Asia Social Forum

Rapport från Tord Björk

Förhoppningarna är stora på att Indien ska klara uppgiften att föra ut World
Social Forum ut i en annan värld än den där det började i Porto Alegre i
Braslien 2001. Utmaningen är stor. World Social Forum har redan blivit en
samlingspunkt för världens alla folkrörelser och närstående NGOs och politiker
som önskar alternativ till nyliberalismen. De politiska, kulturella och
praktiska problemen är stora när möten som kan locka 100.00 deltagare ska
arrangeras där vägen till en annan värld förhoppningsvis kan utstakas. Hittills
har World Social Forum varit dominerat av Latinamerika och Latintalande delar av Europa. Det har varit befriande jämfört med de globala möten där USA och Storbrittaniens NGOs har dominerat. Men det är långt till att starkt bli ett uttryck för krafter i alla delar av världen. Latinamerika är en del av tredje världen. Men man står närmare de europeisktalande länderna i Nord än vad man
står till många länder i Asien och Afrika. Skillnaderna mellan Brasilien och
Indien är större än mellan Brasilien och Europa när det gäller politisk kultur.
Förr eller senare måste WSF ta språnget ut ur den europeisktalande delen av
världen och Indien var det land många hoppades på. Därför såg många
med spänning fram emot att ett större regionalt Social Forum arrangerades i Indien.

För första gången ordnades Asia Social Forum i Hyderabad i början av januari
2003. Det kom fler än vad arrangörerna hade förberett deltagarkort för. Efter
drygt 14.000 deltagare slutade man därför att räkna. 20.000 kan man räkna med
deltog på de hundratals arrangemangen runtom i fem-miljonerstaden på högplatån i
södra Indien. 1.500 frivilliga skötte det praktiska. Det gjorde de med god
ordning. Till skillnad från i Porto Alegre där det fanns stort stöd från staden
så är det politiska läget i Indien mycket besvärligare. På många håll regerirar
hindunationalister sokm gör det olämpligt, i Hyderabad härskar nyliberalismen
men med ett visst mått tolerans i en stad där dataindustrin blomstrar. Men
universiteten, jainisternas folkets hus, journalistfacket och hundratals andra
ställde upp med lokaler och resurser. Allt i ett behagligt klimat runt 30 grader
med ständig sol som man skyddade sig från under stora konferenstält.

Det politiska huvudinnehållet var detsamma som i Porto Alegre utom på en punkt.
Samma brokiga skaror av NGOs och folkrörelser satte upp sina utställningar och
bokbord i långa rader, tyska miljöpartiets Heinrich Böll Stiftung arrangerade
stora debatter och fackföreningar och miljörelser mötte varandra. Men utöver de
två huvudteman som gällt tidigare mot nyliberalismen och mot kriget tillkom nu
kampen mot kommunalismen. Det återkom överallt som ett jättestort monster i
demonstrationståget som skulle bekämpas, i debatter och seminarier och när
folkrörelseaktivister talade mot att WSF skulle ordnas i Indien. Communalism är
det indiska begreppet för den egna folkgruppens utstötning av andra. I Indien är
detta en stor politisk fråga. I höstas dödades mellan 20.000 och 40.000
människor i pogromer i delstaten Gujarat, till den övervägande delen muslimer.
Efter pogromerna lyckades det hindunationalistiska partiet vinna en
överväldigande politisk seger i delstatsvalet och mångdubbla sina röster
gentemot de sekulära partierna. Det strukturella trycket för att framkalla nya
pogromer för att ytterligare stärka hindunationalismens makt i Indien är stor,
regeringsmakten i Delhi ligger redan i deras händer.

Den politiska situationen är alltså den motsatta mot Brasiliens. I Indien har
folkrörelsenra och vänstern motvind. Man talar i detta historiskt medvetna land
om risken för ett nytt Braslien 1964, det år när vänstern förlorade makten i
brasilien efter en högerns militärkupp underblåst av det alltid närvarande USA.
Efter många år av diktatur lyckades fackföreningarna och andra folkrörelser få
bort diktaturen och destuom fortsätta kampen för demokrati. I Indien ser det
annorlunda ut. Det gör att flera folkrörelseaktivister såg med tveksamhet på att
ordna WSF i Indien därför att det skulle ta för mycket krafter från
den inhemska kampen mot hindunationalism och nyliberalism.

För aktivister utifrån framstod dock Asia Social Forum som en indisk och
asiatisk framgång. Bangladesh fackföreningar som deltagit i protesterna under
EU-toppmötet i Göteborg och varit med och bildat People´s Global Action talade
om att det var första gången de sett att så många indiska fackföreningar kunde
samsas och delta i samma möte. I ungdomslägret som till skillnad från i Porto
Alegre var centralt placerat och välskött var det samma sak, bredden på
deltagande indiska ungdomsorganisationer hade aldrig varit så stor vid en
gemensdam samling hävdades det. Den mycket splittrade vänstern i Indien samlades
också i gemensamma debatter om socialismens framtid på ett sätt som inte
förekommit sedan decennier. Marxist-leninistiska partier tillsammans med stora
kommunistpartier och socialdemokrater, gärna också med inbjudna miljöaktivister
och fackföreningsledare.

Utåt sett framstår ASF som en i högsta grad röd tillställning med hammaren och
skäran vajande på fanor över folkmassor med framstormande arbetarkvinnor. Den
politiska oppositionen som står nära folkrörelser domineras av kommunistpartier
av alla de slag. Stora kommunistpartier säljer glansbilder av Marx, Engels och
Stalin på sina bokbord. Arrangören av filmfestivalen med 115 bidrag under ASF
heter Stalin K. Tittar man på NGOernas bokbord så finns där som vanligt diverse
litteratur om AIDS och utvecklingsporjekt men också mitt i det politiskt
neutrala materialet en bok om någon revolutionär kommunisthjälte från
1930-talet.

Men skenet bedrar. Visserligen bevaras det mesta i Indien som det en gång har
varit längre än i kanske någon annan politisk kultur i världen. Maoistiska
partier är fortfarande verksamma och för ibland en väpnad kamp. Pressen kunde
närmast dagligen meddela om hur poliser blivit överfallna och dödade i
utkanterna av den delstat där Hyderabad var huvudstad. En del
marxist-leninistiska partier motsatte sig ASF som ett försök från imperialismen
att med hjälp av NGOs och utländsk finansiering hindra revolutionen och försöka
ersätta den folkliga kampen med reformism. Tillsammans med en författarförening,
en del urbefolkningsgrupper och kastlösas organisationer ordnade de en
demonstration mot ASF som drog något fler deltagare än den som folkrörelser på
ASF ordnade. Kamp och splittring är en daglig realitet i Indien där 20.000
bönder begår sjävlmord på ett år i desperation över sitt armod.

De många kommunistiska symbolerna döljer dock mer än en hård politisk vardag
eller kvarvarande doktriner från stalinismens 30-tal. De stora
kommunistpartierna i Indien som säljer Stalinbilder på sina bokbord bär
samtidigt regeringsansvaret i en del delstater och för enligt många en närmastt
nyliberal socialdemokratisk politik. Leende flickor som dansar på ASF:s plats
för kulturuppvisningar kommer visserligen från en rörelse startad av en
kommunist på 1930-talet men den är lika behövlig idag som den var då den
bildades i kampen mot analfabetism. Visserligen knorrar alternativrörelser och
folkrörelser med vänstersossar eller radikala marxistlenister som befinner sig
inne på ASF över dominansen från de organisationer som står nära de stora
kommunistpartierna. Starkast är People´s Science Forum. Men de flesta ser det
som en praktisk nödvändighet. Det behövs stor kapacitet för att ordna ett så
stort möte och den vanan har People´s Science Forum folket med hjälp från en del
andra. Att de står nära hammaren och skäran är ingen hemlighet, men på ren
svenska skulle de heta ABF, Arbetarnas Bildningsförbund.

Det fanns oro och spänningar inför mötet. Inte så mycket för de folkliga
protesterna från revolutionära rörelser. Den kritik som riktades mot ASF togs av
många på allvar, särskilt kritiken mot beroendet av utländsk finansiering,
särskilt den amerikanska från Ford Foundation och andra som stött WSF.

En konflikt som framställdes som viktig var frågan om ASF var ett öppet forum
som det kallades eller en plats för folkrörelsers mobilisering. För
fackföreningar och andra folkrörelser var det märkligt att komma till ett möte
utan att det fattades gemensamma beslut om mobilisering. Folkrörelserna i Indien
har ont om resurser. Tid och resepengar kan knappast slösas bort på till intet
förpliktande träffar. Hos många alternativrörelser var rädslan den motsatta. Att
ASF och WSF skulle förlora sin öppna karaktär och förvandlas till en
organisation som fattade beslut för alla närvarande. Inte minst hade Chico
Whitaker den oron som representant för brasilianska kyrkan och medlem i
internationella WSF kommittén. Miljö- och alternativrörelsen oroade sig också
för en total dominans av fackföreningar.

Det visade sig att oron var ogrundad. Som i de flesta andra länder där Social forum ordnas är fackföreningarna de mest centrala organisationerna. Framväxten av ett nätverk för folkrörelser som bygger på de politiska manifest som folkrörelser använt för att uppmana till deltagande på WSF har inneburit att folkrörelsernas roll blivit tydligare. På ASF ordnades ett möte för detta folkrörelsenätverk som formellt bildades några veckor senare i Porto Alegre. Det märktes snabbt hur viktigt folkrörelsenätverket var eftersom alla inflytelserika fackföreningar och andra kom dit även om det sammankallats i sista stund. Något försök att ta över ASF handlade det dock inte om. När en facklig representant föreslog att ett gemensamt uttalande skulle utarbetas och antas på ASF sista plenum så avvisades det snabbt av andra fackliga delegater som pekade på att så fungerar inte Social Forum. Däremot kunde man anta ett uttalande i närvarande folkrörelsers namn, något man snart började förbereda.

Även om fackföreningar i hela världen är kända för att alla deras ledare måste få tala på ett möte märktes snart en stor respekt också för andra rörelser. Mycket snabbt kortades fackföreningarnas talarlista ned till förmån för alternativrörelsens Medha Patkar. Hon representerade den breda National Peoples movements alliance med Narmadarörelsen som samlande kraft. Det är uppenbart att även om fackföreningarna är mer inflytelserika och har mer resurser än andra folkrörelser ser de betydelsen av att Social Forum både är en plats för mer jämbördigt samarbete med andra folkrörelser och att det dessutom är ett öppet forum där man inte tar beslut för alla närvarande. Det kommer dock vara en lång väg att gå. Den indiska befolkningen bryr sig inte så mycket varken om fackföreningar eller miljörörelser. Varken det politiska eller utvecklingsinriktade språk som facket eller NGOs använder når ut till mer än mindre delar av samhället.

Att vänsterdominasen inte är helt oproblematisk märktes på hur man såg på aktivister som grundade sig på indiska traditioner. Sådana fick utstå påpekanden för att deras hårfrisyr var hinduisk eller marginaliserades i programmet till mer undanskymda platser på små workshops eller seminarier. I förhållande till lokalbefolkningen var det tvärtom. Få visste om att ASF överhuvudtaget hölls i staden. Samtidigt med ASF ordnades flera andra större folkmöten. Ett möte för näringslivet med företrädare för WTO samlade många, ett nationellt möte för handelskasten samlade stora folkmassor, ett separatiskt folkmöte för att dela upp delstaten med argument riktade mot privatiseringen av vatten samlade än fler.

De som mötte stort intresse bland talarna på ASF bland lokabefolknignen var de som använde sig av ett annat språk i den politiska kampen än vänsterns och många folkrörelsers sekulära former. Rakesh Batt är en av de många fängslande personligheterna på ASF. Han är hindu och för den politiska kampen mot hindu- och islamitiskt fundamentalism med hjälp av de heliga hinduskrifterna och koranen. Många år tillbringade han i Iranskt fängelse eftersom han vägrade att acceptera prästväldets felaktiga bruk av koranen. Hans berättelser om hinduismens och islams tolerans fångade så lokala lyssnare att de snabbt sammankallade till ett folkmöte med närmare 700 deltagare i en förort dit han bjöds in. Han kunde också berätta om hur en grupp adivasis, termen för urbefolkning i Indien, hade svarat på hans fråga om vad globalisering är. Den som talade för gruppen var en liten flicka som kunde tala ett annat språk än det egna. Hon vidareförde vad gruppen tänkte. De sa att de inte förstod så mycket men en sak förstod de. Att de skulle utplånas. Indien var fyllt av berättelser.

Roy Burman kämpade för urbefolkningarna i Indien som sammanlagt är 80 miljoner. Han hade varit med i befrielsekampen när demonstrationerna kunde samla 5 miljoner deltagare. Som många äldre aktivister i Indien kände han väl till Sverige. På inbjudan för att undersöka samernas situation hade han varit i Uppsala och Jokkmokk, Senare på ett möte om urbefolknignar i Mexiko hade han kunnat bemöta lovord om svensk makt för urbfolkningar. Han konstaterade att sameparlamentet hade mindre makt än vad en indisk urbefolkningsby. Det tog honom inte lång tid att beskriva den globala situationen för urbefolkningarna och det utrotningshot de lider under med en mycket stor andel av världens naturrikedomar på sina territorier. Burman oroade sig för att ASF och WSF tog bort kraften från kampen mot hindunationalismen. När han hade försökt få igång en fasta enligt Gandhis metod hade andra varit för upptagna av att organiera ASF för att kunna bry sig. En fasta kräver mycketr resurser för att få politisk effekt så det behövs tillräckligt många för att det ska vara nyttigt. Burman var motståndare till att WSF skulle ordnas i Indien 2004. Mest imponerande var dock kvinnorna. De fanns överallt. Väntande i demonstrationsled för att kämpa för sina rättigheter, som organisatörer och deltagare. Inga andra kunde skapa en sådan kontakt med publiken. Språken kunde vara många i detta land där hindu talas av två av fem och det finns gott om många andra stora språk.

Med hjälp av växling mellan det påtagliga och det allmänna, mellan gemensamma paroller och sånger, mellan rationella argument och känslor vävs en demokratisk gemenskap fram som överbryggar språkbarriärer och vardagens svårigheter. Efter ASF beslutade sig indiska organisationer till slut för att ordna WSF 16-21. januari 2004 i Mumbai, det som förr kallades Bombay. I Hyderabad märktes samma media fixering som i väst. Globaliseringsrörelsen och WSF sades ha sin början i Seattle. 50.000 demonstranter i USA blev viktigare än 500.000 i grannstaden Bangalore som demonstrerat mot WTO 1993. I själva verket har massrörelsen mot storföretagens globaliseringen växt fram i tredjen världen. För Norden innebär flytten från Porto Alegre till Mumbai en utmaning. Direkta kontakter mellan Indien och Braslien uppstod första gången i Helsingfors när Vijay pratap från Vasudhaiva Kutumbakam och Ashok Rao från en fackförening träffade Gryztowski från IBASE som är en av intiativatagdne organisationerna bakom WSF. Finska folkrörelser hart kunnat följa processen väl. Men framförallt innebär flytten en ny öppning för nya perspketiv. Precis som vi Europa nu ser en öppning för annat än sociala frågor kan ett möte i Indien också ta upp bredare perspektiv.

Inte minst är Norden i högre grad än centraleuropa naturresursekonomier vilket gör miljöfrågan, fisket och jordbruket viktiga. Det kolonila förflutna finns i mycket liten grad. Den mångfald som finns i Indien, finns till viss del också mer i den nordiska globaliseringsrörelsen än på många andra håll. I Norge går demonstranterna i folkdräkt i kampen mot Världsbankens och WTO:s kulturpolitik. Det finns anledning och möjlighet att samordna nordisk arbete inför WSF i Indien. 1 juni ordnar indiska förberedelsekommittén ett asiatiskt möte inför WSF 2004. Man önskar ett så stort asiatiskt inflytande som möjligt när WSF nu ska flyttas till en ny världsdel. Nu har självmedvetandet ökat. I inbjudan till det asiatiska mötet påminner man om tidigare liknande möten som Social Forum. 1989 ordnades People´s Plan for the 21 st century i Hiroshima, ett asiatiska möte som sedan växte och fick deltagande också i centralamerika. Nu är man angelägen omdeltagande från Västasien, eller som det kallas med ett kolonialt språkbruk enligt indierna, Mellersta Östern. Att man är rosenrasande på Irakkriget märks. Det är bra att de asiatiska folkrörelsernas självmedvetenhet växer. Det bådar gott inför World Social Forum i Mumbai