Integration till vad?

Marginalisering från vad?

Av Immanuel Wallerstein

Ur Liberalismens kris, Vertigo 2000

Både "integration" och "marginalisering" är ord som just nu används flitigt i den offentliga diskussionen om aktuella samhällsstrukturer. De är också begrepp som är centrala för samhällsvetenskaperna, eftersom de båda implicit refererar till begreppet "samhälle". Problemet med diskussionen inom samhällsvetenskaperna är, att trots att begreppet samhälle är grundläggande för våra analyser är det samtidigt samtidigt en utomordentligt vag term vilket förvirrar hela diskussionen om integration och marginalisering.

Begreppet samhälle är, antar jag, mångtusenårigt i så måtto att människor i åtminstone tiotusen år, om inte längre, antagligen har varit medvetna om två saker i den värld de lever i. De interagerar regelbundet med andra, vanligen en grupp människor i närheten. Och denna "grupp" har regler som de alla tar hänsyn till, och som formar deras medvetande om världen. Medlemskapet i sådana grupper är emellertid mycket mindre än alla människor på jorden, varför medlemmarna alltid skiljer mellan "vi" och "dem".

De klassiska myter som människor har tenderat att skapa om sina egna "samhällen" innebär att gudarna på något sätt skapade just deras samhälle, vanligen på något avlägset ställe, och att de nuvarande medlemmarna har härstammat från denna gynnade ursprungliga grupp. Bortsett från sådana myters självbevarande egenskaper förut sätter de också biologisk härstamning.

Vi vet förstås att biologisk härstamning helt bokstavligt är en myt, eftersom ingen grupp någonsin har fungerat helt perfekt på det sättet. Och vi vet att det i synner het är så i den moderna världen. Eftersom människor utanför grupperna hela tiden försöker komma in i dem eller dras in i dem på det ena eller andra sättet talar vi om integration. Och eftersom andra människor hela tiden försöker dra sig ur grupperna eller stöts ut ur dem talar vi om marginalisering.

Det grundläggande intellektuella problemet är att det moderna världssystemet har skapat åtskillig förvirring om vilket "samhälle" vi kan identifiera som vårt, och därför om vad vi kan mena med integration i och marginalisering från sådana samhällen. Det är helt klart att vi i praktiken under åtminstone tvåhundra år har använt ordet "samhälle" i betydelsen grupper som finns inom en suverän stats gränser, eller ibland vad vi tycker borde vara någon suverän stats gränser, existerande eller framtida. Vad sådana stats avgränsade gruppers anor än är så liknar de mycket lite biologisk härstamning.

Ty en av principerna för de flesta suveräna stater under de senaste tvåhundra åren har varit att de består av "medborgare", av demos och inte av ethnos, och därför representerar en kategori som har en mer juridisk än kulturell karaktär. Vidare har kategorin "medborgare" inte alls så självklara geografiska konturer; det vill säga, den är inte perfekt kongruent med de personer som vid någon särskilt tidpunkt bor i en given suverän stat. En del inom staten är inte medborgare, och några utanför staten är det. Dessutom, om än stater har ganska varierande regler om hur man får (eller förlorar) medborgarskap har alla stater några regler, liksom de har regler som styr icke-medborgares inresa till sitt territorium (invandring) och juridiska rättigheter för boende icke-medborgare. Vidare är migration (in och ut) ingen exceptionell företeelse i det moderna världs systemet, utan snarare en kontinuerlig och ganska massiv sådan.

Låt oss börja från början. Det moderna världssystemet skapades under det långa femtonhundratalet, och dess ursprungliga geografiska gränser innefattade en stor del av den europeiska kontinenten och delar av Amerika. Inom denna geografiska zon växte en axiell arbetsdelning fram som tog formen av en kapitalistisk världsekonomi. En institutionell ram för att upprätthålla denna form av historiskt system växte upp jämsides med denna. En sådan institutionell beståndsdel, en rätt väsentlig sådan, var skapandet av såkallade suveräna stater, belägna inom ett mellanstatligt system. Naturligtvis var detta en process, inte en händelse. Historiker beskriver denna process när de diskuterar statsbyggande inom Europa med början i Nya Monarkierna i slutet av fjortonhundratalet, uppkomsten av diplomati och dess regler med början i de italienska stadsstaterna under renässansen, etablerandet av koloniala regimer i Amerika och på andra ställen, det habsburgska världsimperiets kollaps 1557 och det trettioåriga kriget som kulminerade i Westfaliska freden med dess nya grund för statsintegrering och mellan statlig ordning.

Denna statsbyggnadsprocess var dock inte skild från den process där den historiska kapitalismen utvecklades utan snarare en integrerande del av historien. Kapitalister hade stor nytta av att sådana stater etablerades, eftersom de fick en mängd tjänster av dem: garanti för äganderätten, beskyddsränta, skapande av de kvasi-monopol de behövde för att göra tillräckliga vinster, hävdande av intressen gent emot rivaliserande företagare i andra länder, och tillräcklig ordning för sin säkerhet. Natur ligtvis var inte dessa stater alla lika starka, och det var just denna olikhet som lät de starkare staterna ge sina företagare dessa förträffliga tjänster. Men det fanns inget land område inom arbetsdelningen som inte var under någon stats jurisdiktion och därför fanns det ingen individ som inte var underställd någon stats auktoritet.

Den period som pågick från femtonhundratalet till sjuttonhundratalet markerade detta systems institutionalisering. Under denna tid lades de ursprungliga kraven på suveränitet fram i namn av såkallade absoluta kungar, även om dessa härskare i vissa stater tvingades dela utövandet av den suveräna makten med en lagstiftande församling eller magistrat. Det är dock fortfarande före passens och visumens och migrationskontrollernas tid, och även före den tid då det fanns särskild väljarmakt för fler än en liten minoritet av befolkningen. Den stora massan av befolkningen var "undersåtar", och någon distinktion mellan undersåtar som hade någon sorts nedärvda rättigheter och de som inte hade det åberopades sällan och var inte heller särskilt meningsfull. På sextonhundratalet var den juridiska och sociala skillnaden i vardagslivet mellan säg, en bretonsk migrant till Paris och en rhenländsk migrant till Leyden (av vilka den senare korsade en inte särskilt synlig gräns och den förre inte) svår att urskilja.

Den franska revolutionen förändrade denna situation genom att förändra undersåtar till medborgare. Det fanns ingen återvändo, varken för Frankrike eller för det kapitalistiska världssystemet som helhet. Staterna hade blivit teoretiskt, och i viss mån praktiskt, ansvariga för en stor grupp människor med fastlagda politiska krav. Under artonhundra- och nittonhundratalen kan verkställandet av dessa politiska krav kanske i verkligheten ha varit långsam och ganska ojämn, men retoriken hade klara framgångar. Och retorik betyder något. Men så fort det fanns medborgare fanns det också icke-medborgare.

Omvandlingen av undersåtar till medborgare var konsekvensen av tryck både uppifrån och nedifrån. Folkliga krav på deltagande i regeringen, vad som skulle kunna kallas för krav på demokratisering, uttrycktes hela tiden och på alla möjliga sätt. De tjänade som en underliggande kraft som fann uttryck i populism och revolutionära uppror. De som ställde kraven trycktes vanligen ned, men begreppet överlevde i en förpuppad form som alltid fanns till hands med en potential att växa, även om dess omedelbara närvaro ofta var svag.

Det långsiktiga svaret på dessa de såkallade farliga klassernas krav var det liberala politiska programmet, det kapitalistiska världssystemets framgångsrika ideologi på artonhundratalet. Liberalerna föreslog ett program med rationella reformer, med måttliga reformer, med gradvis institutionell förändring. Det liberala artonhundra tals programmet hade tre huvudbeståndsdelar: rösträtt, omfördelning och nationalism. Rösträtt innebar sådan för större och större delar av dem som bodde inom staten. I början av nittonhundratalet blev allmän rösträtt för vuxna män och kvinnor normen (med undantag för specificerade kategorier som dömda brottslingar och sinnessjuka. Omfördelning innebar statsbeslutade och statsgaranterade miniminivåer för löner och stats administrerad socialförsäkring och socialhjälp, den såkallade välfärdsstaten, ett program som också blev norm åtminstone i de rikare länderna i mitten av nittonhundratalet. Den tredje beståndsdelen i programmet, nationalismen, innebar skapande av en känsla av patriotisk tillgivenhet till den egna staten, systematiskt överförd främst av två institu tioner: folkskola (även den praktiskt taget allomfattande i mitten av nittonhundratalet) och militären (i vilken deltagande blev norm i de flesta länder även i fredstid, åtminstone för män). Kollektiva nationalistiska ritualer blev också ganska vanliga överallt.

Om vi ser på var och en av dessa tre viktiga institutioner - rösträtt, välfärds staten och nationalistiska ritualer/känslor - ser vi omedelbart hur viktig distinktionen medborgare/icke-medborgare är, åtminstone som det fungerade fram till för tjugo år sen. Bara medborgare hade rösträtt. Det var otänkbart att icke-medborgare skulle tillåtas rösta oavsett hur länge de hade bott i ett land. Statsförvaltad välfärd gjorde vanligen, om än inte alltid, skillnad mellan medborgare och icke-medborgare. Och nationalistiska ritualer/känslor var naturligtvis medborgares sak, varifrån icke-medborgare var socialt uteslutna, varför de senare blev moraliskt misstänkta särskilt i tider av mellan statlig spänning.

Det är inte bara så att dessa tre institutioner utvecklades som separata staters institutioner, låt vara parallellt, utan också så att medborgare därigenom privilegierades att vara centrala för sina staters uppbyggnads- och stärkningsprocess. Eftersom staterna drogs in i en mellanstatlig konkurrens om "nationernas välstånd", och eftersom medborgarprivilegierna verkade bero av staternas framgång ansågs medborgarskap vara ett exceptionellt privilegium, i alla fall i de stater som befann sig i den övre kvartilen i BNP-hierarkin. Vidare presenterade sig alla dessa stater för sina medborgare som något alldeles speciellt, och detta verkade trovärdigt för dem som drog nytta av medborgar skap.

Medborgarskap blev därför något mycket värdefullt, och följaktligen inget man var särskilt villig att dela med andra. Medborgarskap i ens stat skulle kunna delas ut till några få angelägna sökande, men som regel var det en fördel man borde hålla på. Detta så mycket mer som medborgare trodde att de hade kämpat inom (och utom) landet för att få del av detta privilegium och att det inte bara hade varit en gåva. De kände sig moraliskt förtjänta av medborgarskap. På så sätt gjorde det faktum att medborgar skapet skapats som krav nedifrån det till en ännu mer effektiv mekanism för att tämja de farliga klasserna uppifrån. Alla statsritualer förenade sig om att stärka föreställningen att "nationen" var den enda gemenskap man hörde till, och om inte den enda så i alla fall den absolut viktigaste.

Medborgarskapet utplånade, eller i alla fall fördunklade alla andra sorts konflikter - klasskonflikter, konflikter mellan grupper och skikt som definierades i termer av ras, etnicitet, kön, religion, språk eller vilken som helst kriterium annat än "nation/samhälle". Medborgarskapet förde den nationella konflikten till förgrunden. Medborgarskapet avsågs vara enande inom staten och tjänade i praktiken väl detta syfte, så mycket mer som medborgarskapet förde med sig privilegier eller i alla fall föreföll göra det. Begreppet medborgare har vanligen varit ett ganska stabiliserande element i det moderna världssystemet. Det minskade verkligen den inomstatliga oordningen, och man kan inte hävda att det påtagligt ökade den mellanstatliga oordningen över den nivå som förmodligen skulle ha funnits ändå. Det har inte bara varit ett stabiliserande begrepp, det har varit ett centralt sådant. Man behöver bara se de moderna staternas juridiska konstruktioner för att förstå hur mycket av staternas lagstiftning och förvaltning som bygger på medborgarbegreppet.

Icke desto mindre har medborgarbegreppet skapat svårigheter, för en av de kapitalistiska världsekonomins socialekonomiska underbyggnader är kravet på kon tinuerliga flöden av arbetskraft, eller migration. Migration är först och främst en ekonomisk nödvändighet. De ständiga skiftena i de ekonomiska aktiviteternas lokalisering, kombinerat med den ojämna fördelningen av demografiska normer, betyder att det oundvikligen finns olikheter mellan lokalt utbud och efterfrågan på särskilda sorters arbetare. När detta händer ligger det i några arbetares och några arbetsgivares intresse att det finns någon sorts migration och detta tenderar därför att ske, mer eller mindre omgå ende beroende på legala begränsningar (jämte praktiska möjligheter att kringgå sådana begränsningar). Olikheten mellan lokalt utbud och efterfrågan på arbetskraft kan inte beräknas som en enkel arbetskraftstotal. Olika grupper av arbetare tenderar att sätta olika pris på sig själva för likartat arbete. Det är detta vi avser med "historiska löner". Därför är det helt möjligt att det i ett givet område finns folk som söker lönearbete men kommer att vägra att ta vissa typer av lågavlönat arbete och arbetsgivare som vänder sig till potentiella eller faktiska immigranter för att tillgodose sina behov.

Så trots att medborgarskap är något omhuldat som skapar "protektionistiska" känslor är migration något som förekommer hela tiden i den moderna världen. Så har det varit sedan det moderna världssystemets början. Jag är inte säker på att migrationen, hur man än definierar den, är kvantitativt större idag än under tidigare århundraden sett som andel av totalbefolkningen, trots de förbättrade transportmöjligheterna, men den är absolut mer politiskt iakttagen och politiskt kontroversiell.

Det är begreppet medborgare som har ändrat innebörden i termen "migrant". En person som lämnar landsbygden eller en småstad och flyttar till en större stad femtio kilometer bort kan genomgå en social förändring som är lika stor som den som flyttar till en storstad femtusen kilometer bort. Eller om detta inte längre är så i många länder i slutet av nittonhundratalet var det antagligen mer eller mindre så överallt fram till åtminstone 1950. Skillnaden är att den som flyttar femtusen kilometer antagligen korsar en statsgräns medan den som flyttar femtio kilometer antagligen inte gör det. Därför definieras den förre juridiskt som migrant (alltså inte medborgare) medan den senare inte gör det.

En avsevärd andel av migranterna tenderat att stanna på den plats (eller i alla fall i den stat) dit de har migrerat. De tenderar att ha barn som är födda på den nya bostads orten och som, ganska ofta, är en kulturell produkt av sin födelseort och inte av sina föräldrars. När vi diskuterar frågan om integration är det integrationen av sådana långtids migranter och deras barn vi vanligen talar om. Mottagarländerna har olika regler om medborgarskap för personer som är födda i landet, från USA:s och Canadas jus soli till Japans jus sanguinis och Tysklands modifierade form av detta, med ett kontinuum där emellan.

Integration är ett kulturellt begrepp, inte ett juridiskt. Begreppet integration förutsätter att det finns någon kulturell norm vars accepterande man måste integreras i. För en del stater, de som huvudsakligen har ett språk och en religion, kan en sådan norm se ganska uppenbar och inte alltför inkräktande ut, om man också i sådana stater alltid kan finna "minoriteter" som avviker från dessa normativa mönster. För andra stater som har mer "blandade" befolkningar finns dominerande normer ändå, men de verkar mer högdragna och illvilliga. Ta USA. Vid den tid då republiken grundades var den kulturella normen för medborgarskap att vara en engelsktalande protestant av en av fyra sorter (episkopal, presbyterian, metodist eller kongregationalist). Naturligtvis motsvarade denna definition överklassen men innefattade även delar av medel- och under klassen. Denna definition utvidgades långsamt till att innefatta andra sorters protestanter. Katoliker och judar var fullt inkluderade i den kulturella definitionen så sent som på 1950-talet, då politiker började tala om "det judisk-kristna arvet". Afrikaner har aldrig riktigt innefattats, medan latinamerikaner och asiater verkar stå på tur, i väntan på framtida tillträde. Muslimer som nu för första gången är en avsevärd minoritet, är fortfarande uteslutna.

Exemplet USA visar den flexibilitet med vilken det är möjligt att definiera kulturella normativa mönster i en viss stat. Den kvasiofficiella ideologiska tolkningen av denna flexibilitet i USA är att den visar USA:s politiska systems förmåga att in korpo rera outsiders i kategorin medborgare och därigenom "integrera" dem i nationen. Otvivel aktigt visar det detta. Men det visar också att alla migranter aldrig har varit integrerade samtidigt. Man kan undra om det finns något i själva processen som gör att alla outsiders inte kan vara integrerade samtidigt. Emile Durkheim föreslog en gång att när en avvikelse försvinner de facto omdefinierar samhällssystemet normerna för att återskapa statistisk avvikelse. Kanske gäller samma sak begreppet medborgare. När alla boende de facto är integrerade, omdefinierar sig då "nationen" så att den återskapar "marginella"?

En så upprörande idé förutsätter att det finns en samhällsnytta i att skapa marginella, och samhällsvetenskaparna har faktiskt ofta föreslagit detta på ett eller annat sätt: Värdet av syndabockar man kan lägga sina kollektiva synder på; tillvaron av en paria grupp för att skapa ständig rädsla bland de farliga klasserna för att de skulle kunna få det ännu värre än de har det, och att de därför borde begränsa sina krav; stärkandet av in-gruppens lojalitet genom att man visar upp oönskade kontrasterande grupper. Alla dessa är bestickande uppslag, men de är också väldigt allmänna.

Jag anmärkte tidigare att detta mönster förblev mer eller mindre detsamma från ungefär 1800 till 1970-talet, vilket antyder att något har förändrats sen dess. Jag tror det är så. Världsrevolutionen 1968 markerade på många sätt en vändpunkt i vårt moderna världssystems historia. Något som inte har påpekats är att en av dess konsekvenser var att för första gången sedan franska revolutionen ifrågasätta begreppet medborgarskap. Det var inte bara så att 1968 var "internationalistiskt" till sin anda.När allt kommer omkring har vi haft internationalistiska rörelser under hela artonhundra- och nitton hundratalen, å ena sidan olika arbetarinternationaler och å andra sidan olika fredsrörelser. Som vi vet har sådana internationalistiska rörelser inte varit särskilt effektiva i att begränsa utbrott av nationalistisk känsla bland sina medlemmar eller stödgrupper när spänningar i det mellanstatliga systemet kraftigt ökade. Det mest betydande exemplet var de socialistiska partiernas reaktion på första världskrigets utbrott. Skälet förklaras bra av A. Kriegel och J. J. Becker i deras bok om de franska socialistiska debatterna under veckorna före krigsutbrottet 1914:

"Det förefaller alltså som att en viss socialism inte är något annat än en modern form av jakobinism, och när den ser sitt land i fara överröstar de "stora för fädernas" röst de socialistiska teorierna vars relevans för den omedelbara situa tionen var svår att förstå. I den oerhörda patriotiska virvelvind som landet var indraget i sågs krig ännu en gång som mäktigt att uppnå gamla mål med: istället för mänskligt broderskap genom fred var det mänskligt broderskap genom krig, genom seger."

Arbetarrörelsernas och fredsrörelsernas internationella orientering begränsades skarpt av att båda hade skapat sina organisationer på nationell nivå. Men ännu viktigare var att de hade skapat sina organisationer på nationell nivå för att de antog att målen bäst, kanske bara, kunde uppnås på nationell nivå. Det vill säga, de handlade främst som medborgare, förenade i politisk strävan att påverka, eller till och med förändra sina stater. De ansåg att de genom att förändra sina stater skulle bidra till att skapa den internationella solidaritet de arbetade för. Ändå var deras politiska aktivitet först och främst, och ofta till och med uteslutande, nationella.

Det som var annorlunda med världsrevolutionen 1968 var att den var precis motsatsen, ett uttryck av desillusionering över möjligheterna till reformism på stats nivån. Men deltagarna gick längre än så. De hävdade i själva verket att orienteringen mot nationell reformism själv var ett viktigt sätt att upprätthålla det världssystem de ville avvisa. Revolutionärerna var inte emot folkliga handlingar men emot handlingar som medborgare, även när de påstod sig vara "revolutionära". Det var kanske denna hållning som skapade mest motvilja bland de som ogillade resningarna 1968, särskilt bland den Gamla Vänstern.

1968-revolutionärernas attityd härrörde från två analyser som de gjorde av det moderna världssystemets historia. Den första var att världens systemkritiska rörelsers historiska tvåstegsstrategi - först ta makt i staten, sedan omvandla världen - enligt deras synsätt var ett historiskt misslyckande. 1968 års revolutionärer sa att de systemkritiska rörelser som föddes under artonhundratalet och nittonhundratalet - socialdemokrater, kommunister och nationella befrielserörelser - alla mer eller mindre hade kommit till makten i sina stater under efterkrigstiden. Men sedan de gjort det hade de inte omvandlat världen.

Denna första iakttagelse blev ännu mer kritisk när man lade till analysens andra beståndsdel. I den mån de systemkritiska rörelserna hade nått makten hade de visser ligen genomfört vissa reformer som verkade vara progressiva, om inte revolutionära. Men, men ... dessa reformer sades systematiskt ha främjat ett visst litet segment av under klassen - de från den dominerande etniska gruppen i varje land, män främst, de som var mer utbildade (ska vi säga mer "integrerade"?) i den nationella kulturen. Många andra hade lämnats utanför, glömts bort, "marginaliserats", och inte dragit nytta ens av de begränsade reformer som hade genomförts: kvinnorna, "minoriteterna", och alla sorters grupper som inte gick in under de vanliga mönstren.

Vad som har hänt efter 1968 är att alla de "glömda folken" börjat organisera sig både som folkrörelser och som intellektuella rörelser och framfört sina krav inte bara gentemot de dominerande skikten utan gentemot begreppet medborgare. Ett av post-1968-rörelsernas främsta teman var att de inte bara vände sig mot rasism och sexism. När allt kommer omkring har det länge funnits rörelser som kämpat mot rasism och sexism. Men post-1968-rörelserna lade till något nytt. De insisterade inte bara på att rasism och sexism berodde på individuella fördomar och diskriminering utan att de dessutom var "institutionaliserade". Vad dessa rörelser verkade tala om var inte öppen diskriminering utan de dolda former som fanns inom begreppet "medborgare", såtillvida som medborgare innebar en kombination av kompetens och ärvda rättigheter.

All kamp mot dold utstötning besväras förstås av problem med trovärdighet och bevis. Vad rörelserna pekade på var resultatet. De hävdade att det faktiskt även i fort sättningen fanns grova skillnader i gruppers hierarkiska position. Detta resultat, hävdade man, kunde bara bero på institutionell marginalisering. Som samhällsveten skapligt argument har påståendet att institutionell marginalisering fortfarande är system atiskt och fundamentalt för det nuvarande världssystemet i grunden bara två möjliga svar.

Det ena är det konservativa svaret: att förneka premisserna. Skillnaderna i resultatet av hierarkiseringen inom gruppen kan vara helt synlig, men därav följer inte att orsaken är institutionell marginalisering. Det kan hävdas att andra faktorer förklarar skillnaderna, faktorer som har något att göra med kulturella skillnader bland grupperna. Denna resonemangslinje stöter på ett enkelt logiskt problem. Även om vi upptäcker mätbara såkallade kulturella skillnader bland grupperna, hur ska vi förklara dessa skillnader - med andra kulturella skillnader? Till slut måste vi komma tillbaka till en strukturell samhällelig förklaring, vilket de som förde fram hypotesen om institutionell rasism/sexism gjorde, eller alternativt måste vi vända oss till en sociobiologisk vilket snabbt glider över i klassisk rasism-sexism.

Om vi vill avvisa den konservativa hållningen och acceptera den samhälleligt-strukturella förklaringen övergår frågan från att förklara skillnaderna till att minska dem, förutsatt att man ser detta som moraliskt bra. Och detta har också varit en av de centrala, om inte den centrala politiska debatten under de senaste tjugo åren. Den enklaste ståndpunkten - enklast eftersom det stämmer bäst överens med traditionella liberala argument - har varit att institutionell rasism och sexism kan avhjälpas med att göra det dolda offentligt. Och, har många lagt till, eftersom det tar tid för dessa processer att fungera kan man skynda på dem genom att ge en tillfällig hjälp till dem som den institutionella marginaliseringen historiskt har missgynnat. Detta var de väsentlig aste skälen för det första programmet av detta slag, de amerikanska program som kallats "affirmative action" eller positiv diskriminering.

Positiv diskriminering syftar till att "integrera" dem som i teorin skulle ha varit integrerade sedan länge. Det är program som ska genomföra den ursprungliga meningen med begreppet medborgarskap, som på något sätt skulle ha undergrävts av krafter som var antitetiska till det fulla förverkligandet av demokrati eller medborgarskap. Programmen för positiv diskriminering tenderade att anta att "systemet" var i god tro men att enskilda deltagare var i ond. De ställde därför sällan eller aldrig frågan om det fanns något systematiskt i det faktum att det teoretiska medborgarskapet aldrig fullt ut förverkligats ens för de kategorier som det skulle ha omfattat.

Den positiva diskrimineringen - som även med stora politiska och ekonomiska ansträngningar har åstadkommit föga - hade tre avigsidor. För det första rådde det ett påtagligt förtäckt motstånd mot dem, och detta motstånd fann många utlopp. Exempelvis var skolintegration mellan olika grupper extremt svårt så länge som det fanns bostadssegregation. Men att utmana den existerande bostadssegregationen innebar både att inkräkta på sådant som allmänt anses som en del av det individuella fria valet och att angripa frågan om klassbaserad bostadssegregation (eftersom klass och ras/etnicitet hade hög korrelation).

För det andra brydde sig den positiva diskrimineringen bara om dem som teoretiskt hade medborgarrätt. Men definitionen av dessa kategorier var själv en del av problemet. Skulle barn till migranter (turkar i Tyskland, koreaner i Japan osv.) uteslutas från de rättigheter barn till icke-migranter åtnjöt? Skulle migranterna själva uteslutas? Detta ledde till många krav på utsträckning av medborgarrätt till juridiska icke-medborgare - både att mekanismerna för att få medborgarskap skulle underlättas och till och med till att en del rättigheter som historiskt bara getts till medborgare också skulle ges till icke-medborgare (till exempel rätten att rösta, åtminstone i så kallade lokala val).

För det tredje ledde den positiva diskrimineringens logik till att de grupper som ställde krav växte, och till att grupperna delade upp sig i fler. Och detta ledde oundvikligen till ett kvotsystem som inte verkade få något slut. Inte heller var det självklart när denna tillfälliga justering kunde eller skulle ge plats för ett såkallat reformerat eller fullt verkställt medborgarskap som fungerade utan att man behövde referera till underavdelningar av medborgarna. Detta ledde oundvikligen till en anklagelse för "omvänd rasism" - det vill säga till en anklagelse att tidigare marginaliserade grupper nu faktiskt gynnades juridiskt, i synnerhet på bekostnad av andra lågstatusgrupper som historiskt varit mer integrerade (till exempel manliga medlemmar av arbetarklassen från den dominerande etniska gruppen). Positiv diskriminering blev därför inte bara svår att administrera och av tvivelaktigt värde utan också politiskt mycket svår att upprätthålla. Detta gällde inte bara inom staterna som politiska strukturer utan också inom universiteten som kunskapsstrukturer.

Det fanns förstås en annan väg man kunde gå om man ville komma ifrån den begränsning det traditionella begreppet medborgarskap innebar i termer av ojämlikt resultat. Istället för att kräva marginaliserade gruppers "integration" in i strukturerna kunde man följa gruppjämlikhetens väg. Medan positiv diskriminering fann legitimering i det liberala begreppet jämlikhet mellan alla medborgare fann gruppjämlikheten legitimering i det liberala begreppet självstyre för alla nationer. Visserligen hade det senare begreppet avsetts gälla relationer mellan suveräna stater, och därmed rätten för "kolonier" att bli suveräna stater, men begreppet behövde bara töjas en aning för att det skulle kunna gälla grupper inom stater.

Detta var "gruppidentiteternas" väg, som har fått starkt stöd i kvinnogrupper, i grupper baserade på ras eller etnicitet, i grupper baserade på sexualitet, och i ett växande antal andra grupper. Gruppidentitetens väg har inneburit att man helt har avvisat begreppet integration. Varför, säger dess förespråkare, skulle marginaliserade grupper vilja integreras i dominerande grupper? Själva begreppet integration förutsätter, hävdar de, ett antagande om biologisk eller åtminstone biokulturell hierarki. Det förutsätter att den grupp som man erbjuds att integrera sig i på något sätt är överlägsen den grupp som har varit marginaliserad. Tvärtom, säger förespråkarna för gruppidentitet, vår historiska identitet är minst lika giltig som, för att inte säga mer giltig än, den identitet som vi erbjuds att integrera oss i.

Den väg de grupper går som hävdar sin identitets giltighet, och därmed behovet att stärka sitt gruppmedvetande, är den väg som brukar kallas "kulturell nationalism". Detta är i grunden en väg av segregation, men (visar det sig) inte nödvändigtvis motsatt mot statlig integration. Man kan hävda den i namn av en statlig integration som inte baseras på individuella medborgare utan på så att säga kollektiva medborgare.

Svårigheten med denna väg ligger i definitionen av de grupper som ska vara kollektiva medborgare. Detta är inte nödvändigtvis olösligt. Schweiz har historiskt sett på vissa sätt erkänt kollektiva språkliga medborgare. En del i Quebec har krävt erkännande av två historiska "nationer" inom den canadensiska staten. Belgien har gått den vägen. Utan att utreda de särskilda politiska situationerna i något av dessa fall är det uppenbart att så fort man hävdar idén med kollektiva medborgare blir en svårighet att det alltid finns olösta och kanske olösliga noder av icke-inkludering (såkallade allofoner eller annat-språkliga i Canada) eller överlappning (Bryssel i Belgien).

Men det är inte den största svårigheten med kulturell nationalism. När allt kommer omkring kan man i många fall komma fram till politiska kompromisser. Det största problemet, som i fallet med positiv diskriminering är definitionerna av själva grupperna. För hur vi än definierar kulturella grupper innehåller de undergrupper eller överlappande grupper. Diskussionen i kvinnorörelserna om hur svarta kvinnor glöms bort (på den nationella nivån) eller Tredje Världens kvinnor glöms bort (på den globala nivån) av vita kvinnor har lett till splittringar som är parallella med dessa som fram kallats av diskussionen om hur kvinnors intressen har glömts bort av männen.

Det finns sätt att hantera även detta politiskt. De tar alla formen, mer eller mindre, att man föreslår en "regnbågskoalition", det vill säga en koalition av alla marginaliserade grupper inom staten för att genomföra förändringar som alla har intresse av. Men regnbågskoalitioner stöter på två problem: debatter om vem som har drabbats mest och beslut om vilka grupper som ska anses så marginaliserade att de kan inneslutas i koalitionen. Och de stöter på samma reaktion som positiv diskriminering: anklagelser för uteslutning. Om det kan finnas särskilda skolor för svarta och för kvinnor för att gynna medvetenhet, kan det då finnas separata skolor för vita och för män? Essentialism är ett tveeggat svärd.

Det är inte att undra på att när varje föreslagen lösning har stött på svårigheter marginaliserade grupper har varit djupt splittrade i sin strategi och vacklande i sin taktik. Man skulle kunna fråga sig om inte svårigheterna ligger i att hela debatten om integration och marginalisering i grund och botten, även för post-1968-grupperna trots deras skeptiska retorik, har baserats på medborgarskapsbegreppet, och att detta begrepp till sin natur alltid är samtidigt både inneslutande och uteslutande.

Det finns ingen mening i medborgarbegreppet om inte några är uteslutna från det. Och de som är uteslutna måste till sist vara en slumpmässigt utvald grupp. Det finns ingen perfekt logisk grund för hur de uteslutna kategorierna avgränsas. Vidare är med borgarbegreppet uppknutet till den kapitalistiska världsekonomins fundamentala struktur. Det härrör från byggandet av ett statssystem som är hierarkiskt och polariserande, vilket innebär att medborgarskapet (åtminstone i de mer välbärgade och mäktiga staterna) oundvikligen definieras som ett privilegium som det inte är i medlemmarnas intresse att dela ut. Det är knutet till behovet att hålla de farliga klasserna i schack, och de kan bäst hållas i schack om man innesluter några och utesluter andra.

Kort sagt hävdar jag att hela diskussionen om integration och marginalisering har lett oss in i en återvändsgränd som det inte finns någon utväg från. Det är bättre att inte gå in i den och istället börja föreställa oss hur vi kan gå bortom medborgarbegreppet. Detta innebär förstås att gå bortom vårt moderna världssystems struktur. Men eftersom jag tror att vårt moderna världssystem är inne i en slutlig kris (något jag inte har tid att utveckla här), borde vi kanske åtminstone föreställa oss vilket sorts historiskt system vi skulle vilja bygga och om det skulle vara möjligt att vara utan begreppet medborgare, och i så fall vad man ska ersätta det med.