Tillbaka till Definitioner

Aktörer och aktörsformer

Stat, näringsliv och folkrörelser

 

 

Av Tord Björk och Jan Wiklund

 

 

 

Vem är det som handlar i denna nya värld? Finns det någon plats för folk i gemen? Är all makt förbehållen byråkrater i Bryssel och direktörer i transnationella företag?

Frågan om vem som kan handla kan ses ur flera synvinklar. Den som dominerar idag sätter staten i centrum och ser alla andra som under ordnade, eller i alla fall definierade utifrån sin relation till staten. Samtidigt ser man gärna marknaden som den avgörande platsen, där alla verkliga beslut fattas av konsumenter och producenter när väl det formella politiska systemet av stat och "icke statliga organisationer" har satt ramarna.

Huvudindelningen görs alltså mellan staten och icke statliga organisationer, en term översatt från engelskans Non-Governmental Organisations eller NGO. Inter nationellt har detta begrepp fått sitt genomslag i FN-systemet. NGO omnämns redan i den första FN-stadgan. Fram till runt 1990 omfattade det alla icke-statliga organisationer -- fackföreningar, företag, vetenskapliga institut, kyrkor, välgörenhetsorganisationer, kvinnoorganisationer, osv osv. Ibland har man bakat in kommuner och, när begreppet varit som populärast, t.o.m. Världsbanken eftersom den formellt inte är underordnad någon stat. Även organisationer där stater är med tillsammans med ideella organisationer kallar sig gärna NGO.

Detta statsfixerade synsätt har alltså bidragit till viss förvirring. Förvirringen har inte upphört men åtminstone har en diskussion påbörjats i takt med att begreppet NGO har spritts.

Inför Rio-konferensen protesterade t.ex. flera ledande miljöorganisationer mot att bli sammanbuntade med företagen; man menade att miljöorganisationer ofta hade mer gemensamt med stater än med industrin. Idag utesluter man ofta företagen ur NGO-begreppet och talar om "non-profit" NGOs, dvs icke vinst drivande icke-statliga organisationer. Flera folkrörelseorganisationer har försökt få FN-systemet att använda ett mer positivt begrepp istället för alla dessa "icke", t.ex. people's organisations eller citizens' organisations. Detta har dock ännu inte fått gehör.

 

Vem är aktör?

Traditionellt är den dominerande västerländska synen att det är individer som handlar, via skrivna eller oskrivna kontrakt med varandra. Denna till synes individualistiska filosofi blir sedan i praktiken raka motsatsen. De aktörer man uppmärksammar är företagen på marknaden och staten, båda starka kollektiva aktörer där individer underordnas marknadslagar eller byråkratier. De egentliga aktörerna i världen blir sedan dessa kollektiva aktörers företrädare, direktörer, politiker och byråkrater, medan folk i gemen får nöja sig med att vara åskådare. Förutom för statens och företagens företrädare ges också en marknad för icke-vinstdrivande icke-statliga organisationer som folk kan få skänka pengar till så att de kan påverka stater och företag.

Denna konventionella syn på världens aktörer har mött opposition från två inbördes konkurrerande synsätt.

Det ena delar in samhället i ägare och direkta producenter. Detta synsätt dominerade den arbetarrörelse som växte fram under 1800-talet och ligger till grund för det politiska partisystemet i industriländerna. Det har också starkt påverkat de nationella rörelserna i Syd som satte Nord i ägarnas roll medan de också lyfte fram bönderna som direkta producenter. Enligt detta synsätt finns det två grupper eller klasser i samhället som står mot varandra, medan andra grupper eller klasser, exempelvis självständiga småföretagare eller administratörer, har någon sorts vågmästarroll och kan stödja antingen ägarna eller de direkta producenterna. Enligt detta synsätt blir också staten ett uttryck för maktbalansen mellan klasserna och saknar i stort sett eget initiativ.

Det andra synsättet betonar könen. Enligt detta, feministiska, perspektiv sitter samhället fast i ett patriarkaliskt system dominerat av män där kvinnor förtrycks. Enligt detta synsätt kan också folkliga rörelser mot förtryck kännetecknas av patriarkaliska förtrycksmönster.

 

Folkrörelser, närstående organisationer och enskilda

Det denna guide sätter i centrum är folk i gemens möjligheter att demokratiskt bygga ett samhälle lokalt, nationellt och globalt. Det gör att det inte är nödvändigt att ta ställning helt för det ena eller andra synsättet. Istället tror vi att det räcker med en indelning i tre grupper: folkrörelser som handlar genom ömsesidighet, stater som handlar genom byråkratier, och företag som handlar genom marknader. Mellanformer och sammanblandningar finns i överflöd, men för klarhetens skull lämnar vi dem därhän tillsvidare.

Det är folkrörelser det råder mest oklarhet kring. Ofta har kunskapseliten svårt att särskilja vad som är karakteristiskt för folkrörelser och blandar lätt samman alla kollektiva aktörer som inte omedelbart kan sägas vara en stat eller ett vinstdrivande företag. Det är också folkrörelser -- folk som sluter sig samman för att värna om något de finner omistligt -- som har svårast att bli accepterade som jämbördiga med andra kollektiva aktörer.

Genom att ställa ömsesidighet och demokratiska värden i centrum för en indel ning av olika organisationer blir det möjligt att se ett mönster i mångfalden. Enligt den svenska grundlagen utgår all makt från folket. Många menar också att folket har rätt att i varje stund göra uppror om makten missbrukas. Det kan ske genom att man kramar träd, gömmer flyktingar eller välter hela systemet över ända som folk gjorde när de tvingade igenom den allmänna rösträtten genom kravaller hotade av polisens kulsprutor. Provisoriskt kan vi alltså låta politiska eller ekonomiska institutioner och organisationer sköta samhället, men vi tar oss rätten att avskaffa eller ändra dessa om det behövs.

Utifrån graden av ömsesidighet och demokratisk medverkan av folk i gemen -- lekmännen -- kan vi göra en indelning i folkrörelseorganisationer, frivilligorganisationer och icke-statliga organisationer (NGOer).

 

Folkrörelseorganisationer

Folkrörelser är kollektiv av människor som slutit sig samman för att värna något de finner omistligt, och som saknar röst i stat och näringsliv för att hävda sig. Folkrörelser bygger nästan alltid på både formell och informell demokratisk samverkan, eftersom deltagarna främst har varandra som resurser. De strävar också nästan alltid efter solidariska lösningar, dvs att kombinera sina egna omedelbara mål med mål som är till fördel för många, eftersom de behöver stöd att övervinna motstånd från etablerade hierarkier.

Avvägningar mellan koncentration på en klart begränsad konflikt fråga och den bredare solidariteten är inte lätt. De flesta folkrörelser växlar mellan dem. Fackföreningar betonar än de egna medlemmarnas intressen, än generella välfärdssystem för alla. Miljörörelser försöker än påvera miljöpolitiska beslut, än verka för en globalt solidarisk livsstil.

Avvägningar mellan att växa som individ i en kollektiv rörelse och att gå egna vägar är inte heller lätt. För den folkmajoritet som saknar direkta privilegier är oftast kollektiv samverkan nödvändig, både om man ska förändra sina villkor och om man ska vidmakthålla en demokratisk kultur präglad av ömsesidighet, där man själv inte nedvärderas. Folkrörelser är ett sätt att tillämpa en sådan kollektiv samverkan på det politiska planet, dvs i konflikter.

Det finns problem med folkrörelser. Ett sådant är att det ibland krävs professionalisering för att nå de mål folkrörelsen bildades för, särskilt om dessa mål är omfattande. Professionella har oftast delvis andra mål än lekmännen -- de måste leva, ha en lön och stabila arbetsvillkor. Därmed uppkommer konflikter inom rörelsen som inte alltid är lätta att få grepp om. Ett annat problem är att en folkrörelse kan tvingas köpslå med andra grupper för att bli starka nog. Och då kan de, om de inte håller hårt nog på sin integritet, bli underlag för andras maktutövning och lura sig själva. Det mest extrema fallet kanske var den tyska bonderörelsen på 20-talet som blev underlag för nazismen.

 

Frivilligorganisationer

Frivilligorganisationers syfte är att hjälpa andra. De kan göra stor nytta, särskilt i kris situationer. De fungerar som folkrörelser vad det gäller de som hjälper, och många folkrörelser har också drag av frivilligorganisationer eftersom hjälp till andra ofta ingår som en del i deras verksamhet.

Men det finns ett notoriskt problem med frivilligorganisationer &emdash; de bygger upp en relation mellan givare och klient där klienten är maktlös. Relationen är inte ömsesidig och kan därför t.o.m. bidra till att skapa ömsesidigt hat och förakt. Det har fått en del att dra slutsatsen att organisationerna främst är till för givarnas skull, för att de ska få känna sig goda och mäktiga.

Samma konflikt mellan lekmäns och anställdas intressen som i folkrörelser finns också i frivilligorganisationer. Men konflikten mellan givare och tagare är förmodligen viktigare.

Problemet är inte olösbart. Vissa frivilligorganisationer, t.ex. det engelska Oxfam, har också givit sig in i politiska kampanjer för att bekämpa de samhällsförhållanden som ger upphov till konstanta hjälpbehov. Därmed minskar avståndet till de egentliga folkrörelserna och samarbeten underlättas.

 

Icke-statliga organisationer, NGOer

Det som skiljer en icke-statlig organisation, som man oftast brukar upp fatta begreppet, från en folkrörelse eller en frivilligorganisation är att de inte bedriver omfattande egen verksamhet och/eller att de saknar demokratisk uppbyggnad. Deras uppbyggnad liknar företags med den skillnaden att de inte är vinstdrivande. Ofta utser ledningen själv sin efterträdare, och ofta är medlemskap inte öppet för alla.

Begreppet NGO används ibland också om breda koalitioner som syftar till att ge service åt många organisationer; dessa kan vara demokratiskt uppbyggda av dem de ger service åt. Ett exempel är Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer. Men det blir allt vanligare att ledningen utser sig själv och handplockar ett 'råd' av personer som sägs 'representera' avnämarna. Exempel är Earth Action och Earth Council. I Sverige är Naturliga Steget ett exempel på hur fackföreningar, kyrkan, vetenskapliga grupperingar och statliga organisationer har byggt upp en odemokratisk organisation runt en driftig entreprenör.

Oftast är en NGOs verksamhet begränsad till information, rådgivning, forskning eller att administrera hjälpprojekt. Begränsningen i verksamhetens allsidighet och den ibland odemokratiska uppbyggnaden i dessa organisationer gör att ett fåtal personer får stort inflytande. För det mesta är det den anställda personalen eller finansiärerna som bestämmer. Det är inte den demokratiska ömsesidigheten mellan drabbade människor som avgör utan marknaden, och den samhällsförändrande kraften blir ringa. Detta inses också av de flesta NGOer som inskränker sin roll till att ge service åt de människor som de ser som samhällets verkliga aktörer.

Trots odemokratisk uppbyggnad kan en del NGOer vara pådrivande för åtgärder i majoritetens intresse. I många sydländer kan demokratiska medlems organisationer bli dominerade av en medelklass som ser till sina egna begränsade intressen, medan en del odemokratiskt uppbyggda NGOer kan vara styrda av idealister med engagemang för de fattigaste. Globalt domineras dock NGOerna av resursstarka professionellt styrda organisationer som tränger ut dem som försöker organisera folkmajoritetens deltagande i politiken. Dessa NGOer är ofta beroende av att marknadsanpassa budskapet för att maximera intäkterna -- eller beroende av stat och näringsliv.

 

Relationer

Såväl folkrörelser som frivilligorganisationer och NGOer har alltså en roll att spela. Problemet uppstår när man blandar ihop deras roller. Det är folk rörelser som är aktörer, i kraft av sin demokratiska legitimitet. Frivilligorganisationer och NGOer kan spela rollen av rådgivare och stöd.

Det är inte alltid folkrörelser ser detta (frivilligorganisationer och NGOer brukar vara mer klarsynta om sin egen roll). Ofta tillskriver folk rörelseorganisationer NGOer och frivilligorganisationer mycket större makt än de har; det är deras professionella flyhänthet de ser och fäster överdrivet avseende vid.

 

Staten

De flesta staters syften var från början att exploatera befolkningar i aristokratiska kotteriers intresse. Den ständiga konkurrensen mellan stater i form av krig ledde dock efterhand till att de blev mer beroende av samarbete med sina befolkningar och med sina affärsmän. Detta tog sig uttryck i eftergifter -- folken tillgodosågs med rösträtt och socialpolitik, affärsmännen med att den statliga politikens främsta mål blev ekonomisk tillväxt.

Folkrörelsers erfarenhet av stater under 1900-talet är delad. Å ena sidan har stater varit ett medel för folkmajoriteter att hävda sig mot privilegierade särintressen genom generell lagstiftning. Å andra sidan har stater dels systematiskt försökt klippa klorna av folkrörelser genom antingen infiltration eller våldsamt förtryck, dels i lika hög grad stött folkrörelsernas motparter. Exempel på det förra är att sådana folkrörelsedeltagare som gör som staterna säger får ekonomiska bidrag. Exempel på det senare är att företag har tolkningsföreträde före arbetare och att miljöförstörande motorvägsbyggare får statsbidrag.

Folkrörelsers strategi gentemot staten kan vara av tre slag.

En är att att 'påverka' genom såväl rådgivning som exemplariska aktioner till ett bättre beteende och till reformer av olika slag. Styrkan i detta är att det är enkelt och överskådligt, svagheten är att medan staten reformerar enligt ens önskan på ett håll förstör den på tio andra.

En annan är att ta över statsmakten, antingen genom att vinna ett val eller genom att göra revolution. Styrkan i detta är att det har en symbolisk slagkraft, svagheten är att det i praktiken har lett till byråkratisering av politiken, till passivisering av lekmännen och till nationalstatlig låsning av politiken i en snabbt globaliserad värld, och beträffande revolutionerna en upptrappad våldsnivå i samhället.

En tredje är att etablera maktpositioner vid sidan av staten för att förhandla utifrån dessa. Styrkan i detta är att man kan uppnå oerhört mycket om man lyckas, svagheten är att det är svårt.

 

Företagen

Företag drivs av vinstintresse med syfte att överleva på marknaden. Som företag betecknas oegentligt nog både små företag som helt styrs av marknaden (t.ex. grönsaksbönder eller kvarterets cykelreparatör) och stora, ofta transnationella organisationer som styr marknaden genom överlägsna resurser, monopol och goda kontakter med stater och andra tvångsorgan.

De företag som skaffar sig monopol eller dominans på nya tekniska områden eller marknader kan för en tid ta ut övervinster som gör att de kan tillmötesgå folkrörelsers sociala eller miljömässiga krav för att slippa bråk. På så sätt kunde industrin i de rika länderna efter arbetarnas kollektiva på tryckningar dela med sig av sitt överskott samtidigt som den ekonomi de var en del av byggde på att arbetare i Syd överutnyttjades liksom naturresurserna.

Det är rimligt nog de monopolistiska företagen folkrörelser mest hamnar i konflikt med.

Folkrörelsers strategi gentemot företag har också traditionellt varit av tre slag.

Dels att konkurrera ut dem, t.ex. med kooperation eller andra 'inom-rörelsen-företag'. Fördelen med detta är att man samtidigt stärker sina egna resurser, nackdelen att ingen folkrörelse har så stora finansresurser att de kan konkurrera ut dagens TNF.

Dels att obstruera deras verksamhet eller hota att göra det, t.ex. med strejker, ockupationer, bojkotter och dålig pr. Fördelen med detta är att det är ganska effektivt och direkt, nackdelen -- om det nu är en nackdel -- att man måste vara många och välorganiserade för att klara av det. Det kräver basorganisering, det räcker inte med smågrupper.

Dels att använda staten emot dem, genom att ställa krav på lagstiftning etc. Fördelen med detta är att det är lätt (om man har goda relationer med staten, vill säga), nackdelen att man själv inte har någon kontroll över vad staten gör i praktiken. En variant av samma strategi är den att ta över staten, se ovan.

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org