Fred, stabilitet och legitimitet

1990-2025/2050

Av Immanuel Wallerstein

Ur Liberalismens kris, Vertigo 2000

Under perioden från 1990 till 2025/2050 kommer det förmodligen att råda brist på fred, brist på stabilitet och brist på legitimitet. Delvis beror det på USA:s nedgång som världssystemets hegemonimakt. Men till större delen beror det på världssystemets kris som världssystem.

Hegemoni i världssystemet betyder definitionsmässigt att det finns en makt med geopolitisk position att påtvinga världen en stabil sammanlänkning av samhällelig makt fördelning. Detta innebär en period av "fred" vilket främst betyder frånvaro av militära konflikter -- inte alla militära konflikter utan militära konflikter bland stormakter. En sådan hegemoniperiod kräver, och skapar på samma gång, "legitimitet", om detta betyder en känsla hos de viktigaste politiska aktörerna (inklusive amorfa grupper sådana som de olika staternas "befolkningar") att antingen samhällsordningen är sådan att de kan stödja den eller att världen ("historien") stadigt och snabbt rör sig i en riktning de kan stödja.

Sådana perioder av verklig hegemoni, där den hegemoniska maktens förmåga att påtvinga de andra större makterna sin "ordning" inte utmanas allvarligt, har varit ganska korta i det moderna världssystemets historia. Enligt min uppfattning har det bara funnits tre tillfällen: De Förenade Provinsernas i mitten av sextonhundratalet, Det Förenade Kungarikets i mitten av artonhundratalet, och Förenta Staternas i mitten av nittonhundratalet. Deras hegemonier, definierade på detta sätt, varade ungefär tjugofem till femtio år i vartdera fallet.

När en sådan period har slutat, dvs. när den tidigare hegemonimakten återigen blir en vanlig stormakt bland andra (även om den under en tid fortsätter att vara den militärt starkaste) resulterar det naturligtvis i mindre stabilitet, och som en följd av detta mindre legitimitet. Detta innebär mindre fred. I denna betydelse är den nuvarande perioden som följer efter USA:s hegemoni inte annorlunda än de som följde på den brittiska hegemonin i mitten av artonhundratalet eller den holländska i mitten av sexton hundratalet.

Men om detta var allt som fanns att beskriva om perioden 1990-2025 eller 1990-2050 eller 1990-? så skulle det knappt vara värt att diskutera, utom som en fråga om det tekniska handhavandet av en bräcklig världsordning (vilket är just det sätt som alltför många politiker, diplomater, vetenskapsmän och journalister har diskuterat det).

Det finns emellertid mer, förmodligen mycket mer, att säga om dynamiken i det kommande halvseklets stora globala oordning. Det mellanstatliga systemets geopolitiska realiteter beror inte bara, eller ens främst, på de militära styrkeförhållandena bland den privilegierade undergrupp av suveräna stater som vi kallar stormakter -- dessa stater som är stora nog och rika nog att ha de intäkter som behövs för att utveckla en seriös militär förmåga.

För det första är bara några stater rika nog att ha en sådan skattebas, eftersom en sådan rikedom är mer en källa till än en följd av deras militära styrka, fast de förstås med tiden stärker varandra. Och dessa staters rikedom i förhållande till andra staters är en funktion både av deras storlek och av den axiella arbetsdelningen i den kapitalistiska världsekonomin.

Den kapitalistiska världsekonomin är ett system med en hierarkisk ojämlikhet i en fördelning som bygger på koncentration av vissa slag av produktion (relativt monopoliserad och därför högvinstproduktion) i vissa begränsade zoner. Dessa zoner blir därför de platser där den största kapitalackumulationen sker. Denna koncentration gör det möjligt att stärka statsstrukturerna, vilka i sin tur försöker säkra de relativa monopolens överlevnad. Men eftersom monopol av naturen är sköra har det pågått en ständig, sporadisk och begränsad men signifikant omlokalisering av dessa centra av koncentration genom hela det moderna världssystemets historia.

Förändringens mekanismer är de cykliska rytmerna, varav det finns två som har störst betydelse. Kondratievcyklerna är ungefär femtio eller sextio år långa. Deras A-faser återspeglar i huvudsak den tid vissa viktiga ekonomiska monopol kan skyddas; deras B-faser är de perioder då de monopol som blivit utslitna får sin produktion omlokaliserad, samtidigt som det är en period av kamp om kontrollen av de möjliga nya monopolen. Den längre hegemonicykeln innefattar en kamp mellan två större stater om att bli den tidigare hegemonimaktens efterföljare genom att bli den främsta platsen för kapitalackumulation. Detta är en långdragen process som till slut innefattar att ha den militära styrkan att vinna ett "trettioårigt krig". När en ny hegemoni har grundats kräver dess upprätthållande HEAVY FINANCING vilket till slut oundvikligen leder till den innevarande hegemonimaktens relativa nedgång och kamp om efterträdarskapet.

Detta sätt att långsamt men säkert, om och om igen omstrukturera och omcentrera den kapitalistiska världsekonomin har varit väldigt effektiv. Stormakters uppgång och fall har varit mer eller mindre samma process som företags uppgång och fall: monopolen håller en viss tid men de undermineras med tiden av samma åtgärder som upprätthåller dem. De därpå följande "konkurserna" har varit reningsmekanismer som låtit systemet göra sig av med sådana makter vars dynamiska förmåga har gått förlorad och ersätta dem med färskare blod. Under tiden har systemets grundläggande strukturer förblivit desamma. Varje maktmonopol håller ett tag men precis som med de ekonomiska monopolen undermineras de av just de åtgärder som skulle upprätthålla dem.

Alla system (fysiska, biologiska och sociala) beror av sådana cykliska rytmer för att återställa en minimal jämvikt. Den kapitalistiska världsekonomin har visat sig vara en uthållig art av historiskt system, och det har blomstrat ganska ymnigt under fem hundra års tid, vilket är en lång tid för ett historiskt system. Men system har långsiktiga tendenser såväl som cykliska rytmer, och de långsiktiga tendenserna skärper alltid de motsättningar som alla system innehåller. Man kommer alltid till en punkt då motsättningarna blir så akuta att de leder till större och större fluktuationer. Med den nya vetenskapens språk betyder det att kaos börjar (skarp minskning av vad man kan förklara med deterministiska ekvationer), vilket i sin tur leder till bifurkationer, vars uppträdande är säkra men vars utseende till sin natur är oförutsägbara. Utifrån detta uppkommer en ny systemordning.

Frågan är om det historiska system vi lever i, den kapitalistiska världsekonomin, har kommit in i, eller nu kommer in i en sådan tid av "kaos". Jag ska väga argumenten, göra några gissningar om vilka former sådant "kaos" kommer att ha, och diskutera vilka handlingar som står öppna för oss att göra.

Jag skulle inte särskilt utförligt vilja diskutera de beståndsdelar jag anser vara de "normala" uttrycken för en Kondratiev B-fas eller för en hegemonis B-fas; jag ska bara summera dem väldigt kortfattat. Men jag borde göra klart att fastän en hegemonicykel är mycket längre än en Kondratievcykel sammanfaller hegemonicykelns inflektionspunkt med en Kondratievcykels (fast förstås inte med alla). I detta fall inträffade punkten runt 1967-1973.

De fenomen som är symptomatiska för en normal Kondratiev-B-fas är: långsammare produktionstillväxt och förmodligen sänkt percapitaproduktion i världen, högre arbetslöshet bland den yrkesverksamma befolkningen, relativ skiftning av vinstlokalerna, från produktiv aktivitet till inkomster från finansiella manipulationer, ökad statlig skuldsättning, flyttning av "äldre industrier" till låglönezoner, ökade militärutgifter vars rättfärdigande inte är militära utan snarare att skapa kontracyklisk efterfrågan, fallande reallöner i den formella ekonomin, expanderande informell ekonomi, minskad produktion av lågkostnadsmat, ökad "illegal" migration mellan zonerna.

De fenomen som är symptomatiska för början på en hegemonisk nedgång är: ökad ekonomisk styrka hos viktiga "allierade" makter, instabila valutor, minskad auktoritet hos världens finansmarknader genom att nya platser för beslutsfattande dyker upp, finanskris hos den hegemoniska staten, nedgång i organiseringen (och stabiliseringen) av världens politiska polarisering och spänning (i detta fall det kalla kriget), nedgång i folkets villighet att satsa livet i att upprätthålla den hegemoniska makten.

Allt detta förefaller för mig, som sagt, vara "normalt" och vad man historiskt kan förvänta sig. Det som nu borde hända, i den "normala" cykliska processen är att ersättningsstrukturer framträder. Vi borde inom fem till tio år komma in i en ny Kondratiev-A-fas, baserad på nya monopoliserade ledande produkter, koncentrerade på nya ställen, varav Japan är det mest uppenbara, Västeuropa det andra, och USA det tredje (fast det kan visa sig vara en mycket dålig trea).

Vi borde också se en början till en ny konkurrens om hegemonin. Medan USA:s positioner vittrar, sakta men synbart, borde två kandidater till efterträdarposten prova sina muskler. I det nuvarande fallet kan de bara vara Japan och EU. Om man följer mönstret från de två tidigare arvsföljderna -- England mot Frankrike för att efterträda holländarna, USA mot Tyskland för att efterträda Storbritannien -- borde i vi teorin förvänta oss, inte omedelbart men över kommande femtio till sjuttiofem år, att sjö/luftmakten Japan omformar den tidigare hegemonimakten USA till sin juniorpartner och börja konkurrera med den landbaserade makten EU. Deras kamp borde kulminera i ett "trettioårigt (världs-)krig" och förment seger för Japan.

Jag bör säga redan nu att jag inte väntar mig att detta ska hända, eller i alla fall inte helt. Jag tror att båda reorganiseringsprocesserna -- den globala produktionens och globala statsmaktsfördelningens -- redan har börjat, och detta enligt det "traditionella" (eller "normala" eller tidigare) mönstret. Men jag förväntar mig att processen kommer att störas eller avlänkas eftersom helt nya processer eller vektorer kommer in i bilden.

För att analysera detta tydligt tror jag vi behöver tre separata tidsramar: kommande fem år, de följande tjugofem till trettio åren, och perioden efter detta.

Den situation vi befinner oss i idag på 1990-talet är ganska "normal". Den är inte sådan som jag skulle kalla "kaotisk", snarare är det den slutliga akuta underfasen (eller det kulminerande ögonblicket) i den nuvarande Kondratiev-B-fasen -- jämförbar med 1932 eller 1893-97, eller 1842-49, eller 1786-92 osv. Den globala arbetslöshetskvoten är hög, profitkvoten är låg. Det finns en stor finansiell instabilitet som återspeglar akut och berättigad nervositet på finansmarknaden över kortsiktiga fluktuationer. Ökad social oro återspeglar regeringars politiska oförmåga att erbjuda trovärdiga kortsiktiga lösningar och därför oförmåga att återskapa en känsla av säkerhet. Både letande efter syndabockar inom staterna och svartepetterspel mellan staterna blir mer politiskt attraktiva i situationer där normala justeringsmekanismer verkar erbjuda föga omedelbar lättnad i plågorna.

Under loppet av denna process kommer ett stort antal enskilda företag att minska sin aktivitet eller omstruktureras eller gå i konkurs, i många fall för gott. Vissa grupper arbetare och vissa företagare kommer därmed att förlora för alltid. Medan alla stater kommer att lida kommer graden av lidande att variera enormt. I slutet av processen kommer några stater att ha stigit och andra att ha sjunkit i relativ ekonomisk styrka.

I sådana perioder är stormakter ofta militärt paralyserade på grund av en kombination av inre politisk instabilitet, ekonomiska svårigheter (och därför tvekan att bära militära kostnader), och koncentration på omedelbara ekonomiska problem (vilket leder till folklig isolationism). Världens svar på den krigföring som följde på att Jugoslavien kollapsade är ett typiskt fall av sådan paralys. Och detta, hävdar jag, är "normalt" -- det vill säga del av de förväntade mönstren en kapitalistisk världsekonomi fungerar efter.

Normalt skulle vi sen komma in i en tid av återhämtning. Efter att barlasten har dumpats (både lyxkonsumtion och ekologisk vårdslöshet) och ineffektivitet (både vänskapskorruption och byråkratiska trögheter) borde en ny dynamisk framstöt komma, snål och mager, från nya monopoliserade ledande industrier och nyskapade globala konsumentsegment för att öka den totala effektiva efterfrågan -- kort sagt förnyad expansion av världsekonomin på väg till en ny era av "välstånd".

De tre noderna kommer, som redan antytts och vida erkänts, att bli USA, Väst europa och Japan. De första tiotalet år av nästa Kondratiev-A-fas kommer otvivelaktigt att kännetecknas av en akut konkurrens mellan dessa tre centra om att få övertaget för sin speciella produktvariation. Som Brian Arthur har visat i sina skrifter har det inget att göra med teknisk effektivitet vilken variant som vinner, utan bara att göra med makt. Man kan tillägga övertalning, förutom att i denna situation övertalning i stort är en funktion av makt.

Den makt vi talar om är främst ekonomisk makt, men den backas upp av statsmakt. Naturligtvis konstituerar detta en självförstärkande spiral: Lite makt leder till lite övertalning, som skapar mer makt, och så vidare. Det är frågan om att ett land styr sig själv till ledningen och behåller den. Någonstans passeras en tröskel. "Beta"-produkten förlorar och det skapas "VHS"-monopol. Mitt förslag är enkelt: Japan kommer att ha fler "VHS" än EU, och USA-företag kommer att träffa överenskom melser med japanska företag för att få en bit av kakan.

Vad USA-företagen kommer att få ut av sådana arrangemang när de helt engagerar sig i dem säg, mellan 2000 och 2010, är ganska uppenbart -- att inte hamna helt utanför. Vad Japan kommer att få ut av det är lika uppenbart, och särskilt tre saker: 1. om USA är partner är det inte en konkurrent; 2. USA kommer fortfarande att vara den starkaste militärmakten och Japan kommer av flera orsaker (nutidshistorien och dess inverkan på inrikespolitik och regional diplomati, plus de ekonomiska fördelarna av låga militärkostnader) att föredra att lita till en amerikansk militär sköld ytterligare en tid; 3. USA har fortfarande den bästa forsknings- och utvecklingsstrukturen i världsekonomin, även om denna fördel också till slut kommer att försvinna. Japanska företag kommer att minska kostnaderna genom att dra fördel av denna struktur.

Ställda inför denna stora ekonomiska allians kommer EU:s medlemmar att lägga sina mindre gräl åt sidan, om de inte redan har gjort det. EU inkorporerar EFTA-länderna, men kommer inte att inkorporera länderna i öst-centrala Europa (utom kanske i ett begränsat frihandelsområde, kanske något i stil med relationen mellan Mexico och USA i NAFTA).

Europa, dvs. EU, kommer att utgöra en andra ekonomisk megalit och en allvarlig konkurrent till Japan-USA-samväldet. Resten av världen kommer att förhålla sig till de två zonerna i denna bipolära värld på många olika sätt. Ur de ekonomiska maktcent rumens synvinkel är det tre grundläggande faktorer att överväga när de avgör hur viktiga dessa andra länder är: i hur hög grad deras industrier är betydelsefulla för, eller optimala för, nyckelvarukedjornas drift; i hur hög grad vissa länder kommer att vara viktiga för, eller optimala för, upprätthållande av tillräcklig effektiv efterfrågan för produktionens mest lönsamma sektorer; i hur hög grad vissa länder tjänar strategiska behov (geomilitär lokalisering och/eller makt, viktiga råvaror etc.).

De två länder som ännu inte är särskilt eller tillräckligt integrerade i de två nätverken i vardande, men som kommer att vara väsentliga att innesluta för alla tre av ovanstående skäl kommer att vara Kina för Japan-USA-samväldet och Ryssland för EU. För att dessa två länder ska bli väl integrerade måste de upprätthålla (eller i Rysslands fall uppnå) en viss grad av inre stabilitet och legitimitet. Om de kan göra det och kanske hjälpas till detta av intresserade parter är fortfarande en öppen fråga, men jag tror att möjligheterna är rimligt fördelaktiga.

Anta att denna bild är riktig: uppkomsten av en bipolär världsekonomi med Kina som en del av Japan-USA-polen och Ryssland som en del av EU-polen. Anta också att det blir en ny, rentav mycket kraftig expansion av världsekonomin från 2000 till 2025 eller så, på grundvalen av nya monopoliserade ledande industrier. Vad kan vi då förvänta oss? Skulle vi i själva verket få en upprepning av perioden 1945-1967/73, de "trettio lysande åren" av globalt välstånd och framför allt stark optimism om framtiden? Jag tror inte det.

Det kommer att bli flera uppenbara skillnader. Den första och för mig tydligaste är att vi kommer att få ett bipolärt snarare än ett unipolärt världssystem. Att kategorisera världssystemet mellan 1945 och 1990 som unipolärt är inte ett synsätt som delas av många. Det går emot hur världen beskrev sig själv som härjat av ett "kallt krig" mellan två supermakter. Men eftersom detta kalla krig baserades på ett arrangemang mellan två samtyckande parter att den geopolitiska balansen skulle vara mer eller mindre frusen, och eftersom denna geopolitiska frysning (trots alla offentliga uttalanden om konflikt) aldrig påtagligt kränktes av någon av parterna, föredrar jag att betrakta det som en koreograferad (och därför extremt begränsad) konflikt. I verkligheten var det USA:s beslutsfattare som hade initiativet, och deras sovjetiska motparter måste ha känt av tyngden av detta hela tiden.

Som kontrast mot detta förväntar jag mig inte om åren 2000-2025 att vi kommer att kunna säga om Japan-USA-samväldet eller EU kommer att ha initiativet. Deras ekonomiska och geopolitiska makt kommer att vara för väl balanserade. I ett så elementärt och ointressant avseende som röster i internationella organ kommer det inte att finnas några automatiska eller enkla majoriteter. Visserligen kommer det att finnas få ideologiska beståndsdelar i denna rivalitet. Grunden kommer nästan uteslutande att vara egenintresse. Detta kommer inte att göra konflikten mindre akut, snarare kommer det att vara svårare att täcka över den med symboler. När konflikten blir mindre politisk blir den desto mer maffiabetonad.

Den andra viktiga skillnaden härrör från att världens investeringsinsats kan kon centreras till Kina och Ryssland mellan 2000 och 2025 i en utsträckning jämförbar med koncentrationen av investeringar i Västeuropa och Japan under åren 1945-67/73. Men detta betyder att det som finns kvar för resten av världen måste vara annorlunda 2000-2025 än det var 1945-67/73. Åren 1945-67/73 var nästan det enda "gamla" område där det pågick fortsatta investeringar USA. Åren 2000-2025 måste fortsatta investeringar täcka USA, Västeuropa och Japan (och ytterligare några som Korea och Canada). Frågan är därför: sedan man har investerat i de "gamla" områdena plus de "nya", hur mycket finns det kvar (även i små doser) för resten av världen? Svaret är säkert mycket mindre än under perioden 1945-67/73.

Detta i sin tur kan översättas till en situation som blir ganska olika för länder i "Syd" (hur detta än definieras). Medan under 1945-67/73 Syd gynnades av världsekonomins expansion, åtminstone från dess smulor, riskerar det under 2000-2025 att inte ens få några smulor. De pågående DISINVESTMENTS i de flesta delarna av Syd kan rentav fortsätta snarare än vändas under den kommande A-fasen. Ändå kommer Syds krav inte att vara mindre utan mer. Bland annat för att medvetandet om kärnzonernas välstånd och Nord-Syd-klyftan är större idag än det var för femtio år sedan.

Den tredje skillnaden har att göra med demografi. Världens befolkning fortsätter tills vidare att följa samma grundläggande mönster som den har följt i tvåhundra år. Å ena sidan finns det en global tillväxt. Den gynnas främst av att dödstalen för de fattigare fem sjättedelarna har sjunkit (av tekniska skäl) medan födelsetalen inte har gjort det eller i alla fall lika mycket (på grund av brist på socioekonomiska drivkrafter). Å andra sidan har de rikare områdenas andel av världen minskat, trots att minskningen av dödstalen har varit mycket skarpare än för de mindre rika regionerna, på grund av ännu större minskning av födelsetalen (främst ett sätt att optimera medelklassfamiljernas socio ekonomiska position).

Denna kombination har skapat en demografisk klyfta som liknar (kanske över träffar) den ekonomiska Nord-Syd-klyftan. Visserligen fanns denna klyfta redan 1945-67/73. Men den var mindre vid då på grund av de kvardröjande kulturella mot stånden mot att minska födelsetalen. Dessa motstånd har nu i stort sett svepts åt sidan, just under perioden 1945-67/73. Världens demografiska siffror 2000-2025 kommer att återspegla detta mycket mer akuta skillnad i social praktik.

Det svar vi kan förvänta oss är ett verkligt massivt tryck i riktning mot migration från Syd till Nord. Trycket kommer att finnas där, inte bara från dem som är beredda att ta lågbetalda jobb där utan ännu mer från det växande grupperna utbildade i Syd. Det kommer också att finnas en större efterfrågan än tidigare, just på grund av den bipolära splittringen i kärnzonerna. Ty det akuta tryck detta orsakar gör att företagare strävar efter att minska arbetskraftskostnaderna genom att anställa migranter (inte bara som outbildade arbetare utan också som tjänstemän på mellannivå).

Det kommer naturligtvis att finnas (eller finns redan) en akut samhällelig reaktion i Nord -- krav på mer repressiv lagstiftning för att begränsa invandring och begränsa de politiska rättigheterna för dem som invandrar. Resultatet kan bli den värsta av alla kompromisser: oförmåga att effektivt hindra invandring kombinerat med förmåga att ge dem en andraklass politisk status. Detta skulle betyda att runt 2025 den befolkning i nordamerika, EU och (t.o.m.) Japan som socialt definieras som av "sydlig" härkomst kan vara runt 25 till 50 procent eller mycket högre i vissa underregioner och i större städer. Men eftersom många (kanske de flesta) av dessa inte har rösträtt (och kanske bara begränsad tillgång till social välfärd) blir det en hög korrelation mellan dem som har de lägst avlönade stadsjobben (och urbaniseringen kommer då att ha nått nya höjdpunkter) och dem som vägras medborgerliga (och sociala) rättigheter. Det var denna typ av situation i Storbritannien och Frankrike som ledde till välgrundad fruktan för att de såkallade farliga klasserna skulle riva ner huset. På den tiden uppfann de industrialiserade länder den liberala staten för att övervinna faran, genom att garantera rösträtt och välfärdsstat för att blidka plebejerna. År 2030 kan Västeuropa/USA/Japan befinna sig i samma situation som Storbritannien och Frankrike år 1830. "Andra gången som fars"?

Den fjärde skillnaden mellan det välstånd som regerade mellan 1945 och 1967/73 och den vi kan vänta oss mellan 2000 och 2025 kommer att ha att göra med mellanskiktens situation i kärnländerna. Dessa var de stora förmånstagarna av perioden 1945-1967/73. Deras antal ökade dramatiskt, både absolut och relativt. Deras levnadsstandard gick upp lika dramatiskt. Och andelen jobb som definierades som "mellanskikt" ökade också skarpt. Mellanskikten blev en viktig stöttepelare för de politiska systemen, och de utgjorde en mycket stor sådan. Och dessutom kom de utbildade arbetarna, skiktet under dem, inte att drömma om något bättre än att bli en del av dessa mellanskikt, via fackligt förhandlade löneökningar, högre utbildning för sina barn och regeringsstyrda förbättringar av livsvillkoren.

Naturligtvis var helhetspriset för denna expansion en påtaglig ökning av produktionskostnaderna, en långsiktig inflation och en allvarlig press på kapitalackumulationen. Den nuvarande Kondratiev-B-fasen föder följaktligen akut oro över "konkurrenskraft" och över statliga finansieringsproblem. Denna oro kommer inte att minska utan tvärtom att öka i en A-fas där det finns två akut konkurrerande tillväxtpoler. Vad man kan vänta sig är därför ihållande försök att minska, absolut och relativt, antalet människor i mellan skikten i produktionsprocesserna (inklusive serviceindustrin). De nuvarande försöken att minska statsbudgetarna kommer också att fortsätta, försök som till slut kommer att hota större delen av dessa mellanskikt.

Det politiska utfallet av denna minskning av mellanskikten kommer att bli mycket tungt. Utbildade och vana vid bekvämlighet som de är kommer mellanskikt som hotas med deklassering inte att passivt ta emot en sådan tillbakagång i status och inkomster. Vi såg redan deras tänder under den globala revolutionen 1968. För att lugna dem gjordes ekonomiska eftergifter mellan 1970 och 1985. Dessa länder betalar priset nu, och eftergifterna kommer att bli svåra att upprepa eller om de upprepas kommer de att påverka den ekonomiska kampen mellan EU och Japan-USA. I vilket fall som helst kommer den kapitalistiska världsekonomin att ställas inför det omedelbara dilemmat att antingen minska kapitalackumulationen eller drabbas av tidigare mellanskikts politisk-ekonomiska revolt. Det kommer att bli ett svårt val.

Den femte skillnaden kommer att ligga i de ekologiska begränsningarna. Kapitalistiska företagare har levt på externalisering av kostnaderna från detta historiska systems början. En viktig externaliserad kostnad har varit kostnaden för att förnya en ständigt expanderande global produktions ekologiska bas. Eftersom företagarna inte förnyade den ekologiska basen och det inte fanns någon (världs)regering som kunde beskatta tillräckligt för detta ändamål har världsekonomins ekologiska bas hela tiden minskat. Den senaste och största expansionen i världsekonomin, från 1945 till 1967/73, förbrukade de återstående marginalerna. Det är detta som har gett upphov till miljörörelserna och den världsomfattande oron för miljön.

Expansionen 2000-2025 kommer därför att sakna den nödvändiga ekologiska basen. Ett av tre resultat är möjliga. Expansionen kommer att avbrytas, med åtföljande politisk kollaps i världssystemet. Den ekologiska basen kommer att tömmas mer än det är fysiskt möjligt för jorden att klara av, med åtföljande katastrofer som till exempel global uppvärmning. Eller samhällskostnaderna för städning, begränsad användning och förnyelse kommer att accepteras seriöst.

Om det tredje, och funktionellt minst omedelbart skadliga av de tre, är den väg som tas kollektivt kommer det att skapa en omedelbar påfrestning på världssystemets verksamhet. Antingen kommer städningen att göras på Syds bekostnad vilket gör Nord-Syd-skillnaden ännu mer akut och erbjuder en klart fokuserad källa till Nord-Syd-spänningen, eller också tar Nord på sig en oproportionerlig andel av kostnaderna, vilket nödvändigtvis innebär en minskning av Nords välståndsnivå. Vidare kommer, vilken väg som än tas, allvarligt menad handlingskraft till fördel för miljön oundvikligen att minska vinstmarginalen globalt (trots att miljöskydd i sig själv blir en källa för kapitalackumulation). Med hänsyn till det senare, och i ett sammanhang av akut konkurrens mellan Japan-USA-samväldet och EU, kan vi förvänta oss avsevärt fusk och därför ineffektivitet i förnyelseprocessen -- och då är vi tillbaka i antingen det första eller det andra resultatet.

Den sjätte skillnaden blir att vi närmar oss asymptoterna i två långsiktiga tendenser i världssystemet: geografisk expansion och deruralisering. Den kapitalistiska världsekonomin hade redan i teorin expanderat för att innesluta hela världen omkring 1900. Detta gällde dock främst det mellanstatliga systemets räckvidd. Det kom att gälla räckvidden för produktionens varukedjor först under perioden 1945-1967/73. Nu gäller det dock bägge. Den kapitalistiska världsekonomin har likaledes undergått en process av deruralisering (ibland med en mindre exakt term kallad proletarisering) under fyra hundra år, och under de senaste två hundra åren med ökad hastighet. Åren 1945-1967/73 såg ett spektakulärt språng i denna process -- Västeuropa, Nordamerika och Japan blev helt deruraliserade, och Syd delvis men påtagligt. Det är troligt att denna process kommer att fullbordas under perioden 2000-2025.

Den kapitalistiska världsekonomins förmåga att växa till nya geografiska zoner har historiskt varit en viktig beståndsdel i upprätthållandet av dess vinstkvot och därmed dess kapitalackumulation. Detta har varit det viktigaste sättet att bemöta den smygande ökningen i arbetskraftens pris som skapas av den kombinerade tillväxten i de arbetande klassernas politiska makt och arbetsplatsmakt. Om det inte längre finns några nya arbetande skikt utan vare sig nog politisk makt eller nog arbetsplatsmakt för att öka den andel av överskottsvärdet de kan kräva för att låta sig anställas, skulle resultatet bli samma slags tryck på kapitalackumulationen som den ekologiska utmattningen orsakar. När de geografiska gränserna väl en gång har nåtts och befolkningarna är deruraliserade blir de svårigheter som orsakas av kostnadsreduktionens politiska processer så stora att besparingar knappast längre kan uppnås. De reella produktionskostnaderna måste öka globalt, och därför måste vinsterna minska.

Det finns en sjunde skillnad mellan den kommande Kondratiev-A-fasen och den förra; den har att göra med samhällsstruktur och politiskt klimat i Sydländerna. Sedan 1945 har andelen mellanskikt i Syd ökat påtagligt. Detta var inte så svårt eftersom den var oerhört liten fram till dess. Om den ökade från bara fem till tio procent av befolkningen har den fördubblats i andel, och eftersom befolkningen har ökat fyrdubblats eller sexdubblats i absoluta tal. Eftersom denna totalbefolkning är femtio till sjuttiofem procent av världens befolkning talar vi om en mycket stor grupp. Kostnaden för att hålla dem på den konsumtionsnivå de känner sig berättigade till som ett minimum kommer att bli imponerande hög.

Dessutom var dessa mellanskikt, eller lokala kadrer, mer eller mindre upptagna med "avkoloniseringen" under perioden 1945-1967/73. Detta gällde uppenbart de som levde i de delar av Syd som var kolonier 1945 (nästan hela Afrika, Syd- och Sydostasien, Karibien och diverse andra områden. Det gällde nästan lika mycket för dem som levde i "halvkolonierna" (Kina, delar av Mellanöstern, Latinamerika, Östeuropa), där olika former av "revolutionär" handling inträffade, jämförbar med avkoloniseringen i psykisk tonalitet. Det är inte nödvändigt att här värdera kvaliteten eller den existentiella meningen av alla dessa rörelser. Det är nog att observera två kännetecken hos dessa rörelser: De förbrukade väldigt många människors energi, särskilt mellanskiktens. Och dessa människor var fyllda med en politisk optimism som tog sig en speciell form som bäst summeras i Kwame Nkrumahs kärnfulla yttrande: "Sök först det politiska kunga riket, och allt annat ska också ges er". I praktiken betydde detta att Syds mellanskikt (och potentiella mellanskikt) kunde vara ganska tålmodiga med avseende på sin dåliga ekonomiska status: de var säkra på att om de kunde få politisk makt under en första trettioårsperiod eller däromkring så skulle deras barn få sin ekonomiska belöning under den trettioårsperiod som följde därpå.

Under perioden 2000-2025 kommer det inte bara att saknas en "avkolonisering" som kan uppta dessa kadrer och få dem att känna sig optimistiska, utan deras ekonomiska situation kommer nästan säkert att bli sämre, av de olika skäl som nämnts ovan (koncentration på Kina/Ryssland, tillväxt i kadrernas antal i Syd, världsomfattande försök att skära ner på mellanskiktens standard). Några av dem kan komma undan, dvs. migrera, till Nord. Men detta kommer bara att göra plågan för dem som stannar värre.

Den åttonde och i sista hand allvarligaste skillnaden mellan förra och nästa Kondratiev-A-fas är rent politisk: den ökande demokratiseringen och liberalismens nedgång. För man måste minnas att demokrati och liberalism inte är tvillingar utan oftast motsatser. Liberalismen uppfanns för att bemöta demokratin. Det problem som gav upphov till liberalismen var hur man skulle hålla tillbaka de farliga klasserna, först i kärnan, sedan i världssystemet som helhet. Den liberala lösningen var att garantera begränsat tillträde till den politiska makten och begränsad delaktighet i det ekonomiska överskottet, till nivåer som inte hotade den ändlösa kapitalackumulationsprocessen eller det statssystem som upprätthöll den.

Temat för den liberala staten nationellt och det liberala mellanstatliga systemet internationellt har varit rationell reformism, främst genom staten. Den liberala statens formel, som den utvecklades i kärnstaterna under artonhundratalet -- allmän rösträtt plus välfärdsstat -- fungerade beundransvärt bra. Under nittonhundratalet tillämpades en jämförbar formel på det mellanstatliga systemet i form av nationernas självbestämmande och ekonomisk utveckling av underutvecklade stater. Det föll dock på omöjligheten att skapa en välfärdsstat på världsnivån (något som förespråkats av exempelvis Brandt-kommissionen). Ty detta kunde inte göras utan att man gjorde intrång på kapitalackumulationens grundläggande processer. Skälet var ganska enkelt: Formeln tillämpad i kärnstaterna krävde för sin framgång en dold variabel -- den ekonomiska exploateringen av Syd, kombinerad med anti-Syd-rasism. Och på världsnivån finns inte denna variabel, kan logiskt sett inte finnas.

Följden för det politiska klimatet är självklart. Åren 1945-1967/73 var den globala liberala reformismens höjdpunkt: avkolonisering, ekonomisk utveckling och framför allt optimism om framtiden övervägde överallt -- Väst, Öst, Nord och Syd. Men under följande Kondratiev-B-fas, då avkoloniseringen var genomförd, blev den förväntade ekonomiska utvecklingen på de flesta håll ett vagt minne, och optimismen upplöstes. Vidare förväntar vi oss inte, av skäl som redan diskuterats, att den ekonomiska utvecklingen kommer tillbaka i Syd under kommande A-fas, och vi tror att optimismen därför har underminerats dödligt.

Samtidigt har trycket på demokratisering stadigt växt. Demokrati är i grunden antiauktoritär. Det är kravet på jämlikt deltagande i den politiska processens beslut på alla nivåer och jämlik andel i den samhällsekonomiska belöningen. Det främsta hindret för denna framstöt har varit liberalismen, med dess löften om oundvikliga och stabila förbättringar via rationell reform. Till demokratins krav på jämlikhet nu erbjöd liberalismen ett uppskjutet hopp. Detta har varit temat inte bara för den upplysta (och mer mäktiga) hälften av världens etablerade makthavare utan också för de traditionella systemkritiska rörelserna, den "Gamla Vänstern". Liberalismens styrka var det hopp den erbjöd. I den omfattning drömmen vittrar kollapsar liberalismen som ideologi, och de farliga klasserna blir farliga igen.

Detta är vad vi verkar emot gå under nästa A-fas, cirka 2000-2025. Trots att det på många sätt kommer att verka som en spektakulärt expansiv period kommer den att i andra hänseenden att vara mycket dyster. Det är därför jag förväntar mig föga fred, föga stabilitet, och föga legitimitet. Resultatet kommer att vara början till "kaos", vilket bara är att de normala fluktuationerna i systemet vidgas, med en effekt som ackumuleras.

Jag tror att en serie av händelser kommer att inträffa, varav ingen är ny som företeelse. Vad som kan skilja sig är oförmågan att begränsa deras dynamik och på så sätt föra tillbaka systemet till någon form av jämvikt. Frågan är: i vilken utsträckning kommer denna brist på förmåga att begränsa dynamiken att bli rådande?

1. Staternas förmåga att upprätthålla intern ordning kommer antagligen att minska. Graden av intern ordning fluktuerar alltid, och B-faser är erkänt tidpunkter av svårigheter; för systemet som helhet har dock, under fyra eller fem hundra år den interna ordningen stadigt växt. Vi kan kalla detta fenomen för ökande "statslighet".

Naturligtvis har över de senaste hundra åren imperiestrukturer inom den kapitalistiska världsekonomin (Storbritannien, Österrike-Ungern, senast Sovjet/Ryssland) alla disintegrerat. Men det man bör uppmärksamma är snarare den historiska konstruktionen av stater, som skapade sina medborgarskap av alla som fanns inom sina gränser. Sådana var Storbritanniens och Frankrikes moderländer, USA och Finland, Brasilien och Indien. Och sådana var också Libanon och Somalia, Jugoslavien och Tjeckoslovakien. De senares upplösning eller kollaps skiljer sig helt från "imperiers" upplösning.

Man kan avfärda statslighetens sammanbrott i perifera zoner som antingen förutsägbara eller geopolitiskt betydelselösa. Men det går emot den långsiktiga tendensen, och sammanbrottet av ordningen i för många stater skapar en allvarlig påfrestning på det mellanstatliga systemets funktion. Det är dock möjligheten till försvagad statslighet i kärnzonen som är mest hotande. Och den liberala institutionella kompromissens undergång, som vi har hävdat äger rum, låter ana att detta sker. Staterna är överlastade med krav på både säkerhet och välfärd som de är politiskt oförmögna att tillgodose. Resultatet är stadig privatisering av säkerhet och välfärd, vilket för oss i en annan riktning än den vi har rört oss under fem hundra år.

2. Det mellanstatliga systemet har också blivit mer strukturerat och reglerat under flera hundra års tid, från westfaliska freden till nationernas samförstånd till FN och dess familj. Det har funnits en outtalad förutsättning att vi har glidit in i en funktionell världsregering. I euforisk stämning proklamerade president Bush dess nära förestående som en "ny världsordning", vilket fick ett cyniskt mottagande. Hotet mot "statsligheten" och den reformistiska optimismens försvinnande har tvärtom skakat ett mellanstatligt system vars grunder alltid har varit relativt svaga.

Kärnvapenspridningen är nu lika oundviklig, och kommer att bli lika snabb, som den utvidgade Syd-Nord-migrationen. I sig själv är detta inte katastrofalt. Medelstora makter är antagligen inte mindre "tillförlitliga" än stora. De kan rentav bli desto mer försiktiga som de fruktar hämnd mycket mer. Ändå, i den utsträckning som statsligheten minskar och tekniken går framåt kan den smygande upptrappningen av lokal taktisk kärnkrigföring bli svår att hålla tillbaka.

Som ideologierna träder tillbaka som förklaring på mellanstatliga konflikter blir det svaga, löst sammanhållna FN:s neutralitet alltmer suspekt. FN:s förmåga att "hålla fred", som redan är begränsad, kan minska snarare än öka i en sådan atmosfär. Kravet på "humanitär inblandning" kan komma att ses som inget annat än tjugohundratalets version av artonhundratalets västliga imperialism, som ju också uppgav sig ha ett civilisatoriskt berättigande. Kanske kommer det att ske utbrytningar, flera utbrytningar, från de nominellt heltäckande strukturerna (som följer den kurs Nordkorea har föreslagit i förhållande till IAEA)? Kanske kommer vi att få se byggandet av rivaliserande organisationer? Man kan inte bortse från det.

3. Om staterna (och det mellanstatliga systemet) verkar förlora sin effektivitet, vart kommer folk att vända sig för skydd? Svaret är redan klart -- till "grupper". Grupperna kan ha många benämningar -- etniska/religiösa/språkliga, syftande på kön eller sexuell läggning, "minoriteter" av mångfaldiga slag. Detta är inte heller något nytt. Vad som är nytt är den utsträckning sådana grupper ses som ett alternativ till medborgarskap och deltagande i en stat som per definition hyser många grupper (även om de är ojämlikt rangordnade).

Det är en fråga om förtroende. Vem ska vi lita på i en orolig värld, i en värld av stor ekonomisk osäkerhet och ojämlikhet, i en värld där framtiden inte är garanterad? Tiden som varit, svarade de flesta staterna. Detta är vad vi menar med legitimitet, om inte de nuvarande staternas så i alla fall de staters vi hoppades skapa i en nära framtid. Stater hade en expansiv, utvecklingsvänlig image; grupper hade en defensiv, skrämmande image.

Samtidigt (och det är där svårigheten ligger), är just dessa grupper en produkt av demokratiseringen, på grund av att staterna har misslyckats på grund av att liberala reformer var en hägring, eftersom staternas "universalism" i praktiken innebar att man glömde eller förtryckte många av de svagare. Därför är grupperna produkter inte bara av en allt större rädsla och besvikelse utan också av högre egalitärt med vetande och därför är de också en kraftfull samlingspunkt. Det är svårt att föreställa sig att deras politiska roll skulle minska. Men i beaktande av deras självmotsägelse fulla struktur (jämlika men inåtblickande) kan vidgningen av denna roll följaktligen bli ganska kaotisk.

4. Hur ska vi då mildra spridningen av Syd-Syd-krig och minoritet-minoritet-konflikt i Nord som är en följd av sådan "gruppism"? Och vem kommer att ha den moraliska eller militära auktoriteten att göra detta? Vem vill investera sina resurser i det, särskilt som den ganska jämna konkurrensen Nord-Nord (Japan-USA mot EU) intensifieras? Här och där kommer man att göra en del försök. Men för det mesta kommer världen att titta på, som den gjorde i Iran-Irak-kriget och som den gör i f.d. Jugoslavien, i Kaukasus eller för den delen i USA:s ghetton. Detta kommer att ske alltmer som de samtidiga Syd-Syd-konflikterna blir fler.

Och ännu allvarligare: vem kommer att begränsa de småkrig Nord-Syd som inte bara startas utan startas avsiktligt, inte av Nord utan av Syd som del i en långsiktsstrategi av militär konfrontation? Gulfkriget var början, inte slutet, på denna process. USA vann kriget, sades det. Men till vilket pris? Till priset att det avslöjade att det var beroende av andra för att betala till och med för mindre krig? Till priset av att tvingas välja ett mycket begränsat mål -- dvs. mycket mindre än ovillkorlig kapitulation? Till priset av att Pentagon måste diskutera en framtida militär strategi av "vinna, hålla sig kvar, vinna"?

President Bush och USA:s militär chansade på att de kunde få sin begränsade seger utan att behöva ödsla så många liv (eller så mycket pengar). Chansningen fungerade, men det kan vara klokt av Pentagon att inte prova lyckan för hårt. För omigen, det är svårt att se hur USA eller ens hela Nords samlade militär skulle kunna hantera flera "gulfkriser" samtidigt. Och i beaktande av världsekonomins och den globala samhällsstrukturens mönster som jag har antagit för 2000-2025, vem skulle vara så djärv att han kan hävda att flera sådana sam tidiga "kriser" inte kommer att inträffa?

5. Det finns en sista kaosfaktor som vi inte borde undervärdera -- en ny digerdöd. AIDS-epidemins etiologi är fortfarande föremål för mycket oenighet. Men det spelar ingen roll, för AIDS kan ha dragit igång en process: den har redan gynnat uppkomsten av en ny dödlig tuberkulos vars spridning nu går av sig själv. Vad kommer sen? Spridningen av denna sjukdom inte bara vänder på ett långsiktigt mönster i den kapitalistiska världsekonomin (parallellt till hur den ökande statsligheten och stärkandet av det mellanstatliga systemet vände), utan den bidrar också till att staterna bryter samman ännu mer genom att den ökar dess bördor och främjar en atmosfär av ömsesidig intolerans. Detta sammanbrott främjar i sin tur spridningen av nya sjukdomar.

Det som är viktigast att förstå är att man inte kan förutse vilken variabel som påverkas mest genom spridningen av epidemier. De minskar antalet mat konsumenter men också antalet matproducenter. De minskar antalet potentiella migranter, men de ökar också arbetskraftsbristen och behovet av migration. I båda fallen, vilken variabel överväger? Det vet vi inte förrän det är över. Detta är bara ytterligare ett fall då resultatet av en bifurkation är omöjligt att bestämma.

Detta är alltså bilden av den andra tidsramen, inträdet i en kaosperiod. Det finns en tredje tidsram, resultatet, den nya ordning som skapas. Här kan man vara mest kort fattad eftersom detta är det mest osäkra. En kaotisk situation är, skenbart paradoxalt, den som är känsligast för avsiktligt mänskligt ingripande. Det är under kaosperioder, till skillnad från perioder av relativ ordning (relativ bestämd ordning) som mänskliga ingripanden kan förändra något.

Finns det några potentiella ingripare som kan ha någon konstruktiv vision om ett nytt system? Jag kan se två. Det finns de förnyade hierarkiernas och privilegiernas visionärer, bevararna av aristokratins eviga låga. De är individuellt mäktiga som personer men de saknar kollektiv struktur -- "den härskande klassens exekutivkommitté" har aldrig haft ett sammanträde -- och de handlar (om inte tillsammans så var och en för sig) under systemkriser eftersom de uppfattar det som om de håller på att tappa kontrollen över allt. I detta skede handlar de enligt Lampedusas princip: "Allt måste förändras så att ingenting förändras". Vad de kommer att uppfinna och erbjuda världen är svårt att veta, men jag har förtroende för deras intelligens och skarpsinne. Något nytt historiskt system kommer att erbjudas, och de kan lyckas med att driva världen i den riktningen.

Mot dem finns demokratins och jämlikhetens visionärer (jag tror att dessa två begrepp är oskiljaktliga). De uppstod under perioden 1789-1989 i form av de system kritiska rörelserna ( den "Gamla Vänsterns" tre varianter), och deras organisationshistoria var en historia om gigantisk taktisk framgång och lika gigantiskt strategiskt misslyckande. På lång sikt lyckades dessa rörelser mer med att bevara systemet än att underminera det.

Frågan är om en ny familj av systemkritiska rörelser kommer att stå fram, med en ny strategi, stark nog och anpassningsbar nog att göra ett kraftigt intryck under perioden 2000-2025, så att resultatet inte blir enligt Lampedusas recept. De kan misslyckas med att framträda över huvud taget, eller med att överleva, eller med att vara flexibla nog att nå sina mål.

Efter bifurkationen, efter låt oss säga 2050 eller 2075 kan vi bara vara säkra på några få saker. Vi kommer inte längre att leva i en kapitalistisk världsekonomi. Vi kommer istället att leva i någon ny ordning, eller några nya ordningar, något nytt historiskt system eller några nya historiska system. Och därför kommer vi antagligen igen att uppleva relativ fred, stabilitet och legitimitet. Men om det kommer att vara en bättre fred, stabilitet och legitimitet än den vi hittills har upplevt, eller värre? Detta är både ovetbart och vår sak att påverka.