Tillbaka till Första Internationalen

Karl Marx

 

 

1818-1883

 

 

Journalist från Trier. Studerade i Berlin och skrev doktorsavhandling i filosofi; intresse för detta ämne skulle framgent prägla hans skrifter. Anställdes som chefredaktör på den borgerligt radikala Rheinishe Zeitung i Bonn 1842 och upptäckte där hur olika gruppers olika ekonomiska behov påverkade hela samhället -- bland annat la han märke till hur bönder som utnyttjade vad de betraktade som allemansrätt av godsägare blev beskyllda för stöld. Sedan tidningen stängts av myndigheterna 1843 irrade han mellan Paris, Bryssel och Bonn, överallt jagad som livsfarlig revolutionär, och försökte överleva på kortlivade tidskriftsprojekt. För en liten revolutionär smågrupps räkning skrev han också tillsammans med sin vän Friedrich Engels Kommunistiska manifestet 1847.

När en revolutionär rörelse bröt ut 1848 startade det radikala borgerskapet återigen Rheinische Zeitung och Marx blev återigen chefredaktör tills myndigheterna lyckades stänga tidningen 1849. Därefter flydde Marx till London där han bodde resten av sitt liv och försörjde sig som New York Tribunes Europakorrespondent samtidigt som han skrev en mängd skrifter om politik och ekonomi, främst Kapitalet från 1867 (del 1), 1873 (del 2) och 1894 (del 3, färdigskrivet av Friedrich Engels).

Hans ställning inom arbetarrörelsetraditionen kommer dock främst från hans roll som strateg vid bildandet av Intenational Working Men's Federation eller Första Internationalen. Det var han som lyckades ena fransk och engelsk arbetarrörelse genom att formulera målet "fackföreningens mål är att avskaffa löneslaveriet", och det var återigen han som inriktade dess arbete på gränsöverskridande strejkunderstöd. Under Internationalens hela livstid arbetade Marx som ett slags oavlönad -- och med tiden tyvärr allt mer maktfullkomlig och grälsjuk -- sekreterare och författade dess pamfletter och deklarationer.

Marx' lite cyniskt materialistiska synsätt på samhället och dess utveckling förvandlades redan under hans livstid av beundrande epigoner till ett dogmsystem, som han dock själv föraktade. Själv såg han sig som en vetenskapsman som arbetade inom traditionen och som senare vetenskapsmän skulle förvandla till tradition. Men det är först i våra dagar det har blivit politiskt möjligt att göra detta och ställa in honom bland andra föregångare som t.ex. Smith och Weber.

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.nu

www.folkrorelser.nu