Rörelsenätverkets träff
i Stockholm
måndag 2 april
Pressmeddelande
Hur återskapas löftet globalt?
Den globala arbetarrörelsen som handlande kraft
LO:s rättviseutredning och den globala rättviserörelsen
Inledare Ingemar Lindberg och Olle Sahlström
ABF Stockholm 2 april
Ett seminarium arrangerat av Rörelsenätverket och ABF Stockholm
Kapitalets makt är global medan den folkliga makten
är organiserad nationellt via kollektivavtal och allmän
rösträtt, menade Ingemar Lindberg.
Det är därför vi idag är maktlösa
- vi skulle behöva en global organisering för att matcha
kapitalets. Men går det? Den fackliga idén, som den står
inristad i sten på LO-huset är Löftet - det vi ger
varandra om att inte krypa för makten, att stå fast vid
det vi gemensamt finner omistligt. Men hur organiserar man detta globalt,
när det finns så otroligt många kulturer och behov?
Hur kommer man överens, rent praktiskt? Hur lika arbetsvillkor
kan vi kräva utan att arbetare i syd tycker att det blir nordlig
protektionism, hur olika arbetsvillkor kan vi acceptera innan det
blir exploatering?
De fackliga strukturerna måste förändras
för att man ska klara av detta konstaterade både Ingemar
Lindberg och Olle Sahlström. De europeiska facken krymper och
har inte organiserat så få sen 1950. Varför? Olle
pekade på näringslivets omstrukturering med flytt av de
tunga industrierna till syd och klasskampen från ovan. Men också
på rigiditeten hos fack som fortsätter att leva på
gamla lagrar. Inte minst farligt är att Löftet tycks inskränkas
till de redan invigda Medlemmarna, de som redan har säkra jobb,
medan den växande arbetsmarknaden av tillfällighetsanställda
och vandringsarbeten får klara sig bäst de gitter. Åtminstone
i Sverige.
Men allt är inte dystert. Olle och Ingemar visade
på många fackliga försök till nytändningar.
Bland annat till brasilianska och sydafrikanska försök till
Social Movement Unionism, dvs att fack samarbetar med världen
utanför fabriksportarna och inte minst med tillfällighetsarbetarnas
organisationer.
Lätt är det inte. Även i USA och Europa finns försök
till vad amerikanarna kallar community unionism, dvs att arbetare
som är svaga på arbetsplatsen pga splittring på många
arbetsplatser och ibland illegal status samorganiserar sig med grannar
och vänner och vinner segrar. Jan Wiklund från Rörelsenätverket
refererade
till Beverly Silver som utifrån solid strejkstatistik kan
peka på att från en bottennivå 1997 är arbetarrörelsen
på väg uppåt igen.
Det globala perspektivet då? Olle Sahlström
beskrev dagens Europafack och fackliga internationaler som en "generalernas
rörelse" som inte berörde och måste förändras
stort för att beröra medlemmarna och därmed få
effekt.
Dan Nyberg från Transport berättade om deras
samarbete över Nordeuropa som byggde på lastbilschaufförerna
själva som diskuterade vad Löftet ska handla om där
de träffas på rastplatserna och därmed gav en mänsklig
närvaro åt det internationella perspektivet. De har förstås
ett gammalt praktiskt internationellt samarbete kring bekvämlighetsflagg
och dylikt som gör det relativt lättare att gå vidare.
Men hur bryter man fackens slutenhet och kvardröjande
i femtitalsstrukturer?
Ingemar och Olle redogjorde för ett lyckat försök att
engagera medlemmar i LO:s Rättviseutredning på 90-talet.
Sedan man - till LO-hierarkins förtrytelse - hade brutit medlemmarnas
misstro om att någon skulle ta minsta hänsyn till dem hade
entusiastiska diskussioner brutit ut och rapporterna flutit in. Det
visade sig att medlemmarna till skillnad från vad hierarkin
föreställde sig var minst lika intresserade av makt och
respekt som av lön.
Frågan är om man kan organisera nåt
liknande på global nivå för att komma överens
om vad ett Löfte ska handla om. Kanske visar det sig också
då att det i första hand handlar om lika makt, inte om
lika lön.
Här pekade Christer Sanne på att faktiskt
de flesta länder, t.o.m. Kina, har bra arbetsmarkandslagar men
att de sällan tillämpas, och att ömsesidigt stöd
till upprätthållande av dem skulle kunna vara ett Löfte
som inte kan uppfattas som att någon sätter sig på
nån annan.
I Europa har ju också facken engagerat sig i diskussionerna
på de sociala forumen. De är nämligen tillräckligt
klara över att de inte längre har någon självklar
identitet längre och måste erövra en sådan.
Är de "samarbetspartners"? Eller är de klasskampsorganisationer?
Det är inte alls självklart, och förvirringen är
stor. Kerstin Palmlund samt Sebastian Osorio från bl.a. Gemensam
Välfärd redogjorde för egna erfarenheter av facklig
feghet och självuppgivenhet inför individuell lönesättning
och annat, och Sebastian frågade varför inte facken strejkade
lite mer. Även här hade Beverly Silver lite att säga
via Jan Wiklund, nämligen att arbetarrörelsens makt erfarenhetsmässigt
alltid gradvis försvagas i lugna perioder och bara tycks kunna
stärkas med just strejker.
Hursomhelst är det inte lätt att öppna
sig ens i sydländerna där man har lång erfarenhet
av sådant; COSATU har inte lyckats så värst bra att
organisera gatuförsäljare och i Brasilien finns det konflikter
mellan de jordlösas rörelse och industrifacken. Men finns
det nån annan väg?
Dan Nyberg var kanske den mest optimistiska. Just-in-time-produktionen
öppnar oändliga möjligheter för obstruktion och
facklig makt. Och även om mycket industriproduktion flyttar till
låglöneländer kan serviceindustrin aldrig göra
det, den måste finnas där marknaden finns. Och den låter
sig organiseras - men det kräver som sagt att metoderna från
löpandebandets gyllene era i Europa mellan 1950 och 1975 förändras
och blir mer tidsenliga.
JW
För ytterligare information
Jan Wiklund 08-39 92 98
Elisabet Viklund 08-644 55 19
Rörelsenätverket
www.folkrorelser.nu/rorelsenatverket