Rörelsenätverket


 

 

 

 

 

 

Kontaktinformation

 

Målsättning

 

Verksamhetsplan

 

Seminarier

 

Texter

Rörelsenätverkets träff i Stockholm
måndag 2 april

Pressmeddelande

 

 

 

Hur återskapas löftet globalt?

 

Den globala arbetarrörelsen som handlande kraft
LO:s rättviseutredning och den globala rättviserörelsen
Inledare Ingemar Lindberg och Olle Sahlström
ABF Stockholm 2 april
Ett seminarium arrangerat av Rörelsenätverket och ABF Stockholm

 

Kapitalets makt är global medan den folkliga makten är organiserad nationellt via kollektivavtal och allmän rösträtt, menade Ingemar Lindberg.

Det är därför vi idag är maktlösa - vi skulle behöva en global organisering för att matcha kapitalets. Men går det? Den fackliga idén, som den står inristad i sten på LO-huset är Löftet - det vi ger varandra om att inte krypa för makten, att stå fast vid det vi gemensamt finner omistligt. Men hur organiserar man detta globalt, när det finns så otroligt många kulturer och behov? Hur kommer man överens, rent praktiskt? Hur lika arbetsvillkor kan vi kräva utan att arbetare i syd tycker att det blir nordlig protektionism, hur olika arbetsvillkor kan vi acceptera innan det blir exploatering?

De fackliga strukturerna måste förändras för att man ska klara av detta konstaterade både Ingemar Lindberg och Olle Sahlström. De europeiska facken krymper och har inte organiserat så få sen 1950. Varför? Olle pekade på näringslivets omstrukturering med flytt av de tunga industrierna till syd och klasskampen från ovan. Men också på rigiditeten hos fack som fortsätter att leva på gamla lagrar. Inte minst farligt är att Löftet tycks inskränkas till de redan invigda Medlemmarna, de som redan har säkra jobb, medan den växande arbetsmarknaden av tillfällighetsanställda och vandringsarbeten får klara sig bäst de gitter. Åtminstone i Sverige.

Men allt är inte dystert. Olle och Ingemar visade på många fackliga försök till nytändningar. Bland annat till brasilianska och sydafrikanska försök till Social Movement Unionism, dvs att fack samarbetar med världen utanför fabriksportarna och inte minst med tillfällighetsarbetarnas organisationer.
Lätt är det inte. Även i USA och Europa finns försök till vad amerikanarna kallar community unionism, dvs att arbetare som är svaga på arbetsplatsen pga splittring på många arbetsplatser och ibland illegal status samorganiserar sig med grannar och vänner och vinner segrar. Jan Wiklund från Rörelsenätverket refererade till Beverly Silver som utifrån solid strejkstatistik kan peka på att från en bottennivå 1997 är arbetarrörelsen på väg uppåt igen.

Det globala perspektivet då? Olle Sahlström beskrev dagens Europafack och fackliga internationaler som en "generalernas rörelse" som inte berörde och måste förändras stort för att beröra medlemmarna och därmed få effekt.

Dan Nyberg från Transport berättade om deras samarbete över Nordeuropa som byggde på lastbilschaufförerna själva som diskuterade vad Löftet ska handla om där de träffas på rastplatserna och därmed gav en mänsklig närvaro åt det internationella perspektivet. De har förstås ett gammalt praktiskt internationellt samarbete kring bekvämlighetsflagg och dylikt som gör det relativt lättare att gå vidare.

Men hur bryter man fackens slutenhet och kvardröjande i femtitalsstrukturer?
Ingemar och Olle redogjorde för ett lyckat försök att engagera medlemmar i LO:s Rättviseutredning på 90-talet. Sedan man - till LO-hierarkins förtrytelse - hade brutit medlemmarnas misstro om att någon skulle ta minsta hänsyn till dem hade entusiastiska diskussioner brutit ut och rapporterna flutit in. Det visade sig att medlemmarna till skillnad från vad hierarkin föreställde sig var minst lika intresserade av makt och respekt som av lön.

Frågan är om man kan organisera nåt liknande på global nivå för att komma överens om vad ett Löfte ska handla om. Kanske visar det sig också då att det i första hand handlar om lika makt, inte om lika lön.

Här pekade Christer Sanne på att faktiskt de flesta länder, t.o.m. Kina, har bra arbetsmarkandslagar men att de sällan tillämpas, och att ömsesidigt stöd till upprätthållande av dem skulle kunna vara ett Löfte som inte kan uppfattas som att någon sätter sig på nån annan.

I Europa har ju också facken engagerat sig i diskussionerna på de sociala forumen. De är nämligen tillräckligt klara över att de inte längre har någon självklar identitet längre och måste erövra en sådan. Är de "samarbetspartners"? Eller är de klasskampsorganisationer? Det är inte alls självklart, och förvirringen är stor. Kerstin Palmlund samt Sebastian Osorio från bl.a. Gemensam Välfärd redogjorde för egna erfarenheter av facklig feghet och självuppgivenhet inför individuell lönesättning och annat, och Sebastian frågade varför inte facken strejkade lite mer. Även här hade Beverly Silver lite att säga via Jan Wiklund, nämligen att arbetarrörelsens makt erfarenhetsmässigt alltid gradvis försvagas i lugna perioder och bara tycks kunna stärkas med just strejker.

Hursomhelst är det inte lätt att öppna sig ens i sydländerna där man har lång erfarenhet av sådant; COSATU har inte lyckats så värst bra att organisera gatuförsäljare och i Brasilien finns det konflikter mellan de jordlösas rörelse och industrifacken. Men finns det nån annan väg?

Dan Nyberg var kanske den mest optimistiska. Just-in-time-produktionen öppnar oändliga möjligheter för obstruktion och facklig makt. Och även om mycket industriproduktion flyttar till låglöneländer kan serviceindustrin aldrig göra det, den måste finnas där marknaden finns. Och den låter sig organiseras - men det kräver som sagt att metoderna från löpandebandets gyllene era i Europa mellan 1950 och 1975 förändras och blir mer tidsenliga.

JW


För ytterligare information
Jan Wiklund 08-39 92 98
Elisabet Viklund 08-644 55 19
Rörelsenätverket
www.folkrorelser.nu/rorelsenatverket