Köp boken här

 

Skatteuppror och puritaner

Bröduppror och franska revolutionen

Systemperiferin: Bönder mot den koloniala staten

 

I slutet av fjortonhundratalet började Europas överklass utarbeta sin nya metod för att ta tillbaka kontrollen efter senmedeltidens folkrörelseuppsving. De organiserade makten internationellt och nationellt för att slå mot den folkliga makten som framför allt var lokal. Metoden var att ackumulera styrka genom globala och nationella marknader och att organisera en maktfullkomlig stat [1].

Eftersom näringslivet/kapitalet/köpmännen var de makthavare som lämnats mest ifred av de medeltida folkrörelserna hade dessas position inom överklassen stärkts kraftigt. Det tog sig främst uttryck i att kapitalackumulation och förvaruligande hade en mer central roll i det nya systemet än vad sådant någonsin hade haft.

Organiseringen av världsmarknadssystemet betydde stora förändringar i de direkta producenternas liv. Kapitalackumulationen överordnades alla andra samhälleliga mål. Exploatörernas intrång ökade. Deras kontroll över arbetet blev mer direkt. Sedvänjor ersattes av bestämmelser och regler som slogs fast av företagare och av en stat vars terroristiska makt plötsligt inte kände några gränser [2]. Folkliga organisationer förbjöds. Dödsstraff infördes för ett otal förseelser, från politisk opålitlighet och tankebrott till stöld och tiggeri. Dessutom tillkom världsmarknaden som en yttersta, helt opåverkbar makthavare. Arbetstiden förlängdes samtidigt som arbetsersättningen sjönk. "Försämringen skärps ju mer man avlägsnar sig från medeltidens 'höst' och håller i sig ända till mitten av 1800-talet", säger Braudel. "I vissa områden i Östeuropa, särskilt på Balkan, fortsätter nedgången långt in på 1900-talet" [3].

'Svältkurvan' enligt Braudel. Timlön för en arbetare i Strasbourg, uttryckt i hg vete, mellan år 1400 och år 1950. Fältets tjocklek markerar skillnaden mellan goda och dåliga år. Det vågrätta strecket markerar svältgränsen. Observera att skalan är logaritmisk -- inkomsterna sjönk till mindre än en tiondel mellan 1520 och 1570. En del har ifrågasatt siffrorna -- Geremek anser att 1400-talets inkomster snarare avser utbildade hantverkare än daglönare. Men 1500-talets katastrof kan ingen förneka [4].

Samtidigt som levnadsstandarden sjönk och behoven av revolt ökade, minskade alltså förutsättningarna för framgång på grund av exploatörernas bättre organiserade maktapparat. Detta medförde en kris för de metoder för uppror som haft sin högkonjunktur på trettonhundra- och fjortonhundratalen, det vill säga bonde- och hantverkaruppror för autonomi, mot lokala makthavare och mot kungliga skatter, ideologiskt beväpnade med kristen jämlikhetsfilosofi. Braudel påstår sig t.o.m. ha belägg för att uttrycken för de fattigas förståelse för sin undertryckta situation försvann under femtonhundratalet, i takt med att de blev fattigare. Medan många uttryck för underklassens medvetna identitet finns dokumenterade från fjortonhundratalet försvinner sådana nästan helt från femtonhundratalet [5], utan tvivel delvis beroende på att det nya samhället var svårt att förstå sig på och ännu svårare att göra något åt, beroende som det var av internationella förhållanden.

Men frågan är om inte de radikalkristna rörelsernas politiska bankrutt spelade ännu större roll. Det radikalkristna programmet blev nämligen odugligt som identitetsskapande språk för Europas underklasser när det, berövat sitt sociala innehåll, användes i nationalistiskt syfte av nordeuropeiska statsledningar. Därmed blev det också oanvändbart som mobiliserande språk, varför senmedeltidens folkrörelseuppsving slutade i förvirring.

Naturligtvis försökte folk värja sig ändå. Främst genom att hålla sig undan -- med skattefusk, sabotage och/eller dåligt arbete. Direkta uppror vågade man sig på bara om staternas krav hotade kollektivens överlevnad, om folk hade goda erfarenheter av motstånd, om folk hade allierade inom maktapparaten och om staten av någon anledning såg försvagad ut, t.ex. på grund av ett misslyckat krig

Det finns tre stora skillnader mellan det tidiga världsmarknadssystemets uppror och de senmedeltida folkrörelserna.

För det första är det inte längre de lokala aristokraternas intrång som byar och städer gör uppror mot, utan uteslutande centralmaktens åtgärder och världsmarknadens tvång. Kampen förs för lokal autonomi.

För det andra saknas nästan helt det uttalade klassinnehållet och den teoretiska diskussionen om hur ett bättre samhälle ska se ut. Upprorens syfte är att begränsa statens och världsmarknadens intrång i den gamla ordningen som gärna framställs som ett ideal -- de är uppror mot världsmarknadssamhällets nyheter. De är helt defensiva, och aktörerna är i början breda klassallianser.

För det tredje är resultatet så oerhört mycket sämre. Kollektivt börjar det folkliga motståndet ge ett positivt utslag först efter ett par hundra år, som Braudel säger, och då bara i de rikaste delarna av centrum.

Två principer stod emot varandra när dessa breda allianser drabbade samman med det nya världsmarknadssystemet.

På den ena sidan stod lokalsamhällets självstyre och dess rätt till sina resurser. Där stod också allas rätt till existensminimum och samhällets, både det lokala samhällets och de styrandes, skyldighet att värna den rätten mot både naturkatastrofer och utifrån kommande anspråk.

På den andra sidan stod världsmarknadens abstraktion, med kapitalägarnas och statens nya anspråk på absolut, 'romersk', äganderätt respektive suveränitet, utan skyldigheter gentemot samhället i övrigt [6].

Den romerska rätten hade börjat introduceras i samband med det högmedeltida världsmarknadssystemets uppkomst, och föreföll också passa den nya tidens samhällsform. Förutom dess syn på ägandet -- en absolut rättighet utan anknutna skyldigheter -- skiljer sig den från bonderätten i sin syn på vad 'den goda lagen' är. Den romerska rätten utgår från abstrakta juridiska principer, och lagar stiftas i konsekvens med detta bäst av professionella byråkratier som förstår dessa principer. Bonderätten utgår från folkets rättsmedvetande och stiftas demokratiskt på tinget. Det finns också en tredje skillnad: enligt bonderätten har allmänningar lika starkt rättsskydd som privat egendom vilket de inte har enligt romersk rätt [7].

Den för bönderna viktigaste skyldigheten som var knuten till ägandet var överhetens skyldighet att stödja de direkta producenterna, eller folket, vid behov. De direkta producenterna hade rätt till mat, eller sänkta skatter, eller minskat arrende vid missväxt, liksom de hade rätt till jordägarens stöd mot främmande intrång. Överheten tolererades som överhet när den uppfyllde sina skyldigheter som patroner i ett patron-klient-förhållande [7a].

Ur bondesamhällenas synvinkel handlade det alltså inte alls om uppror när man reagerade mot de nya principerna, utan om värnande av traditionell lag, rätt och rättvisa. Ur bonderättens perspektiv var det staten som gjorde uppror och bröt samhällskontraktet, genom att ensidigt hävda nya rättigheter. Ofta tog protesterna form av rättegångar, med alla ceremonier iakttagna. Gränsen mellan en ödmjuk petition till kungen eller hans representant att hålla sig till lag och rätt och regelrätt uppror drogs i regel först när militären kom för att slå ner bönderna.

Upprorens form följer en bestämd tidsrytm. Eftersom de riktas mot världsmarknadssystemets nyheter är det nyheterna och dessas schemaläggning som bestämmer formen, eller repertoaren som Charles Tilly har kallat de vid olika epoker vanliga formerna för folklig politik [8].

Den första typen av uppror var skatteupproren ungefär 1550-1700; perioden förskjuts framåt i tiden ju längre ut från systemcentrum man kommer. Det var bygdernas försvar mot de absolutistiska staternas nya krav på makt, inte bara över byars och städers överskott även om det ofta blev en lättåskådlig förevändning, något som skrek ut statens parasitiska karaktär. Skatter gick nämligen på den tiden uteslutande till krigföring och till hovets representation, dvs uppbygge av den statliga repressionen. Men skatteupproren riktade sig minst lika mycket mot staternas krav på att byråkratiskt få reglera det byar och städer tidigare reglerat själva. Särskilt reagerade bönderna mot införandet av den romerska rätten med dess auktoritära ägandebegrepp, men också exempelvis staternas klåfingriga reglerande av de religiösa riter som höll samman byarnas identitet. Motståndet kunde också riktas mot krav på inkvartering av militär eller utskrivning av soldater till staternas destruktiva krig [9].

I ett typiskt skatteuppror försökte bönderna med våld jaga bort kungens fogde som kom för att driva in skatten. Olika varianter kunde förekomma. Om staten arrenderade ut skatteindrivningen till en lokal kapitalist, en s.k. skatteförpaktare, kunde man exempelvis riva dennes hus. Eller man kunde sätta eld på den lokal där skatten skulle betalas. Gärna utnyttjade bönderna traditionella fester när byn eller staden ändå samlades till att symboliskt döma fogden till döden innan man angrep honom. Om styrkeförhållandena var alltför mycket till bygdens nackdel kunde man å andra sidan nöja sig med att kollektivt maska med skatteinbetalningarna.

I städerna var det hantverkarna som gick i spetsen för motståndet även om man ofta fick med sig köpmän som drabbas av skatterna. I byarna agerade man som vanligt samfällt. Ofta var sockenprästen galjonsfigur. I periodens början kunde bönder och hantverkare alliera sig med lokala eller regionala aristokrater som ville hävda sin egen sjunkande makt gentemot staten. Då kunde skatteupproren växa ut till inbördeskrig som omfattade hela landsändar. I England förekom sådana uppror ungefär en gång vart tionde år under femtonhundratalet. I Frankrike rådde mer eller mindre ständigt inbördeskrig ända till mitten av sextonhundratalet, med invecklade allianser mellan skatterevolterande bönder, städer och aristokrater, och bönderna i Aquitanien gjorde uppror femhundra gånger under sextonhundratalet. I Spanien förde de kastilianska städerna krig mot kungen 1520 för sin självständighet och förlorade därför att de struntade i att alliera sig med bönderna. År 1640 tvingade det katalanska upproret regeringen att dra sig ur det trettioåriga kriget och ge upp sin stormaktsstatus. I Neapel gjorde skråna revolution i mitten av sextonhundratalet och utropade republik. I norra Schweiz gjorde bönderna uppror ungefär samtidigt. Skatteuppror utlöste de holländska och engelska revolutionerna, och i Sverige minns vi ett antal Dalauppror.

Dackeupproret i Småland 1542-43 kan tjäna som modell för skatteupproren. Huvudorsaken var de ökande skatter som gick till kungens krigföring. Därtill kom ökade byråkratiska maktanspråk: "Smålänningarna klagade också över andra ingrepp i gammal lag och rätt. De var utsatta för hot och ständiga utpressningar från de kungliga fogdarnas sida. På ting och stämma blev de bryskt avvisade när de ville vittna för någon sin vän eller andra. Det rådde inte längre kyrko- och klosterfrid, ja, en bonde åtnjöt knappast ens hemfrid i sitt högsäte", citerar Alf Åberg [10]. Men den utlösande faktorn var angreppet på socknarnas centra, kyrkorna, som kungen lagstridigt berövade alla värdeföremål, dvs socknarnas värdeföremål.

Efter ett år av framgångsrika strider med kungen slöt bönderna fred på grundval av kungens löften om att allt skulle förbli vid gammal sed. Så snart kungen hämtat sig efter bakslagen bröt han sitt löfte och kros-sade bönderna med hjälp av tyska legoknektar. Dock vann bönderna en framgång -- kungens experiment med romersk rätt istället för traditionell svensk övergavs i tysthet.

Inte bara i Småland utan nästan överallt slutar skatteupproren på samma sätt -- staten slår ner upproret och hänger några bönder, men avstår ibland från några av de åtgärder som har utlöst upproret. Staten kan alltså trumfa igenom sin ökande kontroll till ett visst pris -- enligt Giovanni Arrighi ett så högt pris att det till slut blir oöverkomligt och tvingar fram en systemreform på sextonhundratalet, varom mera nedan. Men samtidigt innebär systemreformen att skatteupproren blir omöjliga. De lokala potentater som har stött bönder och hantverkare byter då sida och de folkliga rörelsernas våldsmedel blir därmed mycket mindre, jämfört med staten som får fria händer att bygga ut sin byråkratiska apparat till världsmarknadssystemets tryggande.

Skatteupproren avlöstes av bröduppror ungefär 1650-1850 i systemcentrum; i Sverige inträffade de sista brödupproren 1917 och i Sydländerna pågår de fortfarande, med förnyad aktualitet efter 1975, se kapitel 9. De riktades mot den centraliserade marknaden och dess styrning av brödpriserna efter lagen om tillgång och efterfrågan, till skillnad från det traditionella, rimliga, 'rättvisa' priset som garanterade allas överlevnad. Till skillnad från skatteupproren som kunde spridas åtminstone regionalt var brödupproren lokalt begränsade; de ägde rum precis på de orter som de nationella marknaderna just hade börjat lägga under sig och spreds i koncentriska cirklar runt storstäderna. Men ibland kunde de samordnas i tiden som de gjorde i Frankrike år 1789 och få konsekvenser långt utöver de lokala.

Aktören eller organisatören var lokalsamhället och dess underklasser:

"I brödupprorets mest utvecklade form samlas en blandad skara vanliga människor i vrede utanför en mjölnares, bagares eller köpmans bod. De klagar på priserna, lägger beslag på brödet, kör iväg det till marknadstorget, säljer det till vem som helst (såvitt de hör till byn) till det pris de förklarar rättvist, lämnar över pengarna till ägaren och går hem och säger sig att de har skipat rättvisa, alldeles som myndigheterna skulle ha skipat rättvisa", säger Charles Tilly [11]. God ordning upprätthölls, målen var klara och genomdiskuterade, plundring och annat godtycke förbjudet även om man gärna bestraffade handlare som handlade svekfullt. Ledande var ofta kvinnor, som hade ansvaret för matinköpen.

Bröduppror lyckades ofta tillfälligt; lokala myndigheterna accepterade brödupprorets krav, sänkte priset, stoppade spannmålsutskeppningar och marknadspris, accepterade tillfälligt lokalsamhällets rätt att hävda välfärdskrav mot marknadens krav. Orsaken var helt enkelt, menar Thompson, att de inte hade något val. En stads samlade underklass hade mer makt när den uppträdde gemensamt än någon myndighet kunde mobilisera.

Parallellt pågick ända fram till industrisamhället uppror mot privatisering av byarna. Dessa uppror var också helt lokala och riktade sig mot utsocknes kommersiella jordbrukare som tillämpade romerska ägandebegrepp mot byns bonderätt och exempelvis betraktade allmänningar som sin privata egendom. De gick till så att bönderna förstörde de kommersiella jordbrukens anläggningar och ockuperade deras jord -- eller som bönderna såg saken, tog tillbaka jord som jordbruksföretagarna hade berövat byn. I England formade kamp mot sådana enclosures böndernas politiska medvetande under hela tiden efter 1550, liksom i Frankrike där protesterna mot privatisering blev en del av motståndet mot den ökande aristokratiska girigheten under sjuttonhundratalet.

Magagna [12] är noga med att påpeka att byarna inte gjorde uppror mot marknaden som sådan. På många håll, exempelvis i Nederländerna och Skandinavien, var det rentav bönderna som gick i spetsen för marknadens utbredning. Men de gjorde uppror när marknaden påtvingades dem av utomstående på ett sätt så att de inte kunde kontrollera den. Marknaden accepterades och välkomnades bara om dess principer underordnades byns, och ökade böndernas möjligheter att överleva inom dess ramar. Marknaden sågs som en nyttig dräng men tilläts inte bli herre.

Parallellt fanns också metoder att uttrycka kritik mot myndighetspersoner eller exploatörer, t.ex. genom att föra oväsen vid deras hus, spela satirisk teater eller i svårartade fall riva deras hus. Sådana aktioner var snabba, direkta, anonyma och, säger Thompson, mycket disciplinerade och välövervägda. Rörelser med icke-ekonomiska, 'politiska' program börjar också uppträda i Västeuropas storstäder i slutet av sjuttonhundratalet -- i London börjar hantverkarna tala om 'frihet' på 1760-talet och i Nederländerna kallar de sig 'patrioter' på 1780-talet.

Upproren minskar i omfång under sjuttonhundratalet och blir också fredligare -- även om Rudé framhåller att våld mot person är mycket sällsynt i folkliga rörelser under hela perioden. Staten och marknaden har blivit starkare och mer välorganiserade och lyckas gripa in innan upproren har växt och tagit en för staten hotande karaktär. Samtidigt börjar den lokala solidaritet och självstyre som upproren syftar till att värna att lösas upp av marknaden och av de klasskiktningar som följer i dess spår. I centrum har också integrationen av de direkta producenterna tagit ett par steg och relationen mellan stat och direkta producenter har blivit något mer civiliserad än tidigare.

Alla underklassuppror under den här tiden slås ner och oftast bestraffas ledarna, om än staterna kunde gå med på vissa av kraven för en tid. Men i samband med uppror som delar av den härskande klassen riktade mot smågruppsdiktaturer och inkompetenta regimer kunde de direkta producenterna ta skadan igen och radikalisera upproren långt mer än de ursprungliga medelklassrevoltörerna ansåg lämpligt.

 

Skatteuppror och puritaner

Det spansk-genovesiska systemet och de kungliga militärdiktaturer som möjliggjort nedpressningen av centrums direkta producenters levnadsstandard krossades av folkliga uppror, i Nederländerna 1565-1609 och i England 1640-1652. I båda fallen leddes upproren av medel- och överklassen, som också gjorde de största vinsterna på segern. Men de direkta producenterna spelade en viktig roll som revolutionens fotfolk. De lönades med att just här påbörjades den process av underklassens integration i samhället som så småningom ledde fram till allmän rösträtt och socialpolitik. I båda fallen var borgerskapets kalvinism det sammanbindande ideologiska kittet i de revolutionära rörelserna, något som bidrog till att bestämma den moraliserande form integrationen fick: bröd i utbyte mot skötsamhet.

Kalvinismen var en utlöpare av senmedeltidens antiklerikala rörelser [13]. Dess huvudprincip var att prästerskapets organisation borde erövras av lekmännen men bibehållas som särskild organisation gentemot samhället i övrigt. Principen tilltalade borgerskapet i de ekonomiskt mest utvecklade handelsstäderna utanför Italien: i Schweiz, i Nederländerna, i Frankrike och i England [13a]. Det var ett sätt för dem att nå självstyre och etablera en kollektiv makt, inte bara gentemot prästerna utan också gentemot den allt starkare staten.

I mitten av femtonhundratalet var Spanien världsmarknadssystemets hegemonimakt med intressen att bevaka överallt. Den nederländska revolten var ett uppror mot den alltmer skärpta byråkratiska diktaturen: aristokratin värnade om sitt provinsiella självstyre, borgerskap och folk värnade sig mot ökade skatter och militära utskrivningar [14]. Men borgerskapet reste sig också till försvar för sina kalvinistiska organisationer som förföljdes i den byråkratiska likriktningens namn.

Tändande gnista var en ny omsättningsskatt; 1 april 1572 ockuperade borgerskapets sjörövarflotta en stad vid Rhens mynning och stad efter stad reste sig till försvar för yttrande- och samvetsfriheten. Det var det lägre borgerskapet som var ledande; detta skrämde aristokratin som skyndade sig att sluta fred med staten, som därmed fick resurser att bekämpa upproret med. Borgerskapet och de direkta producenterna hade mer att förlora och mindre att vinna på fred, och fortsatte med upproret i fyrtio år.

Upprorets materiella resurser var de nederländska städernas rikedom och sjöfartskunskap. Det drog nytta av att den spanska staten som hegemonimakt hade den fiender att bekämpa överallt, vilket ingen statskassa i världen kunde klara av. Men det var inte tillräckliga villkor; de norditalienska städerna gjorde aldrig uppror trots att de också var rika och utsatta för den spanska kungliga diktaturen. Det behövdes också organisation, och organisationen stod de kalvinistiska församlingarna för. Bara de kunde skapa samband mellan de sociala klasser som var intresserade av att bryta med diktaturen. Bara de kunde ge tillräckligt djup åt rörelsens vision för att den skulle orka med fyrtio års krig. Det betyder inte att kalvinisterna var särskilt många. Till och med efter fyrtio års lyckosamt uppror var de inte mer än en tredjedel i sitt eget kärnland Holland.

Den kalvinistiska fronten bestod av en allians mellan köpmän och småborgerskap. Från början var båda parter oundgängliga för varandra. Köpmännen finansierade upproret med sina pengar från handel och sjöröveri, hantverkarna utgjorde den revolutionära armén. Men under det att kriget rasade fram och tillbaka över Nederländernas jordbruksmark kom pengarna att betyda allt mer och den folkliga uppbackningen allt mindre, och köpmännen fick större och större makt i den kalvinistiska alliansen. Den folkliga falangen försökte värna sin söndervittrande makt genom att stödja sig på olika ledande generaler, vilka alltid lämnade sina partners i sticket.

Den kalvinistiska fronten höll tills kungen på grund av dåliga finanser bad om förhandlingar år 1607. Då var storborgerskapet redo för kompromiss medan småborgarna och de direkta producenterna ville föra kampen vidare tills diktaturen var krossad i hela Nederländerna. Storborgarna drev igenom sin ståndpunkt och koncentrerade sig i fortsättningen på att bygga upp sitt kommersiella imperium med bas i Holland. Deras mer folkliga opponenter inriktade sig, med hygglig framgång, på att pressa storborgerskapet på delar av deras rikedom genom att hänvisa till den kalvinistiska rättvisans krav. Det var på detta sätt som integrationen av de direkta producenterna började i världsmarknadssystemet [15].

Den kalvinistiska rörelsen i England kallades puritaner, de som ville ha en radikalare och renare kristendom. Puritanerna var starka bland borgerskapet och bland hantverkare och självständiga bönder, som stod i opposition mot hovet och diktaturen, samtidigt som de var noga med att distansera sig från de fattiga, de som världsmarknadssystemet slog ut [16].

Gentemot det depraverade hovets korruption ställde puritanerna rättfärdigheten. Med tron på den egna förträffligheten följde också effektivitet och handlingskraft. Redan på 1620-talet dominerade puritaner både ekonomin och gatorna i Londons City. Med effektiviteten och handlingskraften följde tron att historien, eller Gud, stod på puritanernas sida.

Det puritanska upproret började som skattestrejk. När sedan skottarna gjorde uppror, och kungen måste kalla in ett parlament för att få pengar visade det sig att puritanerna dominerade också parlamentet. Tack vare hovets maktlöshet inför hotet från det skotska upproret kunde de organisera sig som en egen makt. Diktaturens ledande ämbetsmän fängslades och dödades. Talet och trycket släpptes fria. En armé till skydd mot skottarna organiserades, men parlamentet behöll makten över den. Kungen såg vartåt det lutade, flydde från London och organiserade en egen armé av rojalister, medan de engelska kalvinisterna slöt förbund med sina skotska kamrater.

I inbördeskriget som bröt ut år 1642 hade kungamakten övertaget till en början, tack vare stödet från yrkesmilitärerna. Parlamentssidan förlitade sig också länge till ideologiskt omotiverade legosoldater, tills Oliver Cromwell fick sin trupp av disciplinerade, väpnade revolutionärer antagen som modell för en ny armé, The New Model Army. NMA kunde snart slå ut det rojalistiska motståndet.

Med NMA stärktes det mer folkliga inslaget i rörelsen. Parlamentet behärskades av den puritanska överklassen. De var nöjda med att bryta diktaturen och själva få ett inflytande över statens affärer. Någon social utjämning ville de inte ha. De ville också ha en centralstyrd kyrka för att övervaka och disciplinera underklassens livsföring. De organiserade sig i det presbyterianska partiet.

I NMA samlades främst hantverkare och bönder som av övertygelse och egenintresse hade tagit till vapen för att krossa förtrycket. De var beslutna att inte låta revolutionen stanna vid konstitutionella finesser. De bekämpade statsstödda monopol inom köpenskapen och godsägares uppstyckning och stöld av byarnas allmänningar. Framför allt tänkte de inte tillåta någon tankekontroll från överklassens sida. De kallade sig independents, dvs. oberoende. NMA var deras vapen.

De oberoendes civila organisation fanns huvudsakligen i London. Den kallades av sina motståndare levellers, utjämnare, och hade organiserats på ett närmast informellt sätt av ett litet fåtal. Levellers var radikalare än de oberoendes genomsnitt och krävde lika del i makten för alla. De var de första som ställde upp kravet på allmän och lika rösträtt, även om de så småningom kompromissade på den punkten, av rädsla för de fattiga. Deras främsta metoder var journalistiska. De skrev ett otal pamfletter och hade dessutom en egen veckotidning, de organiserade masspetitioner till parlamentet och demonstrationer -- organisatoriska nyskapelser som sedan glömdes bort och inte användes förrän hundra år senare. De började också bygga upp en organisation i London bestående av stadsdelskommittéer men lyckades aldrig forma sin rörelse till en handlingskraftig enhet. Från början till slut berodde initiativet på ett fåtal personer som handlade utan annat mandat än tron på det rättfärdiga i saken.

År 1647 hade NMA tröttnat på parlamentets konservativa politik. Soldaterna valde delegater, 'agitatorer', till ett råd som antog levellers program, Agreement of the people, som förutom den allmänna rösträtten innehöll alla de sedan dess klassiska demokratiska kraven på yttrandefrihet och likhet inför lagen. Enigheten bland de oberoende såg ut att brytas när arméledningen tvekade inför de radikala kraven. Men då gjorde rojalisterna uppror på nytt, eggade av möjligheten till splittring bland puritanerna.

Krigshotet tystade kravet på folklig demokrati. Delvis för att de fåtaliga organisatörerna inte orkade med tempot, delvis för att de fattiga drogs in i politiken och skrämde den puritanska medelklassen med sina krav på ekonomisk jämlikhet som tillägg till den politiska. Istället såg sig NMA om efter starka militära ledare som skulle genomföra medelklasskraven. Till dessa överläts politiken. De folkliga aktiviteterna inskränkte sig alltmer till agitation i moral- och livsstilsfrågor som riktades nedåt lika mycket som uppåt: det är från den här tiden som begreppet puritan har sin klang av snipig oginhet. En aktivistisk falang av NMA kunde lätt isoleras och slås ner. Underklassrörelser, exempelvis de s.k. grävarna som ockuperade övergiven jord för att ge mat åt de fattiga, slogs ner med våld.

Jordägare och köpmän tvingade snart med sin makt över ekonomin puritanerna att bryta med den folkliga radikalismen, som de hur som helst började bli rädda för, och föra en ekonomisk politik i enlighet med det övre borgerskapets intressen. Den engelska handeln värnades genom krig mot Holland och Spanien. Äganderätten hävdades gentemot de fattiga. Missnöjda jordlösa tystades med tilldelning av konfiskerad irländsk jord. Och lönerna höjdes.

År 1660 hade den puritanska överklassen insett att den hade mer gemensamt med den kungatrogna än med den folkliga radikalismen, för att inte tala om de fattiga. Kungadömet återupprättades men den kungliga diktaturen var för alltid slut. Pengamaktens män skulle i fortsättningen via parlamentet ha avgörandet över lagstiftning och beskattning. De flesta av dem övergav puritanismen när de väl hade nått sina mål.

De puritanska sekterna levde kvar som frikyrkor -- baptister, kväkare -- politiskt besegrade men ändå ett andningshål för demokratisk organisation och hantverkares självrespekt. Som sådana skulle de få betydelse för artonhundratalets folkrörelseuppsving.

Andra puritaner emigrerade till Amerika, där de med tiden skapade den första demokratiska republiken.

Men puritanernas och deras nederländska bröders förnämsta bedrift var ändå att krossa både den spansk-genovesiska modellen och det absoluta kungadömet och bereda plats för de arbetandes långsamma integration i samhället. I hela Europa hörs ekon av puritanernas revolution i form av bondeuppror och revolter omkring 1650 som tvingade makthavarna till eftergifter och också tvingade dem att organisera om världsmarknadssystemet enligt den nederländska modellen (se kapitlet Scenen: Världen). Priset fick visserligen betalas av världsmarknadssystemets periferi, men det bekymrade inte puritanerna. Gentemot såväl irländare som malajer och indianer hade puritanerna visat sig som blodtörstiga imperialister med övermänniskoideal (levellers protesterade mot Cromwells massakrer på irländska bönder, men de var de enda som reagerade); något som kanske alltför lätt kom för människor som identifierade sin egen sak med rättfärdighet och Guds vilja.

 

Bröduppror och franska revolutionen

Fram till slutet av sjuttonhundratalet hänvisade de folkliga rörelserna uteslutande till traditionen och det goda samhället före världsmarknadssystemets inbrott. De händelser som på gott och ont skulle förse världen med ett nytt språk för folkliga uppror och folkliga rörelser var de amerikanska och franska revolutionerna och det haitiska slavupproret.

Dessa tre stora revolterna gjorde tillsammans slut på den holländskt styrda världsordning som hade rått sen 1648. I alla tre fallen handlade det om att kärngrupper i systemet vägrade ställa upp och tillsammans nyformulerade villkoren för förhållandet mellan styrande och styrda. Solidariteten mellan dem var mycket medveten. De franska revolutionärerna behandlade amerikanerna som föregångare och haitierna som kamrater.

Den amerikanska revolutionen behandlas i kapitel 6 och den haitiska nedan under rubriken Systemperiferin, av berättartekniska skäl.

Den franska revolutionen var en kamp mellan tre parter [17]:

En i opponenternas ögon parasitär och korrumperad hovklick som gjorde statsmakten ineffektiv och dyr, och hade den avgörande makten i regeringen.

En reformvillig överklass med bas i global handel som oroades av att Frankrike alltmer överflyglades av England och ville få bort den barlast som hovkretsarna utgjorde och göra Frankrike mer effektivt. De hade agerat sedan sjuttonhundratalets början i form av litterära klubbar och salonger med 'upplysning' som sitt viktigaste slagord och de hade mot slutet av seklet börjat få inflytande i regeringen.

De direkta producenterna, bönder och arbetare, som tyckte lika illa om båda dessa parter men under en period kunde spela på motsättningen mellan dem för att hävda sina egna intressen.

Ytterligare en part fanns &endash; proletariserade intellektuella som bidrog till att formulera revolutionens teman men vars grälsjuka karriärism också bidrog till förvirring och fraktionsbildning [18].

Revolutionen framkallades av ett växande systemkaos -- se kapitel 2 Scenen: världen -- men den direkt omedelbara orsaken var missväxt. Matpriserna steg enligt Rudé från 50% av en arbetarlön till 85% under åren 1785-1789, och brödupproren växte till revolution på grund av att regeringen var bankruttmässig efter ett krig och inte hade råd att vare sig integrera motståndet eller slå ner det. Istället såg den sig tvungen att kalla på hjälp av en riksdag som dominerades av den reformvilliga borgerligheten. Spelet under perioden 1789-1795 kan beskrivas så här:

Den reformvilliga borgerligheten tog omedelbart kommandot från hovkretsarna, men ville hålla reformtakten på en måttlig nivå. Målet var att effektivisera Frankrike och göra ekonomin mer lönsam. Detta motsatte sig hovet av kortsynt egenintresse och hotade med utländsk inblandning, varför reformisternas makt var osäker. Denna osäkerhet utnyttjades av de direkta producenterna, hantverkare och bönder, till att tvinga reformisterna till eftergifter, dvs till reformer som också är i de direkta producenternas intresse. Detta lyckades ibland delvis. I de fall det inte lyckades drog sig bönder och hantverkare inte för att sluta taktiska allianser med hovet för att skrämma reformisterna. År 1795 var hovet så besegrat att de direkta producenterna inte längre kunde spela på reformisternas rädsla. Reformisterna kände sig då starka nog att ta hela makten och återta en del av de reformer som kommit de direkta producenterna till del. Men allt kunde de inte ta.

När regeringens inkallade riksdagen i juli 1788 var detta ett erkännande av maktlösheten, varför brödupprorens intensitet mångdubblades. Från och med maj 1789, då riksdagen sammanträdde, började bönder storma slott och domstolslokaler för att bränna skuldebrev och andra dokument där deras underlägsna status slås fast. I många fall gjorde soldater gemensam sak med dem. I denna atmosfär måste de reformistiska kretsarna i riksdagen verka.

Denna rörelse på landet riktade sig mot alla godsägare, oavsett om de hörde till hovkretsen eller till reformisterna. Ofta var reformister mer hatade, eftersom de drev sina gods mer rationellt och 'snålt' på böndernas bekostnad. Rörelsen följde mönstren från bröduppror och skatteuppror men fick en oerhörd styrka tack vare sin samtidighet med andra gruppers uppror.

Paris' hantverkare och arbetare, som under de följande åren mer direkt sätta revolutionens dagordning, såg mindre klart och agerade mindre självständigt; de var ju också mer utsatta för påverkan från intellektuella karriärister som i många fall hade ett dominerande inflytande på de nybildade revolutionära organisationerna, sektionerna.

William Sewell har beskrivit skillnaden mellan Parishantverkarnas och reformisternas strävanden. Reformisterna ville krossa alla förbund mellan människor och grupper som hindrade konkurrensen att verka fullt ut, och ville göra ägarmakten absolut. Parishantverkarna, uppfostrade i skrån och gesällskap, ville krossa alla särförbund som upprätthöll överklassens privilegier gentemot 'folket', de förenade skråna, och ville göra ägarmakten ansvarig inför folket. För reformisternas individualistiska konkurrens hade de inget sinne; deras förnämsta krav var reglering av priser och löner till "rätta" nivåer. Först efter flera år upptäckte Paris-hantverkarna att reformisterna inte menade samma sak med särorganisering som de, och försökte erövra en egen plattform. Men då var det för sent [19].

Till en början tog Paris' arbetande befolkning helhjärtat parti för reformisterna, mot hovet. Så var t.ex. stormningen av Bastiljen den 14 juli, den händelse som alla parter erkände som beviset för hovets neder-lag, ett led i att parisahantverkarna behövde vapen för att försvara nationalförsamlingen mot en hotande militärkupp från hovets sida. Paris' arbetarkvinnors tåg till Versailles den 4 oktober var dels en demonstration för lägre brödpriser men dels också en direkt attack mot hovet: kvinnorna tog helt enkelt med sig hovet tillbaka till Paris för att folket skulle kunna bevaka det bättre än ute i det isolerade Versailles.

Den indirekta alliansen mellan reformister och parisarbetare stärktes av den gemensamma fiendens aktivitet. Hovet hade redan utsett Paris till huvudfiende, och de österrikiska och preussiska arméer som kom för att hjälpa hovet 1792 talade öppet om sina planer att hämnas på Paris. Följden blev panik. Parisarbetarna gjorde revolution igen, avsatte kommunledningen och dömde tvåtusen personer till döden i snabbt sammankallade folkdomstolar för misstänkt samröre med hovet och österrikarna. Reformisterna kördes över totalt. De var också tvingade på defensiven på grund av penningbrist; många av dem hade sina intressen i plantageekonomin, och den hade under tiden krossats av det haitiska slavupproret.

Slavarnas uppror var därmed en direkt förutsättning för den folkliga rörelsens framgång under den franska revolutionen. Tillsammans var de den mest avancerade folkrörelsesolidariteten Nord-Syd någonsin.

Men målet för parishantverkarnas motstånd var och förblev hovet.

Bönderna stod friare i förhållande till reformisterna. Stormningen av Bastiljen blev ett föredöme att ta efter, men bönderna bestämde själva politikens inriktning. Det första öppna upproret mot reformisterna i regeringen bröt ut i Vendée år 1794 sedan regeringen beslutat att bystämmorna skulle ersättas med kommunfullmäktige dit bara de rikaste hade rösträtt samt att dessa skulle sälja by- och häradsallmänningarna och ha rätt att stoppa pengarna i egen ficka. Ytterligare skäl till uppror var inkallelser till armén och inblandning i kyrkans angelägenheter; i Vendée var socknen böndernas organisationsform och kyrkan böndernas symboliskt sammanhållande kraft. Upproret ledde till en taktisk allians mellan hovet och Vendée och till ett kallt krig mellan stadsrevolutionärer och bönder, ett krig som varade i två hundra år.

Kriget mot Österrike och Preussen, som med olika motiveringar hade provocerats fram gemensamt av hov och reformister, gick dåligt i början. Reformisterna tvingades vädja till folket om hjälp och folket krävde betalt för hjälpen i form av allmän rösträtt, priskontroll och sociallagstiftning. Kraftansträngningen resulterade i seger och hovets flykt. När reformisterna inte längre behövde vara rädda för hovet och invasionsarméerna behövde de inte heller köpa folkets stöd. Den allmänna rösträtten, priskontrollen och sociallagstiftningen avskaffades. Som vapen användes den våldsapparat som kriget har gjort nödvändig och möjlig. Folkets försök att ta tillbaka reformerna möttes med terror och så småningom med Napoleons militärdiktatur. Men böndernas vinster, frihet från godsägarövermakt, kunde aldrig tas ifrån dem. Ännu idag hör Frankrikes bönder till de politiskt starkaste i Västeuropa.

Den reformistiska borgerligheten fick grepp om utvecklingen med Napoleons statskupp och utnyttjade greppet till att ta upp kampen med England om världsherraväldet. Denna kamp pågick under tjugo års krig i hela världsmarknadssystemet, och under tiden skärptes statsmaktens grepp över människor och lokalsamhällen som aldrig tidigare. Det var nu som massarméerna ställde de första kraven på absolut lydnad från alla, och markerade detta krav med t.ex. standardisering av språket. Tidigare hade staterna nöjt sig med att folk inte gjorde uppror, nu krävde de aktivt stöd. Men detta gav folkmajoriteten förhandlingsmakt gentemot staten för första gången, och trots den folkliga sidans nederlag i franska revolutionen kunde folkliga rörelser börja hävda medborgarskapets princip med något hopp om framgång. Trots att sjuttonhundratalets bröduppror ännu i två generationer var den vanligaste formen av folklig rörelse sattes det ofta in i ett nytt sammanhang, ett som betonade medborgarskap och krav på inflytande över statsmakten [20].

Ty händelserna under franska revolutionen inskärpte övertagandet av statsmakten som samhällsförändringens kärna och etablerade nationen som samhällsförändringens scen. Hädanefter var alla rörelser nationella. Inte ens arbetarrörelsen lyckas ta sig ur detta mönster under artonhundra- och nittonhundratalen, trots envisa försök att slå fast principerna om internationalism och att "arbetarklassens befrielse är dess eget verk". Problemen med detta belyses nedan i kapitlen om arbetarrörelse och nationella rörelser.

Folkörelsernas kamp vid reformisternas sida fick konsekvenser för de tvåhundra åren som följde. De folkliga rörelserna kom t.ex. att acceptera reformisternas ideologiska kamp för 'rationalitet' och 'utveckling' som sin. Eller uttryckt på ett annat sätt: det var nu vänstern formades som en något förvirrad allians mellan dem som var för jämlikhet och utveckling. I analogi med detta formades högern av dem som var mot jämlikhet, t.ex. kapitalisterna, eller utveckling, t.ex. bönderna. Detta ledde inte bara till att folkliga rörelser åsidosatte sina egna intressen, som t.ex. när arbetarrörelsen i centrum bejakade den 'vetenskapliga' arbetsledningen, eller när periferins befrielserörelser bejakade den västerländska 'moderniteten'. Det ledde också till att de folkliga rörelserna i centrum svek rörelserna i periferin och accepterade centrums övervåld som 'progressivt', oavsett om det handlade om centrumländers makt över periferiländer eller städers makt över landsbygd. Det ledde också till att folkliga rörelser hamnade på kollisionskurs med varandra, delvis i onödan, som t.ex. när arbetarrörelsen på många håll genom modernistisk arrogans drev bönder att alliera sig med arbetarnas fiender, till både bönders och arbetares fördärv. Ett exempel på detta kan vara när Mexicos arbetare hjälpte borgerskapet att krossa bondeuppror under 1910-talet, uteslutande för att de ansåg bönderna som "föråldrade".

Detta är svagheter som fortfarande hämmar folkrörelsernas effektivitet.

Men det finns också värdefulla erfarenheter. Revolutionen visade att positiva förändringar var möjliga att nå genom folklig kamp, och den visade detta över hela världsmarknadssystemets värld, inte bara i Frank-rike. Den visade att det går att formulera folkliga mål på nya sätt. Målet var inte längre bara 'det gamla rättvisa samhället' före världsmarknadssystemets inträde, ett mål som hade visat sig helt ur stånd att skydda bonderättens moraliska ekonomi och utrymmet för folkmajoritetens spontana livsyttringar, det var ett helt nytt samhälle, baserat på frihet (politiskt deltagande och social trygghet), jämlikhet (bort med alla privilegier) och broderskap (ömsesidig hjälp och solidaritet). Den visade också att folklig organisering går att förverkliga på övergripande och inte bara på lokal nivå. Den visade att folkliga rörelser kan gå längre än folkliga rörelser gjort tidigare, kan sträva efter hegemoni, inte bara efter att skydda sin lokala autonomi mot överheten. Och med framgång: i den nya världsordning som organiserades av England efter revolution och napoleonkrig ägdes länder och stater inte bara av dynastier utan av nationer, låt vara att i början bara den räknades som hade egendom.

Men revolutionen visade framför allt att vanligt folk var värda nånting, att jämlikheten inte bara var en fras som en reformvillig överklass kunde vifta med när den så behövde för att ta tillbaka senare när den inte längre behövdes i dess arsenal. Att bönder, arbetare och hantverkare inte bara kunde organisera sig själva utan t.o.m. under egna valda befälhavare kunde slå fientliga arméer på flykten var en erfarenhet som kommande folkrörelser hade stor nytta och inspiration av. Den franska revolutionen satte upp en ny dagordning för folkrörelser över hela världen, en dagordning som under mer än hundra år visade sig vara effektiv.

 

Systemperiferin: Bönder mot den koloniala staten

Framgångarna för de direkta producenterna i systemcentrum köptes dock till ett pris som andra fick betala.

Världsmarknadssystemet är som framhållits tidigare ett klassmässigt och geografiskt skiktat system. Dess förmånstagare lever inte bara på att exploatera direkta producenter. De gör det också på ett sådant sätt att värden strömmar från systemets periferier till dess centrum. Det var delvis denna ström som gjorde det möjligt för systemets makthavare att ge efter för de europeiska direkta producenternas folkrörelser, minska exploateringen och börja köpa deras medverkan med bättre betalning och tryggare levnadsvillkor efter de kalvinistiska revolutionerna och i synnerhet efter den franska. Men förutsättningen var att välståndsströmmarna från periferi till centrum fortgick obehindrat. Därför låg det i sakens natur att periferins direkta producenter inte fick del av integrationen. Förutsättningen för detta var att deras förhandlingsstyrka var svagare än centrums. Och det var den [21].

Flera faktorer medverkade till detta.

För det första gick omställningen till det nya systemet på kortare tid och var därför mer nedbrytande. Förvandligen från solidariskt bykollektiv för självhushåll till kommersiellt jordbruk för världsmarknadsproduktion, som i Västeuropa hade tagit ett par hundra år, pressades samman till ungefär en generation, åtminstone i de periferier som inkorporerades sist. På lika kort tid konkurrerades hantverken ut av industriimport.

För det andra var centrumstaternas byråkratier så mycket effektivare på att driva in skatt än de dynastier som tidigare styrt de nya systemperiferierna och huvudsakligen förlitat sig till informellt och indirekt styre över byarna. Det var denna effektivitet som gav de europeiska staterna övertaget i kampen om världsherraväldet. För bönderna innebar effektiviteten att gamla smitvägar täpptes till och tributerna oblidkeligt måste fram under dåliga år likaväl som goda, vilket för dem utgjorde skillnaden mellan knapphet och svält [22].

För det tredje var skillnaden mellan bönder och överhet större i systemperiferin. I systemets periferi var det bara överheten som hade tillgång till industrisamhällets nya effektiva verktyg i form av vapen, organisation och kommunikation. I centrum var resurserna mer jämnt fördelade.

För det fjärde genomfördes förändringarna av personer som kom utifrån. Det hade tre konsekvenser. För det första hade systemets administratörer oftast begränsad kunskap om det samhälle de skulle administrera; de uppträdde därför ovarsammare än vad systemet krävde och misstolkade tanklöst asiatiska och afrikanska samhällsföreteelser i europeiska termer som de dessutom krävde att de underlydande skulle lära sig. För det andra var de inte som lokalt baserade makthavare beroende av de underlydandes samtycke, varför inga hänsyn behövde begränsa brutaliteten och ett paternalistiskt styre ersattes av ett profitmaximerande. Därtill kom att hela processen styrdes av mekanismer som var oåtkomliga för de direkta producenter som drabbades. Mellan Londons finanscentrum och Englands bönder var det möjligt att upprätta någon sorts politisk dialog som mildrade konsekvenserna för de senare. Mellan Londons finanscentrum och Bengalens bönder var detta omöjligt; där slog konsekvenserna igenom fullt ut i form av massvält [22a].

Sammantaget ledde detta till att de direkta producenternas desorganisering blev värre i systemperiferin än i systemcentrum, och att de hade svårare att försvara sig. Men skillnaderna skapade också skillnader i folkrörelsernas uttrycksformer.

För det första blev konflikten mer intensiv. Medan centrumbaserade rörelser ofta hade kunnat leva med sin överhet i ett tillstånd av omväxlande kamp och samarbete präglades de periferibaserade av ett renodlat avståndstagande. I allt högre grad tolkades detta avståndstagande i nationella termer -- se kapitel 6, Periferins försvar mot centrum.

För det andra fanns det i systemperiferin möjligheter till bredare allianser mot världsmarknadssystemet än i systemcentrum, eftersom det i periferin var färre som tjänade på detta system. I sinom tid var det av sådana bredare allianser som de nationella rörelserna byggdes upp. Under systemets inledningsskede förekom t.ex. på många håll uppror som leddes av representanter för tidigare hierarkier, uppror som byggde på traditionella solidariteter utöver byns. Liksom i centrum var det ofta möjligt för de styrande att "muta" vissa personer i sådana traditionella hierarkier, i första hand genom att låta dem bli agenter för kommersialiseringen; utan sådana agenter skulle uppbyggnaden av periferier ha varit omöjlig. Men den strategin blev aldrig lika framgångsrik som i centrum.

I systemperiferin fanns också andra tidiga motståndsformer som hade att göra med att nyheterna kom utifrån och var resultatet av ett utifrån kommande våld snarare än en intern utveckling inom landets egen traditionella överklass [23].

En form var att gå på skogen, dvs att dra sig undan systemet. Det var lätt i början; ödemarken var ofta vidsträckt och den nya maktapparaten inte särskilt välorganiserad. Med tiden spred sig världsmarknadssysmets maktsfär och de som hade dragit sig undan blev alltmer trängda. Sådana grupper blev då gärna kärnor i upprorsrörelser, eftersom de hade större självrespekt och anspråk på livet än de bönder som successivt hade tämjts av den koloniala statsmakten.

En annan form var s.k. social banditism. Missnöjda grupper drog sig undan systemets kontroll men återvände regelbundet för att attackera och plundra dess representanter, stödda på traditionell moral. De fick stöd och hjälp av bönder som stannat kvar under systemets administration, och om det politiska läget var särskilt ostabilt kunde det hända att den sociala banditismen svällde ut till större upprorsrörelser. Men som regel förblev den ett val för en liten minoritet; ett slags ställföreträdande aktivism i stil med Greenpeace i våra dagar [24].

En tredje form var det militära upproret, i början baserat på tradi-tionella lojaliteter och, när dessa tömt ut sin kraft, på religiösa väckelser. Dessa uppror slogs lätt ner. De utnyttjade traditionella former för konflikt, dvs traditionellt krig, och krigföring var det område där centrummakterna var som mest överlägsna. Upprorens strategi var alltid att hålla det inträngande systemet utanför, inte att besegra det, varför världsmarknaden kunde utnyttja upprorens lokala begränsning och besegra dem alla ett efter ett.

En fjärde form av motstånd, som riktades mot de tvångsarbeten som centrummakten lade på de koloniserade folken, var maskning. Långsamt arbete, sabotage i smyg och alla slag av vardagsmotstånd var visserligen traditionella motståndsformer mot alla slag av övervälde. Men i systemperiferierna kunde det användas av hela samhällen som därmed försvårade kapitalackumulationen avsevärt och övertygade centrumeliterna om de koloniserade folkens dumhet och slöhet.

Därtill förekom som i centrum skattevägran, ofta understött av våld, bröduppror och ockupation av jord som stulits från byarna av kommersiella jordbrukare.

Detta kapitel är en genomgång av tidiga folkliga rörelser i världsmarknadssystemets periferi. Grundläggande för dem alla är lokalsamhällets självförsvar. Offensiva försök till självhävdelse på världsmarknadssystemets arena förekommer inte här utan i kapitlet Periferins försvar mot centrum.

Det kan vara rimligt att utgå från den ordning i vilken världsmarknadssystemet lade under sig världen. Det vill säga:

• Under den spansk-genovesiska perioden Syd- och Mellanamerikas hjärtland och Östeuropa.

• Under den holländska perioden de atlantiska kusterna dvs Karibien och Västafrika, samt de s.k. ostindiska öarna dvs nuvarande Indonesien.

• Under den engelska perioden resten av världen, i ordningen Indien (1750-1850), Västasien och Nordafrika (1800-1850), Sydostasien (1860-1900), Afrika och Kina (1880-1920).

 

Amerika

De indianska samhällena i Syd- och Mellanamerika var de första som anslöts till världsmarknadssystemet som periferi. Dess roll i systemet blev framför allt leverantör av metaller. Det var, som vi minns, med amerikanskt guld och silver som Genova blev istånd att dominera Europas ekonomi under femtonhundratalet.

Amerika drabbades av en fruktansvärd ödeläggelse. Det viktigaste var inte att amerikanerna tvingades till slavarbete i gruvorna och till tvångsleveranser av de livsmedel gruvorna behövde. Det var inte ens att erövrarna etablerade sig som en ny lokal överklass som måste underhållas med tributer från de direkta producenterna. Det mest ödeläggande var att erövrarna ersatte trädgårdskulturen i de indianska central-länderna i Mexico och Anderna med europeiskt åkerbruk och boskapsskötsel vilket minskade matproduktionen per ytenhet och resulterade i svält. Samtidigt förstördes amerikanernas kollektiva produktion och handelsutbyten och deras kultur olagligförklarades. Det var därför amerikanernas motståndskraft mot de nya europeiska sjukdomarna blev så låg att befolkningen sjönk från minst 40 miljoner år 1500 till ca 10 miljoner år 1600 [25].

Erövrarna övertog till en början de apparater för tributinsamling som skapats av aztek- och inca-imperierna, och delar av den lokala överklassen koopterades in i den spanska aristokratin. Svedjebönderna i Mellanamerika och norra Sydamerika berördes knappast av erövringen och i den mån de gjorde så drog de sig längre ut på skogen. Samma sak gällde jägar- och fiskarfolken. I nödfall försvarade de sig. Mest berömt är mayas försvar mot plantageekonomin på Yucatán som pågick av och till ända till början av nittonhundratalet och mapuches och araucanernas i södra Chile som höll ut till slutet av artonhundratalet, stödda på ett selektivt utnyttjande av europeisk teknik [26].

De stora konflikterna började först i mitten av femtonhundratalet när kolonialisterna upptäckte mineralfyndigheter i Amerika och började ålägga bönderna nya tvångsarbeten. Då hade också inflyttningen av europeer gått så långt att kontrollen började skärpas. Bönderna reagerade genom att flytta ut på skogen och med lokala uppror.

Under sjuttonhundratalet finns ett trettiotal lokala bondeuppror registrerade bara i den mexikanska delstaten Oaxaca. De riktar sig mot nya skatter, mot försök att inkräkta på byns gränser och mot myndigheters bestraffningar av bönder. Upproren är korta. När myndighetens representant har dödats eller jagats bort och de statliga byggnaderna har bränts ner återgår bönderna till jordbruket. Även om spanjorerna hatas som en överklass finns få tecken på indiansk solidaritet mellan olika byar; varje by är en värld för sig. Märkligt nog behandlar myndigheterna de revolterande bönderna milt. Det är viktigare för dem att bönderna arbetar och betalar sin skatt än att de dödas (not 27).

Först på sjuttonhundratalet började upproren att samordnas regionalt. Vanligast är radikalkristna rörelser präglade av bondeideologi, riktade mot kyrkans förbund med staten och till förmån för jordbrukets gud. Men också rörelser mot tvångsrekrytering till gruvor och plantager kan spridas regionalt. Då blir också den statliga kontrollen mer effektiv, och då börjar också lönearbete skapa en proletariserad indiansk stadskultur som bygger länkar mellan byarna. Det mest berömda regionala upproret är det som spreds över södra Peru och Bolivia 1780-82 (not 28).

Redan en generation tidigare hade indianer som flytt ut på skogen försökt starta ett större uppror i södra Peru, med inca-traditionen som enande symbol för 'den gamla goda tiden' före världsmarknadssamhällets inträdande. Indianerna hade ingen framgång i Andernas dalar där militären var för stark, men å andra sidan blev de heller aldrig riktigt besegrade. De kunde hålla en tradition vid liv nere i Amazonas som en påminnelse om att det fanns något annat än den spanska överheten.

Åren 1780-82 utbröt två uppror som sammanföll i tiden, närmast utlösta av en kraftig höjning av omsättningsskatten.

Resning i södra Peru byggde vidare på traditionen från 1740-talet som nu stora delar av den indianska överklassen hade anslutit sig till trots att ledarna var godsägare och väl integrerade i den koloniala överklassen. Rörelsen utvecklade en anti-spansk, indiansk-nationalistisk politik, indiansk kultur främjades men böndernas behov sågs som sekundära; skatterna behölls men gick till upprorsarmén och till den indianska statsapparaten.

Upproret i övre Peru -- eller Bolivia som vi säger idag -- var däremot en bonderesning. Skatter och pålagor avskaffades och godsägarnas jord delades ut till byarna. Mellan de två rörelserna uppstod snart konflikter, och den nationalistiska falangen runt Cuzco och den bondedemokratiska i det som senare blir Bolivia lyckades i ömsesidig misstro aldrig enas om något mål. Till slut bidrog den indianska överklassens rädsla för de bolivianska böndernas demokratiska mål till att de slöt upp bakom kolonisatörernas arméer, och slöt fred på villkor att de hjälpte till att utlämna sina mer radikala allierade.

Ännu idag är bonderörelsens politiska program en inspirationskälla i Bolivia och dess centrum det starkaste fästet för dagens bonderörelse, och ännu har 1781 års bonderörelses belägring av La Paz kvar sin lockelse som aktionsmodell. År 1979 var det bonderörelsens blockad av La Paz som väckte arbetarrörelsens respekt och ledde till det första jämlika samarbetsprojektet mellan böndernas och arbetarnas riksorganisationer. I Peru är bonderörelsen fortfarande svag, och indiansk kultur och indianska människor är mer föraktade där än någon annanstans i Amerika.

De indianska bönderna deltog generellt sett inte i de sydamerikanska självständighetsrörelserna i början av artonhundratalet, som därför inte heller tog hänsyn till böndernas behov. De latinamerikanska självständighetsrörelserna var en social kontrarevolution som främst riktades mot de indianska bönderna. Såväl indianska särrättigheter som indianska särskyldigheter avskaffades under artonhundratalets snabba kommersialisering. Exempelvis avskaffades på de flesta håll formellt byarnas kollektiva ägande av jorden; bönderna måste själva individuellt bevisa sin äganderätt eller bli avhysta. I Mexico förlorade ungefär 60% av bönderna sin jord till plantager och rancher. Perioden 1870-1920 var enligt Kicza den mest förtryckande i indianernas historia.

 

Central- och Östeuropa

De central- och östeuropeiska bönderna hade varit den europeiska medeltidens friaste och mest välbärgade. De förslavades under perioden 1550-1600 av en aristokrati som såg möjligheten att sälja spannmål till det västeuropeiska systemcentrum från effektiva spannmålsplantager. Deras byar stals, deras rättigheter upphävdes, och deras försvar mot detta var oerhört mycket mindre effektiv än de västeuropeiska böndernas. Eftersom staterna och städerna var svaga i Polen och Tyskland fanns inga alliansmöjligheter mot plantageägarna, säger Urwin, och böndernas motstånd begränsades till varje by för sig där det lätt slogs ned [29]. Det var för övrigt på den överordnade finansiella kontrollen av denna process som de holländska köpmännen växte sig starka nog att besegra det spansk-genovesiska väldet, och det var på grund av sin oförmåga att utmana denna kontroll som de holländska direkta producenterna förblev underordnade under köpmännen.

Det var bara i Ryssland ett motstånd kunde organiseras av utkantsbönder halvt utom räckhåll för överklass och stat.

Ryssland drogs in i världsmarknadssystemet under sextonhundra- och sjuttonhundratalen som leverantör av skinn, lin och hampa. Men Ryssland höll sig på avstånd, säger Braudel, genom att bygga upp en stark stat som kunde bygga murar runt landet. Uppenbarligen hade ryssar sett vad som hände i Central/Östeuropa och försökte undvika att samma sak hände i Ryssland [30].

För böndernas del innebar dock resultatet inte så stor skillnad jämfört med vad som hände med deras centraleuropeiska kolleger.

Den ryska stat som då började organiseras, på europeiskt vis och provocerat av det europeiska statssystemet, ålade i brist på kapital bönderna att arbeta gratis för den nya byråkratin. Flyttförbud infördes gradvis under sextonhundratalet för att hindra bönder från att flytta bort från tvångsarbete och skatter. Flyttförbudet gled så småningom över i slaveri. Slutstenen i bygget lades år 1767 då det blev förbjudet för en bonde att klaga på behandlingen [31].

De ryska bönderna svarade på denna utveckling på tre sätt. Med strejker, sabotage och uppror i byarna, med flykt mot rikets obevakade gränsområden, och när bevakningen så småningom skärptes, med uppror. Fyra stora upprorsrörelser under sexton-sjuttonhundratalen har blivit legendariska; däremellan förekom mindre skatteuppror vart och vartannat år. De lokala upproren riktade sig alltid mot livegenskapen som gjorde det omöjligt för bönderna att ens förhandla om skatter och arbetsprestationer, medan de stora rörelserna hade mer mångsidiga mål och riktade sig direkt mot regeringsmakten [32].

Den första stora rörelsen inträffade i utmattningen efter Ivan den förskräckliges desperata statsorganisering. Den liknade samtida skatteuppror i Västeuropa såtillvida att bönder och godsägare enade sig mot regimen. Det som skiljde var att de talrika sociala banditerna hade ett övertag i organiseringen; detta ledde till att godsägarna svek i det avgörande ögonblicket varpå rörelsen kunde besegras.

Den andra rörelsen hade sin kärna i de bönder som hade flytt från landets centrala delar till de ganska oorganiserade områdena vid Volga och Don. De levde där som s.k. kosacker i självstyrande boskapsskötarkommuner, men hotades av statens och livegenskapens intrång när systemet expanderade. Andra deltagare var icke-ryska nationaliteter och fattiga stadsbor vid Volga. De livegna bönderna svarade villigt med att jaga bort godsägare när upprorsarmén av kosacker närmade sig.

Upproret riktade sig mot godsägarna och mot byråkraterna, statens representanter. Det riktade sig också direkt mot världsmarknadssystemet i skepnad av västinspirerade nyheter och experter. Upproret fick aldrig fäste i de centrala riksdelarna innan det slogs ner av en reguljär armé, men upprorsledaren Stenka Razin blev ändå den mest omsjungna personen i den ryska vislitteraturen.

Den tredje rörelsen var nästan helt begränsad till Don-området och kosackerna där. Nu trängde den reguljära staten in över deras områden, men på grund av oförmåga att den här gången bygga upp allianser med andra grupper dukade kosackerna snabbt under för armén.

Den fjärde rörelsen hade sitt centrum i Ural och spreds över Volga-dalen. Även detta uppror leddes av kosacker och bönder som flytt från centrum; religiösa minoriteter som t.ex. de statsfientliga gammaltroende, nationella minoriteter samt arbetare i Urals gruvor och metallindustri var också aktiva. Svårigheten att hålla ihop alla dessa grupper kring ett program visade sig vara rörelsens största svaghet.

Först detta uppror fick direkta positiva effekter i form av minskade skatter, men böndernas motstånd mot livegenskapen fortsatte. Mellan 1826 och 1854 räknar officiella källor med 556 lokala bondeuppror, alla riktade mot livegenskapen som system. Först år 1861 övervägde intressena av integration så pass att livegenskapen upphävdes. Men eftersom Ryssland aldrig blev ett centrumland fanns aldrig resurser att lösa jordfrågan för bönderna på ett för exploateringen hållbart sätt. Därför är jordfrågan fortfarande en laddad fråga i Ryssland. Det hittills sista bondeupproret 1917-21 ledde bara till tillfälliga eftergifter från en stat som inte hade några andra intressen än att kvalificera sig in i centrum.

 

Sydostasien

Det holländska systemet byggde på en mycket begränsad och ekonomisk våldsanvändning. Det var bara direkta kommersiella konkurrenter som angreps. Så det holländska Ostindiska Kompanis, VOCs, kontroll av kryddhandeln på de ostindiska öarna var i huvudsak finansiell, och berodde på allianser med etablerade makthavare (not 33).

Detta hindrade inte att VOCs monopolsträvanden möttes med motstånd från andra i den lokala överklassen som marginaliserats i processen. På 1640-talet lyckades t.ex. folk på Moluckerna nästan övervinna sina olika lokalpatriotismer och gemensamt försöka kasta ut VOC och dess mellanhänder; det tog tio år för holländarna att krossa dem. Under hela sextonhundra- och sjuttonhunrdatalen måste VOC bekämpa lokala uppror på Java, och vid åtminstone två tillfällen var de nära att ruinera sig på detta. Upproren tycks ha varit breda allianser men de kontrollerades av inhemska överklassfraktioner som inte längre var beredda att sälja monopolrättigheter över utrikeshandeln. Men samtidigt gjorde kuststäderna motstånd mot kolonialväldet i form av muslimska väckelserörelser, som dock hade svårt att nå majoriteten. Först på artonhundratalet då holländarna hade börjat blanda sig direkt i driften engagerade sig bönderna i egen regi, i form av militanta religiösa väckelserörelser.

 

Slavplantagerna

En viktig byggsten i världsmarknadssystemet, kanske den viktigaste, var det atlantiska systemet, eller triangelhandeln, dvs de kommersiella plantager för monokulturgrödor som odlades av afrikanska slavar. Systemet introducerades av spanjorer och portugiser i Sydamerika men under sextonhundratalet kastade sig franska och engelska finansiärer entusiastiskt över möjligheten att ta upp konkurrensen med VOC genom att ackumulera kapital i slavhandel och odling av socker, bomull, kaffe, kakao och andra grödor med slavar som arbetskraft [34].

Slavarna fängslades i kommersiella krigsföretag, organiserade av de västafrikanska kustsamhällena, och köptes av europeiska köpmän. De afrikanska säljarna tjänade bra på detta under en period och använde vinsterna till att bygga upp elitistiska stater och handelskompanier under sextonhundra- och sjuttonhundratalen. De fick betala i mitten av artonhundratalet då europeerna kunde mobilisera de jagade folken emot dem för att etablera sitt eget kolonialvälde.

De afrikaner som hade överlevt resan över Atlanten utvecklade flera metoder för att försvara sig mot den oftast brutala regimen på plantagerna.

Den mest elementära metoden, den som inbegrep alla, var att värna sin kollektiva identitet med en starkt afrikanskinspirerad kultur. De organiserade självhjälp och religiösa ceremonier, skapade musik, bildade nya släktrelationer och utvecklade egna dialekter.

Nästan lika elementärt var att utveckla vardagsmotståndet. Långsamt arbete och sabotage är typiska följder av slaveriinstitutionen. Att hålla sig undan, både som elementärt vardagsmotstånd och som en form av strejk i syfte att förhandla om villkor, utvecklades till en konst.

Det mest avancerade motståndet var vad fransmännen kallar maronnage, dvs att fly. Det fanns olika metoder och strategier. En var att utnyttja de olika europeiska staternas rivalitet och erbjuda sig att hjälpa konkurrenten, mot frihet i utbyte. Det kunde ibland vara framgångsrikt; problemet var att europeer sällan höll löften till afrikaner. Ett annat var att gå på skogen, och antingen söka skydd hos obesegrade infödda amerikaner eller grunda egna kolonier. På detta sätt uppstod samhällen av förrymda slavar ett stycke in från atlantkusten; de stod i förbindelse med slavarna på plantagerna och stimulerade ständigt nya slavar att fly; slavägarsamhällena förde ständiga krig mot dem, krig som kunde dra ut i decennier [35]. Vissa av dem kunde växa till tiotusen invånare som det berömda Palmares innanför Sergipe i Brasilien på sextonhundratalet; vissa av dem kunde med tiden vinna erkännande som kommuner under det spanska styret på villkor att de slutade ta emot flyende slavar; och vissa av dem lever fortfarande kvar som samhällen, t.ex. miskitos i Nicaragua.

Direkta slavuppror förekom däremot inte -- dvs utom i samband med flykt, då slavarna ibland kunde bränna plantager. Inte förrän år 1791 på Haiti. Då skulle de i gengäld bidra starkt till att revolutionera både världen och folkrörelserepertoaren, bland annat genom sitt bidrag till den franska revolutionen [35a].

De västindiska öarnas roll i världsmarknadssystemet var att förse centrum med plantagegrödor, främst socker. Värdefullast av alla plantager var Haiti som ensamt stod för en tredjedel av den franska utrikeshandeln. Det haitiska samhället bestod av ca 20.000 europeer -- tjänstemän, plantageägare och hantverkare -- och lika många mulatter, ekonomiskt jämställda med europeerna men utan politiska rättigheter. De låg i ständiga konflikter med varandra. Utanför samhället stod 400.000 svarta slavar.

Franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna reste omedelbart mulatterna till kamp för sina intressen. En trekantskamp mellan mulatter, plantageägare och europeiska hantverkare bröt ut, och i tumultet gick den 22.8.1791 slavar från fem sockerplantager till angrepp mot sina ägare.

Enligt Ott fanns ingen plan för slaveriets avskaffande hos de upproriska. En del hade detta radikala mål, andra hoppades på reformer inom systemets ram, åter andra hoppades på att själva komma undan och etablera sig som självhushållsbönder. Men upproret hade sin egen logik. Plantager brändes, plantageägare dödades eller tvingades fly, och slavarna hade snart blivit en maktfaktor. När överklassen appellerade till engelsk hjälp hade de franska myndigheterna inte mycket annat att göra än att lita till slavarna som hade fått ett militärt geni som anförare, den f.d. trädgårdsmästaren Toussaint Louverture. 1793 måste regeringen förklara slaveriet avskaffat. Efter fem år hade slavarna kastat ut engelsmännen som förlorat 100.000 man.

Slavresningen på Haiti är det kanske kraftfullaste arbetarupproret någonsin. Men den är inte erkänt som sådant. Däremot har den haft betydelse för den svarta medborgarrättsrörelsen i USA, vilket ska refereras senare. Liksom den var avgörande för att ge de folkliga rörelserna handlingsutrymme under franska revolutionen, genom att i ett avgörande ögonblick beröva borgerskapet några av dess viktigaste resurser, plantagerna och sockerhandeln.

Denna världshistoriska betydelse hade de inte så stor glädje av själva. Efter invasioner och handelskrig återstod bara förödelse och fattigdom. Fast att vara fattig självhushållsbonde är förstås bättre än att vara slav. Och eftersom detta var syftet med slavupproret måste det ändå sägas ha varit framgångsrikt.

 

Indien

Indien erövrades av det brittiska East India Company (EIC) under 1700-talet, tydligen i syfte att få ett brohuvud i den interna asiatiska handel som det i första hand var intresserat av. EIC skilde sig till en början inte särskilt mycket från de finansiärer som stödde de olika lokala och regionala intressen som under sjuttonhundratalet frigjorde sig från Mogul-imperiets kontroll [36]. Men EIC hade några fördelar som tillät det att triumfera: den europeiska överlägsenheten i vapen- och sjöfartsteknik och tillgång till amerikanskt silver som var en stor fördel i det kapitalknappa Indien. År 1757 kunde EIC utnyttja en lokal maktkamp för att förvandla det rika Bengalen till en bananrepublik, Åtta år senare tog EIC över makten självt, formellt som Mogulkejsarens representant. Därefter började det med hjälp av sina överlägsna finanser och sin överlägsna armé ta över den ekonomiska kontrollen av hela Indien, ibland förstärkt av den politiska makten när det ansågs lämpligt [37].

Sin makt använde EIC huvudsakligen till att lägga skatt på bönderna, som i gengäld gavs möjlighet att förtjäna de pengar engelsmännen krävde på att sälja kassagrödor till EIC. Större delen av EICs intäkter kom från jordskatter som antingen togs ut direkt eller arrenderades ut till inhemska entreprenörer som på detta sätt knöts till EIC; på det sättet liknade EIC tidens inhemska indiska finansinstitut. Nytt var däremot kommersialiseringen av grödorna

Pengarna användes till att investera i maskiner i England.

Det var först på 1830-talet som EIC började rationalisera sin praxis och sträva efter att aktivt omvandla det indiska samhället till att bättre passa in i rollen som land i världsmarknadssystemets periferi. Då inleddes en reformperiod: strikt romersk äganderätt infördes, till förmån för stadsboende godsägare i Bengalen och till förmån för de mer förmögna bönderna i resten av Indien. Lag och ordning infördes efter mer än hundra år av osäkerhet, vilket innebar att bönder och stamfolk avväpnades och hindrades från att söka sig ut på skogen undan beskattningen. I stor utsträckning hindrades de handgripligt genom att skogen höggs ner. Men det innebar också att städernas småborgerskaps egendom skyddades, vilket förvandlade dem till ett bålverk för det engelska väldet. Rättskipning och skatteuppbörd byråkratiserades och frigjordes från lokala muslimska och hinduiska skiljedomares sedvanerättsliga kontroll. Paternalistiska beskydd och kollektiv säkerhet avskaffades så gott det gick och bonden ålades att betala under dåliga år som under goda.

Effekten av EICs välde var att den sociala strukturen på landsbygden blev enhetligare. I denna skiktning fanns det många som vann men många fler som förlorade.

Till dem som förlorade hörde givetvis majoriteten av bönderna, vars skatter steg och vars säkerhet sjönk. Många degraderades dessutom från fria krigarbönder till rättslösa arrendatorer. De reagerade med ett oräkneligt antal bondeuppror, som förblev lokala och alltid slogs ner -- men ofta inte utan vissa eftergifter från myndigheternas sida.

Till dem som förlorade hörde också stora delar av den tidigare härskande klassen. Vissa kunde anpassa sig till den nya tiden och bli juniorpartners åt engelsmännen, men för många innebar detta ändå ett steg nedåt på den sociala skalan.

Till dem som vann hörde framför allt de som kunde utnyttja sina förbindelser med engelsmännen och etablera sig som godsägare och/eller skatteförpaktare och/eller penningutlånare på landsbygden. Det var en ganska talrik grupp, vars yngre familjemedlemmar ofta gjorde karriär som intellektuella och administratörer.

Motståndet mot Indiens anpassning som periferi bestod som sagt främst i många men små bondeuppror som engelsmännen inte hade svårt att hantera. Den välorganiserade sociala banditismen -- 'stryparna' som den kallades i europeisk återgivning -- spreds vida omkring tills den slogs ner på 1830-talet. Dessutom förekom det under artonhundratalet alltfler revolter mot höga priser i städerna, beroende på den sjunkande levnadsstandard som brukar följa med periferisering. Men vid ett tillfälle samordnades dessa uppror i tiden, vilket nästan besegrade den engelska övermakten. Det var under det s.k. sepoysupproret sommaren 1857.

Samordningen utlöstes av ett myteri inom Bengalarmén. Detta var sympomatiskt eftersom det engelska väldet främst var militärt. Det maktvacuum, som uppstod i Gangesdalen när armén var borta, fylldes snart av revolterande bönder och andra som sökte revansch för sina förluster.

Man kan nästan säga att de revolterande var för många och representerade alltför många intressen för att de skulle kunna samlas om ett hållbart program. Där fanns förutom bönderna den myteriska armén som sökte återerövra en position som krigarkast. Där fanns en del aristokrater som sökte förlorad glans och makt, och där fanns religiösa brödraskap som sökte återupprätta det rättfärdiga samhälle som världsmarknadssystemet hade krossat. Beklagligtvis var åsikterna delade om huruvida detta rättfärdiga samhälle var muslimskt, som man hävdade i naqshbandi-rörelsen [38], eller hinduiskt.

Sammanhållningen bland de upproriska blev inte bättre av att bönderna så radikalt bortsåg från ockupationsmaktens romerska rättsordning. Den förkoloniala ordningens aristokrati som till en början ville utnyttja situationen i eget intresse såg snart det engelska väldet som ett mindre ont än böndernas och, med några få undantag, stödde ockupationen.

Även om upproret till slut slogs ner fick det konsekvenser på sikt.

Engelsmännen inledde en politik av bredare integration, framför allt av städernas medelklass som fick underordnade roller i administrationen mot att de accepterade världsmarknadssystemet och dess kultur. Det var ett villkor som de gärna godtog.

Skattebördorna lättades för bönderna. Istället lades nya omsättningsskatter på handeln, vilket bidrog till att med tiden skapa nytt motstånd i städerna.

Det brittiska styrets organisation förbättrades. Istället för EICs slumpmässiga styre byggdes en enhetlig ockupationsmyndighet upp, som med tiden också drev fram en enhetligare organisering av det indiska motståndet.

En bestående följd av upprorets misslyckande var också att många framtida förkämpar för Indiens självständighet låstes till en engelsk-definierad syn på utveckling. Det som tiotusentals bönder hade gått i döden för utdefinierades som 'reaktionärt', medan världsmarknadssystemet sågs som 'progressivt' -- något som knappast är utan samband med den politik som dagens indiska överklass för.

 

Nordafrika och Västasien

De islamska områdena i Nordafrika och Västasien drogs in i världsmarknadssystemet i början av artonhundratalet. De var glesbefolkade, fattiga på råvaror och inte särskilt attraktiva. Egypten fick göra tjänst som bomullsplantage och strategisk transportväg till Indien, och Algeriet som vin- och veteodling. Men i övrigt gick utvecklingen långsamt. I regel dröjde det till närmare sekelskiftet 1900 innan världsmarknaden blev så desorganiserande för folk i gemen att ett motstånd mot dess följder fick större omfattning [39].

Mest omfattande och mest militant blev motståndet i Algeriet och Sudan, troligen för att den institutionaliserade religiösa juristkåren, 'ulamatet, där var mindre koopterad i den ottomanska staten och därför mer beroende av folkligt stöd för sin försörjning [40].

Algeriet erövrades successivt av fransmännen mellan åren 1830 och 1851, efter ett segt motstånd som organiserades av ett sufiskt brödraskap, Qadiriya. Tidigare hade det varit en sömnig avkrok av det turkiska väldet där de lokala klanernas och byarnas självstyre hade varit närmast totalt. Nu konfiskerade fransmännen den bästa jorden för inflyttade kolonister. De införde också romersk äganderätt vilket skapade kaos i relationerna mellan olika grupper, de taxerade och beskattade hela området för första gången och knöt upp vissa lokala makthavare med korruptionsband av samma slag som engelsmännen hade infört i Indien, dvs gav den inhemska överklassen äganderätt till jord som de tidigare bara hade haft politisk kontroll över.

Mot detta reste sig bönder i de mer avlägsna områdena, de som fortfarande hade viss autonomi kvar, i ett oräkneligt antal mindre uppror av vilka somliga var kortvariga och lätt besegrade medan andra kunde vara i decennier.

Nästan alla sådana uppror organiserades av religiösa lekmannarörelser, dvs. sufi-brödraskap. Bara de hade legitimitet nog att resa sig över klan- och bynivå och samla stöd från tillräckligt många för att räknas. De kunde dock sällan kunde räkna med stöd från de mer etablerade islamska funktionärerna, som oftast värnade mest om sina egna privilegier. Bara de sufiska brödraskapen kunde sätta ett mål för rörelsen som var tillräckligt allmängiltigt för att entusiasmera -- jihad, kamp för ett rättvist samhälle.

Det för en tid mest framgångsrika av sådana uppror var mahdistupproret i Sudan 1881-1898 [41].

Sudan hade erövrats av Egypten på 1820-talet och tillsammans med Egypten fallit under engelsk kontroll i slutet av artonhundratalet. Det innebar både engelsk kontroll över handeln och en mycket striktare statlig kontroll och skatteuppbörd än traditionellt. Mot detta reagerade både sudanesiska handelsmän och bönder och nomader som levde i Sudans periferi och dittills aldrig stått under statlig kontroll. Den organiserande kraften i deras motstånd var en religiös väckelse, mahdiya, som vände sig mot de otrognas kontroll och kanske lika mycket mot den officiella religiösa hierarkin som samarbetade med engelsmännen.

Under åren 1881-1885 spreds upproret över hela Sudan -- men i och med den religiöse ledaren Muhammad Ahmads död år 1885 förändrade rörelsen karaktär. I stället för en befriande rörelse lades nu tonvikt på att bygga upp en stat som kunde mäta sig med den engelska motståndaren. Men ju mer framgångsikt man gjorde detta desto mer effektivt måste man beskatta och administrera, dvs göra exakt det man ursprungligen hade vänt sig emot. När mahdisterna krossades militärt hade rörelsen redan börjat falla sönder inifrån.

 

Kina

Kina stod längre än Indien emot världsmarknadssystemets påtryckningar. Men efter det s.k. opiumkriget 1841 -- ett projekt lanserat av EIC för att förbättra handelsbalansen - måste den kinesiska regeringen acceptera att världsmarknadssystemet slog ut det kinesiska hantverket och att europeiska köpmän fritt fick sälja narkotika på den kinesiska marknaden [42].

Den kinesiska regimen, som redan tidigare var impopulär på grund av sitt etniska ursprung, förlorade i och med opiumkriget både legitimitet, finansiell styrka och förmåga att genomdriva lag och ordning. Tiden 1850-1870 var därför en period av uppror. Flera parallella bondeuppror lyckades nästan välta den kinesiska regimen över ända.

Den kinesiska bondeupprorstraditionen är stark. Flera av Kinas historiska regimer har haft sitt ursprung i ett bondeuppror -- se t.ex. historien om Ming-revolutionen ovan. Liksom alla bondeuppror utgick de kinesiska från lokala orsaker och hade lokala mål som syfte. Men på grund av den traditionellt starka staten i Kina uppstod lätt synergieffekter mellan olika lokala samtidiga bondeaktioner. Samma orsaker tenderade att ge upphov till många lokala uppror samtidigt som hjälptes åt att försvaga sin gemensamma motståndare. Därtill fanns en specifik kinesisk institution, de så kallade hemliga sällskapen, oppositionella, ideologiskt välformulerade organisationer för ömsesidigt skydd och stöd som med bas i folklig religiositet förenade bönderna med andra underklassgrupper i samhället och som kunde föra oppositionella egalitära traditioner vidare genom generationer. Man kan jämföra med senmedeltidens europeiska radikala kristendom. Att också bönder tog del i sådana rörelser i Kina beror enligt Eric Wolf på att de kinesiska byarna sedan elvahundratalet var mer utsatta för penningekonomi än de medeltida europeiska och därmed också för större osäkerhet [43].

Det största och till programmet mest utvecklade upproret i mitten av artonhundratalet var Taiping. Det hade sitt ursprung runt Guangzhou, Kinas viktigaste handelsstad, och organiserade hantverkare, sjömän och bönder som hade blivit arbetslösa på grund av omstruktureringar som följde på världsmarknadens inträngande. Taiping-rörelsen syftade från början till kollektiv välfärd och säkerhet och byggde liksom de hemliga sällskapen på en religiöst motiverad dröm om egendomsgemenskap och jämlikhet, också mellan könen.

För att värna sig mot angrepp från en fientlig överklass började Taiping-rörelsen beväpna sig, liksom hemliga, religiöst oortodoxa sällskap brukade göra i Kina, och var snart invecklade i strider. Efter sex år förintade Taiping en armé som hade kommit för att slå ner den, och upproret var ett faktum. Den 11 januari 1851 utropade upprorsledaren Hung Xiuchuan en ny regim och satte med ca 30.000 medlemmar ut för att erövra Kina. Det var nära att de lyckades.

Efter bara ett år hade rörelsen erövrat hela Yangtse-dalen och ockuperat Nanjing. På vägen hade de svällt till 100.000. Skulder och skatter avskrevs på vägen, lokala förtryckares hus och register brändes, de kejserliga arméer som sändes ut förintades och medelklasspersoner rekryterades på ett nationalistiskt program om att kasta ut europeerna. Men när Taiping väl hade satt sig fast i det befästa Nanjing ebbade offensiven ut.

Enligt Chesneaux har alla kinesiska bondeuppror ställts inför samma problem. Ska man fortsätta att 'angripa de rika och försvara de fattiga' och hålla statens representanter borta? Eller ska man gå vidare och etablera en ny 'rättvis' stat? Taiping valde det senare -- men därmed stötte man på nya svårigheter. En ny stat måste byggas upp, skatter måste drivas in och bönderna måste disciplineras, och i försöken att genomföra detta stötte Taiping bort de bönder som burit upp framgången. Att organisera en stat innebar enligt traditionell kinesisk uppfattning att förlita sig till professionella administratörer, inte att bönder organiserar sig till självförvaltning eller ens till att hålla de professionella administratörerna under kontroll. Denna konfucianska byråkratuppfattning hade ingen bonderörelse i Kinas historia lyckats komma förbi, och det gjorde inte heller Taiping.

Medan Taipingledningen under växande interna motsättningar satt i Nanking och organiserade sin stat organiserade de lokala godsägarna med stöd av europeisk militär en motoffensiv. År 1863 stormades Nan-jing och Taiping förintades. Några få undkom; en liten grupp hamnade så småningom i Vietnam där den deltog i kampen mot fransmännen.

Den näst största rörelsen, Nien, fanns vid Hoanghos nedre lopp. Den nöjde sig med att 'ta av de rika och försvara de fattiga'; under 1850- och 1860-talen red den runt på slätten, till slut ca 100.000 man, och rövade från de rika och slog kejserliga arméer. Den använde samma taktik som senare Folkets Befrielsearmé skulle använda: slå till och smit, och levde mellan fälttågen som vanliga bönder i befästa byar. Till slut lockades även denna rörelse att sträva efter större mål, till att organisera en armé för att angripa Peking. Den armén slogs ner av samma gods-ägararmé som hade besegrat Taiping.

Mellan 1850 och 1870 pågick dessutom minst ett halvdussin mindre rörelser. En del formades kring hemliga sällskap, andra var minoritetsfolk som försökte befria sig från kineserna. Även dessa rörelser slogs ned så snart Taiping besegrats.

Den främsta omedelbara följden av upproren var att regimens prestige försvann, till fördel för den etniskt kinesiska lokala överklass som hade slagit ner upproren. En annan följd var att de europeiska makterna och därmed världsmarknadssystemet fick ett ännu mer försvagat Kina att handskas med. Böndernas egna rörelser var under tiden tvungna att gå under jorden som hemliga sällskap igen. Men sammanbrottet för all ordnad administration skulle senare vara en utmaning och en hjälp för nästa stora bonderörelse.

 

De sist periferiserade regionerna

Återstår Afrika och Sydostasien som drogs in i världsmarknadssystemet och gavs monokulturuppgifter runt sekelskiftet 1900, under den tid då det engelska systemstyret led mot sitt slut och utmanarna samlade resurser för den slutliga kampen.

I den första fasen, då kolonialmakterna trängde in, var det naturligtvis de traditionella ledarna som organiserade motståndet i den traditionella ordningens namn -- men som John Iliffe säger var det de statslösa folken som visade störst motståndsvilja. Det gick lättare för kolonialmakterna att köpa stöd ju mer hierarkiskt samhället var [44].

När kolonialmakterna hade fått kontroll organiserades motståndet som religiösa väckelser, precis som i islam-området. I Centralafrika vände sig kristna rörelser mot ockupationsmakten från och med trettitalet. I nuvarande Kongo brännmärkte predikanter i kitawala- och kibangukyrkorna kolonialväldet som ett satans påfund och uppmanade till bojkott. I nuvarande Zambia spelade den så kallade vakttornsrörelsen samma roll. I Burma höll en buddhistisk väckelserörelse bland risbönderna på att välta kolonialväldet överända på trettitalet och krävde åtskilligt militärt våld för att slås ner. På Java tog böndernas missnöje med tvångsleveranser av socker och kaffe form av en islamsk väckelse som förklarade jihad mot holländarna.

Det var nämligen bara religiösa rörelser som kunde nå legitimitet över större områden och erbjuda en organisation och en ideologi för translokal folkrörelseallians som var omöjlig för stam- och klansamhället, i synnerhet i glesbefolkade områden som Afrika. Detta gällde även om religionerna, som i de afrikanska fallen, var importerade. Förhållandet kan jämföras med civilsamhällenas uppror mot imperierna för tvåtusen år sedan.

Det är kanske inte nödvändigt att räkna upp fler folkrörelser mot världsmarknadssystemets införande. Överallt gjorde bönder uppror lokalt mot kolonialmakternas ökade kraven på skatter och tvångsarbete, och mot marknadens hot mot byns moraliska ekonomi. Metoden var densamma som de alltid hade använt mot sina överheter, även om många forskare anser sig kunna visa på ökad oppositionsfrekvens över tiden som Gabriel Baer säger. Men systemets globalisering medförde med tiden förändringar i upprorens teknik.

De direkta producenterna i hela världen fick allt större förmåga att handla samordnat över större geografiska områden under världsmarknadssystemets tid. Före femtonhundratalet var regionala folkliga rörelser mycket ovanliga. Efterhand samordnades motståndet translokalt, i början med religiösa väckelser som samordnande kraft. Från början av nittonhundratalet handlade även lokala bonderörelser överallt i ett samband med överregionala folkliga rörelser med mål som rörde länder eller kontinenter, som utövade hegemoni över andra folkrörelser, och som bidrog till att göra de lokala rörelserna mer effektiva.

I systemcentrum var det arbetarrörelserna gemensamt som utövade denna hegemoni, om än omstritt. I systemperiferin var det de nationella rörelserna som spelade samma roll, utan konkurrens. De rörelserna är föremål för de två kommande kapitlen.

 

Noter

1. Se t.ex. Charles Tilly: Coercion, capital and European states, Blackwell 1990. Karl Polanyi: Den stora förändringen, Arkiv 1989, behandlar särskilt staternas våldsamhet i att röja väg för marknaden.

2. 'Renässansstatens' filosofi har kort och koncist beskrivits av H R Trevor-Roper: Den allmänna krisen under 1600-talet, i Europeiskt 1600-tal, Studentlitteratur 1977.

3. Fernand Braudel: Vardagslivets strukturer (s170), Gidlunds 1982.

4. Fernand Braudel, Vardagslivets strukturer. Bronislaw Geremek: Den europeiska fattigdomens betydelse, Ordfront 1991.

5. Fernand Braudel: The mediterranean and the mediterranean world in the age of Philip II, Fontana 1972, s 738.

6. Om bondeuppror kan man t.ex. läsa i Yves-Marie Bercé: Revolt and revolution in early modern Europe, Manchester University Press 1987. Magagna: Communities of grain, Cornell University Press 1991, är lika tillämpbar på denna tid som på medeltiden. Perez Zagorin: Rebels and rulers, Cambridge University Press 1982, handlar om perioden ifråga, liksom Roland Mousnier: Peasant uprisings, Harper & Row 1970 och Charles Tilly: The contentious French, Harvard University Press 1986, som beskriver använda metoder i detalj. C Tilly, L Tilly och R Tilly: The rebellious century 1830-1930, Harvard University Press 1975, beskriver också denna tradition som kontrast till den som etablerades på artonhundratalet. Det gör också E P Thompson: De engelska massornas moraliska ekonomi, i Herremakt och folklig kultur, Författarförlaget 1983. Begreppet moralisk ekonomi och vilken betydelse det har för böndernas politik utvecklas också i James C.Scott: The moral economy of the peasant, Yale University Press, 1976. George Rudé: Paris and London in the eighteenth century, Viking Press 1952, beskriver repertoaren.

7. Se t.ex. Henry Cöster: Kyrkans historia och historiens kyrka, Symposion 1989.

7a. James C.Scott: The moral economy of the peasant.

8. Se t.ex. Charles Tilly: The contentious French. Tillys tidsindelning är grovt sett 1550-1700 skatteuppror; 1650-1850 bröduppror och jordockupation, 1800- strejk, bojkott, politiskt parti, demonstration och massmöte.

9. Gabriel Ardant: Financial policy and economic infrastructure of modern states and nations; i Charles Tilly (ed): The formation of national states in Europe, Princeton University Press 1975.

10. Alf Åberg: Nils Dacke och landsfadern, LT 1960, s 66. Åberg krossar här den fortfarande livskraftiga propagandalögnen från Gustav Vasas kansli att bönderna främst var intresserade av köpenskap över danska gränsen.

11. Charles Tilly, Louise Tilly, Richard Tilly: The rebellious century 1830-1930, Harvard University Press 1975. Se också Charles Tilly: Food supply and public order in modern Europe, i Charles Tilly (ed): The formation of national states in Europe, Princeton University Press 1975. E.P.Thompson har också behandlat bröduppror i uppsatsen De engelska massornas moraliska ekonomi, i Herremakt och folklig kultur, liksom George Rudé: Paris and London in the eighteenth century.

12. Victor Magagna: Communities of grain, Cornell University Press 1991.

13. Cöster: Kyrkans historia och historiens kyrka, Symposion 1989.

13a. Den tidigmoderna tidens puritanskt färgade uppror skildras bl.a. av Perez Zagorin: Rebels and rulers och av Wayne te Brake: Shaping history, University of California Press 1998.

14. Standardverket om den nederländska revolutionen är Pieter Geyl: The revolt of the Netherlands, Williams & Norgate 1932. Den tar ganska lätt på socialpolitiska och folkliga aspekter; här får man komplettera med Perez Zagorin: Rebels and rulers, och med Geoffrey Parker: The Dutch revolt, Allen Lane 1977. En äldre skildring är A Conrady: Revolutionernas historia, Tiden 1915.

15. Detta är temat för Simon Schama: Mellan Gud och Mammon, Bonniers 1989.

16. De folkliga rörelsernas betydelse för den engelska revolutionen är ämnet för Lars Åke Augustssons De heligas uppror, Norstedts 1983, som är huvudkällan till denna historia. Brian Manning: The English people and the English revolution, Heineman 1976, handlar om hur vanligt folk drev parlamentspartiet framför sig under de första tio åren av revolutionen. Perez Zagorin, Rebels and rulers, är källan för avslutningsfasen. Christopher Hill har skrivit flera böcker om revolutionen, bl.a.The Century of Revolution, Sphere 1974, samt en uppsats i boken Idé och klass, Norstedts 1972; hans uppsats The poor and the people, i Frederick Krantz (ed):History from below, Blackwell 1988, behandlar puritanernas tvetydiga förhållningssätt till underklassen. W Haller: Liberty and Reformation in the Puritan Revolution, Columbia university Press 1955, betonar puritanernas kamp för yttrandefriheten. Även här har Zagorin lite att bidra med.

17. Trekantsdramat beskrivs bäst i Immanuel Wallerstein: The modern world-system III. Academic Press 1989. Annars följer berättelsen närmast Peter Kropotkin: Franska revolutionen, Brand 1925 (en misskänd föregångare till E.P. Thompson) och Rudé: Paris and London in the eighteenth century. C-G Ekerwald: Frihet, jämlikhet, broderskap, Rabén & Sjögren 1988 är en kort sammanfattning med folkrörelsen i centrum. Georges Lefebvre: 1789, Bonniers 1961 och Ordfront 1982 beskriver samspelet mellan de folkliga rörelserna och reformisterna under revolutionens början.

18. Robert Darnton: Boken i rännstenen, Ordfront 1984, beskriver hur Marat, Brissot, Desmoulins och alla de välbekanta personligheterna hade lidit nederlag i konkurrensen om upplysningstjänster och därför gjorde sitt bästa att hämnas på den gamla regimen.

19. William Sewell: Work and revolution in France. The language of labor from the old regime to 1848. Cambridge University Press 1980.

20. Jfr Charles Tilly: Coercion, capital and European states, Blackwell 1990

21. Se t.ex. James C. Scott: The moral economy of the peasant, där det finns en lista över orsakerna som ges nedan. -- I några enstaka fall, t.ex. i Nordamerika, Sibirien och Västafrika, kunde större delar av befolkningen dra nytta av världsmarknadssystemets intrång och sälja begärliga varor till det -- för en tid, till priset av att deras samhälle anpassas till ett allt fullständigare beroende av en lynnig "utrikeshandel". Se Eric Wolf: Europe and the peoples without history, University of California Press, 1982, liksom L.S.Stavrianos: Global rift, William Morrow 1981.

22. James C. Scott: The moral economy as an argument and as a flight, i Adrian Randall & Andrew Charlesworth: Moral economy and popular protest, Macmillan Press 2000.

22a.Enligt Mike Davis: Svält och kolonialism, Leopard 2004, svalt sammanlagt ungefär 50 miljoner människor ihjäl 1875-1900 på grund av en blandning av världsmarknadspriser, kolonial skatteutplundring, upplösning av paternalistiskt ansvar, okunnig kolonial bevattningsadministration och torka.

23. En systematisk genomgång av motståndsformer görs av Allen F. Isaacman: The tradition of resistance in Mozambique, University of California Press 1976.

24. Eric Hobsbawm: Banditerna, Rabén & Sjögren 1973, ger en översikt.

25. Eftersom indianerna inte hade någon folkbokföring är befolkningstalen före erövringen föremål för vilda spekulationer. Siffror mellan 10 och 100 miljoner har nämnts. Den noggranne Braudel misstror extremerna och avstår försiktigtvis från att fixera sig vid något tal, han bara slår fast den våldsamma avfolkningen (Vardagslivets strukturer, s 24-28). -- Om erövringens effekter på det amerikanska samhället se t.ex. Eric R Wolf: Sons of the shaking earth, University of Chicago Press 1959 resp Europe and the peoples without history, University of California Press 1982.

26. John E. Kicza: The Indian in Latin American history, Jaguar Books 1993.

27. William B.Taylor: Patterns and variety in Mexican village uprisings, i Kicza: The Indian in Latin American history.

28. Steve J Stern: Resistance, rebellion and consciousness in the Andean peasant world, The University of Wisconsin Press, 1987.

29. Derek Urwin: From ploughshare to ballotbox, Universitetsforlaget 1980. -- Litteratur om eventuellt bondemotstånd i Östeuropa tycks inte existera. William Hagen: Village life in East-Elbian Germany and Poland 1400-1800, i Tom Scott (ed): The peasantries of Europe, Longman 1998, nämner t.ex. inget om motstånd vilket andra kapitel i boken gör. Bronislaw Geremek hänvisar i ett privat brev till litteratur om folkrörelser före 1550, dvs innan spannmålsplantagerna etablerats och Östeuropa följer samma rytm som Västeuropa. Det kan alltså vara så skrämmande att Östeuropas bönder helt saknade försvar mot det som drabbade dem. Jag är tacksam för bevis om motsatsen.

30. Fernand Braudel: Världens tid, Gidlunds 1986

31. Jerome Blum: Lord and peasant in Russia, Princeton University Press 1971.

32. Paul Avrich: Russian rebels 1600-1800, Schocken Books 1972, och Roland Mousnier: Peasant uprisings, Harper & Row 1970. Se också Victor Magagna: Communities of grain.

33. M.C.Ricklefs: A history of modern Indonesia, Macmillan 1981. Sartono Kartodjidjo: Protest movements in rural Java, Oxford University Press 1973, och Ira Lapidus: A history of Islamic societies, Cambridge University Press 1988.

34. Systemet beskrivs av Eric Wolf: Europe and the peoples without history, University of California Press 1982, och av John Thornton: Africa and Africans in the making of the Atlantic world, Cambridge University Press 1991. Thornton har också ett kapitel om slavarnas motståndsformer. Monica Schuler: Akan slave rebellions in the British Caribbean, i Hilary Beckles & Verene Sheperd: Caribbean slave society and economy, Ian Randle & James Currey 1991 handlar helt om detta. Enligt Richard Drayton: The collaboration of labour: slaves, empires and globalization in the Atlantic world 1600-1850, i A.G. Hopkins (ed): Globalization in world history, Pimlico 2002, stod slavhandeln för den största kapitalackumulationen vid den tiden och skapade också nyckelbranscher som rederier, försäkringsbolag och banker.

35. Det nordamerikanska slavägarsamhällets krig mot seminolerna i Florida beskrivs t.ex. i Cedric Robinson: Black movements in America, Routledge 1997.

35a. Thomas O. Ott: The Haitian revolution, The University of Tennessee Press 1972; C.L.R. James: The black Jacobins, Allison & Busby 1980 (första upplagan 1938).

36. Enligt Ravinder Kumar: Essays in the social history of modern India, Oxford University Press 1983, var det i första hand bhaktiinspirerade bondeuppror i Punjab och Maharashtra som bar ansvaret för Mogul-imperiets nedgång.

37. C A Bayly: Indian society and the making of the British Empire, Cambridge University Press 1988, är huvudkällan till denna historia. Kathleen Gough: Indian peasant uprisings, i A R Desai (red): Peasant struggles in India, Oxford University Press, 1979, listar böndernas klagomål på ett lättöverskådligt sätt. Jan Myrdal: Indien väntar, Norstedts 1980, berättar samma sak fast mindre utförligt. Ravinder Kumar: Essays in the social history of modern India, Oxford university Press 1983, beskriver den sociala skiktningen under det engelska väldet men också hur Mogulimperiets undergång till stor del berodde på bondeuppror. Eric Wolf: Europe and the peoples without history, University of California Press 1982 har en suverän kortbeskrivning.

38. Naqshbandi var, eller är, ett sufiskt brödraskap som bekämpade engelsmännen ända sen början av artonhundratalet, både genom att reformera islam bl.a. genom att grunda Deoband-universitetet, och med vapen. Se Olivier Roy: Islam and resistance in Afghanistan, Cambridge Middle East Library 1986.

39. Om de islamska områdenas folkrörelser se Edmund Burke & Ira Lapidus: Islam, politics, and social movements, University of California Press 1988. Särskilt Burkes egen inledning är klargörande. Där finns också en redogörelse för Algeriet: Peter von Sivers: Rural uprisings as political movements in colonial Algeria 1851-1914. I övrigt beskrivs Algeriet, även 1800-talets rörelser, i Eric Wolf: Peasant wars of the twentieth century, och i John Dunn: Modern revolutions, Cambridge University Press 1972. Västasiens/Egyptens bonderörelser beskrivs i Gabriel Baer: Fellah and townsman in the Middle East, Frank Cass 1982. Se också Rudolph Peters: Islam and colonialism, Mouton Publishers 1979.

40. Det är i alla fall den tolkning som görs i Bruce Lincoln (ed): Religion, rebellion, revolution, Macmillan Press 1985

41. P.M.Holt & M.W.Daly: A history of Sudan, Longman 1961.

42. Jacques Gernet: A history of Chinese civilization, Cambridge University Press 1982.

43. Jean Chesneaux: Peasant revolts in China 1840-1949, Thames and Hudson 1973, är klassikern på området. Eric Wolf: Peasant wars of the twentieth century, Harper & Row 1973, berör även Kinas äldre historia. Albert Feuerwerker: Rebellion in nineteen-century China, The University of Michigan, Michigan Papers in Chinese Studies no 21, 1975, refererar Taipings och Niens öde i detalj -- faktiskt så detaljrikt att skogen skyms för trän.

44. Om afrikanska upprorskyrkor se t.ex. John Iliffe: Afrika: historien om en kontinent, Historiska Media 1997, Robert Rotberg & Ali Mazrui: Protest and power in black Africa, Oxford University Press 1970. Exemplet Kongo beskrivs av Bogumil Jewsiewicki: Rural society and the Belgian colonial economy, i David Birmingham & Phyllis Martin (ed): History of Central Africa, Longman 1983. Sydostasien utgör illustrationen i James C. Scott: The moral economy of the peasant, Yale University Press 1976, och Sartono Kartodirdjo: Protest movements in rural Java. Oxford University Press 1973 behandlar Indonesien där islamska väckelserörelser tidigt bidrog till att organisera bönders motstånd. Samtidigt visar de hur rörelser som bygger på ideologi samtidigt kan bli en splittrande kraft när de som islam i Indonesien betyder olika saker för olika grupper. Elizabeth Ichikei: A history of Nigeria, Longman 1983, Donald Crummey: Banditry, rebellion and social protests in Africa, Heinemann 1986, och Allen F. Isaacman: The tradition of resistance in Mozambique, University of California Press 1976, visar att bondeuppror mot kolonialmaktens skatteindrivningar och tvångsarbete var mycket vanliga även i Afrika, även om Afrikas glesa befolkning liksom Amerikas fördröjde och försvårade samordning över större ytor.