Mao Zedong

1893-1976

Bondson från Shaoshan i Hunan som studerade i stan och blev inblandad i alla de revolutionära rörelserna i samband med kejsardömets fall. Som universitetsstuderande i Peking kom han i nära kontakt med de ledande i den antikoloniala rörelsen mot Japan 1919 -- "Fjärdemaj-rörelsen" -- som blev en grund för all fortsatt radikal politisk organisering. Han var således med och bildade kommunistpartiet men förblev länge en utkantsfigur eftersom han var sin bakgrund trogen och i första hand ville organisera bönderna medan partimajoriteten höll sig till den europeiska tradition som såg arbetarna som viktigast.

Under tiden av samarbete mellan kommunister och Shanghai-köpmän var det just bondeorganisering han ägnade sig åt, i sin hemprovins. Denna organisering var extremt framgångsrik och Mao ivrade för att den borde kopieras i hela Kina och utgöra grund för revolution. Sedan den radikalare delen av den nationella rörelsen slagits ner av Shanghai-köpmännen blev han den ledande strategen i de bergsområden där rörelsen bibehöll sig och behöll den rollen ända fram till maktövertagandet 1949. Kärnan i hans strategi var att rörelsen måste vara så bred som det bara gick utan att för den skull bli handlingsförlamad, och att tillfälliga mål successivt måste väljas som kunde ge uttryck åt denna bredd.

Som statsfunktionär i Folkrepubliken (med skiftande titlar) kunde han aldrig riktigt bestämma sig för en konsekvent roll. Han förblev trogen sin gamla uppfattning att bönderna måste ha en röst i politiken men var samtidigt i det längsta ängslig för oberoende bondeorganisering, eller för den delen vilken folkrörelseorganisering som helst. Medan staten blev allt mer byråkratisk och förtryckande blev Mao allt mer illa till mods utan att se några institutionella metoder att göra något åt saken. Till sist råkade han utlösa det samlade missnöjet med en tidningsartikel -- "(ungefär): Polismetoder mot politisk opposition är oacceptabelt, det är rätt att göra uppror". Och folk gjorde just detta. Men vid det laget var Mao gammal och hittade aldrig något konstruktivt sätt att förhålla sig till dessa mångformiga och delvis förvirrade uppror och bidra till att göra dem konstruktiva. Vid hans död var byråkratin återigen enda tillåtna politiska röst.