Folkrörelser och Protester

Matproduktion skiljer sig från annan produktion på ett avgörande sätt: den är beroende av naturprocesser [1]. Den är därför svårare för kapitalet att inordna under industridisciplinen än, säg, produktion av skor eller böcker. Därför har också de direkta producenterna kunnat bevara en viss autonomi ända in i nutiden. Dock inte alltid -- mat är en nyckelvara om någon, och det har ofta varit så angeläget för stater och kapitalgrupper att kontrollera den att de har måst använda våld för att göra det. Bönders självförsvar mot marknaden har därför mer än andra direkta producenters kännetecknats av autonomi och våld.

De byar som hade försvarat sig med bondeuppror gentemot en påträngande stat började lösas upp så fort världsmarknadssystemet fick dem i sitt grepp. Ty självhushållsbyarnas bönder och jord behövdes för att producera mat åt städerna och råvaror åt industrierna. Och i världsmarknadssystemets sammanhang innebar det att maten kommersialiserades, dvs blev en handelsvara och att självhushållsbönderna mobiliserades antingen som slavar, lönearbetare eller småföretagare. Alla dessa alternativ innebar att bysolidariteten löstes upp [2].

Detta inträffade vid olika tidpunkt på olika platser i världen. Redan under det medeltida kommersiella systemets tid förekom en del kommersialisering av maten säger Slicher van Bath [3], och på femtonhundra- och sextonhundratalen började den kommersialiseras i större omfattning i Norditalien, Nederländerna, England och runt Västeuropas storstäder och kuster generellt, samt i plantagebygderna i Sydamerika, Östtyskland och Polen. Kommersialiseringen spred sig till resten av Europa och Nordamerika på artonhundratalet och till resten av världen under nittonhundratalet. Idag, i slutet av nittonhundratalet, kommersialiseras de sista jordbruken i Afrika och det inre av Kina.

Det skedde också på olika sätt, med olika resultat för bönderna. I systemcentrum var det i många fall bönderna själva som kollektiv som aktivt drev på kommersialiseringen för att få in kontanter till sina byar, och konflikterna rörde mest hur den skulle gå till för att gynna bönderna istället för köpmän och storgodsägare [4]. I systemperiferin, där böndernas resursunderläge var större och systemet hade mindre att ge, var huvudaktörerna bakom kommersialiseringen staterna, centrumbaserade storföretag och/eller de rikaste bönderna, och motståndet från bysamhällena var större. Men eftersom bönder alltid är i underläge, i egenskap av småproducenter längst ner i kedjan på en monopoliserad marknad, har de även i systemcentrum tvingats organisera sig i folkliga rörelser för att värna sina civila samhällen mot stat, kapital, världsmarknadssystem och den förstörelse som deras känslolösa rutiner skapar.

Det var inte lätt för bönderna att hantera matens kommersialisering kollektivt. De påverkades nämligen väldigt olika. Det var de rikaste bönderna som tjänade mest på den; Joel Migdal har t.o.m. visat hur dessa rika bönder medvetet utnyttjade kommersialiseringens möjligheter för att krossa bykollektivet och slippa ifrån sitt ansvar för byns fattiga [5]. Dessa fattigaste förlorade oftast på kommersialiseringen och kunde t.o.m. tvingas lämna sin jord och bli arbetare åt gods och plantager, emigrera till städernas slum eller svälta ihjäl (om de inte kunde dra nytta av en industrialisering och bli industriarbetare). Mellan dem fanns stora mellangrupper vars erfarenheter av kommersialiseringen skilde sig åt under olika epoker och i olika delar av världen. Balansen mellan dessa kategorier avgjorde alltid hur bönderna handlade kollektivt och om de gjorde det alls.

Barrington Moore har hävdat att sådana balanser avgjorde hela samhällets utveckling och huruvida folkmajoriteten i ett land skulle ha något att säga till om eller inte [6]. Jag tror att hans påstående är lite ensidigt; alla folkliga rörelser betyder något för att etablera en demokratisk tradition. Men bönderna var ganska länge en majoritet i alla länder och är det fortfarande globalt; det är därför rimligt att anta att just deras förmåga att bygga upp självstyrda folkrörelser har betytt mest för den demokratiska utvecklingen i respektive region. I globala och regionala periferier betydde det skillnaden mellan folklig självhävdelse och snabb kapitulation för centrum och inhemska eliter (se kapitel 4 Systemperiferiers försvar mot centrum), i systemcentrum betydde det som mest skillnaden mellan parlamentariska demokratier och aristokratiska eller fascistiska diktaturer (säger Moore) eller åtminstone skillnaden mellan folklig och elitistisk kulturdominans.

I systemcentrum har bonderörelser alltså främst tagit fasta på att kontrollera kommersialiseringen. Huvudmedlet har varit kooperation. Därtill har de använt fackliga och partipolitiska påtryckningar på staterna, även om de sällan har dominerats av regeringsmaktsstrategi i lika hög grad som arbetarrörelser och nationella rörelser, samt självbildning.

I systemperiferierna har villkoren varit mer splittrade. Då kommersialiseringen har tagit formen av plantager och storgods har bonderörelserna svarat med krav på jordreform, som har drivits på olika sätt -- genom domstolsprocesser, jordockupationer och revolutioner. Då kommersialiseringen har tillåtit bönderna att stanna kvar som småproducenter har formerna påmint mer om dem i systemcentrum. Men det faktum att överskottet är mindre i periferin, och att det finns mindre i kommersialiseringen att hämta för bönderna, har tvingat fram många kampformer vid sidan av försök till marknadskontroll via kooperation.

Bonderörelser har varit mindre effektiva än arbetarrörelser och nationella rörelser på att skaffa sig hegemoni över folkrörelsescenen. (Detta är orsaken till den mycket stora litteraturtorkan om bonderörelser; de intellektuella har helt enkelt tyckt att det har varit tråkigt med bönder). De har ofta fått finna sig i att agera fotfolk åt andra. Både åt andra folkrörelser som t.ex. de nationella rörelserna, och åt överklasser och elitskikt i deras kamp mot andra folkrörelser eller i deras interna bråk. De flesta som har studerat frågan skyller detta på bönders traditionellt begränsade horisont: bara de har kunnat tillgodose sina omedelbara lokala behov är de nöjda, menar man. Lite mer sofistikerade teoretiker pekar på hur marknadsbönders konkurrensförhållande till varandra försvårar samarbete [7]. Men det faktum att t.ex. den danska bonderörelsen med sina folkhögskolor och sin grundtvigianska väckelse och de mexikanska bönderna med sina krav på tierra y libertad effektivt kunde utmana även på hegemoniplanet visar att det har varit, och är, principiellt möjligt.

Systemcentrum: kooperation och världsmarknadsmotstånd

De europeiska bonderörelserna är en skapelse av två dramatiska skeenden under artonhundratalet. Under den långa högkonjunkturen 1848-1873 (se kapitel 5 Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna) öppnade järnvägarna möjligheter för bönderna att sälja överskottslivsmedel till städerna och på detta sätt öka byarnas resurser. Förväntningarna om ännu större möjligheter i framtiden lockade bönderna till koncentration på de lönsammaste produkterna, samtidigt som den växande stadsindustrin slog ut landsbygdens traditionella hemindustri. Men under kondratievfasen 1873-1894 krossades förväntningarna av både lågkonjunktur och massimport av amerikanskt vete och kött som kunde framställas billigt tack vare bosättarjordbrukens överflöd på jord. Det var den brittiska modellen och den fria marknaden som slagit till: överlevnaden underordnades kravet på att hålla industriarbetarnas löner på så låg nivå som möjligt. Medan bönder tidigare hade kunnat förlita sig till byns självhushåll i magra tider var detta nu omöjligt: på en generation hade ekonomin förvaruligats och nationaliserats bortom återvändo, och bönderna satt fast i produktion för en marknad som lovade allt mindre [8].

Böndernas reaktioner på denna katastrof varierade i olika delar av Europa. Viktigaste bestämmande faktor var, säger Urwin, de maktförhållanden som redan fanns både på landsbygden och mellan landsbygd och stad.

Delar av Västeuropas landsbygd dominerades sedan gammalt av småbönder -- Norge, Sverige, Rhendalen, Bayern, Schweiz och Norditalien. Andra delar dominerades av kommersiella gods medan småbönder utgjorde en stark opposition -- Danmark, Frankrike, Irland. Storbritannien var det stora undantaget i Väst, som helt dominerades av storgods. Det gjorde också hela Östeuropa (utom Serbien och Bulgarien) och Medelhavsområdet.

Den andra bestämmande dimensionen var närheten till systemcentrums överskott. Nära centrum var det lättare för bönderna dels att sälja sitt överskott direkt till städerna och på så sätt vinna visst oberoende; i periferin i Öst- och Sydeuropa krävde handeln mer kapital och kontrollerades därför av överheten. En annan faktor i detta sammanhang som inte nämns av Urwin är att alla jordägare i centrum hade bättre tillgång till kapital och större möjligheter till investeringar än de i Europas periferi i öst och syd; beroendet av billig arbetskraft var en orsak till de östliga godsägarnas ovilja att släppa efter det allra minsta på sin politiska och repressiva makt.

En tredje dimension var byns traditioner. Enligt Urwin var Västeuropas byar äldre och hade en starkare identitet än Östeuropas. John Powelson menar att denna starka byidentitet, och den kollektiva handlings- och förhandlingsförmåga den ända sen medeltiden har gett bönderna gentemot godsägare och annan överhet, är huvudorsaken till att de västeuropeiska bönderna successivt kunde hävda sig och befria sig ur livegenskapen [9]. Å andra sidan hade Östeuropas bönder en starkare klassidentitet än Västeuropas, eftersom de var mer jämlika i sin ytterliga fattigdom -- men denna fattigdom betydde också mindre kampresurser. I Västeuropa hade böndernas deltagande i mathandel börjat leda till klasskiktning redan på sjuttonhundratalet, med åtföljande oberäkneliga interna politiska och sociala konflikter.

De här redovisade skillnaderna mellan väst, öst och syd markerar förstås skillnaderna mellan världsmarknadssystemets centrum och periferier/halvperiferier. Östeuropa organiserades som periferi med spannmålsproduktion som huvuduppgift redan i systemets barndom på femtonhundratalet och lyckades avancera till halvperiferi under artonhundratalet.

Fram till artonhundratalets matmarknadsexplosion hade bönders försvar mot världsmarknadssystemets rutiner varit skatteuppror mot staten, vägran att betala avgifter till lokala överheter och ägare, bröduppror och attacker på utsocknes (som sågs som agenter för stat och marknad). Alla dessa former hade varit lokala eller i alla fall begränsade till ett landskap, och ofta tagit sig uttryck i individuellt våld uppbackat av lokalsamhället [10]. 1870-talets kris krävde nya aktions- och organisationsformer. Men de var inte lätta att finna.

För det första var det inte lätt för bönder att agera överlokalt. De var heltidsberoende av sina jordbruk som låg utspridda över stora ytor; de var inte som arbetarna koncentrerade till kommunikationsknutpunkter och samordningen var därför besvärlig.

För det andra var de beroende av att upprätthålla sin ekonomiska verksamhet kontinuerligt. Det uteslöt strejk som kampform (utom i väldigt extrema fall som t.ex. i Tyskland 1923 och Ryssland 1929), eftersom en strejk skulle äventyra gårdens existens.

För det tredje levde bönder ofta under mycket olika villkor och hade därför svårt att handla i samförstånd. Det fanns skillnader mellan självägande och arrendatorer, mellan rika och fattiga, mellan kommersiella och självhushållare, mellan odlare av olika grödor -- ofta t.o.m. i samma by, och alldeles säkert i samma land. Det var därför ofta lätt för böndernas motparter att spela ut olika grupper mot varandra.

Det var därför mycket svårt att hindra att större jordägare eller professionella politiker etablerade sig som skuggrörelse och tog över böndernas rörelser i form av exempelvis populistisk partipolitik (om begreppet populism se nedan samt kapitel 6, avsnittet Efterkoloniala nationella rörelser).

I centrumländerna fastnade bönderna för två huvudformer av försvar: kooperativ organisering av köp och försäljning, och politisk kamp mot frihandel och antiinflationspolitik.

Kampen mot frihandeln syftade till att dels komma åt följderna av böndernas konstant försämrade terms of trade på världsmarknaden, dels skapa garderingar mot världsmarknadens våldsamma prisfluktuationer. Men på ett allmännare plan syftade den också till att sätta upp en gräns för förvaruligandet av existensmedlen. Strategiskt sett innebar kampen mot frihandeln en möjlighet till politiska allianser som bönderna var i desperat behov av men som ibland kunde vara problematiska.

Kampen mot antiinflationspolitiken syftade till att skapa bättre tillgång till krediter och till att komma ur den ekonomiska stagnationen.

Kooperation syftade till att vrida kontrollen över kommersialiseringen ur kapitalets händer och komma ur den otacksamma rollen som varukedjans yttersta, omonopoliserade länk. Lokalt och för självhushållssyften hade kooperativ organiserats bland bönder i Holland redan på medeltiden för att torrlägga sankmarker, och kooperativa bevattningsanläggningar finns över hela jorden; om man vill kan man se den traditionella byn som ett sådant kooperativ med självhushåll som mål.

De första överlokala kooperativen bland bönder med marknaden som mål organiserades i Rhendalen på 1840-talet. De var sparkassor som syftade till att bryta beroendet av ockrande penningutlånare som kunde ta upp till 100% i ränta. Idén spred sig till Skandinavien på 1850-talet och tjugo år efteråt började man i Danmark att organisera kooperativ för att sälja och köpa. I Frankrike började bondekooperationen komma igång på 1880-talet med gödningsmedel som pionjärverksamhet. På Irland var bondekooperation en av Sinn Féins metoder för självtillit mot det engelska väldet.

Syftet med kooperationen var alltså att komma ur underordningen under monopolistiska kapitalgrupper, genom att själv etablera monopolpositioner på marknaden. Men böndernas organiseringssvårigheter satte upp hinder. För det första var de flesta kooperativen strikt sektoriella. Potatisodling hade sin kooperation, vinodling sin. Men det stora hindret för utvecklingen var paternalistisk organisering. I många fall togs kooperation på entreprenad av makthavande skikt i samhället, medan bönderna själva just därför betraktade det hela med misstänksamhet och höll sig på avstånd.

Den danska bondekooperationen skulle bli den framgångsrikaste i världen, och ett aldrig överträffat mönster för alla bonderörelser i Europa. Det berodde inte minst på att den inte endast var en ekonomisk och/eller politisk rörelse, utan också en andlig rörelse som satte människovärdet i centrum och därför effektivt bröt med den paternalistiska organiseringen [11].

Bonderörelsen i Danmark hade starka kopplingar till kristen väckelse. Det var kristna agitatorer som först väckte bönderna politiskt från 1820-talet, och det var de områden där den kristna väckelsen hade starka rötter som började agera politiskt i samband med rösträttsstriderna på 1840-talet. Kärnfrågan var ståndpunkten att kyrkan bestod av församlingen, inte av ämbetsmän eller skrifter -- som väckelsens ledande företrädare N.S.F.Grundtvig uttryckte saken -- och därmed i princip bestod av bönderna själva, av folket. Enligt Gundelach är Grundtvig den förste teoretiker som har använt begreppet folket, i motsats till överklassen, med positiva konnotationer. Ja, Grundtvig betraktade rentav bönderna och underklassen i gemen som folket likamed nationen medan han såg överklassen som ett värdelöst skum på ytan.

Denna insikt gav demokratisk självtillit. Den kom först till uttryck 1834, då den danska kungen på utrikes påtryckningar lovade inrätta ett slags rådgivande riksdag. Då aktiverades de kristna agitationsmetoderna för att ge röst åt böndernas krav: styckning av godsen, allmän värnplikt och allmän folkskola. De fattiga bönderna, de som måste arbeta på godsens jord, gick i strejk och 1845 hölls ett massmöte i Holbæk för kraven. Regeringen greps av panik och införde mötesförbud för bönder, men denna diskriminerande lag bara skärpte konflikten. En protesterande namninsamling samlade 100.000 namn, och 1846 bildades en riksomfattande politisk organisation som bland annat såg till att oppositionella bönder valdes på bortåt en tredjedel av riksdagsmandaten. Formellt sett skulle denna organisation disintegrera och bytas ut mot andra, men i två saker skulle en fantastisk kontinuitet råda i mer än femtio år: den folkliga politiken skulle vara kraftfullt företrädd i offentligheten, bl.a. genom en alltmer växande riksdagsmajoritet, och den skulle företrädas av bönder.

Bönderna utformade också en apparat för kompetensutveckling och ideologisk artikulering: folkhögskolerörelsen. Också den hade sin grund i den religiösa väckelsen; om kyrkan var församlingen och församlingen var folket måste folket lära sig att styra kyrkan -- och staten. Och eftersom sanningens grund inte var olika skrifter utan "det levande ordet" som Grundtvig uttryckte det baserades folkhögskolan inte på plugg utan på diskussion. Utbildningen inriktades på praktisk ekonomi, lantbrukskunskap och kommunala frågor, men genomsyrades av den grundtvigianska demokratismen. De första folkhögskolorna grundades på 1840-talet, samtidigt med striderna omkring rösträtten och församlingsfriheten.

1870-talets ekonomiska kris tvingade bönderna att handla för att överleva. Priserna på deras traditionella produkter sjönk, och spekulationsekonomin drev upp räntorna. Godsägarna kunde lättare hantera krisen genom stordriftsfördelar, men sådana stordriftsfördelar låg också inom räckhåll för bönderna om de samarbetade. Nyckelsektorn var smör, en produkt där lönsamheten var hög tack vare export till Englands industristäder, men där hade godsen också en fördel tack vare att kapitalstyrkan kunde garantera hög kvalitet. År 1882 bildade bönderna sitt första kooperativa mejeri i Hjedding på Jylland för att ta upp kampen med godsen. Det bröt medvetet med aktiebolagsformen och byggde på principen en man en röst, det finansierades med kooperativa sparkassor, och det tog den nyaste tekniken i sin tjänst. Det blev mönsterbildande; kooperativa mejerier, kooperativa slakterier, kooperativa äggproducenter och kooperativa försäljningsorganisationer hade snart konkurrerat ut godsägarna från marknaden. Kooperationen organiserade också inköp för gård och hushåll -- i Danmark är konsumentkooperationen en landsbygdsföreteelse -- och stod för veterinärservice och lantbruksforskning.

Det fanns inga organisatoriska samband mellan böndernas ekonomiska, politiska och ideologiska framstötar. Sambandet var kulturellt. De aktiva tenderade att ha gått på folkhögskolor. Kooperatörer tenderade att ta politiskt ansvar. Det fanns en gemensam grundtvigiansk hållning i bonderörelsens olika uttryck, som höll samman rörelsen men som också stötte bort utomstående.

Och detta var bonderörelsens avgörande svaghet. Rörelsen var ett uttryck för de självägande böndernas, gårdmændenes, självförsvar och politiska maktsträvanden. Torparna, eller husmændene, stod i stor utsträckning utanför liksom i ännu högre grad lantarbetarna, och förhållandet till industriarbetarnas rörelse var kyligt. Husmän kunde koopteras in på beslutsposter i kooperationen, som gisslan eller som bevis för rörelsens demokratiska sinnelag. Men de hade inte tillträde till de innersta kretsarna; exempelvis var de av ekonomiska skäl i praktiken uteslutna från folkhögskolornas kurser, och från början av nittonhundraalet bildade de sina egna organisationer som oftare samarbetade med arbetarrörelsen än med bönderna.

Ungefär samtidigt accepterade statsbyråkratin parlamentarismen i Danmark, dvs lät bonderörelsens riksdagsmajoritet bilda regering, och det visade sig snart att bönderna, tack vare sin kommersiella framgång, hade förvandlats till goda kapitalistiska småföretagare: politiskt sett gick fronten alltmer mellan bönder och borgerskap på ena sidan, arbetare och husmän på den andra. Sjuttio år senare var det böndernas organisationer som var den starkaste politiska kraften för bolagsliberalism och EU-medlemskap i Danmark.

Det danska exemplet var ändå årtiondena omkring 1900 det stora föredömet för bönder i Europa, ett föredöme som sällan kunde efterliknas. Alltid fanns det något i vägen.

I Frankrike var det böndernas traditionella politiska splittring som hindrade dem från att agera samfällt och bli en makt. I vissa regioner, främst i öst och syd, hade bönderna befriat sig från jordpotentaternas makt vid revolutionen och bönderna var således republikaner. I andra, främst i väst och nord, hade bönderna slagits mot den revolutionära regeringens krav på skatter, rekryter och romersk äganderätt och bönderna var således antirepublikaner. På denna skenmotsättning kunde olika notabiliteter spela ända fram till 1945 och sätta sig själva i spetsen för olika bondeorganiseringar som begripligt nog gick trögt. I de antirepublikanska områdena var det godsägare som gick i spetsen och vädjade till lantlig solidaritet mot staden. I de republikanska var det veterinärer, statliga agronomer och inte minst jurister som jagade efter politiska poster och behövde valmän, och vädjade till den republikanska solidariteten mot kyrka och traditionell överklass. Dessa organisationer var naturligt nog paternalistiska -- gentemot godsägaren i de antirepublikanska organisationerna och gentemot staten i de republikanska -- de var små och sektorsuppdelade, och de motarbetade varandra så mycket de kunde [12].

Den franska bonderörelsen -- i genuin bemärkelse -- var därför en sporadisk och splittrad historia, som inte bara måste slåss mot banker, grossister och statlig diskriminering utan också mot mycket starka skuggrörelser.

De starkaste mobiliseringarna stod vinbönderna för. De var republikaner varenda en, och de hindrades inte av antirepublikanska kolleger från att mobilisera mot republiken om så behövdes.

Det som tvingade dem till handling var vinlusens härjningar på 1870-talet. De hade tidigt organiserat sig i intresseföreningar, och dessa föreningar tog initiativ till kooperativ för att bekämpa vinlössen. Kooperativen fick ny livskraft när det algeriska vinet drev ner priserna strax efter sekelskiftet. År 1907 revolterade vinbönderna i Var i södra Frankrike och utmanade mot Paris' centralstyre och mot överklassens välde. De lånade terminologi från arbetarrörelsen -- klasskampen konkretiserades här med konkurrensen med slottsvinerna -- och såg sig själva som en del av ett allmänt underklassuppror. Även i deras uppror var yrkespolitiker verksamma men de lyckades aldrig få initiativet; istället var det kooperativen med sina pampiga byggnader som hade hegemonin och symboliserade folkmakten. Ännu idag är vinbönderna en kärna i Sydfrankrikes egalitära republikanism.

Om böndernas politiska aktivitet i Frankrike tenderade att ta ut vartannat, beroende på skuggrörelsers inflytande, fick den istället katastrofal verkan i Tyskland av samma skäl.

Den tyska landsbygden var socialt sett ett konglomerat, där självägande småbönder dominerade vissa områden som t.ex. Bayern och delar av Rhendalen, medan godsägare dominerade andra, främst slättlandet mellan Elbe och ryska gränsen. Dessa nordosttyska godsägare, de s.k. junkrarna, dominerade också staten och det civila samhället i det Tyska Rikets dominerande delstat Preussen. De var ett härdigt släkte, pionjärer i världsmarknadsanpassat jordbruk med slavarbetskraft sedan 1500-talet, och vant att arbeta med små marginaler [13].

1870-talets jordbrukskris drabbade junkrarna lika hårt som bönderna. Men till skillnad från bönderna var junkrarna välorganiserade, via sitt monopol på högre tjänster i den preussiska staten. Utan att vänta på politisk reaktion från böndernas sida organiserade de sin egen rörelse, först via staten och från 1893 också genom en massorganisation öppen för alla lantbrukare men under junkrarnas stabila kontroll: Bund der Landwirte.

Det omedelbara målet för Bund der Landwirte var skydd för det tyska jordbruket mot världsmarknadens härjningar. Däri tillgodosåg det böndernas behov lika väl som junkrarnas. Tack vare junkrarnas statliga kontakter genomfördes denna del av programmet prompt; 1894 infördes skyddstullar för tyska livsmedel vilket skapade välstånd för många bönder även om junkrarna tog hand det mesta av pengarna själva. Till välståndet bidrog förstås den nya långa högkonjunkturen från 1894, men de flesta bönder kom att förknippa det med tullarna.

Men Bund der Landwirte hade också annat på programmet, som avsåg att skapa en front mot de demokratiska tendenser som hotade junkrarnas övermakt i staten: hat mot polacker och judar, krav på 'starka män' istället för parlamentarism, krav på krig och expansion österut, allt sammanfattat i försvar av Egendomen mot de egendomslösa och i ett punschpatriotiskt hävdande av det 'tyska folkets' överlägsenhet. Och med 'folket' menade de inte underklassen som Grundtvig hade gjort, utan 'rasen'.

Också detta program kom bönderna senare att förknippa med de goda tiderna mellan 1894 och 1914.

Bund der Landwirte var inte allenarådande bland de tyska bönderna. Starkast självorganiseringsförmåga hade de katolska och demokratiskt egalitära småbönderna i Bayern. De hade en tradition att bygga på av katolsk misstänksamhet mot det protestantiska Preussens övermakt och mot antikyrklig maktdyrkande överklass. Så när de organiserade sitt Bauernbund på 1890-talet till försvar för jordbrukspriserna var ideologin katolsk.

Bauernbund var egalitärt, mot aristokrater och godsägarprivilegier, antimilitaristiskt men för statligt stöd till jordbruket och till bibanor till järnvägen, samt lika rösträtt och yttrandefrihet. De krävde också tullar till en början men svängde alltmer över till motstånd, på grund av sin misstänksamhet mot junkrarna. Det var deras antiaristokratiska ståndpunkt som gjorde dem till en makt: deras första mobilisering gällde en särskild skatt som alla bayrare måste betala för att kompensera adelsprivilegier som upphävts 1848.

Bauernbund förblev organisatoriskt splittrat; det förblev en politisk organisation medan den kooperativa rörelse som hade kunnat ge stadga organiserades av andra med starka band till det stora bayerska centerpartiet, dvs kyrkans parti. Därför svängde Bauernbunds styrka kraftigt upp och ned beroende på aktuella kampfrågor. Det hade en högkonjunktur strax före kriget och sen ytterligare en vid det Tyska Rikets sammanbrott 1918, då det bildade den Bayerska Rådsrepubliken tillsammans med arbetarrörelsen.

Nederlaget i kriget krossade junkrarnas anseende och tvingade bönderna att stå på egna ben även i Nordtyskland. Omständigheterna var vidriga. Bondekooperationens ekonomi krossades av superinflationen 1923 samtidigt som böndernas terms of trade försämrades kraftigt på världsmarknaden. Regeringens försök att skydda jordbruket från världsmarknaden med tullar gynnade den här gången uteslutande junkrarna.

Bönderna svarade med att bilda fackföreningar och med leveransstrejker. Deras organisationer definierade sig som antisocialistiska, eftersom de identifierade socialism med stadsintressen och med den politik av tvångsrekvisitioner av mat som den nya tyska socialdemokratiska regeringen hade ärvt av krigsförvaltningen. De svarade också med massmanifestationer -- den 28.1.1928 demonstrerade t.ex. 140.000 bönder i Schleswig-Holstein mot skatter, räntor och matimport. Men alla dessa aktioner var lokala.

I detta läge togs tre initiativ för att samla böndernas rörelse nationellt.

Dels från det bayerska Bauernbund som försökte grunda ett riksomfattande bondeparti. Det försöket föll på att nästan alla ledande aktivister i icke-bayerska bondeorganisationer var anhängare av andra partier, vars intressen de värnade i första hand.

Dels från regionala ledare i Bund der Landwirte som försökte bryta med junkerintressena. Det försöket föll på att en stor del av dem såg försvaret av de traditionella värdena som viktigare än försvaret av böndernas livsintressen och därför stödde konservativa regeringar utan att kräva motprestationer.

Det tredje initiativet var nazisternas. De lyckades där de andra hade misslyckats: de tog i kraft av sin väloljade organisation över Bund der Landwirte vars ledarskikt hur som helst var skakat av krigsnederlaget (och vars program nazisterna redan hade kopierat). Deras keynesianska ekonomiska politik lovade också befrielse från världsmarknadstyranniet. Deras övertagande av makten inom bonderörelsen gynnades också i hög grad av att så många icke-nazistiska bondeledare satt i fängelse för sina fackliga aktiviteter (om nazisterna se kapitel 6, avsnittet 1900-talets nationella rörelser i systemcentrum).

Det var kontrollen över bondeorganisationerna som gav nazisterna den folkliga legitimitet som gatuslagskämpar eller ens skickliga NGO-managers ensamma aldrig skulle kunna få, och den kontrollen ärvde de av junkrarna tack vare en paternalistisk organisationskultur. Det var således som folkrörelseoperatörer nazisterna blev en makt, och maktens gränser avgjordes av folkrörelseorganiseringens. Det är t.ex. slående att Bauernbunds bayerska basområde förblev antinazistiskt till slutet. Dess egalitära organisationskultur var omöjlig för operatörer att tränga igenom.

I USA var den folkrörelsedemokratiska traditionen starkare än i Tyskland. Men ändå skulle lekmännens oförmåga att hantera skuggrörelsen få destruktiva följder både för USAs interna historia och för den globala utvecklingen [14].

Om det tidiga 1800-talets USA och dess folkligt dominerade kultur kan vi läsa hos Tocqueville [15]. Detta samhälle slogs sönder av inbördeskriget 1861-65, en strid mellan nordsidans strävan efter full självständighet och karriär i världsmarknadssystemet, och sydsidans bomullsexportörers strävan bevara beroendet av den brittiska textilindustrin -- se kapitel 6, avsnittet Kreolrevolutionerna.

Inbördeskriget drev fram en spekulativ krigsindustri, som efter fredsslutet kastade sig över resten av näringslivet med stöd av krigstidens väldiga vinster. Denna attack resulterade så småningom i världsherravälde, något som berörs i kapitel 2, avsnittet Världens historia 1450 - 2050. Men inbördeskriget resulterade också i en hierarkisk samhällsstruktur, där nordsidans bönder och hantverkare inordnades bakom krigsindustrin och sydsidans bönder och hantverkare organiserades som stöd för plantageägarna. Efter fredsslutet bestod denna uppdelning, materialiserad i uppdelningen mellan det republikanska och det demokratiska partiet.

Sammanbrottet för USAs demokratiska folkrörelsesamhälle sammanföll med 1870-talets kris. Den grupp i det amerikanska samhället som drabbades hårdast av det var sydstaternas småbönder.

Dessa småbönder hade alltid haft det knappt. De flesta odlade någon kassagröda, t.ex. bomull eller tobak, men satt fast i skulder till handlarn som samtidigt var områdets pamp, och kunde betala först när skörden var såld. Och sen var det dags för nästa varv. 1870-talets kris och regeringens monetaristiska krispolitik pressade bönderna ännu längre ner i skuldsättning och elände.

Den första småbondesammanslutningen, Farmer's Alliance, organiserades 1877 i Lampasas i Texas. Det dröjde till 1885 innan alliansen, som då hade spritts över hela Texas, började organisera inköps- och försäljningskooperativ. Men det var inte kooperationen som gjorde alliansen till en bred rörelse; trots vissa framgångar var kooperation inte tillräckligt för att komma ur skuldfällan. Den avgörande impulsen var istället folkrörelsegeniet S.O.Daws' idé med veckolånga massmöten och kringresande agitatorer för den kooperativa tanken. Slutet av artonhundratalet tycks ha varit en tid när politiska massmöten låg precis rätt; vi behöver bara tänka på August Palms insats i Sverige. För alliansens del skapade massmötena en radikal folkrörelsekultur som en tid hotade att återställa USAs förlorade folkvälde.

År 1886 bröt den stora järnvägsstrejken ut i Texas och Farmers' Alliance ställde sig prompt på de strejkandes sida. Detta höll på att splittra alliansen, men principen att bönder och arbetare båda hör till de arbetande vann, samtidigt som järnvägsbolagen identifierades som en huvudfiende. I de politiska krav som formaliserades samma år nämndes kontroll över järnvägarnas orättvisa fraktpriser som ett huvudmål jämsides med stopp för jordspekulationen, stopp för den monetaristiska politiken och fackliga rättigheter för de arbetande [16].

Kraven antogs med knapp majoritet, men för att förebygga splittring kanaliserades den radikala energin in i expansion. Agitatorer skickades ut över hela Söderns bomullsbälte och den kooperativa försäljningen byggdes ut. Organiseringen gick bra och 1890 hade man en miljon medlemmar, men de kooperativa affärerna gick mindre bra -- det var ständigt samma kapitalbrist som hämmade. Mer och mer drevs rörelsen över från kooperativ organisering till politisk: i botten för alla problem såg rörelsen regeringens envisa fasthållande vid inflationsbekämpning, vid guldmyntfoten.

Rörelsen hade också andra problem som aldrig skulle övervinnas.

Ett viktigt sådant var inbördeskrigets politiska låsningar. USA var delat i Nord och Syd, vardera med sin politiska hierarki som inte fick utmanas av rädsla för hur motparten skulle utnyttja splittringen.

Ett annat var oförmågan att kommunicera med städernas arbetare. Inte på grund av ovilja -- identifieringen av bönder som arbetare var grundmurad i bonderörelsen. Utan på grund av att arbetarmajoriteten var färska europeiska immigranter, ex-bönder som slagits ut av amerikansk matimport, som inte ens kunde tala de amerikanska böndernas språk och ännu mindre var beredda att solidariskt ställa upp för dem. Inte minst orsakade irländska och italienska arbetares oförståelse för böndernas helnykteristiska protestantism svårigheter i kommunikationen.

Ett tredje var USAs geografiska vidsträckthet. Söderns skuldtryckta bomullsbönder hade inte nödvändigtvis samma intressen som mellanvästerns framgångsrika spannmålsbönder.

Ett fjärde var sydstatsböndernas egen splittring mellan svarta och vita. Farmers' Alliance gjorde sitt bästa att dra in svarta bönder i rörelsen, men de svarta visade sig ändå svårorganiserade. Deras självförtroende var så lågt att de gärna lånade sig till strejkbryteri och stöd till överheten, vilket efter rörelsens nederlag styrde de vita böndernas syn på de svarta i två generationer.

Alliansen satsade alltså på politik. Men hur skulle man göra det på ett sådant sätt att man inte utmanade det paternalistiska system som också alliansens medlemmar var en del av? Först stödde man helt enkelt sympatiskt inställda politiker ur de etablerade partierna, men det resulterade bara i besvikelser: dessa politiker lät sig väljas av alliansen men gjorde därefter som deras partier sa.

Därefter började man lansera sina egna kandidater, med lysande framgång i Kansas år 1888. Tre år senare beslöt man formalisera det hela i ett politiskt parti, Populist Party eller Folkpartiet, med sikte på att slåss om makten i hela USA. Detta ansåg man vara nödvändigt eftersom kärnan i böndernas problem var antiinflationspolitiken. 1892 ställde man upp i valen och nådde framgångar i sådana stater där man redan hade en kooperativ organisering, dvs i Texas, Kansas, Georgia och Alabama.

Populisterna hade framgångar i ytterligare några stater. Men dessa framgångar var av ett annat slag. Eftersom någon stark folkrörelsekultur inte hade byggts upp med kooperativ och massmöten kunde valframgångarna inte översättas i resultatpolitik. De valda politikerna visade sig helt kraftlösa i förhållande till järnvägsbolag, banker och grossister, och visade sig utan barlast från en självständig folkrörelse inte sällan vara rena politiska vindflöjlar.

Till valet 1896 blev det dessa som tog över populistpartiet. De dominerade mer än 30 delstatsorganisationer, folkrörelsen bara fyra. Och eftersom yrkespolitikernas behov var att bli valda och få ämbeten drev de igenom att man skulle ställa upp på det demokratiska partiets listor och på det demokratiska partiets program.

Därmed var populismen död som politisk rörelse, och böndernas strävan efter folklig hegemoni i samhället slut. Segern för den republikanske presidentkandidaten, bolagsjuristen McKinley, bara bekräftade den folkliga politikens svaghet och demoralisering. Och nederlaget och skammen att ha förlorat den egna rörelsen till partipolitiska opportunister och medelklassintellektuella från städerna gav upphov till två väldigt typiskt amerikanska företeelser som ytligt sett tycks vara varandras raka motsatser: Dels en våldsam klyfta av misstroende mellan folklig politik och intellektuell reformiver utan folklig förankring [17]. Och dels en extrem subalternitet, dvs oförmåga hos folkliga rörelser att ta totalansvar utöver sin egen politiska nisch. Inte ens trettitalets framgångsrika arbetarrörelsen kunde ta detta helhetsgrepp varför de professionella medelklasspolitikernas politiska överhöghet bestod. I fortsättningen var alltså böndernas rörelser sektorsrörelser som strävade efter ekonomiska lättnader för bönder men föga därutöver.

Trots alla tillkortakommanden kunde bonderörelserna i Europa och USA ändå, i samtidighet med arbetarrörelser och nationella rörelser, bryta ner 1870-talets matregim. Mot frihandel med spannmål och kött drev de successivt igenom nationell livsmedelssäkerhet som överordnat mål. Denna princip var en del av trettitalets olika former av krispolitik i såväl USA som Skandinavien som Tyskland, och den bekräftades i Bretton Woods 1944. Världsmarknadens tyranniska makt tyglades och staterna gavs rätt och skyldighet att värna om sina medborgares levnadsstandard.

Den marknad där brottet var tydligast var matmarknaden, ty den hade angripits mest av folkliga rörelser. När matmarknaderna organiserades från trettitalet och i synnerhet från 1944 var böndernas producentkooperativ en partner [18].

Detta var inte en entydig framgång för de civila samhällets spontana livsyttringar som kooperativen från början avsåg att skydda. Detta av två skäl.

Det första, mest elementära skälet var att även kooperativt organiserade bönder agerar på en marknad. Och världsmarknaden gynnar alltid de mest världsmarknadsanpassade. Det fanns därför alltid en tendens att inte bara de mest världsmarknadsanpassade bönderna slog ut resten och etablerade sig som agro-business, utan också att kooperationen hjälpte till i den utvecklingen i syfte att främja sin egen konkurrenskraft gentemot andra grossister. Ibland gick det så långt att ursprungligen kooperativa grossister själva omvandlade sig till aktiebolag dvs slopade principen en man en röst [19].

Vidare etablerades nya former för exploatering av bönderna.

I den matregim som organiserades från mitten av artonhundratalet var jordbruket av tekniska skäl inte särskilt välintegrerat i det kapitalistiska systemet. Matframställningen styrdes av biologiska processer som företagsledarna inte förstod sig på, och det var därför omöjligt att organisera matproduktion på samma sätt som produktion av exempelvis skor eller flaskor, med löneanställda arbetare som arbetade under uppsikt av kapitalister. Det fanns inget sätt för kapitalisterna att komma åt produktionen, den måste drivas hantverksmässigt av självstyrande hushåll. Istället var de hänvisade till att exploatera bönderna genom sin kontroll av marknadsföringen.

Men med trettitalets krispolitik öppnades en ny möjlighet. Nästan överallt byggde den krispolitiken på subvention av produktionen. Det blev följaktligen lönsamt att öka produktionen, vilket skapade en marknad för jordbruksmaskiner, gödning och utsäde. Kommersiella relationerna började spridas även inom matförsörjningen.

Enligt Friedmann och McMichael innebar den nya livsmedelsregimen efter 1944 att tre industriella komplex byggdes upp runt mathanteringen. De var vetekomplexet, som dominerade handeln med amerikanskt vete och bl.a. utnyttjade detta till att dumpa priserna i syd; konservkomplexet, som ersatte sydprodukter i den mat som konsumerades i nord med högförädlade nordprodukter; samt köttkomplexet, som utnyttjade grödor i hela världen för att föda upp djur som såldes som mat till de betalningsstarka i nord. Inom dessa komplex' sfärer industrialiserades matproduktionen snabbt, dvs bönderna och deras hantverksmässiga arbetskraft inordnades alltmer under industriell disciplin och ersattes av maskiner enligt den amerikanska modell som krävde billig energi och överflöd på mark.

Dessa sammantaget innebar att centrum för det politiska inflytandet på matproduktionen flyttades från bönder till kapitalister och industriarbetare. Dessa agerade i allt högre grad, i enlighet med de principer som etablerades under USAs hegemonicykel, inom globalt organiserade företag (se kapitel 2: Scenen: världen).

Centrumländernas bönder förlorade alltså mycket av sin politiska kraft efter 1944. De kunde, tack vare sin kooperativa organisering, se till att stat och marknad köpte ut dem individuellt till ett gott pris. Men de var mycket sämre på att hävda sina principer och bibehålla sig själva som folkrörelseaktör.

Det var främst i tre länder som de hade spelrum kvar: USA, Frankrike och Norge.

USA var agro-business' hemland. Det berodde dels på att USA var den nya matregimens ledande land, och dels på att den självständiga bonderörelsen var så splittrad och så subaltern. Farmers' Alliance överlevde visserligen sammanbrottet 1896 och lyckades t.o.m. växa som kooperativ rörelse, men fick aldrig hegemoni i bonderörelsen som helhet. Mellanvästerns vete- och majsbönder bildade sina egna organisationer, liksom nordöststaternas mjölkbönder, ofta begränsade till några delstater och till till någon gröda.

I det oöverskådliga gyttret av icke samarbetande organisationer tog istället regeringen initiativet och bildade en 'egen' bondeorganisation, American Farm Bureau Federation 1910 med syftet att genom 'goda experter' hjälpa de okunniga bönderna att utvecklas till effektiva livsmedelsproducenter längst ner i varukedjan. Denna organisation skulle länge ses med yttersta misstänksamhet från böndernas sida, men under trettitalets jordbrukskris hade de inget val. Om de skulle bli delaktiva i New Deals lån och bidrag måste de stödja AFBF och acceptera dess mål, marknadseffektivitet, som sitt eget. Lokala motstånd, t.ex. våldsamma stopp för exekutiva auktioner i Iowa, kunde lätt isoleras och brytas.

Det permanenta krigstillståndet efter 1940 skapade högkonjunktur för livsmedel och ett visst välstånd för bönderna. Detta ledde till att det populistiska arvet tillfälligt tunnades ut -- radikal politik sågs nämligen som ett hot mot krigspolitiken och välståndet. Men beroende av världsmarknaden är osäkert. Mot slutet av femtitalet drev våldsamma prisfluktuationer fram nya mobiliseringar bland bönder. Även de hade geografiskt ojämna framgångar och därför dröjde det länge innan ett nytt förhållningssätt till AFBF och agro-businesspolitiken kunde växa fram, ett som anknöt till den populistiska traditionen.

Det som gav USAs bönder handlingsutrymme var, misstänker jag, två saker. Dels att USAs globala makt i icke ringa grad byggde på kontroll över maten, vilket innebar att både det globala vetekomplexet och den amerikanska staten behövde bönderna vilket gav dessa strukturell makt. Och dels att impulsen till egenorganisering inte hade spelats ut under perioden före Bretton Woods.

Ett tidigt exempel på självständig organisering var National Farmers' Organization i Iowa, en strejkorganisation som riktade sig mot kooperativ som enligt bönderna förde samma politik som kapitalistiska företag. Det var de som uppfann telefonkedjan som kampmetod när de organiserade strejkvakter. Deras drastiska metoder mot strejkbrytare gjorde dem populära i TV, vilket spred dess inflytande över präriestaterna väster om Mississippi. De utvecklades också till en kooperativ marknadsförare men knäcktes efter något decennium i stort sett av stat och banker med ekonomiska medel.

Under sjuttitalets folkrörelsevåg uppstod istället andra mer splittrade rörelser. En del av dessa som t.ex. American Agriculture Movement växte snabbt och organiserade under en period bortåt hälften av alla bönder i vissa delstater, men förlitade sig till lobbying med TV-stöd och hade svårt att mobilisera lokalt. Därför blev också dess inflytande tillfälligt och beroende av mediernas uppmärksamhet. Andra har varit ännu mindre och kortvarigare. Men gemensamt för dem är återknytandet till gamla populistståndpunkter: antikapitalism, landsbygdsfundamentalism -- och ekologisk medvetenhet, en bieffekt av kamp mot kemiindustrin [20].

Det är på grund av denna bibehållna mobiliseringsförmåga som USAs bonderörelse, tillsammans med Indiens, kan ta initiativet till globalt motstånd mot den matregim som makthavarna vill etablera runt sekelskiftet 2000.

Det var också under denna period som bonderörelsen i Frankrike till sist lyckades organisera sig självständigt. De gamla paternalistiska organisationerna hävdade sig dåligt under trettitalets lågkonjunktur, och många av dem diskrediterade sig också genom nära samarbete med de tyska ockupanterna 1940-45. Efter befrielsen låg därför marken öppen. De som tog initiativet var en grupp 'franska grundtvigianer' -- medlemmar i den katolska ungdomsrörelsen Jeunes Catholiques; kristna som föraktade hierarkierna och satsade på folkbildning, inte minst för kvinnor [21].

De bidrog till att bönderna samlades i en organisation 1945, som till skillnad från tidigare organisationer styrdes av bönderna själva. De formade den gaullistiska jordbrukspolitiken med utveckling av landsbygden för statliga pengar. De bidrog också till att bryta med denna organisering och denna politik när det visade sig att det bara var de finansiellt starkaste som kunde dra nytta av utvecklingspolitiken. Det var slutligen också de som utvecklade de franska böndernas radikala kampmetoder -- dumpning av dåligt betald mat utanför städernas stadshus och blockering av motorvägarna med traktorer.

Om systemcentrums bönder var svagt närvarande under perioden 1944-1972 var istället bönderna i systemperiferin det så mycket starkare. Här kan man tala om en lång rörelsecykel som inleds i början av nittonhundratalet och inte mognar förrän i början av sjuttitalet.

Systemperiferin: jordreform och nationella rörelser

Världsmarknadsperiferins bönder har ända sedan systemet upprättades på femtonhundratalet varit dess absoluta underklass. De har haft minst förhandlingsmakt gentemot systemets överklasser. Systemcentrums bönder hade i alla fall möjlighet att störa den offentliga ordningen och överklassens arbetsro. Och systemperiferins arbetare hade möjlighet att gå i strejk. Systemperiferins bönder har sällan haft sådana möjligheter, långt från systemets kommandorum som de har varit och möjliga att spela ut mot varandra över en hel värld. Så när nittonhundratalet började var de de enda i världen som inte hade fått del av någon som helst integration i form av demokratiska och socialstatliga reformer. För dem -- en stor majoritet av världens befolkning vid sekelskiftet 1900 -- innebar således världsmarknadssystemet plundring och inget annat.

Formerna för denna plundring varierade dock i hög grad i olika delar av världen, liksom också nivåerna. Ja, inte bara i olika delar av världen förresten; eftersom världsmarknadsregimen ofta tog över, anpassade och anpassade sig till lokala regimer och exploateringssystem kunde formerna variera från by till by, från bonde till bonde.

Grovt sett har det dock under nittonhundratalet funnits tre jordbruksregimer, vars utbredning visas på kartan [22].

Den bimodala regimen eller storgodssystemet. Den kännetecknas av att nästan all jord ägs av ett ytterligt fåtal, som låter de direkta producenterna, 'bönderna', bruka den mot lön, del av skörden och/eller mot rätt att odla en bråkdel av jorden för egen räkning. Storgodsen upprättades alltid av en eller annan europeisk statsmakt, på bekostnad av nedanstående former. Det ursprungliga syftet kan ha varierat, men vid sekelskiftet 1900 var de alla inbegripna i någon form av kommersiellt jordbruk för försäljning eller t.o.m. export.
Familjejordbruket eller det klientelistiska systemet. Det kännetecknas av hela skalan finns, från godsägare över mer eller mindre välbärgade bönder, både ägare och arrendatorer av olika sort, till torpare och jordlösa. Det är det 'traditionella' systemet i alla tättbefolkade jordbrukssamhällen inklusive Europa. Här förekommer en mångfald av exploateringsformer: skatt, prismanipulering, korruption, låga löner, höga arrenden, och de drabbar ojämnt. Som namnet antyder finns ofta lokala pampar vars intressen inte behöver vara desamma som övriga bönders, torpares och lantarbetares.
Sedvanerättsjordbruket eller den oskiftade byn. Här ägs jorden av klanen eller släkten och bonden har brukningsrätt. Det är den typiska 'traditionella' regimen där det finns ett överflöd av jord. Den traditionella exploateringsformen, som också europeerna övertog, var skatt och tvångsarbete. Världsmarknadssystemet har också inneburit en annan plåga: införande av romersk rätt, dvs krav på individuellt ägarskap, och inte alltid i bondens namn.

Bonderörelser under dessa tre regimer ser så olika ut att det kan vara pedagogiskt att behandla dem var för sig.

Bönder i ett bimodalt system kämpar rimligtvis för egen jord. Bönder i ett sedvanerättssystem kämpar främst för att hålla staten på avstånd och skatterna nere, eller för bättre priser, i den mån de säljer sina produkter. Och bönder i ett familjejordbrukssystem sitter fast i ett oerhört komplicerat nät av konflikter.

Bonderörelser inom storgodssystemet

Jag tänker börja med bonderörelser i det bimodala systemet, eftersom det är enklast och eftersom de har präglat nittonhundratalet åtminstone fram till 1974 och därför efterlämnat mest litteratur [23].

En eller annan form av storgodssystem tycks ha varit det mest uppenbara sättet för den europeiska överklassen att introducera sitt världsmarknadssystem under de första seklen. Det etablerades i Andalusien när det erövrades från araberna; de militära cheferna delade upp området mellan sig och lät arbetare sköta jordbruket. På samma sätt delades Sydamerika upp mellan spanska erövrare, och det de inte kunde svälja lät de den anpassningsvilliga inhemska överklassen äga på samma villkor; syftet var här främst politisk kontroll av silvret. I Östeuropa och på Irland gjorde spannmålsexportörer bönderna till livegna på haciendor på villkor som påminde om de sydamerikanska. Längs den karibiska kusten, från Bahia till Potomac, etablerade europeiska köpmän plantager för tropiska exportgrödor och satte afrikanska slavar att arbeta där. I norra Indien bestämde det brittiska Ostindiska Kompaniet att de inhemska skatteindrivarna skulle betraktas som ägare av den jord de hade beskattat och att de tidigare självägande bönderna skulle bli deras arrendatorer. I Algeriet, i Sydafrika och i Kenya etablerade europeiska bosättare storjordbruk medan de jagade bort de tidigare bönderna med statsunderstött våld varefter de lät dem komma tillbaka som lantarbetare. På så sätt mobiliserades systemperiferin för att producera billiga grödor åt centrum.

I hela systemperiferin, oavsett om jordbruket organiserades som storgods eller inte, var den juridiska och ideologiska täckmanteln för våldet att införa romersk äganderätt, eller med andra ord att avskaffa den traditionella sedvanerätten och tvinga den som ville bli betraktad som ägare att skriva sitt namn i ett fastighetsregister. Detta resulterade nämligen ofta i att stadsintressen eller t.o.m. kolonialisterna själva hann före och formellt sett tog över som ägare.

Böndernas omedelbara reaktion på detta har redan beskrivits i avsnittet Bönder mot den koloniala staten i Kapitel 4. Dessa omedelbara reaktioner blev alla ganska resultatlösa (bortsett naturligtvis från att alla uppror leder till att överheten tar det försiktigare). Egentligen var det bara i två av dessa zoner de direkta producenterna nådde något avgörande resultat före artonhundratalets slut, i de karibiska plantagerna där den haitiska revolutionen ledde till att slaveriet ersattes av lönearbete under artonhundratalet, och på de östeuropeiska spannmålsgodsen där bönderna fick rätt att lösa ut mindre delar av sina gårdar och sin egen personliga frihet för pengar i den mån de hade några. I båda fallen bidrog det starkt att tvångsarbete är ineffektivt och oerhört känsligt för vardagsmotstånd; orsaken till att det användes var egentligen bara ofullkomligheter i marknadssystemet. Så snart staten garanterade den ojämna egendomsfördelningen tillräckligt effektivt och hindrade bönderna att gå på skogen var det lönsammare med lönearbete, alternativt småjordbruk som exploaterades genom livsmedelshandelns mellanhänder.

Men från nittonhundratalets början ökade trycket på storgodssystemet. Det hänger delvis ihop med det allt effektivare motståndet mot det direkta europeiska styret över världen -- se kapitel 6, avsnittet Antikoloniala rörelser -- och med ett effektivare folkrörelsesystem i allmänhet. Storgodssystemet var en del av kolonialsystemet och angreps tillsammans med detta. Med ganska stor framgång, under en tid.

Men det hänger också delvis ihop med att storgodssystemet på många håll hade svårt att anpassa sig till nedgången för 1870-talets matregim och uppkomsten av Bretton Woodssystemet. Jordägarna måste, för att förbli konkurrenskraftiga, avstå från sin beskyddande patronroll och bli renodlade kapitalister, vilket provocerade de direkta producenterna till militant försvar av sitt existensminimum.

Pionjären här som i så många andra fall i folkrörelsehistorien var irländarna. Irlands jord ägdes av engelska godsägare som oftast bodde i London och arrenderades av irländska bönder. När matpriserna sjönk på 1870-talet på grund av den amerikanska importen låg arrendena kvar på den tidigare höga nivån. De som organiserade böndernas missnöje till en nationell rörelse var de irländska nationalisterna i Irish Republican Brotherhood. De hade tidigare varit en stadsföreteelse, men såg nu möjligheten att vinna en massbas i kampen mot det engelska styret. Tillsammans med lokala bondemobiliseringar och med några parlamentariker bildade de Irish Land League med syfte att sänka arrendena och om möjligt ta över jorden själva [24].

Kampmetoden var främst motstånd mot avhysningar av bönder som låg efter med arrendet. Det var en populär kampform som involverade hela bygden och ofta var framgångsrik. Bönder som tog avhysta bönders plats lades under offentligt bann -- ingen talade eller handlade med dem -- och det var när den kampformen utsträcktes till godsägarnas ställföreträdare på platsen som språket begåvades med ett nytt ord, bojkott, uppkallat efter godsförvaltaren John Boycott i County Mayo. En annan metod var att använda varje tänkbart trick - vägspärrar, stämningsansökningar och återockupation av tömda gårdar - för att göra indrivningen av arrendena besvärliga för godsägarna. Rörelsen integrerades av medelklassens nationalister och var så stark att den kunde välja majoriteten av Irlands parlamentsledamöter och dominera både lokalpolitik och lokala domstolar, och efter några år tvingades den brittiska staten införa en arrendelagstiftning och börja lösa ut godsägare och sälja deras jord till irländarna till förmånliga priser.

Den irländska bonderörelsen fick stor betydelse på Irland, men det var den mexikanska bonderörelsen som först gjorde inbrytningar i den globala hegemonin. Det var den mexikanska bonderörelsen som tillsammans med den indiska och den kinesiska etablerade jordreform på den globala dagordningen [25].

Detta trots att bonderörelsen i Mexico var en ganska lokal företeelse som knappt gick utanför delstaten Morelos' gränser.

Morelos hör till Mexicos tättbefolkade högslätt. Där hade sockerplantager börjat etablera sig i slutet av artonhundratalet, beskyddade av Díaz' utvecklingsdespotiska regim (se kapitel 6, avsnittet Efterkoloniala nationella rörelser). Byarna hade försökt försvara sig på juridisk väg och inte alltid varit helt lottlösa, trots ett korrumperat rättsväsen. Men år 1909 ändrade plantageägarna taktik. Dittills hade de förlitat sig på mutade domare. Men nu var det inte nog: de hade investerat i dyr utrustning som krävde ökad försäljning för att bära sig. Därför tog de med stöd av Díaz direkt kontroll över delstatsregeringen och lagstiftade om att byarnas mark helt simpelt skulle övertas av plantagerna.

Byarna försökte försvara sig genom hänvändelser till centralregeringen, men utan framgång. Det som fick dem att våga gå längre var ett exempel på folkrörelsers samtidighet: när stadsmedelklassens demokratirörelse blåste till uppror i norr i november 1910 tog bönderna i byn Anenecuilco chansen och invaderade en nyligen stulen åkerlapp och började så majs.

Myndigheterna låg lågt eftersom demokratiupproret i norr såg ut att sprida sig. Och två andra byar, Villa de Ayala och Noyotepec, anslöt sig till Anenecuilco och bildade en gemensam stridskassa. Ordförande för sammanslutningen var Anenecuilcos kommunalordförande Emiliano Zapata.

Det kanske passar här att definiera uttrycket "bönder". Bönderna själva kallade sig campesinos, dvs landsbygdsbor. Det var byarna som agerade, kollektivt, precis som i världsmarknadssystemets barndom. Det bimodala systemet hade inte givit utrymme för särskilt stor skiktning bland bönderna; alla identifierade sig med bykollektivet oavsett vad de levde av [26].

Framgången, både för den lilla bonderörelsen och för demokratirörelsen i norr, lockade till större projekt. På fastlagssöndagens marknad nästa år i den lilla staden Cuautla utropade Zapata tillsammans med den lokala skolläraren revolution och anslutning till demokratirörelsen. Målet var jordreform i hela Morelos.

Det mexikanska etablissemanget skyndade sig nu att kooptera demokratirörelsen, utsåg dess ledare Francisco Madero till president och skickade ut en armé till Morelos för att ta itu med bonderörelsen. Det visade sig inte så lätt.

Ty med sina skövlingar, bybränningar, massakrer och massdeportationer gav den ockuperande armén byborna inget val. För att inte bli mördade måste de gå på skogen. Och på skogen måste de organisera sig för att slåss. På det sättet föddes den zapatistiska bondearmé som skulle visa sig vara minst lika duktiga militärer som militärerna.

Men bönderna organiserade sig också politiskt. De formulerade sitt program, Ayalaplanen [27], som de spred över hela landet. God hjälp hade de av pressen som utmålade dem som ett centrum för all undergrävande verksamhet, vilket ledde till att en ström av revolutionära ungdomar började söka sig från städerna till Morelos' berg. Dessa stadsungdomar -- 'sekreterarna' som de kallades -- skulle bli till stor hjälp för att sköta bondearméns korrespondens, kommunikation och administration.

I april 1913 bröt det ut ett nytt demokratiskt uppror bland medelklassen i norr, ty under tiden hade Madero mördats och militären tagit makten. Det militära trycket på Morelos lättade och bondearmén kunde gå på offensiven. Medan de s.k. konstitutionalisterna närmade sig Mexico D.F. från norr översvämmade bondearmén centrala Mexico från söder. I augusti 1914 flydde regeringen, och överlämnade makten åt konstitutionalisterna. Bondearmén återvände hem för att genomföra sin jordreform på sitt eget sätt, i enlighet med Ayalaplanen.

Medan Mexico under 1915 styrdes av militära äventyrare eller inte styrdes alls, styrdes Morelos av byarna och deras valda byråd. De tog tillbaka sin stulna jord och delade upp plantagerna mellan sig; en del plantager med tillhörande sockerbruk behölls dock för pengainkomsternas skull. 'Sekreterarna' såg till att de nya gränserna hamnade på fastighetskartor och i register. Allt såg ut att vara frid och fröjd och det bästa av det traditionella bylivets år.

Men i oktober hårdnade konstitutionalisternas grepp. De var ointresserade av jordreform. De ville ha business as usual, och krävde underkastelse. Efter några veckor av underhandlingar med bonderörelsen skickade de in armén i Morelos.

Den ockupationen blev ännu värre än den förra: armén brände byar och deporterade folk ännu mer energiskt än diktaturens armé hade gjort. Bondearmén måste samlas och slåss igen. Efter två år lyckades den driva ut militärerna igen, men då var Morelos ett öde land och en fjärdedel av invånarna var döda.

Den zapatistiska rörelsen hade visat att den kunde genomföra en jordreform i Morelos. Den hade visat att den kunde slå arméer. Men det räckte inte: den kunde inte göra båda samtidigt. För att hålla plundrande soldater borta måste den vara militärt mobiliserad. Men då kunde den inte organisera det civila samhället och inte ens sköta jorden.

Den försökte visserligen. Under 1917 organiserade den något som skulle kunna kallas ett politiskt parti i byarna, vars syfte var att försvara byarna mot militaristiska tendenser hos bondearmén och fostra demokratiskt självstyre bl.a. genom att organisera skolor. Men trycket var hårt, både från fattigdomen och från den osäkra framtiden.

Under 1918 växte insikten att det behövdes allianser utanför Morelos om man skulle nå varaktiga resultat, eller t.o.m. överleva. I början var sådana svåra att nå. Men under 1919 växte konflikterna bland de regerande konstitutionalisterna; en socialreformatorisk falang med bas i delstaten Sonoras kommersiella medelklass trängdes alltmer undan från makten av de traditionella jordägarna, och zapatisternas allianssträvanden började nå resultat.

I april 1920 hotades reformisternas ledare Obregón -- som också råkade vara konstitutionalisternas skickligaste general och hade goda förbindelser med yaqui-indianernas rörelse mot gruvbolagen -- med åtal för förräderi och flydde till zapatisterna. Och medan lokala reformister i självförsvar gjorde uppror överallt var det tillsammans med en zapatistisk bondearmé som Obregón gick in i huvudstaden.

Under Obregóns presidenttid 1920-24 var zapatisterna en del av den styrande koalitionen. De fick en del ut av det: Ayalaplanen blev lag och eftersom de kontrollerade jordbruksdepartementet och var mobiliserade lokalt kunde de utnyttja lagen till att utplåna varje rest av sockerplantagerna. Och deras slagord Tierra y libertad blev en nationell symbol. Men de fick också betala för det: till skillnad från när de genomförde sin egen jordreform måste centrala ämbetsmän godkänna varje förändring. Och de blev allt njuggare ju längre tiden gick.

Skälet till detta var bonderörelsens lokala begränsning. I resten av Mexico var bönderna inte mobiliserade att genomföra någon jordrefom som därför gick trögt. När den genomfördes, främst under trettitalet, var det som en paternalistisk gåva från staten. Därför kunde också staten ställa krav, på politiskt och inte minst ekonomiskt stöd. Ty i Mexico uppfanns en mycket effektiv metod att låta bönderna betala för landets avancemang i världsmarknadssystemet, genom dyra inköp och låga försäljningspriser hanterat av statliga monopol [28]. Den metoden skulle med tiden användas i nästan hela världen.

Därför urholkades med tiden bonderörelsens vinster. Från och med andra världskriget satsade de styrande i Mexico på exportjordbruk som gav mer vinster till dem och till staten, även om de emellanåt utlyste smärre jordreformer för att lugna en bonderörelse som aldrig avmobiliserades helt, trots kooptering i paternalistiskt styrda organisationer [29].

Framgången för den mexikanska bonderörelsen kan kanske värderas bäst om man jämför den med dess samtida i Ryssland. Här hade bönderna den mest lysande framgång i att ta sin jord från godsägarna år 1917. Men själva lättheten i uppgiften, och det faktum att de aldrig hade behövt organisera sig mer än på bynivå, gjorde dem till lätta offer när det nya ryska statsborgerskapet behövde resurser för Rysslands världsmarknadskarriär. När de återupprättade storgodssystemet 1929, till den ryska matförsörjningens olycka, och åter gjorde bönderna livegna hade dessa inga medel att försvara sig med [30].

Sammankopplingen av motståndet mot den bimodala jordbruksregimen med den antikoloniala rörelsen skedde -- förstås -- i Indien. Det var i Indien den antikoloniala rörelsen först blev en massrörelse (om man bortser från Irland), och det innebar att engagera bönder i kamp för sina intressen mot kolonialmakten -- se kapitel 6, avsnittet Antikoloniala rörelser.

Rörelse för jordreform mot kolonialvälde var en effektiv kombination. Ty den gjorde det nödvändigt för den globala antikoloniala koalitionen att angripa storgodssystemet överallt [31].

De indiska bönderna hade fört en försvarsstrid mot den engelska statens jordstölder från första stund: det bönderna sen urminnes tid hade betraktat som by- och häradsallmänningar såg ockupanterna som statlig jord och förbjöd bönderna att utnyttja dess avkastning. Eftersom bönderna var beroende av allmänningarna för virke och annat tvingades de bryta mot förbuden och ibland trotsa ockupanternas militära makt. Detta var en lokalt baserad och osamordnad massrörelse redan på artonhundratalet, decennier innan Gandhi började formulera det som en strategi, som ohörsamhet, och samordna denna nationellt [32].

Dessa rörelser begränsades dock till Indiens bergiga skogsområden. På de tättbefolkade slätterna var det enligt D.N. Dhanagare först på tjugotalet som bönderna började hävda sina intressen kollektivt och organiserat. På gott och ont var det den nationella rörelsen som lärde ut tekniken. Inte i första hand för att dennas aktörer var intresserade av böndernas villkor, utan för att de insåg att de inte skulle vinna mot engelsmännen om de inte engagerade hela folket [33].

Men Indiska Nationalkongressen bestod av folk från städernas medelklass. Det var därför naturligt att de i första hand vände sig till de bönder som var mest lika dem själva: kommersialiserade jordbrukare som fanns ett stycke upp i hierarkin och oftast lät utarmade lantarbetare göra det mesta jobbet åt dem. Fattigbönders och lantarbetares rörelse mot de höga matpriserna efter det första världskriget lämnade dem helt kallsinniga; det var först de sjunkande priserna för de kommersialiserade böndernas produkter under lågkonjunkturen 1929 som fick dem att mer systematiskt försöka tematisera böndernas problem.

Klasstrukturen på den indiska landsbygden var nämligen inte tvådelad -- godsägare och bönder -- utan grovt sett tredelad. Överst fanns ägarna, oavsett om de var zamindarer, dvs ämbetsmän som engelsmännen hade gett äganderätt till jord som de under tidigare regimer bara varit skatteuppbördsmän för, eller om de var köpmän som tagit jord i beslag som pant för obetalade lån. Därnäst kom de som skötte jordbruket med nyttjanderätt mot att de betalade de formella ägarna med pengar eller del i skörden. Underst stod arbetare som inte hade några rättigheter alls. Det kunde också finnas ytterligare lager lokalt, t.ex. Bengalens lokala smågodsägare och arrendatorer utan nyttjanderätt, men schemat gäller i stort.

Enligt det indiska språkbruket beskrevs dessa grupper som högkast, lågkast respektive kastlösa (jämför avsnittet om hinduismen i kapitel 3 avsnittet Folkrörelser mot de klassiska imperierna). Varje kast kan beskrivas ungefär som ett skrå med mer eller mindre god intern organisering. Och denna organisering, med sina fördelar och nackdelar, skulle användas av bönderna när de byggde upp sin bonderörelse.

Initiativtagare till bondestrategin inom Nationalkongressen var Gandhi. Ett viktigt skäl till att han i första hand mobiliserade de rikare bönderna var att han inte ville ha någon konflikt med indier, även om de var godsägare på engelsk nåd. Han ville angripa engelsmännen direkt. Och de som hade störst möjlighet att göra detta var självägande skattebetalande bönder som hade något att betala med och följaktligen också att hålla inne. Sådana var de indigoodlare i Champaran i Bihar och de bönder i Kheda i Gujarat vars rörelser Gandhi först organiserade på tiotalet.

Men med denna mobilisering hade Nationalkongressen satt igång en process som de inte kunde kontrollera.

Ohörsamhetskampanjen 1930-32 byggde på de mer välbärgade böndernas förmåga att hålla inne skatter. I delar av Gangesdalen utsträcktes kampanjen också till att vägra betala arrenden. Men kampanjen var uteslutande riktad mot regeringen; år 1932 hade Nationalkongressen nått en överenskommelse om självstyre i provinserna och kampanjen avbröts.

Men vissa av de bönder som dragits in i kampanjen hade inte alls någon lust att låta sig avmobiliseras. För småbrukarna var regeringen inte det enda problemet. För dem var det i första hand arrendena som tryckte. Så de fortsatte sin kampanj med betalningsstrejker, demonstrationer, massmöten och våldsamt motstånd när godsägarna kom för att avhysa betalningsvägrande bönder.

Till stor del skedde detta utifrån lokal organisering. Bönderna i enskilda byar eller härader utnyttjade den samtidighet den nationella rörelsen hade skapat för att hävda sina fackliga krav. Men det förekom också försök att samordna rörelsen. Främst var det kamma- och reddi-kasterna i Andhra, yadav- och kurmikasterna i Bihar och de radikaliserade medelklassintellektuella som samlats i kommunistpartiet som försökte. I april 1936 samlades de i Kisan Sabha, eller Bondeförbundet, som ställde sig målet att hävda böndernas fackliga krav och på sikt avskaffa godsägarsystemet och ge lågkastbönderna full äganderätt.

Kisan Sabha fick aldrig den organiserande kapacitet de aktiva drömde om. Bonderörelsen var även i fortsättningen lokal, eller omfattade som mest en del av en provins. Den hade också problem att förhålla sig till de hälftenbrukare och jordlösa lantarbetare som stod lägre på den sociala skalan än de småbönder som var Kisan Sabhas ryggrad, vilket dess motståndare ibland kunde rida på. Och den var ojämnt spridd över Indien. Men på den lokala och provinsiella nivån var Kisan Sabha-alliansen ändå tillräckligt effektiv för att under den närmaste generationen skjuta den sociala balansen till småböndernas fördel i hela Indien.

När Kongresspartiet tilläts bilda provinsregeringar 1937 väckte detta förväntningar bland bönderna, och strejkrörelsen vidgades. Särskilt aktiva tycks man ha varit i Gangesdalen och i synnerhet i Bengalen. Någon gemensam planering förekom inte, utan man agerade lokalt och gruppvis i skydd av rörelsens samtidighet. I Bengalen drev hälftenbrukarna, dvs arrendatorer som betalade med hälften av skörden, en egen mångsidig rörelse i strid mot de bönder som hade besittningsrätt, samtidigt som båda vägrade betala sina respektive jordägare och penningutlånare.

Den 8 augusti 1942 lanserade Kongresspartiet sin "Lämna Indien"-kampanj, och bönderna svarade i mängd. Trots att den engelska polisen snabbt kunde stoppa Kongressledarna bakom galler reste sig bönderna lokalt i United Provinces, Bihar, Bengalen, Maharashtra och Tamilnadu, jagade bort den engelska polisen, blockerade järnvägarna, och organiserade sina egna myndigheter på by- och häradsnivå. Ranga påstår att engelsmännen i vissa områden inte vågade sig tillbaka på flera år. Regeringen lyckades med möda återställa ordningen, men det hade den inte så stor nytta av [34].

Ty när kriget var slut mobiliserade bönderna på nytt. Fortfarande var det mest fråga om lokala betalningsstrejker, men på tre ställen organiserade de regionalt samordnade rörelser. I Bengalen krävde de hälftenbrukande risbönderna nedsättningar i arrendet och vägrade lämna någon del alls av skörden innan kravet hade godtagits. I Malabar i nuvarande Kerala och i det närbelägna Tanjore strejkade arrendatorer och kastlösa lantarbetare var för sig för sina mål men började nu hjälpa varandra. I den del av nuvarande Andhra som kallas Telengana växte bonderörelsen till revolution; den furstestat som kontrollerade område bröt samman och bonderörelsen själv administrerade sina byar under ett halvår innan den nybildade indiska statens armé ryckte in och krossade dem. Under tiden växte rörelsen till något mer än en rörelse av reddi- och kamma-kastiga bönder med brukarrätt; också jordlösa lantarbetare fick del av jorden och kvinnor tog del i den administrativa makten. För att bönderna skulle kunna hävda sin medborgarrätt organiserade de en ambitiös folkbildning. Vissa hävdar att detta var rörelsens svaghet: de välbärgade bönderna blev rädda för lantarbetarnas mobilisering och övergav rörelsen [34a].

Efter självständigheten har dock balansen alltmer vägt över till böndernas fördel. Den indiska självständighetsrörelsens beroende av massmobilisering gav bönderna ett stort inflytande över den självständiga statens politik. Olika stadsintressen i politisk kamp mot varandra var tvungna att vädja om stöd från böndernas kastorganisationer och måste då lova fortsatt jordreform för att få detta. Ibland har visserligen processen stannat upp, och bönderna har varit tvungna att tillgripa jordockupationer och skattevägran för att få igång den igen, och utvecklingen har inte gått lika fort överallt. Men från och med åttitalet är bönderna en kraft som på allvar kämpar om hegemonin i Indien [35].

Den indiska bonderörelsen var alltså framgångsrik. Det var också bonderörelsen i den andra jättestaten Kina. Den lyckades nämligen genomföra världens hittills mest radikala jordreform tack vare sin allians med den nationella rörelsen. Bonderörelsens underordnade eller subalterna roll i alliansen skulle dock garantera att jordreformen inte genomfördes till i första hand böndernas fördel utan mer till den kinesiska systemkarriärens -- på ett sätt snarlikt det i Mexico kunde staten utnyttja jordreformen till att utforma mekanismer som lät bönderna betala inte bara landets industrialisering utan också stadsbefolkningens konsumtion.

Alliansens handlingar beskrivs i kapitel 6, avsnittet Efterkoloniala nationella rörelser, men historien kan också berättas med bonderörelsen i fokus [36].

Den traditionella kinesiska ordningen hade varit ganska fördelaktig för risbönderna; i kraft av sitt tekniska kunnande hade de nämligen förhandlingsmakt [37]. Men artonhundratalet med dess upplösning av den traditionella ordningen hade varit en tid av socialt sjunkande för de flesta på landet menar Moise. Och nittonhundratalet blev ännu värre. Istället för en beskattande regim fick de nu sinsemellan krigande arméer att försörja; de s.k. krigsherrar som gemensamt vanstyrde Kina mellan 1912 och 1927 var tvungna att plundra sina provinser för att inte bli utslagna av sina rivaler. Ur stånd att betala alla pålagor var bönderna tvungna att överlåta sin jord till olika potentater -- godsägare, penningutlånare etc -- som hade goda relationer till politiska och militära makthavare, mot att de fick stanna kvar och arbeta mot del i skörden.

De kinesiska böndernas traditionella konfliktorganisering var s.k. hemliga sällskap -- se kapitel 3. Sällskapen organiserade ömsesidig hjälp, smugglade salt och var vid tider av påfrestningar rekryteringsgrund för bondeuppror. Det var ett hemligt sällskap, Vita Lotusen, som startade upproret mot mongolregimen på trettonhundratalet (se kapitel 3), och traditionen kan följas åtminstone tillbaka till tvåhundratalet. I början av nittonhundratalet var de viktigaste sällskapen i södra Kina de Äldre Brödernas Sällskap och de s.k. Triadena eller De Tre Harmoniernas Sällskap, medan det i norr var Stora Knivarna och Röda Spjutet, med anor tillbaka till Vita Lotusen. Sällskapen fungerade mer som nätverk än som hierarkiska organisationer; de var därför svåra att krossa men också svåra att samla till större projekt [38].

Kejsardömets fall år 1911 hade varit omöjligt om inte de republikanska kretsarna hade haft goda kontakter med sådana sällskap; Sun Yatsen och hans närmaste medarbetare var medlemmar i flera stycken och resningar arrangerade av sällskapen ackompanjerade republikanernas formella maktövertagande i storstäderna. Under trycket från den ekonomiska exploateringen och de militära trakasserierna i krigsherrarnas Kina togs dessa sällskap i bruk för uppror på nytt enligt den gamla parollen "angrip de rika, skydda de fattiga".

Dessa hemliga sällskaps starka sida var legitimiteten. Deras svaga sida var bristen på mobiliserbara resurser. Uppror styrda av hemliga sällskap kunde göra de kinesiska provinserna svårstyrda och svårbeskattade. Men de kunde inte etablera sin egen ordning gentemot krigsherrarnas arméer. För att lyckas med detta måste bönderna ta i anspråk modernare vapen i form av slagkraftigare organisering och effektivare språk -- för att mobilisera nog med stöd måste de sätta målet att pånyttföda Kina. Sådana verktyg fick de låna av den radikala nationella rörelse som samlades i kommunistpartiet -- men bara på vissa villkor.

Det kinesiska kommunistpartiet hade sin bakgrund i en studentrörelse för nationell pånyttfödelse som hade nått stort inflytande omkring 1920. År 1924 hade det bjudits in av trängda köpmannakretsar i Shanghai att delta i en nationalistisk motregim som kunde ena Kina och hävda kinesiska intressen på världsmarknaden. Trogna den kommunistiska modellen var de flesta av dess medlemmar intresserade av vad som hände i städerna och industrin. Men de flesta av dess medlemmar hade också sitt ursprung på landet, och hos en del av dem tog solidariteten mot ursprunget överhanden över ideologin; de utnyttjade regeringspartirollen till att organisera bondeföreningar i motregimens basområde Guangdong-Guangxi och upprätta en skola för bondeorganisatörer. Samtidigt fick kommunister en viss ställning i den armé som utrustades för att erövra resten av Kina.

Erövringståget satte igång 1926. Eftersom det representerade ett slut på krigsherrarnas välde möttes det med enorm entusiasm av bönderna, som bildade organisationer efter mönster av dem i Guangdong. Dessa organisationer tog över makten på landsbygden, de sänkte arrenden och räntor, de organiserade kooperativ, de avskaffade patriarkala lagar och grundade skolor. I början av 1927 beräknades de tillsammans ha ca 10 miljoner medlemmar. Samtidigt organiserade de hemliga sällskapen böndernas självförsvar mot plundrande soldater i periferin där sådant var möjligt att göra.

Men denna rörelse, och den allt livligare arbetarrörelsen i städerna, skrämde köpmännen. I april 1927 utnyttjade de sitt militära övertag till att slå ned båda och införa militärdikatur.

De var inte starka nog dock för att kontrollera hela landsbygden. I åtta utkantsområden kunde bonderörelsen överleva tills vidare. Det var ofta just de områden där de hemliga sällskapen var starka, och det nya samarbetet mellan bonderörelse och nationell rörelse underlättades åtskilligt av en gemensam bakgrund i hemliga sällskap. Så var t.ex. de blivande kommunistgeneralerna Zhu De och He Long framträdande medlemmar i de Äldre Brödernas Sällskap, och det sades om He Long att han kunde kommendera fram hela arméer bara genom att rekvirera dem från de Äldre Bröderna [39].

Historien om hur bonderörelse och nationell rörelse gemensamt överlevde och genomförde jordreformer i dessa utkantsområden och i de områden de kontrollerade i de japanska ockupanternas rygg under andra världskriget berättas i kapitel 6, avsnittet Efterkoloniala nationella rörelser. Här ska jag bara beröra hur skeendet och reformernas karaktär påverkades av att det var den nationella rörelsen och inte bonderörelsen som hade hegemonin under tiden.

Under den första tiden, fram till dess att upprorsbaserna i söder krossades 1933, och återigen i basen i nordväst fram till kriget mot Japan, hade bonderörelsen en ganska stark ställning. Det var den nationella rörelsen som var flykting i behov av skydd. Alltså kunde bonderörelsen i hög grad diktera formen för jordreform och kommunistpartiet hade bara att anpassa sig. Det innebar att godsägare och rika bönder som hade ådragit sig allmänt missnöje helt enkelt exproprierades och att deras jord delades ut till övriga bönder [40].

Under kriget mot Japan stärktes den nationella rörelsens förhandlingsställning. I kampen mot ockupanten måste också godsägare dras med, varför jordreformer inte kunde komma i fråga. Bönderna var bara alltför glada över att få hjälp att skydda sin jord mot japanska terrorattacker och kunde inte ifrågasätta en sådan politik.

Å andra sidan stärktes böndernas kulturella hegemoni och självförtroende. Det var bönderna som var kärnan i motståndet. De intellektuella stadsbor som dominerade kommunistpartiet utmanades och tvingades leva på bönders vis, inte minst för att Mao och andra veteraner från tjugotalets rörelseallians här ställde sig på böndernas sida.

När japanerna hade besegrats tog bonderörelsen därför initiativet igen. Nu angreps godsägare och rikebönder, ibland handgripligt, och deras jord och andra tillgångar delades upp. Kommunistpartiet försökte så gott det gick bromsa rörelsen men måste i princip visa god min för att inte förlora förtroendet.

Efter 1949, då kommunisterna kunde bilda regering, försvagades bonderörelsens relativa vikt igen. Kommunisterna hade nu behov av de rika böndernas stöd för industrialisering av landet, och i de områden som bonderörelsen inte fått grepp om dessförinnan -- de mest tättbefolkade jordbruksbygderna -- gick jordreformen mycket trögt.

Ändå gjorde bonderörelsen små framsteg i början av femtitalet. Mycket jord kom de fattigare bönderna till del så småningom, och de bildade kooperativ för att utnyttja resurserna effektivare. Men detta var inte tillräckligt för staten, som behövde böndernas resurser för sitt eget projekt -- att avancera i världsmarknadssystemet. År 1955 slog staten till. Istället för lokalt utformade kooperativ i böndernas egen regi införde den kollektivjordbruk inordnade i en statlig ekonomisk hierarki. Detta var så mycket lättare som det inte fanns någon organisering utöver byn som satte böndernas intressen främst, utan bönderna var tvungna att lita till kommunistpartiet och dess nationella hänsyn. Modellen var inte så olik den som den mexikanska staten hade uppfunnit: genom att sälja dyrt till kollektiven och köpa billigt kunde staten lägga beslag på böndernas överskott och investera det i industrier.

Detta betyder förstås inte att den kinesiska bonderörelsen var maktlös och dess framgångar var värdelösa. Inte alls. Kollektiviseringen genomfördes inte med våld som i Ryssland utan i stort med böndernas samtycke -- det kinesiska kommunistpartiet var inte bara ett organ för statsborgerskapet utan också bönderna hade stor inteckning i det. Och efter 1970 minskade statens kontroll successivt som en följd av kulturrevolutionen, även om det främst var en ny lokal överklass med goda förbindelser med parti och stat som kunde dra den största nyttan av detta. Den breda bonderörelsens mycket djupa inblandning i den nationella rörelsen garanterade också att den nationella självhävdelsen gentemot världsmarknadscentrum bestod, till fördel för en bred majoritet och inte bara för statsfunktionärer och den nya överklassen [41].

De mexikanska, indiska och kinesiska bonderörelserna bildade under perioden 1945-1975 ett föredöme för bonderörelser över hela världen. Över hela världsmarknadsperiferin gick bonderörelser till storms mot jordägare under parollerna "jorden till brukaren", och utgjorde därvid den folkliga basen för nittonhundratalets sydnationella rörelser. Men som Jeffery Paige har pekat på har olikheter i jordägarnas exploatering av bönderna resulterat i olikheter i formen för bonderörelsernas strategier och mål [42].

Då förhållandena mellan godsägare och bönder har varit svagt monetariserade och byggt på tvångsarbete, och då godsägarna inte har haft mycket andra tillgångar än jorden, har bonderörelserna främst kämpat för delning av godsen. Sådana förhållanden har exempelvis rått i större delen av Latinamerika.

Det latinamerikanska storgodssystemet hade svårt att producera tillräckligt med mat till den växande stadsbefolkningen vilket tvingade dessa att använda sin knappa valuta att köpa mat på världsmarknaden. Under trettitalets lågkonjunktur försvann också marknaderna för det exportjordbruk som fanns. Jordägarna försvagades därför ekonomiskt och politiskt, och det fanns förutsättningar för en allians mellan stadsmedelklassen och bönderna liksom i Mexico [43].

I Sydamerika blev dock aldrig bonderörelserna lika politiskt starka som i Mexico -- kanske med undantag för Bolivia där statens kontroll var svag. Stadsmedelklassen kunde alltid utnyttja lokala bondemobiliseringar, kooptera dessa och utnyttja dem som påtryckningar mot de traditionella jordägarna för att antingen tvinga dessa att modernisera och skapa starka exportenheter, eller också dela deras jord och skapa kommersialiserade familjejordbruk. I Peru blev bönderna exempelvis klämda mellan statsstyrda kooperativ och den lokala medelklassen organiserad i Sendero Luminoso, och hade små möjligheter att agera på egen hand [44].

I Sydamerika dröjde nämligen böndernas mobiliseringar tills Bretton Woods-politiken var fast etablerad på femtitalet och erbjöd kapitalstarka exportjordbruk och effektiva familjejordbruk en plats i den globala matregimen. Därför dröjde det inte heller länge innan stadsborgerskapet övergav alliansen med bönderna och satsade på exportjordbruket. Det är först med indianrörelsernas uppkomst i slutet av åttiotalet som Sydamerikas bönder har fått ett nytt verktyg att hävda sig med (se kapitel 6 och 8).

Böndernas mobiliseringar fick också sin impuls från denna konjunktur, säger Paige och Handelman. Det var monetariseringen, marknaden och stadsmedelklassens reformer som gav möjligheterna. I Bolivia startades bonderörelsen av kommersiella bönder i Cochabamba när de lokala jordägarna struntade i regeringens nya lag mot tvångsarbete. I Peru startades den av bönderna runt gruvan i Cerro de Pasco som utgjorde en marknad för böndernas produkter samtidigt som den hade stulit jord, och av de kommersiella kaffeodlande arrendatorerna i La Convencióndalen. Från dessa spred sig rörelsen ojämnt; bönder gjorde lokala invasionsaktioner mot haciendor som hade lagt beslag på jord bönderna betraktade som sin. Ledande i aktionerna var bönder med fackliga erfarenheter från städerna.

Metoderna var överallt desamma som i Morelos. Bönderna i en by samlades i gryningen, gärna med musik, fanor och vapen. Gemensamt tågade man iväg till jord man ansåg byn ha lagfart på men som ett gods hade stulit någon gång under århundradena. På marken ifråga byggde man upp ett staket och gärna ett litet hus, samt släppte ut djur eller planterade majs. Sen väntade man på en reaktion [45].

Om reaktionen blev våldsam drog man sig i regel tillbaka. Men under perioden fram till 1972 kunde många lokala bonderörelsers samtidighet ofta pressa godsägarintressena på defensiven.

Hälftenbönders rörelser

Då förhållandena har byggt på s.k. hälftenbruk, dvs att bönderna har arrenderat jord och betalat med en del av skörden, har bönderna gärna medverkat i rörelser som strävat efter statlig makt. Paige förklarar detta med att ekonomiska och sociala avtalsvillkor varit viktigare för dem än den formella äganderätten då de inte varit bundna till en by utan arbetat på entreprenad där tillfälle erbjudits. Exempel kan vara Vietnam, Västbengalen, Filippinerna och Kina.

I klartext betyder det att de har handlat efter principer som liknat arbetares fackliga organisationer. Risbönderna i Mekongdeltat i Vietnam är typiska. Här var det den fackliga rörelsen mot stadsboende godsägare som var kärnan i både Vietminh och FNL. Medan Vietminh hade satt ett maximum för arrendena satte Diem, den sydvietnamesiske diktatorn, ett minimum samtidigt som sydvietnamesiska staten etablerade sig som landets största jordägare med den jord den konfiskerade från de franskägda plantagerna [46].

Risbönderna norr om Manila är ett mer tvetydigt fall. När de paternalistiska banden mellan godsägare och jordbruksarbetande började ersättas av rent kommersiella efter första världskriget bildade bönderna fackföreningar som ställde enkla ekonomiska krav som att godsägarna skulle betala för verktygen eller att den andel av skörden som gick till bönderna skulle öka. När japanerna ockuperade Filippinerna under kriget använde bönderna sina fackliga organisationer för att värna sig mot övergrepp och hade snart växt ut till en gerillaarmé på flera tusen personer [47].

Efter kriget begärde bönderna inte bättre än att få återgå till sina näringar, men myndigheternas och godsägarnas förföljelser av dem som deltagit i gerillaarmén fick snart dessa att ta till vapen igen. Under åren 1947 till 1951 förde staten och bönderna krig mot varandra, huvudsakligen för att Luzons godsägare var rädda för fackföreningarnas starka organisation. Efter några år anslöt sig vänsterpartier från städerna till rörelsen, men då hade bönderna redan börjat dra sig ur, lockade av en mer kompromissvillig ny regering som begränsade våldet och tillgodosåg de fackliga kraven. Kerkvliet visar hur bönderna stod helt främmande för stadsvänsterns regeringsmaktsstrategi, men han visar också hur lätt de hade att tala med varandra -- hur deras språk överensstämde -- så länge de diskuterade fackliga frågor och omedelbara behov.

Då godsägare har haft gott om pengar har det varit lätt att ta över deras jord -- de har nämligen då satsat på andra verksamheter istället, t.ex. banker, utsäden eller grossistverksamhet -- och bonderörelserna har snabbt tvingats fokusera på kooperation och statlig jordbrukarvänlig politik. Exempel kan t.ex. vara delar av Indien.

Oavsett variationen i strategi lyckades bönderna ytterst sällan upprepa zapatisternas bedrift och göra inbrytningar i hegemonin lokalt. Nästan alltid underordnade de sig nationella rörelser eller andra reformrörelser med ursprung i städerna. Paige, Barraclough och andra drar därför slutsaten att det är omöjligt för syd-bönder att organisera en egen rörelse med någon styrka.

Och alla exemplen kan tyda på att det är svårt.

Men oavsett variationen i strategi, och oavsett om rörelserna lyckades organisera sig regionalt och nationellt eller bara tog sig uttryck i lokala jordockupationer och strejker i marginalen, var böndernas rörelser ändå delvis framgångsrika. Rörelsealliansen mellan nationella rörelser och bonderörelser fungerade: den slog hårt mot de godsägare som hade varit nära förbundna med kolonialmakterna, och mycket av deras jord delades. Men efter en första period av eftergivenhet började de globala makthavarna formulera en motstrategi som lanserades globalt på FNs jordreformkonferens i Ottawa 1966. Den byggde på tre principer, som sedan har kopierats för att slå mot andra folkrörelser, t.ex. miljörörelsen.

Den ena principen var att förklara att jordreformen i första hand var av teknisk natur. Kärnfrågan var inte social rättvisa eller livsmedelssäkerhet för bönderna utan, med en upprepning av trettitalets krispolitik, maximal livsmedelsproduktion för världsmarknaden. Detta förklarade man krävde ny jordbruksteknik baserad på hög tillgång på vatten, gödning och pesticider samt nya utsädesvarieteter; givetvis hade få bönder råd med detta varför man bara kunde satsa på de rika som göddes med statligt och internationellt bistånd.

Teknifieringen av jordreformfrågan var en uppfinning av det mexikanska borgerskapet -- när bönderna hade tagit hand om större delen av jorden måste exportborgerskapet hitta mer kapitalintensiva sätt att utnyttja den jord det hade kvar. Det var i Mexico den "gröna revolutionen" lanserades som ett av sätten att tämja bonderörelsen i början av fyrtitalet [48].

Den andra principen, som användes över hela världen, var även den en mexikansk uppfinning -- statliga monopol på försäljning till och upphandling från bönderna, för att utnyttja böndernas överskott till industrialisering och stadsboprivilegier. Ibland då satsningen på världsmarknadskarriär var särskilt ambitiös kombinerades detta med statsövervakade kooperativ för att stärka kontrollen. Inköpspriserna hölls låga, med hjälp av ett massivt utbud av subventionerade jordbruksprodukter från Nord.

Den tredje principen var att kooptera valda delar av bonderörelserna i en global pratkvarn utan gräns.

Ju mer auktoritärt jordreformerna genomfördes, dvs ju mindre inflytande bonderörelserna hade på processen, desto mer påtagligt tillämpades denna globala strategi. I länder där en bonderörelse hade funnits som t.ex. i Indien blev resultaten mindre katastrofala och åtminstone en del bönder kunde för en tid dra nytta av reformerna. Men i Iran och Filippinerna t.ex. genomfördes den "gröna revolutionen" med sådan kraft att mer än hälften av bönderna drevs in till städerna och t.o.m. lanthandlarna blev illegala. I Etiopien organiserade den helt stadsbaserade revolutionära regeringen en jordreform som var så destruktiv för bönderna att den resulterade i massvält och i att bönderna ställde upp i de regionala nationella rörelser som störtade Mengistus regim [49].

Jordreformerna var därför en dubbeleggad sak för bönderna. Det var också långt ifrån alla som fick vara med och dela på godsägarnas jord. Sobhan beräknar t.ex. att ungefär 15-40 procent av bönderna har dragit nytta av jordreformer i de länder de har inträffat (med undantag för Kina, Mexico, Vietnam och Sydkorea där siffran ligger runt 70 procent), medan fortfarande runt hälften av bönderna är jordlösa -- och då har man inte tagit hänsyn till dem som drivits in till städernas slum som underproletariat. Och även förmånstagarna fick betala för sin jord, betala genom att bekosta statens industrialiseringsprogram [50].

Jordreformerna resulterade alltså i att böndernas fronter splittrades. De jordlösa blev färre och fick mindre politisk tyngd. De nya småjordägarna fick nya problem som var svårare att hantera. Priserna på deras produkter pressades av statlig politik och internationell dumpning, inte minst genom USAs s.k. livsmedelshjälp. Kommersiella storjordbruk fortsatte oftast att dominera både politiskt och ekonomiskt och tog hand om de eventuella politiska fördelar som fanns för jordbruket samt inte minst vattnet. Även om böndernas sociala ställning hade stärkts genom nittonhundratalets jordreformrörelser stod de fortfarande längst ut i varukedjan och mycket långt ner i den sociala hierarkin. Mot detta hjälpte inte jordockupationer och våld mot jordägare. Det krävdes nya sociala uppfinningar som behandlas i nästa kapitel.

Framtidens bonderörelser

Det var i begränsade delar av världsmarknadsperiferierna som bönder hade haft privilegiet att vara självständiga varuproducenter för marknaden, på samma sätt som de var det i systemcentrum. Främst i Afrika, där jorden var riklig och människorna få och det var omöjligt att binda bönder på storgods. I gengäld begränsades där med administrativa metoder de produkter bönderna hade möjlighet att sälja - kakao i Elfenbenskusten, palmolja i stora delar av Västafrika, kaffe i Uganda och Angola. I sådana områden var böndernas försvarsmetoder ganska lika de europeiska eller nordamerikanska böndernas. Stephen Bunker har beskrivit kaffekooperativen i östra Uganda - hur bönderna kämpat fackligt och politiskt för att successivt utöka kontrollen över odling och marknadsföring gentemot både kolonialherrars och senare inhemska regimers byråkratiska övervälde, och i denna kamp skapat sin antikoloniala identitet [50a].

Det var först när det bimodala systemet avskaffats som sådana metoder blev gängse i hela systemperiferin.

Efterkrigstidens matregim -- av en del kallade Bretton Woods-modellen -- råkade i kris samtidigt som den periodens hegemonimakt gjorde det, i början av 1970-talet [51].

Bretton Woods-avtalet med folkrörelserna om matsäkerhet underminerades från första stund av att hegemonimodellens mest dynamiska element de transnationella företagen integrerade alltmer av matens varukedjor. Det gick inte att hålla maten utanför marknaden när större delen av värdet i den hanterades av transnationella bolag i form av insatsvaror och förädlade matprodukter som såldes och köptes över hela världen. Signalkrisen inträffade när vetepriset började åka berg- och dalbana 1973 i samband med att Ryssland och Kina började delta i spannmålshandeln.

Vidare steg kostnaderna för livsmedelssäkerheten i centrumländerna. De hade ända sedan trettitalet byggt på att produktion subventionerades. Detta ledde givetvis till att produktionen ökade; till slut fanns väldiga lager osålda livsmedel samtidigt som större delen av subventionerna främst gick till ett ganska litet antal storproducenter. Och eftersom den ökade lönsamheten för odling ledde till ökade markpriser blev det i sista hand kreditinstitutionerna som drog nytta av subventionspolitiken [52]. Denna osäljbara produktion dumpades i sydländerna genom exportstöd från både USA och EG, vilket slog ut jordbruket där.

Och dessutom havererade de nationella utvecklingsprojekten i periferiländerna. De hade som nämnts betalats av bönderna på så sätt att matpriserna hållits nere med subventionerad import och statliga monopol på försäljning och uppköp. De plötsligt höjda spannmålspriserna (samtidigt med plötsligt höjda energipriser) knäckte utvecklingsbudgetarna. Därmed gjorde de också slut på "utvecklingen" som efterkrigstidens stora globala integrerande ideologi. Samtidigt stimulerade de stora investeringar i periferiländernas jordbruk. Efter några år, när spannmålspriserna hade sjunkit igen och centrumländerna dumpat sina matlager på periferilandsmarknaderna och slagit ut deras bönder, var skulder och beroende av de transnationella företagen vad som återstod.

Medan dessa kriser slog sönder efterkrigstidens avtal mellan stater och bonderörelser hade kapitalet börjat lära sig hur också maten skulle kunna integreras i kapitalackumulationen fullt ut. För nu har matproduktionen delvis kunnat industrialiseras. Vissa organiska ämnen som fett och socker kan helt frigöras från bönders kontroll och underordnas den industriella disciplinen. Med bioteknikens utveckling kommer detta att gälla allt fler produkter. Andra produkter blir så beroende av industriellt framställda utsäden, gödningsämnen och bekämpningsmedel att bönderna snarare kan betraktas som legotillverkare än självständiga producenter.

Denna underordningsprocess, som verkar bli ett huvudmotiv i den kondratiev-A-fas som börjar några år in på tjugohundratalet, är därför den viktigaste måltavlan för vår tids bonderörelser.

Pionjärer i dessa rörelser är de indiska bönderna [53].

Det var den gröna revolutionen och de kortvariga höga priserna på jordbruksprodukter i början av sjuttitalet som var grunden. Precis som i Europa hundra år tidigare gav sig de indiska bönder som äntligen hade fått sin äganderätt säkrad in på matmarknaden -- bara för att upptäcka att det inte var lätt att dra sig ur den när priserna sjönk. De till en början så lönsamma metoder som gröna revolutionen hade introducerat förutsatte nämligen stora utgifter och skuldsättning som måste betalas tillbaka.

Eftersom den gröna revolutionen mest kraftfullt hade introducerats i Punjab blev det i Punjab systemperiferiernas första bonderörelse för marknadskrav uppstod.

När matpriserna sjönk medan kemikalier och gödning blev dyrare råkade omedelbart bönder på obestånd; en tredjedel ruinerades mellan 1970 och 1980 säger Shiva. Under tiden hade byarnas samfälligheter lösts upp i den kommersialiserade euforin; detta ledde till ett allmänt etiskt vakuum där våld och spritmissbruk spred sig. Bönderna organiserade sig därför i början av åttiotalet i en sikhisk väckelse med bondefackliga inslag. Kampmetoderna var blockader mot myndigheter och banktjänstemän, och den sikhiska bonderörelsen i Punjab började inleda samarbeten med de unga bonderörelser i övriga delar av Nordindien. Bland annat försökte man nå kontroll över det allt knappare och allt livsviktigare vattnet som centralregeringen använde som ett medel att söndra och härska med.

Dessa rörelser samlades i en mellanstatlig samarbetskommitté 1982. Som en första gemensam strejk planerade kommittén ett embargo på spannmål i Punjab 1984; Punjab var Indiens kornbod och en sådan strejk borde slå hårt mot stadsmedelklassen. Aktionen hade i början framgång, bojkott av marknaden kompletterades med massmöten och ockupation av statshuvudstaden Chandigarh.

Mobiliseringen tog en ände med en skräll. År 1984 sprängde indiska centralregeringen det viktigaste sikhiska templet i luften och dödade de främsta sikhiska profeterna. Rörelsen i Punjab kanaliserades därför in i religiös fundamentalism. Och i fortsättningen skulle hinduisk fundamentalism och massmord på muslimer vara regimens och stadsmedelklassens främsta kampmedel mot bondemobiliseringar.

Men samtidigt hade bonderörelser uppstått i hela Indien. De är ganska olika till organisation, ideologi och mobiliseringsformer, men de starkaste mobiliseringarna stod och står Shetkari Sanghatana (i Maharashtra) och Karnataka Rajya Ryota Sangha (KRRS, i Karnataka) för.

Båda dessa rörelser tycks ha börjat 1980. Bonderörelsen i Karnataka uppstod mot ett regeringsstyrt bevattningsprojekt, och rörelsen i Maharashtra hade sitt ursprung i en mobilisering för bättre priser på lök. I samband med detta började lökodlaren och f.d. FN-tjänstemannen Sharad Joshi sin agitation mot Indiens västerniserade övre medelklass och dess exploatering av Indiens landsbygd, ett tema som snabbt togs upp av bonderörelser och bondebaserade minoritetsrörelser. År 1982 började Shetkari Sanghatana hålla sina första massmöten.

Shetkari Sanghatana och KRRS är kampanjorganisationer utan fast struktur och utan funktionärer. KRRS hävdar tio miljoner medlemmar men säger att man inte vet bestämt. I lågsäsong "finns" de inte, men kan i högsäsong, då de mobiliseras i olika frågor samla demonstrationer och direkta aktioner med miljondeltagande och med böndernas barn som aktivister och organisatörer.

Båda rörelserna säger sig organisera "Bharat", Indiens landsbygd, mot "India", städerna, särskilt den europeiserade medelklassens städer, och de ansluter till landsbygdsprofeter som Gandhi och Jotirao Phule. Men medan Shetkari Sanghatana ser huvudfienden i staten och dess utplundring av jordbruket i städernas och den s.k. utvecklingens intresse, och förordar fria marknadspriser, mobiliserar KRRS helst mot det transnationella agrobusiness. Det är KRRS som är spjutspeten i miljörörelsens internationella motstånd mot gentekniken. För KRRS är det givetvis böndernas makt över utsädet som är stridsfrågan, och både Cargills kontorshus och Monsantos försöksodlingar har bränts som jättemanifestationer till stridsropet "kunskap ska vara fri".

Rörelserna är alltså inte "bondeorganisationer" utan "landsbygdsrörelser"; Shetkari Sanghatana organiserar Indiens största kvinnorörelser och innesluter daliternas, dvs de kastlösas självhävdelse och "stamfolks" rörelser för självstyre och jord, och de strävar alla efter att överskrida kast- och religionsgränser. Men det innebär inte att de värderar ner mer prosaiska bondekrav av typen bättre betalt för skörden, som fortsätter att vara rörelsens främsta sammanhållande element. Stadsbaserade marxister har spekulerat i motsättningar mellan rörelsernas kärna av självägande bönder och deras lantarbetare, men den fällan har rörelserna undvikit genom att på eget initiativ anslå fasta andelar av prishöjningarna till lantarbetarlöner.

Det finns också mer traditionella organisationer, bland dem t.ex. det patriarkala jat-dominerade Bharatiya Kisan Union i Uttar Pradesh.

Efter 1985 drev de regionalt baserade organisationerna regionala kampanjer, samtidigt som både divergerande perspektiv och personella maktstrider hindrade dem från strategiska samarbeten. 1989 såg det ut som om man skulle få inflytande på regeringsnivå. Efter miljondemonstrationer i Delhi, och efter andra gemensamma manifestationer med miljö-, kvinno- och dalitrörelser togs bonderepresentanter in i anti-kongresskoalitionens regering och fick utforma dess jordbruksprogram: högre matpriser, högre löner för lantarbetare, inga stora dammbyggen, lokal utveckling istället för grön revolution. Koalitionen dominerades dock av skuggrörelsen, dvs av politiker som red till makten på folkrörelsernas mobilisering, och när stadsmedelklassen mobiliserade det hindufundamentalistiska våldet hade varken regering eller folkrörelser något svar utan koalitionen tvingades avgå. Men programmet består som bonderörelsens, och den är idag den politiska huvudkraften i Indien vid sidan av stadsbornas hindufundamentalism, liksom den är en av huvudkrafterna i världen mot den såkallade globaliseringen.

Syds nya bonderörelsers teman liknar alltså de teman som restes av det tidiga nittonhundratalets bonderörelser i Europa och Nordamerika: mer betalt för maten. Men såväl förändringarna i matregim som folkrörelsernas samlade erfarenheter har modifierat detta tema.

Bonderörelserna i Västafrika har exempelvis som huvudtema att avstå från marknaden. Jordbruket i Afrika var exceptionellt såtillvida att marken inte monopoliserades av storgods när världsmarknadssystemet spreds dit. Istället trädde de transnationella köpmännen i direkt kontakt med bönderna för att köpa deras produkter, t.ex. kaffe, kakao och bomull [54].

Bönderna har dock fått allt sämre betalt för sina produkter under hela efterkrigstiden; medan en traktor år 1960 kostade exempelvis tre ton bananer kostade den i mitten av åttiotalet tjugo ton. De måste därför sälja allt mer för att betala den kommersialiserade delen av sin tillvaro och när torkan kom i början av sjuttiotalet räckte husbehovsmaten inte till. Det beräknas att 300.000 människor svalt ihjäl i Sahel.

För bönderna framstod därför det kommersiella jordbruket som utsugning, något att komma bort från. I Senegal talar man om 'jordnötsfällan'. Och när bönderna började organisera sig från ungefär 1970 var syftet att effektivisera husbehovsjordbruket för att komma undan behovet av avsalu.

De kooperativa organisationer som har bildats över hela Sahel syftar till att samla resurser till investeringar i byarna. De bygger på traditionella afrikanska former för kollektivt arbete, men detta arbete används också i modernt syfte, dvs för att förändra. Kooperativen utvecklar lagringsmöjligheter, alfabetiserar, experimenterar med biologiska bekämpningsmetoder och förändrar maktbalansen mellan könen till kvinnornas fördel. Organiseringen är transnationell men styrs från byarna. Enligt Pradervand har i de bäst organiserade byarna utvandringen till städerna vänt -- ungdomarna ser inte längre städerna som framtidsutopi utan sina egna byar.

De västafrikanska bonderörelserna ser sällan sina egna stater som motparter eftersom dessa ses som för svaga för att påverka något av betydelse. De utmanar inte heller de globala institutionerna och de transnationella företagen eftersom dessas intresse av Afrika just nu runt sekelskiftet 2000 verkar ha stagnerat. De är helt upptagna med att uppfinna en ny modernitet lokalt i Västafrika, bortom den som styrs av världsmarknadssystemet.

Den bonderörelse som mest uttrycksfullt har utmanat både nationella och globala makthavare på frågan om vilket politiskt program som ska tillämpas under tjugohundratalet är den i Chiapas i Mexico [55].

Chiapas var en avkrok dit den mexikanska jordreformen aldrig kom, varken som svar på autentisk bonderörelse eller i form av paternalistiskt statsbyggande. Där styrde kommersiella ranch- och plantageägare självsvåldigt som det statsbärande partiets förlängda arm tills på sextitalet befrielseteologiska tankar började spridas inom kyrkan. Inte minst berodde denna spridning på områdets fattigdom: präster skydde området och om den kyrkliga apparaten skulle överleva måste lekmännen ta ansvaret.

Kärnan i latinamerikansk befrielseteologi är att kristendomen formuleras ur de förtrycktas perspektiv (not 56). Och i Chiapas var de förtrycktas bekymmer att de var bönder utan jord. Den mexikanska konstitutionen gav dem i princip rätt till jord, och när de väl börjat formulera sitt tillstånd i befrielseteologiska termer och på sina egna indianska språk fick de kraft och mod att hävda sin rätt. De gynnades av att bönderna i hela Mexico, liksom folkrörelserna i hela världen, var ovanligt aktiva runt 1970 och hotade att bryta sin paternalistiska underordning under det statsbärande partiet, och att staten därför såg sig tvungen att ge efter något. Nya landsomfattande bondeorganisationer bildades som bröt det halvstatliga bondefacket CNCs dominans, både i syfte att genomföra jordreformen där detta inte hade gjorts och att stärka bönderna som ekonomiska aktörer på marknaden, och Chiapas småbönder hörde snart till de mest aktiva på båda dessa fronter [57].

Det stod dock snabbt klart att de statliga eftergifterna i Chiapas var små och att den lokala överklassens var ännu mindre. I synnerhet efter den mexikanska statskonkursen i början av åttitalet såg regeringen det som viktigare att tjäna valuta på världsmarknaden än att gynna småbönder och började mer aktivt samarbeta med Chiapas jordägare i att förtrycka bondeorganisationer med våld. Den utnyttjade också en annan metod som visade sig ohyggligt destruktiv för bondesamhällena -- att ge små eftergifter åt små grupper på villkor att dessa ställde upp som våldsmän åt stat och jordägare.

Från 1983 såg sig byarna tvungna att inrätta en egen väpnad 'polisstyrka' som kunde patrullera området till skydd mot dessa coras som de kallades med en gammal indiansk term för medhjälpare åt kolonialmakten; denna polis skulle bli ursprunget till den zapatistiska armén EZLN. Främst var det nybyggarna i den stora Lacandónskogen som hade tillräckligt initiativ och svängrum för att ta detta steg. De började också återknyta mer aktivt till de befrielseteologiska temana. Dittills hade jordreformen stått i centrum för böndernas kamp. Nu började de aktivt söka stöd i hela Mexico för sin rätt att som medborgare uttrycka sin uppfattning utan att hotas av våld.

Gensvaret för denna vädjan blev så starkt att regeringen måste ändra taktik. Istället för ensidigt våld satsade den nu på 'utveckling' i form av investeringar i vägar och skogsavverkning. Bönderna fick nya krediter men samtidigt föll marknadspriserna på deras produkter. Men huvudpunkten i regeringens strategi var som i andra länder på åttiotalet liberalisering av marknaden, bland annat marknaden på jord. Som ett led i denna liberalisering avskaffades 1991 den paragraf i författningen som gav bönderna rätt att begära jordreform. Tre år senare avskaffades de reformerade byarnas kooperativa ägandeform som ett led i Mexicos frihandelsavtal med USA och Canada. Samma dag som detta avtal trädde i kraft, den 1 januari 1994, ockuperade EZLN fyra städer i Chiapas.

Ockupationen, det "zapatistiska upproret", var avsedd som en styrkedemonstration i avsikt att tvinga fram förhandlingar, att tvinga den mexikanska regeringen att erkänna de indianska småbönderna som likaberättigade mexikanska medborgare. Samma syfte skulle man också kunna spåra bakom zapatisternas övriga diplomatiska styrkedemonstrationer i stil med webbplatser och globala masskonferenser i Lacandónskogen med deltagande av tidens främsta intellektuella. Men innehållet i dessa styrkedemonstrationer har varit ett nytt politiskt språk. Det talar inte längre om regeringsmakt i syfte att införa demokratiskt förankrade, integrerande reformer, eller över huvud taget inte om nya utopiska rutiner som alternativ till de nuvarande, förtryckande. Det talar om civilsamhällets rätt och möjlighet att göra motstånd mot alla slags förtryckande rutiner och utforma sina egna framtider, i pluralis. De har därmed hittat hem till ett folkrörelsespråk som har legat tämligen lågt under nittonhundratalet -- de spontana livsyttringarnas och den sociala responsivitetens i kontrast mot de politiska projektens. Men fokus för mobiliseringen har inte bara varit den mexikanska statens marginaliserande och förtryckande politik; zapatisterna har medvetet länkat denna till "The Washington Consensus", dvs. den satsning på marknadens övervälde som kännetecknar världsmarknadssystemets politik runt år 2000.

Och därmed har de nått en ledande roll i hela världens folkrörelsesystem.

När efterkrigstidens modell för världsmarknadsutveckling förlorade sin kreditvärdighet i mitten av sjuttitalet, den som en del har kallat den fordistiska, den som formulerades i Bretton Woods och byggde på nationellt organiserad integration av de direkta producenterna, ställdes systemets härskande klasser inför uppgiften att formulera en ny modell. Den som utvecklats under åttio- och nittiotalen har återknutit till artonhundratalets brittiska frihandel. Den har inneburit att staternas roll har krympt. Istället har de transnationella företagen och de globala institutionerna blivit huvudaktörer. Strategisk handlingsmodell är inte längre integration av de direkta producenterna för maximering av konsumtionen. Det är istället avskalning av allt som hindrar kapitalets maximala frihet. På samma utopistiska sätt som på artonhundratalet sätts 'marknaden' upp som totalitär organisationsform för all samhällelig verksamhet [58].

Av samma skäl som marknadsutopin gav upphov till motstånd på artonhundratalet gör den det också idag: marknaden känner ingen skillnad mellan nödvändiga behov och frivoliteter och låter den rikes nycker slå ut både den fattiges nödtorft och jordens långsiktiga överlevnad. Men medan Nords arbetarrörelser, artonhundratalets strategiska huvudaktörer, idag är fångade i efterkrigstidens språk och handlingsmönster är det bonderörelserna som globalt tar på sig rollen som huvudaktör i det folkliga motståndet.

De globala makteliternas avsikt var att marknadens slutgiltiga överhöghet skulle etableras vid GATTs s.k. Uruguayrunda, en serie förhandlingar och överenskommelser omkring 1990. De som mest effektivt reste motstånd var bonderörelserna i USA, Frankrike, Sydostasien och Indien. Det var USAs familjebönder som tog initiativet till en global mobilisering eftersom den nationella var verkningslöst, och 1983 organiserade de ett internationellt toppmöte -- International Farm Crisis Summit [59] -- tillsammans med småbönder från bl.a. Filippinerna och Indien. År 1989 offentliggjorde de sitt program Att bygga ett globalt jordbruk, där de protesterade mot GATTs ekonomism och hävdade att jordbruket också är en social, kulturell och politisk verksamhet och krävde nationell matsäkerhet, fastställda minimipriser, förbud mot exportdumpning och rätt för varje land att föra en egen matpolitik. År 1990 demonstrerade 10.000 bönder från hela världen mot GATTs toppmöte i Bryssel och då hade programmet vidgats till motstånd mot patent på grödor. Ett par år senare ockuperade Chiapas bönder städerna. Några år därefter, 1993, bildade de småbrukarinternationalen Via Campesina, med syftet "matsuveränitet" dvs matproduktionen helt i böndernas händer. Rörelsen växte och började samla miljö- och konsumentrörelser för att formulera ett alternativ. År 1998 bildade folkrörelseorganisationer från hela världen, med småbondeorganisationer i främsta ledet, People's Global Action i syfte att krossa frihandelsregimen. I december 1999, då GATTs efterträdare WTO skulle ha sitt första stora möte i Seattle för att befästa marknadsregimen, kunde inga beslut fattas på grund av bonderörelsernas globala mobilisering, och handelsregimen skulle också förbli osäker [60].

Enligt McMichael är det en sak som främst skiljer dagens bonderörelser från förra sekelskiftets. Dåtidens bonderörelser kunde i stor utsträckning koopteras av nationellt baserade överklasser i dessas strävan att organisera slagkraftiga stater; bönderna tillerkändes sin matsäkerhet på ett sätt som åtminstone kortsiktigt gynnade kapitalackumulation och stabilitet. Idag finns inga 'nationella projekt' att kooptera in bönderna i (kanske med undantag av Kina och USA) och bonderörelserna tvingas därför lita till sig själva och till andra folkrörelsemobiliseringar för att utmana världsmarknadssystemet i sin helhet.

Det finns ytterligare en skillnad som McMichael inte nämner uttryckligen men som framgår av hans beskrivning. 1900 års bonderörelse handlade i en fas av världsmarknadssystemets utveckling då visserligen behovet av billig mat för lönearbetarna var viktigt, men då matproduktionen själv låg säkert i böndernas händer. Dagens bonderörelser står i samma situation som hantverkarna gjorde när de i början av artonhundratalet organiserade den klassiska arbetarrörelsen: de riskerar att förlora sin självständighet som producenter och bli lönearbetare under industridisciplin. Biotekniken är en av de två komponenter som ska vara bas för nästa Kondratievvåg, och det viktigaste syftet med biotekniken är att industrialisera matproduktionen, dvs lägga matens produktionsprocess under kapitalets förvaltning. Av den anledningen är bonderörelser mer centrala aktörer i konflikten mellan system och människor nu än de var för hundra år sen.

Frågan är hur de kan hantera denna sin ledande roll.

Därom vet vi ingenting. Men om vi får jämföra med erfarenheterna av arbetarrörelsetraditionen (och kasta en sidoblick på Baders folkrörelsecykel) förefaller tre trösklar vara avgörande. Man måste etablera en identitet som är tillräckligt attraktiv för att locka till efterföljd. Man måste formulera ett språk som sammanfattar kategorins erfarenheter och erbjuder ett trovärdigt program. Och man måste erbjuda en handlingsmodell som når spridning över viktiga delar av världen. Det var vad Första Internationalen lyckades med, på grundval av framgångsrika arbetarerfarenheter från chartiströrelsen och de franska revolutionerna 1789 och 1848.

Två omständigheter talar för att dagens bonderörelser kan komma att lyckas med detta.

Flera bonderörelser har visat sig oerhört lyhörda för kravet för att koppla sin lokala mobilisering med global och mobilisering för konkreta mål med angrepp på världsmarknadssystemets förhärskande ideologi.

Flera bonderörelser har också visat sig mycket skickliga i att sätta sig i spetsen för en folkrörelsemobilisering som går långt utöver bönderna som kategori. Bonderörelserna i t.ex. Maharashtra, Karnataka, Chiapas och Ecuador uttrycker förutom sina egna fackliga krav alla förtrycktas krav på samma sätt som arbetarrörelserna i 1800-talets Europa.

Och denna politik bärs upp av den utan jämförelse mest dynamiska globala småbondeorganisationen, Vía Campesina

Det talar för att åtminstone en del starka bonderörelser ser behovet att kämpa om hegemonin i världen, och det är i alla fall ett första nödvändigt steg.

Å andra sidan talar en omständighet emot. Arbetarrörelsen spreds ifrån ett centrum av industrialisering och följde med industrialiseringsvågen ut över världen och etablerade ett färdigt mönster för nya arbetargrupper att ansluta sig till. Vad angår bonderörelser finns inget sådant självklart centrum av påverkan. Starka hegemonisträvande identiteter måste här kämpa med andra mer inskränkta traditioner och det är inte självklart att de får överhand. Och de hegemonisträvande är i minoritet, än så länge.

Dock har bonderörelserna en styrka som är densamma över nästan hela jorden: de har inte lika starkt som arbetarrörelser och (i synnerhet) nationella rörelser dragits in i nittonhundratalets regeringsmaktsstrategi och sitter inte lika fast som de i dess förbrukade språk. De har därför stora förutsättningar att delta i skapande av den nya folkrörelsestrategi vi behöver. Mer om detta i Kapitel 10.

Noter:

1. David Goodman & Michael Redclift: Refashioning nature, Routledge 1991.

2. Matens kommersialisering beskrivs kort och koncist av Eric Wolf: Europe and the peoples without history, University of California Press 1982.

3. B.H. Slicher van Bath: The agrarian history of Western Europe, St Martin's 1963.

4. Victor Magagna: Communities of grain, Cornell University Press 1991.

5. Joel Migdal: Peasants, politics and revolution, Princeton University Press 1974.

6. Barrington Moore: Demokrati och diktatur -- en undersökning av politiska idéers sociala ursprung, Rabén & Sjögren 1971. Moore skjuter visserligen fram borgerskapet som den egentliga aktören i dramat -- när det allierar sig med bönderna blir resultatet demokrati, när det allierar sig med aristokratin/godsägarna blir resultatet diktatur. Men allians med bönderna förutsätter att bönderna är någotsånär alliansvärdiga, dvs starka. Varför min omformulering är rimlig.

7. Jeffery Paige: Agrarian revolution, The Free Press 1975.

8. För en snabb översikt om bakgrunden se bl.a. Wolf: Europe and the peoples without history. Den mest systematiska genomgång jag har hittat om böndernas sociala villkor och deras organisationssträvanden i hela Europa är dock Derek W. Urwin: From ploughshare to ballotbox, Universitetsforlaget 1980. Mer närsynt är Flemming Just (ed): Co-operatives and farmers' unions in Western Europe, South Jutland University Press 1990. Järnvägarnas betydelse för matens kommersialisering påpekas både av Eugen Webers klassiker Peasants into Frenchmen, Stanford University Press 1976 och av Roger Price: The modernization of rural France, Hutchinson 1983.

9. John P. Powelson: The story of land -- a world history of land tenure and agrarian reform, Lincoln Institute of Land Policy 1988.

10. Nathan J. Brown: Peasant politics in modern Egypt, Yale University Press ger en genomgång av sådana traditionella kampformer.

11. Den danska bonderörelsen beskrivs i Peter Gundelach: Sociale bevægelser og samfundsændringer, Politica 1988. Flemming Just (ed): Co-operatives and farmers' unions in Western Europe har en kort beskrivning.

12. M.C. Cleary: Peasants, politicians and producers, Cambridge University Press 1989, Annie Moulin: Peasantry and society in France since 1789, Cambridge University Press 1991, samt André Guesclin: Agricultural co-operatives versus farmers' unions in France och Yves Rinaudi & Geneviève Gavignaud: The emergence of wine co-operatives in the Midi, båda i Flemming Just (ed): Co-operatives and farmers' unions in Western Europe

13. Robert Moeller (ed): Peasants and lords in modern Germany, Allen & Unwin 1986, Hans Jürgen Puhle: Politische Agrarbewegungen in kapitalistischen Industriegesellschaften, Vandenheck & Ruprecht 1975.

14. Hans Jürgen Puhle: Politische Agrarbewegungen in kapitalistischen Industriegesellschaft handlar liksom Patrick H. Mooney & Theo J. Majka: Farmers' and farm workers' movements, Maxwell Macmillan 1995 om USAs bonderörelse. Lawrence Goodwyn: The populist moment, Oxford University Press 1978, handlar mer specifikt om 1880-90-talens formativa rörelse och dess kamp med skuggrörelsen, ett begrepp som såvitt jag vet har myntats av just Goodwyn.

15. Alexis de Tocqueville: Om demokratin i Amerika, Atlantis 1997.

16. Järnvägsbolagens viktiga roll i det sena artonhundratalets amerikanska rovkapitalism och som huvudmotståndare -- jämte bankerna -- till USAs hittills mäktigaste folkrörelsemobilisering är en förbisedd bakgrund till bilismens roll i USAs mytologi. Genom privatbilen besegrade amerikanen järnvägsbolagen. Säkert insåg Ford denna symbolik, uppväxt i bonderörelsemiljö som han var.

17. En skildring av hur övremedelklasspolitiker stal bonderörelsens reformkrav och förverkligade dem på ett sätt så att dess demokratiska potential gick förlorad finns i Richard Hofstadter: The age of reform, Random House 1955. Jfr också Per Wirtén: Populisterna, Norstedts 2000.

18. Harriet Friedmann: The family farm and the international food regimes, i Theodor Shanin (ed) Peasants and peasant societies, Penguin 1988; Harriet Friedman & Philip McMichael: Agriculture and the state system, i Sociologia Ruralis 29-2; William Friedland et al (ed): Towards a new political economy of agriculture, Westview Press 1991; David Goodman & Michael Redclift: Refashioning nature, Routledge 1991;

19. Enligt André Gueslin i Flemming Just (ed): Co-operatives and farmers' unions in Western Europe

20. Enligt Mooney & Majka.

21. M.C.Cleary: Peasants, politicians and producers, Cambridge University Press 1989, Annie Moulin: Peasantry and society in France since 1789, Cambridge University Press 1991, André Gueslin: Agricultural co-operatives versus farmers' unions in France, i Flemming Just (ex) Co-operatives and farmers' unions in Western Europe.

22. Enligt Solon Barraclough: An end to hunger, Zed 1991.

23. Förutom fallstudier finns t.ex. Rehman Sobhan: Agrarian reform and social transformation, Zed 1993, John P. Powelson & Richard Stock: The peasant betrayed -- agriculture and land reform in the Third World, Oelgeschlager, Gunn & Hain 1987; Howard Handelman (ed): The politics of agrarian change in Asia and Latin America, Indiana University Press 1981; och Demetrios Christodoulou: The unpromised land, Zed 1990. De har dock alla det gemensamt att de fokuserar mer på bönderna som offer än som aktörer. Nästan unik i sin fokusering på bonderörelserna är Jeffrey Paige: Agrarian revolution.

24. Paul Bew: Land and the national question in Ireland 1858-1882, Gill and Macmillan 1978, Samuel Clark & James S. Donnelly (ed): Irish peasants -- Violence and political unrest 1780-1914, The University of Wisconsin Press 1983 och F.S.L. Lyons: Ireland since the famine, Fontana 1971. Det förefaller vara en enorm brist på böcker om detta, trots ämnets betydelse.

25. John Womack: Zapata and the Mexican revolution, Alfred A Knopf 1969, är fortfarande den bok som citeras av alla som skriver om den mexikanska revolutionen och dess bonderörelse. Den slutar 1920; för den tid som kommer därefter finns Dana Markiewicz: The Mexican revolution and the limits of agrarian reform, Lynne Rienner 1993, Gerardo Otero: Agrarian reform in Mexico, i William Thiesenhusen (ed): Searching for agrarian reform in Latin America, Unwin Hyman 1989, och The new agrarian movement in Mexico 1979-1990, University of London 1990. John P. Powelson & Richard Stock: The peasant betrayed innehåller ett kapitel om Mexico. Och Ann L. Craig: The first agraristas, University of California Press 1983 beskriver byar som inte tog del i den zapatistiska rörelsen.

26. Så var t.ex. Emiliano Zapata hästuppfödare medan hans bror Eufemio var frukthandlare; andra som blev ledande i bondeupproret var lärare, kalkbruksarbetare och anställda lantarbetare. Bilden bekräftas i en undersökning av bonderörelsen i Peru på 60-talet: det var vandringsarbetarna, dvs folk som genom tillfälliga eller upprepade erfarenheter av stadsliv och/eller arbetarrörelseorganisering som var de mest aktiva i bonderörelsen (Gavin Smith: Livelihood and resistance -- peasants and the politics of land in Peru, University of California Press 1989).

27. Ayalaplanen, uppkallad efter det distrikt i Morelos där de tre pionjärbyarna låg, hade 15 punkter. De lydde i sammanfattning: 1. Bakgrund, varför man slåss (Maderos förräderi mot sitt eget program). 2. Uppsägelse av Madero. 3. Överflyttande av förtroendet till nr 2 av maderisterna, Orozco. 4. Morelos har rätt att uttrycka sina egna önskemål. 5. Revolutionen behöver göras ordentligt så att inga gamla Díaz-kreatur finns kvar. 6. All jord m.m. som stulits från byarna ska ges tillbaka. 7. Bönderna har dessutom rätt till mer om de inte kan försörja sig på ovanstående, och detta ska de få. 8. Den Díaz-trogna överklassens egendom ska nationaliseras och ges till bönderna och till social välfärd för dem som inte kan försörja sig. 9. Mönstret från kyrkoexpropriationerna på 1860-talet ska därvid följas. 10. De som inte stöder detta är förrädare mot revolutionen. 11. Revolutionens kostnad ska betalas som anges i Maderos Potosíplan. 12. Framtida interimpresident ska utses av revolutionärerna gemensamt varpå denne ska utlysa allmänna val. 13. Samma ska ske i varje stat för sig. 14. Nuvarande makthavare förlåts om de avgår omedelbart. 15. Retorisk slutkläm. Efterhand som det politiska läget skiftade ändrades enskilda punkter och nya lades till. Det kan tilläggas att uttrycket 'plan' är mexikanska för politiskt manifest. Planen kan läsas här.

28. Gerardo Otero: Agrarian reforms in Mexico -- Capitalism and the state, i William Thiesenhusen: Searching for agrarian reform in Latin America, Unwin Hyman 1989; Neil Harvey: The new agrarian movement in Mexico 1979-1990, University of London 1990; samt Democracy Backgrounder 1.1: Land and liberty in rural Mexico, http://daisy.uwaterloo.ca/~ãlopez-o/politics/landliberty.html

29. Den mexikanska bondeorganisationen CNC bildades på initiativ av Zapatas valde efterträdare Gildardo Magaña. Men vid den tiden hade Magaña föga att göra med bönderna i Morelos; han var general i armén och skulle snart tillträda en post som guvernör i Michoacán.

30. Detta beskrivs i kapitel 6. Bland källitteraturen kan nämnas Sheila Fitzpatrick: Stalin's peasants, Oxford University Press 1994 och Victor Magagna: Communities of grain, Cornell University Press 1991.

31. En del författare, exempelvis Eric Wolf, har sett böndernas rörelser som de nationella rörelsernas kärna och drivkraft och kallat nittonhundratalets stora revolutioner för "bondekrig" (Wolf: Peasant wars of the twentieth century, Harper & Row 1973). Jag tycker detta är överdrivet, med hänsyn till dessa revolutioners resultat. Men en allians fanns det.

32. Vandana Shiva: Ecology and the politics of survival, Sage 1991.

33. D.N.Dhanagare: Peasant movements in India, Oxford University Press 1983, Sunil Sen: Peasant movements in India, K.P.Bagchi 1982, och A.R.Desai: Peasant struggles in India, Oxford Universiy Press 1979 är översikter. Gail Omvedt: Caste, agrarian relations and agrarian conflicts, i A.R. Desai: Agrarian struggles in India after independence, Oxford University Press 1986 och T.K. Oommen: Protest and change; studies in social movements, Sage 1990, beskriver klass-strukturen på landsbygden.

34. N.G. Ranga: Indian peasants' struggles and achievements, i A.R.Desai: Peasant struggles in India. Men å andra sidan var Ranga ordförande i All-Indian Kisan Sabha och hade skäl att utmåla bonderörelsen som effektivare än den var.

34a. Barry Pavier, The Telengana movement, Vikas 1981.

35. Litteraturen om detta är knapp och fixerad vid statens roll. Främst har jag litat till muntlig information från Staffan Lindberg vid Lunds Universitet.

36. Jean Chesneaux: Peasant revolts in China 1840-1949, Thames and Hudson 1973 Perioden efter 1949 beskrivs -- tyvärr med tonvikt på statens handlingar -- av Edwin E Moise: Land reform in China and north Vietnam,The University of North Carolina Press 1983

37. Ravi Arvind Palat: Historical transformations in agrarian systems based on wet-rice cultivatioin, i Philip McMichael: Food and agrarian orders in the world-economy, Praeger 1995.

38. Jean Chesneaux (ed): Popular movements and secret societies in China 1840-1950, Stanford University Press 1972.

39. Enligt Edgar Snow: Red star over China, Penguin Books 1972

40. Jordreformen behandlas (förutom av Chesneaux och av Mark Selden: The political economy of Chinese socialism, M.E.Sharpe 1988

41. Hur Kinas bönder på ett försynt och helt oorganiserat sätt kringgick den statliga kontrollen och stegvis bröt upp den har beskrivits av K.X. Chou: How farmers changed China, Westview Press 1996. Enligt Chou är det böndernas befrielse från byråkratisk kontroll och utsugning som är hemligheten bakom Kinas snabba ekonomiska tillväxt.

42. Jeffery M. Paige: Agrarian revolution, The Free Press 1975

43. Alain de Janvry: The agrarian question and reformism in Latin America, Johns Hopkins University Press 1981, är ett standardverk om förutsättningarna. Bonderörelser finns beskrivna i Jeffery Paige: Agrarian revolution; Howard Handelman: The politics of agrarian change in Asia and Latin America; och Gavin Smith: Livelihood and resistance -- peasants and the politics of land in Peru.

44. Detta hävdar i alla fall Linda Seligman: Between reform and revolution -- political struggles in the Andes 1969-1991. Sendero Luminoso bestod av den "nya" universitetsutbildade medelklassen på landet, som till en början framgångsrikt erbjöd bönderna ett ledarskap som gick på tvärs mot både statens och marknadens. Men bönderna hade sina egna intressen som gick på tvärs även mot medelkassens, vilket dessa förstås inte accepterade, och det dröjde inte länge förrän Sendero Luminoso riktade det mesta av sin terror mot bönderna.

45. Eric Hobsbawm: Peasant land occupations, i Past and Present 62, 1974.

46. Vietnam är Paiges exempel på hälftenbonderörelser. Se vidare Gabriel Kolko: Anatomy of a war, Allen & Unwin 1986 eller kapitel 6, avsnittet Antikoloniala rörelser.

47. Benedict Kerkvliet: The Huk rebellion, University of California Press 1977.

48. Vandana Shiva: The violence of the green revolution, Zed 1991

49. John Young: Peasant revolution in Ethiopia, Cambridge University Press 1997 handlar trots titeln inte om någon 'bonderevolution' utan om en nationell revolution.

50. Rehman Sobhan: Agrarian reform and social transformation, Zed 1993. Andra böcker som säger ungefär samma sak är John P. Powelson & Richard Stock: The peasant betrayed, Lincoln Institute 1987, Demetrios Christodoulou: The unpromised land, Zed 1990 och Howard Handelman (ed): The politics of agrarian change in Asia and Latin America, Indiana University Press 1981.

50a. Stephen Bunker: Peasants against the state, University of Chicago Press 1987

51. Philip McMichael: Rethinking globalization: The agrarian question revisited, i Review of International Political Economy 4:4, 1997, David Goodman: Some recent tendencies in the industrial reorganization of the agri-food system, och Harriet Friedmann: Changes in the international division of labor: agri-food complexes and export agriculture; i William Friedland et al (ed): Towards a new political economy of agriculture, Westview Press 199?; samt David Goodman & Michael Redclift: Refashioning nature, Routledge 1991.

52. Detta beskrivs i Göran Djurberg: Gods och gårdar, Arkiv 1994.

53. Modern indisk bonderörelse har beskrivits i A.R. Desai: Agrarian struggles in India after independence, Oxford University Press 1986 och i Tom Brass: The new farmer's movement in India, Frank Cass 1995. Intressantast i dessa böcker finner jag Gail Omvedts bidrag: Caste, agrarian relations and agrarian conflicts, respektive New peasant movement in India and the formation of a national agricultural policy. Omvedt har också skrivit en bok om indiska folkrörelser generellt: Reinventing revolution, Sharpe 1993. Om hur bönder drabbades av gröna revolutionen skriver Vandana Shiva: The violence of the green revolution, Zed 1991.

54. Detta torde hänga samman med den goda tillgången till mark i Afrika; traditionellt har mark betraktats som värdelös i jämförelse med människors arbetskraft. Om afrikanskt jordbruk och afrikanska bonderörelser se t.ex. Jonathan Barker: The politics of agriculture in tropical Africa, Sage 1984; Gudrun Lachenmann: Social movements and civil society in West Africa, German Development Institute 1992; Pierre Pradervand: När myror bär elefanter, Wahlström & Widstrand 1989 är en helt oakademisk bok både på ont och gott.

55. Neil Harvey: The Chiapas rebellion, Duke University Press 1998.

56. Befrielseteologiska tankegångar beskrivs exempelvis i Ulrich Duchrow: Alternatives to global capitalism, International Books 1995

57. Om detta handlar en annan bok av Neil Harvey: The new agrarian movement in Mexico 1979-1990, University of London 1990.

58. Philip McMichael: Rethining globalization: the agrarian question revisited, Review of International Political Economy 4:4, 1997. McMichael har också beskrivit skiftet mellan de två utvecklingsmodellerna i Globalization: myths and realities, Rural sociology 61/1996.

59. Jeremy Brecher & Tim Costello, Global Village or Global Pillage, South End Press, 1994. Historien om småböndernas globala organisering har främst berättats av Marc Edelman, Transnational peasant and farmer movements and networks, i Global Society, Yearbook 2003.

60. Framväxten av en global småbonderörelse beskrivs av Marc Edelman: Towards an anthropology of some new internationalisms: small farmers in global resistance movements, i Focaal 40/2002, samt av Annette Aurélie Desmarais: La Vía Campesina, Pluto Press 2007. En mer utförlig redogörelse 90-talets folkrörelesvåg finns i Kapitel 10 Folkrörelsesystemet

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

Folkrörelser och Protester

Uppdaterat mars 2005

Innehåll

Förord

1. Aktörerna: stater, kapital, folkrörelser

2. Scenen: världen

3. Folkrörelser före världsmarknadssystemet

4. Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet

5. Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna

6. Systemperiferiernas försvar mot centrum

7. Böndernas försvar mot matmarknaderna

8. De marginaliserades strävan efter likaberättigande

9. Civilsamhällets självförsvar

10. Folkrörelsesystemet

English summary

Demokratins bärare

Det globala folkrörelsesystemet

Kapitel 7: Bömders försvar mot matmarknaderna

av Jan Wiklund

Systemcentrum: kooperation och världsmarknadsmotstånd

Systemperiferin: jordreform och nationella rörelser

Framtidens bonderörelser