för näringslivet eller medföra någon lättnad i krisen. För dem som predikar sparsamhet i betydelsen konsumtionsbegränsning såsom det just nu viktigaste av allt, skulle väl ingenting vara mer välkommet än om en "väckelse till sparsamhet" ginge fram över landet och förmådde alla befolkningslager att inskränka sin konsumtion till det för livets uppehållande absolut nödvändiga. Alla familjer, som har mer än ett rum och kök t.ex. skulle söka efter enrumslägenheter, och eftersom sådana inte i en hast kan anskaffas, finge de flytta samman och ha var sitt rum och gemensamt kök i de större lägenheterna. Att det kan gå för sig, ser man i Ryssland just nu. Det finns för övrigt intet hinder för att två familjer, som nu har var sin enrumslägenhet, beslutar att dela både ett rum och ett kök. Vilka gynnsamma följder väntar sig sparsamhetsvännen av att svenska folket på detta sätt drivits samman med eller utan gisselslag? Att allt bostadsbyggande omedelbart måste upphöra, är självklart. Hur det skulle gå med hyrorna och hyresvärdarnas inkomster kan man tänka sig, men så mycket mera pengar skulle ju hyresgästerna ha kvar till andra utgifter. Men sparsamhetspropagandan kan ju inte ha gått ut på att folk skulle sänka sin bostadsstandard för att i stället köpa så mycket mera kräder eller gå oftare på bio etc. På alla områden skulle inskränkningarna ske och alla producenter och försäljare av konsumtionsvaror skulle drabbas på samma sätt som byggmästare och byggnadsarbetare och husägare.

Men hade vi inte också fått en väldig ökning av det sparade kapitalet? Jo, utan tvivel skulle i första ögonblicket, innan den överallt ökade arbetslösheten och minskningen av inkomsterna gjort sig gällande, resultatet vara ett överflöd på "pengar". Och det skulle kanske vara "billiga" pengar, dvs räntorna skulle vara låga. En härlig tid alltså för alla företagsamma mänskor, som ville starta ny produktion, för alla industrier som ville göra utvidgningar, för alla jordbrukare, som behövde låna för att skaffa sig flera djur och bättre maskiner! Ja, så låter det fortfarande någon gång i sparsamhetsdiskussionen. Men vad skulle den företagsamme slå sig på att tillverka? Bygga hus lönar sig inte, eftersom hälften av de gamla står tomma. Nya möbler vill ingen ha och inte husgeråd heller. Kläder sliter man på de gamla och radio och grammofoner är övergiven lyx. Ännu mindre lönar det sig att bygga nya fabriker och tillverka maskiner, då de gamla inte på långt när kommer till användning.

(...)

/F/asta anläggningar finns i överflöd, råvarorna väntar på att bli tagna i bruk, arbetare i hundratusental går sysslolösa. Vad är det som fattas? Driftskapital att betala ut exempelvis i arbetslöner. Det vill med andra ord säga den sorts varor, som arbetarna skulle köpa för sina nyförvärvade pengar? Men det är ju i främsta rummet mat och kläder och konsumtionsartiklar över huvud. Skulle lagren av dessa hastigt bli tömda, om mera arbete sattes igång, så finns det ju arbetslösa att sätta till att göra även konsumtionsvaror. En ökad efterfrågan från dem som kommit i arbete, bör väl kalla fram en behövlig produktion. Det har sagts ofta under denna kris, men kan tydligen inte sägas för ofta, att vad världen lider under inte är brist på produktiva krafter, på de reella faktorer, som gör välstånd möjligt. Men den mekanism, som skulle hållla verksamheten i gång, har råkat i olag. Det är inte rimligt, att människorna skall med armarna i kors förbida, att den åter på något vis sätts i rörelse. Och det är inte förmätet, om de genom samhällets egna organ söker ta de produktiva resurser i bruk, som enskilda icke anser det lönande att utnyttja.

(...)

Produktionen är till för mänskans skull. Produktionsverktygen är mänskans verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar mänskorna istället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat, och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning än det svar, som de arbetslösa massorna får, då de av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begär arbete och bröd. I en värld full av naturtillgångar, som inte utnyttjas, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbete försörja sig.

Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, sätter socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav. Det kan uttryckas på många sätt. I en tid av arbetslöshet tar det närmast formen att alla samhällets medborgare har rätt till arbete, att de därför måste organisera sitt ekonomiska liv, så att de genom samhällets organ bestämmer över arbetstillfällena. Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning, som är nödvändig för att låta mänskorna arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer.

Att de offentliga arbeten, som socialdemokraterna nu vill sätta igång, endast är ett steg mot ett sådant medborgarnas herravälde över sitt arbete, är för ingen fördolt. Hur långt det ensamt kan leda till lättande av krisen, kan endast erfarenhetern visa. Men det ger tydligt uttryck åt den strävan, som bär upp den socialistiska rörelsen, att frigöra produktionskrafterna ur de fjättrar, som den privatkapitalistiska ordningen pålagt dem, att befria mänskorna från att vara tjänare under den ekonomiska organisationen och att i stället sätta dem i stånd att behärska den. Det är den verkliga ekonomiska frihet, som är ett värdigt mål för mänskorna att eftersträva.