En omvärdeering av globaliseringen:

jordbruksfrågan på nytt

Av Philip McMichael

Ur Review of International Political Economy 4:4 (1997)

Jordbruksfrågan utformades, som de flesta frågor som rör den (kapitalistiska) utvecklingen, som en nationell fråga om en nationell process. Denna artikel kritiserar den senare delen av formuleringen genom att likt Karl Polanyi hävda att den klassiska jordbruks frågan var en nationell tolkning av en global process. Den hävdar också att den pågående globaliseringsprocessen kristalliserar jordbruksfrågan på nya och utmanande sätt. En nyckel till förståelsen av argumenten är att den kapitalistiska organiseringen av jordbruket är en politisk process som är central för det framväxande statssystemets (inklusive de överstatliga institutionernas) framväxt. Diskussionen sätter jordbruksutvecklingen i ett sammanhang med den motsägelsefulla dynamiken i de två huvudperioderna i 1900-talets globala kapitalism: de nationella utvecklingsförespråkarna och folkrörelserna. Den nationella utvecklingens kris sammanfaller med krisen för efterkrigstidens matregim. Detta skapar för närvarande nya folkrörelser som kombinerar jordägandefrågor med mat- och miljöfrågor och därigenom gör upp med utvecklings- eller produktionsparadigmets bondefientlighet.

Det pågående upproret i Chiapas låter oss se nya infallsvinklar på jordbruksfrågan. Nyårsdagen 1994 reste sig hundratals utarmade bönder mot den mexikanska statens fortsatta brott mot lokala rättigheter -- senast förkroppsligat i den nyss verkställda Nordamerikanska Frihandelsöverenskommelsen (NAFTA). NAFTA är redskapet för oinskränkt liberalisering av jordbrukets egendoms- och varumarknader -- vilka båda drabbar de mexikanska bönderna. Hur man än tolkar detta upprors innebörd symboliserar det enligt min åsikt ett nytt område för det sena 1900-talets jordbruksfråga: tiden efter utvecklingsideologin.

Det sena 1800-talets jordbruksfråga -- vad är de politiska konsekvenserna av kapitalistisk förändring på landsbygden? -- formulerades inom ramarna för i-ländernas nationsbyggande. Barrington Moores Social Origins of Dictatorship and Democracy (1967) är den klasiska jämförande behandlingen av detta. Moore anser att den brittiska demokratin är modellen för en fullbordad jordbrukssrevolution där bönderna försvann. Hans underförstådda gillande av oinskränkt expropriering som demokratins grundval är talande i två bemärkelser.

För det första lägger det den nationella utvecklingens problem över det marxistiska proletariseringsscenariot som den kapitalistiska utvecklingens måttstock. I denna bemärkelse bekräftar Moore den liberal/marxistiska principen att demokratiska rättigheter beror av en viss klassmaktsbalans (not 1). En del "nya folkrörelser", basismon till exempel, förkroppsligar en annan förståelse för de nödvändiga villkoren för de individuella rättigheterna som inom det liberala paradigmet uppfattas som minskade klasskillnader via formell demokrati (Lehmann 1990). Den alternativa uppfattningen medger en relevans för bonde- och lokalpolitik som hittills ignorerats av det liberala paradigmet.

För det andra uppfattas nationsbyggandets våld -- särskilt bondeavhysningen, för Moore -- uteslutande i inhemska termer. Men medan sådant våld är instruktivt måste det kompletteras, och i synnerhet sättas i samband med, den våldsamma globala sammandrabbning som det inträffade inom. Detta gäller särskilt för Moores modellfall Storbritannien, vars liberala demokrati förankrades i ett kolonialvälde. Tiden har börjat avslöja denna historiska sanning i och med att de exkoloniala underklasserna har börjat utmana den demokratiska "civilisationen" genom migration till i-länderna (not 2) eller erbjuda billig arbetskraft för flyttande företag. Det vill säga, kolonialismens långsiktiga effekter, inklusive det efterkoloniala gynnandet av städerna -- det massiva fördrivandet av lantliga producenter -- har börjat underminera de prydliga grundvalarna för i-ländernas sociala demokrati (McMichael 1995).

Nationsbyggande är en djupt världshistorisk process (Wallerstein 1974, Tilly 1975, Davidson 1992, Hobsbawm 1993). Barrington Moore förstod detta, men eftersom han misslyckades med att låta detta påverka hans analys innebär det att det brittiska "fallets" inverkan på fortsatta statsbygganden praktiskt taget ignorerades, bortsett från dess egenskap av modellfall. Det var denna inverkan som stimulerade jordbruksfrågans politik eftersom konkurrensen av billig export från Nya världens bosättarkolonier koncentrerade jordbrukets omställning tidsmässigt för europeiska nykomlingar som Tyskland och Frankrike. Frågan blev hur man skulle styra denna omställning inom ramen för en alltmer stadsbaserad politik.

Jag ska inte bara hävda att detta historiska sammanhang ger ett nytt innehåll åt jordbruksfrågan. Jag ska också hävda att eftersom historien har förändrats så har även jordbruksfrågan gjort det. Kort sagt, den klassiska jordbruksfrågan inträffade vid den tid då nationerna byggdes, medan den nuvarande gör det vid en tid då nationalstaten själv ifrågasätts. Delvis ger denna nya jäsning initiativet åter till landsbygdsbefolkningarna, i slutet av den period då det "lantliga" bara har setts som en kvarleva av det förmoderna livet. Dess stimulus är företeelsen "globalisering".

Globalisering är på modet för närvarande. Studier av jordbrukets nya internation alisering, av det globala matsystemet, av transnationella matföretag osv har kommit ut nyligen och formar vår förståelse av mat och jordbruk (se t.ex. Sanderson 1985, Goodman & Redclift 1989, Friedmann 1993, Le Haron 1993, Reynolds et al 1993, Bonanno et al 1994, McMichael 1994, Fine et al 1996, Burch et al 1996). Det har hävdats att det sena 1800-talets "jordbruksfråga", som rörde de lantliga klassernas roll i det begynnande kapitalistiska samhället, är död (McMichael & Buttel 1990). Detta kan man påstå eftersom man kan se att hundra år efter det att landsbygdssektorn var ett nyckel element i nationsbyggnadsprojektet har detta projekt ersatts, på grund av folkminskning på landsbygden till följd av industrialiering, och på grund av erosion av sektoriella och nationella gränser till följd av industrialisering och globalisering av jordbruk och mat system. Dessa förändringar har påskyndat en grundlig utrotning av självhushållsbönderna under andra hälften av 1900-talet:

-- faktiskt överallt så när som på Syd- och Ostasien och Afrika söder om Sahara.

"Jordbruksfrågan": en nationell tolkning av en global process?

Konventionell visdom uppfattar "jordbruksfrågan" som en beståndsdel i den nationella politiken, en som rör det politiska resultatet av jordbrukets inkorporering i kapital istiska relationer. Enligt William Roseberry gavs "jordbruksfrågan" i första hand ett ekonomiskt svar: dvs försök att definiera bönderna och deras input i den nationella politiken ledde vanligen till analyser av deras klassposition (1993:336). I denna artikel skulle jag vilja utforska två alternativa förslag: för det första att jordbruksfrågan alltid har varit en nationell tolkning av en global process, och för det andra att de globaliseringsprocesser som pågår nu förtätar denna fråga på nya och utmanande sätt.

Denna utforskning utgår underförstått från Roseberrys hänsyn till den klassiska jordbruksfrågans "kapital-centriska" epistemologi, som pressade en eurocentrisk historia på icke-europeerna. En global tolkning underordnar en klassanalytisk tolkningsram under en politisk förståelse av den "kapitalistiska historia" som avvisar en kapitallogisk ansats. Syftet är att placera det lokala inom ett föränderligt maktfält, som förstås inom globala relationer inneslutna i statlig praxis.

Tolkningen identifierar successiva statssanktionerade projekt, inklusive de statssystemregimer som organiserar kommersiellt jordbruk, och drar genom att göra detta in näraliggande landsbygdssamhällen och naturresurser i bredare politiska och ekologiska relationer. Olika jordbruksbygder kanske behåller en lokal dynamik, men de måste förhandla sig fram till ett förhållningssätt med olika "institutionaliserade marknadsprocesser" allteftersom staters och internationella institutioners räckvidd ökar. Det är dessa överlappande förhållanden, som ser ut på olika sätt i olika bygder, som konstituerar de förhandlings- och motståndsfält genom vilka de olika bygderna konfronterar sin påtående historia (Scott 1985, Roseberry 1989, 1993).

Det råder ingen tvivel om att jordbruksklassernas konfiguration och deras för hållande till 1800-talets nationalstaters industrialism hade politiska konsekvenser (Moore 1967, Rueschemeyer et al 1992). Men sett ur ett annorlunda perspektiv satte de villkoren för globala krafter. Dessa identifierades av Karl Polanyi i hans jämförelse mellan marknader och agrar protektionism i Europa:

I Polanyis beskrivning utgjorde bönderna, tillsammans med jordägaradeln, ryggraden i den protektionistiska motrörelsen tvärs över Europa, gentemot den billiga spann målen från Nya världen. Detta var en reaktionär rörelse som paradoxalt nog utförde en "samhälleligt nyttig funktion" genom att "stabilisera den europeiska landsbygden och ... försvaga den strömning till städerna som var tidens gissel" (Polanyi 1991:216). Denna 1800-talsrörelses reaktionära karaktär förtätades efter första världskriget då företagarklasserna släppte lös den mot de växande arbetarrörelser som hotade försöken att åter skapa marknadsekonomin. I "jordbruksfrågans" litteratur och politik förstods böndernas politiska potential främst i termer av dess omedelbart förestående expropriering genom kapitalistiska marknadsprocesser (Lenin) eller bevarande (som ett "proletariat i förklädnad" i arrendeliknande relationer med stora kapitalistiska jordbruk (Kautsky). Med andra ord, en politisk fråga förstods i ekonomiska termer vars räckvidd var otillräcklig -- inte bara för att den ekonomiska sfären var global utan också för att den var politiskt förmedlad.

Vare sig vi undersöker jordbruksförhållanden som villkorade av globala krafter, eller som till sin natur politiska eftersom stater är världsmarknadsinstitutioner (McMichael 1987), har "jordbruksfrågan" alltid hört hemma på den globala nivån. Vidare, ur Polanyis synvinkel, var "att efterkrigstidens Europa präglades så våldsamt av jordbrukets intressen" och att "den renässans för jordbruket i Centraleuropa som föddes ur skräcken för bolsjevismen" (1991:218-219) nycklar till förståelsen av hur det liberala markadsprojektet paradoxalt nog kom att bero av jordbruksprotektionism för sin existens. Med andra ord avslöjades fiktionen om den självreglerande marknaden (dvs varufieringen av samhällets beståndsdelar: pengar, arbete och jord) bero av historiska institutioner -- banker för att reglera valutor, arbetslagstiftning för att stabilisera arbetarna, spannmålslagar för att relgera utbudet av mat för lönearbetarna. I alla dessa fall var för Polanyi de politiska biprodukterna respektive nationalkonstitutionalism, arbetararistokratier och liberal snarare än social demokrati. Detta var grunden för nationsbyggena. Den "stora omvanlingen" var alltså förtätningen av denna rörelse in i en uppsättning relativt sammanhållna nationalstater då världsmarknaden kollapsade under mellankrigstiden. Detta var förutsättningarna för de socialdemokratier som formades inom en autarkisk rörelse. Autarkiska tendenser, och den organiserade arbetarrörelsens ökande politiska vikt, gav upphov till efterkrigstidens fordist-keynesianistiska nationella politisk-ekonomiska kontrakt. Detta var den styrda kapitalismens period, organiserad efter tydligt nationella linjer (inom en internationell ram av Bretton Woods-systemets nationella valutareglering). Den formade integrationen av jordbruk och industri, och förankrades i en skyddad höglöneekonomi byggd på massproduktion och masskonsumtion.

Den så kallade "självreglerande marknaden" var en hegemonikonstruktion utförd av 1800-talets brittiska stat, med hjälp av militär och kommersiell makt som tillägg till den ekonomiska liberalismens diskurs. Den utgjordes av två motsägelsefulla rörelser: 1. försöken att säkra ett icke-territoriellt globalt marknadssystem i form av ett förstorat kolonialsystem, med Storbritannien som "världens verkstad", kompletterat av koloni erna inklusive bosättarkolonierna som globala källor för mat och industriråvaror, och 2. en nationalistisk mobilisering i förbindelse med detta i systemcentrum (McMichael 1985). Rivaliserande centrumstater, genom vilka en del av dessa marknadsvägar passerade, omorganiserade sina ekonomier enligt likartade linjer i en protektionistisk rörelse som syftade till att säkra nationella och koloniala territorier. Med avseende på konkurrensen från billig spannmål anmärker Polanyi till exempel: "Vid denna tid hade frihandelsvännerna glömt bort att jorden utgjorde en del av landets territorium, och att suveränitetens territoriella karaktär inte bara var ett resultat av sentimentala anknytningar utan av massiva fakta, inklusive ekonomiska sådana." (1991:214). Varje rörelse satte tydligt villkor för de andra och för att göra en lång historia kort var Polanyis "stora omvandling" den lösning på konflikten som förde fram nationalstaten under 1900-talets mellankrigsår.

I denna lösning låg fröna till det nya projekt av liberalisering under det sena 1900-talet som skapar en ny sorts jordbruksfråga. Dessa frön var 1. avkoloniseringen, som var den icke-europeiska analogin med centrums nationella rörelse, men som utvecklades inom ett särskilt historiskt sammanhang som förvred nationsbyggandet i syd, och 2. inneslutning i det mellanstatliga systemet av ett "styrt" jordbruk som hade blivit alltmer ostyrbart.

De nationella rörelserna och deras gränser

Avkoloniseringen

Avkoloniseringen utvecklades som ett fullbordande av nationalstatssystemets historiska rörelse, rotad i den europeiska imperialismen.I uppbygget av utvecklingsinriktade nationalstater sökte man efterlikna den västliga erfarenheten, såväl kapitalistisk som socialistisk. Nationsbygget, som de inhemska eliterna villigt anslöt sig till, formades av det kalla krigets nykoloniala strukturer -- inklusive att man bibehöll en internationell arbetsdelning som gynnade centrumländerna (de nordatlantiska marknadssamhällena och Sovjetunionen), med stöd av biståndsprogram och Bretton Woods valuta- och handels regimer (McMichael 1996a). Inom denna ram både främjade och hindrade avkoloni seringen nationsbyggandet i Syd.

Medan den västliga utvecklingsideologin hade en förkärlek för industrialisering syftade den också till att bygga nationellt organiserade jordbrukssektorer. De grundades i jordreformer som syftade till att säkra nationella uppland och att genom gröna revolu tionens tekniker bygga upp självförsörjning på basspannmål för växande stadsbefolkningar. Den kapitaliserade familjejordbruksmodell som associeras med denna sorts jordbruk (Liambi 1988) samexisterade med, och berodde i många fall av, den tropiska exportsektor som etablerats under kolonialväldet (för att man skulle få den hårdvaluta som krävdes för att köpa teknik). Men eftersom de agroindustriella teknikernas globala skala har mognat har dessa två former av jordbruk, tropisk export och basspannmål, successivt trängts ut, vilket detta kapitel visar.

Under 1800-talet, under Storbritanniens liberala handelsregim, förändrades sammansättningen av jordbruksexport från kolonierna, eftersom industriella varor ersatte lyxprodukter som siden och kryddor. De nya industriella varor som kom in på världsmarknaden var till för det växande europeiska proletariatets konsumtion (socker, kaffe, te, kakao, vegetabiliska oljor) och för de växande fabrikerna (bomull, timmer, gummi, jute) (not 3). Allt eftersom denna koloniala komplementaritet djupnade uppstod ett annat handels mönster med tidigare koloniala bosättarstater (USA, Australien, Nya Zeeland, Canada), vilket skulle omforma 1900-talets jordbruk i hela världen. Export av produkter (spannmål, kött) från dessa områden utgjorde först ett tillägg till, och konkurrerade sedan med jordbruket i centrum om att förse den europeiska arbetskraften med basmat (Friedmann 1987). Medan den koloniala jordbruksexporten uttryckte tropiska ekonomi er var exportproduktionen i bosättarländerna en replik av den i centrumländerna, men till en lägre kostnad på grund av den nya kulturgränsen och familjejordbrukets flexibilitet (Friedmann 1978).

Under det sena 1800-talet utgjorde bosättarjordbruket den nya kärnan för världsekonomins jordbruk, och närde industrialiseringen i Europa såväl som i bosättarstaterna själva. Med kulturgränsens relativt låga personkvot per yta födde denna strategiska leverantörsroll ett högproduktivt, energi- och kapitalintensivt jordbruk (Goodman et al 1987). Denna form för industriellt jordbruk blev rentav modellen för jordbruksutveck ling under 1900-talet, först i Europa och sedan i den efterkoloniala världen (Friedmann & McMichael 1989, Burbach & Flynn 1974, George 1984). Modellen är signifikant eftersom den krävde ständig input från marknaden, både teknisk input som olja, oorganisk gödning, hybridutsäde, maskiner, pesticider osv, och särskilda jordbruks produkter som till exempel majs och sojabönor för den nya intensiva köttsektorn. På nationell skala var modellen ett sätt att integrera industri och jordbruk och ge bränsle åt vad som har kallats den fordist-keynesianska ekonomins välstånd (Kenney et al 1989). På den transnationella skalan koordinerade stora agrobusinessföretag utbytet av dessa produkter över gränserna, med början i efterkrigsuppgörelsernas Europa och Östasien vars rekonstruktion berodde av amerikanska handels. och exportkrediter (Block 1977, Cleaver 1977, McMichael & Kim 1994). Det agroindustriella komplexet var på så sätt sam tidigt nationellt organiserat och internationellt försörjt.

Under tiden intensifierade jordbruksindustrialiseringen den globala arbetsdelning som förknippats med kolonialismen. Medan industrins användning av gummi, fibrer och vissa oljor (för tvål, smörjning och färg) hade ökat sedan slutet av 1800-talet, ökade i mitten av 1900-talet mathållningen med halvfabrikat dramatiskt, vilket fördjupade efterfrågan på vissa tropiska produkter som vegetabiliska oljor och socker. Fetter och sötningsmedel var nyckelingredienserna i vad som har kallats "matkapitalvaror" ("durable food" i analogi till den industriella fordismens konsumentkapitalvaror eller "consumer durables", Friedmann 1991). Dessa tropiska varor bekostade, som export, de efterkoloniala utvecklingsprojekten under en tid. Men de tropiska varornas roll som export blev alltmer vansklig då agrobusinesstekniken mognade. Sedan industriländerna lärt sig att ersätta gummi och fibrer (Mann 1987) och agrobusinesskomplexen mognat började dessa söka ersättning för tropiska matprodukter genom att utnyttja biprodukter från industriländernas jordbruk (t.ex. majssirap, sojaolja) som alternativ.

Medan matersättningarna dök upp efter andra världskriget började de inte på allvar påverka handelsvolymerna förrän på 1970-talet eller senare, då de tropiska produkternas terms of trade dalade betydligt (Friedmann 1991:74-75). Exempelvis minskade i USA, världens största sockerimportör, sockrets andel av den inhemska sötningsmarknaden från 72 procent till 43 procent mellan 1978 och 1985, samtidigt som sockerimporten halverades. I mitten av 80-talet sötades all USAs läsk med socker substitut. Samtidigt blev EG, med sina väl skyddade sockerproducenter, världens största sockerexporterande region. Producenter i Brasilien, Indien, Filippinerna, Thailand och fler fattiga afrikanska och karibiska länder förlorade följaktligen mark på världs marknaden (Hathaway 1987:40-41). Samma mönster upprepade sig för tropiska oljor (palm, kokos, jordnöt, bomull) som har fått lämna mark till oljeväxter från tempererade klimat som soja, solrosor, raps och senap (Friedmann 1991:77). Moralen från denna del av historien är att substitution påtagligt har eroderat det jordbruk som skapades av kolonialismen och vilket sydländerna har varit beroende av för sina export inkomster.

Under tiden berodde den efterkoloniala utvecklingspolitiken på att man genomförde reformer som stabiliserade bönderna: både jord- och kreditreformer. Jordreformerna försökte efterlikna den amerikanska familjejordbruksmodellen. För det mesta var jordreformer en reaktion på folkliga uppror och syftade till stabilisering på landsbygden -- ofta som ett tillägg till reformer som gav stadsborna privilegier. Ostasiens (Japans, Taiwans och Sydkoreas) jordreformer under senare delen av 40-talet var en modell på två sätt: 1. böndernas och arrendatorernas militans beaktades innan den amerikanska militärregeringen genomförde reformerna; 2 reformerna minskade arrendeandelen och främjade brukarens äganderätt på småjordbruksbas (McMichael & Kim 1994). Från och med då genomfördes jordreformerna på en "först till kvarn"-bas vilket avslöjade deras konservatism (Araghi 1995).

Jordreformerna undvek för det mesta kommersiellt utvecklad jordbruksmark (Araghi 1995). Därför omformade de självhushållsbönderna till små varuproducenter samtidigt som de sanktionerade ett industriellt jordbruk (de Janvry 1981:203). Beroende på gröda, ekologi och region har mycket av tredje världens jordbruk ett ojämlikt eller bimodalt mönster, där gårdsstorlek och andelen jord ägare är omvänt proportionell mot varandra. Ändå utsatte inkorporeringen av småbrukare i marknads kretsloppen dem för marknadens osäkerhet och ibland för storskalig expropriering (not 4). Exempelvis: "I Brasilien orsakade regeringens samordnade ansträngning för att modernisera och rationalisera jordbruket, från småbruk för inhemsk konsumtion till en kapitalintensiv exportorienterad producent av utländsk valuta, att 28,4 miljoner människor fördrevs mellan 1960 och 1980 -- en större mängd människor än Argentinas hela befolkning" (Rich 1994:155).

Världsbankens nya fattigdomsbekämpningsprogram, som påbörjades under Robert McNamara på 70-talet (not 5), förvärrade också böndernas misär genom att, som det hävdats, avhysa "hundratals miljoner bönder över hela världen" (Rich 1994:91). I interna rapporter erkänner banken att nästan 45 procent av dess åttiotvå jordbruksprojekt (1975-1982) var otillfredsställande vad gäller att avhjälpa fattigdom (Rich 1994:97). Enligt Feder var Världsbankens villfarelse att den antog att krediter som kanaliserades in i ojämlika samhällsförhållanden skulle stanna kvar i småbrukarnas händer, och han drar slutsatsen att det (o)avsedda resultatet var att förstöra självhushållet och integrera alla jordbruksproducenter i kommersiell odling snarare än matodling (1983:222).

I vissa områden återskapades självhushållsbönder på grundval av utdelning av jord och bosättning i nya områden. Världsbanken finansierade stora omflyttningsprogram, särskilt i Indonesien, Brasilien, Malaysia och Indien. Sådana program flyttade ofta bara om fattigdomen och har beskrivits som "ett krig mot jordens snabbt krympande tropiska skogar" (Rich 1994:95). Ändå kom i Latinamerika två tredjedelar av den ökade mat produktionen mellan 1950 och 1980 från kolonisering av ny jord (Grigg 1993:185), under denna period ökade antalet små varuproducenter på i genomsnitt 2 hektar med 92 procent (Araghi 1995). I Afrika omorganiserades den traditionella koloniala exporten som te och kaffe efter småbrukarlinjer i Kenya och Elfenbenskusten (Grigg 1993:145). I stort sett:

Inom ramen för utvecklingsideologin har alltså jordreformerna ställt kapitalistiskt jordbruk och småbruk vid sidan av varandra i olika kombinationer och med skilda resultat för de bönder som berörts. Man kan hävda att det yttersta syftet var att utöka "statens grepp" (Shue 1988) genom att dra in bönderna i marknadsrelationer. Utvecklingsideologin var också beroende av att man på politisk väg höll nere matpriserna vilket gjordes möjligt av USAs livsmedelshjälpprogram. Med tiden hotade matregimens låga priser dock bondejordbruket genom prismekanismen -- både direkt genom matmarknaderna och genom industripolitik som syftade till att minska lönekostnaderna genom billig matimport (de Janvry 1981:160, Friedmann 1982). Förvandlingen av stora delar av Tredje världen till matbristområden är ett mått på detta fenomen (not 6). I Latinamerika, skiftade alla länder med undantag av Argentina och Uruguay, från att vara spannmålsexportörer till att bli importörer mellan 1930-talet och 1970-talet (de Janvry 1981:70). Över Tredje världen som helhet ökade matimporten i för hållande till matexporten från 50 procent 1955-60 till 80 procent 1975 (Araghi 1995). Och medan Tredje världen utgjorde 10 procent av veteimporten på 1950-talet hade siffran stigit till två tredjedelar på 1980-talet (Grigg 1993:241).

Tredje världens beroende av matimport har växt trots, och kanske på grund av, den gröna revolutionen (not 7). Den gröna revolutionen var en form av importsubstitution i jordbruket som svarade mot avkoloniseringsrörelsens nationalism. Men den introducerade också den agro-industriella dynamiken i Tredje världens matproduktion. Denna dynamik sträckte sig från den vanligaste spannmålen till andra grödor och ledde till vad Ernst Feder (1983) och Billie DeWalt (1985) har kallat "den andra gröna revolutionen". Den innefattar främst att man ersätter matgrödor med djurfoder -- exempelvis ersätter majs sorgum i Mexico, svarta bönor förlorar mark till soja i Brasilien, och i Thailand ersätter majs och kassavapellets ris och kassavarötter. Den "indirekta konsumtionen av säd istället för den direkta" (Yotopoulos 1985:477) sätter igång en matkonkurrens bland samhällsklasserna som har spritts över hela världen (Barkin et al 1990). Den innebär också att man lägger om odlingsmark till betesmark eftersom betet har växt i takt med att de rikas matvanor har spritts. Den nya gröna revolutionen använder den ursprungligas tekniker för det "nya jordbruk" (Rama 1985) som inriktas på marknader för högvärdesmat sådan som färsk frukt, grönsaker och djurproteiner. Dessa marknader är både inhemska och globala, vilket uttrycker en generaliseringsprocess av de rikas matvanor som sätter villkoren för den globala omstruktureringen av jordbruket.

Sammantaget har avkoloniseringen (som en utvidgning av statssystemet och dess nykoloniala ram) påtagligt förändrat jordbrukets sociala landskap i världsskala. Utvecklingspolitik innefattar så motsägelsefulla principer som efterliknande och substitution. Tredje världens länder har försökt att efterlikna centrummodellen med tropisk export som bekostade uppbygget av en spannmålsproduktion grundat i familje jordbruk och gröna revolutionens teknik. Samtidigt har jordreformer iscensatts för att stabilisera bönderna som små varuproducenter för marknaden, och inkorporerat dem i det statsbygarprojektet (men också i kreditens och varucirkulationens osäkerhet). Fortsatt agro-industrialisering har resulterat i en substitutionsdynamik: den tropiska exporten har trängts ut och förvandlat odling av basmat till kommersiell odling av agro-industriella råvaror för produktion av lyxmat för välbärgade stadsbor och utlänningar.

I världsskala hängde den nya arbetsdelningen inom jordbruket på en komplementär specialisering på högvärdig "icke-traditionell" export från Syd och lågvärdig sädexport från Nord, vilket förstärkte Syds beroende av matimport (McMichael 1992) (not 8). De synbara komparativa fördelarna i detta förhållande har varit drivfjädern för den multilaterala "strukturella anpassningspolitiken" och visionerna hos de globala reglerarna: förespråkarna för en företagsbaserad GATT-regim. Längst ner i botten av denna byggnad står de kvarvarande självhushållsbönderna som hotas med direkt avhysning från sin jord eller förvandling till kontraktsarbetare för agribusinessföretag (Little & Watts 1994), vilket i områden med snabb ekonomisk tillväxt, t.ex. Thailand och Malaysia, visar sig vara tillfälligt (Glover & Lim 1992). På detta sätt har nationell utvecklingspolitik tjänat till att intensifiera den global integrationen.

Styrd jordbruksindustrialisering

Den "styrda jordbruksindustrialismens" historia är avkoloniseringens andra sida. Den handlar om den konkurrerande, snarare än den komplementära, sidan av det globaliserade jordbruket -- särskilt de destabiliserande effekterna av den amerikanska jordbruks industriella modellens spridning, och dess livsmedelsöverskott, under efterkrigstiden.

Politisk styrning av överskotten gav makt åt efterkrigstidens matregim. Den återställde och stabiliserade centrumländernas jordbruksindustriella komplex och införlivade Tredje världens länder och konsumenter i matbiståndets kretslopp (Friedmann 1982). Det vill säga matregimen var en politisk konstruktion som styrdes av stater tvärs över nord-syd-klyftan. Denna matregims övergångskaraktär härrörde från de motsägelsefulla egenskaperna hos de nationella och internationella rörelser de konstruerades kring (Friedmann & McMichael 1989). Den nationella rörelsen utvecklade nationella bondgårdssektorer inriktade mot livsmedelssäkerhet och agro-industriella utvecklingsstrategier formade efter en idealuppfattning av USAs nationella ekonomi (som ett balanserat förhållande mellan industri- och jordbrukssektorerna). Den internationella rörelsen byggde upp centrumlandsbaserade jordbrukssektorer via input från USAs agrobusiness och spred den gröna revolutionens biokemiska teknologier till Tredje världen.

Allteftersom den nordamerikanska mathållningsmodellen spreds, med kött proteiner som kärna, så gjorde också den globala uppsamlingen av lokal köttindustri detta (not 9). I detta specialiserade utbyte låg uppgången av vad Friedmann (1991) har kallat Nya Jordbruksländer, sådana som Brasilien, Thailand, Argentina och Ungern. Upprepningen av den agro-industriella modellen i Syd har på sin höjd varit en halv framgång. Precis som Lipietz' begrepp "global fordism" inom industrin (1987) har omflyttningen av jordbrukstekniker inte garanterat ett konsumtionssamhälle byggt på höga löner i Syd, där extrem social ojämlikhet snarare uppmanar jordbruksexport till välmående marknader i andra delar av världen. Den brasilianska utformningen av jordbruksindustrialisering, från styrning av överskott till subventionerad jordbruksexport, är en modell för denna strategi (LeClercq 1989, Friedmann 1993:46). GATTs Uruguayrunda hade sitt ursprung i de handelsobalanser som uppstod på grund av spridningen av sådan export konkurrens.

Det mest dramatiska exemplet på detta var den subventionerade rivaliteten mellan USA och EG på jordbruksmarknaderna. Det "överstyrda" jordbruket garanterade en massiv dumpning på världsmarknaderna under 1980-talet då dessa två jordbruksblock konkurrerade om marknadsandelar med sitt jordbruksöverskott. I allmänhet ökade världens jordbruksproduktion påtagligt mellan 1970 och 1989, med säd som ökade med 50 procent, och jordbruk i centralplanerade ekonomier i Syd som ökade med 100 procent, i Afrika med 40 procent och i Västasien med 60-80 procent. Man kan hävda att "ökningen av Syds produktion borde ha varit ett gyllene tillfälle för Nordländerna att dra sig ur mycket av det intensiva jordbruket och, genom avvägd beskattning, uppmuntra ett omfattande bruk av miljövänliga metoder" (Middleton et al 1993:127). Men jordbrukssubventionerna fyrdubblades i USA och fördubblades i EG under förra hälften av 1980-talet. Det överskott som blev följden drev ner världens jordbrukspriser påtagligt -- om man sätter priserna till 100 år 1975 ner till 61 år 1989. I denna instabilitet ligger ursprunget till Cairns-gruppen av jordbruksexporterande länder som har försökt avskaffa subven tionerat jordbruk genom GATT. Exempelvis har en medlem, Argentina, sett sina inkomster för säd och oljefröer (som utgjorde 50 procent av dess exportinkomster 1980) minska med 40 procent under 1980-talet som ett resultat av USAs och EGs dumpning (Middleton et al 1993:129).

Jordbruksexporten intensifierades under diktaten från 1980-talets skuldregim. De multilaterala institutionerna föreskrev jordbruksexport som en strategi för att betala räntor, vilket drev ner priserna eftersom exporten dränkte världens matmarknader. Följden har varit sjunkande terms-of-trade för Sydländerna, tryck på statsfinanserna i de länder som var massproducenter av livsmedel (i synnerhet USA och EG-länderna) allteftersom subventionerna steg i höjden, och välstånd för mathandlarna. Under sådana omständigheter uppstod ett tryck på att befria världens matekonomi i namn av komparativa fördelar. I detta scenarium, som samordnades av transnationella företag och reglerades av World Trade Organisation, underordnas jordbruksekologin (och platsen) världsmarknadens abstraktion.

Globaliseringen och jordbrukspolitiken

Som Polanyi påminner oss kräver marknadsstyrning institutionella mekanismer för att inte varufieringsprocessen ska bli ohållbar. Artonhundratalets variant av marknadsstyrning skapade nationella institutioner (centralbanker, konstitutionell politik, tullar, nationell arbetslagstiftning). Under det sena nittonhundratalet innebär marknadsstyrning en mer komplex institutionell förankring. Den är mer komplex eftersom "effektivitet" är ett mer abstrakt slagord än "nationalism". Som jag ser det innefattar institutionell för ankring legitimering av de globala institutionernas makt inom statssystemet. Mekan ismen innebär en kombination av tvång (t.ex. IMFs lånevillkor som tvingades på skuld satta stater) och samtycke (t.ex. acceptansen av ekonomisk liberalism som politisk program).

GATT-förhandlingarna är ett exempel på länkarna mellan liberaliserings retoriken och den verklighet som innebär stärkandet av globala regleringsmekanismer som ifrågasätter nationell och lokal suveränitet. Uruguayrundans politik handlar om koalitionen för multinationella handelsförhandlingars (MTN) (not 10) utmaning av nationella handelskontroller som reglerar importerad mängd, jordbrukssubventioner som urholkar priserna för jordbruksvaror och utbudsreglerande politik som begränsar efterfrågan på insatsvaror som gödning och kemikalier. Dessa regleringar inkräktar alla på de transnationella företagens flexibla utnyttjande världsmarknadsrelationer mot högkostnadsproducenter, och konsoliderar marknad och produktion globalt (McMichael 1993).

Medan utmaningens ordalag handlar om marknadsprincipen gentemot institutionella möjligheter att påverka ekonomiska relationer handlar substansen om livsmedelssäkerhet. GATTs artikel XI innehöll när den beslöts förbehåll för livsmedels säkerhet som tillät medlemsländer att genomföra "exportförbud eller tillfälliga restriktioner för att förebygga eller avhjälpa kritiska brister på födoämnen eller andra produkter väsentliga för det exporterande medlemslandet" (citerat av Ritchie 1993:11). Reagan-administrationens förslag till Uruguayrundan utmanade direkt detta förbehåll på de ortodoxa ekonomiska grundvalar som lagts fram av MTN. Neoklassisk ekonomisk teori hävdar en överlägsen effektivitet hos en fri världsmarknad för mat, försedd av de massproducerande regionerna och organiserad av transnationella matföretag. Som USAs jordbruksdepartement hävdade:

Realpolitiken bakom denna anslutning till den ekonomiska ortodoxin är ett exempel på hur de för USAs "gröna makt" centrala statliga intressen och företagsintressen samman faller (Revel & Riboud 1986, McMichael 1994). "Grön makt"-projektet var resultatet av hur en lönsamhetskris hos det amerikanska jordbruket i slutet av 1960-talet (de Janvry 1981:177) sammanföll med den jordbruksexportstrategi som rekommen derades av Williamsrapporten till president Nixon år 1971. Rapporten innhöll en plan för att omorganisera världens jordbruk och rekommenderade uttryckligen en arbets delning där Tredje världen skulle specialisera sig på arbetsintensiva grödor som frukt, grönsaker och socker för att finansiera sin betalningsbalans, medan USA i sin tur skulle förse dessa områden med billig spannmål (de Janvry 1981:179). Som ett resultat växlade USA sin politik från livsmedelsbistånd till kommersiell livsmedelsexport, vilken omfattade 60 procent av en snabbt växande världshandel i spannmål runt 1980 (Insel 985:897).

Sjuttiotalets framgångsrika jordbruksexportpolitik institutionaliserades i USAs politik för familjejordbruken. Som sådan besatt den en återhållande kraft när president Reagans kontrarevolution började på åttiotalet. En central del av denna var Reagan-regeringens användning av Uruguay-rundan för att omstöpa inrikespolitiken (Paarlberg 1992, Ritchie 1993:7) -- genom att utnyttja en retorik lojal mot GATTs liberaliserings åtgärder för att bryta ner socialpolitik och statliga regler som "förvred" USAs handels förbindelser. Reagans regering såg inte bara Uruguayrundan som ett verktyg för att omstöpa USAs jordbruks- och livsmedelspolitik, utan den "avsåg att förhandla bort många viktiga inhemska industrier, inklusive textil, bilar, stål och skogsbruk, i utbyte mot bättre tillgång till marknader för transnationella USA-baserade finans- och service företag" (Ritchie 1993:7).

Avskaffandet av USAs handelsregleringar hängde också ihop med avskaffandet av handelshinder och jordbrukssubventioner i andra delar av världen. Konflikten om den japanska risimportliberaliseringen är en del av denna historia (McMichael & Kim 1994), och det var också det framgångsrika kravet från USAs snabbmatföretag att Japan skulle öppna sina marknader för kött, som en förevändning att utmana USAs importkontroller på magert kött för hamburgare (Ritchie 1993:35). På samma sätt kopplade USA grön makt, byggd på en allt mer internationaliserad (dvs specialiserad och koncentrerad) amerikansk jordbrukssektor till livsmedelsberoende i Tredje världen. Jordbrukslagen från 1985 syftade till att omstrukturera världens livsmedelsmarknader genom att drastiskt förbilliga USAs livsmedelsexport. Som USAs jordbruksminister John Block sa 1986:

Utmaningen mot EGs gemensamma jordbrukspolitik, CAP, en rival om jordbruksexportmarknaderna, härrörde från inhemska amerikanska förslag om att ta bort prisstöd och utbudskontroll från jordbruksstödet (not 11). CAP-programmet från 1992 accepterade detta amerikanska förslag vilket inte bara äventyrade CAP utan också provocerade massprotester mot Uruguayrundan i EG-länderna och skapade konflikter mellan medlemsstaterna (Ritchie 1993:39)

Opposition mot Uruguayrundan svepte runt världen från östasiatiska risodlare, genom indiska bönders dramatiska protester mot att företag använde GATT för att ta kontroll över utsädet via patent, till konflikter inom EG. Under Uruguayrundans första år kom en jordbrukar-konsument-miljörörelse-koalition att se GATTs svar på jordbruks krisens framträdelseform, handelsfrågorna, som otillräcklig. Exportdumpning, livs medels säkerhet och miljö identifierades som mer fundamentala frågor (Ritchie 1993:43). Följande år började jordbrukar-, konsument- och miljörörelseledare från hela världen att mötas regelbundet och publicerade sju principer för "rättvis handel" som har blivit en grundval för oppositionen mot GATTs företagsvänliga regim: 1. nationell livsmedelssäkerhet, 2. principen om "innesluten liberalism" (not 12) inom den nationella jordbrukspolitiken, 3. prisgolv för jordbruksprodukter, 4. nationell utbudsstyrning, 5. förbud mot exportdumpning, 6. erkännande av sydländernas särskilda behov, 7. global styrning av de globala spannmålslagren för att bibehålla rimliga priser och inkomster för jordbrukare (Ritchie 1993:44-45). År 1989, samtidigt som GATT hade sitt mellanårs möte i Montreal, sammanfattade alla större jordbruksorganisationer från Nord med betydlig representation från Syd, ett dokument med namnet Att bygga ett globalt jordbruk, där de utmanade GATT-förslagens ekonomism och hävdade att sådana multi laterala överenskommelser också skulle erkänna jordbruket som en social, kulturell och politisk verksamhet, samtidigt som det upprepade kravet på rättvis handel och på att familjejordbruket skulle bibehållas som modell (Ritchie 1993:44-45).

Sådan kollektiv opposition till GATT-programmet innebär naturligtvis en återkomst för Polanyis följd av reglerande responser på fiktionen om den självreglerande marknaden. Men till skillnad från den nationella motrörelsen mot Storbritanniens frihandelsregim är den nuvarande oppositionen lokalt baserad men globalt samordnad och inspirerad. Den följer nationella politiska strategier eftersom globaliseringsprojektet i första hand måste förankras (legitimeras) inom statssystemet. Medan GATT-projektet har global räckvidd (t.ex. World Trade Organization) och globala konsekvenser är det ändå institutionellt tvunget att operera genom sina medlemsstater. Förnyelse av organisationen kräver ratifikation, och lydnad, av medlemstater och dessas valmanskårer. Organisationsgraden på landsbygden över skiljelinjen nord-syd är förstås ganska ojämn, vilket är en orsak till varför rebellerna i Chiapas har formulerat sina politiska krav så brett, bortom all lokal protektionism.

Att specificera globaliseringen

En vanlig bild av globaliseringen är att det är en spridning av en enhetlig marknadskultur. Formulerat på detta sätt framställs (och/eller förfäktas) globaliseringen som växande ekonomisk och politisk integration. Men hellre än att förstå globaliseringen fenomeno logiskt, som en trend, bör man förstå den som ett motsägelsefyllt historiskt projekt -- en mekanism av politisk och ekonomisk omstrukturering (McMichael 1996b). Den är ett svar på, och inte en följd av, sammanbrottet för Bretton Woods-systemets nationella regleringar. Globaliseringsprojektet manifesterar sig på en mångfald sätt som förenas av tron på marknadsliberalisering. Denna tro projiceras såväl på den nationella som på den internationella nivån av ideologer, administratörer och utvecklingsstrateger. Den ger tillstånd till privatiseringsplaner, avskaffande av samhällelig infrastruktur i sydländerna, avreglering av investeringar, handel och bankverksamhet, försvagning av miljö- och anställningsskydd, nerskrivning av sociala bidrag och subventioner (exempelvis av mat), sänkning av löner osv. Resultatet är att marknadskrafterna stärks, dvs de institutioner och företag som organiserar kretsloppen för arbete, pengar och produkter. Som historiskt projekt är det ingalunda oundvikligt, och det skapar redan nya former för opposition.

Vad innebär det "historiska globaliseringsprojektet"? Globalisering har alltid varit en stark tendens hos den moderna kapitalismen. Det har funnits globala civiliseringsprocesser som kolonialismen, fast de låg inbäddade i rivaliserande nationalstaters expansion. Först nu uppfattas globalisering som ett uttryckligen universellt sätt att organisera den samhälleliga och naturliga världen. Om moderniseringen var kriteriet på USAs hegemoni i efterkrigstidens nationalstatssystem spelar globaliseringen en parallell roll i bolagens post-hegemoniska världsmarknadsregim. Båda diskurserna förkroppsligar en uppfattning om en världsordning. För moderniseringen var det "lär av, och kom ikapp väst". För globaliseringen är det "finn din nisch i den globala ekonomin". Den förra håller upp efterliknandet som nyckelprojekt, den senare håller upp differentiering som väg till ekonomisk framgång. Det finns naturligtvis undertexter. Moderniseringsteorin användes som taktik för avkolonisering och institutionalisering av västlig rationalism för att säkra det kalla krigets geopolitiska gränser. Globaliseringen å andra sidan är en taktik för återkolonisering, medan nischbyggande är ett hövligt sätt att omstrukturera ekonomiska sektorer, arbetskraft och nationalstater för att tjäna globala investerare.

Försöken att etablera en världsmarknadsregim kräver inte bara en internationell ram utan måste också förankras i en mäktig stat -- som Storbritanniens frihandelsregim på artonhundratalet. USA har, sedan det förlorat sin självklara kommersiella och finansiella överhöghet som hegemonisk stat, letat efter andra tvångsmekanismer för att hävda/återskapa sin makt i världen (Arrighi 1994). På 1980-talet ledde det i synnerhet till en kamp för att göra GATT till det tredje benet i en mäktig Ny Institutionell Treenighet (som G-77s nuvarande ordförande Luis Fernando Jaramillo kallade Världs banken, IMF och GATT), ägnad åt att etablera en nyliberal disciplin i statssystemet. Under 1990-talet har USA, som oomstridd militär supermakt, fått till ett tributsystem lett av Japan för att avhjälpa sina färska ekonomiska underskott, medan andra stater dukar under för finanskapitalets disciplinering (Cox 1992:37). Den globala maktens struktur, på denna nivå, visar en motsättningsfylld maktdelning. Å ena sidan hävdar G-7 världsmarknadsreglerna under utövande av kollektiv ekonomisk makt, å andra sidan förblir ett trilskande USA odisciplinerat av dessa regler. Nymerkantilistiska hot från USA att använda Super-301 (not 13) mot Japan för dess motstånd mot provisoriskt fullbordande av Uruguayrundan illustrerar den globala maktens kluvenhet (not 14).

Sådan kluvenhet låter den ekonomiska liberalismens retorik dölja den globala omstruktureringens politik -- förstådd som ett nordligt näringslivsprojekt (not 15) utformad av späningarna i det mellanstatliga systemet, där rivalitet i allt högre grad uttrycks som regionalisering (Johnson 1991). På den globala nivån proklameras marknadsstyrningens allmängiltighet som globaliseringens styrande princip. Men det som kännetecknar globaliseringen är i verkligheten dess icke-allmängiltiga implikationer. I synnerhet överskrider den den "nationella utvecklingens" allmängiltighet.

På den internationella scenen har utmaningen mot den nationella utvecklingspolitiken tagit sig många former -- symboliserade i FNs konferens om miljö och utveckling i Rio 1992 (UNCED). Konferensen antogs granska framstegen enligt rekommendationerna från 1987 års Brundtlandkommission (en global kommission om miljö och utveckling utnämnd av FNs generalsekreterare), som kopplade miljö förstöring till fattigdom. I verkligheten avvek konferensen från frågan om globala ojämlikheter, betonade miljöproblemens vikt men "utan att förvränga internationell handel och investeringar" -- som det formuleras i Princip 16 (citerad i Middleton et al 1993:25). Konferensen uttryckte två tonviktsskiften: 1. kravet på global styrning av miljön vilket med nödvändighet tar överhanden över lokal/nationell politik, och 2. därmed sammankopplad omsorg om att upprätthålla den "globala ekonomins" hållbarhet, snarare än inrikta sig på försämrade ekonomiska villkor runt världen, särskilt i Syd.

Nords bekymmer över Syds konkurrens om resurser och globalt avfall repre senterar en insnävning av fokus. Istället för att länka miljöfrågor till social rättvisa (på nationell och undernationell nivå) nöjer sig den "globala ekologin" med utsläpp av växthusgaser, skydd av den biologiska mångfalden, minskade giftutsläpp i havet och minskad förstörelse av ozonlagret. Att underordna Syds utvecklingsinitiativ under dessa globala miljömål återspeglar, även om det inte är oresonligt i princip (not 16), två saker: 1. den allmänna upphävandet av efterkrigstidens utvecklingsprojekt och 2. den nya globala ekologi som befäster Nords makt att styra konsumtion och exploatering av globala resurser. Som Sachs kommenterade: "Den rationella planeringen av planeten blir en fråga om Nords säkerhet" (1993:29).

Istället för nationella utvecklingsinitiativ blir det institutionella resultatet av UNCED skapandet av den Globala Miljöfond (GEF), som syftar till att hjälpa sydstater att "bidra till att lösa globala miljöproblem" på ovan angivna sätt. I verkligheten syftade 50 procent av de projekt som godkändes i GEFs första förslag till "skydd av den biologiska mångfalden" (Hildyard 1993:33-34). Poängen är inte att "utvecklingen" i sig själv avvisas utan att den definieras om. Vad man avviker från är den tro på obegränsad tillväxt som stöder begreppet allomfattande (nationellt) efterliknande av den västliga modellen, medan man erkänner de naturliga resursernas ändlighet och behovet av "hållbar utveckling" via global reglering. Så som den utformas för närvarande skulle den globala ekologin bevara den nordliga livsstilen genom nog grann övervakning av de globala allmänningarna.

Denna rörelse mot global reglering följer tätt i hälarna på åttiotalets skuldregim, som styrdes av IMF och Världsbanken genom villkorliga lån till skuldsatta stater koncentrerade i Syd. Den påtvingade globala återhållsamheten omstrukturerade maktrelationerna i det mellanstatliga systemet. Skuldkrisen (som en individualiserad kris) lät skuldhanterarna avsluta "illusionen" om nationell utveckling (Arrighi 1990) för att upprätta en exportledd tillväxt i återbetalningarnas tjänst, och att omorganisera den politiska och ekonomiska makten i de individuella staterna (McMichael 1995). I synnerhet strukturanpassningspolitiken krävde avvecklad social infrastruktur, påtaglig privatisering och avreglering av skyddslagar för utländska investeringar, nationell bankverksamhet och handelspolitik.

Försöket att standardisera politiska och ekonomiska reformer och budgetpaket över hela Syd omformar de regioner och lokalsamhällen som ger efter för marknads styrningen: från att man stänger ute mexikanska bönder från de allmänningar som de så länge har haft, till att exportzoner sprids varav många lider av den instabilitet som följer av de hemortslösa företagens "flexibilitetsstrategier". Under dessa förutsättningar är globaliseringen allt utom universell i sina konsekvenser. Den hänvisar lokalsamhällen, regioner och nationalstater till nya nischer eller specialiserade roller (inklusive marginalisering) i den globala ekonomin. Medan utvecklingsprojekten innebar mångfaldigande av nationella ekonomier som producerade nationella produkter skulle globaliseringsprojektet differentiera stater och de regioner de är uppbyggda av som producenter av en "global produkt" (Harris 1987:167).

Att formulera jordbruksfrågan på nytt

Den klassiska jordbruksfrågan handlade om de politiska konsekvenserna av att jord egendom underordnades kapital inom en problematik som gav landsbygden en minskande betydelse. Om vi omformulerar jordbruksfrågan i ett världshistoriesammanhang blir problematiken mer komplex. Då sätts den klassiska nation/klass-problematiken in i ett sammanhang där den alltmer blir en rest i (eller i alla fall beroende av) en framträdande global/bonde-problematik. Det är varken hållbart att anta att kapitalets underordning av jordegendom är lineär eller att anta att det är oundvikligt eller önskvärt att lantliga kulturer angrips. Den politiska motrörelsen -- både spridningen av folkrörelser och "utvecklingspolitikens" minskande legitimitet -- skapar alternativa paradigm (hur utopiska de än är) som erkänner den undergrävande verkan av angreppet på landsbygden och framhäver röster och praktik hos dem som upplever detta angrepp. Det som en gång uppfattades som ett politiskt och socialt restfenomen -- t.ex etnicitet (i motsats till medborgarskap), lantlighet (i motsats till urbanitet) -- har framträtt som samhällskrafter och/eller samhällsbekymmer som kräver en omvärdering av nationella politiska landskap.

Den nya jordbruksfrågan står mitt i denna process av omvärdering. Jag säger omvärdering eftesom det finns många lokala och strategiska bedömningar att göra liksom det finns dramatiska globala bedömningar. Hur man ska skydda och återställa lokala och nationella matsystem från globaliseringens krafter är kanske den centrala frågan. Just nu belyses detta av den tänkbara katastrofen i GATT-förslagen som medlemmen i Europaparlamentet James Goldsmith har uppmärksammat (1994:39):

Dessutom är det vida erkänt att Uruguayrundan (i en nära framtid) kommer att höja priset på varor som vete och majs och fortsätta att sänka priset på kassagrödor som kaffe och kakao: OECD har till exempel uppskattat att Afrika söder om Sahara skulle förlora 2,6 miljarder dollar per år under en GATT-regim (GATT Alert! Fair Trade Campaign 26 augusti 1994). FAO rapporterar att moderniseringen av jordbruket har minskat den nationella matproduktionen till fördel för jordbruksexport, intensifierat jordkoncentrationen, beroendet av matimport och svälten (citerat i Wiehoff 1996).

Hotet om en GATT-regim som innebär en global centralisering av offentlig och privat auktoritet (Gill 1992, McMichael 1992) paras med "grön globalism" (Lohmann 1993). Den senare -- det byråkratiska resultatet av att man antog Agenda 21 i Rio -- förebådar en inhängnadsrörelse i världsskala. Medan detta skulle kunna förlänga Världsbankens utlåningsmönster när det gäller att utsätta naturresurser för storskaliga utvecklingsprojekt, är det troligt att det också är ett steg för att skapa en allomfattande myndighet för att styra de globala allmänningarna. Precis som GATT-regimen, via WTO, syftar till att göra allmänna IMFs procedurer för att underordna den ena staten efter den andra under marknadsstyrningen, har UNCED (via FAO) planer på att zonera jord i Syd för kassagrödor och tillåta självhushållsjordbruk bara där "naturliga resurs begränsningar" eller "miljömässiga eller samhällsekonomiska begränsningar" hindrar intensifiering. Och där nationella regeringar bedömer marginella jordar som "överbe folkade" kommer de att uppmuntras att överväga utvandringsprogram. Som Hildyard uppmärksammar:

Oavsett om och i vilken omfattning globaliseringsprojektet lyckas har det redan skapat alternativrörelser, och inte minst återupplivat den fråga om kulturell suveränitet som utvecklingsprojektets löften så länge har undertryckt. Paul Vieille (1988:237-238) fångar detta när han beskriver "utvecklingsmimetismen" i Tredje Världen:

Med utvecklingsprojektets kris vittrar denna mimetiska kraft sönder och skapar rörelser för kulturell identitet och informalisering i ett allmänt tillbakadragande från staten (Cheru 1989, Rau 1991, Tatouche 1993). Medan politisk instabilitet och kronisk fattigdom ofta följer dessa rörelser åt är det också så att de kan vara en grund för för nyelse av lokala rättigheter, krav och lokal politik -- som den nya (not 17) revolten i Chiapas demonstrerar så bra.

Revolten i Chiapas innebär en ny sorts politisk handling, just för att den kopplar kampen för lokala rättigheter till en historisk process där den mexikanska staten har underlättat exploateringen av regionen. Som Subcomandande Marcos, zapatisternas talesman, beskriver villkoren i Chiapas:

"EZLN avvisar att man tar bort alla frågor om nationell politik från dagord ningen. Vi försöker inte tvinga igenom några nationella överenskommelser, men vi har rätt att göra våra åsikter hörda om olika offentliga frågor i Mexico, eftersom alla EZNLs medlemmar är infödda mexikaner" (Kommuniké 19, 24 januari 1994).

"Varför tar den federala regeringen bort frågorna om nationell politik från den föreslagna dagordningen för fredsdialogen? Är de infödda i Chiapas bara tillräckligt mexikanska för att exploateras, men inte tillräckligt mexikanska för att få ha en mening om den nationella politiken? Vill landet ha Chiapas olja, elenergi, naturresurser, arbete, dvs Chiapas blod, men inte de infödda Chiapasbornas mening om landets framtid? Vilken sorts medborgare är de infödda Chiapasborna?" ("Blivande medborgare", Kommuniké 22, 31 januari 1994)

Citerat i ¡Vivan los Zapatistas! 42 (31) (1994):1

Dessa kommunikéer tyder på att EZLN-rörelsen uttryckte ett egenartat samman träffande av förfall och förnyelse i det mexikanska civila samhället. Å ena sidan var det avvecklingen av samfällighetstraditionen i den mexikanska nationalstaten -- symboliserat av den ökända reformen av artikel 27 i konstitutionen (not 18). Denna reform ger försteg åt privata (utländska) investeringar i jorden framför den traditionella rätten för campesinos att kräva jordomfördelning inom ramen för ejidos. Den därmed sammanhängande slagsidan mot marknadsstyrning under NAFTA påtvingar Mexicos ekonomi makroekonomiska kriterier som på lång sikt skadar de mexikanska småbrukarna och spannmålssektorn. Detta visades dramatiskt av de moderna zapatisterna som förstår att USAs "komparativa fördelar" i majsproduktionen (6,9 ton mot 1,7 ton per hektar, inklusive skillnader i infrastruktur) allvarligt hotar de mexikanska majsproducenterna när den mexikanska regeringen under NAFTA har gått med på att avveckla prisgarantierna för basmat som majs och bönor (Harvey 1994:14).

Å andra sidan finns det en förnyelse av "medborgarkrav" förkroppsligade i Chiapasrörelsen. Dessa innefattar formellt en utmaning av ett månghundraårigt mönster av caciquismo där federala regeringsinitiativ har omintetgjorts av lokala politiska intressen (Hernández 1994:51) -- senast i patronagesystemet i Chiapas där guvernören har styrt federala välfärdspengar (Solidaritetslån) till lokala politiska medhjälpare (Harvey 1994:20). Genom att utmana de lokala klientnätverken har zapatisterna rest kraven nationellt för att campesino-organisationer ska komma till tals i politiska beslut om jordbruks reformer, samtidigt som de har fört fram lokala utvecklingsprojekt som ska stödja lokal miljö eller lokal odling (Harvey 1994:36-37). Ett exempel är La Selva-kooperativet i Comatan, omfattande småbrukare på 1-5 hektar som "är en del av ett nationellt nätverk för mindre kaffeproducenter som har trängt in på den internationella kaffemarknaden, trots vidriga villkor" (Myhre 1994a:32).

Man kan hävda att Chiapas-upproret är en modell för den epok som kommer efter den nationella utvecklingspolitiken. Denna har åtskilliga beståndsdelar, av vilka många hör ihop med de så kallade "nya sociala rörelser" som uppstod tidigt under efterkrigstiden men först nyligen har nått uppmärksamhet från västliga forskare. De markerar liberalismens nedgång som formande ideologi för de moderna nationella politiskt-ekonomiska institutioner som följde arbetarrörelsens och medborgarskaps politikens uppgång (Wallerstein 1992). Dessa folkrörelser uttrycker en mångfald politiska framgångsvägar (feminism, miljö, etniskt-nationella, osv) men det som är speciellt med upproret i Chiapas är dess politiska handlings struktur. Inställd för att sammanfalla med ikraftträdandet av NAFTA (1 januari 1994) vävde det samman en kraftfull och symbolisk kritik av globaliseringens politik -- i båda betydelserna: 1. det opponerade mot de nationella eliternas och regeringens kapitulation för nyliberalism och marknadsmakt på global/regional nivå och 2. det hävdade en ny politisk dagordning där tidigare förtryckta kulturella praktiker förnyades.

Möjligheten för sådan politisk förnyelse ligger paradoxalt nog i att national staten försvagas genom globalisering. Möjligheten är att staten avhänder sig sin offentliga frikostighet, patronagepolitiken förlorar sin ekonomiska grund, den "byråkratisk-auktoritära staten förlorar sina framträdande drag, och nedskärningspolitik tvingar de ekonomiskt oprivilegierade att granska sina regeringars legitimitet (Walton & Seddon 1994:335). Faran är att staternas förlust av suveränitet gör att starkare globala privata och offentliga myndigheter får makt över politik och institutionsbyggande (Gill 1992, McMichael 1995) och att högerinriktad sekteristisk politik vinner framgång när de utvecklingsinriktade koalitioner som formades runt arbetare och medelklass vittrar sönder under trycket av strukturanpassningens nedskärningar (Gibbon et al 1992).

Hur dessa växande rörelser (från regionala utsädesbanker i Zimbabwe, kvinnors miljökampanjer i Västbengalen, campesinosparbanker i Mexiko till växande NGO-nätverk) (not 19) samverkar och/eller ackumuleras politiskt (på nationell/regional och/eller global nivå) är delar av denna nya problematik (McMichael 1996b). En annan del är hur dessa rörelser förhandlar med befintliga stater om villkoren för lokal och/eller kulturell försörjning. Det är möjligt att dessa rörelser kan blåsa nytt liv i begreppet "välfärdsstat", överskrida efterkrigstidens utvecklingsfixerade staters centraliseringstendenser och presentera allmängiltiga möjligheter för att återuppfinna lokala former av samhälls organisering.

Dessa rörelser förebådar också ett nytt medvetande efter utvecklingsideologin, som på ett dramatiskt sätt beskrivs i ett dokument från The Alternative Forum: the other voices of the planet (not 20):

Slutsatser

Den argumentation som presenterats här har utforskat möjligheten att identifiera bestämda vilkor för jordbruksfrågan vid sekelskiftet 2000. Detta innefattar att den klassiska jordbruksfrågan måste omformuleras, tillsammans med dess historiska följder för 1900-talets jordbrukspolitik, som låter ana att jordbruket är en politisk konstruktion. Historien börjar med det sena 1800-talets jordbruksfråga som placerades inom de komparativa fördelarnas nya dynamik då den första livsmedelsregim uppstod. Under 1900-talet var de viktigaste politiska händelserna att kolonialjordbruket underminerades genom substitution, att de nationella jordbruken underminerades genom en kopierings process, och att de globala jordbruken underminerades genom nyuppodling (?, reclamation) som en kombination av lokala rörelser som återkopplar och omdefinierar ekonomi och politik (som liberaliseringen symboliskt har kopplat isär).

Jag har hävdat att de särskilda villkoren för sekelskiftets jordbruksfråga ligger i omformuleringen av jordbrukspolitiken. Omformuleringen tillgodoser konflikten mellan globalisering och samhällsstabilitet, inte minst på landet. Omformuleringen innehåller följande, stridande teman: 1. att omorienta till frågor om livsmedelssäkerhet eftersom jordbruket har blivit alltmer underordnad vinstkriterier vílket har skapat behov av matimport (i synnerhet) i Syd, 2. att vända den miljöförstöring som är ett resultat av ett intensivare jordbruk, 3. att resa frågan om hur jordbruksutbytet och de globala all männingarna ska styras på den globala politiska nivån, och 4. att alltmer avvisa det industrialiserade jordbruket, inklusive dess länkar till den globala ekologin.

Alla dessa beståndsdelar i omformuleringen visar problemet med jordbrukets politiska organisation, dvs vem som bstämmer över jordens användning och produktion. Marknadsstyrningen kommer i konflikt med grundläggande intressen när bönder, lokalsamhällen, konsumenter och miljöengagerade börjar att formulera en vision av samhällslivet efter utvecklingsideologin, i den ekonomiska, sociala och miljömässiga krisens kölvatten (not 21). I en värld där det industriella paradigmets gränser snabbt blir alltmer uppenbara återupptäcker vi det fundamentala att kontroll av mark och mat har varit grundläggande för den politiska jämvikten -- inom och bland stater å ena sidan, och genom konstruktionen och omkonstruktionen av matvanor å den andra. Gången under detta århundrade från jordägarfrågan (den klassiska jordbruksfrågan) till mat- och miljöfrågor verkar nu återupprepas. Det vill säga globala rörelser står emot det bolags stödda idealet om självreglerande marknader och söker integrera dessa historiskt sett åtskilda frågor. I denna integrationsrörelse har mat- och miljöfrågan (not 22) en potential att utmana det produktivistiska paradigm som stod bakom artonhundratalets jordbruks fråga. Och, kan man hoppas, det förnyade intresset i landsbygd och hållbart jordbruk kan kanske kasta om utvecklingsparadigmets jordbruksfientlighet innan det är för sent.

Noter:

1 Det finns historiografisk (Lipset 1963, Hartz 1964) och teoretisk (Therborn 1977, Hirschman 1982) litteratur som hävdar betydelsen av (kommersiella kooperativa) familjejordbrukarrörelser vad gäller att stabilisera det moderna demokratiska samhälllet, i motsättning till den klassiska europeiska synen att städerna är demokratins källa.

2 Edward Thompson förutsade detta här han skrev:

Filmen Sammy and Rosie get laid visar de politisk-ekonomiska konsekvenserna av sådan immigration från perifera regioner till centrumregioner. Wolfgang Sachs formulerar den bredare, efterkoloniala synen på detta sätt:

3 Detta stycke omformulerar McMichael & Reynolds 1994.

4 I en skildring som denna, där det globala synsättet verkar dominera över den lokala historien är det viktigt att hålla i minnet att vi fokuserar på den dominerande politiken och institutionella praktiken, vilken har de konsekvenser som har beskrivits. Argumenten håller inte för de socialistiska regimerna under efterkrigstidens "utvecklingsera". Ändå producerar marknadsliberaliseringen, tilsammans med intensifieringen av animalisk föda, liknande resultat i Kina just nu, med de-ruralisering av befolkningen medan miljontals bönder flyttar till stads- och industrisysselsättning med ökande spannmålspriser och ökad miljöpåfrestning (Smith 1993, Tyler 1994).

5 Ernest Feder har hävdat att Världsbankens "Hjälp till landsbygdens fattiga" -- som lovade att hjälpa 700 miljoner småbrukare (inte jordlösa) med krediter -- drog in småbrukarna i den gröna revolutionen, vars tekniker syftade till att utveckla ny export av kött, djurfoder, frukt och grönsaker, skogsråvara osv, vilket krävde arbetskraft och/eller produkter från bönderna (1983:169-170).

6 Sådant matberoende var ett avsett resultat av livsmedelshjälpsprogrammet (se Watkins 1991). Det är anmärkningsvärt nu (då den matregim som uppehölls med PL-480 har kollapsat) att se kommentarerna från Allan Mendolwitz, chef för USAs Statskontor (motsv), apropå förändringar i de internationella handelsmönstren på grund av PL-480: "Det är svårt att förändra de förhandlade marknads andelarna" som etablerats under PL-480 till "kommersiella marknadsandelar", eftersom de flesta länder tenderar att köpa vete från den billigaste säljaren, oavsett om de är tidigare livsmedelshjälpsmottagare eller inte (citerat i IATP Farm Bill Reviews epostkommunikation, 24.8.1994).

7 De största av Syds veteproducenter (Mexico, Indien, Pakistan, Turkiet och Argentina) införde gröna revolutionens dvärgvarieteter på 84 procent av sin odlade yta, på bekostnad av regnbevattnade grödor som COARSE GRAINS, oljeväxter och baljväxter och minskade matimporten dramatiskt. Men i de tropiska områdena (Afrika söder om Sahara, Centralamerika och Karibien, Brasilien och Anderna) finns föga kommersiell veteproduktion bortsett från Sudan, och detta område svarar för en tredjedel av hela Syds veteimport. Som helhet har veteimporten till Syd fördubblats sedan det tidiga 1960-talet trots att Syds veteproduktion ökade mer än 150 procent (Vocke 1987).

8 Ett mått på den långsiktiga ökningen av Syds beroende av livsmedelsimport anförs av Grigg: "utvecklingsländerna -- inklusive Kina -- svarade för 1,5 procent av världens sädimport under 1930-talet, 20 procent på 1950-talet, 44 procent 1980 och hälften 1988" (1993:241).

9 Säd-kött-komplexet uppträdde först under 1800-talet i utbytet mellan USAs majs-stater och prärien i väster, och organiserades av brittiskt kapital (Rifkin 1992:96).

10 Omfattar många transnationella företag som Cargill, Ralston-Purina, ADM, General Mills, Continental Grain, RJR Nabisco och ConAgra (Ritchie 1993:9)

11 Detta förespråkas av matföretagen eftersom det gör priserna mer flexibla medan levnadsstandarden för bönderna behålls (Kneen 1990).

12 Termen innesluten liberalism kommer från Ruggie (1982) och syftar på att nationalstaterna behåller rätten att bestämma deras egen jordbrukspolitik inom en ram av internationella överenskommelser.

13 Super-301 är en klausul i handelslagen från 1988 som ger USA rätt att hämnas mot var det anser vara orättvis handel. Den omfattar möjligheten till korsvis vedergällning genom att koppla motåtgärder i en sektor till vad USA uppfattar som våldförande i en annan, såväl för varor och tjänster som egendomsrätter.

14 Sådan kluvenhet hos världsmakten låter ana att globaliseringsprojektet kan dolkas som en hegemonisk strävan från USA, såtillvida som det instämmer i den anglo-amerikanska uppfattningen av politisk ekonomi som logiskt gynnar transnationella företags makt. De motsättningsfyllda aspekterna av detta, där företag blir mäktigare än stater, diskuteas i McMichael (1995).

15 Deta nordliga projekts bolagskaraktär blir uppenbar såväl om man ser hur transnationella företag påverkade Uruguayrundan som om man ser hur bolagslobbyns makt kunde blockera all diskussion om de transnationella företagens miljöpåverkan på Riokonferensen -- som Hildyard (1993:28) beskriver:

16 Jag hänvisar här till Herman E Dalys omöjlighetsteorem som "helt enkelt påstår att en högresurskonsumtion enligt USA- modell är omöjligt för en värld med 4 miljarder människor" (citerat i Friedmann 1993:123).

17 Folk i Chiapas har förstås revolterat under lång tid över identitetsfrågor -- men nittiotalets rörelse måste ses utifrån sitt samband med liberaliseringen.

18 Artikel 27 lagfäste de vinster som zapatisterna hade gjort i revolutionen 1910-17 och var grunden för de kommande jordreformerna i Mexiko under sjuttio år. "1991 fanns det sammanlagt 29 951 ejidos och jordbrukskommuner i Mexico med hälften av landets yta och 3,5 miljoner familjer eller 20 miljoner människor, dvs en fjärdedel av landets befolkning" (Harvey 194:21).

19 Om mexikanska campesinosparbanker som står emot globaliseringens makter, se Myhre 1994b. Två exempel på sådana återvinningsrörelser är dels den återvinningsplan som organiserades av kvinnorna i Bankura i Västbengalen för att vinna tillbaka mark som förstörts av kassagrödor, och renovera den som jord för privata och kollektiva inkomster (Middleton et al 1993:125), dels den utmaning mot utvecklingsmyndigheterna som rests av bondegrupper i östra Senegal där Förbundet för Sarakolles Byar har stått emot planer på bevattning för kassagrödor till förmån för bönders självhushåll (Rau 1991:156-67).

20 The Alternative Forum (av NGOer) har utvecklats ur Global Forum som samlades vid sidan av Miljökonferensen 1992.

21 Denna förnyelseprocess är föremål för ett nytt tillväxtområde inom forskningen, allteftersom "den andra utvecklingen" och/eller "det informellas arkipelag" (LaTouche 1993) upptäcks. Esteva beskriver det så här:

22 Mat- och miljöfrågan skiljer sig typiskt sett tvärs över de geopolitiska "hemisfärerna". I Nord rör dessa frågor livsstil och estetik mer än i Syd, där de rör grundläggande överlevnadsfrågor som matsäkerhet och bevarande av allmänningarna/lokala ekologier (se t.ex. Broad 1993).