|
Varför tillåter du och andra historiker i Sverige att Forum
för levande historia för ut en skönmålande bild
av balters deltagande i förintelsen? Utställningen Baltutlämningen
producerad av Forum för levande historia, Historiska institutionen
vid Lunds universitet, Landsarkivet Lund, Regionmuséet Kristianstad
och Föreningen
Gamla Christianstad tar främst upp baltiska och tyska soldaters öde
som internerades i Sverige under och efter andra världskriget men berör
också civila baltiska flyktingar.
Utställningen Baltutlämningens hela text om balters delaktighet i
förintelsen eller andra brott mot mänskligheten är:
"I dagens självständiga republiker pågår en debatt
som handlar om vilken roll de egna SS-förbanden spelade i utrotningen av
judar i Baltikum. Ganska tidigt under den tyska ockupationen hade Estland blivit
förklarat ”judefritt”, samtidigt som utrotandet av
judar i Lettland och Litauen fortgick fram till krigets sista dagar.
Dessa övergrepp
förövades oftast av de tyska SS-trupperna och det är idag fortfarande
inte klarlagt i vilken utsträckning de baltiska SS-förbanden deltog
i dessa övergrepp. Klart är att
ett lettiskt SS-förband under tysk ledning deltog i mord på judar
1941.
I synnerhet i Lettland har denna debatt pågått ett antal år.
Skall man hylla de estniska och lettiska krigsveteraner som idag fortfarande
lever för att de stred för sitt hemlands frihet mot Stalins
Ryssland? Eller ska man i dagens historieskrivning
istället rannsaka eventuella övergrepp på judar? Den forskning
som har bedrivits i Baltikum har haft svårt att komma med konkreta svar
eftersom så få källor finns tillgängliga."
Din syn på balters delaktighet i judeutrotningen och brott mot mänskligheten är:
"Vi vet genom modern historisk forskning att estniska, lettiska och litauiska
förband var inblandade på alla nivåer både i Förintelsen
av judar, liksom i massmorden på kommunister, krigsfångar, romer
och andra. De hjälpte till att spärra av de områden
som
offren leddes genom, de deltog i jakten genom gatorna och skogarna
och de lät
sig lånas till exekutionsplutonerna."
Skillnaden mellan din syn och den som utställningen ger uttryck för är
så stor att de inte är förenliga. Denna oacceptabla skillnad
mellan utställningens text om balters delaktighet i förintelsen och
andra källors version finns också i flera andra fall.
Utställarna hänvisar till boken ”I Baltutlämningens
skugga” som
sitt fördjupningsmaterial. I denna bok tas balters delaktighet
i judeutrotningen inte upp mycket mer än i utställningen.
Men det finns en avgörande
skillnader. När utställningen
talar om att lettiska SS-soldater under tysk ledning ”deltog i mord på judar” talar
boken om att den lettiska avdelningen Arajs-kommandot under den tyske generalen
Stahlecker ”mördade omkring trettio tusen judar.”
I Baltulämningens skugga hänvisar också till en bok av Ingvar
Lundin om judeutrotningen i Baltikum, en bok som inte nämns i utställningen
där böcker kritiska mot PO Enquist bok om Baltutlämningen ges
det största utrymmet. Lundin beskriver mer utförligt
det som du tar upp i din text om balters inblandning på alla nivåer
i judeutrotningen och andra brott mot mänskligheten. Han talar
om hur letten Arajs samlar en grupp högerextremister och på eget
intitiativ erbjuder som judemördare åt tyskarna. I Riga tvingas ett
okänt
antal judar ihop i stadens synagoga och bränns levande inne medan
Arajs och hans män håller brandkåren borta och judarna
instängda.
Arajs kommer på så sätt i tjänst hos tyskarna
som judemördare
och kan med deras hjälp bilda den lettiska SS-truppen Arajs-kommandot
under formell tysk ledning men med en lettisk ledare som har en bevisad
förmåga att villigt tillsammans med sina män
utföra massmord på judar på egen hand.
Skillnaden är oacceptabel
Jag hävdar att skillnaden mellan din beskrivning och utställningens
text om balters delaktighet i judeutrotningen är oacceptabel. Din text är
publicerad på Forum för levande historias hemsida strax efter att
vandringsutställningen öppnade i Stockhom.
Under vintern hade den visats i Kristianstad och planerna är sedan att
den ska vandra vidare till Riga.
Till skillnad från texten på utställningens
skärmar som Forum för levande historia och andra utställare
tillsammans står bakom presenteras din text som ett personligt
inlägg i debatten och kommer inte besökarna av utställningen
till del. Det är att missleda allmänheten att publicera
en text på Forum
för levande historias hemsida utan att samtidigt klargöra
att utställningens
behandling av samma tema är radikalt annorlunda. Genom att bidra
med en personligt underskriven text som du inte påpekar står
i motsättning till utställningens
text legitimerar du statlig propaganda.
Stormaktsanpassad svensk propaganda
Den svenska statliga propagandan som den kommer till uttryck i utställningen
Baltutlämningen är ett hot mot goda grannrelationer i Nordeuropa
grundade på respekt för alla människors lika värde.
Dagens svenska propaganda tycks på liknande sätt som tidigare
vara en fråga om anpassningspolitik gentemot sin tids stormaktsintressen.
På slutet av 1930-talet och början av 1940-talet gällde
anpassning till Nazitysklands militarism och judeförföljelse.
Svenska krav om J-stämpel i tyska pass underlättade avvisandet
av judar så att de hamnade i koncentrationsläger. Med
förnekandet
av svensk hjälp till stridande tysk trupp i Norge och en falsk
bild av de tyska trupptransporterna genom Sverige har svensk propaganda
i 60 år
försökt skyla över vilken karaktär hjälpen
till den tyska militarismen hade, en tradition den statliga utställningen
Baltutlämningen fortsätter. Efter kriget gällde anpassning
till stormakten Sovjet vilket kom till uttryck med tysk- och baltutlämningen.
Idag ser den svenska staten till att nationer som är med i EU får sin historia skönmålad eller t.o.m.
förfalskad så att deras delaktighet i brott mot mänskligheten
blir osynligt. Andra nationer, och särskilt om den består främst
av ryssar, får en helt annan behandling.
Den tyska folkmordspolitiken gällde inte bara judar vilket inte
minst du själv har påpekat. I den tyska arméns plan
ingick också att
decimera ryssar, vitryssar, ukrainare och andra sovjetiska folk med
30 miljoner människor för att slippa besätta ockuperade
områden med så många soldater och utvidga tyskarnas ”livsrum”.
Men denna innebörd av krigsdeltagelse på Tysklands sida
på östfronten
nämns inte i utställningen där istället frihetskamp
mot ”Stalins
Ryssland” betonas vägd mot eventuell deltagelse i mord
på judar. Bara vid belägringen av Leningrad dog
närmare en halv miljon ryssar i den instängda staden. Den
baltiska högerextremismens kamp mot ”judebolsjevismen” som
bredde ut sig i de baltiska högerdiktaturerna under 1930-talet
nämns
inte heller i utställningen trots att myndigheten Forum för Levande
historia har ett särskilt uppdrag att uppmärksamma både judeutrotningen,
demokratins roll och alla brott mot mänskligheten.
Särskilt tydligt blir de ideologiska skygglapparna hos utställningen
när frågan om Finlands roll behandlas. Utställarna
hävdar
att Finlands roll var komplicerad som motiv för att ingenstans
i utställningen
nämna att Finland under fortsättningskriget 1941-1944 var
angripare och ockupant. Det är svårt att hitta en
sämre ursäkt för den EU-anpassade statspropagandan
där
ett brott mot mänskligheten och angreppskrig helt kan döljas
genom det falska påståendet att angreppskrig och ockupation är
så komplicerade att de därför inte kan påtalas.
Utställningen
går så långt att den använder sig av en falsk
karta där Finlands ockupation av Östkarelen i Sovjetunionen
suddas bort ur historien. Sovjetiska terrorn mot balterna med omfattande
deportationer till Sibirien påtalas i utställningen. Men
inte att Finland spärrade
in över hälften av den ryska civilbefolkningen i de erövrade
områdena i koncentrationsläger där de till skillnad
från
den finskättade lokalbefolkningen utanför lägren fick
lägre matransoner så att det uppst od en stor överdödlighet
bland ryssarna.
Historikernas roll
Jag vänder mig nu till dig och Sveriges historiker i hopp om att
en gång
för alla göra upp med den svenska statspropagandan. En
intresserad allmänhet, lärare och lekmän från
alla berörda länder är
viktiga för att en historieskrivning om Nordeuropa ska kunna
få fotfäste som behandlar alla människor som lika
värda
och alla folken med samma måttstock. Bara så kan goda
grannrelationer byggas. Ett första steg i en sådan process är
att sopa rent framför
egen dörr. För det krävs tilltro till att de som vill
delta i en uppgörelse med den svenska självbilden är
beredda att acceptera jämlika villkor i den offentliga debatten.
Historiker har i detta sammanhang en priviligerierad ställning.
Vi förväntars oss av
historikerna att de har specialkunskaper som gör dem särskilt
lämpade
att göra upp med en felaktig syn på historien. Historikerna
ges därför en självklar plats i massmedier och resurser
till forskning och konferenser där kunskap fritt ska kunna växa
fram och granskas.
Problem med statlig historieskrivning
Det bör vara särskilt angeläget för historiker att delta
i granskningen av en statlig myndighet som är satt att förmedla historisk
kunskap. Invändningarna mot att en statlig myndighet ska ha en sådan
roll är många.
Den liberala nättidningen Friktion
skriver i ledaren för nr 98, 9 juni 2003 att ”staten opinionsbildar
och skriver historia för ett specifikt syftes skull” är poängen
med projektet Levande historia från början och problemet. Friktion
citerar vad Lööw, överintendent för den nya myndigheten,
berättar att Forum för levande historia ska göra: ”samla
kunskap, ha föreläsningar och seminarier om kommunismens brott och
homosexuellas situation från andra världskriget till idag. Visa
filmer, öppna bokhandel. Forska, tillsammans med andra myndigheter
och tillsammans med universiteten.”. Problemet med en sådan
historieskrivande verksamhet är: ”Hur ska myndigheten förhålla
sig till den egna arbetsgivarens agerande? Eller ska staten inte vara
studieobjekt?” Friktions
kritik utgår från en liberal kritik av staten och totalitarismen.
Dessa liberaler menar att ”Totalitära system skapas ju
omöjligt utanför
staten. De växer till sig inuti.” Poängen därför
blir att ”de värsta hoten är inte nynazistiska banditgäng,
utan de goda krafternas oförmåga att se de totalitära
dragen i de egna handlingarna.” och
slutsatsen: ”Forum för levande historia kommer därför
att rikta strålkastarna mot problem utanför staten i första
hand. Några alternativ finns inte just eftersom det är
en myndighet.”
Erfarenheterna i Norge av att helt lämna över historieskrivningen
till historikernas eget fria kunskapssökande visar dock att
frågan
inte är så lätt. Det är först med upprättandet
av det nya Holocaustcentret i Oslo som uppmärksamheten riktas
mot de hundra taxichaufförer och närmare dubbelt så många
norska poliser som under ockupationen deltog i utlämningen av över
700 judar till döden i tyskarna koncentrationsläger. Likafullt
finns det anledning att uppmärksamma de principiella frågor
som den liberala kritiken ställer.
Ideologiskt väckelse eller välgrundad förståelse
Myndigheten Forum för levande historia sätter frågan på sin
spets. Dagens Nyheters ledarsida gjorde på Sveriges nationaldag 6 juni
2003 klart vad den ansåg var den nya myndighetens uppdrag:
”Att
sprida kunskap om Förintelsen utgör en hörnpelare
i arbetet.
Men verksamheten ska inte bara handla om nazismen. En viktig del
av uppdraget är
att på olika sätt också påminna om kommunismens
brott. Alla extrema religiösa och politiska rörelser,
som ger enkla svar kan bli farliga när de isolerar sig. Samhället
blir en konspiration och för anhängarna blir andra människor
antingen fiender eller vänner. Själva blir de den goda
sakens elit och våldet
blir legitimt. Denna beskrivning stämmer in på både
nazism och kommunism. Men medan nazismen är stigmatiserad
i vårt land, är kommunismen fortfarande en rumsren ideologi.
Trots historiens vittnesbörd. Se där en viktig pedagogisk
uppgift för
den nya myndigheten.”
Samtidigt tog Forskning och Framsteg upp debatten på ett helt annat
sätt.
Här beskriver Henrik Höjer i en ingående artikel
byggd på flera
intervjuer och skriftliga källor hur synen på förintelsen
växt
fram och ändrats sedan andra världskriget. Artikeln problematiserar
bruket av förintelsen som pedagogisk ”resurs” mot
rasism och mobbning. Det kan lätt leda till att förintelsen
framställs
som slutledet i en mobbningsprocess vilket kan skapa motsatt verkan
mot den man önskar. För många tankeled saknas för
att en sådan slutats ska kunna dras. Artikeln tar upp en broschyr
där
Forum för levande historia sägs jämställa Auschwitz,
Treblinka och Dachau med Kode, Ytterby och Klippan, tre platser i
Sverige där rasistiska
mord har begåtts. Förintelsen riskerar att trivialiseras
genom att ständigt framhållas som referenspunkt eller
metafor för allmän ondska menade den intervjuade Ulf Zander
och fick medhåll från flera andra.
Artikeln beskriver två huvudlinjer
i forskningen om förintelsen. I en första fas var
forskningen inriktad på den nazistiska ledningen och deras ideologi.
I en andra fas betonades att långt fler än nazister var
indragna i en byråkratisk process som förutsatte förintelsen
i ett land där antisemitismen inte från början var
särskilt
utbredd jämfört med andra europeiska länder. Ur detta
växte fram
två olika vetenskapliga förklaringsmodeller. Ett intentionalistiskt
perspektiv som betonade att förintelsen var ett uttryck för
en extrem ideologi formulerad redan i Mein Kampf på 1920-talet.
Ett annat mer funktionalistiskt perspektiv ser denna starka betoning
på ideoloisk
vilja som en efterhandskonstruktion. Man pekar snarare på att
det rört
sig om en mer improviserad karaktär utan så starka kulturella
rötter
där byråkrati och vetenskap, särskilt medicin och
teknik, låg till grund för förintelsens samtidiga
legitimitet och genomförande. Zygmunt Baumann framhävs
som en företrädare
för detta synsätt som vidgat förståelsen till
att gälla
det moderna samhällets statsapparat som planerar, ingriper och
dikterar medborgarens liv.
I Forskning och framsteg klargjordes
att det fanns ett alternativ till den av DN påbjudna fokuseringen
på extrema ideologier
som ensam orsak till brott mot mänskligheten och att Forum för
levande historias kanske utnyttjade förintelsen som en pedagogisk
resurs för arbete mot mobbning och
rasism på ett sätt som snarare få motsatt verkan än
den man önskade genom att demonisera snarare än att skapa
förstålse.
Kritik stämplas som historierevisionism
I en andra debatt om myndigheten hösten 2003 hävdade Daniel Brandell,
Martin Linde och Åsa Linderborg i Ordfront att en statligt styrd historieskrivning
strider mot liberala principer och leder till att demokratiers brott mot mänskligheten
förtigs. Denna
kritik avfärdades av Forum för levande historias överintendent
Helene Lööw och styrelsens förste ordförande f.d. minister
Lena Hjelm-Wallén med ovanligt hårda ord. Kritiken var nonsens,
hånfull och uttryck för historierevisionism. Lööw och
Hjelm-Wallén
utgick från vad kritikerna inte tagit upp och stämplade utifrån
dessa utelämnanden deras ståndpunkt som en ”revisionistiskt
präglad attack”.
Forums företrädare förnekade att myndigheten undviker frågor
som är besvärande för västvärlden. Nazism och rasism
som uppstått i väst tas upp. De hävdade istället att kritikerna
hade en obehaglig historiesyn som osynliggör slavarbetsläger
och brott mot
mänskligheten när kommunistregimer diskuteras och att de endast ”motvilligt” tar
upp våld, förtryck och skönmålar genom att omskriva terrorn
som ”tragiska öden”.
Lööw och Hjelm-Wallén såg inga problem kring statligt
historieberättande eftersom myndighetens roll är att förmedla,
popularisera, stimulera och initiera forskning, inte att bedriva någon
historieforskning.
Kritikerna menade att kontroversen om att en myndighet auktoriserade
en viss typ av historieskrivning inte fick något
svar. Att ”kommunistregimer har begått brott mot mänskligheten” är
välkänt menade de och var inget som förnekades. Det
som Forum för levande historia och många andra förtiger
menade de är att västmakterna begått och fortfarande
begår brott
mot mänskligheten. Men felet skulle bara förvärras
av att myndigheten också skulle ta upp denna fråga, då lägger
man bara ”ytterligare
ett kunskapsområde under diktat”.
Kulturminister Marita Ulvskog
avslutade debatten med att inget finns i Forum för levande historias
uppdrag som skriver fast historien utöver förintelsens
existens. Vänsterpartister slog in öppna dörrar.
Hon framställde
kritiken mot statlig historieskrivning som ett skenargument för
det egentliga syftet att Forum för levande historia skulle
undvika att ta upp brott mot mänskligheten
som begåtts i kommunismens namn.
Högt ställda krav
En tredje omgång i debatten om Forum för levande historia
som nu dessutom innefattar Historiska institutionen vid Lunds universitet
och andra
skånska organisationer kan alltså utgå från
högt
ställda krav av Lööw och Hjelm-Wallén.
Den
första
kan man tveklöst hålla med om. Alla brott mot mänskligheten
måste
behandlas likvärdigt utan ideologiska skygglappar. Det som
kan göras
tydligare är att även innefatta ekonomiska förhållanden
för att likvärdigheten ska vara trovärdig samt att
vi har särskilt ansvar att granska den egna delaktigheten.
Att skönmålning inte
accepteras är också viktigt vilket inte minst företrädare
för Forum för levande historia redan har gjort klart.
Likaså att
utelämnandet av relevanta brott mot mänskligheten från
en historieskrivning kan kritiseras skarpt. Det är dock att
gå för
långt innan de man kritiserar haft möjlighet till bemötanden
att stämpla sådana utelämnanden som historierevisionism.
Fortsätter
däremot den kritiserade parten att trots påpekanden
framhärda i en falsk eller skönmålande historieskrivning
finns det anledning att i hårdare ordalag ta avstånd
från denna typ av missbruk av historia. Det man kunde önska
var också att Forum för levande historia inte på förhand
stängde ute andra synsätt ur debatten än den att
antidemokratiska ideologier är huvudorsaken till brott mot
mänskligheten.
Detta som om det redan är bevisat att det bara är en
av två vetenskapliga
teorier som ska accepteras utan diskussion och som om demokratiska
stater direkt eller genom ekonomiskt förtryck inte kan utöva
brott mot mänskligheten.
Historikernas och granskningens frånvaro
Utöver Åsa Linderborg som i Aftonbladet krävt nedläggning
har historiker inte deltagit i striden kring utställningen Baltutlämningen
annat än i egenskap av representant för utställarna eller för
att stödja utställningens perspektiv innan kritiken kommit
fram ordentligt. Detta trots att det utifrån Forum för levande historias
egna kriterier finns anledning att skarpt kritisera utställningen.
Till
den mest prestigefyllda samlingen för att höja kvalitén
på historiekunskapen hör Svenska historikerdagar som hålls
vart tredje år. Här om någonstans borde historiker ta upp
de principiella och aktuella frågor som inrättandet
av en statlig myndighet
för spridning av historisk kunskap och initiering av forskning reser.
Det såg dessutom ut så att diskussionen om utställningen Baltutlämningen
skulle komma upp när Svenska historikerdagar ordnades på Uppsala
universitet 22-24 april 2005. Forum för Levande
historia var en av punkterna på konferensens dagordning med Åsa
Linderborg som en av deltagarna i debatten vilket tycktes borga för
en sedvanlig kritisk granskning.
Men frågan kom aldrig upp. Arrangörerna av diskussionen om
Forum för Levande historia var de själva, dessutom var Forum
för levande
historia medfinansiär för hela konferensen. En panel
med Linderborg och fyra andra personer med en mindre kritisk inställning
till projektet diskutera tillblivelsen och verksamheten. Bland
möjliga
deltagare nämndes statsminister Göran
Persson. Linderborg protesterade mot upplägget men såg
ingen annan möjlighet än
att ställa upp för att tydlig kritik skulle komma fram.
När programmet slutligen fastställdes tillkom fanns två
inledningspunkter där Forum för levande historia förklarades. När
väl
debatten kom igång
med en panel med fem deltagare blev den så kort att Linderborg
bara hann ta upp sin allmänna
kritik mot att en statlig myndighet ska skriva historia. Hon fick
inte tid att ta
upp frågan om myndighetens utställning Baltutlämningen
och dess syn på andra världskriget.
Är det så här Sveriges historiker ska tillåta
att en statlig myndighet använder sig av Svenska historikerdagar
för att undvika kritisk
granskning och samtidigt ge sig själva ett skimmer av vetenskaplig
legitimitet?
Gör upp med svensk propaganda
Inför firandet av hundraårsminnet av Unionsupplösningen är
det dags att en gång för alla göra upp med 60 år
av svenska lögner om frånvaron av militärt betydelsefull
hjälp
till stridande tysk trupp i Norge och bilden av transiteringstrafiken
genom Sverige. Det är dags att plocka fram bilder av en svensk
officer arm i arm med en tysk officer tillsammans med andra glada
och väldisciplinerade tyska
soldater och svensk tågpersonal framför en sittvagn
istället
för den missvisande bilden av en svensk vaktsoldat
med maskinpistol som bevakar kuvade tyska soldater som transporteras
i godsvagnar.
De ideologiska skygglapparna som sätter olika måttstock på hjälp
till den stat som genomför förintelsen eller brott mot mänskligheten
beroende på vem som utför det eller vem det drabbar och i vilken
ideologis namn man kan påstå att de utförs är
inte
hållbara. Demokrati eller diktatur, planhushållning eller
marknadsekonomi, småstater eller stormakter, små eller stora
folkgrupper måste
granskas med samma kriterier. Inte minst gäller det för
att vara trovärdig att granska sig själv.
Du och andra
historiker blir som det är nu delaktiga i att kritiken mot
Forum för levande historias skönmålning av balters
deltagande i massmord på judar inte kan bli tydlig och ske
med sedvanlig granskning av historieskrivning. Jag vill uppmana
dig att
göra ett ställningstagande om skillnaden mellan din beskrivning av
balters del i förintelsen och utställningen Baltutlämningens
text om samma fråga samt kräva att den publiceras på utställningen
och Forum för levande historias hemsida eller om detta inte
går att ta bort din text från hemsidan. Jag hoppas att du
och andra historiker vill bidra till en självkritisk uppgörelse
med svenskt statligt bruk av historien. En stat där kunskap om vad
som hänt i
historien underordnas historia som åskådningsexempel
för
att uppfostra till en viss medborgaranda är en stat där åsiktsfrihet
och vetenskap och därmed demokratin sitter trångt.
Med vänlig
hälsning
Tord Björk
|
