Köp boken här

 

Finns det en folkrörelseteori? 

Folkrörelsecykeln

 

När man beskriver ett skeende råder oss Johan Asplund att se det hela som ett drama, med akt, aktörer, scen, medel och mål. De fem frågor som måste besvaras av framställningen är vad?, vem?, när och var?, hur? och varför?. Om man glömmer bort någon av frågorna gör man sig enligt Asplund skyldig till reduktionism och förvrängning av sin berättelse [1].

I det här kapitlet beskriver jag vilka kollektiva aktörer som uppträder i pjäsen. Själva pjäsen börjar i Kapitel 3.

Aktörerna är tre. Var och en är företrädare för, eller stöder sig på, en viss typ av organisation eller struktur med en viss sorts inbyggda mål eller drivkrafter, som fundamentalt skiljer sig åt och som i hög grad styr aktörernas handlande. Aktörerna kan kallas staten eller förvaltningen, näringslivet eller kapitalägarna, och folkrörelserna. Eventuellt skulle man kunna lägga till en fjärde aktörstyp, nämligen dem som vi provisoriskt kan kalla de intellektuella.

De tre aktörstyperna organiserar sig runt de tre olika möjliga fördelningsmekanismerna för livsförnödenheter: redistribution, marknad och ömsesidighet [2]. Redistribution eller omfördelning innebär att en auktoritet samlar in varor från producenterna och sedan fördelar dem enligt någon slags norm. Marknad innebär byte av varor till priser som bestäms av tillgång och efterfrågan, mellan parter som är helt fria att göra bytet eller låta bli. Ömsesidighet, slutligen, innebär att folk ger varandra saker eller gör varandra tjänster därför att de redan är bundna vid varandra, eller på grund av "spontana livsyttringar" -- ett begrepp som jag hoppas återvända till ibland eftersom det är centralt för förståelsen av folkrörelser.

Redistribution kan organiseras genom lokalsamhällen eller genom klaner, dvs grupper som hävdar ett gemensamt biologiskt ursprung. De aktörer som i vår kultur organiserar den mesta redistributionen och vinner åtskillig legitimitet därvid kallas stater. De kan beskrivas som administrativa apparater som är knutna till vissa territorier och består av funktionärshierarkier. De har som främsta mål att livnära sig på skatter, och medlet att göra detta är, förutom att sköta redistributionen, att upprätthålla stabiliteten i systemet [3].

Administrativa apparater knutna till territorier är en gammal företeelse -- de första uppstod i Egypten för sex tusen år sen. Men stater med anspråk på total administrativ kontroll över ett likformigt territorium uppkom ca 1450, samtidigt med att ordet 'stat' först myntades. Och ett statssystem som täckte hela jorden uppkom först på nittonhundratalet.

De europeiska stater som är kärna i det nuvarande globala statssystemet började sin tillvaro för tusen år sen som adelsföljen som levde på att sälja 'beskydd' till bönder, hantverkare och köpmän, i ständig konflikt med andra adelsföljen. Dessa konflikter har varit den starkaste faktorn i staternas uppbyggnad; krig har format deras interna organisation ännu mer än de har format deras territorier. Konflikten mellan de olika adelsföljena, som var och en hade ett gott öga till varandras resurser, ledde till två utvecklingsvägar. Dels förmådde den dem till en allt mer stabil organisation, som efter femhundra år hade börjat likna de stater vi idag är vana vid. Dels gjorde den varje stat alltmer beroende av stöd och medverkan från 'klienterna', de 'egna' kapitalägarna och befolkningarna. Enligt John A.Hall är det som skiljer de moderna staterna från sina föregångare att de är väl förankrade i en härskande klass medan föregångarna bestod av en dynasti som även överklassen gjorde sitt bästa att kringgå vilket oftast lyckades väl [4].

Staterna har tvingats köpa dessa klienters medverkan för att hävda sig och överleva. Kapitalägarnas medverkan har köpts med underlättande av dessas kapitalackumulation t.ex. genom skydd av monopolrättigheter (patentskydd, polis, i sista hand krig) och genom rationalisering och disciplinering av människors beteende så att det ska passa till världsmarknadssystemets principer (repressions- och belöningssystem, skola). Folkmajoritetens medverkan -- inte minst i form av självdisciplinering -- har köpts med eftergifter i form av social integration, dvs erkännande av folkliga krav och rättigheter genom politiskt bestämda omfördelningar av resurser (socialpolitik, offentlig konsumtion av kollektiva varor) samt viss grad av medinflytande och demokrati. Vilket av respektive aktörs behov som ska få störst genomslagskraft i staternas politik beror på respektive aktörs styrka. Näringslivets, folkrörelsernas, och också staternas egen styrka. Ju svagare och fattigare staten är, desto mindre har de råd att köpa stöd, desto mer måste den förlita sig till våld -- därav bland annat svårigheten för civiliserade institutioner att fungera i fattiga länder. När våld är det viktigaste medlet för konfliktlösning är det ett fattigdomsbevis, ett bevis på misslyckande att bygga upp en stabil stat [5].

Tvånget att köpa stöd gör att statsfunktionärerna sällan får frihet att fullt ut verkställa sina egna önskade mål. Förutom att vara en egen aktör blir staten också ett slagfält för andra. Därför blir staten ett slags kompromissagent och bekräftare av styrkeläget mellan alla tre aktörer. Men dess funktionärer kan också, inom ramar, agera självständigt. I synnerhet i ett läge av maktjämvikt mellan kapital och folkrörelser kan de, tack vare sin tillgång till våldsmedel, spela ut dessa mot varandra och få ett större eget handlingsutrymme.

Dock är samarbetet mellan stater och näringsliv mer typiskt, vilket ska utredas i kapitel 2 Scenen: världen.

Stabiliteten i systemet upprätthålls också, enligt vissa, av det faktum att staterna är många. De samexisterar i ett statssystem -- ja, en ny stat får t.o.m. sitt certifikat som stat av de andra staterna. I statssystemet finns olika strukturella positioner -- stater är starka eller svaga beroende på i vilken position de sitter; detta ska också utredas i kapitel 2. Det faktum att staterna är många ger kapitalen stor frihet att spela ut olika stater mot varandra, vilket upprätthåller näringslivets självständighet som aktör. Samt, som sidoeffekt, ger folkrörelser samma frihet!

Näringslivet eller kapitalet är den typ av aktör som är uppbyggd kring marknaden. Det sysslar med att organisera någon form av produktion i syfte att sälja produkten. Det gör detta i avsikt att få sitt kapital att växa. Medlet är att göra vinst på affärer, vinst som kan läggas till kapitalet och göra det större [6].

Här bortser jag helt från organisationens abstraktionsgrad, dvs hur långt från produktionen kapitalägaren står. Det kan handla om en agrobusiness-jordbrukare eller ett internationellt finansföretag. Däremot täcks knappast de flesta hantverkare av begreppet; det avgörande är att kärnan i det man gör är att ackumulera kapital, inte att producera och överleva. De som ägnar sig åt att producera och överleva, de må arbeta i egen regi eller andras, kallar jag direkta producenter.

Uttryckt på detta sätt är näringslivet en gammal företeelse. Marknader där varuproducenter har sålt till varandra har funnits i tusentals år. Produktion i avsikt att förmera ett kapital är betydligt yngre men har åtminstone funnits sedan antiken. Kapital som aktörer i global skala är dock beroende av mer påtagliga internationella marknader och därmed i princip ett barn av åttahundratalet då sådana började komma igång enligt Abu-Lughod [7]. Deras fulla självständighet är också beroende av att de kan röra sig i en miljö där stater kan spelas ut mot varandra, och i den meningen skapades de under den politiskt splittrade europeiska medeltiden för att sen spridas över världen efter fjortonhundratalets mitt. Detta historiska perspektiv beskrivs närmare i kapitel 2. Näringslivet som organisatör av produktion i stor skala är en ännu senare företeelse.

Det är kapitalens ovillkorliga strävan att växa som skiljer dem från andra historiska organisatörer och/eller exploatörer av direkta producenters produktion, som t.ex. klassiska jordägare, och som gör dem så extremt kraftfulla i sin strävan att exploatera människor och natur. Växtkravet beror på att olika aktörer inom näringslivet, olika företag, konkurrerar med varandra och därför ständigt måste söka överflygla varandra för att överleva. De måste ständigt söka nya resurser, nya marknader, nya metoder -- eller dö.

Det är också deras direkta kontakt med organiseringen av den för alla livsviktiga produktionen som normalt gör dem till nyckelaktörer, även om de vid särskilda tillfällen kan överflyglas av de andra.

Under världsmarknadssystemets tid har de viktigaste aktörerna inom näringslivet alltid varit globalt inriktade. Det var de internationella bankir- och handelshusen som i samarbete med staterna byggde upp systemet på 1500- och 1600-talen [8]. På den tiden var företagens befattning med själva produktionen ringa och verksamheten rörde få varutyper. Allteftersom världsmarknadssystemet har utvecklats har näringslivet ökat sin andel av samhällets totala produktion -- produktionen har kommersialiserats -- och också ökat sin kontroll av de direkta producenterna.

Det är inte alldeles korrekt att säga att näringslivet helt organiseras kring marknaden, om marknaden innebär att parter är fria att byta varor enligt egen önskan. Till en början är, som arbetarrörelser alltid har påpekat, köp och försäljning av arbetskraft knappast fri; de som säljer måste sälja för att överleva som personer medan de som köper bara riskerar sin existens som organisationer. Vissa företag har dessutom lyckats monopolisera resurser på ett sådant sätt att de kan ställa villkoren själva, eller i samarbete med andra företag. Vissa företag samarbetar också mycket intimt med stater för att garantera att villkoren ska vara till deras fördel. En del forskare, t.ex. Fernand Braudel, talar därför om tre nivåer i samhället som strukturerande, snarare än tre fördelningsmekanismer: ömsesidighet, marknad och kapital -- och med kapital menar han då hierarkiernas, våldets och tvångets nivå, dvs stat och storföretag. På samma sätt som staten har krossat lokalsamhällets och släktens redistribution har företagen krossat marknaden. Om man resonerar på det sättet är det på kapitalets nivå som samhällsaktörerna finns [9].

Båda synsätten har något som talar för sig; vilket som är fruktbarast beror väl på vad man letar efter: det förra är fruktbarast när man talar om vilka aktörer som finns, det senare när man talar om hur aktörerna interagerar med varandra. Jag återkommer till detta i Kapitel 2, Scenen: världen.

Ömsesidighet innebär att förnödenheter och livsförutsättningar fördelas enligt en symmetri, mellan människor som har grovt sett jämlika positioner, åtminstone för stunden. Den styrs inte av organisationer utan av kulturen och, som jag har påpekat ovan, av spontana livsyttringar hos människan som art. Syftet är att överleva på rimliga villkor.

Den mekanism som styr ömsesidigheten är att deltagarna bidrar för att bli accepterade av sina likar, en drivkraft som är oerhört stark. Det medel de använder är att ge varandra gåvor, som givetvis kan bestå både av saker och av tjänster. Gåvorna kan också ges till personer, kollektiv eller "ideella kollektiv" eller etiska principer [10].

Gåvors syfte är att upprätta och upprätthålla relationer mellan människor, relationer vars syfte är att skapa stabilitet, poolning av resurser, tillit och mening i en osäker värld. Transaktionerna grundas i moralisk ekonomi, dvs regleras av det socialt önskvärda snarare än av det maximala utbytet. Relationerna bör enligt gåvoekonomin vara långvariga; de bör kännetecknas av mångsidiga känslor och betydelser som inte är knutna till de enskilda transaktionerna, som de är i det kommersiella utbytet, utan ingår i en långvarig krav- och kärlekskultur där gåvor och gengåvor tillsammans skapar ett ömsesidigt "vi" som delar på nyttigheterna, när så krävs, snarare än byter dem med varandra.

Gåvoekonomier förekommer naturligtvis främst inom familje- och vänkretsar men kan också i viss mån institutionaliseras i fenomen som t.ex. blodbanker, eller i hela kulturer som lokalsamhällen, intressegemenskaper, forskning -- och folkrörelser.

Summan av de riter, rutiner och sedvänjor som organiseras runt ömsesidigheten för att befästa denna kallar jag i den här boken för det civila samhället. Jag är medveten om att detta är ett mångtydigt begrepp som har fått en något vidlyftig användning i debatten. Men när Adam Ferguson introducerade begreppet på sjuttonhundratalet avsåg han den snabbt krympande andel av mänskliga relationer som inte styrdes av hierarki eller marknad, och det tycker jag mig också kunna göra, eftersom jag inte har hittat något annat täckande begrepp [11]. Jag avser alltså inte någon särskild 'sektor' eller 'plats'; det civila samhället finns överallt där det finns människor som agerar ömsesidigt, och huruvida det ska hävda sig gentemot stat och näringsliv -- gentemot 'kapitalet' i Braudels termer -- beror på hur väl det försvaras.

Kring ömsesidigheten, och i andra hand kring de marknader och den omfördelning som stöder denna, organiseras en aktör till dess skydd, mot den skada som vållas av kapitalets aktörer: folkrörelser.

Statsfunktionärer och kapitalägare har ett intresse av att deras respektive apparater drar in allt mer av det mänskliga livet under sin kontroll; det skapar ökade livsbetingelser för dem som klasser, dvs som kategorier av människor som har som sin speciella roll att driva staten respektive kapitalet.

Det skulle inte nödvändigtvis behöva vara något problem om det inte vore för två saker. För det första, vilket är trivialt, därför att de driver sina verksamheter i främst sitt eget intresse och ser till att de får maximalt med ersättning för detta. För det andra, vilket kanske är viktigare, därför att stat och näringsliv är så starkt rutinbundna [12] företeeleser. Staters handlingsmönster avgörs i förfärande hög grad av stabilitetskravet och företags av växtkravet. Ju mer de drar in i sin trollkrets, desto mindre hänsyn kan tas till människors andra prioriteringar. Således tar ingen av dem hänsyn till människors behov; marknaden tar bara hänsyn till köpkraft och låter de rikas frivoliteter slå ut de fattigas nödtorft, och redistributionen tar åtminstone mycket stor hänsyn till status och hierarki.

Dessa andra prioriteringar och dessa andra behov försvaras av folkrörelser.

Folkrörelserna bildas av de klasser och grupper av människor som huvudsakligen drabbas av att staters och företags rutiner följs, dvs i första hand de direkta producenterna. De är bärare av demokratin. De har som främsta mål att försvara de direkta producenternas civila samhälle, vardagskultur eller livsvärld, som stater och kapital lever på och/eller inkräktar på. De försvarar deltagarnas intressen, definierat så brett som möjligt i synnerhet när dessa kommer i konflikt med staternas och näringslivets intressen. Intressena kan se mycket olika ut under olika tidpunkter, bland annat beroende på vilka projekt som för tillfället drivs av de andra aktörerna och beroende på vilka konsekvenser dessa har fått för folk i gemen. Folkrörelsernas medel är medlemmarnas ideella bidrag eller gåvor. Folkrörelserna är temat för denna bok.

Alla tre aktörer är bundna vid sina mål och sina medel och kan inte lämna dem utan att dö. Ett kapital som inte strävar efter att växa på marknaden blir utkonkurrerat av andra kapital som är mer nitiska på den punkten. En stat som inte strävar efter stabila hierarkier faller sönder eller erövras av andra stater, i våra dagar ofta helt informellt. En folkrörelse som inte strävar efter att tillgodose sina medlemmars intressen blir utan medlemmar och därmed utan resurser att handla.

De tre aktörerna är helt likvärdiga när det gäller möjlig makt, men de arbetar under väldigt olika villkor. Stater och kapital har en jämförelsevis lätt uppgift. Deras mål och medel är givna. Stater och näringsliv styrs av rutiner som på ett mycket direkt sätt föreskriver vad deras funktionärer ska göra. Resultaten kan bli förskräckliga för andra men det är något som näringslivet inte alls och staterna bara i begränsad omfattning behöver ta hänsyn till så länge rutinen följs.

Folkrörelserna har som särskild uppgift att ställa tillrätta när rutinerna har skapat elände för människor, och ibland föreskriva nya och bättre rutiner.

Folkrörelserna bygger i första hand inte på rutiner. Deras karaktär är snarare brottet med rutinerna. Därför är deras arbete alltid vanskligt och ovisst, och deras framgång, som totalaktör, beror i mycket högre grad än staternas och kapitalens på skicklighet, tur och goda teorier. De kan göra stora misstag. De har mer än en gång satt krokben för sig själva. De är ofta långsamma med att komma till skott. De är sökande, skapande, kaotiska i kaosteorins termer. Å andra sidan kan de ibland med synbarligen små resurser åstadkomma mycket stora resultat, när behovet är stort och strategin stämmer med förutsättningarna.

Folkrörelsernas uppgift att ställa till rätta när rutinerna gör skada kan låta ana att de är 'undantagsföreteelser' medan kapital och stater representerar det 'normala'. I någon mening är det sant; på grund av sin rutinmässighet kan stater och kapital oftast bibehålla en stark närvaro mer kontinuerligt än vad folkrörelser kan. Men eftersom näringslivets och staternas rutiner alltid drabbar ganska många är folkrörelser minst lika normala företeelser i världsmarknadssystemet som stater och kapital.

Den möjliga fjärde aktören, de intellektuella, eller professionerna, eller symbolhanterarna, har ett särskilt intresse ur folkrörelseperspektiv, oavsett om de är jämbördiga med de tre andra aktörerna eller inte, vilket kan motivera att man åtminstone säger något om dem. De är inte lätta att stoppa in under någon av de andra tre rubrikerna, trots att de organisatoriskt sett kan vara både statsfunktionärer och företagare, eftersom deras syfte i första hand är att utöva tolkningsföreträde eller tankekontroll [13].

Folkrörelser är, på grund av sin relativa frånvaro av fasta och säkra rutiner, starkt beroende av användbara strategier. På grund av sitt ursprung i försvaret mot fientliga aktörers och krafters spel är de också lika beroende av goda tolkningar av vad dessa gör, varför, vem man är själv och vad som händer i allmänhet i världen, s.k. ideologier. Även om de professionellt intellektuella är skickliga på detta och stundom kan använda sin skicklighet i folkrörelsers tjänst är de lika ofta ett hinder som en hjälp för folkrörelsernas förståelse.

Hindret finns både utom folkrörelserna och inom dem. Ty på grund av sitt beroende av intellektuella karriärer och sin nyfikenhet på nya tankar är yrkesintellektuella ofta intresserade av framgångsrika folkrörelser och tar gärna på sig rollen som sådanas textutläggare och pr-män. Detta intresse är dock av tvetydig fördel för folkrörelserna. Visserligen har de många gånger bidragit till att formulera starka och effektiva språk för folkrörelser. Men lika många gånger har de bidragit till rörelsernas desorganisering. Det är nämligen inte rörelsernas mål de är mest intresserade av, utan just den egna rollen som textutläggare. Detta innebär exempelvis att de hellre organiserar sig som professionella s.k. NGOer [14] eller klubbar för yrkesrevolutionärer än deltar i folklig organisering. Det gör också att de svartsjukt vakar över sitt tolkningsföreträde och gör vad de kan för att hindra andra att delta i artikuleringen av folkrörelsers ideologier. Därtill kommer att intresset ofta är flyktigt och beroende av den relativa tillgången till andra karriärer [15].

Intellektuella har funnits inom alla samhällssystem och kanske haft större betydelse för systemens funktion inom äldre sådana [16]. Jag ska inte ägna mer plats åt dem här eftersom den omgivning folkrörelserna verkar inom låter sig förklaras utan dem; istället kommer jag att väcka upp dem i skeden där de har spelat någon viktig roll för folkrörelsernas handlande. Positiv, eller kanske lika gärna negativ.

 

Aktör	Stat	Kapital	Folkrörelse
Maktgrund	Redistribution	Marknad	Ömsesidighet
Mål	Stabila hierarkier	Vinst	Skydd
Social bärare	Funktionärer	Kapitalister	Direkta producenter
Handlingsform	Rutin	Rutin	Kaos

Egenskaper hos de tre aktörstyperna

 

 

Finns det en folkrörelseteori?

Folkrörelser är möjliga att teoretisera omkring och beskriva principiellt på samma sätt som man kan beskriva stat och näringsliv principiellt. Det finns en icke föraktlig akademisk forskning om folkrörelser, även om den förstås inte är lika omfångsrik som forskningen om stater och näringsliv. Inte heller är den ens tillnärmelsevis lika systematiserad. Enligt Veit Michael Bader finns det åtminstone fem traditioner eller skolor av folkrörelseforskning som knappast ens kan kommunicera med varandra utan att tala förbi varandra. Baders slutsats av detta är intressant: att folkrörelser är en så mångformig företeelse att en enhetlig teori om hur de fungerar inte är möjlig utom beträffande trivialiteter. Eftersom folkrörelser till skillnad från näringsliv och stat inte representerar en rutin är de kaotiska; de befinner sig i ett ständigt flytande tillstånd där effekten av ett ingrepp inte låter sig beräknas på förhand. Innan man har godtagit detta kan man inte förstå hur en folkrörelse fungerar [17].

Det hindrar dock inte att man formulerar delteorier. Bader föreslår ett antal utgångspunkter för sådana delteorier, av vilka jag återger de tre jag finner viktigast, lätt omformulerade.

1. Folkrörelser utgår ur det civila samhället, dvs det i samhället som varken styrs av statens över- och underordning eller av näringslivets marknadsmekanismer utan av människors 'sociala responsivitet' eller förmåga att svara på varandras appeller [18].

Mellan det civila samhället och folkrörelser finns en kontinuitet: om det finns lagar för det civila samhället gäller de också i högre eller lägre grad för folkrörelser. Vilka dessa lagar är, och över huvud taget det civila samhället som begrepp, råder det strid om i sociologiska och filosofiska kretsar. Gränsen mellan civilt samhälle, stat och kapital är därför inte helt demarkerad, och staten och kapitalet tenderar att vinna utrymme på det civila samhällets bekostnad. 'Utrymme' kanske dessutom är fel uttryck; på ett företag som i eminent mening är en del av kapitalet är relationerna mellan arbetarna troligen av det civila samhällets typ. Det relevanta begreppet kanske är kanske makt.

En sådan lag som styr både civilt samhälle och folkrörelser kan t.ex. vara att ömsesidigheten mellan människor är viktigare än hierarkier och köp- och säljrelationer. Hierarkier och köp- och säljrelationer är uttryck för statens respektive marknadens utifrån pådyvlade, omänskliga rutiner, medan ömsesidigheten är ett spontant och ursprungligt uttryck för den sociala responsiviteten och mer eller mindre inneboende i människan som art. Folkrörelser försvarar ömsesidighetens spontana livsyttryngar -- sanning, tillit, barmhärtighet -- mot de konstgjorda rutinerna, även om folkrörelser också i sin strävan efter hegemoni och samhällsförändring ofta kan förlora de spontana livsyttringarna ur sikte och konstruera nya hierarkier och marknader [19].

En annan lag är att folkrörelser är minst lika rationella som individuella människor. Människor organiserar sig i folkrörelser för att hävda sina kollektiva intressen, vilket inte i och för sig är väsensskilt från andra kollektiva organiseringar som t.ex. en samfällighet av sommarstugeägare. Men folkrörelser är samtidigt, precis som individers handlingar, bestämda utifrån sin kultur. Och vad en kultur bedömer som rationellt kan inte alltid betraktaren ur en annan kultur förstå [20].

2. Folkrörelser uttrycker konflikter mellan sociala grupper. Finns ingen konflikt mellan sociala grupper -- något i och för sig orimligt hypotetiskt -- finns ingen folkrörelse. Konflikterna är samtidigt ekonomiska, politiska och kulturella. Ingen folkrörelse kan reduceras till ett 'intresse'; den är samtidigt en världsbild och ett sätt att tänka och känna. En folkrörelse försvarar inget trivialt, den försvarar det civila samhället, dess ömsesidigheter och 'spontana livsyttringar', mot fundamentala hot.

Några 'enfrågerörelser' finns därför inte; rörelsen är existensiell oavsett hur avgränsad mobiliseringen är.

3. Folkrörelser kan -- i alla fall teoretiskt -- lösas upp i ett successivt skeende som består av

• tillvaro av en drabbad grupp, kategori eller klass,

• utbildande hos individerna inom denna grupp etc av ett kollektivt förhållningssätt till omvärlden vilket kan skapa en gemensamt ’habitus’ som det kallas av sociologer [21],

• utarbetande av en kollektiv identitet och ett medvetet intresse,

• artikulation av detta intresse kopplat till formulering av alternativ till rådande omständigheter,

• organisering av kollektivet,

• mobilisering av resurserna,

• utveckling av relationer till omvärlden,

• handling och

• resultat.

Stadierna växer ur varandra, men det är inget lineärt förlopp utan snarare ett cykliskt; en handlande folkrörelse nyskapar samtidigt oupphörligt den grupp som handlar och därmed förutsättningarna för fort-satt handling. Eller som E.P. Thompson uttryckte det: arbetarklassen skapade sig själv, genom arbetarrörelsen [22].

I detta ljus framstår den traditionella svenska definitionen på folkrörelse -- ungefär 'rikstäckande organisation' -- som trivialiserad, samtidigt som många av de organisationer som försöker dra nytta av folkrörelsebegreppets goda rykte, t.ex. professionella NGOer och diverse välgörenhetsorganisationer, knappast verkar höra dit alls [23].

Vad hör dit då? Jag har inget intresse av att utesluta någon som känner sig som del av en folkrörelse, men samtidigt måste man hålla någotsånär på den begreppsmässiga striktheten om man ska göra sig förstådd. En rimlig definition på folkrörelse har getts av Joakim Raschke, och tills det kommer en bättre kan den stå för en avgränsning av det den här boken handlar om:

"En folkrörelse är en mobiliserande kollektiv aktör, som med en viss kontinuitet på grundval av en hög symbolisk sammanhållning och svag rollspecialisering genom olika organisations- och aktionsformer arbetar för målet att genomföra eller förhindra grundläggande sociala förändringar eller återupprätta tidigare sociala förhållanden." [24].

Raschkes definition är kontroversiell i tre avseenden, åtminstone i svenska sammanhang. I Tyskland är den mer allmänt accepterad.

För det första genom sin betoning av "svag rollspecialisering". Därav framgår att ju mer en rörelse slår fast nya rollspecialiseringar, dvs förlitar sig till anställda funktionärer och annan hierarkibildning, desto mindre folkrörelse är den. Rollspecialiseringar och arbetsfördelningar kan vara problematiska påbyggnader på folkrörelser, påbyggnader som tenderar att kväva dem om de går för långt.

För det andra genom pluralformen "olika organisations- och aktionsformer". Det låter ana att en rörelse alltid är större än en organisation och att en organisation som inte är utlopp för en "mobiliserande kollektiv aktör" inte är del i någon rörelse.

För det tredje genom sin målinriktning på "grundläggande sociala förändringar". Det stämmer väl överens med Baders tolkning men utesluter många fritidsverksamheter och verksamheter för administration av det civila samhället som i Sverige går under namnet folkrörelser -- de räknas direkt till det civila samhället [25]. Det hindrar förstås inte att alla dessa typer av verksamheter är hur aktningsvärda som helst och t.o.m. kan ingå i samma organisatoriska ram som folkrörelser, ibland till ömsesidig nytta, ibland till besvär för varandra. Enligt Bader utgår ju folkrörelser från det civila samhället och finns till för dettas försvar. Folkrörelser är inget självändamål, vilket däremot det civila samhället är.

Raschkes definition är ganska lång. Jag tror att det mesta täcks av en kortversion: En folkrörelse är en kollektiv, organiserad och handlingsinriktad viljeyttring gentemot samhälleliga rutiner, från dem som rutinerna försätter i underläge. Men om det uppstår konflikt är det säkrast att hålla sig till Raschke.

 

Folkrörelsecykeln

Antagligen är det enklast att beskriva sånt som har med folkrörelser att göra genom att följa Baders sekvens från det att det finns en drabbad kategori fram till mobilisering/handling, resultat och nyskapande av kategorin. Vi skulle kunna kalla den sekvensen för folkrörelsecykeln.

För vart och ett av de steg cykeln löper igenom finns fallgropar och problem för folkrörelsen, fallgropar och hinder som rörelsen måste komma förbi.

Det är viktigt att hålla i minnet att det just är en cykel – inte en linjär sekvens. När man har nått änden börjar man om igen. Och detta kan gå fort. Rick Fantasia beskriver i sin bok Cultures of solidarity en cykel på ett par timmar, som sen exploderar i en ny cykel ett par månader senare [25a].

Nedanstående avsnitt kan läsas kursivt. Meningen är inte att läsaren ska behöva memorera alla de begrepp som nämns. Men den som har sett hur många fallgropar och hinder som faktiskt finns kommer att värdesätta de rörelser som har lyckats övervinna dem, och kommer kanske också att vara mer uppmärksamma på problem som kan uppstå i den egna folkrörelsepraktiken.

 

1. Det måste finnas en drabbad grupp

Konflikter och kollektiv handling är resultat av att maktrelationer är ojämlika och att en grupp inte på annat sätt kan värna om sitt civila samhälle. De ojämlika relationerna kan vara

• klassrelationer, dvs syfta på den exploatering som uppstår genom den samhälleliga produktionens organisering; ett exempel är konflikten mellan arbetare och kapitalägare;

• elitrelationer, dvs syfta på illegitima maktrelationer inom organisationer; ett exempel är konflikten mellan en kolonialmakt och ett koloniserat folk; och

• prestigerelationer, dvs syfta på utstämpling av grupper och kategorier av kulturella skäl för att de anses mindre respektabla eller 'fina'; ett exempel är konflikten mellan svarta och vita i USA.

Enkelt uttryckt skulle man kunna kalla det för ekonomiskt, politiskt och kulturellt grundat maktmissbruk. Bader kallar detta för respektive utsugning, förtryck och diskriminering eller marginalisering.

Inget hindrar att alla dessa förekommer i samma förhållande. Och i verkligheten är dessa former uttryck för en och samma process, ojämlikhet. Ojämlikhet, eller ojämlik fördelning av belöningar mellan personer på ömse sidor om en kategorigräns, uppstår menar Charles Tilly genom tre olika men samverkande mekanismer:

• möjlighetsansamling, dvs då en sammanknuten grupp aktörer, eller en kategori, gemensamt mutar in en tillgång som de försöker utestänga andra från -- om de lyckas i hög grad kan man tala om monopolisering;

• exploatering, dvs då denna grupp utnyttjar andras arbete för att bearbeta denna tillgång utan att betala det fulla värdet av arbetet;

• anpassning och efterliknande, dvs då de två kategorierna -- in- och ut-gruppen -- utvecklar sociala och kulturella mönster för att underlätta fortsatt tillvaro under dessa ojämlika förhållanden, och dessa mönster sprids till nya sociala relationer (not 26).

Den drabbade grupp det handlar om kan vara liten eller stor -- en lokalbefolkning, en ungdomsgrupp, en subkultur, en klass. Det viktiga är underläget.

Medan kollektiv handling kan utlösas så snart det finns en någotsånär homogen utsugen, förtryckt eller diskriminerad grupp är det den strukturella utsugningen, förtrycket eller diskrimineringen som gör konflikten, och därmed potentialen för handling, permanent och till en bas för folkliga rörelser i Raschkes mening. De flesta forskare i ämnet tycks enligt Bader vara eniga om att det är 'moderniseringen', eller med andra ord världsmarknadssystemets spridning och fördjupning -- se kapitel 2 -- som är den konfliktskapande struktur som gäller i vår tid. Det innebär att det är dess bärare stater och företag som är de aktörer folkrörelserna ställs emot i första hand.

Bader sätter inte upp några närmare gränsvärden för vad som karaktäriserar utsugning, förtryck och diskriminering. Andra forskare har betonat det kulturellt bestämda i sådana begrepp; det är i första hand ingrepp i vad folk och grupper betraktar som rätt och rimligt som utlöser konflikter [27]. Och det styrs av traditionen. Det är troligast att konflikter kommer till ytan om utsugningen, förtrycket eller diskrimineringen plötsligt blir värre, om gammal invand utsugning, förtryck eller diskriminering verkar föråldrad och utan rimligt syfte på grund av förändringar i omvärlden, eller om motparten plötsligt verkar svag och möjlig att utmana. Ryska revolutionen bröt t.ex. ut för att regeringen hade förlorat kriget och diskrediterats, och för att maten tog slut, och gruvstrejken i Norrbotten 1970 bröt ut för att LKAB skärpte den auktoritära arbetsledningen i en tid då utvecklingen gick mot mjukare metoder.

 

2. Den misshandlade gruppen utvecklar en gemensamt habitus, ett gemensamt förhållningssätt och en kultur inom sitt fält.

Habitus ger socialt formade dispositioner hos en människa att handla, tänka och känna utifrån vissa mönster. Det är det sätt att uppträda, känna, tycka och tänka som finns inom en grupp till skillnad från andra grupper, och som gruppens medlemmar uppfattar som ’naturligt’. Habitus innefattar så olika saker som rättskänsla, estetiska preferenser, språkliga mönster, kroppslig hållning, och inte minst sätt att göra olika saker. Folk med liknande habitus känner sig omedelbart hemma med varandra utan att kunna förklara varför, medan man i ett sammanhang där folk har en annan habitus uppfattar den som avvikande, konstig eller främmande.

Habitus är relationen mellan det sociala och det individuella, mellan omgivningens strukturer och de inre mentala processerna. Individers habitus kan formas kollektivt när man haft och har liknande erfarenheter. Om t.ex. erfarenheterna hos en grupp säger att konflikter är naturliga kan en konflikttolerant habitus formas.

Habitus hos individerna påverkas av omgivningens struktur och sådana strukturer påverkas av individers handlingar. Materiella livsvillkor och sociala strukturer i relation till individernas habitus kan under tid forma en gruppkultur, disposition för en livsstil. Formandet tar lång tid, flera generationer, och tar ofta lång tid att ändra. Å andra sidan tyder mycket, enligt Bader, på att den snabbare historiska rytmen nuförtiden också gäller förmågan att förändra gemensam habitus. I våra dagar har habitus blivit ett slagfält där världsmarknadssystemet försöker förvaruliga och exploatera förhållningssätten samtidigt som splittrade rörelser försöker hålla undan icke-förvaruligade reservat genom s.k. livsstilsrörelser, och där folkrörelsers skapande av reservat och världsmarknadens exploatering av dem sker i en allt snabbare takt.

Att en gruppspecifik habitus finns är en stor tillgång i det senare formandet av en folkrörelse. Ty den är ett slags gemensam referens, råvara till det ’vi’ som håller rörelsen samman.

 

3. Potentiella konfliktgrupper kan bli till rörelser först när de utvecklar en medveten kollektiv identitet.

Deltagarna måste uppfatta sig själva som en grupp, ett vi som står emot ett dom med åtminstone delvis motsatt identitet. Sådana identiteter syftar till att värja sig mot motpartens hegemoniska världsbild och byggs upp under erfarenhet av konflikter med grupper med annan identitet, konflikter som till en början gärna tar sig uttryck i vardagsmotstånd. Vardagsmotstånd är alla de oorganiserade former av motstånd som utsugna, förtryckta och/eller diskriminerade grupper använder mot sina motparter -- maskning, smitning, snattning, fusk, låtsad okunnighet och moralisk brännmärkning -- för att hålla utsugningen, förtrycket och/eller diskrimineringen på en uthärdlig nivå utan att direkt utmana [28].

Identitetsbildningen underlättas om konfliktgruppen har en gemensam, relativt homogen livssituation och habitus, och den kollektiva identiteten förankras i regel i en sådan. Den underlättas också om gruppen har täta sociala nätverk, och om konfrontationerna med motparten är starkt polariserade. Framför allt stärks den om det är omöjligt för medlemmar att lämna gruppen, något som gruppens motpart kan utnyttja till sin fördel genom att kooptera, dvs handplocka nyckelpersoner och ge dem privilegier, något som i alla tider har varit en verksam härskarteknik.

Identiteter stärks av gemensamma myter, hjältar, symboler, aktioner och ritualer och av gemensam habitus och ömsesidig solidaritet. Sådana medel används därför medvetet av många folkliga rörelser för att stärka sin egen bas' kollektiva identitet. Men de uppfinns också spontant av deltagarna; det stärker dem som personer att tillhöra ett kollektiv med stark identitet.

Men även om allt detta finns är identitetsbildning svårt, och många potentiella folkrörelser har svårt att komma igång därför att förtryckta, utsugna och diskriminerade kategorier misslyckas med att utforma sin identitet. Kollektiva identiteter -- 'vi' -- kräver vidare ett 'dom'. Men det är inte givet vilket 'vi' och vilket 'dom'.

Exempelvis är det svårt att gå ifrån gamla och föråldrade identiteter. E.P.Thompson berättar om hur det tog trettio år för de engelska arbetarna att uppfatta sig som 'arbetare' istället för att splittra upp sig på hantverkare, lantarbetare, grovarbetare och industriarbetare. Och då krävdes det också enligt Thompson det mest hänsynslösa förtryck -- en "politisk apartheid" -- mot dem för att de skulle inse att de hade något gemensamt [29].

Vidare kan det uppstå konflikter kring olika möjliga identiteter. Motsatsen kan byggas upp både kring objektiva livsbetingelser -- dvs kristalliseras kring klasser, eliter/icke-eliter och in-/utgrupper -- och kring olika habitus och livsstil och t.o.m. olika ideologier. Identiteter kan byggas upp kring alla dessa samtidigt vilket skapar en något kaotisk situation. Vem bör exempelvis en svart amerikansk muslimsk arbetarkvinna främst identifiera sig med och söka solidaritet med?

Folkliga rörelser har ofta haft problem med konflikter mellan olika möjliga kollektiva identiteter, och försökt lösa dem med att förklara alla konflikter de inte tematiserar själva som irrelevanta. Nationella rörelser har ofta försökt förtrycka klassidentiteter, arbetarrörelsen har ofta försökt förtrycka könsidentiteter etc -- med ringa framgång i längden eftersom identiteter inte kan pratas bort utan byggs upp av verkliga konflikterfarenheter.

Att folkrörelser ibland försöker förtrycka identiteter som ses som icke relevanta beror på att identitetskonflikterna faktiskt vållar verkliga problem. Splittrade identiteter försvårar mobiliseringar och kan i värsta fall leda till att stora grupper låter sig förtryckas allt mer för att de inte kan handskas med sina egna identitetskonflikter. Det mest tydliga fallet är kanske USAs underklass som ständigt slåss inbördes. Vilket låter ana att den av liberaler så prisade 'mångkulturaliteten' inte är en entydig välsignelse.

Å andra sidan kan också starka, välavgränsade identiteter vara problematiska. Ett klassiskt exempel är den förkommersiella byn, där medlemmarna var redo att gå i döden för varandra men sällan kunde samarbeta med andra byar. Ett annat är förhållandet mellan europeisk arbetar- respektive bonderörelse under 1800-talet, som aldrig förmådde samarbeta mot gemensamma fiender. Kollektiv med alltför starka identiteter har ofta svårt för allianser och kan t.o.m. vara blinda för att de behövs.

Folkrörelser måste uppenbarligen lära sig hantera ett identitetsbegrepp som tillåter partiella identiteter, eller allianser av olika 'vi' som samarbetar mot ett gemensamt 'dom'. Att detta inte är omöjligt visar indianrörelsen i Ecuador, som är mycket generös med att dela ut titeln 'indian' till alla kategorier som står i ett motsatsförhållande till städernas kosmopolitiska övre medelklass [30].

 

4. Konfliktgruppen utvecklar ett intresse gentemot andra, gentemot 'dom'.

Deltagarna i gruppen har otillfredsställda behov. Men ett behov, materiellt eller inte, blir ett intresse först när det råder verklig eller konstruerad knapphet, på grund av att 'dom' har monopoliserat resurser eller manipulerat samhällsstrukturen på något annat sätt till nackdel för 'oss'. Behov är givetvis individuella, men intresset är kollektivt eftersom knappheten har organiserats kollektivt. Den enskilde tredje-världen-bondens behov av jord är hans eget behov. Men eftersom det är skuldsättning, terms of trade, korrumperade byråkrater och/eller andra resultat av opersonliga maktförhållanden som driver honom till städernas slum är intresset kollektivt för alla tredje-världen-bönder.

Intresset kan uppfattas såväl individuellt som kollektivt. Att uppfatta dem individuellt förutsätter dock, om man ska göra något åt det, individuella resurser varför det sällan är ett rimligt alternativ för dem som lever under knapphet. Och för konfliktgruppen som helhet är det förstås mer rationellt att hävda intresset kollektivt [31]. En utvecklad habitus och en stark kollektiv identitet underlättar en kollektiv uppfattning, men det räcker inte.

 

5. Konfliktgruppen artikulerar sin belägenhet och ett alternativ:

Intressemotsättningar måste artikuleras för att bli möjliga för kollektivet att handla utifrån. Ett kollektiv måste formulera svar på frågor som Vem är vi? Vad vill vi? Vad hindrar oss? Varför? och Vad ska vi göra? Det måste förmulera vad vissa kallar ideologi och vad Bader kallar ett gemensamt språk.

Att bygga upp ett gemensamt språk är inte lätt, särskilt som sådana gemensamma språk måste slåss mot andra, mer eller mindre färdigkonstruerade språk, som konfliktkollektivets motparter har haft lång tid på sig att utöva utflytande på.

Motparterna vill gärna att världen ska uppfattas på ett sätt som gör strukturella ojämlikheter osynliga eller beroende på slumpen eller på den fattiges egen dumhet och ondska. Det är så de själva ser den, och tack vare den strukturella ojämlikheten har de ofta stora resurser att propagera för sin syn. Men innan kollektivet ser de strukturella ojämlikheterna kan det inte handla. Att se dem, och att se hur man ska komma åt dem, kräver flera steg [32]. Man måste

• identifiera det gemensamma i de ofta splittrade behoven intressena i kollektivet; oftast gör man detta i gemensamma mobiliseringar för gemensamma mål;

• välja vilka teman som är viktigast att arbeta med;

• välja ut vem eller vad som bär ansvaret för det otillfredsställande i situationen; de ansvariga måste vara utomstående;

• i det fall det är en struktur som bär ansvaret välja ut mänskliga motståndare som kan representera denna;

• utse mål som förutsätter att de strukturella ojämlikheterna angrips, i alla fall delvis;

• välja strategi och taktik; och

• integrera alla dessa steg i ett program.

Ett program har många funktioner. Det ska bidra till förståelse av verkligheten, det ska ge vägledning åt de aktiva och bidra till deras integration och socialisering in i rörelsen. Det ska vara ett verktyg för mobilisering. Det ska tala om vilka mål som är överordnade och vilka som är underordnade. Framför allt måste ett program vara en vaccinering mot opraktiska, kontraproduktiva och allmänt dåliga reaktionsmönster hos rörelsen. Utan ett program kan en kontinuerlig rörelse inte överleva som kollektiv, demokratisk rörelse med gemensam inriktning. Det innebär inte att ett program måste vara skrivet.

En del, t.ex. Ron Eyerman och Andrew Jamison, anser att det är denna artikulation som är folkrörelsens kärna [32a]. Genom att skapa ny förståelse för samhällets sanna natur bygger deltagarna inte bara en folkrörelse utan bidrar till att omskapa samhället, menar de. Jag finner deras ståndpunkt en smula reduktionistisk men jag håller med om att det är ett fruktbart sätt att tänka för rörelsen själv, långt fruktbarare än att bara se en rad av konfrontationer med överheten, företagna av tillfälliga människor dirigerade av en halvprofessionell kampanjledning.

Men program ställer ofta till besvär.

Deras mål är motstridiga. Förståelse kan t.ex. strida mot mobilisering: man måste ibland överdriva för att väcka folk ur passiviteten. Mobilisering kan strida mot integration: för att nå utomstående måste man ibland uttrycka sig på ett sätt som stöter bort de radikala i rörelsen. Program är kompromisser mellan dessa krav.

Program blir också lätt dogmatiska och bortser från att verkliga handlingar alltid beror av sitt sammanhang. Mer än en gång har rörelser gjort sämre ifrån sig än nödvändigt för att de har blivit överideologiserade, fått ett så starkt, säreget och ogenomträngligt språk att de inte kunnat kommunicera med tänkbara allierade och t.o.m. sett dem som fiender. Kristendom, islam, liberalism och socialism må ha formulerats som proklamationer om alla människors lika rätt, men har visat sig kunna fungera lika bra som språkhinder och medel att samla folk bakom olika rutinbevarande eliter. Medan identiteten i början utgår från tillhörigheten till en utsugen, förtryckt eller diskriminerad grupp tenderar språkuppbyggnad att forma en ny identitet som utgår från språket självt. Den socialt bestämda konfliktgruppen osynliggörs till förmån för en intellektuellt bestämd. Miljörörelse blir ekologism, eller arbetarrörelse blir socialism, med alla möjligheter till splittring av verkliga intressen detta möjliggör.

Detta har fått en del folkrörelseteoretiker att dra slutsatsen att bara de ofullgångna programmen fungerar som kommunikativa språk för en folkrörelse. Det är under formuleringsprocessen språket fyller en funktion för kollektivet, när det är färdigformulerat stelnar det till dogm och förhindrar nya insikter [33]. Andra ser det snarare som att låsning av språket beror på att man fåfängt försöker låsa fast positioner i en social process. Inget hindrar i alla fall att språk ständigt nyformuleras i ett särskilt kreativt konfliktkollektiv.

Överideologiseringen, eller utvecklingen av för utomstående obegripliga eller motbjudande språk, kan å andra sidan bara skyllas på behovet av att utveckla åtminstone någon egen, eller egenskapad, identitet skild från den som systemet tillskriver en. Detta behov är starkt; om det inte kan tillgodoses kan man inte handla alls. Och det är inte alla ideologier som finns lediga när det gäller; ofta måste man ta det som bjuds.

Bader nämner inte uttryckligen något om skillnaden mellan systemkritiska och systemharmoniska program eller det faktum att program kan stå i större eller mindre konflikt med motpartens intressen och med rådande samhällssystem. Givet att de direkta producenter som formar folkliga rörelser har helt andra behov än de stater och kapitalgrupper som tillsammans dominerar samhällssystemet kan folkrörelsernas mål uppfattas som mer eller mindre oberoende av, skilt från eller t.o.m. motsatt motpartens, på kort eller lång sikt. Det kan finnas för- och nackdelar med olika sätt att förhålla sig till detta.

Fördelen med att tona ner konflikter ligger i öppen dag: det är inte så farligt att ta sådana konflikter. Om man syftar till ett brett deltagande -- vilket är en fördel för en folkrörelse -- kan det vara bra att dels minska hot om bestraffningar, dels göra gällande att förändringar är lätta att nå. Ibland kan dessa fördelar ses som så stora att alla störande större konflikter sopas under mattan; intresset fokuseras på det näraliggande, det 'realistiska', och alla utmaningar som går därutöver avvisas som 'utopiska'.

Den strategiska fördel som ligger i motsatsen är mindre uppenbar. Den hänger ihop med att stora mål är mer entusiasmerande än små. Väckelse, entusiasm och hängivenhet -- kvaliteter som med större sannolikhet uppstår ur rörelser som utformar sin ståndpunkt utan sidoblick på det opportuna -- är värdefulla resurser, just sådana som kan avgöra en konflikt med en skenbart övermäktig motpart (se nedan). Enligt allmänt vedertagna ledningsprinciper är det också bättre att man sätter målen utifrån vad man egentligen vill än utifrån vad som kan vara 'realistiskt'. I det senare fallet har man redan inlett med en kompromiss, utifrån vilken senare ytterligare kompromisser ska göras. Ju mer man förfar på detta sätt, desto lägre kommer nivån för det 'realistiska' att sättas, och ju sämre blir de slutliga kompromisserna. Den arbetarrörelse som sätter målet "öka inte arbetslösheten så mycket" kan förmodligen inte ens uppnå detta eftersom ingen vill offra något för så futtiga mål [34].

Precis som det för en människa är de första erfarenheterna som är viktigast är det för en rörelse de första artikuleringarna som är starkast. De erfarenheter en rörelse gör i sin första början sätter oftast så starka spår att den aldrig kan ändra sin förståelse av sina problem, i alla fall inte helt. Språket blir en del av identiteten. Det betyder att det är svårt för en utomstående, t.ex. för motparten, att manipulera ett kollektivs 'språk' exempelvis via kontroll över media. Ytterligare ett skäl till detta är att det för kollektivets medlemmar är vardagsspråket och vardagsteorierna som är det grundläggande medan de intellektuellt konstruerade specialteorier som kan spridas av motparter har mindre betydelse utan att för den skull vara ointressanta. Det är också utifrån vardagsspråket som ideologier och nya tolkningsramar skapas.

Naturligtvis kan samma omständigheter leda till att kollektivet/rörelsen fastnar i en förståelse vars relevans blir föråldrad med tiden. Nästan alltid är det då fråga om föråldrade konflikter som exploderar. I Östeuropa bröt t.ex. antisemitismen ut på allvar först långt efter det att judarna förlorat sin roll som köpmän och bondeexploatörer och försvagats, till glädje för dem som övertagit den rollen.

 

6. Kollektivet måste organisera sig.

Korta och tillfälliga aktioner klarar sig med minimal organisering. Men en rörelse av någon livslängd behöver täta permanenta nätverk, dvs mer eller mindre stadigvarande grupper med täta kontakter mellan deltagarna. Vissa av nätverken hör mer till det civila samhället medan andra är uttryckliga konfliktorganisationer, dvs organisationer vars syfte är att gå i närkamp med kollektivets motparter.

Denna organisering är nödvändig av olika skäl.

• Den är nödvändig för artikulationen. Det behövs mycket organiserad kommunikation mellan medlemmarna för att de ska kunna formulera rörelsens identitet och syfte gemensamt, för att de ska få riklig och god information om situationen, och för att de ska kunna möta motpartens desinformation.

• Den är nödvändig för mobiliseringen. Det behövs stora samlade resurser för att nå det potentiella stödet, och det behövs sociala sammanhang som kan bära en rörelse över tillfälliga nedgångar.

• Den är slutligen nödvändig för aktionsplaneringen.

Organisation är de fattigas resurs. Men det är inte lätt att organisera sig.

Organisering underlättas av tidigare organisering. Ju fler och ju tätare nätverk det finns inom konfliktgruppen sen tidigare, desto lättare är det att bilda ytterligare ett för nya syften. Detta gäller också nätverk som är så informella att de snarast bör kallas 'sociala rum', t.ex. arbetsplatser, bostadskvarter och lokalsamhällen; ju tätare dessa är desto lättare är kollektivet att organisera. Arbetarrörelser har t.ex. lättare att organisera sig och bli effektiva på stora industriarbetsplatser än på små verkstäder. Och, på en högre nivå, det är lättare att handla om det finns gamla identitetsstarka nätverk som passar; exempelvis har under 1900-talet industriarbetare i hela världen kunnat anknyta till en gemensam arbetarrörelseidentitet och den vägen förkorta en annars långdragen folkrörelsecykel. Organisering underlättas också av homogenitet. Ju mer gemensam habitus och identitet konfliktgruppen har desto lättare har den att organisera sig.

En rörelses organisering är alltid heterogen. Där finns den potentiella konfliktgruppen, den kollektiva handlingen, och olika rörelseorganisationer, -nätverk och konfliktorganisationer med formella och faktiska ledare, och dessa grupperingar överlappar varandra så att ingen är en enkel delmängd av någon annan. Större rörelser bildar invecklade nätverk av organisering där olika centra lever i rivalitet, samarbete och konflikt med varandra, och där de olika centrumens inflytande över rörelsen beror på deras mobiliseringsförmåga och strategiska blick.

Organisering kan vara mer eller mindre formell, dvs bestå av nätverk med mer eller mindre utvecklade rutiner och roller (i dagligt tal brukar bara de mindre formaliserade kallas 'nätverk' medan de mer formaliserade kallas 'organisationer'). Fördelen med rutiner och roller är klar: de bidrar till stabilitet och effektivitet, man vet att man får något gjort i stor skala vilket behövs om man ska besegra en stark motpart.

Men det är som många folkrörelseaktiva har upptäckt också problematiskt.

Varje formell organisering är ett steg bort från de spontana livsyttringarna och därmed ett steg bort från det som folkrörelserna ska försvara. Särskilt har man pekat på fyra problem eller dilemman som följer av organisering, dilemman av typen rörelsens mål förvrids av dess medel:

• Konflikten mellan demokrati och snabba beslut. I en folkrörelse är demokrati inte bara ett medel -- det är lekmännen som vet bäst vilka deras mål är -- utan också ett mål i sig, som en modell för det goda samhället. Samtidigt måste beslutsmakt centraliseras för att man snabbt ska kunna utnyttja hela organisationens styrka i en konflikt. Ofta leder denna centralisering till att kreativiteten minskar -- alltför få personer blir nyckelpersoner som monopoliserar uppmärksamheten och kväver alla idéer som kommer från andra. Detta är en konflikt där någon en gång för alla bästa lösning knappast finns. Bader föreslår att olika slag av avvägningar inom ramen för komplexa deltagardemokratier kan minimera konflikten, där "centralisering av det nödvändiga" samexisterar med självstyre för deltagargrupper, med extrem omsorg om den horisontella kommunikationen och med direktdemokrati i avgörande fall [35].

• Maktkoncentration. Organisering syftar till att hantera kommunikation mellan deltagare, och det är oundvikligt att de som sitter i kommunikationens nyckelpunkter kan samla illegitim makt genom att manipulera kommunikationen i eget intresse. Detta har i såväl liberal som anarkistisk tradition blivit ett skäl att se med yttersta misstänksamhet på organisationer över huvud taget. Men mycket tyder på att misstänksamheten är överdriven. Det finns nämligen starka krafter som verkar däremot. De vanliga medlemmarnas makt stärks oftast dels av att de har tillgång till flera nätverk, dels att organisationers ledare oftast är i konflikt med varandra och kan spelas ut mot varandra, dels att inget tvingar medlemmar att stanna kvar i organisationer som de finner förtryckande.

• Byråkratisering. Detta är ett specialfall av maktkoncentration som innebär att anställda funktionärer får större och större betydelse. Avlöning av vissa funktioner är oftast oundvikligt, och här finns faktiskt verkliga och stora problem. Dels uppstår snabbt höga fasta kostnader som tvingar fram ständiga mobiliseringar av resurser utan utåtriktade syften. Dels, och viktigare, har den anställde andra intressen än lekmannen -- goda anställningsvillkor och stabila organisationsstrukturer blir viktigare än rörelsens mål. Eftersom de anställda har mycket mer tid än lekmännen att ägna åt rörelsen får de på sikt oproportionerliga möjligheter att påverka dess politik till fördel för dessa specifika funktionärsintressen. Störst är förstås detta problem när NGOer blir inflytelserika. -- Bader anger inga sätt att komma till rätta med detta problem. Det har också varit de långsiktiga folkrörelsernas allra största problem genom tiderna -- jämför t.ex. hur den kristna rörelsens funktionärer förvandlade sig till ett oavsättligt prästerskap -- och klara motstrategier finns nog inte. Lekmän bör hur som helst vara klara över att problemet finns, och sätta upp strikta begränsningar för de professionellas spelrum inom en rörelse.

• Organisatorisk splittring. Att rörelser är organisatoriskt heterogena har ofta setts som en svaghet -- interna skyttegravskrig och den möjlighet det ger motparten att söndra och härska har oftast framhållits, och på senare tid har man också uppmärksammat problemet med nischbeteende, dvs att små, slutna organisationer, ofta NGOer, plockar russinen ur kakan utan att ta helhetsansvar [36]. Troligen beror dock organisatorisk splittring oftare på konfliktgruppens egen heterogena sammansättning än på politisk svaghet. För övrigt kan organisatorisk splittring också vara en källa till styrka ('konstruktiv oenighet') -- mobiliseringar kan bli bredare om olika särintressen inom rörelsegruppen får organisera sig särskilt, den demokratiska diskussionen kan bli öppnare, och man kan t.o.m. få till stånd en praktisk arbetsfördelning där radikala grupper skrämmer motparten att tillgodose de moderatares krav. Men konstruktiv oenighet kräver en medveten ansträngning för att fungera, och en viss politisk mognad för att det konstruktiva ska ta överhanden över det oeniga.

Dessa organisationernas svagheter innebär att en organisation inte är identisk med en rörelse. Den är ett verktyg, som ibland kan vara svårhanterligt, kan förslöas och måste kastas bort. Sartre har talat om hur en uppåtgående rörelse, en "fusionsgrupp", formar en organisation för att behålla kommunikationen internt, varvid organisationen efterhand "serialiseras", dvs funktionärernas behov tar överhanden och ställer sig i vägen för lekmännens nästa gång rörelsen mobiliserar [37]. Det är inte minst därför som en livskraftig folkrörelse hela tiden bildar nya organisationer istället för att använda de gamla -- även om en ännu livskraftigare också kan återerövra gamla organisationer. Den brasilianska arbetarrörelsen på 1970-talet kunde t.o.m. erövra fackföreningar som grundats av arbetsministern och använda dem i arbetarnas intresse.

7. Mobilisering av resurser

Mobilisering syftar till att göra kollektivets samlade resurser tillgängliga för rörelsen i dess konflikt med motparten. Som resurser kan man då räkna allt som tas i bruk -- kompetenser, kunskaper, information, pengar och annan rikedom, tid, formella maktpositioner, sociala förbindelser, prestige, social organisationsgrad och inte minst kollektiv habitus och identitet, artikulerade program, samt organisationer och ledarskap [38].

Folkliga rörelsers resursbas är oftast mindre än deras motparters. De kan kompensera detta på två sätt.

• Olika resurser är inte jämförbara. De är inte lika lätta att tillägna sig -- exempelvis är det ofta politiskt svårt för en stat att använda sina militära resurser mot intern opposition. De kan inte användas samtidigt i samma strategi -- militären kan åtminstone inte användas samtidigt som man vädjar till den demokratiska legitimiteten genom att utlysa nyval. De kostar inte lika mycket att använda -- exempelvis kan ett företag inte använda hela sitt aktiekapital till att slå ner en strejk. Det betyder att den praktiska obalansen inte behöver vara lika stor som den formella. Och de viktigaste resurserna, de som avgör det militärteoretiker kallar "de moraliska faktorerna" -- solidariteten, modet, förtroendet, energin, motivationen och uthålligheten -- nämligen habitus, identitet, program och organisationer, kan folkrörelser ha i minst lika hög grad som sina motståndare.

• Folkliga rörelser kan kompensera en brist på resursbas med en bättre mobilisering. De kan tillägna sig en större andel av sina potentiella resurser, de kan förbruka en mindre andel internt på mobiliseringen och en större större utåt, gentemot sin motpart, och de kan använda en bättre strategi. Framför allt kan de utnyttja snabbhet och överraskningsmoment, och få konflikten avgjord innan motparten hinner mobilisera; det var till exempel hemligheten med miljörörelsens snabba framgångar i början av sjuttitalet. Men det betyder också att alla handlingsmönster som drar ut på tiden tenderar att återställa den icke-folkliga sidans övertag. Det är bland annat därför som institutionaliserade konflikter är så svåra att hantera för folkrörelser (se under punkt 10 Resultat).

Folkrörelser kan också utnyttja externa resurser, t.ex. i form av allianser med och bidrag från andra aktörer som har samma intresse som man själv, eller åtminstone samma fiende. Men ju viktigare de externa resurserna blir, desto mindre blir rörelsens handlingsfrihet. I extrema fall kan rörelsen finna sig utnyttjad för mycket främmande syften -- ett sådant fall var den tyska bonderörelsen som trodde sig kunna samarbeta med nazisterna på trettitalet (se Kapitel 7 Bönders försvar mot matmarknaderna). Och folkrörelser som idag försöker samarbeta med akademiska, statliga eller näringslivs-NGOer kan finna sig få samma problem (se Kapitel 10 Folkrörelsesystemet). Problemet beror på att dessa partners oftast är väletablerade och identitetsstarka -- det är syftet med att alliera sig med dem -- medan folkrörelserna är i sin tillblivelsefas och därför formbara. Fiendens fiende är inte nödvändigtvis en vän.

Man kan slutligen försöka bluffa -- men det är lättare att göra för den som redan har ett resursövertag (skillnader i resurser tenderar att överskattas spontant), och en avslöjad bluff är förödande.

Ändå är de folkliga rörelsernas resursunderläge en viktig faktor att ta hänsyn till. Bland annat bestämmer det i hög grad deras strategier.

Folkliga rörelser tenderar att välja krav på eftergifter som mål hellre än folklig kontroll, eftersom det är lättare att nå och inte kräver svårhanterliga institutioner. De tenderar att välja bestraffande strategier hellre än uppmuntrande eftersom de inte har något att uppmuntra med. De tenderar att välja direkta, kortsiktiga aktioner 'mot' något hellre än indirekta, långsiktiga 'för' eftersom de senare kräver för stora planeringsresurser -- folkrörelser är 'reaktiva' hellre än 'proaktiva' som politologer kallar det. Och de tenderar att välja kollektiv handling hellre än individuell, trots att detta kan vara inopportunt i den rådande kulturen, därför att kollektivet är den enda resurs de har. Jag har också påpekat de folkliga rörelsernas beroende av snabbhet. Deras begränsade resursbas är orsaken till en lika begränsad repertoar (med Charles Tillys ord [39]), dvs uppsättning traditionella kampmetoder som endast långsamt förändras -- se under handling nedan. Ändå: det är brott med dessa begränsningar, och kreativ förståelse för hur de ska övervinnas, som ligger bakom de stora framgångarna i folkrörelsehistorien, vilket beskrivs i denna bok.

 

8. Konfliktkollektivet utvecklar relationer till omvärlden.

En folkrörelse måste, när den mobiliserar för en konflikt, ta hänsyn till det "politiska fält" eller den "möjlighetsstruktur" som råder för ögonblicket. Ett politiskt fält eller en möjlighetsstruktur består av allt en rörelse måste relatera till: motpart, andra parter, maktfördelningen i samhället och inte minst den politiska kulturen eller klimatet, dvs vad folk i gemen anser vara det legitima och acceptabla sättet att göra saker.

Motparten kan vi ta mer hänsyn till under punkt 9. Handling. Bland de utomstående är staten kanhända viktigast. Det är statens speciella funktion att bevara systemets stabilitet, vilket bland annat betyder att den kommer att gripa in i varje större konflikt, inte bara sådana där den själv är part. Den kan göra detta genom att försöka hindra folkrörelsens handlingar eller genom att stödja den [40]. Det förra är onekligen historiskt sett vanligast; stöd, eller integration som jag har kallat det ovan förekommer bara i rika länder eller under ekonomiskt framgångsrika och optimistiska perioder -- eller om folkrörelserna är starka.

Det gör det viktigt för folkrörelser att påverka statens handlingar, om inte annat för att hindra motparten från att få för stor kontroll över dem. Metoder för detta är att spela ut olika myndigheter mot varandra, att spela ut olika samhällseliter mot varandra, att locka staten till impopulära åtgärder och att beröva den resurser genom skattestrejker och bojkotter. En historiskt sett viktig metod har också varit att infiltrera eller invadera staten genom politiska partier -- en tvetydig metod som vi ska se.

Det finns också andra kontrollinstitutioner som strävar efter att avskräcka från handling och bevara status quo, och de varierar i olika kulturer. Ibland kan kyrkan vara en sådan institution. Skolor är andra. Företag/arbetsplatser är det nästan alltid. Familjen är det inte sällan. Sartre har visat hur hela samhällets materiella tillgångar i viss mening styr vårt handlande och motsätter sig förnyelse, och andra har menat att detta kanske är meningen [41]. Å andra sidan kan en infallsrik folkrörelse utnyttja alla dessa, mycket lättare än den kan utnyttja staten.

Det finns också vedertagna förmedlingsmekanismer, i hög grad självständiga, privilegierade organisationer vars syfte det är att artikulera intressen och formulera samhällets dagordning: politiska partier och massmedier.

Politiska partier är problematiska för folkrörelser. Även när de i någon mening 'representerar' folkrörelserna är deras artikulation redan på förhand inställd på kompromisser. I första hand, och tack vare sin roll som (potentiell) regering, med 'statsintresset' men också med andra intressen. Samtidigt kan de genom sin privilegierade position göra gällande att deras version av intresset är den korrekta. Därför måste folkrörelser hela tiden föra en kamp mot dem för att få formulera sig självständigt. Detta är inte lätt, i synnerhet inte när folkrörelse och parti finns i samma organisation.

Media är kanske mindre problematiska eftersom det finns andra instanser som kan fylla delvis samma funktion för folkrörelserna, t.ex. massorganisationer och lokalsamhällen. Problemen hänger främst ihop med att medier påverkar det vi har kallat rörelsens språk eller program; detta förvrids av mediernas språk och program som i sin tur påverkas dels av ägares och journalisters egenintressen, dels av mediernas s.k. journalistiska värdering av fakta [42].

De flesta politiska partier är från början skapade av folkrörelser, och det är också media, som i stor utsträckning är en skapelse av 1800-talets medborgarrättsrörelser. De upplevs därför fortfarande av många som 'nästan' folkrörelser, något som antagligen har stor betydelse för både deras styrka och deras förmåga att förvirra.

Lawrence Goodwyn har, apropå USAs bonderörelse och dess problem med partipolitiken i slutet av artonhundratalet, lanserat begreppet skuggrörelse [43]. Det står för en organisering som agerar parasitärt i förhållande till en folkrörelse, som söker alliera sig med den i kraft av sina deltagares ofta högre sociala status, men samtidigt strävar efter att döda det i rörelsen som är systemkritiskt och tillintetgör rörelsens plebejiskt demokratiska kultur. Den subjektiva avsikten är oftast att vinna förståelse för rörelsens krav hos medelklassen och/eller staten.

Det objektiva resultatet av att skuggrörelser får hegemoni över folkrörelser är att de senare förlorar sin kulturella identitet, sitt språk och sin kraft till självförnyelse. Skuggrörelser är ofrånkomliga resultat av framgångsrika folkrörelsemobiliseringar; det är den form medelklassens anslutning till rörelsen naturligt tar sig. Folkrörelser får lära sig leva med dem och hitta på motstrategier; en styrka är då att skuggrörelser är beroende av folkrörelsen genom sin bas i förmedlingen och därför känslig för hot, medan folkrörelsen klarar sig bra utan skuggrörelsen.

Andra stater kan också ha betydelse för folkrörelser, antingen som bidragsgivare eller som hot om militär intervention. Vi kan bara tänka på Sovjets betydelse för de antikoloniala rörelserna, eller USAs för franska revolutionen. Andra rörelser spelar vanligen en större roll. Som allierade, naturligtvis, men kanske viktigare som delande samma resursbas, samma infrastruktur, samma tydningsmönster, samma sociala organisering och samma motståndare. Andra rörelser kan spela stor roll i en rörelses mobilisering. Positiv, som informella lärare och bidragsgivare, och negativ, eftersom de så lätt drar in dem i sina egna problem och konflikter.

Slutligen spelar läget en stor roll för folkrörelsemobiliseringar. Politologer har i synnerhet pekat på andra politiska aktörers handlingars betydelse för en folkrörelse [44]. Politik är alltid en fråga om att gripa tillfället i flykten och utnyttja omständigheter och andras handlingar till sin fördel. Det kan handla om oenighet inom den härskande eliten, uppkomst av nya aktörer på scenen, eller förändringar av den politiska kulturen.

Uppkomst av nya möjligheter har stor betydelse för folkrörelsers uppsving; folkrörelsemobiliseringar är tydligt konjunkturbetingade och följer ett helt egenskapat mönster av högkonjunkturer och lågkonjunkturer. Åren 1966-1975 rådde till exempel en högkonjunktur för folkrörelser i hela världen. Sådana konjunkturer kan inte uteslutande relateras till exempelvis ekonomiska sådana, utan skapas lika mycket internt av folkrörelsesystemet självt.

Konjunkturerna sätts oftast igång av strategisk oenighet inom eliten, vilka lockar vissa privilegierade kategorier att mobilisera för sina intressen. Dessas framgång sporrar andra att också mobilisera; många samtidiga mobiliseringar mot samma motpart försvagar denne och gör honom oförmögen att stå emot i nya konflikter. Detta i sin tur höjer förväntningarna och lockar fram nya folkliga rörelser. Alla mobiliseringar sammantaget skapar en stark folkrörelsekultur där det är lätt att formulera identiteter, teman, ideologier, strategier och program, vilket underlättar för ytterligare folkrörelsemobiliseringar osv. Detta leder till framgång, vilket uppmuntrar ännu fler. Till slut bryts konjunkturen av att motmobiliseringar enligt nya strategiska principer parat med folkrörelsers lättsinniga missgrepp och inte minst oenighet om strategiska principer leder till motgångar.

Exempelvis orsakades sextitalets uppsving av samtidiga mobiliseringar av antikoloniala rörelser, bonderörelser och arbetarrörelser som ska beskrivas i denna bok, som var och en för sig var betingade av den ekonomiska och politiska omvärlden men som sammantaget fick större effekt än de annars skulle ha fått. De bröts omkring 1970 av interna rörelsekonflikter mellan moderata och radikala grupper och av att en forcerad internationalisering gav makthavarna styrka att skapa arbetslöshet och svält och därmed bryta modet och tillförsikten hos de direkta producenterna, folkrörelsernas bas [45].

 

9. Resurserna utnyttjas för handling

Folkrörelsers handlingar är av två slag: att tvinga motparten att anpassa sig till folkrörelsens krav, och att själv genomföra sina önskade mål i det civila samhälle man företräder.

Den svårighet folkrörelser har här är att göra detta trots att man definitionsmässigt handlar ur ett underläge.

Folkrörelsers utåtriktade handlingar mot motparten tar formen av konfrontationer. Formerna för dessa konfrontationer består som antytts av en ganska fast repertoar, som bara utvecklas långsamt över tiden. Under femton- och sextonhundratalens skatteuppror var handlingen i regel att hindra kungens fogde från att kräva in skatt. Under sjutton- och artonhundratalens bröduppror var handlingen att ta bröd och säd i beslag och sälja dem för ett lågt pris på torget. Under industrisamhällets tid är handlingsformerna i första hand demonstration och massmöte, strejk och ockupation och i någon mån bojkott, samt valdeltagande [46]. Att repertoaren är så relativt oföränderlig är inte bara en nackdel -- både motpart och publik bör förstå vad man gör, och förvirring bland de egna är inte heller bra.

Å andra sidan är det de kreativa nyskapelserna som leder till framgångar. Det var t.ex. när USAs arbetarrörelse lärde sig att ockupera fabrikerna på 1930-talet som de äntligen kunde hantera strejkbryteriet. Och det var först då de nådde så stor effekt att de kunde tvinga företag och stat att erkänna fackföreningars berättigande.

Syftet med konfrontationen är att tvinga motparten till eftergifter. Krigets syfte är freden, som militärteoretiker säger; freden på egna villkor. Men det finns en egen dynamik i konfrontationer som gör att de inte alltid utvecklas som man har tänkt sig. Det finns en hel teoribildning omkring detta, s.k. konfliktteori.

Bader har ganska låg uppfattning om konfliktteori. Enligt honom tycks den alltid arbeta med alldeles för få variabler och bortse från att verkliga, kollektiva konflikter alltid är blandade: det finns många parter, teman, mål, strategier, medel osv som samverkar i en konflikt vars intensitet dessutom växlar över tiden. Folkrörelsernas konflikter pågår i ett samhälle, inte i sådana logiska scheman som konfliktteoretikerna brukar arbeta med.

Dock finns det vissa kärnor i konfliktteorin som alltid gäller.

För det första är det parterna som bestämmer konfliktens karaktär, oavsett hur dumma och okunniga de kan synas för utomstående. Det betyder till exempel att det är parternas subjektiva uppfattning om konfliktens 'kostnader' och 'intäkter' som gäller. Det är den part som först tycker att konflikten kostar mer än den smakar som först blir benägen att söka fred [47].

För det andra finns det objektiva begränsningar för vilka strategier som är möjliga att välja.

Flera omständigheter binder folkliga rörelser till en ganska snävt begränsad repertoar.

Dit hör interna förhållanden -- ju mindre resurspotential och ju svagare kollektiv identitet desto större är begränsningarna. Dessutom begränsas möjligheterna av hur intressena har artikulerats tidigare; det går inte att plötsligt byta linje.

Dit hör förhållandet mellan parterna -- ju mer de har att göra med varandra i vardagen desto större spelmöjligheter har de. Ty då är de också beroende av varandra och kan utöva tryck på varandra. Det är t.ex. lättare för ett arbetarkollektiv att agera gentemot företagsledningen än det är för ett koloniserat folk att agera gentemot kolonialmakten.

Dit hör vad som tematiseras i konflikten -- kvalitativa teman lockar till mer konfliktbenägna strategier än kvantitativa, irreversibla till mer konfliktbenägna än reversibla. Fem kronor mer i timmen lockar inte till lika mycket ansträngning som hot om nedläggning av ortens enda arbetsplats.

Dit hör de sociala sammanhangen -- kulturen lägger fast bestämda innebörder i olika handlingar, och både motpart och tredje part måste kunna avläsa handlingen som man har tänkt sig att den ska avläsas. Betraktas t.ex. våld mot person som helt oacceptabelt inom en kultur är det dålig strategi för en folkrörelse, oavsett andra överväganden. Det finns också allmänpolitiska konjunkturer att ta hänsyn till, liksom förväntningar om konfliktförloppet. Det är lättare att handla i en högkonjunktur av många samtidiga folkrörelsemobiliseringar.

För det tredje har konfrontationer en tendens att trappas upp och dra in nya parter, teman och mål samtidigt som det gör parterna allt mindre benägna att kompromissa sig fram till en rimlig fred. Efterhand konflikten håller på satsar parterna resurser de vill ha valuta för, den kollektiva identiteten stärks, radikala utopier och mål formuleras, konfliktorganisationerna tenderar att tas över av militanter som ser konflikten som ett mål i sig och som en bas för egen maktutövning, och gränserna för de kulturellt legitima medlen vidgas. Det blir också allt klarare vad som skiljer olika parter åt; verkliga motparter träder fram i ljuset och skenkonflikter försvinner.

Upptrappningen kan ha både fördelar och nackdelar.

Till fördelarna hör förstås möjligheten att nå substantiella framsteg. Till nackdelarna hör att parternas uppfattning om konflikten förvrids alltmer ju mer den trappas upp. Konfrontationer är alltid ovissa. Därför skapar parterna bilder, bland annat av motparten. Och dessa bilder tenderar att bli svartvita. Eftersom kommunikationen mellan parterna i så hög grad består av hot och skadande tolkar de vad motparten gör i dessa termer; t.o.m. ärliga erbjudanden om kompromisser tolkas gärna som illvilliga trick. Och konfrontationen trappas upp långt bortom det rationellas gräns, till skada för det civilsamhälle man från början ville skydda [48].

Mot detta hjälper den gandhianska taktiken [49]. Men den tenderar tyvärr att samtidigt bidra till att frysa fast förhållandet mellan parterna och hindra den som är i underläge att ställa högre mål. Det är en taktik för en rörelse som har råd att vänta.

Att få konflikter fortsätter till ömsesidig utplåning beror på att det också finns en nedtrappande egenmekanism. Dels tar båda parters resurser slut. Dels kan upptrappningsmekanismen brytas genom medvetna initiativ. En av parterna kan genom att gå över från hot till löften göra motpartens världsuppfattning mer komplex, mindre svartvit, vilket kan leda till mer realistiska bedömningar av vilken konfliktnivå som är rimlig.

En tredje orsak till nedtrappning är att det finns konfliktregleringsmekanismer inbyggda i samhället. Andra parter, särskilt staten, griper in i konfrontationer som hotar deras intressen, och förväntningar om detta bidrar till att de ursprungliga parterna inte trappar upp dem över en viss nivå. Sådana konfliktregleringsmekanismer tenderar att utvecklas och bli sega i långvariga konfliktförhållanden, vilket kan vara både till skada och till nytta för folkrörelser. Visserligen är folkrörelser oftast bättre på politik än på våld, men de är också beroende av snabbhet och klarar inte hur långdragna konflikter som helst.

Det finns också en inbyggd egenlogik för hur konfrontationer slutar, som inte bara beror på konfliktens karaktär. Även slutet är en interaktionsprocess mellan parter.

Men i det fallet är det avgörande att båda parterna består av heterogena kollektiv som dels inte är identiska med de konfliktorganisationer som tar initiativen, dels kan ha olika intressen och olika mål. Det innebär t.ex. att en part som förlorar ansiktet i ett konfrontationsslut tenderar att återuppliva konfrontationen så fort som möjligt, och att ett ofördelaktigt fredsavtal tenderar att brytas av minoriteter inom den förlorande parten varvid konfrontationen tar liv på nytt. I värsta fall kan sådant knäcka en folkrörelse, åtminstone temporärt -- radikala smågruppers våld i länder som Tyskland och Italien på sjutti-åttitalen har förklarats som desperata reaktioner mot att tongivande personer inom folkrörelser låtit sig koopteras som lobbyister, och deras aktiviteter slår sönder vad som finns kvar av massrörelse [50].

Folkrörelsers strävanden att själva genomföra önskade förändringar brukar ibland kallas alternativsamhälle. Här tänker man kanske i första hand på utopiska samhällen av det slag den kristna rörelsen byggde i form av kloster eller den arkipelag av nybyggen de utopiska socialisterna byggde i USA på artonhundratalet -- men det är ett alldeles för grovt sätt att uppfatta begreppet. Arbetarrörelsens och bonderörelsens kooperation likaväl som den folkkultur som föds ur folkrörelser är också alternativsamhällesmekanismer. Och när den svenska nykterhetsrörelsen genomför den allmänna och lika rösträtten i sina egna organisationer två generationer innan den genomförs av staten är det också ett uttryck för samma sak. Genom att leva som om förändringarna redan är genomförda gör rörelsens deltagare förändringarna ofrånkomliga. Genom att själva genomföra de reformer man kämpar för stärker man sin egen förmåga, både praktiskt och andligt, dvs vad avser kollektiv förståelse och självförståelse. Och genom att utforma egna publika organ enligt det civila samhällets normer -- dvs byggda på ömsesidighet snarare än på hierarki och marknad -- bidrar rörelserna till att stärka civilsamhället på statens och näringslivets bekostnad. Detta är ju faktiskt är avsikten med folkrörelser.

Det är dåligt undersökt hur detta fungerar. Folkrörelseforskningen har framför allt tagit fasta på konfrontationerna med motparten; detta är ju mest dramatiskt och därför kanske mer lockande för historiker och sociologer att forska om.

En av dem som har studerat alternativsamhället, eller kanske snarare folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer, är Josef Huber [51]. Hans slutsats är att sådana organiseringar har ett värde så länge de står i direkt förbindelse med mobiliseringar i konflikter. Så snart de inte gör det erövras de av marknaden eller hierarkierna och blir resurser för näringslivet eller staten, dvs slutar som vanliga företag eller utväxter på socialstatsbyråkratin. Svenskar kommer lätt att tänka på hur arbetarrörelsens imponerande civilsamhälle -- bostadskooperativ, byggföretag, förlag, tidningar, försäkringsbolag etc -- på femti- och sextitalen blir en resurs för staten och på åttitalet blir en resurs för näringslivet på grund av folkrörelsebasens avmobilisering.

Samma slutsats kommer UNRISD till i sin undersökning av bondekooperativ i Syd. Bara när de kopplas till rörelser mot godsägare, grossister eller andra exploatörer blir de en frigörande kraft. Annars kommer dessa snart att dominera kooperationen och använda den i sina syften [52].

Samtidigt förefaller deras slutsats lite onyanserad. Om det civila samhället är folkrörelsernas mål, och syftet är att skydda det från skadan av statens och kapitalets rutiner, måste varje folkrörelseskapad alternativsamhällesmekanism vara en förstärkning -- låt vara att ingen förstärkning varar i evighet.

För att en folkrörelse ska bli stark krävs båda sätten att arbeta. En folkrörelse som inte försöker tvinga sina normer på stat och näringsliv ger upp kampen om hegemonin i samhället och slutar som USAs alter-nativsamhällesrörelse -- som udda isolat i en omvärld där de ingenting betyder. En folkrörelse som inte själv bygger det goda samhället utan bara ställer "krav" på andra förlorar mer och mer av egen resursbas, inte minst andligt, och slutar gärna som svaga, osjälvständiga och subalterna påtryckargrupper. En rörelse som gör både och, som den nordiska arbetarrörelsen på sin tid, kan erövra hegemonin i samhället.

 

10. Resultatet avser både rörelserna själva och deras omgivning

Konfrontationer mellan folkrörelser och deras motparter förändrar både folkrörelserna själva och samhället. Det mest uppenbara resultatet är kanske de eftergifter folkrörelsen kan tvinga motparten till, men kanske andra resultat är väl så intressanta.

Folkrörelsen påverkas förstås själv av sin konflikt. Positivt och negativt. Det är bara i de ytterligt ovanliga fall där den antingen utplånas av konfrontationen eller uppnår alla sina mål som rörelsen går under. När konfrontationen slutar i en kompromiss, dvs nästan alltid, vinner rörelsen i utvecklad kollektiv identitet, ökat konfliktmedvetande, utvecklad solidaritet och oftast vidgad mängd av teman, som stärker rörelsen inför framtida konfrontationer och gör den till en folkrörelse enligt Raschkes definition.

Rörelsen tvingas dock oftast, som en del av kompromissen, acceptera en viss grad av konfliktinstitutionalisering. Den innebär visserligen oftast vissa konkreta fördelar, såtillvida att de rutiner som konfliktkollektivet lever under blir något mindre förtryckande. Men den för också med sig några tvivelaktiga biverkningar.

Institutionaliseringen har två sidor. Dels formaliseras hanteringen av den ursprungliga konflikten, i form av lagar, statliga organ och mer påtagligt av förmedlingsorganisationer som partier och media istället för av de folkliga rörelserna själva. Dels drivs de folkliga rörelsernas konfliktorganisationer att hantera den alltmer intrikata institutionaliserade konflikthanteringen genom att formalisera och funktionsuppdela sig själva; denna formalisering och funktionsuppdelning dödar med tiden det som gör organisationerna till folkrörelser i Raschkes mening och för den delen också i Sartres [53]. Samtidigt tenderar institutionalisering till att förmedlingsorgan och skuggrörelser ges rollen att uttyda folkrörelsens krav.

Båda dessa sidor innebär att artikulationen av konflikten förfalskas -- institutionerna stjäl rörelsens språk och förvanskar dem i enlighet med de institutionaliserande funktionärernas egenintressen, vilket gör folkrörelseorganisationen mindre användbar i fortsatta konflikter.

Det mest dramatiska exemplet på detta kanske är välfärdsstatens uppgång och fall. Dess reformer drevs fram av folkrörelser, institutionaliserades i både statliga organ och stelnade folkrörelseorganisationer, och började falla sönder när folkrörelsernas bas hade demobiliserats och förlorat greppet om frågan för att alla konflikter sopats under mattan.

Ett mindre dramatiskt exempel är att fackliga avtal, som visserligen tvingar motparten att ta större hänsyn till de arbetandes mänskliga natur men samtidigt snärjer in konflikten i en juridisk form som gör den svår att hantera [54].

Detta måste en folkrörelse acceptera, och förhålla sig till. I praktiken betyder den att rörelsen hela tiden skapar nya organisationer till ersättning för dem som institutionaliserats på motpartens villkor och tvingat folkrörelsen att arbeta inom otympliga ramar. Så togs t.ex. initiativen i sjuttitalets arbetarrörelseuppsving inte av fackföreningar utan av strejk- och arbetsplatskommittéer vid sidan av dem, och den nya miljörörelsen uppstod inte inom de gamla naturvärnorganisationerna utan i nya lokala miljögrupper.

Denna spänning mellan institutionalisering och nya initiativ är det som karakteriserar folkrörelsers liv.

Återverkningen på samhället i stort är enligt Bader nästan omöjlig att säga något generellt om. Den beror i alltför hög grad på alla de många processer och delprocesser som detta avsnitt har handlat om. Konfrontationen är ju en kamp där flera parter försöker driva igenom sina delvis konfliktfyllda intressen och ståndpunkter under ständig osäkerhet, och utfallet beror både på 'kraftresultanten' av dessa motstridiga intressen, på yttre omständigheter och på val av handlingar.

Det är därför man kan säga att folkrörelser inte är rutiner, att de just för att de är svar på och utmaningar av rutiner själva är kaotiska och därför oberäkneliga. Vid vart och ett av stegen i Baders sekvens finns möjlighet att göra 'rätt' och 'fel', dvs svara mer eller mindre adekvat och effektivt på vad situationen kräver. Valet påverkar sedan hela sekvensen inklusive det slutliga utfallet.

Den första valsituationen uppstår när man bestämmer den kollektiva identiteten: vem är 'vi'? Ju fler möjligheter desto större blir svårigheterna, och desto mindre och ineffektivare är det risk att mobiliseringen så småningom blir, eftersom det kommer att råda oenighet om vilken identitet som är viktigast. Men desto större kan samtidigt mobiliseringen bli om den kollektiva identiteten definieras så brett som habitus och intressen tillåter och blir en angelägenhet för många utan att därför uppfattas som konstlad.

Nästa valsituation uppstår vid artikuleringen av intresse och alternativ. Här är möjligheterna ännu mer vidlyftiga, och vad man väljer påverkar dels det egna kollektivets entusiasm och vilja att offra något, dels motpartens vilja att kompromissa, dels möjligheten att få allierade bland utomstående.

Former för organisering är också resultat av val. Och olika organisationstyper är mer eller mindre effektiva i sin givna situation.

Det är också mobiliseringar, konflikthandlingar och alternativsamhällesbyggen. Det är dessa val som brukar kallas strategier, och det är här det finns mest förståelse för att det verkligen är fråga om val. Inte desto mindre brukar det krävas ovanlig kreativitet för att töja gränserna för de hävdvunna strategierna och utforma nya som passar bättre till nya situationer.

'Rätt' val ger ett bättre utfall än 'fel' val. 'Rätt' val -- naturligtvis kopplat till fördelaktiga yttre omständigheter -- skapar en självförstärkande spiral där folkrörelsecykeln växer, folkrörelsen blir starkare, självsäkrare, mer handlingskraftig och i stånd till allt myndigare ut-maningar av statens, näringslivets och överklassernas ekonomiska, politiska och kulturella hegemoni. 'Fel' val kan leda till bittra interna konflikter och till rörelsens ruin, eller till att en folkrörelse aldrig kommer igång.

Alla impulser att på förhand se utgången av en folkrörelses strävan som given är därför missriktade. Folkrörelser är, tack vare sitt relativa oberoende av rutiner, känsliga för hur bra val man gör i förhållande till motparten.

Ingen folkrörelse vinner sina konfrontationer fullt ut, och dess framgång kan inte mätas i förhållande till ett bästa tänkbara resultat i en hypotetisk totalseger. Den mäts i hur väl den hävdar det civila samhälle den är till för att skydda och de värden detta ser som omistliga. Och däri kan folkrörelser vara framgångsrika, även om de måste betala för sina framgångar, ibland ganska dyrt, ibland så dyrt att de själva bara ser nederlaget.

I konfrontationen skapas nya strukturer för det civila samhälle rörelsen försvarar. Om mobiliseringen är bred växer ett mångskiftande demokratiskt alternativsamhälle upp, som kan ge konfliktkollektivet större makt över sin vardag än tidigare och ge det bredare resursbas för nya konflikter, i alla fall så länge som mobiliseringen bibehålls. Folkrörelser skapar öppningar för det civila samhället som detta kan utnyttja, oavsett om de konkreta mobiliseringarna mynnar ut i ökad institutionalisering eller inte. De framgångsrika arbetarrörelsemobiliseringarna i Sverige på tjugo- och trettitalen skapade ett politiskt och kulturellt utrymme för sjuttitalets miljörörelse, helt oavsett vad dessa rörelser hade för inbördes relationer, eftersom de skapade respekt för vanligt folks politiska ståndpunkter, inte minst självrespekt bland de direkta producenterna själva. Och folkrörelseprinciper påverkar kulturen och språket i det civila samhället, som exempelvis när idrottsorganisationer i Sverige säger sig vara folkrörelser och hävdar att allas lika rätt till motion är viktigare än att några vinner.

Sådant sker t.o.m. i viss utsträckning oberoende av om mobiliseringar och konfrontationer formellt sett resulterar i seger eller nederlag.

Ty resultatet beror inte bara på handlingarna själva utan också på hot om handlingar, hot om konflikter. Ett realistiskt hot om handling får motparten att bete sig på ett annat sätt än om hotet inte hade funnits där. Men hotet måste vara trovärdigt. Och det beror framför allt på att man vågar handla ibland, även om det är långt ifrån säkert eller ens troligt att man kommer att vinna. Även 'misslyckade' handlingar kan vara värda sitt pris på så sätt att motparten tänker sig för nästa gång. Av detta slag var exempelvis gamla tiders bondeuppror -- de blev nästan alltid slagna, men kostnaden för att slå dem var så stor att kungar och baroner tänkte sig för noga innan de höjde skatter och arbetsplikter nästa gång (not 55).

Även om folkrörelsers handlingar ibland inte är tillräckliga för att göra samhället mer uthärdligt för de direkta producenter de företräder är de i alla fall den största möjligheten de direkta producenterna har. Den som hävdar sig har större möjlighet att påverka tillvaron än den som faller efter, och på samhällsnivå är det de stora aggregaten som hävdar sig mest.

Det är i denna bemärkelse folkrörelserna är demokratins bärare.

Folkrörelser har bidragit på ett helt avgörande sätt till att forma den värld vi lever i. Världen är ett resultat av en kamp mellan exploatörer, mellan exploatörer och folkrörelser, och mellan folkrörelser inbördes. Den här bokens syfte är bland annat att visa på vilket sätt. Den som tycker att resultatet av folkrörelsernas ansträngningar inte är mycket att glädjas åt -- en ståndpunkt det ligger mycket i -- kan ju reflektera över hur världen skulle ha sett ut dem förutan. Folkrörelser är uttryck för försvar mot destruktiva krafter, och framgångar är alltid relativa.

Som både Ho Chi Minh och Michael Collins har uttryckt det: Att vinna är att inte erkänna sig besegrad.

De folkrörelser jag skildrar i denna bok har uppenbarligen alla gått igenom alla de stadier Bader talar om. Det är bara att med ett beklagande förvarna om att jag inte kan återge detta fullt ut. Författarna till den källitteratur jag har använt har inte läst Bader, och litteaturen är därför inte jämförbar. Dock hoppas jag att alla stadier finns med på något sätt i helhetsmaterialet.

Jag hoppas att luckorna kan inspirera till egna tankar och egna frågor. Det är ju också främsta syftet med hela boken -- att bidra till diskussionen om folkrörelsers strategier och framtid.

 

 

Noter

1. Johan Asplund: Teorier om framtiden, Liber Kontenta 1985; ref till Kenneth Burke: A Grammar of Motives, 1945.

2. Karl Polanyi: Den stora omvandlingen, Arkiv, 1989. En kort sammanfattning ges också i Paul Bohannan: Social anthropology, Holt, Rinehart and Winston 1969.

3. Om statens framväxt se Charles Tilly: Coercion, capital and European states, Blackwell 1993. Om dess funktionssätt se t.ex. Bo Rothstein: Den korporativa staten, Norstedts 1992. Göran Ahrne: Byråkratin och statens inre gränser, Rabén & Sjögren 1989 behandlar staterna i deras egenskap av kompromissorgan.

4. John A.Hall: Powers and liberties, Basil Blackwell 1985.

5. Charles Tilly: Coercion, capital and European states.

6. Den klassiska skildringen av kapitalet är givetvis Karl Marx: Kapitalet, del 1-3, Cavefors 1969. En utmärkt kortversion är Kapitalets produktionsprocess, Barrikaden 1976. Kapitalet som aktör skildras dock bättre av Joseph Schumpeter: The theory of economic development, Harvard University Press 1935, 1949, eller Alfred Chandler: The visible hand, Harvard University Press 1980 resp Scale and scope, Belknap 1990.

7. Janet Abu-Lughod: Before European hegemony, Oxford University Press 1989.

8. Se bl.a. Fernand Braudel: Civilisationer och kapitalism 1400-1800, tre band, Gidlunds 1982-86.

9. Fernand Braudel: Marknadens spel, Gidlunds 1986.

10. Se t.ex. Amitai Etzioni: The moral dimension; towards a new economics, Macmillan 1989. Beträffande gåvoekonomier se David Cheal: The gift economy, Routledge 1998, Jacques Godbout: The world of gift, McGill-Queen's University Press 1998. Cheal ägnar sig helt åt den elementära gåvoekonomin inom familje- och vänkretsar medan Godbout också beskriver hur gåvoekonomier kan institutionaliseras. Cheal och Godbout åberopar sig på en socialantropologisk tradition från Marcel Mauss, men egentligen påpekades företeelsen redan av Piotr Kropotkin i Ömsesidig hjälp i slutet av artonhundratalet, sv övers Federativ 1978.

11. Se Torben Hviid Nielsen: Samfund og makt, Akademisk forlag 1988, eller Per Forsman: Det kluvna samhället, Carlsson Bokförlag 1995. En populär framställning ger Erik Sigsgaard: Relationer i förskolan, KRUT 73.

12. Jag föredrar avgjort metaforen rutin framför struktur, ett begrepp som lockar fram föreställningar om orubbliga byggnader av sten eller stål. Trots allt har alla människor valmöjligheter även om det råder ett tryck att handla i en viss riktning, och alla samhällslagar är villkorliga. Ett begrepp som hör samman med rutin är tröghet, vilket kan skiljas från strukturers hårdhet. En definition av 'rutin' skulle kunna vara 'det som görs om man inte fattar ett särskilt beslut om motsatsen'. Se t.ex. Inger Jensen & Flemming Vestergaard: Praxis och tröghet, Korpen 1979.

13. Här är klassikern Pierre Bourdieu, som behandlar de intellektuellas mål som strävan att kontrollera eller ange tonen inom "intellektuella fält". Se till exempel Texter om de intel-lektuella, Symposion 1992.

14. NGO eller Non-Government Organisation är FNs beteckning på alla organisationer som inte är statliga eller, efter ca 1990, affärsdrivande företag. De som använder beteckningen om sig själva är främst sådana organisationer som helt består av anställda, exempelvis vetenskapliga institut. Men i offentligheten används alltmer beteckningen också på folkrörelser, vilket inte minst skapar för-virring bland folkrörelsers medlemmar om vilken identitet man egentligen har. Mer om NGOer i kapitel 10 Folkrörelsesystemet.

15. Se t.ex. Jan Lindhagen: Ett mått av prövning, Zenit 1980

16. Enligt t.ex. Samir Amin: Eurocentrism, Monthly Review Press 1989, som jämför med de medeltida systemen med sina prästerskap. Han bortser dock i mitt tycke lite för mycket från den nu pågående industrialiseringen av ordet, det s.k. informationssamhället, som lägger tankeskapandet hos de intellektuella hierarkierna i en omfattning som aldrig förr. Se vidare kapitel 10 Folkrörelsesystemet.

17. Veit Michael Bader: Kollektives Handeln, Leske+Budrich 1991.

18. Begreppet 'social responsivitet' är ett av Johan Asplunds favoritbegrepp, se t.ex. Det sociala livets elementära former, Korpen 1987.

19. Begreppet 'spontana livsyttringar' har formulerats i kristen diskussion som beteckning för det vi ser som 'det goda', före all ideologi. Se t.ex. K.E.Løgstrup: System og symbol, Gyldendal 1982 eller Den etiske fordring, Gyldendal 1966, ref av Henry Cöster: Om gen-etikens innehåll, i Ord & Bild 3/1985. Utifrån en annan tradition kan man kanske se 'spontana livsyttringar' som en sammanfattning av begreppen existens, moral och intresse -- fast innan det formulerats.

20. Det fanns i viss äldre forskning och fortfarande i mycken vulgärdebatt en tendens att se folkrörelser som uttryck för irrationella känsloutbrott. För ett underbyggt avvisande se t.ex. Charles Tilly: From mobilization to revolution, McGraw Hill 1978.

21. Begreppet habitus har myntats av Pierre Bourdieu. Se Kultursociologiska texter, Symposion 1992.

22. E.P. Thompson: The making of the English working class, Victor Gollancz 1963.

23. Svenska folkrörelsedefinitioner har växlat genom historien. Gamla uppslagsverk från början av nittonhundratalet ger definitioner som påminner om mina ("deltagande från de breda folklagren i motsättning till överheten", Svensk Etymologisk Uppslagsbok, band F, 1928), medan Prismas Lilla Uppslagsbok 1977 ger den sedermera gängse definitionen "Beteckning för riksomfattande organisation med stor social geografisk spridning, ett på ideologisk gemenskap grundat program med självständig ställning gentemot stat och myndigheter, frivillig medlemsanslutning och med i tiden varaktig verksamhet, t.ex. arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen."

24. Roland Roth & Dieter Rucht (hrsg): Neue soziale Bewegungen in der Bundesrepublik Deutschland, Campus 1987.

25. Detta sätt att se på folkrörelser löser dock ett teoretiskt problem för den officiella svenska folkrörelseforskningen. I studien Framtida folkrörelser från Institutet för Framtidsstudier förvånade man sig över att i organisationer med samhällsförändrande syften deltog få aktiva; de aktiva deltog istället i organisationer utan sådana syften (Sigbert Axelsson & Thorleif Pettersson: Mot denna framtid, Institutet för framtidsstudier 1992). Det stämde inte med traditionella bilder av "idéns" viktiga roll i en folkrörelse, och för den delen inte med Raschkes krav på aktivt medlemsdeltagande -- "svag rollspecificering". Men om alla sammanslutningar som saknar förhållningssätt till "grundläggande sociala förändringar" karaktäriseras som delar av det civila samhället bortfaller det svårförklarliga. Aktivt deltagande i sådana framstår inte som egendomligare än att hålla födelsedagskalas.

25a. Rick Fantasia: Cultures of solidarity, University of California Press 1988.

26. Charles Tilly: Beständig ojämlikhet, Arkiv 2000.

27. Se t.ex. James C. Scott: The moral economy of the peasant, Yale University Press 1976. Han betonar särskilt inkräktandet på vissa kulturellt viktiga miniminivåer som utlösande Se också nedan under intresse.

28. Om vardagsmotstånd se James C. Scott: Weapons of the weak, Yale University Press 1985.

29. E.P.Thompson: The making of the English working class.

30. En annan mästare på att hantera sammansatta identiteter var Mao Zedong. Hans begrepp för saken var "huvudmotsättningar" och "underordnade motsättningar" -- fast då kanske vi redan är inne på avsnittet intressen, se nedan.

31. Från de folkliga rörelsernas motståndare har det hävdats att individuella behov aldrig kan tillgodoses kollektivt och att en rationell människa därför aldrig deltar i kollektiva aktioner (mest uttalat hos Mancur Olson: Logic of collective action, Shocken 1971). Beviset bygger på spelteori, men eftersom spelteorin inte tar hänsyn till människans beroende av en social omgivning är det ett svagt argument. Exempelvis vet ju verkliga människor att psykologi är väl så viktigt som logik i sociala spel, och publikens reaktioner är lika viktiga som motpartens. Och begreppet 'kollektiv identitet' förutsätter ju faktiskt att det finns ett 'vi' som agerar lika väl som ett 'jag'. -- Kanske är svagheten i Olsons resonemang det slutliga beviset för att "den rationella individen" inte existerar i verkligheten därför att alla våra handlingar är socialt bestämda?

32. En bok som främst handlar om folkrörelser som detta steg från falsk ideologi till befriande utopi är Daniel A. Foss & Ralph Larkin: Beyond revolution; a new theory of social movements, Bergin & Garvey 1986. "Disalienering", kallar de det; man kanske också skulle kunna kalla det "väckelse" -- den plötsliga insikten att de gamla vanliga rutinerna skulle kunna se helt annorlunda ut vilken frigör oerhörda energier.

32a. Ron Eyerman & Andrew Jamison: Social movements - a cognitive approach, Polity Press 1991.

33. Thomas Mathiesen: Det ofullgångna, Wahlström & Widstrand 1972.

34. Peter F. Drucker: The effective executive, Pan Books 1967.

35. Ett äldre försök att förlika kraven på demokrati och effektiva beslut var den demokratiska centralismen: fri diskussion fram till beslut, sedan disciplinerat enhetligt genomförande. Detta försök föll på att det var alltför lätt för rörelsens funktionärer att hänvisa till det disciplinerade genomförandet för att kväva diskussioner även i diskussionsfasen.

36. Detta problem hänger också samman med de avlönade funktionärernas intressen och har blivit särskilt besvärande med de s.k. NGOernas framväxt, dvs organisationer som byggs upp kring ett socialt problem men uteslutande rymmer anställda funktionärer, med sådanas strävan efter fasta inkomster och ointresse av att frågorna ska bli lösta en gång för alla.

37. Jean-Paul Sartre: Kritik af den dialektiske fornuft, Vinten 1972, ref i Inger Jensen & Flemming Vestergaard: Praxis och tröghet, Korpen 1973.

38. Om mobilisering se främst Charles Tilly: From mobilization to revolution, McGraw Hill 1978.

39. Exempelvis Charles Tilly: From mobilization to revolution.

40. Bland direkta metoder för hinder finns t.ex. tillbakadragande av bidrag, försök att delegitimera mål, teman och aktioner, kriminalisering och direkt militär bekämpning. Bland indirekta metoder finns försök att passivisera hela samhället genom "uppfostran", likvidering av organisationer, kontroll av vardagslivet och avskaffande av medborgerliga rättigheter. Var och en av dessa metoder kostar, inte minst legitimitet, vilket en folkrörelse kan spela på. Syftet bakom stöd kan vara att splittra en rörelse genom att gynna vissa fraktioner av den, men också att helt enkelt få lugn och ro. Stöd kan ges t.ex. materiellt, genom kooptering av ledare och organisationer och genom offentlig konfliktreglering, se nedan.

41. Jean Paul Sartre, ref i Inger Jensen & Flemming Vestergaard: Praxis och tröghet. Hur funktionalistisk stadsplanering kan ha en disciplinerande funktion visas av Mats Franzén: Gatans disciplinering, i Häften för kritiska studier 5:1982 -- tanken är att en funktionsuppdelad stad försvårar sådana handlingar som inte är godkända eller förutsedda av planmyndigheterna.

42. Faktavärderingen beror av att media främst är i underhållningsbranschen och bara har politiken som bisyssla. Den kännetecknas av att eliters synpunkter ses som viktigare än direkta producenters och folkrörelsers, att nyheter, ovanligheter och våld prioriteras upp, att form ses som viktigare än innehåll, att person ses som viktigare än sak, och att enkla budskap främjas på bekostnad av komplicerade.

43. Lawrence Goodwyn: The populist moment, Oxford University Press 1978. Ett svenskt exempel visas i Björn Eriksson m.fl: Det förlorade försprånget, Miljöförbundet 1982, som handlar om kärnkraftsstriden. En klassisk beskrivning av hur en rörelse kämpar mot en skuggrörelse för rätten att uttrycka sig själv är August Palm: Ur en agitators liv, 1905, Prisma 1970.

44. Det finns en hel litteratur om detta. Som klassiker brukar framhållas Sidney Tarrow: Power of movements -- social movements, collective action and politics, Cambridge University Press 1994. De flesta jag har läst brukar dock begränsa sig till den "tillfällesstruktur" som stat och partier formar.

45. Se nedan kapitel 10. Folkrörelsesystemet.

46. Charles Tilly: From mobilization to revolution.

47. Den som har påpekat detta är Pau Puig i Scotoni i Att förstå revolutionen, Zenit 1980. Han betraktar konflikten som ett slags "bokföring" där parterna minimerar kostnader och maximerar intäkter för att göra mer "vinst" än motparten. Det kan tyckas mer än lovligt abstrakt -- men det förklarar exempelvis hur de utfattiga vietnameserna kan slå de rika amerikanarna. Amerikanarna var dom som först tyckte att konflikten inte lönade sig, och gav upp, trots att de 'objektiva' kostnaderna var större för vietnameserna.

48. Att bedöma vilken konfliktnivå som gynnar folkrörelsen mest och motparten minst är en svår konst. För det mesta förlorar folkrörelsen på att trappa upp så långt att våld mot person blir naturligt -- på den nivån är vanligen stater starkast. Men undantag finns; det är sånt som kallas revolutioner.

49. Den gandhianska taktiken går, enligt Arne Næss: Gandhi and group conflict, Universitetsforlaget 1974, ut på att hellre vara för något än mot, att koncentrera sig på konfliktens kärna, att hålla fast vid den under hela kampanjen och inte öka kraven efterhand, att vara beredd att kompromissa om oväsentligheter, att finna mål som är gemensamma för en själv och motparten, att alltid agera öppet, att vara beredd att offra något för att nå målet, att alltid värna om offer för det man vill ändra på, att aldrig vara rädd för motparten, att aldrig se motparten som en personlig fiende, att aldrig exploatera motpartens för frågan irrelevanta svagheter.

50. Enligt Hans-Peter Kriesi et al: New social movements in Western Europe, University College of London Press 1994

51. Josef Huber: Wer soll das alles ändern, Rotbuch Verlag 1980 handlar främst om det tyska alternativsamhället under 70-talet.

52. Rural cooperatives as agents of change: a research report and a debate, UNRISD Report No 74.3

53. Raschkes höga symboliska sammanhållning och svaga rollspecificering motsvaras väl av Sartres fusionsgrupp. Roth & Rucht: Neue soziale Bewegungen. Sartre: Kritik af den dialektiske fornuft

54. Huvudtema för Per Forsman: Arbetets arv, Arbetarkultur 1989.

55. Detta beskrivs bl.a. i E.P.Thompson: Herremakt och folklig kultur, Författarförlaget 1983.