Otaliga grupper deltar i kampen för samhällsförändring på otaliga fronter. Ibland tar de traditionella former, ibland lånar de Nord-modeller, ibland är de nyskapelser. Men vilket ursprung de än har bygger de i ökande grad upp regionala, nationella och internationella nätverk för att samla sin styrka, analysera idéer som har kommit upp lokalt, och utveckla nya synsätt och strategier.

Det fanns en tid på 70-talet när de sydamerikanska diktaturerna trodde de skulle finnas kvar för evigt.

De hade avskaffat politiska partier och stängt fackföreningar, oppositionsledare hade fängslats, flytt eller "försvunnit", pressen hade tystats och kritiska intellektuella hade avskedats. Det såg ut som allt var under kontroll.

Då, just när diktaturerna började tro att allt skulle gå som smort började de stöta på osynliga hinder på alla håll, hinder som det tog en tid att uppfatta.

Upplysningar om deras bäst dolda brott nådde på mystiska sätt europeiska förstasidor. Förtryck mötes av organiserat, inte spontant, folkligt motstånd. Ekonomiska och finansiella avtal föll på verkningsfull kritik levererad av just de intellektuella de trodde de hade fått bukt med.

Chilenare, argentinare, brasilianer, uruguayaner och paraguayaner minns den tiden väl. Nya sätt att organisera, stå emot och sprida demokratiska förslag hade kommit fram oberoende av regeringen och, vilket var värre, stöddes av en våg av solidaritet från Nord. Vilket förklarar de rasande angreppen från den chilenska diktatorn Augusto Pinochet på den "internationella komplotten mot mitt land".

Ungefär samtidigt började Asien bli en källa till huvudvärk för de transnationella företag som plundrade världsdelens naturresurser. Protester från ursprungsfolk vars livsbetingelser stadigt försämrades fick plötsligt ny internationell organisatorisk räckvidd. Bakom denna växande styrka -- fortfarande otillräcklig för att vända maktbalansen -- finns ett nät av osynliga trådar som länkar avlägsna urskogsbyar, bråkiga storstadsförorter och folkliga solidaritetsrörelser i Norr.

På 70-talet for en skälvning genom Afrika. Mitt bland vittgående politiska jordskred, plus etnisk, religiös och nationell konfrontation, grydde en känsla av kontinental tillhörighet bland dess invånare. Dessa nya villkor gynnade försök att återvinna traditionell kultur och allt den skulle kunna bidra med för att förbättra livsvillkoren. Sociala frågor, könsfrågor och miljöfrågor började debatteras. Folk började protestera mot godtycket och fattigdomen på nya sätt och uppmärksammades väl i Nord.

I Mellanöstern rörde det palestinska upproret upp en makalös nivå av ihållande folkligt motstånd; samtidigt tände ayatollornas maktövertagande på en våg av folklig mobilisering en form av islamsk fundamentalism som har skapat basen för en mängd politiska rörelser.

Syds totalitet av folkliga rörelser och icke-statliga institutioner (NGOer) är enorm, sammansatt och motsägelsefull. Under denna tid av förvirrande förändringar och angelägna utmaningar har systemet av folkliga rörelser och NGOer skapat en uppfinningsrik praktik och originella idéer, och reser kreativa frågor.

Dessa grupper arbetrar på ett otal skalor och deras kulturella, historiska, politiska och sociala rötter varierar. Många har överlevt och anpassat sig från tidigare perioder och överlämnats av århundradens religiösa, kulturella och produktiva traditioner. Exempel är traditionella jordbruksmetoder i Afrika, vissa afrikanska religioner i Sydamerika och Karibien, eller hela hantverket bakom traditionella ceremonier som diabladas i Bolivia och många rituella danser i Sydöstasien.

Dessa former av gemenskap överlever vanligen med större vitalitet på landet, i byar och skogar, och i utfattiga stadsdelar i Syds städer.

Det finns också former som återskapar organisatoriska strukturer som odlats fram i Nord: kooperativ, fackföreningar, studentföreningar osv. I Syd skiljer sig vanligen dessa organisationer påtagligt, både från de i Nord och från varandra.

Fackföreningar föregicks av industrialisering och uppstod först i Latinamerika, senare i Asien, Afrika och Mellanöstern. Några av de mest imponerande fackliga organiseringar under senare år har ägt rum i Sydkorea. Trots hårt förtryck organiserade sig arbetarna genom 70- och 80-talen, och drog nytta av protestantiska kyrkobaserade industrimissioner och katolska unga kristna arbetare. Dessa grupper drev skolor för arbetare i akademiska ämnen och dagliga överlevnadspraktiker, arbetsrätt och facklig historia. Detta dolda samarbete exploderade i offentligheten under den våg av demonstrationer 1987 då fackliga aktivister, studenter, religiösa aktivister och andra folkliga krafter samlades i kampen för demokratiska förändringar.

Det skulle vara omöjligt att räkna upp alla sfärer där kooperativ är aktiva: traditionell produktion (jordbruk, boskapsskötsel, hantverk, fiske, industri), service, hushåll, information, kommunikation, hälsa, stadsdelsförbättring, utbildning. Föreningar av kooperativ finns över hela Syd även om demokratiskt deltagande kanske inte är lika effektiv överallt.

I delar av Afrika har utvecklingen av kooperativ varit helt enorm (10% av Kenyas befolkning hör till åtminstone ett) och de har bidragit högst märkbart till att förbättra levnadsstandarden för sina ofta fattiga medlemmar. Kenyas jordbruksexport kommer främst från kooperativ.

Syds studentrörelse har alltid varit en källa till tänkare och aktivister som har varit beredda att se utöver sitt omedelbara egenintresse. I Kina var studenter tidigt på 1900-talet en drivande kraft i den nationella rörelsen och i Latinamerika skakade universitetsreformrörelsen samhällen från Argentina till Mexico 1908. Idag spelar dessa studentrörelser en ledande roll tillsammans med andra rörelser. Deras krav omfattar alltid sociala och politiska områden. Burma och dess proteströrelse 1988 är ett slående exempel. På SriLanka har studenterna också gått utöver lokala studentfrågor för att arbeta med frågor som angår hela landet. Sedan de gått in i den natioella politiken har studenter inte bara spelat en agitatorisk roll utan också en organisatorisk: de var drivande i den oppositionella rörelsen.

En annan grupp av folkliga organisationer uppstod för att värna om sätt att leva, känna, tro eller producera som hotades av globala eller lokala förändringar. De finns nu i de flesta byra eller förorter i Syd. På platser så långt från varandra som Malagasy eller Java hör praktiskt taget varenda bybo till en eller flera folkliga organisationer. Många javaneser är organiserade i arisan, spar- och kreditkassor som täcker hela landsbygden.

I de fattigaste grannskap samexisterar dessa nya lokala organisationer med informella organisationer som de fattiga skapat. Förhållandet till de tidigare mycket mäktiga grupperna kan vara ett av idigt stöd eller konkurrens. När de kommer i konflikt, i sydamerikanska städer t.ex, blir källor för utomstående stödförvånade när annars så lovande försök aldrig kommer nånvart. Obekanta med den lokala dynamiken lyckas de utomstående aldrig upptäcka betydelsen av oannonserat motstånd som uppstår när mer inflytelserika grannar drar sig undan och andra börjar ursäkta sig för att de inte gör något. I verkligheten har en osynlig informell organisation tagit ett beslut om att inte samarbeta med ett projekt.

Under mer förmånliga villkor har grannskapsorganisationer ofta intagit ganska radikala ståndpunkter och ibland givit upphov till figurer som "Superbarrio", den maskerade mexicanska hjälten som uppenbarar sig på grannskapsmöten för bättre gatubelysning, vatten eller bostäder. Han förklarar att hans mask är ett budskap: lita inte på ledare, lita bara till det organiserade grannskapets styrka.

Minoritetsgrupper organiserar sig liksom ursprungsfolk i skogen för att bevara sin miljö -- och överleva. Penanerna, ett folk i Malaysia, har blockerat skogstransportvägar för att skydda sin skog och sitt sätt att leva. I konfliktens kärna finns kontrollen och användningen av världens äldsta och rikaste regnskogar, Borneos, som innehåller den största mångfalden av växter och djur överhuvudtaget. I Amerika har så geografiskt skilda folk som Kunas, Yanomamis, Collas, Mapuches och Sioux rest sig gemensamt för att gå emot förstörelsen av Amazonas.

Andra grupper uppstår för att försvara minoriteters eller andra diskriminerades rätt.

Homosexuellas organisationer som försvarar fritt sexuellt val uppstod först i Europa och USA. Under lång tid tog homosexuella från fattigare klasser i tredje världen skydd i traditionellt toleranta organisationer vars förhållningssätt till sexuellt beteende var kulturellt mindre förtryckande. Detta är fallet med vissa religioner där umgänget med gudarna nödvändigtvis anförtros båda könen. Men idag finner de uttryck i alltmer uttalade organisationer som ingriper i det sociala och politiska livet.

I många länder leder homosexuella grupper kampen för att motverka AIDS. I Malaysia har hotet från AIDs mobiliserat vad som en gång var en belägrad underground av homosexuella och stimulerat ett slags öppnande. Representanter för Skära Triangeln, de homosexuellas organisation, har intervjuats på TV och i tidningar och har fått visst stöd från hälsovårdsdepartementet. Deras ansträngningar verkar fungera. "Åtminstone i homosexuella kretsar i Kuala Lumpur har vi fått AIDS under kontroll", säger Skära Triangelns talesman. "De flesta homosexuella praktiserar säker sex och använder kondomer."

I gamla civilisationer var kvinnor symboler för fruktsamhet och natur; idag organiserar de sig mer och mer för att kämpa för sina och framtida generationers rättigheter. Tredje världens feminism har tillägnat sig det mer universella feministiska tänkandet och antar också ett mer speciellt ansvar i förhållande till hela samhällens överlevande. I många rörelser för mänskliga rättigheter är det kvinnor som tar upp fängslade eller försvunna ledares fallna mantel.

Organisationer som Socialistiska Kvinnointernationalen samordnar många olika nationella strömningar. Men de verkliga handlingarna sker på basnivå. Där ingår t.ex. det arbete som görs i Saharawis flyktingläger som främst sköts av kvinnor (de flesta män finns i den armé som uppehåller de marockanska ockupanterna i Västsahara). I ett annat ockuperat territorium, Palestina, blir kvinnor alltmer aktiva på alla nivåer av social och politisk kamp, inklusive fackföreningar. Palestinska Arbetarkvinnokommittén har etablerats både för att organisera kvinnor i fackföreningar och konfrontera fackföreningarnas mansdominerade hierarki.

De mest intressanta stegen tas förmodligen i byar och skogar där kvinnor leder rörelser för att ta tillbaka och försvara traditionella kulturer och miljön. De leder 70 procent av världens miljöaktioner, enligt en rapport från Fjärde Tvåårskongressen om Världens Framtid och Hopp i Managua 1989. I Indien leder kvinnor trädkramarrörelsen i Himalaya. I Kenya finns över 600 kvinnogrupper för att plantera träd i syfte att motverka landets allvarliga avskogningsproblem.

Fast de är mest synliga i studentrörelser är unga människor också aktiva i kooperativa rörelser och mer informella kollektiva produktionsnätverk i många fattiga tredje världensamhällen. Till och med gatubarnen har börjat agera: ett nationellt möte inom Brasilianska Gatubarnsrörelsen drog mer än tusen meninos da rua till Brasilia. Grundat 1985 hävdade gruppen nästan en miljon ungdomar och 3.000 gaturådgivare som medlemmar fem år senare.

Det finns också andra slag av organisationer som varken institutionaliseras eller registreras. De uppstår och konsolideras för att de är effektiva -- de tillgodoser framgångsrikt uppfattade behov och krav -- och för att grannskapen identifierar sig med ledare som kommer från em själva. Ju fattigare en grupp människor är, desto mer djuprotade är dessa informella organisationer. De kan vara osynliga för den utomstående och visa sig bara vid kristillfällen, när någon omvälvning tvingar grannskapet att handla -- vilket det gör med förvånansvärd samordning. Hjälparbetare som kommer till mycket fattiga områden under naturkatastrofer har lärt sig detta, liksomläkare och socialarbetare som är permanent baserade i sådana områden. Guatemalanska ursprungsfolk som härdats av krig och folkutrotning är ett exempel. Andra är reaktionerna i Rio de Janeiros slum när de konfronterades med våld, och upproren i Caracas, Buenos Aires och Rosario efter prishöjningar på basvaror.

På den andra, mer synliga sidan av spektrum finns institutioner för forskning och handling -- NGOer som ofta får stöd från grupper i Nord. De representerar en stor spännvidd av politiska övertygelser och driver olika, ibland motsatta, ståndpunkter. De ger sig in i samhällsfrågorna genom att ibland stödja existerande organisationer, ibland skapa nya.

I Tredje världen uppstod NGOer när samhällskonflikterna var på uppgång och de ifrågasattes ur många olika synvinklar. I Latinamerika spelade de en roll i motståndet mot diktaturerna, och idag har de funnit sina platser i demokratiseringsprocessen och i att förbättra de mycket fattigas levnadsstandard, som eroderats av de konstitutionella regeringarnas nyliberala politik. Liknande processer har utvecklats på andra ställen. I Filippinerna belyste folkmaktens störtande av diktatorn Marcos i februari 1986 inflytandet för de NGOer som arbetade med de fattiga och för mänskliga rättigheter. I Afrika växte NGOerna kraftfullt under 80-talet, särskilt i södra och östra Afrika men också i Rwanda och Senegal.

Vissa typer av grupper har spritts över Tredje världen, ofta genom att dra nytta av stöd från NGOer i Nord. Konsumentskyddsföreningar, t.ex., utvecklades först i Asien och sedan i Latinamerika. Konsumtion berör väsentliga aspekter av levnadsstandarden, t.o.m. själva överlevandet. Och efterhand som de har vuxit har dessa organsiationer lagt alltmer tyngdpunkten på det senare. Ursprungligen uppbyggda av medelklasskonsumenter riktar de nu in sig på de fattigas problem. Idag bryr de sig mindre om den individuella konsumtionen och mer på lokalsamhällets kollektiva. De fattigas levnadsstandard är nu huvudsaken i mycket av vad de tänker och gör, något som bland annat tar sig uttryck i sådana projekt som lokala koloniträdgårdar.

I februari 1990 samlades ett stort NGO-möte från både Nord och Syd i Reus i Spanien, organiserat av stiftelsen El Taller. Ett dokument från detta mötet definierade en NGo som en organisation som är "i grunden oberoende av regeringar och bidragsgivare, så att de tar sina beslut själva". Det fortsatte med att påpeka att sådana organisationer måste ha "utvecklat en strukturell vision av fattigdoomsproblemet" och syfta till att främja demokratisering, social förändring och mänskliga rättigheter samtidigt som de betonar aktivt deltagande av "marginaliserade befolkningar" och visar "känslighet för kulturella värden i utvecklingsprocessen".

(...)

NGOer bygger nya horisontella broar av samarbete mellan folk i Nord och Syd, oberoende av ojämlika officiella förbindelser. Ändå finns många hinder. På Reus-mötet hördes mycket kritik mot brister hos de nordliga NGOernas personal -- deras yngdom och oerfarenhet, att de är överarbetade och inte har tid för utbildning, deras brist på utrymme för att analysera förhållandet mellan nord- och syd-NGOer, deras sjunkande motivationsnivå. På den institutionella nivån pekades det på att många organisationer lade ner för mycket kraft på att söka pengar, att deras relationer med det egna samhället var svaga, att det finns konkurrens mellan nord-organisationer inte bara om pengar utan också om rätten att stödja vissa projekt, och att nordliga organisationers förhållande till Syd "saknar genomskinlighet".

Ännu mer -- många NGOer från Syd skulle vara tvungna att slå igen utan ekonomiskt stöd från Nord-organisationer, eller åtminstone vara tvungna att ändra sitt sätt att arbeta avsevärt. Man kan uppmärksamma att vissa Nord-organisationer försöker omvandla innehållet i sina förbindelser med Syd-organisationer, bort från givar-mottagar-uppdelningen till mer av samarbete. En sådan förändring innebär större deltagande för Syd-organisationer i beslutsfattandet internationellt, inklusive inflytande över hur pengarna fördelas, och större intresse för Nord-organisationerna för utbildningsprogram om Tredje världen i sina egna länder.

Miljörörelsen har erbjudit dramatiska exempel på hur invånare i en europeisk stad kan ha förbindelser med ett stamsamhälle i Amazonas. Men man måste också ägna sig åt mer stadgade frågor som internationella ekonomiska förhandlingar. Ett exempel på det var den internationella konferensen om GATT i juni 1990, organiserad av Novib, en holländsk utvecklings-NGO. Motivet för att samlas var inte bara information, utan att diskutera hur Syds intressen skulle tas tillvara i ett diplomatiskt forum där både Syd-och Nord-organisationer var frånvarande och där Nords och Syds regeringar stod emot varandra.

Många europeiska NOGer samordnar sitt arbete och arbetar gemensamt gentemot nationella myndigheter och EU-institutioner. Många NGOer, både från Nord och Syd, är representerade av NGOernas arbetsgrupp om Världsbanken, och släppte ut ett dokument 1990 som innehöll allvarlig kritik av denna institutions verksamhet och av de sociala effekterna av den struk-turanpassningspolitik som banken har stött.

Ur NGOer och folkrörelser växer nätverk som omfattar många regioner och institutioner och sprider sig över hela länder och t.o.m. flera länder. Dessa nätverk är horisontella organisationer som systematiskt försöker underöka de alternativ som skapas av praktisk lokal påhittighet. De är naturliga arenor för att samordna och analysera erfarenheter och hur dessa kan påverka mer generell politik. Det är här nya frågor, tendenser och ideer kommer fram. De kan också formulera strategier som underlättar lokalsamhällens deltagande i den lokala maktstrukturen och ta kontroll över den. Dessutom kan de göra upp egna program och projekt i större skala.

Dessa nätverk ger upphov till en alternativ politisk vision som stiger från basen utan att sållas bort av snäva ideologiska föreställningar; snarare föds de ur lekfullhet och vanvördnad, särskilt för akademisk visdom.

Sådana nätverk är särskilt väl utvecklade i Asien. De innefattar Kärnvapenfritt Stilla Havet, Asiatiska rådet för mänskliga rättigheter och Kvinnornas reproduktiva forum som innefattar hundratals NGOer från mer än 20 länder. De ägnar sig åt internationell kärnavveckling, mänskliga rättigheter respektive kvinnors ställning. I Latinamerika möts ledare för över 20 stora NGOer från hela kontinenten regelbundet för att debattera gemensamma problem och formuelra strategier, främst i förhållande till internationella bidragsgivare.

Third World Network, TWN, skapades i november 1984 för att "stärka de fattigas och uteslutnas röst och ge den internationell kraft; öka kunskap och erfarenhet om alternativ till det rådande utvecklingssystemet och bygga upp en internationell ram som, i termer av analys, medvetande och handling, kan handskas med transnationaliseringen av utvecklingsproblemen."

Samordnad av Penangs Konsumentförening i Malaysia växer TWN över Asien, Latinamerika och Afrika, länkar samman engagerade organisationer och människor, delar information och organiserar kampanjer om frågor som tropiska skogar, de nya GATT-bestämmerlsernas följder på tredje världens ekonomi, hälsa och bostäder.

Nationella nätverk har också påtaglig betydelse. Ett i Bangladesh, t.ex. har 15.000 medlemmar. I Filippinerna här sex nationella nätverk förbundna av en "gemensam etisk kod". Ett av dessa, Stiftelseföreningen omfattar själv 88 NGOer "inblandade i samhällsutveckling, välfärd, teknik, konst och kultur, utbildning och hälsa."

(...)

En fråga som återstår att besvara är hur långt det sociala och politiska inflytandet av dessa nätverk kommer att sträcka sig i Tredje världens framtid. I vilket fall som helst figurerar NGOer och folkrörelser idag bland de mest aktiva och dynamiska aspekterna av det mänskliga samhället i slutet av 1900-talet.