Så säger statens utställning:
"I dagens självständiga republiker pågår
en debatt som handlar om vilken roll de egna SS-förbanden spelade
i utrotningen av judar i Baltikum. Ganska tidigt under den tyska
ockupationen hade Estland blivit förklarat "judefritt",
samtidigt som utrotandet av judar i Lettland och Litauen fortgick
fram till krigets sista dagar. Dessa övergrepp förövades
oftast av de tyska SS-trupperna och det är idag fortfarande
inte klarlagt i vilken utsträckning de baltiska SS-förbanden
deltog i dessa övergrepp. Klart är att ett lettiskt SS-förband
deltog i mord på judar 1941.
I synnerhet i Lettland har denna debatt pågått ett antal år.
Skalla man hylla de estniska och lettiska krigsveteraner som idag
fortfarande lever för att de stred för sitthemlands frihet
mot Stalins Ryssland? Eller ska man i dagens historieskrivning
istället rannsaka eventuella övergrepp på judar? Den forskning
som har bedrivits i Baltikum har haft svårt att komma med konkreta
svar eftersom så få källor finns tillgängliga."
Utställningens hela text om balters delaktighet i förintelsen på en
onumrerad skärm med rubriken "Efterkrigstidens syn på Baltutlämningen".
Både militära och civila flyktingar tas upp.
"Omkring 2700 tyska och 167 baltiska militärer flydde
vid denna tid till Sverige. Även ett stort antal civila baltiska
flyktingar flydde till Sverige under krigsslutet, för deras
del var utlämning aldrig aktuell från svenskt håll."
Utställningens skärm 7
Ingenting om civila balters deltagande i judeutrotningen nämns
i utställningen.
Förintelsen i utställningen
Förintelsen intar en central plats i utställningen. I texten på utställningens
skärmar är judar de första offren som nämns när
bakgrunden till andra världskriget beskrivs. Judar är också de
enda civila offren som utställningen avbildar med ett foto från
Auschwitz.
Skärm 4
Vakttorn ger också en association till koncentrationsläger.
Vakttorn i Kristianstad
Den enda folkgrupp utöver judar som nämns som civila offer
i utställningen är balter som utsätts för sovjetisk
terror både i början och slutet av kriget.
"Sovjetisk terror mot
ledande balter påbörjades. En del människor
avrättades och mycket omfattande
deportationer till Sibirien genomfördes."
Men judarna intar en särställning i kraft av att de utsattes
för utrotningsförsök och det stora antalet drabbade:
"Baltikum införlivades
snabbt i det stortyska riket som Ostland
med omfattande judeutrotning som följd.
Av de baltiska staternas 250.000 judar överlevde
få förintelsen."
Judeutrotningen intar alltså en central plats i utställningens
uppläggning. Tyska arméns folkmordspolitik som riktades
mot ryssar, vitryssar och andra sovjetiska folk där man beräknade
att döda 30 miljoner människor och lyckades döda omkring
20 miljoner civila offer är överhuvudtaget inte medtaget.
Detta trots att massmorden utfördes av den armé som de
tyska och baltiska soldatflyktingarna kom ifrån.
Genom att reducera frågan till judeutrotning blir det lättare
att undvika frågor om det fanns oro i Sovjetunionen för
vad tyska soldater tillsammans med baltiska soldater kunde göra
om de fick chansen till ett angrepp.
Utställningen använder sig av förintelsen som ett
fokus för att väcka känslor. Judarna drabbades av
kriget, det gjorde balterna också.
Det blir därför extra viktigt att granska vad utställningen
säger om balters deltagande i judeutrotningen.
Omoraliskt bruk av offerbilder
Under den första visningen av Baltutlämningen i Kristianstad
dominerade stora bilder av förintelseoffer och angav tonen för
hela utställningen. Utnyttjandet av förintelsen för
att väcka känslor fick på detta sätt ett extra
kraftigt uttryck.
Detta bruk av illustrationer av förintelseoffer på ett
sätt som bildmässigt likställer offer för den
svenska interneringen och utlämningen av soldater från
den armé som deltog i judeutrotningen har fått kritik
i Miljömagasinet och Kristianstadsbladet.
I Stockholm har de stora bilderna av förintelseoffer inte längre
använts. De har tagits bort utan att denna ändring har
förklarats eller öppet blivit erkänd. Förintelsen
som fokus för att väcka känslor med bild och text
kvarstår dock på utställningens skärmar.
|
Utställningens första rum som den visades
i Kristianstad
Så säger utställarnas fördjupningsmaterial:
"Vi vet genom modern historisk forskning att estniska, lettiska
och litauiska förband var inblandade på alla nivåer
både i Förintelsen av judar, liksom i massmorden på kommunister,
krigsfångar, romer och andra. De hjälpte till att spärra
av de områden som offren leddes genom, de deltog i jakten genom
gatorna och skogarna och de lät sig lånas till exekutionsplutonerna."
Mats Deland på Forum för levande historias hemsida
hela artikeln: Fanns
det krigsförbrytare bland balterna?
Ovanstående text med ett helt annan bild av verkligheten än
utställningens publicerades på hemsidan 21 mars två dagar
efter att utställningen öppnade i Stockholm.
I Baltutlämningens skugga
Till utställningen har också boken "I Baltutlämningens
skugga" producerats av Föreningen Gamla Christianstad. Alla
utställarna refererar till den som sitt fördjupningsmaterial.
Här tas frågan om balter och judeutrotning upp på något
mer än en sida av Kristian Gerner. Boken inleder temat med en
svensk anknytning:
"Det svenska projektet 'levande historia' presenterades även
i Ryssland och de baltiska staterna. I Estland, Lettland och Litauen
inrättades parallellt med detta särskilda kommissioner för
att granska esters, letters och litauers förhållningssätt
under de sovjetiska och tyska ockupationerna 1940-1941 respektive 1941-1944.
Enskilda esters, letters och litauers roll i förintelsen av judar
kom också blickpunkten.
Det nya intresset för Förintelsen i Sverige och uppmärksamheten
på esters, letters och litauers beteende gentemot judar under
den tyska ockupationen placerar historien om interneringslägret
i Rinkaby i ett nytt perspektiv. Var de balter som slogs i tysk tjänst
medskyldiga till förintelsen av Europas judar?
Vissa lettiska historiker hävdar att det var tyskarna som i stort
sett ensamma stod för utrotningen och att det var den tyska propagandan
som avsiktilgit utmålade letterna - och esterna och litauerna
- som villiga judemördare. Avsikten skulle ha varit att få grymheten
mot judarna att framstå som ett uttryck för primitiva östeuropéers
beteende med tyskarna i en närmast återhållande roll.
Den ledande lettiske experten på området, Andrew Ezegailsis,
framhåller att en lettisk avdelning under den tyske generlaen
Stahlecker, Arajs-kommandot (dess ledare hette Viktor Arajs) mördade
omkring trettio tusen judar. Många av judarna miste livet den
30 novemeber och 8 decemeber 1941 i Rumula utanför Riga.
Den svenske journalisten Ingvar Lundin har med stöd i samtida
rapporter och vittnesmål givit en detaljerad och nyanserad bild
av judemorden i de baltiska staterna under den tyska ockupationen.
Det framstår klart att det var ockupationsmakten som organiserade
massakrerna. Det är lika klart att enskilda ester, letter och
litauer deltog villigt och aktivt i morden. Det är relevant för
historien om lägret i Rinkaby och de där internerade vad
Lundin skriver om de letter som som slogs i de tyska Waffen SS-förbanden.
De kämpade för Hitler. Men tillägger Lundin: 'Det är
nu en historieskrivning som inte godkänns i Lettland. Det lettiska
soldaterna i Waffen SS betraktas som hjältar, som kämpade
för ett fritt Lettland.'
Lundin lägger till att dagen för den lettiska Waffen SS-legionens
tillkomst den 16 mars 1943 år 1998 högtidlighölls med
manifestationer vid Frihetsmonumentet i Riga. Denna manifestation har
därefter ägt rum varje år, senast den 16 mars 2004.
Niklavs Lapukins i Upsala Nya Tidning kritiserade Lundin för
bristande balans. Lapukins argument var: 'Bland legionärerna fanns
det alla sorter. Även krigsförbrytare sökte sig dit
för att om möjligt sopa igen spåren. Finns de i livet
måste de svara för sina ogärningar. Men att den överväldigande
majoriteten av legionärer inte var krigsförbrytare är
en ståndpunkt som knappast någon seriös bedömare
idag bestrider.
Av de 166 internerade balterna var 126 ur den lettiska SS-legionen.
Fanns det judemördare, krigsförbrytare bland dem? Den frågan
låter sig intge besvaras. Lundins och Lapukins' skilda skilda
sätt att beskriva de lettiska Waffen SS-soldaternas roll kan betecknas
som ett perspektiv utifrån, och ett perspektiv inifrån
som distansering respektive identifiering. Båda är svenska
medborgare, men Lapukins är som namnet anger lett, och det är
uppenbart att han identifierar sig även som lett och inte bara
som svensk.
Lika smärtsamt som minnet av avvisandet av judiska flyktingar år
1939 är för många svenskar, är minnet av deltagande
i Waffen-SS för många letter. Historiemedvetandet har att
göra med berättelser och identifikation. När man som
individ identifierar sig med en grupp - svenskar respektive letter
i detta fall - vill man kunna känna respekt för denna grupps
historia. Antingen kan man erkänna och skriva om illdåd
som begåtts i den egna statens namn, eller också kan man
förtiga sådant, eller till och med förneka det.
Av Europas folk är det bara tyskarna som kollektivt har gjort
upp med sin historia, och det var något de tvingades till av
de allierade segermakterna. Särskilt USA och Storbritannien genomförde
avnazifiering i sina ockupationszoner. Tyska historiker präglade
en särskild term, Vergangeheitsbewältigung, för
strävand att erkänna illdåd begågna i nationens
namn och att granska historien kritiskt. Termen kan översättas
med att 'göra upp med det förflutna'. Det svenska projektet
'levande historia', som numera är myndigheten Forum för levande
historia, handlar i första hand om att kritiskt granska den mörka
delen av historien. det är en svensk motsvarighet till Vergangenheitsbewältigung.
Historien om Rinkabylägret är en tragedi
Lägret i Rinkaby tillhör både den svenska och den
baltiska, och ävben den tyska historien. Den historiska utställningen
om lägret och om utlämnandet av interner därifrån
till Sovjetunionen är en uppmaning trill en kritisk granskning
av historienför både svenskar, ester, letter, litauer och
tyskar samt ryssar. Rinkabylägrets historia måste sättas
in i den stora berättelsen om andra världskriget och de två totalitära
staterna Nazityskland och Sovjetunionen. Denna berättelse har
både förövare och offer. Men den hanldar om människor
som var både förövare och offer. Historien om andra
världskriget kan inte reduceras till en rättsprocess. Den
måste gestaltas som tragedi."
Hur gör man människor till mördarmaskiner?
Med denna rubrik inleder Mats Deland en recension av Christopher Browning
bok The Origins of the Final Solution om förintelsen
i Aftonbladet. Recensionen och boken tillhör inte det material
som utställarna hänvisat till som fördjupningsmaterial.
Deland tar upp den nya generationen av främst tyska historiker
till vilka han också räknar Browning.
"Under det senaste decenniet har dessa historiker inta bara gjort
upp med fixeringen vid Hitler och försöken att lägga
hela skulden för brotten antingen hos SS-apparaten och redan dömda
förbrytare, eller som hos Hannah Arendt och Zygmunt Baumann, ett
anonymt mordmaskineri, utan även med myten om den "rena" reguljära
krigsmakten och den opolitiska poliskåren, samt lögnerna
om överfallet på Sovjetunionen som ett preventivt försvarskrig."
"Massakrerna skedde inte bakom Wehrmachts rygg; åtskilliga
Wehrmachtförband deltog i Förintelsen. Men framförallt
möjliggjordes massakrerna av av de avrättningsorder som den
reguljära krigsmaktens överkommando utfärdat innan anfallet
inleddes. Ordern att skjuta alla politiska kommissarier växte
samman med den bergfasta övertygelsen hos många officerare
att bolsjevismen var ett judiskt påfund. Därifrån
var det inte långt att mörda alla judiska män, och
därefter - det handlade om ett par månaders tvekan - även
kvinnor och barn.
Följaktligen var de först när anitsemitismen förenades
med antikommunismen, den minst uppmärksammade av 1900-talets massmördarideologier,
som avgrunden verkligen öppnades."
"Till detta kommer imperialismen. Både Himmler och Göring
konstaterade innan man anföll Sovjetunionen att kriget inte kunde
vinnas utan massmord på civila. Den militära styrkan som
krävdes var så enorm att den inte kunde livnäras på annat
sätt än genom att ta maten ur munnen på tiotals miljoner
människor. Himmler och Göring räknade kallt med 30 miljoner
ihjälhungrade. De finska och tyska arméerna avstod från
att inta Leningrad därför att de hellre lät civilbefolkningen
hungra ihjäl. Flyende, dödshungrande civila sköts framför
fronten. Och när det var brist på mat var det i ett antisemitisktg
samhälle gvitevis judarna som skulle offras först. Då kunde
man lika gärna mörda dem istället."
|
Så säger kritikers syn på fakta:
Antikommunismen hade fört till högerdiktaturer eller autoritära
regimer i hela Baltikum under 1920- och 1930-talet. Kampen mot judebolsjevismen
var ett centralt tema. Det var ett uttryck för sammanblandning
av berättigad oro för en diktatorisk stormaktsgranne, rysskräck,
motstånd mot kommunism och judehat. I Lettland sattes socialdemokrater
och kommunister i koncentrationsläger.
Baltiska högerextremister deltog på eget initiativ i judeutrotningen.
Bedömare
menar att den mycket snabba och effektiva judeutrotningen som försiggick öppet
i byar och städer, utan hjälp av dödsläger där avlivandet
hade industrialiserats, inte kunnat
ske utan aktiv medverkan från befolkningen.
I Danmark som också ockuperades av Tyskland
lyckades man rädda 90 procent av judarna, i Baltikum rådde det
omvända förhållandet och drygt var tionde av judarna överlevde.
Judeutrotningen ingick i Tysklands krigsstrategi mot Sovjetunionen
där antikommunism sammanblandades med judehat. I Baltikum passade
detta med den utbredda kampen mot judebolsjevismen som byggde på det
riktiga påståendet att några eller flera ledande
kommunister varit judar. Judarna i Baltikum drabbades också extra
hårt av Stalins deportationer till tvångsarbetslägren
i Gulag då det rätt eller fel ansågs att många
judar tillhörde "kapitalistklassen".
Detta blev märkligt nog räddningen för många
som fick en bättre chans att överleva tack vare deportationerna.
De flesta baltiska judar som överlevt förintelsen gjorde
det i Stalins tvångsarbetsläger som många senare
kunde återvända från.
Balternas delaktighet i förintelsen uppmärksammades också av
Simon Wiesental och andra som försökte avslöja de
baltiska krigsförbrytare som flytt till Sverige och få dem
utlämnade till domstol. Sverige vägrade dock att lämna
ut anklagade krigsförbrytare till något land överhuvudtaget
med undantag av en person som utlämnades till Norge 1948.
Källor:
Ingvar Lundin, Baltikums judar: Fördrivna, förföljda,
förintade, Mölndal, Warne förlag 2000
Anders Bojs och Leif Mårtensson, red., I Baltutlämningens
skugga: Internering och utlämning av tyska militärflyktingar
via lägren i Rinkaby och Gälltofta 1945 - 1946,
Kristianstad: Föreningen Gamla Christianstad, 2004
Christopher Browning, The Origins of the Final Solution - The
Evolution of nazi Jewish policy, September 1939 - March 1942,
University of Nebraska Press/Yad Vashem 2004
Ingvar Lundin har gjort omfattande undersökningar av de judiska
balternas öde. Förutom i boken angiven ovan finns hans
material också tillgängligt i två artiklar som publicerats
i nyhetsbrev utgivet av Svenska Kommittén mot antisemitism.
Här nedan hittar du länkar och citat ur artiklarna.
"... Förintelsen, det metodiska massmördandet av judar, började
inte i Polen. Det började i de baltiska länderna, i Estland, Lettland
och Litauen.
När det första förintelselägret i Polen, Chelmno, togs
i bruk den 8 december 1941 var majoriteten av de baltiska judarna redan mördade.
En dryg vecka innan massmördandet började i polska Chelmno hade
SS-Standartenfürer Karl Jäger, med Litauen som ansvarsområde,
rapporterat hem till Berlin om sina exempellösa framgångar. Rapporten är
daterad den 1 december l941:
”Idag kan jag rapportera att vårt mål, att lösa judefrågan
i Litauen har uppnåtts. I Litauen finns nu inga judar, frånsett judiska
arbetare och deras familjer, i Sjauliai 4500, i Kaunas 15 000 i Vilnius 15 000.”
Karl Jäger var chef för Einsatzkommando 3 , med uppgift att mörda
judar, zigenare, kommunister, homosexuella och andra avvikande grupper. Ingen
tvekan råder om vilken av dessa grupper som stod högst på listan:
judarna. Jäger prisar de tappra litauiska partisaner som assisterat
i massmördandet. Allt har gått så smidigt och lätt.
Han använder termen ’Parade-schiessen’ när han beskriver
insatsen . Efter fem månaders kampanj med start den 22 juni 1941, efter
det att Hitler inlett ’Operation Barbarossa’, summerar Karl Jäger
offrens antal i Litauen till 137.346."
"I Wannsee utanför Berlin hölls, med början den 20 januari,
den konferens som skulle samordna alla krafter för ett snabbt genomförande
av vad som kallades ”den slutliga lösningen” av judefrågan.
Adolf Eichmann presenterade ett arbetsmaterial där antalet judar rapporterades
land för land. I Estland fanns inga judar. Estland förklarades att
som enda land vara Judenrein.
Förintelsen i Baltikum har få likheter med det som skedde i Polen.
I de polska lägren bedrevs massmördandet i industriella former
under 3år. Här fanns enorma resurser till förfogande. I de
baltiska länderna pågick visserligen mördandet ända
fram till befrielsen, men majoriteten av judarna mördades redan under
andra halvåret 1941. De tyska resurserna som var avsatta för att
uppnå målet att förinta judarna, var synnerligen små.
Utan den omfattande och effektiva assistansen av ester, letter och litauer,
hade massmördandet inte blivit så framgångsrikt."
"Om inte inhemska nazister hade angett och arresterat judar, och om inte
invånarna i de små samhällena på landsbygden hade angett
sina judiska grannar och vaktat dem i väntan på de dödande skotten,
så hade tusentals judar undgått Förintelsen. Flyktmöjligheterna
fanns under ockupationens första dagar och åtskilliga judar satte
sig också i säkerhet på andra sidan östgränsen. De
flesta baltiska judar som överlevde Förintelsen överlevde i Sovjetunionen.
Men det snabbt upprättade sambandsarbetet mellan tyskarnas mordkommandon
och baltiska frivilliga stängde flyktvägarna."
"Sommaren l941 härjade nazisternas mördarband i de baltiska länderna,
de länder som snart skulle bli tyskarnas Ostland. I de tre ockuperade staterna
fanns uniformerat baltiskt manskap med i mordkommandona."
"Polacker som bodde i närheten av förintelselägren kunde,
ofta utan att bli trodda, hävda att de inte visste vad som hände innanför
taggtråden. Mördandet skedde utan publik. Så icke i Baltikum.
I varje stad, varje samhälle där det fanns judar, visste också ester,
letter och litauer vad som skedde. De såg processionerna av fängslade
judar på väg mot den skogsglänta där de skulle mördas.
De hörde de smattrande skottsalvorna från polishusens bakgårdar.
När plågade judar marscherade ut från gettot på väg
till slavarbete för nazisterna, stod deras landsmän som åskådare
till deras lidande. Balterna, var de än bodde, visste vad som hände
med deras landsmän, judarna. I Baltikum förblev Förintelsen under
decennier en berättad men ej nedtecknad historia."
"Fortfarande idag på 2000-talet hörs aggressiva samtal om den
påstådda judiska skuldbördan för de stalinistiska deportationerna
under kriget. Budskapet är övertydligt: judarna fick vad de förtjänade.
I tidningarnas insändarspalter utpekas alltjämt judarna som ansvariga
för den stalinistiska terrorn."
Ingvar Lundin
Baltikum
och minnet av Förintelsen
"För att söka förstå Förintelsen,
vidden av katastrofen, förstå varför så många
balter blev angivare medlöpare, nazistpoliser , gettovakter
och också mördare går det inte att starta berättandet
med krigsutbrottet l939.
Fram till 1917 var 4,9 miljoner judar fångar i det judiska bosättningsområdet
som sträckte sig från Östersjön ner till Krim. Hela
det område som nu är Litauen låg i bosättningsområdet.
Här bodde judarna i en strikt reglerad tillvaro. Mycket var förbjudet,
litet var tillåtet. Hundratals lagar och förordningar styrde judarnas
liv. I Estland, Livland och Kurland som låg utanför det tillåtna
området fick formellt inga judar bo. De fanns där ändå eftersom
deras kunskaper och tjänster var efterfrågade. Men ester och letter
lyssnade till de lutherska prästerna som var lika nitiska som sina katolska
och ortodoxa kolleger. De predikade om judarna som Kristi fiender och balterna
lärde sig att judar var människor av sämre sort.
Om allt detta, om judiskt liv under tsarernas förtryck, må också berättas."
"... pinsamt var det att lyssna till den litauiska premiärministern
Andrius Kubilius när han på Förintelsekonferensen
i Stockholm 2000 äntrade talarstolen och deklarerade att hans
hemland alltid varit befriat från antisemitism. Ett hårresande
osant påstående. Kubilius gjorde avbön när
han var på hemmaplan igen och erkände att han varit felinformerad.
Det är inte meningsfullt att skjuta på sittande fågel,
vi lämnar Kubilius därhän. Men han illustrerar tydligt
hur det står till med historiekunskaperna bland hemvändande
exilbalter och alla andra som ger sig in i politiken där ju
onekligen uppgörelsen med det förflutna hör hemma.
Årskullar av skolbarn och universitetsstuderande har under de elva år
som gått efter befrielsen från sovjetoket inte fått någon
undervisning om Förintelsen och balternas delaktighet."
"Ingen rättegång mot misstänkta krigsförbrytare
för delaktighet i Förintelsen har slutförts i de baltiska
länderna. De uteblivna krigsförbrytarrättegångarna
välkomnas i stora kretsar i de baltiska länderna. Inga
vittnen behöver höras, ingen kan skuldbeläggas. Till
och med Rigajudarnas ordförande Grigorij Krupnikov som tidigare
envetet hävdat att misstänkta krigsförbrytare måste
ställas inför rätta menar idag att det kanske var
bäst som skedde. Han fruktar att en rättegång skulle
ha släppt loss antisemitiska krafter.
Det går inte att frigöra sig från känslan av otålighet
i Baltikum i väntan på vad som kunde sägas vara ”den
biologiska lösningen”. SS –veteranernas skara minskar år
från år, 1940- talets unga krigare har blivit 80-åringar.
De många balter som frivilligt gick nazisternas ärenden löper
nu på gamla dar föga risk att avslöjas. Gettots veteraner,
de överlevande från Förintelsen är i samma ålder.
Mordoffer, krigsförbrytare och medlöpare dör undan i raskt
takt. Snart är de borta. För sju år sedan fanns det i Lettland
omkring 120 överlevande från Förintelsen. Nu är den
lilla skaran halverad. De avlidna väntade förgäves på att
uppgörelsen med det förflutna skulle komma igång och de som ännu är
i livet är vissa om att deras vittnesmål aldrig kommer att efterfrågas."
Ingvar Lundin
|
