Demokratins bärare var i princip färdig 2005. Sen dess har jag fått reda på ytterligare sådant som borde ha stått där, och mer lär det bli. Eftersom det knappast är realistiskt att göra om hela boken för den skull kommer jag att registrera sådant här istället – något som för övrigt är förutsett i bokens förord.

Kapitel 1. Aktörerna

 

Angående stater och kapital som rutiner

Jag har kallat stater och kapital för rutiner. Den internationella forskningen använder begreppet institutioner, vilket jag åtminstone borde nämna. En institution är en organiserad förväntan på ett visst handlande, som finns där för att begränsa den valfrihet som om den blev allenarådande skulle göra våra liv orimligt osäkra och kostsamma.

En av de ledande insitutionsforskarna, Douglass North, skiljer mellan formella och informella institutioner, där de formella närmast tycks motsvaras av det jag kallar stater och kapital - dvs institutioner som helt utan människors medvetna påverkan ändå är i stånd att få fram resultat på grund av den förväntan på ett visst handlande som de skapar. De informella institutionerna skulle då motsvaras av det civila samhällets regler som upprätthålls medvetet eller omedvetet av de människor som ingår där.

De formella insitutionerna går på autopilot - de tar ingen hänsyn till vilka lik de går över i sin framfart. De styrs av grova abstrakta principer, kapitalet av kapitalackumulationen, staten av lagarna och över- och underordningen, och deras samarbete av den heligförklarade äganderätten.

De informella institutionerna styrs av den sociala responsiviteten och den moraliska ekonomin, dvs de ingåendes föreställning om det önskvärda, som kan vara hur fingraderat och mångsidigt som helst. Men detta har jag redan skrivit om.

Litt: Douglass North: Institutionerna, tillväxten och välståndet, SNS 1993, samt Understanding the process of economic change, Princeton University Press 2005

Man skulle förstås kunna nämna något om den sociala responsivitetens evolutionära grund för att att ro hem poängen: nämligen att samarbete lönar sig, av den anledningen har rotat sig i vårt DNA, och därmed sitter hårdare i vår personlighet än både stat och kapital som bara är kulturskapelser.

Litt: Robert Axelrod: The evolution of cooperation, Basic Books 1984, och Matt Ridley: The origin of virtue, Viking 1996.

Folkrörelsecykeln

Detta avsnitt har visat sig vara en stötesten för många läsare på grund av sin abstrakta karaktär. Rimligen borde jag ha placerat det allra sist, kanske som ett bihang, och alldeles säkert med många fler exempel som om det stod sist skulle kunna tas ur bokens kapitel.

 

Kapitel 2: Scenen, världen

Utveckling

Det är möjligt att jag har varit lite för föraktfull mot begreppet "utveckling". Det finns en sorts utveckling som även den mest kritiske borde kunna acceptera - en växande kollektiv förmåga att använda naturlagarna till människans fördel, som förbättrar livet för dem som är bäst på detta, om än ofta på bekostnad av dem som inte hänger med i den tekniska utvecklingen. Jag vill dock inte betona den för hårt - miljökrisen visar att den inte är rätlinjig, och att det som kan synas vara en utveckling framåt kan leda in i en återvändsgränd.

Litt: Erik Reinert: How rich countries got rich and why poor countries stay poor, Carroll & Graf 2007 beskriver "utvecklingens" kärna just som ökad kunskap om produktionsmetoder och förmåga att värna den kunskapen och föra ut den i praxis. Och Joseph A. Tainter: The collapse of complex societies, Cambridge University Press 1988, visar att det som tycks vara "utveckling" ibland kan vara synnerligen destruktivt.

Däremot kan man påpeka att skälet till att världsmarknadssystemet hela tiden växer är det faktum att det finns stordriftsfördelar inom industrin, och att därför den som är störst vinner. Och att därför alla strävar efter att bli så stora som möjligt - vilket får till följd att det kräver att mer och mer råvaror dras in i systemet. Och därmed allt större periferier, som inte får del av dessa stordriftsfördelar utan bara av avtagande avkastning. Ojämlikheten i systemet växer därför hela tiden.

Eftersom jag tidigare har påpekat vad som var nytt för varje hegemonicykel kan jag också lägga till Bunkers & Ciccantells punkter:
- Holländarna lyckades pressa transportkostnaderna genom att industrialisera fartygsbyggande i trä
- Engelsmännen pressade tillverkningskostnaderna genom att använda stenkol för energiframställning och järntillverkning, och senare använda dessa fördelar för att bygga järnvägar och ångfartyg
- Nordamerikanerna utvidgade stordriftsfördelarna radikalt med storföretaget och pressade transportkostnaderna genom att först använda olja för energiutvinning.

I samtliga dessa fall kunde man alltså pressa transaktionskostnaderna och förbilliga sin egen maktutövning och på sikt också hela samhällets.

Litt: Stephen Bunker & Paul Siccantell: Globalization and the race for resources, Johns Hopkins University Press 2005.

Kondratievcykler

Kapitlet beskriver de s.k. Kondratievcyklerna som en bakgrundsfaktor till folkrörelsers agerande. Däremot missar det helt att beskriva hur folkrörelser själva påverkar dessa.

Antagligen är världsmarknadssystemets ”normala” tillstånd bara spekulation. Det är trots allt lättast att tjäna pengar på pengar och slippa producera. Men inför mer hotande rörelsemobiliseringar är det tänkbart att världens makthavare skärper sig och styr världen ”seriöst” ett tag, för att om möjligt locka de mer privilegierade inom rörelsemobiliseringen att avfalla och istället stödja makten.

Så exempelvis punkterade franska revolutionen den spekulationsfas – ”Kondratiev B” – som hade rått 1775-1795 och förmådde världens makthavare att kanalisera in resurserna i den senaste tekniken och de senaste mest effektiva produktionsmetoderna, dvs textilindustrimaskiner.

Spekulationsperioden 1830-1850 tog slut då chartismen och revolutionerna 1848 tvingade de härskande att bli mer seriösa - i det fallet genom att satsa på den nya teknologin järnvägar och ångmaskiner

Och efter spekulationsperioden 1875-1895 var det arbetarrörelsens allt mer välorganiserade uttryck som tvingade fram satsningen på stål och elektricitet.

Satsningen på bilism och hushållsmaskiner efter spekulationsperioden 1920-1940 är nästan övertydligt ett resultat av de framgångsrika arbetarrörelserna i Norden och USA tillsammans med de framgångsrika nationella rörelserna i Ryssland, Indien och Kina.

Och den till syes ändlösa förlängningen av spekulationsperioden 1975- är på motsvarande sätt ett resultat av frånvaron av effektiva folkrörelsemobiliseringar. Den "globala rättviserörelsen" var/är i huvudsak en mobilisering av småbönder och slumbefolkning i Syd, och det har inte räckt till; mobiliseringar i systemets kärna har inte svarat upp tillräckligt för att något "seriöst" svar ska uppstå.

Fast detta kanske lika gärna hör hemma på kapitel 10.

Litt om kondratievcykler: Carlota Pérez: Technological revolutions and financial capital, Edward Elgar 2003; Chris Freeman & Francisco Louçã: As time goes by, Oxford University Press 2001. Ingen av dem nämner något om folkrörelser dock.

 

 

Kapitel 3. Folkrörelser före världsmarknadssystemet

De klassiska imperierna

Man borde kanske nämna, som en bakgrund, att problemet med de antika imperierna inte var stora välståndsströmmar i allmänhet, utan massiv krigföring och förslavning.

Vad som definitivt borde nämnas är att målet för folkrörelser under antiken i regel var att avskaffa skuld, och ofta också lyckades med detta på så sätt att stater för att bibehålla någon form av legitimitet var tvungna att stryka alla skulder. Det kanske var detta som gjorde att senare ideologiskt genomarbetade rörelser som kristendomen och islam var så angelägna att tematisera skuld.

Tematiseringen var dock inte lika genomgående överallt. Kristendom och islam var mest skuldfientliga, hinduismen betydligt mindre. Kanske för att det romerska imperiet var unikt bland antika imperier i att aldrig avskriva skulder. Enligt romersk rätt var allt ägande absolut, även fordringar.

Jag har nog också varit för njugg mot konfucianismen; enligt Graeber var den en sorts kompromiss mellan imperiet och folkliga rörelser som buddhism, taoism och mohism som gjorde det möjligt för imperiet att överleva genom att bli paternalistiskt och sätta böndernas välgång främst - bland annat genom att bli lika skuldsättningsfientligt som de postimperiella regimerna i väst.

I vilket fall innebar alla de här rörelserna en enorm framgång för vanligt folk - slaveriet, inte minst skuldslaveriet, försvann, krigen bantades till rimliga nivåer och skatterna likaså. Detta bör betonas.

Litt: David Graeber: Debt - the first 5000 years, beskriver hur skuldsättning och skuldslaveri blev en naturlig följd av klasskillnaders uppkomst i en gåvoekonomi. Den romerska principiella vänligheten mot spekulation och skuldsättning har påpekats av Michael Hudson: Entrepreneurs: From the Near Eastern takeoff to the Roman collapse, i David Landes et al, eds: The invention of enterprise: Entrepreneurship from ancient Mesopotamia to modern times, Princeton University Press 2010.

Kristendomen

Det bör göras klart att kristendomen var en rörelse bland den relativt väletablerade medelklassen av stadsbaserade hantverkare och småköpmän som drabbades av imperiets härjningar. Samt att den blev framgångsrik för att dess deltagare uppförde sig solidariskt mot inte bara varandra utan också mot andra närstående, t.ex. under de två stora epidemier som decimerade imperiets befolkning på 200-talet resp 300-talet. Den erbjöd en social säkerhet som inte fanns på annat håll - ungefär som Hamas idag. Någon offentlig hälsovård fanns ju inte på den tiden. Och icke-kristna visade oftast en häpnadsväckande egoism och tänkte bara på sitt eget skinn.

Man kan också påpeka den konkreta feministiska grund som drog kvinnorna till den kristna rörelsen - att den förbjöd aborter. Sådana var vanliga i det romerska imperiet trots att de var livsfarliga. Barn var en ekonomisk belastning, och många barn splittrade arvet, och männen tvingade därför kvinnorna till abort.

Litt: Rodney Stark: The rise of Christianity, Princeton University Press 1996.

Möjligen betydde det också något att kristendomen erbjöd även den fattige att vara delaktig i det romerska imperiets potlatchkultur - "änkans skärv" som lika mycket värd som den rikes guldmynt.

Litt: Peter Brown: Through the eye of a needle, Princeton University Press 2014.

Kristendomen var inte den enda rörelse som florerade vid den här tiden. Det fanns många, som alla främst karakteriserades av intensiva kollektiva danstillställningar, ett slags antika ravefester, som ett sätt att uttrycka gemenskap i den kaotiska imperieverkligheten. Mest känd är den dionysiska rörelsen. Vissa forskare håller för troligt att även den kristna rörelsen höll på med sådant innan den blev en hierarki med en fot i staten - men skilde ut sig genom att också organisera sig permanent och solidariskt, vilket ledde till att den blev hegemonisk.

Litt: Barbara Ehrenreich: Dancing in the streets, a history of collective joy, Henry Holt 2006

Islam

Det bör påpekas att Islam var en sorts kompromiss mellan kapitalister och folk, baserat på att skuldslaveri var totalt förbjudet. De förlorande i denna allians var givevis staterna som var notoriskt instabila i den islamska världen.

Litt: David Graeber: Debt.

Kina

Det är synd att ming-upproret är så föga känt i detaljer. Men man borde ändå kunna konstatera att det startade som en serie samtidiga lokala uppror, många av dem inspirerade av folklig religiositet, som på grund av sin mångfald översteg regimens förmåga. Landet föreföll istället splittras upp på en massa lokala regimer av krigsherrekaraktär; en viktig orsak till Mings slutliga seger var att denna rörelse dels skapade en allians mellan de folkliga upproren och lokala överklasser på en nationell, anti-mongolisk grund, dels satsade mycket mer på att skydda och bygga upp än andra grupperingar som mest slogs och plundrade.

Litt: John W Dardess: The transformations of messianic revolt and the founding of the Ming dynasty, i The Journal of Asian Studies vol 29 no 3, 1970.

Inför den europeiska hegemonin

... bör vara ett nytt underkapitel här. Eventuellt istället en inledning till nästa kapitel.

En bakomliggande faktor bakom alla "tidigmoderna" revolter var att staterna med den tekniska utvecklingen fick ett omättligt begär efter resurser samtidigt som skattebasen utvecklades mycket långsamt. Jordbruk har per definition en avtagande avkastning, och folkökning ledde till ökad fattigdom och minskad förmåga att tåla skatt. Samtidigt klarade staten inte av att beskatta de verksamheter som utvecklades, dvs industri och handel, eftersom de som kontrollerade dessa var duktigare på att smita undan. I en del fall dukade helt enkelt staterna under för att det inte fanns mer att ta. Så var det i Spanien på 1500-talet, så var det i England, Kina och Osmanska imperiet på 1600-talet, så var det i Indien och Frankrike på 1700-talet, och så var det i Kina och Japan på 1800-talet.

Dock var det bara i England och Frankrike som missnöjd överklassfraktion (tillfälligt) allierade sig med underklassrörelser, baserat på tesen om allas lika värde, vilket fick konstruktiva följder i fortsättningen – det gick under ett par hundra år att åberopa dessa allianser och dess förutsättningar i nya mobiliseringar. De europeiska imperierna stärktes också snarare av revolutionerna, medan de asiatiska försvagades så att europeerna kunde lägga beslag på dem till slut.

Detta skulle kunna hänga ihop med de europeiska regimernas stabilare förankring. Dessa ansträngde sig för att representera en hel klass medan icke-europeiska regimer bara var familjedynastier som stötte bort så många att det skadade dem själva i slutänden.

Litt: Jack Goldstone: Revolution and rebellion in the early modern world, University of California Press 1991; C.A. Bayly: The birth of the modern world 1780-1914, Blackwell 2004.

I Kina fortsatte taoistiskt och buddhistiskt inspirerade synkretiska hemliga sällskap att göra livet osäkert för överheten. Det stora vita lotus-uppror i centrala Kina, i det nyligen koloniserade gränslandet mellan nord och syd, fick nästan regimen att kollapsa på 1790-talet. Bakgrunden var ökande korruption plus regimens försök att utrota all opposition mot detta – ”ambitiös imperiebyggnad”, som Wang kallar det för. Regimen kunde bara räddas genom att backa från mycket kontroll, och genom att lämna över till lokala eliter. Mer om detta dock i kap 4.

Litt: Wensheng Wang: White lotus rebels and South China pirates, Harvard University press 2014

Dessvärre tycks litteraturen om indiska anti-imperierörelser ohyggligt svår att hitta. Sikherna - från början en religiös reformrörelse riktad mot å ena sidan kastväsende och andra hierarkier, å andra sidan övriga reformrörelsers världsfrånvändhet - blev på grund av detta både folkliga och ekonomiskt framgångsrika. Efter att ha gynnats av det tidiga moghulimperiet mötte de alltmer av misstänksamhet och motstånd och började beväpna sig till skydd. Efterhand som skattetorkan började kväva imperiet karvade småhövdingar bland sikerna, förenade av representativa församlingar, ut en maktsfär i Punjab även om de tycks ha utrotats i andra delar av imperiet. Inbördes osämja mellan militärbefälhavarna inbördes samt mellan dessa och resten av sikh-menigheten gjorde dock riket till ett lätt byte för Brittiska kompaniet 1849.

Litt: J.S. Grewal: The Sikhs of Punjab, The New Cambridge History of India II.3, 1990;

Mahratterna betraktas ännu idag som en nationell mobilisering i Maharashtra men liksom den svenska Vasaregimen urartade det snart till en samling aristokratiska dynastier som emellertid lyckades lägga under sig större delen av Indien söder om Gangesslätten.

Beträffande bondeuppror - bland andra från den militanta Jat-kasten i Delhis närhet - letar jag fortfarande källor.

 

 

Kapitel 4. Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet

Skatteuppror och puritaner

Det framställs i texten som att skatteuppror motiverade och organiserade av reformkristna rörelser bara fanns i Nederländerna. Men det var fel, det fanns många fler sådana i Frankrike, även om dessa slutade i kompromiss och inte i seger. Möjligen för att de leddes av regionala aristokrater utan särskilt mycket av de köpmannaintressen som var så starka i Nederländerna och som var svårare att locka till avfall med små eftergifter. Även i Nederländerna gick det trögt i början innan den traditionellt inriktade aristokratin hade lärt sig ta hänsyn till borgerskapets och de direkta producenternas behov, och erbjuda åtminstone de förra en plats i upprorets ledning. Parker anser att den nederländska revolutionen egentligen bestod av tre oberoende revolter som successivt ledde till allt större samstämmighet mellan aristokratiska traditionalister och reformkristen köpmannaklass.

Litt: Wayne te Brake: Shaping history, University of California Press 1998. Geoffrey Parker: The Dutch Revolt, Penguin 1977

Det är helt korrekt att upproren i början av perioden var uppror från hela landsändar mot staten men med tiden utvecklade sig till underklassers uppror mot överklasser. Emellertid är det styrande där inte tiden eller staternas utveckling utan helt enkelt kommersialiseringen - när maten blir kommers faller överklasserna ifrån.

Litt: William Brustein: Class conflict and class collaboration in regional rebellions 1500 to 1700, Theory and Society 1985:4

Franska revolutionen

Här bör det återigen påpekas att franska revolutionen bröt ut efter femton år av spekulationsekonomi, som också inkluderade ideologiskt rättfärdigande från de s.k. fysiokraterna. Bland annat gjorde staten försök med marknadspriser på mat istället för att ta ansvar för folkhushållet – vilket ledde till bröduppror i hela Frankrike. En stor våg av bröduppror 1774-75 döptes redan av samtiden till Mjölkriget och kvävdes av undantagstillstånd och militärt förtryck, för vilket givetvis regeringen fick ansvaret.

Och att det brittiska systemet som etablerades därefter baserades på den "seriösa" investeringsdriven för mekanisering av textilindustin.

Litt: Fernand Braudel: Världens tid, Gidlunds 1988, Florence Gauthier: Political economy in the eighteenth century: Popular or despotic?, ur Economic Thought 4.1, 2015.

Likaledes kommer det dåligt fram att bönderna hela tiden kämpade för att få bort skatter och avgifter till nominella jordägare, samt försvarade sådana kollektiva rättigheter som dessa försökte upphäva - typ byallmänningar. Den kampen hade varit den huvudkraft som garanterade att nationalförsamlingen var så villig till reform som den faktiskt var. Men eftersom de som satt där själva socialt stod nära större godsägare blev de alltmer konservativa ju längre tiden gick och värnade alltmer om ägandet och marknadspriserna. Bönderna, som entusiastiskt hade stött revolutionen i början blev därför alltmer desillusionerade. På en del håll gick det så långt att de började stödja hovet igen, i tanke att man kunde spela ut den ena överheten mot den andra. Denna tendens blev ännu mer uttalad sen nationalförsamling och konvent i syfte att få pengar nationaliserade kyrkans egendomar och började skära i dess organisation. För bönderna innebar detta byråkratiska ingrepp i församlingarnas liv, och franska bönder reagerade lika häftigt som dalkarlarna gjorde mot Gustav Vasas indragning av kyrkklockor.

Litt: P.M. Jones: The peasantry in the French revolution, Cambridge University Press 1988

 

 

 

Kapitel 5. Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna

Här bör också påpekas systemets "seriösa" svar på mobiliseringarna 1848, 1880-talet och 1930-talet, i form av satsningar på ny teknik och ny realekonomisk tillväxt.

Massmarknad och industri

Michael Burawoys idéer om olika arbetsregimer är dåligt integrerade i kapitlet i övrigt, kan man tycka. Kanske skulle man skriva så här istället (från "Arbetarrörelsers handlingsmöjligheter avgörs..." fram till "... vara ytterligare ett skäl till splittring":

Arbetares möjlighet att göra motstånd mot kapitalisters överhöghet varierar beroende på vilken form denna överhöghet tar sig, dvs hur arbetsregimen ser ut. Och den varierar över tid och rum.

I industrisamhällets barndom var verksamheterna små och övervakades lätt av kapitalisten själv, ungefär som hantverkarmäster övervakade sina verkstäder i ännu äldre tid. Ofta var kapitalisten dessutom just hantverksmäster och behärskade själv varje länk av produktionen, och således var möjlig för arbetarna att i någon mån identifiera sig med. Man har kallat den formen av kontroll despotisk eller entreprenöriell. Det var svårt för arbetarna att under dessa förhållanden hävda sin rätt, men inte omöjligt vilket visas av att gesällskap och mästare redan på medeltiden slöt kollektivavtal. Arbetarnas underläge på arbetsplatsen kunde här kompenseras av stads- eller till och med landsvis organisering baserad på yrkeskunskapens prestige.

När verkstäderna växte under 1800-talet krävdes en mer kollektiv organisation för att övervaka arbetarna. Den organiserades först efter traditionellt militära principer, med förmän som övervakade arbetarna och direktörer som övervakade förmännen, ofta i flera led. Denna form av kontroll har kallats hierarkisk eller patriarkalisk. Förmännens kontroll var mest direkt eftersom de hade närkontakt, och tog sig ofta brutala och egenmäktiga former. Det var mot dessa brutala former, mer än mot låga löner och långa arbetstider, som arbetarrörelsens strider under generationen runt 1900 oftast riktade sig. Det uppdämda motståndet fick sin utlösning i folkrörelsevågen 1905-1912 som tvingade kapitalisterna att skapa nya former av kontroll.

En specialform av denna hierarkiska regim är vad Burawoy kallar bolagsstaten. Den innebär att statsmakten tar på sig en stor del av ansvaret för att kontrollera arbetarna såväl på arbetsplatsen som i samhället i stort. Detta brukar vara vanligt i kapitalfattiga länder som siktar till snabb industrialisering och har praktiserats i såväl Sovjetunionen och Polen som i Sydkorea, Brasilien och Sydafrika. Arbetarna tvingas här bekämpa staten direkt, och mycket riktigt var det också arbetarrörelsen som drev fram demokratisering i alla de nämnda fallen utom Sovjetunionen.

Den nya formen av kontroll som skapades efter folkrörelsevågen 1905-1912 har kallats byråkratisk eller teknisk. Den bygger på att kontrollen byggs in i tekniska strukturer typ löpande band och i övrigt består i fixa regler som slås fast i en blandning av kollektivavtal och ensidiga diktat från bolagsledningen. Arbetarnas motstånd tar här ofta sikte på att ändra på reglerna och i detta syfte manipulera den tekniska strukturen till sin fördel.

Givetvis utvecklades inte hela näringslivet samtidigt. Den despotiska regimen finns kvar i små, kapitalfattiga och perifera företag, och den byråkratiska slog aldrig igenom på allvar annat än i de ledande företagen. De olika samtidigt existerande arbetsregimerna har resulterat i en uppsplittring av arbetarklassen som kommer att utredas mer i Kapitel 8.

Det finns tydliga tecken på att en ny form av kontroll är på väg att etablera sig, och som skulle kunna kallas kommersiell eftersom den består i individuella köp- och säljkontrakt i en sorts entreprenadsystem. Någon fast arbetarrörelserepertoar har i det fallet inte utvecklat sig ännu, men vissa forskare knyter den ökade användningen av såkallad "social movement unionism" dvs mobilisering av lokalsamhället i arbetskonflikter till den här formen av arbetsregim.

Litt: Richard Edwards: Contested terrain, Basic Books 1979; Michael Burawoy: The politics of production, Verso 1985. Beverly Silver: Forces of labor, Cambridge University Press 2003

Den svenska arbetarrörelsen

Den starka svenska strejkrörelsen under 1920-talet nämns som en styrkekälla till folkhemspolitiken efter 1932. Men man bör också nämna att denna strejkrörelse fick en rivstart med det som kallats "hungerkravaller" 1917. Några kravaller var det dock inte tal om, utan ofta mycket välorganiserade bröduppror där arbetarna organiserat krävde de gamla, "rättvisa" priserna på mat enligt brödupprorens traditionella sed.

Det första och stilbildande brödupproret ägde rum i Västervik i april 1917 och organiserades av en kommitté med anknytning till de viktigaste fackföreningarna. Sedan följde bröduppror på ett hundratal ställen, varav det i Seskarö i Norrbotten utvecklades till regelrätt ockupation av ett helt samhälle under några dagar. Sammanlagt torde någon kvarts miljon ha deltagit.

Rörelsen hade framgång på så sätt att arbetarrörelsens gamla krav på allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag genomfördes. Detta ledde till stärkt självkänsla, till nästan hundraprocentig facklig organisering och till 20-talets kraftfulla strejkvåg.

Litt: Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917-1918, Prisma 1967, samt Hans Nyström: Hungerupproret 1917, Zelos 1994.

Det är för övrigt inte bara Jan Myrdal som har intygat den svenska arbetarrörelsens mycket höga kulturella standard under perioden fram till 50-talet, det har även hans ideologiske motståndare socialdemokraten Arne Helldén gjort i boken Social arrogans, Carlssons 1994. Hänvisning gärna till Jonathan Rose, kap 10 nedan.

Arbetarrörelser som juniorpartners

Beträffande storstrejken i Hongkong 1925-26 bör det framhållas att det inte bara var de kinesiska köpmännen i Guangdong som krävde strejkens slut - hade det varit så hade det förmodligen inte varit något problem. Men även bland de strejkande själva växte tvivlet på varför man ensamma skulle offra sig för kinesiska nationella mål. Och kommunistpartiet, som drev den nationalistiska linjen, använde också ganska arroganta metoder, inte sällan våld, för att driva igenom ståndpunkten mot de lokala fackföreningarna som i första hand värnade sina medlemmars intressen. Vilket inte direkt minskade tvivlet.

Litt: Robert James Horrocks: The Guangzhou-Hongkong Strike, 1925-1926; Hongkong Workers in an Anti-Imperialist Movement The University of Leeds, Department of East Asian Studies, 1994.

 

 

Kapitel 6. Systemperiferiernas försvar mot centrum

Den europeiska periferin

I boken hävdar jag att den nationella rörelsen i Polen var ett elitprojekt. Så var det väl också fram till upproret 1863. Därefter började stadsmedelklassen närma sig bönderna på ungefär samma sätt som i resten av den europeiska periferin - med skolor, bibliotek och förhärligande av bondekulturen.

Litt: Maciej Bartkowski: Recovering nonviolent history; civil resistance in liberation struggle, Lynne Rienner 2013.

Ryska revolutionen

Naturligtvis bör det också påpekas hur den ryska utmaningen bidrog till att driva fram den "seriösa" investeringsdriven efter 1945.

Islamistisk populism

Ett perspektiv som inte alls finns med i boken är att islamismen blommat upp under den s.k. skuldkrisen, och att islam är fientlig till ränta. Islam måste ha legat mycket nära till hands för dem som drabbats av IMFs diktat.

Slutord

En enkel hänvisning till Sydländernas ökade självförtroende efter 2000 och till Kap 10 bör göras.

 

 

Kapitel 7. Böndernas försvar mot matmarknaderna

 

Möjligen bör bonderörelser placeras före nationella rörelser. De senare baserades ju i inte ringa grad på de förra.

Man borde nog också vara lite tydligare med vad som missgynnar jordbruk gentemot andra näringar - det handlar ju inte bara om att vara leverantör ytterst i kedjan och vara detta under perfekt konkurrens. Det handlar också om att skälet till detta är att man är oförmögen till stordriftsfördelar.

Systemcentrum: kooperation och världsmarknadsmotstånd

I samband med bonderörelser i Frankrike bör man inte missa vinkriget 1907. Vinodlare i Languedoc gick i strejk i protest mot fabriksframställda viner. De fick också kommunerna att gå i strejk vilket berövade staten dess skatteintäkter, och de arrangerade massmöten med hundratusentals deltagare. När staten till slut gav vika och lagstiftade mot fabriksvinerna gick vinodlarna vidare och uppfann principen AOC, Appellation d'Origine Controllée, en sorts copyright på matprodukter ägd av en bygd som vem som helst får använda som lever upp till bygdens kvalitetskrav.

Litt: Georgees Ferré: 1907, La guerre du vin, Loubatières 1997.

Den tidiga 1900-talspolitik för att lösa den s.k. jordbrukskrisen (som fortfarande dröjer sig kvar) i iländerna borde kunna beskrivas som
- misslyckat försök att lösa jordbrukets problem med stordrift
- stora insatser av kemikalier och energi vilket ledde till försämring av matkvaliteten och till att jordbrukarna blev beroende av insatsvarumonopol
- överförande av förädligen till stadsbaserade storföretag vilket klämde lantbrukaren mellan ännu fler monopol
- statliga bidrag vilket ledde till att priset på mark ökade, till att priserna på jordbruksprodukter minskade och till byråkratiserade relationer som bara de största jordbruken har resurser att utnyttja.

Dessa problem hör tll det som dagens lantbrukarmobiliseringar försöker hantera.

Litt: Se hänvisningarna i Jan Wiklund: Bygg landet igen

Mexikanska revolutionen

Här har jag helt glömt bort Cristeros! Dvs det kristet motiverade upproret mot den revolutionära regimen på 20-talet som visserligen drogs igång av kyrkan av egoistiska skäl, men som bönderna i västra Mexico entusiastiskt anslöt sig till för att regimen struntade i bönderna när väl det upproriska Morelos hade fått sitt. Mycket riktigt förnyades regeringens intresse för jordreformen strax därefter.

Det bör vara möjligt nu att skriva mycket mer om 00-talets globala småbondemobiliesring - eller kanske detta ska göras i kapitel 10?

 

Kapitel 8. De marginaliserades strävan efter likaberättigande

 

Artonhundratalets feminism

Inledningen är en smula rörig. Det blir tydligare om man redan från början gör klart att artonhundratalets kvinnorörelse i första hand var en skapelse av den evangeliskt väckta medelklassen i de framskridna industriländerna England och USA samt i någon mån Norden. Det rimliga är då att man börjar med ett litet stycke om vad denna evangeliska väckelse kommer ifrån: organisatoriskt grundad i 1600-talets engelska revolution, och med fokus på individuell perfektion. Det var medelklassens kvinnor som hade mest resurser, tid och pengar, att ägna sig åt detta, och självklart krävde de också att legala begränsningar för deras engagemang måste tas bort.

Först gällde detta tillträde till yrken där perfektionen kunde få utlopp, plus rätten att förfoga över egna medel.

Mer om den evangeliska rörelsen generellt, inklusive dess avläggare nykterhetsrörelse och slaverimotstånd, kan sen beskrivas i kapitel 10.

I länder som låg utanför denna sfär, t.ex. de väl så industriellt avancerade Frankrike och Tyskland, var kvinnorörelsen oändligt mycket svagare, och förmådde inte hävda sig mot de patriarkala maktstrukturerna förrän efter andra världskriget.

Lite mer om metoder borde också in. Den viktigaste var att engagera sig i den evangeliskt motiverade perfektionsrörelsen, t.ex. mot sprit och prostitution, vilket blev spjutspetsen för utvecklingen mot rösträttsrörelsen. I övrigt var det petitioner som gällde och som envist upprepades, som en sorts mätare på hur stort stöd man kunde mönstra.

Upplösningen av rörelsen i början av 1900-talet kan också vara tydligare än i boken. En mycket starkt bidragande orsak var enligt Evans att medelklassens kvinnor kände större solidaritet med sin klass än med sitt kön. När arbetarrörelsen växte till slöt de följaktligen upp bakom statsmakten som den var. Det var en utveckling som började tidigast i de länder där kvinnorörelsen var svagast, typ Frankrike och Tyskland, men hade nått kärnländerna i samband med första världskriget. Fram emot 20-talet ägnade sig de större amerikanska kvinnoorganisationerna mest åt att hetsa mot svarta och kommunister, och de brittiska åt att försvara imperiet.

Litt: Richard Evans: The feminists, Croom Helm 1977

 

Bosättarkoloniernas pariarörelser

Bosättarkolonister är dock inte de enda etniskt exklusiva överklasser som kan tänkas, dvs etniskt exklusiva överklasser baserar numera inte nödvändigtvis sitt övertag i jordägande. Vanligare i våra dagar är etniskt exklusiva kapitalistiska nätverk av exempelvis kineser i Sydostasien, indier i Östafrika, och libaneser i Västafrika och Latinamerika. Det är ovanligt att sådana provocerar fram folkrörelser av de uteslutna, menar Amy Chua; vanligare är att det resulterar i populistisk partipolitik organiserad av konkurrerande inhemska eliter.

Emellertid menar Chua att många av våra dagars auktoritära regimer har sin grund i sådan etnisk exklusivitet, t.ex. Marcos i Filippinerna eller Suharto i Indonesien som båda beskyddade kinesernas övertag; sådana regimer provocerar ofta fram klassöverskridande demokratirörelser av den typ som så småningom störtade både Marcos och Suharto. Typiskt nog är det dock de inhemska eliterna som både organiserar och drar de största vinsterna av sådana rörelser. McAdam, Tarrow & Tilly beskriver exempelvis hur försöken att parallellorganisera mer folkliga krav mot Marcos led ett ganska snöpligt nederlag i enighetens namn så snart rörelsen började växa 1986.

Litt: Amy Chua: World on fire; how exporting free market democracy breeds ethnic hatred and global instability, Doubleday 2003; Doug McAdam, Sidney Tarrow & Charles Tilly: Dynamics of contention, Cambridge University Press 2001.

 

 

Kapitel 9. Civilsamhällets självförsvar

 

Jag påstår på ett ställe att allmänningsrörelser ofta "svaga, diffusa eller utspridda". Detta bör verkligen kvalificeras.

I systemperiferierna (både globala och nationella) försvaras allmänningarna av lokalsamhället och av de kategorier som brukar allmänningen för sin försörjning. På så sätt har ibland imponerande mobiliseringar byggts upp. Men över tid och över rum har de ofta försvarats av minoriteter som har motiverats av strävan efter individuell perfektion - i systemcentrum av efterföljare till 1800-talets evangeliska väckelse, i Indien av efterföljare till de hinduiska reformrörelser som formade den bengaliska renässansen. Detta har varit en styrka och en svaghet: rörelserna har haft en imponerande uthållighet, men ofta haft svårt att mobilisera så brett som skulle behövas för att nå målen.

Försvaret av resursbasen

Det bör på ett tidigt stadium påpekas att det finns två radikalt olika sätt att förhålla sig till miljökrisen. Ett kännetecknar i första hand de europeiska bosättarkolonierna, där man betonar vildmarken som hotas av människorna.Det andra är mest utpräglat i bonde- och fiskarmiljöerna i Syd där man betonar försvaret av resursbasen mot olika slags fotlösa profitörer. Europa ligger någonstans mitt emellan, med samexistens för båda.

Det förra förhållningssättet leder gärna till den mest hållningslösa opportunism - om det är "människan" som hotar "naturen" ligger det nära till hands att alliera sig med vem som helst, även med skövlande storbolag; alla är vi ju på fel sida om barrikaden. Om det istället handlar om försvar av den egna resursbasen gör man inte sådana misstag, då är det klart redan från början var hotet finns.

I internationell miljörörelsediskurs har det senare förhållningssättet kommit att kallas "miljörättvisa", environmental justice. Det är ett något oegentligt begrepp eftersom miljökrisen inte i grunden handlar om "rättvis fördelning" utan är en intressekonflikt mellan profitörer och de direkta producenter som hamnar i dessas väg.

Litt: Timothy Doyle: Environmental movements in majority and minority worlds, Rutgers University Press 2005; Ramachandra Guha och Juan Martinez Alier, Varieties of environmentalism, Earthscan 1997.

Narmadarörelsen bör beskrivas på ett mer seriöst sätt än jag har gjort i boken (jag hade inte tillgång till någon bra litteratur när jag skrev den). Den var ju, som jag säger, en av de tre rörelser som drev fram makthavarnas delvis framgångsrika desarmeringsförsök i Rio 1992.

Det är möjligt att man kan ta den här beskrivningen mer eller mindre rakt av.

Litt: Alf Gunvald Nilsen: Dispossession and resistance in India - the river and the rage, Routledge 2010.

Övriga allmänningsrörelser

I slutet av uppräkningen av marknadens mer betänkliga sidor kan man också stoppa in en sammanfattning: att marknaden tvingar oss att behandla alla andra människor uteslutande som medel och inte som potentiella partners, vilket är förödande för samhällsfreden.

 

 

Kapitel 10. Folkrörelsesystemet

 

I genomgången av de samlade folkrörelseerfarenheterna finns det mycket att säga om perioden fram till 1848 som bara kommer fram glimtvis i den övriga texten. Det fanns i systemcentrum två parallella traditioner efter ungefär 1760-talet.

Det fanns den republikanska traditionen, med rötter i medeltida kommunrörelser och de mobiliseringar som lett fram till revolutionerna i Nordamerika och Frankrike, vars ledande princip var "vi är folket, och kommunen/staten ska styras för vårt bästa", och vars ledande handlingsprincip var solidariteten. Den var starkast i Frankrike, vid Medelhavet och i Latinamerika, den hade staten som fokus, och den blev bestämmande för arbetarrörelsers och nationella rörelsers traditioner.

Det fanns också den evangeliska traditionen, med rötter i medeltida kättarrörelser och den holländska och engelska revolutionen, vars ledande princip var den personliga perfektionen, och vars ledande handlingsprincip var plikten att stå upp och vittna mot all synd. Den var starkast i England och USA, den hade fokus på att handla i vardagen och den blev bestämmande för bland annat kvinnorörelsers och fredsrörelsers traditioner.

Båda dessa borde beskrivas närmare.

Litt: Om republikanismen kan man läsa t.ex. i Jill Harsin: Barricades; the war of the streets in revolutionary Paris 1830-1848, Palgrave 2002, Maurice Agulhon: The republic in the village, Cambridge University Press 1982, och Ronald Aminzade: Ballots and Barricades, Princeton University Press 1993. Spridningen utanför Europa berörs i C.A. Bayly & E.F. Biagini: Giuseppe Mazzini and the Globalization of Democratic Nationalism, Oxford University Press 2008.

Den evangeliska traditionen, som den tog sig uttryck i Nordamerika, beskrivs av Michael Young: Bearing witness against sin, University of Chicago Press 2006. Både den republikanska och den evangeliska traditionen berörs i W. H. van der Linden: The international peace movement 1815-1874, Tilleul 1987.

Kanske också den hybrid mellan ovanstående som blev bestämmande för arbetarrörelsen i Norden och UK som tog fasta på kollektivt organiserad självbildning för att nå makt i samhället. Med otroligt stor effekt så länge som den fungerade, men som ledde till kollaps när självbildningstraditionen aborterades genom ett samarbete mellan statsfunktionärer och yrkesintellektuella som inte ville släppa in s.k. halvbildade i finrummet.

Litt: Jonathan Rose: The intellectual life of the British working classes, Yale University Press 2002

Rimligen borde man också nämna vilka motsvarande traditioner i åtminstone Indien, Islamländerna och Kina som hade betydelse för folkrörelsers utveckling där när det var så dags (bortsett från den republikanska traditionen som importerades). Detta vet jag tyvärr lite om. För Indiens del känner jag till bhakti-traditionen (som hade nog så motiverande funktion för Gandhi) och dess moderniserande utlöpare via den bengaliska renässansen, för islamländernas islam och dess moderniserande utlöpare den politiska islamismen, och för Kinas del de hemliga sällskapen som betydde så mycket för det kinesiska kommunistpartiet. Men fanns det fler?

Man kan notera att de inhemska rörelsetraditionerna alla hade fokus på kollektiv självhjälp och att handla i vardagen. Medan alltså den republikanska traditionen med dess fokus på statsmakten var en import från systemcentrum. Det torde hänga ihop på något vis med det av Jack Goldstone nämnda samarbetet mellan folkliga rörelser och missnöjda elitfraktioner som endast fanns i Europa. Utan ett sådant samarbete är det omöjligt att ställa kravet på del i statsmakten.

Litt: Jack Goldstone: Revolution and rebellion in the early modern world, University of California Press 1991

Framtida folkrörelser

Detta avsnitt skrevs medan folkrörelsevågen 1994-2001 fortfarande levde i färskt medvetande. Mobiliseringarna nu är ju betydligt mer nationella än de var då. En ny upplaga skulle naturligtvis ta hänsyn till att denna våg till större delen är historia, med sina segrar (kollaps för Washingtoninstitutionerna, ökad makt för Syd, kraftig demokratisering i rörelsevågens centrum, Latinamerika) och missräkningar. Men framför allt med sina erfarenheter och nyskapelser. Inte minst den att folkrörelsevärlden nu definitivt har sitt centrum i Syd. Men också att vi nu vet att vi kan organisera globala mobiliseringar på ett rimligt demokratiskt vis.

Möjligen bör man, efter uppräkningen av rörelsevågens tre trådar (småbrukarrörelsen - som det nu för övrigt går att kartlägga bättre än det gick 2005 -, IMF-upproren och samarbetena mellan olika allmänningsrörelser), nämna statliga Sydinitiativ som t.ex. South Commission.

Litt: Vijay Prashad: The poorer nations, Verso 2013.