Köp boken här

 

Folkrörelser mot de klassiska imperierna

Senmedeltida demokratirörelser

 

 

Under världsmarknadssystemets tid riktas de flesta folkliga rörelser av någon betydelse mot olika utslag av detta systems "utveckling" eller "modernisering" -- därom tycks folkrörelseforskarna tämligen ense [1].

Kollektiv som drabbas av utsugning, förtryck eller diskriminering finns dock i alla klassamhällen, och därför har det också funnits underlag för folkliga rörelser i olika system. En del av dessa har nått en så intensiv identitet att de fortfarande lever kvar som traditioner och identiteter och deras språk kan användas såväl av nutida folkrörelser som av deras fiender. De svårigheter de har mött är likartade de problem dagens folkrörelser möter.

 

Folkrörelser mot de klassiska imperierna

Under det sista tusentalet före vår tideräkning uppkom stora imperier på den eurasiska kontinenten. Små självständiga bonderepubliker med stark stamsammanhållning föll offer för dessa centraliserade och byråkratiskt styrda imperier, runt Medelhavet, i Västasien, i Indien och i Kina. En kosmopolitisk storstadskultur ersatte de lokala bondekulturerna. Den politiska centraliseringen och de nya storstadsekonomierna reducerade på ett våldsamt sätt de lokala kollektivens inflytande över sina liv och uppmuntrade stora välståndsströmmar som skärpte uppdelningen av människor i olika klasser. De traditionella politiska mönstren -- den goda staden, upprätthållen av medborgarna i den lokalt utvecklade traditionens anda -- blev plötsligt meningslösa svar på frågorna om hur den moderna massmisären skulle hanteras.

Uppgiften att värna människor och civila samhällen mot dessa imperier löstes på olika sätt i olika delar av den eurasiska kontinenten.

Längst i väster, runt Medelhavet, ställde sig den judisk/kristna rörelsen uppgiften att värna om människovärdet i ett samhälle som härjades av olika politiska projekt. Kristendomen växte successivt fram ur fyra konkreta konflikter [2].

Den första konflikten, den som skapade det judiska folket som kollektiv, stod mellan de egyptiska städerna i nuvarande Palestina och den utplundrade lantbefolkningen. I samband med en svaghetsperiod för den egyptiska statsapparaten lyckades de senare krossa städerna och etablera ett samhällssystem som byggde på jämlikhet och kollektiv säkerhet, i medveten kontrast mot de omgivande imperiernas hierarkiska styre. Det var detta jämlika samhälle som senare reformrörelser fram till och med Jesus försvarade.

Den andra konflikten uppkom med ökande handel och klassskiktning, mellan å ena sidan de proletariserade judiska bönderna och hantverkarna och å andra sidan köpmännen i de stora städerna vid östra medelhavskusten. Köpmännen hävdade att den ekonomiska tillväxten var tillvarons yttersta mening och att klasskiktningen därför var nödvändig. Mot detta hävdade böndernas och hantverkarnas företrädare, profeterna, att rikedomar inte är värda ett dugg om rätt och rättvisa saknas. Utifrån denna grund kunde den judiska underklassen för en tid driva fram en nationalstatlig socialpolitik till skydd mot utarmningen.

Den tredje konflikten stod mellan det judiska folket och det assyriska imperiet på sexhundratalet före vår tideräkning. Imperiets statsideologi var socialdarwinistisk: den starkaste har rätt och utvecklingen är ofrånkomlig. Till sitt självförsvar som liten nation formulerade judarna ståndpunkten om att ingen behöver något särskilt motiv eller ursäkt för att finnas. Livet är givet av en princip som står högre än både imperiet och utvecklingen, och utifrån den ståndpunkten kunde man bjuda motstånd mot imperiets krav.

Den fjärde konflikten uppstod när den judiska nationalstaten återigen hade gått under för ett imperium, det romerska. Det var då Jesus framträdde. Han bröt med de nationella, de som hävdade att gemenskapen bara gällde den egna gruppen, och hävdade alla människors solidaritet och lika värde, oavsett nationalitet. Dessutom hävdade han att syftet med människans liv inte kunde vara ett politiskt projekt: att bygga den perfekta staten till skydd för rättfärdigheten eller att upprätthålla de perfekta rutinerna. Istället menade Jesus, i strid med dem som väntade på en politisk 'frälsare', att det goda livet kunde bara skapas genom vars och ens praktiska solidaritet i vardagen.

Runt detta program växte en stark rörelse upp, främst baserad på städernas underklass och på kvinnorna som använde kristendomen som ett sätt att komma undan medelhavskulturens patriarkat. Rörelsen skilde sig från andra konkurrerande rörelser genom att den hävdade allmänneligheten: den var ingen förening som inneslöt medlemmar och utestängde icke-medlemmar, alla var i princip delaktiga och alla hade lika värde. Till skillnad från många andra rörelser påstod man sig inte heller äga några särskilda hemligheter eller någon speciell intellektuell förmåga eller kunskap. I centrum stod den praktiska solidariteten. Grupper med egendomsgemenskap bildade en kärna. Tillsammans bildade man församlingar. Handlingsmodellen bestod i att organisera gemensamma obyråkratiska försäkringskassor som tillvaratog tryggheten, samt att organisera en offentlighet, att äta tillsammans och hålla gemensamma högtider och ritualer till markering av varje människas lika rätt i tillvaron, samt att gemensamt begrunda rörelsens principer genom att berätta historier för varandra.

I takt med att rörelsen växte uppstod ett behov av funktionärer. De första funktionärerna var diakonerna eller de som skötte försäkringskassor och social verksamhet. Nästa kategori var uppsyningsmännen (grekiska episkopos) som församlingarnas ordförande. Slutligen tillsattes åldermän (grekiska presbyterer), eller de som ansågs vara särskilt skickliga i att utlägga ideologin. Från början var alla dessa kategorier valda förtroendemän.

Den dynamiska kristna rörelsen attraherade redan under sina första århundraden många av det romerska imperiets mest kompetenta intellektuella. Det blev naturligt att dessa tog på sig rollen av ideologiska uttolkare och företrädare för rörelsen utåt. Efter cirka hundra år hade detta skikt frigjort sig från tvånget att väljas av medlemmarna och förvandlat sig till en självförnyande funktionärskår. Kippenberg antar att denna maktansamling berodde på att deras förvaltning av välfärdsapparaten skapade en kontroll över rörelsen som helhet.

Med rörelsens tillväxt till allt fler skikt och kategorier i samhället uppstod naturligt interna konflikter som ofta kunde bli våldsamma.

En konflikt som har gått genom hela den kristna kyrkans historia är konflikten mellan dem som tolkar solidaritetskravet som ett krav på rättvisa för de fattiga, och de mer välbeställda inom rörelsen som inte ställer något sådant krav.

Denna konflikt korsas med konflikten mellan å ena sidan funktionärer och intellektuella som gärna föreställer sig att rörelsens kärna är den perfekta ideologin, och å andra sidan lekmännen som i första hand är intresserade av praktiken.

Den första stora interna striden vanns av lekmännen. Det var striden om gnosticismen, ett våldsamt utarbetat och spekulativt teorisystem, som under andra halvan av etthundratalet vann popularitet hos många intellektuella, bl.a. med sina föreställningar om kunskapen som kriterium på mänskligt värde. Mot hela denna teoribildning satte lekmännen upp traditionen som det avgörande; bara det som växt fram i praktiken och i diskussion kunde tillmätas betydelse.

Men för segern måste man betala ett pris. Den tvingade fram en argumentation på motståndarnas, den intellektuella elitens, villkor. Istället för att markeras genom den praktiska solidariteten blev filosofiska doktriner det som skilde de kristna från deras opponenter. Därigenom kom de intellektuellas inflytande att stärkas på sikt, genom att deras frågor markerades tydligare i rörelsens självförståelse.

Ett annat pris måste också betalas: framgången för lekmännen måste betalas av kvinnorna. De hade i stor utsträckning ställt upp på de gnostiska kunskapshierarkierna som ett alternativ till den grekisk-romerska världens patriarkala mansvälde: mot den manliga överhögheten satte de kunskapens överhöghet. Nederlaget för gnosticismen blev också ett nederlag för kvinnorna, och funktionärsväldet kunde stärka sin ställning och bygga upp en patriarkal biskopshierarki [3].

Konflikterna mellan fattiga och rika inom rörelsen tenderade att utspela sig kring kraven på hängivenhet för saken, puritanskt levnadssätt och kollektivism, där de fattiga förstås ställde hårdare krav än de rika som hade sina privilegier att värna om. Det var en konflikt som hela tiden låg och pyrde och ibland blossade upp häftigt.

Den första interna konflikt som sprängde rörelsen var striden om donatismen som rörde funktionärernas förhållningssätt under förföljelser från statsmakten.

Statens förhållningssätt till den kristna rörelsen hade varierat be-roende på olika romerska regimers karaktär och på lokala förhållanden. Det romerska imperiet var i princip tolerant så länge man betalade skatten och respekterade lagarna. Men regimen ville ha kontroll. Därför brukade den emellanåt kräva att de kristna funktionärerna skulle lämna ut namnlistor och protokoll. En del gjorde så. Deras namn antecknades. Andra vägrade. De skickades till stenbrotten och en del av dem dödades.

Donatismen var en vägrarfront med centrum i Nordafrika som betonade hängivenheten och det puritanska levnadssättet. Den hade sitt starkaste stöd bland de upproriska småbönder som låg i krig med de romerska skatteindrivarna. Men den hade starkt stöd i hela kyrkan. När den slutligen besegrades på ett biskopsmöte 411 var det med röstsiffrorna 286-279 och under statlig påtryckning.

Striden mellan donatister och kompromissvilliga spelade stor roll för den kristna rörelsens 'övertagande av statsmakten' på 310-talet.

Bakom alliansen mellan stat och kyrka låg statens behov av organiserat stöd. Allt färre var villiga att betala för det övertunga romerska imperiet, och hela systemet riskerade att falla samman i inbördesstrider och lokala uppror. Men det fanns en stark organisation som täckte hela imperiet, med 15-20% av befolkningen indragna: den kristna rörelsen. Den var inte heller sekteristisk och exklusiv utan hävdade att alla var delaktiga. Den romerske kejsarkandidaten Konstantin drog slutsatsen att den kristna kyrkan var en effektiv maktbas, vilket visade sig vara rätt tänkt.

Kyrkan, för Konstantin, var givetvis de kompromissvilliga funktionärerna som han samarbetade intimt med. Eftersom deras namn fanns bokförda var det lätt för staten att så fort Konstantin kommit till makten börja betala ut statsbidrag till dem, bidrag som de använde till att stärka sin ställning i den interna maktkampen [4].

Alliansen med staten var fördelaktig för rörelsens funktionärer. De fick snart stora privilegier: skattebefrielse, värnpliktsbefrielse, rättslig immunitet och statligt stöd vid interna konflikter. Deras ställning internt i rörelsen stärktes därför.

Det blev allt svårare att se något socialt innehåll i de interna konflikterna. Däremot kan man se ett tydligt nationellt innehåll: oppositionella riktningar tenderade att frodas i Syrien och Egypten, områden som av hävd var förbittrade över romersk eller bysantinsk överhöghet och beskattning.

Men dessa kyrkans privilegier måste köpas till ett visst pris. Dels tvingades kyrkan underordna sin politik under statliga krav, ett förhållande som varade lika länge som det romerska imperiet bestod. Dels växte avståndet mellan medlemmarnas och funktionärernas intresse alltmer.

Kärnan i den första kristna rörelsen hade bestått av församlingsmedlemmar som hade levt i egendomsgemenskap. När kyrkan växte och även rika människor anslöt sig förlorade dessa egendomsgemenskaper i betydelse. Men med korruptionen i rörelsens ledning väcktes en strävan bland många kristna att återuppliva den gamla andan, att söka sig bort från världen och grunda nya alternativsamhällen, egendomsgemenskaper grundade på puritanskt levnadssätt och hängivenhet för saken. Det första klostret grundades i Egypten ungefär år 321, mindre än tio år efter Konstantins förbund med kyrkan.

Klosterväsendet visade sig snart mycket framgångsrikt. Det gynnades av staten och av kyrkoledningen, såtillvida att det var det enda tillåtna sättet att organisera missnöje med de ökande sociala skillnaderna inom rörelsen. Men klostren var också själva, tack vare sitt puritanska levnadssätt, sin hängivenhet för saken och sin kollektiva organisation, mycket mer effektiva som producenter än andra i det romerska imperiet. Därför blev de snart, förutom att de blev kulturcentra i den kristna världen och spridare av nya effektiva tekniker, mycket rika. Därmed förlorade de sina egenskaper av utopier för de fattiga: de började begränsa sin rekrytering till överklassen och t.o.m. leja arbetskraft som de inte behandlade bättre än andra.

Genom tusen år förblev detta ett typiskt problem. Genom tusen år förblev också kravet på nya, strängare klosterregler standardbotemedlet mot alla sociala och politiska missförhållanden, trots att det misslyckades hela tiden. På så sätt bildades exempelvis benediktinerorden på femhundratalet, cluniacenserorden på niohundratalet, kartusianerorden på elvahundratalet och slutligen de s.k. tiggarordnarna på tolvhundratalet.

Trots att klosterväsendet hade grundats och hela tiden fylldes på av de mest hängivna lekmännen inom rörelsen blev det ändå basen för funktionärernas slutliga totala maktövertagande över kyrkan i Västeuropa under niohundratalet. Medlet var just en sådan klosterreform i syfte att åstadkomma en strängare disciplin bland funktionärerna [5].

Bakgrunden till maktövertagandet var ett missnöje med överklassens makt inom kyrkan. Kyrkan omfattade på åttahundratalet verkligen alla, inte bara alla i princip. Men den var inte en 'organisation' i vår mening -- en juridisk person med klar identitet, klara gränser utåt och klara befälslinjer. Den var med Henry Cösters ord "en funktion inom samhället", dvs en löslig rörelse eller snarare en del av det civila samhället [6]. Men därmed fanns ingen som med autoritet kunde tala för rörelsens sak: det tenderade att bli de vanliga makthavarna i samhället som hade makten också inom kyrkan.

Mot detta reagerade munkarna i klostret Cluny i Frankrike i början av niohundratalet. De antog att om kyrkan organiserades som en särskild juridisk person där uteslutande de kyrkliga funktionärerna hade beslutsrätt skulle man kunna frigöra sig från jordägarnas egoistiska maktutövning. De lyckades genomföra detta mål, denna 'bolsjevisering' av kyrkan, på hundra år, i förbund med bönder och städer som gjorde motstånd mot jordägarväldet. I synnerhet skulle en radikal reforminriktad folkrörelse i Norditalien, den s.k. patarian, skapa en tradition som senare reformrörelser kunde anknyta till [7].

Resultatet blev att de professionella funktionärernas makt blev ännu större. Makten använde de till att berika sin organisation, som alltmer började likna ett företag, och därmed skapa privilegier åt sig själva. Över denna makt vakade de svartsjukt. På elvahundratalet började de kräva universitetsexamen för tillträde till de ledande posterna. Striden mot oauktoriserade konkurrenter fördes som kättarprocesser; det är först nu som kättarprocesser och kättarbål börjar härja Europa [8].

Resultatet blev också att folkliga antiklerikala, dvs funktionärsfientliga, rörelser uppstod, både som reformrörelser inom kyrkan och som konkurrerande organisationer. Typiskt är att det som börjar som en reformrörelse snart drivs ut till sektbildning av funktionärernas militanta vakande över sitt monopol.

Ett exempel kan vara valdenserna, en lekmannarörelse som år 1179 begärde tillstånd att agitera för kristendomen i Lyon. Men istället hånades de av kyrkans ledning för att de inte kunde tala korrekt latin och fick inte ens svar på sin begäran. När valdenserna ändå gick ut och agiterade blev de uteslutna ur kyrkan som kättare, och förföljdes och dödades i sexhundra år. Först efter franska revolutionen kunde de träda fram ur sina gömslen igen -- med sitt förakt för lärdomshögfärd i behåll [9].

Liknande rörelser som mötte liknande öden var beginer, lollarder, husiter och de rörelser som var reformationens spjutspets på femtonhundratalet.

Det fanns också rörelser som under lång tid lyckades balansera på gränsen mellan uteslutning och uppsugning. En sådan var franciskanerna. Även Franciscus framställde en begäran liknande valdensernas år 1210. Men denna gång intog kyrkoledningen en tolerantare attityd: Franciscus fick sitt tillstånd, under förutsättning att han bildade en klosterorden som ställde sig under påvens ledning. Trots dessa disciplinerande åtgärder förblev franciskanerna under fyra fem generationer, tack vare att lekmän deltog i rörelsen, en radikal och uppkäftig organisation som den kyrkliga hierarkin såg med misstänksamhet på och ofta försökte knäcka [10]. Omkring 1320 tycks de ha lyckats.

Andra rörelser tog militant avstånd från kyrkan och byggde upp egna ideologier, ibland som hos katarerna grundade på gnostiska tankar om det materiellas orenhet, ibland med andra fokus [11].

Ytterligare andra folkliga kristna rörelser tonade ner de teoretiska debatterna och koncentrerade sig på den praktiska solidariteten. Den mest berömda är fredsrörelsen. Den grundades officiellt på prästinitiativ på ett möte i Charroux i västra Frankrike den 1 juni 989 och syftet var att sätta ett stopp för godsägarnas och de stora feodalherrarnas interna fejder. Rörelsen hade från början stöd av den etablerade kyrkan men gick snart sin egen väg. De aktiva märkte snart att det behövdes organiserad makt för att sätta stopp för rovriddarna. En falang sökte svaret i mer auktoritära hierarkier och arbetade för stärkt kungamakt som motvikt mot aristokratin, medan en annan såg det i ökad demokrati och organiserade bönder och borgare för att riva ner riddarnas borgar och tvinga dem att hålla fred [12].

Denna falang gav upphov till kommunrörelsen när den år 1077 samlade alla invånare i staden Cambrai i Flandern runt ett löfte att solidariskt sätta ett stopp för riddarbråken i grannskapet. Kommunrörelsen spred sig snabbt och tog på sig allt större ansvar i fredens tjänst. Så stor att den etablerade kyrkan skyndade sig att bannlysa rörelsen -- men de kunde inte hindra kommunrörelsen från att med tiden sätta upp jämlikheten och medborgarandan som ett politiskt ideal som bröt sönder feodalsystemets över- och underordning.

I samband med senmedeltidens demokratiska uppvaknande växte den folkliga funktionärsfientliga rörelsen kraftigt (se nedan). Antiklerikala ideologier höll samman de demokratiska rörelserna. Husiter vann militära framgångar mot överheten i östra Tyskland på ett antiklerikalt och radikaldemokratiskt program, och lyckades under tjugo års tid slå den ena kejserliga armén efter den andra. Kyrkan tvingades till reträtt och utlovade reformer under en serie krismöten i början av fjortonhundratalet.

Av dessa reformer blev inte mycket. Den ledande kyrkliga hierarkin, som helt hade anpassat sig till att bli en härskarorganisation bland andra för att överleva som juridisk person efter Cluny-rörelsens recept, stod redan för långt bort från de de egna medlemmarna.

Under den revolutionära epok när världsmarknadssystemet bröt in var det de antiklerikala rörelserna som fångade upp folkets opposition mot nyordningen. I hela det berörda område som inte dominerades av den spanska militärmakten segrade de också tillfälligt eller permanent i form av reformationen som berövade funktionärerna mycket av makten.

I både Nederländerna och England var det kristen jämlikhetsideologi, byggd på lekmannamakt, som var det sammanbindande kittet för de rörelser som störtade den kungliga militärdiktaturen och inledde utvecklingen mot integration av de direkta producenterna i samhället (se kapitlet Skatteuppror och puritaner, Kapitel 4). I de områden som världsmarknadssystemet förvandlade till periferi och bakvatten -- Tyskland, Skandinavien -- exploaterades antiklerikalismens och reformationens folkrörelse av staterna som en nationalistisk försvarsideologi gentemot centrumstaterna.

Den kristna rörelsen har fortfarande en potential som har visat sig i befrielsekyrkor bland slumbefolkning och lantarbetare i Sydamerika och i kamp mot diktaturer i exempelvis Polen, Sydafrika, Filippinerna och Korea. Potentialen är kristendomens insisterande på alla människors jämlikhet, en jämlikhet som bygger på synen på livet som givet lika åt var och en, av en princip som står över alla människoskapade hierarkier och klasskillnader.

Det finns emellertid påtagliga svagheter. Genom hela kristendomens historia har en överbetoning av ideologi varit funktionärsväldets och de intellektuellas främsta källa för maktutövning. Även i reformrörelser som har syftat till att avskaffa funktionärernas makt har denna ideologifixering i slutänden lett till nya funktionärsvälden. Och att rörelsens kärna är ideologi och språk, och inte en social kategoris konkreta tillvaro, skapar lätt en grundval för falska solidariteter.

 

Torrbältets folkrörelser

Den islamska rörelsen föddes liksom den kristna för att hävda det jämlika människovärdet. Men till skillnad från kristendomen, vars udd riktades mot de politiska projekten, var islam själv ett politiskt projekt. Att bygga den goda staten har genom fjortonhundra år varit rörelsens ouppnåeliga mål. Men under tiden, och i förbigående, har rörelsen byggt upp ett civilt samhälle av stor styrka och flexibilitet.

Liksom kristendomen föddes islam i ett gammalt samhälles sönderfall, i det här fallet det arabiska klansamhällets upplösning inför de bysantinska och persiska imperierna och inför imperiernas ökande handel. Liksom kristendomen var islam svaret på klasskiktning och ökande osäkerhet i en ny samhällsordning [13].

Islam grundades som en gemenskap som skulle ersätta de degenererade klanerna; en gemenskap grundad på jämlikhet, rättvisa och rättrådighet på samma sätt som öknens klansamhälle hade varit. Liksom kristendomen, som hade givit många av islams idéer, grundades jämlikheten i att vars och ens liv var givet utan motprestation av en princip som stod över alla andra.

I det politiskt splittrade Arabien fick islam statlig makt på mindre än tio år. År 622 valdes dess ledare Muhammed till skiljedomare i Yathrib, dagens Medina, som höll på att slitas sönder av inbördesstrider. Islam fick här ett tillfälle att praktisera sina principer utifrån en maktposition.

I början hade islam strålande framgång. Av det splittrade Yathrib smiddes en framgångsrik armé. År 630 erövrades Mecka. Framgången födde entusiasm och inom bara några år erövrades Syrien och Irak, vars invånare hälsade islam som en befriare från det bysantinska respektive det persiska oket.

Den lätt och snabbt erövrade statsmakten har präglat islam alltsedan dess. Social revolution var rörelsens mål, och regeringsmaktsstrategin, dvs att få makt genom att sitta i regeringen, sågs som en rimlig genväg till målet. Den goda staten förblev länge islams mål och har nu återigen dykt upp som målet i de islamistiska rörelserna. Detta har legat nära till hands i en rörelse som har tenderat till att se uppehållande av den islamska lagen, dvs av de perfekta rutinerna för mänskligt handlande, som det yttersta målet. Medan den kristna rörelsen i princip var skeptisk till regler såg den islamska sådana som oundvikliga hjälpmedel för att upprätthålla det goda samhället.

Den första allvarliga konflikten inom islam orsakade på så sätt omedelbart inbördeskrig och revolution. Hundra år efter islams erövring av Syrien och Irak styrdes de islamska områdena fortfarande av en arabisk stamaristokrati, ättlingar av de första erövrarna. De betraktade dem som anslutit sig senare till islam som mindre värda och utsatte dem för diskriminering av olika slag, trots att islams principer föreskriver jämlikhet inom rörelsen. Den naturliga reaktionen bland de diskriminerade var att i namn av 'äkta' islam och organiserade i religiösa sekter, shi'a och kharij, göra uppror mot aristokratin och bidra till att en ny regim kom till makten, den abbasidiska år 750.

Detta mönster höll i sig under ett par hundra år. Den abbasidiska regimen kunde inte heller leva upp till de islamska principerna. Nya religiösa sekter bildades av bönder, arbetare, slavar och andra som förtrycktes i det abbasidiska imperiet, och med syfte att upprätta den goda muslimska staten. Dessa sekter --muqannasekten, babaksekten, zanjsekten och den mest framgångsrika av dem, ismailirörelsen -- hade alla samma kännetecken som Muhammeds ursprungliga gemenskap: jämlikhet och rättfärdighet mellan medlemmarna, en gudomligt inspirerad ledare, men inga förpliktelser utåt. Principerna gällde bara internt inom rörelsen. Zanjrörelsen, som var en revolutionär rörelse av slavar i saltbassängerna söder om Basra under åren 869-883, höll sig exempelvis själv med slavar som var lovliga eftersom de var 'otrogna', inte hörde till rörelsen.

De flesta av dessa rörelser blev aldrig mer än utmanare, upprorsrörelser som kunde hålla någon del av imperiet med väpnad makt under en tid. Men ismailirörelsen, som var en utbrytning ur shi'a-rörelsen och menade att bara en kommunistisk egendomsgemenskap kunde garantera den islamska jämlikheten, upprättade en bestående statsmakt i Jemen, Bahrein och Tunisien strax efter år 900 och i Egypten ett par generationer därefter. Ismailistaten, en hårt centraliserad och hierarkisk apparat i syfte att administrera fram det goda islamska samhället, urartade så småningom i militärdiktatur varefter den rörelse som hjälpt den till makten bröt samman.

Mönstret upprepades under ett par hundra år i varje nytt muslimskt område. Den störste muslimske samhällsvetaren, Abd-ar-Rahman Ibn Khaldûn, har beskrivit hur Maghreb under tolv- och trettonhundratalen levde igenom flera liknande vågor: en folklig rörelse entusiasmerad av en islamsk väckelse erövrar statsmakten och etablerar sig som militärbyråkrati. Efter någon generation har den korrumperats varefter en ny folklig rörelse entusiasmerad av en ny islamsk väckelse gör uppror och tar makten [14]. Att upprätta de perfekta rutinerna för samhällslivet visar sig vara självbesegrande.

Efter några hundra år förändrades mönstret. Det perfekta islamska samhället föreföll omöjligt att uppnå med hjälp av statsmakten -- varje statsledning blev ofelbart korrumperad och såg mer till det egna kotteriets intressen än till den muslimska menighetens. De muslimska aktivisterna drog därför bort sitt stöd från kalifatet, vilket fick två konsekvenser.

För det första blev det fritt fram för krigsherrar att lägga beslag på statsmakten när denna inte längre hade någon islamskt motiverad legitimitet. Iran styrdes av militärdiktaturer redan från niohundratalet, Irak, Syrien och Egypten från tiohundratalet. De tog inte bara hand om imperiets provinser, de krossade också deras härskande klasser -- jordägare och storköpmän -- och vållade kaos i det civila samhället.

För det andra tvingades folk i gemen organisera sig i den allmänna förvirringen. Det var först nu som en majoritet i Västasien/Nordafrika blev muslimer. De grupper som naturligt fick rollen att organisera det civila samhället -- och dessutom det mesta av redistributionen -- på nytt var de muslimska aktivisterna av vilka två typer utkristalliserades.

En typ var de akademiskt utbildade, 'ulama. De utvecklade de juridiska sidorna hos islam och tog sig an att reglera det civila samhällets principer i byn eller kvarteret. På det området hade man stor framgång -- än idag är t.ex. mordfrekvensen lägre i islamländerna än på annat håll. Men politiken och samhällsstrukturen lämnade man också i fortsättningen därhän. Så länge makthavarna skyddade folket mot erövrare och banditer fick politiken se ut hur som helst; den kom att uppfattas som en värld som den islamska lagen inte rådde på. Samtidigt gav man upp islams ursprungliga jämlikhetsideal som ogenomförbart. "På så sätt accepterade alla sunnis världen som den var, men avstod ändå från att ge sitt fulla gillande genom att vägra delta i politik", sammanfattar Lapidus deras attityd.

'Ulamas juridiska betraktelsesätt blev ett starkt stöd för den intellektualisering av rörelsen som låg latent på samma sätt som hos kristendomen -- när ideologin, språket, fokuserades på tillvarons natur istället för på rörelsens praktik blir resultatet gärna avmobilisering av lekmännen och mer makt för de intellektuella. Konflikter mellan klasser och intressen uttrycktes alltmer som konflikter mellan olika juridiska skolor vilka organiserade menigheten bakom sig.

Någon egentlig klyfta mellan funktionärer och lekmän uppstod dock inte, eftersom funktionärerna aldrig byggde upp någon enhetlig disciplinär organisation till skydd för sin makt. De förblev kopplade till lokala juristskolor, madrasa, och traditioner som ofta låg i strid med varandra. Dessa motsättningar exploaterades av folkliga rörelser som byggde allianser med den ena eller andra skolan. Från fjortonhundratalet och framåt exploaterades de också av den ottomanska militärstaten som så småningom kunde förvandla de islamska funktionärerna till en alltmer svekfull statlig byråkrati i det islamska kärnområdet i Västasien och Nordafrika.

En typ var de engagerade lekmännen. De organiserade sig istället i sufiska brödraskap där andan var viktigare än de juridiska formerna, ungefär på samma sätt som Europas radikalkristna rörelser. De sufiska brödraskapen var de gemenskaper som organiserade alla de folkliga rörelser inom islam som gick utöver de lokala. De organiserade sjukvård, utbildning, hotellverksamhet och stöd till de fattiga, en sorts alternativsamhällesmekanism som dock aldrig utmanade det officiella samhället. Det oformalistiska synsättet betydde inte att sufismen var 'kättersk' i religiösa termer; inom islam var nämligen lekmannainitiativ alltid möjliga, eftersom de professionella inte förmådde ena sig till skydd för någon ensamrätt.

I Iran gjorde ett sufiskt brödraskap, safaviderna, ett sista försök att förverkliga idén om det det perfekta muslimska samhället genom statlig makt i en bondestödd revolution år 1501. Safaviderna stod shi'ismen nära och i sin iver att stödja denna riktning medverkade de till uppkomsten av ett organiserat prästerskap, något som annars saknas inom islam. De shi'itiska 'ulama fick därmed resurser att upprätta en hierarki med oberoende finansiering och utvecklade snart en egen oberoende maktutövning. Precis som tidigare försök misslyckades safaviderna att leva upp till anspråken på 'den perfekta staten' och blev alltmer korrumperade. 'Ulama kunde dock i kraft av sitt oberoende behålla sin prestige medan den safavidiska staten föll sönder.

Också i Sahel -- området söder om Sahara -- användes Islam som språk för folkliga rörelser. Islam spreds dit av köpmän som etablerade handelsstäder för fjärrhandeln under den medeltida högkonjunkturen och togs upp av lokala överklasser som ville hänga med i den globala utvecklingen. Det var dock först i samband med att klansamhället började utsättas för tryck från europeernas slavhandel som Islam blev en angelägenhet för många. Främst var det hotade boskapsskötare och bönder som utryckte sina rättfärdighetskrav gentemot de traditionella aristokratierna, och då använde det islamska språket mot vad de uppfattade som skenmuslimer och organiserade sig i sufiska brödraskap. Ibland hade de framgång och grundade stater, vilka i många fall kunde genomföra verkliga reformer till majoritetens fördel men lika ofta degenererade de till nya eliter som exploaterade rättslösa bönder och boskapsskötare.

När världsmarknadssystemet spreds i det islamska området var det islam som blev den organiserande kraften för det motstånd som fanns. Motståndet organiserades som reformrörelser av olika slag, där syftet var att rensa bort sena tiders korruption av läran, ungefär som kristendomens reformrörelser på fjortonhundra- och femtonhundratalen. Förmågan till motstånd var störst i islams ytterområden, i Maghreb, Sahel och Indonesien, och minst i Västasien. Förklaringen är enligt Lapidus att 'ulama i den ottomanska staten lät sig användas som myndigheter och därför förlorade sin folkliga legitimitet. I periferin behöll de sitt oberoende och därmed också sin folkliga bas. Det kan också uttryckas så här: I det ottomanska imperiet fick de folkliga sufiska rörelserna inget stöd av de islamska funktionärerna när de försökte göra motstånd och hade därför svårare att utnyttja islam som mobiliserande kraft. Exempel kan man se alltifrån Algeriet till Sudan -- se vidare kapitel 4 [15].

Inte förrän i slutet av nittonhundratalet har islam blivit en mobiliserande kraft i större skala mot centrums maktanspråk. En orsak kan vara att islam idag frigjorts från statlig kontroll. Därmed kan islamisterna gripa tillbaka på den ursprungliga islamska strategin, erövrandet av statsmakten, som främsta form för förändring av världen. Men eftersom staten i världsmarknadssystemets värld främst är en garant för stabi-liteten är det en ganska tvetydig strategi om man vill förändring. Mer om detta i kapitel 4 och 6.

 

Indiska lokalsamhällen

De folkliga rörelser som bröt ner imperiet i Indien på sjuhundra- och åttahundratalen skilde sig på ett väsentligt sätt från rörelserna i väster: de hade ett mycket svagare fokus på jämlikhet och allas lika värde. De strävade efter oberoende från staten i det befintliga civila samhällets namn, och brydde sig föga om att detta civila samhälle var uppbyggt omkring klasskillnader, klientnätverk och statushierarkier [16].

Redan runt år noll uppstod visserligen en nära parallell i Indien till Västasiens kristendom och islam. Det var bhaktirörelsen, en bred lekmannarörelse i den urbana underklassen, baserad på traditionell folklig religiositet. Bhaktirörelsen riktade sig lika mycket mot det civila samhällets klass- och statushierarkier som mot imperiets ämbetsmannaeliter. Den fördömde exempelvis de traditionella ritualer som framhävde de intellektuellas ärftliga skrå, brahminernas, betydelse och som de fattiga ändå inte hade råd med. Den var dessutom fientlig till de mäktiga och statsunderstödda buddhistiska munkordnar som hade avskilt sig från samhället i sin förnämhet och mest ägnade sig åt att exploatera bönder eller organisera fjärrhandel med Kina [17]. Buddhismen var själv ursprungligen en gnostisk proteströrelse mot klass- och maktskillnader. Men den hade ganska tidigt koopterats av staten med hjälp av gåvor och myndighetspositioner, något som gick lätt eftersom den på gnostiskt vis betonade insikt istället för jämlikhet.

Bhaktirörelsen lyckades sämre än kristendomen och islam hålla intellektuella skuggrörelser i schack. Jag föreställer mig att det berodde på att de indiska intellektuella hade en stark intern sammanhållning inom brahminskrået vilket deras motsvarigheter i Västasien och Europa saknade. Bhaktirörelsen distanserade sig inte heller lika starkt som kristendom och islam från den tradition där dessa intellektuella hade sin förankring. Därför hade brahminerna en jämförelsevis lätt uppgift att ansluta sig till rörelsen på ett ytligt sätt, för att med hjälp av sin traditionella status och sina traditionella maktmedel ta över kontrollen. Detta gjorde de genom att lyfta fram två element i bhaktirörelsens program: fiendskapen mot imperiets byråkrati och misstänksamheten mot de buddhistiska klostren. Naturligtvis förkastade de bhaktirörelsens jämlikhetsfilosofi. Istället betonade de lokalsamhällets och gruppens rätt gentemot staten och t.o.m. gentemot samhället -- med alla lokalsamhällets hierarkier i behåll.

Brahminerna organiserade det civila samhället genom kasterna, som är en komplex och pragmatisk kombination av klaner och skrån och som nu systematiserades för första gången. De som brahminerna inte hade användning för i sin samhällsorganisering ställdes utanför, liksom de som vägrade låta sig organiseras på brahminernas hierarkiska villkor. De blev kastlösa, vilket innebar att de vägrades medborgarrätt i brahminernas civila samhälle.

Bhaktirörelsens tradition har trots detta relativa misslyckande förblivit levande och har genom Indiens historia fungerat som folklig organiseringsform, ungefär som de radikalkristna rörelserna i Europas medeltid, eller sufirörelserna inom islambältet [18].

Bhaktirörelserna organiserades runt en personlig gudsupplevelse, ungefär som de kristna frikyrkorna i vår tid. Organisatoriskt sett var de sekter, dvs de gjorde knivskarp skillnad mellan 'inom' och 'utom' organisationen. De flesta förkastade brahminernas krav på överhöghet liksom de förkastade kastväsendet, eller åtminstone vägrade erkänna dess betydelse. Flera bhaktirörelser blev öppet politiska under tryck, som t.ex. den gren i Punjab som utvecklades till sikhrörelsen i kamp mot Moghul-imperiets fogdar på femtonhundratalet, liksom den gren i Maharashtra som utvecklades till Mahrata-federationen av samma skäl hundra år senare.

Hinduismen lyckades med sitt omedelbara mål. Den lyckades krossa imperiet, med dess skatteutpressningar och strävan efter byråkratisk centralstyrning. Efter sexhundratalet var makten lokal i Indien, och utövades genom det civila samhällets ömsesidigheter snarare än genom statliga ämbetsmannahierarkier, även om det var brahminerna som stod för det civila samhällets maktutövning.

Men hinduismens brist på intresse för jämlikhet och folklig kontroll över övergripande samhällsprocesser fick dyra konsekvenser för den indiska kulturen.

Det indiska civila samhälle som hinduismen ville skydda visade sig helt ur stånd att motverka eller ens kontrollera imperiebyggen genomdrivna av främmande ockupationsarméer, först centralasiatiska från tiohundratalet och femhundra år framåt, och därefter europeiska. Fokus låg på det civila samhället, och statligt våld sågs som något irrelevant och opåverkbart, ungefär som vädret, något för andra att bekymra sig om.

Det indiska civila samhället visade sig också utvecklas till ett av de mest klasskiktade i världshistorien. Europeiska besökare under sextonhundra- och sjuttonhundratalen -- då jämlikheten inte var mycket att skryta med i Europa heller -- noterade såväl de skriande kontrasterna mellan fattiga och rika som den obefintliga samhällssolidariteten hos indiska skrån och kaster som i eget intresse gärna sålde ut sina landsmän ur andra skrån och kaster till ockupanterna [19].

Det var inte förrän under det gemensamma motståndet mot det brittiska imperiet under nittonhundratalet som kast- eller skråöverskridande rörelser började byggas upp [20]. Och fortfarande domineras indisk politik av extremt våldspräglad gruppkonkurrens som vare sig tar hänsyn till samhällsintressen eller övergripande principer eftersom sådana knappast existerar i den hinduiska traditionen [21].

Kristendomen, islam och hinduismen, liksom den antibyråkratiska taoismen i Kina, kallas alla religioner, eller universalideologier, ideologier om tillvarons totalitet. De är exempel på hur folkliga rörelser med stora mål har tvingats svara på de yttersta frågorna för att formulera ett tillräckligt kraftfullt språk att möta sin tids förtryckares självrättfärdiganden med, eller traditionellt uttryckt formulera sig i religiösa termer [22].

De är också exempel på hur kraftigt ideologiserade rörelser lätt förlorar sin egen kärna ur sikte, fångas av oväsentligheter och knyter irrelevanta solidaritetsband med nya förtryckare på grundval av en ideologisk snarare än en social identitet.

Spänningen mellan behovet av ett totalt språk och faran för falska solidariteter har fortsatt att styra de folkliga rörelserna efter en något irrande kurs, och någon lösning på dilemmat har såvitt jag vet inte formulerats ännu. Arbetarrörelsens marxister försökte för hundra år sen att en gång för alla göra upp med de falska solidariteternas fälla, med ringa framgång, och för närvarande ser det ut som om de gamla invanda totalideologierna är på frammarsch igen. Kanske problemet är olösbart. Kanske är det nödvändigt för en rörelse att använda så starka ideologier att de besegrar även rörelsen själv, på samma sätt som det är nödvändigt att använda så starka organisationer för att försvara det civila samhället med att de krossar också delar av det civila samhället. Kanske befrielsen alltid kostar något. Men det är inget mot vad alternativet kostar.

 

Senmedeltida demokratirörelser

De århundraden som föregick världsmarknadssystemet var också en tid av mycket kraftfull folkrörelsemobilisering. Man kan säga att det var som svar eller reaktion på denna mobilisering som världsmarknadssystemet organiserades.

Från åttahundratalet växte en internationell handelsekonomi fram på den eurasiska kontinenten, med handelsvägarna skyddade av de stora islamska imperierna. Ekonomin hade fyra kärnor: Kina, Indien, Västasien/Egypten och Europa. Kina var mest avancerat, både tekniskt och organisatoriskt; Europa som blev delaktigt i systemet först på elvahundraalet var mest efterblivet [23].

Både handelskapital och industriellt kapital växte. Främst handlade man med dyrbara varor som kryddor och ädelstenar som inte ställde för stora anspråk på transportmedel. Men samtidigt uppstod en mer volyminriktad handel, baserad på textiler, och i Kina fanns en livaktig fabrikstillverkning av metaller och porslin.

Den traditionella makt som byggde på innehav av jord fick på detta sätt konkurrens -- och stöd. Nya hierarkiska strukturer kompletterade de gamla. Till aristokratiska krigsherrars anspråk på tvångsarbete, tribut och domsrätt fogades köpmäns nya och i allmogens ögon besynnerliga förmåga att trolla med räntor och priser.

De som drabbades av denna utveckling var framför allt bönderna. Medan handelsvägarnas noder, städerna, växte i rikedom, och överskott murades i form av katedraler och moskeer, ökade misären bland de direkta producenterna. Jordar som avkastade allt mindre användes i allt större omfattning för kommersiell produktion för betalningsstarka marknader, t.ex. fåruppfödning och vinodling, och allt mindre för odling av mat åt den växande befolkningen av fattiga. I Europa började det leda till massundernäring i början av trettonhundratalet [24]. I städerna ledde den gryende masstillverkningen för export till proletarisering av de direkta producenterna; i textilstäderna i Flandern och Norditalien var det inte längre självständiga hantverkare som vävde och spann, utan egendomslösa arbetare. Kinas och Västasiens hantverkare klarade sig bättre enligt Abu-Lughod.

Den ekonomiska tillväxten följdes av ett auktoritärare samhällsmönster. I Västasien och Indien tog krigsherrar makten. Kina ockuperades av mongoler för vilka handeln och skyddet av de egna etniska privilegierna var det främsta intresset. I Europa började stat och kyrka centralisera sin makt. Det var nu som kyrkan började bränna kättare, nästan undantagslöst fattigfolk som försökte finna förklaringar på och räddning ur den misär de hade hamnat i [25].

I mitten av trettonhundratalet gick denna internationella struktur under och handeln bröts. Varför? Det finns olika teorier.

Politiska teorier pekar på att handelsvägen över Centralasien inte kunde upprätthållas när det mongoliska imperiet splittrades mellan stridande klaner och rövarband. Men det fanns andra handelsvägar som också de blev mycket mindre livaktiga utan att internmongoliska strider kan förklara den saken.

Demografiska teorier pekar på hur digerdöden, som själv följde de nya handelsvägarna, tog livet av 25-30% av befolkningen i Europa och Asien och allra värst drabbade handelsstäderna. Det är den förklaring som Abu-Lughod föredrar. Men den stora kraschen kom redan 1340, nio år före digerdöden [26].

Kanske var det också ekonomiskt ohållbart i längden med en internationell ekonomi vars kostnader inte kunde vältras över på någon utomstående periferi utan helt måste betalas av de direkta producenterna i varje centrum för sig. Kanske kunde det alltmer utarmade jordbruket inte längre bära upp en så prunkande överbyggnad.

Oavsett orsak torkade den livaktiga internationella handeln ut efter mitten av trettonhundratalet och systemet föll. Därmed bröt det omedelbart ut strider om arvet.

Inom överklassen började man förbittrat strida om det krympande överskottet, i synnerhet i de tidigare mest kommersialiserade områdena. I Frankrike och Flandern bröt det s.k. hundraårskriget ut mellan rivaliserande grupper av aristokrater. I Norditalien förde tungt beväpnade ligor krig med städer som byte.

På kort sikt var det folkrörelserna som drog det längsta strået.

Den exploatering som följde i den internationella ekonomins spår hade givit upphov till ett folkligt motstånd, som växte hela medeltiden igenom. Motståndet blev extremt framgångsrikt så snart ekonomin hade havererat och överklasserna hade förlorat verktyget för sin makt. Senmedeltiden blev en tid av folkrörelseburen demokratisering och ekonomiskt uppsving för de direkta producenterna, i synnerhet i Europa och Kina.

I Europa var rörelserna splittrade men lyckades ändå upprätthålla en samtidighet där delarna stärkte varandra. Från en sporadisk början i början av trettonhundratalet växte de till en våg vid seklets mitt, en annan en generation senare, och slutligen en som varade hela 1400-talet med husitrörelsen som höjdpunkt [27].

Av berättartekniska skäl kan vi dela upp rörelserna i bondeuppror, stadsrörelser och radikalkristna rörelser.

 

Byar mot godsägare

Bondeuppror: Bönder är, enligt t.ex. Eric Wolf, "odlare vars överskott överförs till dominanta härskargrupper som använder överskottet både för att bekosta sin egen levnadsstandard och till att distribuera resten till grupper i samhället som inte odlar men måste försörjas för sina särskilda varors och tjänsters skull". Men i ett folkrörelseperspektiv är det kanske väl så givande att definiera dem som medlemmar i jordbrukande byar eller socknar. Som by- eller sockenbor har de ett intresse av att kollektivt bestämma över byns regler för arbete, liv och konsumtion, men däri råkar de i konflikt med andra som anser sig ha samma rätt, i första hand de härskargrupper Wolf talar om, t.ex. aristokrater, stater eller kapital, som vill flytta fram positionerna för sin exploatering [28].

Byarna eller socknarna -- byarna är viktigast i tätbefolkade jordbrukarområden och socknarna i glesare boskapsskötartrakter -- ger bönderna tillgång till en offentlighet och en organisering med oerhörd symbolstyrka och sammanhållning. Eftersom bonden är beroende av sin by för sin överlevnad är det bokstavligen omöjligt för honom att svika byn i en konflikt med utomstående. Men organisationsformen har också sina begränsningar: det är oftast svårt för byar att samarbeta. Konflikten mellan byar och utomstående överklasseliter eller rutiniserade institutioner gäller alltid lokalt, varje by för sig. Bara i några få men omskrivna fall har byar förenats över hela regioner eller länder i kamp mot gemensamma motståndare; det har uteslutande inträffat därför att motståndarna i dessa fall uppträtt samfällt, eller att andra rörelser hade skapat en grund för samtidighet mellan byarnas kamp.

Eftersom bonderörelser är byars försvar mot utomståendes krav leds de alltid av byarnas förnämsta och och mest välbeställda medlemmar. Ofta har dessa bondeledare beskrivits som rika. Men att vara rik enligt bonderättens principer innebär att utöva representativ makt och att ha förpliktelser mot bysamhället. Enligt bonderätt innehåller varje rättighet en skyldighet och ägande innehas som ett förtroende, på samma sätt som makt i folkliga rörelser i allmänhet. För överheten är å andra sidan ägande och ställning uteslutande rättigheter som inte ställer några krav på motprestationer. Konflikten mellan dessa två principer, bonderättens ägande-som-skyldighet och den romerska rättens ägande-som-rättighet, pågår än idag.

Under medeltiden stod konflikten främst mellan bönderna och aristokraterna eller adeln, dvs de beväpnade ligor som för det 'beskydd' de gav byarna ansåg sig ha rätt både att lägga beslag på en del av byns överskott och att i sista hand besluta över byarnas liv. Under hela medeltiden rådde ständigt pågående, strikt lokala, konflikter mellan byar och aristokrater om gränserna mellan byarnas självstyre och aristokraternas självpåtagna rätt. Konflikterna uttrycktes med våld, eftersom de institutionaliserade formerna att lösa konflikter var dåligt utvecklade. Ofta lyckades bönderna ganska bra, i kraft av sin mängd, med att hålla aristokraternas anspråk på en uthärdlig nivå, även om de lyckades allt sämre under tolvhundratalets handelsuppsving.

Efter krisen 1350 blev konflikterna mer påtagliga. Då försökte aristokraterna kompensera sig för de förluster de lidit genom jordens överexploatering, den minskade handeln och digerdöden, genom att öka sina krav på byarna. Byarna svarade med uppror som sammantaget blev ganska framgångsrika, trots att de statsmakter som aristokratierna organiserat gentemot varandra också lika bra kunde användas mot bönderna [29].

Böndernas krav var byns rätt till allmänningarna, låga och fasta arrenden samt avskaffande av diverse godtyckliga avgifter. Dessa krav var direkt kopplade till 'frihet från livegenskap', dvs juridisk jämlikhet och förhandlingsrätt med godsägaren. Kraven grundade sig i vad några har kallat moralisk ekonomi, dvs uppfattningen att alla har rätt till åtminstone existensminimum och att det är samhällets, dvs byns men också utomstående eliters, skyldighet att iaktta denna rätt [30]. Metoderna var främst ockupation av allmänningar, plundring av godsägarens egendom, bränning av godsägarens hus och framför allt av hans arkiv där böndernas skyldigheter kunde finnas registrerade -- alltsammans lokalt. Naturligtvis behövde bönderna långtifrån alltid ta till våld, ofta räckte det outtalade hotet i en förhandlingssituation till att åtminstone komma fram till ett avtal av något slag. Ofta förde bönderna dessutom juridiska processer mot aristokrater, utan att lyckas särskilt bra med detta.

Ett ytterligare krav som växte i betydelse var minskning av de statliga skatterna. De var huvudskälet till ett av de bittraste bondeupproren under hela medeltiden, i Flandern 1323-1328, där bönderna till slut förlorade i den direkta sakfrågan trots att de förenade sig över hela landet och trots att de allierade sig med städernas hantverkare.

En ny skatt var också en av de utlösande faktorerna för det bäst beskrivna bondeupproret, det engelska upproret 1381. En annan var en ny lag -- 'Statute of labourers' -- som gav statligt stöd åt godsägare som pressade ner löner och arbetsvillkor. Annars var detta uppror ett inslag i en revolutionär våg som drog genom Europa omkring 1380 och satte skräck i överheten. Trots att den bondearmé som belägrade London till slut besegrades anses det av tradition att det var detta uppror som tvingade den engelska överheten att börja avveckla livegenskapen [31].

I andra fall var det godtycklig behandling som utlöste konflikten. Jacqueriet, upproret i Ile de France 1358, utlöstes av riddararméernas härjningar under det s.k. hundraårskriget, då byarnas strävan att skydda sig trappades upp till ömsesidigt förintelsekrig.

Förebilden och inspirationskällan för de senmedeltida bonderörelserna var de sydtyska fjällbönderna, som redan i början av trettonhundratalet slog tillbaka de nya aristokratiska maktanspråken. Fjällbönderna hade till skillnad från de flesta bönder ekonomiska resurser eftersom de kontrollerade alppassen, och ansågs därför av handelsstäder som Zürich och Bern som värdefulla allierade. När de år 1315 förintade en aristokratisk ryttararmé gav detta eko i hela Europa. Böndernas och städernas gemensamma rörelse kunde därefter på ett par hundra år befria alpdalarna från aristokrater och undgick också de kungliga militärdiktaturerna på femtonhundra- och sextonhundratalen. Med tiden utvecklade sig dock konflikter mellan bönderna och städernas borgerskap, av vilka det senare gärna investerade i jord och kom att betrakta bönder som lovliga exploateringsobjekt, varför rörelsen mattades av så småningom (not 32).

Janken Myrdal har kartlagt var och när de mest framgångsrika bonderesningarna ägde rum. De områden i Europa som utmärker sig är Skandinavien, Alpländerna och länderna runt Nordsjön. Inga gemensamma kriterier binder samman dessa länder. Visserligen har bönder visat sig starka och slagkraftiga i områden där riddarväsendets militärteknik är till sin nackdel, som i Ditmarskens träsk och Sveriges skogar. Men i första hand, säger Myrdal, handlar det om traditioner som växer fram successivt. I vissa områden kom folk att uppfatta det som nödvändigt med uppror medan andra bara uppfattade det som farligt [33].

Den organisatoriskt mest välutvecklade bonderörelsen, liksom en av de mest framgångsrika, var den katalanska remensan som pågick mellan 1448 och 1483. Den började som böndernas kollektiva förhandling om friköp från vissa godtyckligheter, delvis under utnyttjande av konflikter mellan kungen och aristokratin. När aristokratin bröt förhandlingarna drev bönderna igenom sin ståndpunkt med vapenmakt, stödda av landsomfattande bondemöten, valda representanter och allmän värnplikt 'en soldat per tre hushåll'.

Periodens sista och största bondeuppror var det tyska bondekriget, som år 1525 spred sig från Baden över hela södra Tyskland. Det kom som kulmen på en serie bondeuppror och sammanföll med radikalkristet färgade hantverkarrörelser i städerna, ett skäl till varför lokalt begränsade bondeuppror kunde sprida sig över ett så stort område. Ett annat skäl var att motståndet riktades mot statligt intrång och inte bara mot aristokratiskt. Vid den här tiden var nämligen de tyska furstarna i färd med att bygga upp legoarméer och införa romersk rätt, vilket krävde både höjda skatter och avskaffande av böndernas representativa syn på ägandet. Av böndernas krav, sammanfattade i de Tolv Artiklarna, framgår att målet för bönderna var byns självstyre, dvs rätt till sina egna allmänningar, rätt att välja sina egna ämbetsmän, rätt till sin egen lag, bort med ensidiga förpliktelser [34].

Bönderna besegrades men i det område resningen ägde rum genomfördes ändå många av deras krav, tills 1500-talets stora försämring drabbade även dem någon generation senare.

 

Hantverkare mot köpmän

Städernas kommunala rörelse hade två mål. Liksom böndernas rörelser syftade de till att hävda kommunernas självstyre gentemot utomstående makthavare, mot aristokrater och mot staten. Men samma rörelser syftade också till att hävda kommunernas interna jämlikhet, att hävda hantverkares och arbetares ställning gentemot de rikare köpmännen [35].

Städernas kommunala rörelse hade sitt ursprung i den radikalkristna fredsrörelsen. Dess kärna det jämlika fördraget mellan stadsbor som gemensamt värnar om sin stad. Men under den ekonomiska högkonjunkturen efter 1150 kunde köpmännen lägga allt mer av makten över kommunen i sina händer. Stad efter stad kom att domineras av ett fåtal rika familjer som monopoliserade de kommunala förtroendeposterna och använde dem att frita sig själva från skatt och ge sig själva fördelar. Bördorna lades istället på hantverkare och lönearbetare, av vilka de senare blev allt fler.

Stadsrörelserna organiserades i hantverksskrån och var starkast och framgångsrikast i de mest urbaniserade områdena i Europa, i Flandern och Norditalien, där proletariseringen hade gått längst. Det var också där de började först. Redan i början av tolvhundratalet tvingades franciskaner medla mellan köpmän och hantverkare i Parma, Bologna, Vicenza, Verona och Milano, vilket resulterade i skattereformer, och i mitten av seklet strejkade arbetarna i Douai, Rouen, de brabantska städerna och först och främst Liège som blev nordsjökustens revolutionära centrum för femtio år framåt. I slutet av tolvhundratalet spreds rörelsen till städerna vid Rhen och i Sydfrankrike. Omkring 1290 reste sig hantverkarna i de flandriska städerna samtidigt och krävde demokratiska rättigheter och jämlik beskattning. Den gången besegrades de dock militärt.

Tjugo år senare tog vävarna i Brugge initiativet till ett gemensamt flandriskt stadsuppror mot den franska kungen, vilket ledde till att hantverkarmästarna i Flandern fick tillträde till städernas råd. Ungefär samtidigt gjorde hantverkarna revolution i många italienska städer, som t.ex. Firenze och Siena och fick plats bredvid köpmännen i styrelsen. I mitten av trettonhundratalet var det Rhenstädernas tur.

Dessa delvis mycket lyckosamma rörelser gagnade hantverkarmästarna, städernas medelklass, som efter femtio års strider hade nått sitt mål i stora delar av Europa -- maktdelning med köpmännen. En möjlig förklaring är att köpmannaaristokratin tvingades ge efter för en stark rörelse genom att kooptera de moderatare inom den. Arbetarna lämnades utanför; de förde vid mitten av trettonhundratalet ett lika miserabelt liv som någonsin och hade inte vunnit mer genom hantverkarmästarnas segrar än dessa hade varit tvungna att lova för att få stöd. Deras kamp för likaberättigande fyllde resten av senmedeltiden. Ur de skrån som dittills organiserat rörelsen för hantverkarnas likställighet började nu särskilda gesällskap urskilja sig.

I två omgångar, omkring 1350 och en generation därefter, revolterade gesällerna i Västeuropa mot höga priser och mot personskatter och stormade stadshusen. De hade en fördel i att digerdöden hade minskat tillgången på arbetskraft. Deras identitet som särskild grupp skild från mästarna hade skärpts av att dessa på många håll hade stängt skråna för nya medlemmar och gjort det omöjligt för gesäller utan familjeförbindelser att få mästarbrev.

En revolt som brukar få tjäna som ett exempel på arbetaruppror, var Ciompi-upproret i Firenze år 1378, ett grovarbetaruppror mot personskatter, matpriser och maximilöner. I Firenze hade köpmännen inte bjudit in hantverksmästarna i styrelsen. När de egenmäktigt höjde skatter och livsmedelspriser efter ett krig skyndade sig hantverksmästarna att begära stöd från gesällerna för att hävda sig. Dessa kom beväpnade till ett valmöte den 18 juni vilket de snabbt förvandlade till väpnat uppror.

Palatsen brändes, klostren plundrades, fångarna befriades och stadsstyrelsen blev tvungen att gå åtminstone hantverksmästarna till mötes. Två veckor senare presenterade gesäller och grovarbetare ett manifest där de krävde representation för sig i stadsstyrelsen. Rådet vägrade och som svar plundrade arbetarna stadshuset, brände arkiven, hängde stadens bödel och lade till kravet på att gäldfängelse skulle avskaffas och tvångslånen avskaffas. Rådet gav upp och överlämnade 22 juli stadsstyrelsen åt revoltörernas representanter -- som inledde en moderat reformpolitik samtidigt som de prompt demobiliserade den rörelse som fört dem till makten.

En månad senare tågade grovarbetarna ensamma till det nyvalda rådet för att kräva att programmet genomfördes. Efter några dagars förhalning släppte reformisterna lös militären mot arbetarna. Därmed krossade de sin egen bas och köpmannaaristokratin tog snabbt tillbaka makten. För att undvika upprepningar var denna noga med att i fortsättningen hålla sig väl med åtminstone de mer utbildade hantverkarna genom välfärdspolitik.

Mellan 1378 och 1382 revolterade hantverkarna i alla de urbaniserade områdena i Europa, i Italien och Flandern och t.o.m. i perifera städer som Montpellier och Braunschweig; i Schwaben slöt sig städerna tillsammans mot furstarna, och det var nu det schweiziska förbundet blev effektivt. I bakgrunden låg handelns sammanbrott, som gjorde revolter både nödvändiga och möjliga att genomföra, men de utlösande faktorerna var överallt lokala.

I Flandern utlöstes konfrontationen av en strid mellan Brugge och Gent som hotade Gents hamnarbetares arbetstillfällen. De revolterade, drog med sig textilarbetarna och brände fogdeborgen, och grannbråket förvandlades till en strid mellan arbetare och överklass i både Gent och Brugge och näraliggande städer.

Sammanbindande var de flamländska vävarnas solidaritet. Samtidigt var denna också rörelsens största svaghet eftersom andra yrken var misstänksamma mot vävarnas exklusivitet. Inte desto mindre kunde Gents vävare föra sin kamp till en kompromiss år 1385 och under tiden sätta exempel för andra arbetare och andra städer i Nederländerna och norra Frankrike. Man krävde högre löner och lägre matpriser respektive vägrade betala skatter, i Rouen attackerade man köpmännen, biskopen och fogdarna, i Saint-Ouen avskaffade man feodala titlar, i Paris dödade man skatteuppbördsmän och officerare, även i småstäderna vägrade man betala skatt.

Överallt var det arbetare som tog initiativet och tvingade mer välbeställda hantverksmästare och köpmän att välja sida, men ju längre man avlägsnade sig från Flandern desto mer var det kommunernas kamp mot utomstående makthavare som hamnade i förgrunden och ju mindre var det hantverkargesällernas kamp mot borgerskapet. Överallt, utom möjligen i Gent, lyckades borgerskapet efter någon tid ställa sig i spetsen för upproren, som de förvandlade till verktyg för egna intressen varpå gesällerna desillusionerades och staten kunde återställa ordningen. Men gesällernas kamp för den jämlika kommunen fortsatte under 1400-talet och mynnade så småningom ut i arbetarrörelsen (se kap 5 Lönearbetarnas försvar mot kapitalägarna).

 

Det ideologiska kittet -- kristen jämlikhet

Den ideologiska motiveringen till den senmedeltida underklassens kamp gavs av kristendomens jämlikhetsfilosofi och uttrycktes klarast av de radikalkristna rörelserna [36].

De radikalkristna rörelsernas kärna var protesten mot att kyrkan avskildes från samhället som en privilegierad kast. Från elvahundratalets katarer och valdenser, över tolvhundratalets minoriter, trettonhundratalets begarder, fjortonhundratalets husiter och till femtonhundratalets protestanter var motståndet mot de kyrkliga hierarkiernas lyx och överflöd det som gav rörelserna identitet och folklig kraft. Som ideal och alternativ ställdes den apostoliska fattigdomen.

De radikalkristna rörelserna utgick ofta ur kyrkans centrum. Seriösa kristna, ofta personer inom hierarkin, reagerade mot kyrkans egoistiska praxis och gav uttryck för sökande efter alternativ. Deras initiativ gav upphov till debatt om reformer, varvid lekmän som upprördes över kyrklig exploatering, prästerligt lyxliv och kyrkans ställningstagande för världsliga makthavare stödde reformsträvandena genom att engagera sig i kristna lekmannarörelser för ett seriösare liv. Ju större framgång dessa lekmannarörelser hade, desto större fiendskap väckte de inom kyrkohierarkin, som svarade med kättarstämpling och kättarbål. Ståndpunkter som besvarades med helgonutnämning när Franciscus uttalade dem möttes med dödsdomar när de kom från hans efterföljare. Det är inte teorier som är kätterska utan praxis: det självständiga handlandet, vägran att ordna in sig under hierarkin.

Kättarstämplingarna ledde sedan till växande opposition och radikalitet, till utbildande av radikaldemokratiska ideologier och vägran att erkänna kyrkohierarkins myndighet i någon form. Istället satte man upp de gamla urkunderna, främst bibeln, som auktoritet. Vissa rörelser, som elvahundratalets katarer odlade gnostiska tankegångar hämtade från den fornkristna oppositionen, medan tolvhundratalets franciskanska opposition letade också upp alternativa revolutionära auktoriteter, t.ex. Joakim av Fiore som talade om den nya eran av andlighetens och de fattigas herravälde som skulle bryta ut år 1260.

Även om kärnan alltid var opposition mot det organiserade prästerskapets privilegier och lyxliv utvecklade olika radikalkristna rörelser oftast egna ideologier som legitimering för sin opposition, ideologier som ofta satte dem i lika stark konflikt med varandra som med den officiella kyrkan. Katarerna i Sydfrankrike och Norditalien ansåg allt materiellt vara syndigt och ansåg att bara sakrament utdelade av syndfria präster var giltiga -- något som vållade dem växande problem eftersom syndfrihet alltid kunde betvivlas hos vem som helst. De franciskanska minoriterna, som avlöste dem som rörelse, ansåg att alla borde vara fattiga eftersom Jesus och apostlarna hade varit fattiga -- vilket skapade förlägenhet när någon påpekade att det i Bibeln talas om en "gemensam kassa". Lollarderna vände sig emot nattvarden som onödig magi medan husiterna ansåg den vara oundgänglig. Bara valdenserna undvek spetsfundiga teorier och höll fast vid kärnan: obehövligheten och skadan av ett privilegierat prästerskap.

De radikalkristna rörelsernas höjdpunkt var husitrörelsen i Böhmen under 30 år i början av fjortonhundratalet.

Den husitiska rörelsens materiella bas var att kyrkan i Böhmen ägde hälften av all jord och således utmanade både bönder och aristokrati. Ytterligare ett skäl till konflikt var att den tyska minoritetens privilegier.

Reformrörelsen i Böhmen avstod från början från alla extrema ståndpunkter och inriktade sig på att fördöma kyrkans mer påtagliga missbruk. Detta skapade ett brett stöd, men minskade inte kyrkans fientlighet, särskilt som rörelsen uppmuntrade lekmannadeltagande. När rörelsens portalfigur Jan Hus brändes på bål [37] fanns därför en enighet som omfattade nästan hela samhället om att bryta med påven och organisera en egen kyrka.

Den husitiska alliansen bestod av fyra aktörer: aristokratin, den reformvilliga kyrkohierarkin organiserad i Prags universitet, Prags hantverkare samt de två motkyrkliga lekmannarörelserna -- taboriter och orebiter. Det som gav husitrörelsen dess explosiva kraft var lekmannarörelserna, utlöpare av den valdensiska traditionen som hade varit stark i hundratals år i södra Böhmen. Deras disciplinerade organisation lät sig väl användas för våld; fyra gånger slog de kejsarens arméer som hade sänts ut för att krossa kätteriet, och en gång slog de sina tvetydiga aristokratiska allierade. Ty alliansen var skör. Att aristokrater och universitetsdignitärer, delvis i eget intresse, ville stävja kyrkohierarkins överflöd betydde inte att de ställde upp på de taboritiska hantverkarnas krav: nedrivning av hela hierarkin, folkvalda präster och nationalisering av kyrkans egendom.

År 1433 kapitulerade kejsare och påve för husitrörelsen och accepterade de moderata husiternas krav. Taboriterna isolerades politiskt, och krossades militärt ett år senare av de moderata. Därmed var rörelsens kärna borta och även de moderata husiternas ställning urholkades undan för undan till kejsarmaktens och andra hierarkiers fördel.

Senmedeltidens radikalkristna lekmän var i första hand hantverkare -- i Frankrike blev t.ex. tixerant, vävare, en synonym för kättare, och i Tyskland var det under reformationstiden hantverkare som drogs till de radikalare rörelserna. Det var stadsbor som kunde forma nya kollektiv och utforma egna ideologier för att hålla samman dessa. Det betydde inte att bönderna viljelöst anpassade sig till hierarkins synsätt. Bonderörelserna hänvisade lika militant som hantverkarna till kristen jämlikhet och vägrade lika glatt som hantverkarna att betala tionde. Men deras bykollektivistiska liv krävde inga nya ideologier för att markera sig och överleva; därför behövde de inte engagera sig i särskilda lekmannarörelser.

Medan elvahundra- och tolvhundratalens radikalkristna rörelser antingen litade på en internkyrklig eller en folklig reformering av kyrkan tenderade trettonhundra- och fjortonhunrdatalens rörelser att alltmer fästa hoppet vid att kungen, dvs staten, skulle genomföra reformen. Det var det program som Marsiglio de Padova la fram å de radikala franciskanernas vägnar i början av trettonhundratalet, det var det krav Wyclif reste för lollarderna i England på 1380-talet och som husiterna tog över på 1410-talet. Det var slutligen det krav som Luther ställde i Tyskland på 1510-talet, ett krav som då hade blivit rutin. Delvis var det en rimlig slutsats utifrån ståndpunkten att kyrkan borde vara en funktion av samhället och en sammanslutning av alla kristna, och inte en avskild korporation med egenintressen. Men med det kravet öppnades vägen för rörelsens politiska ruin: de kungliga diktaturerna kunde lätt utnyttja rörelsens krav för att skapa resurser att hävda sig i det nya världsmarknadssystemet, utan att för den skull behöva ta hänsyn till rörelsernas jämlikhetsprogram.

De senmedeltida upproren i Europa var framgångsrika under lång tid, trots att de ytligt sett slogs ner nästan vartenda ett. Ekonomiskt -- lönerna gick upp i förhållande till nödvändighetsvarornas priser vilket gynnade hantverkare och arbetare, medan arrendena gick ner vilket gynnade bönderna. Kulturellt -- folkspråken segrade över latinet över större delen av Europa, som skriftspråk och i kyrkan och andra offentliga institutioner. Politiskt -- tanken att överheten är folkets representanter började bli allvarligt övervägd även i finare sällskap, och aristokratisk härkomst var på 1400-talet inte längre ett oeftergivligt krav på ämbetsinnehavare. Och främst av allt: aristokraternas anspråk på att äga bönderna kunde krossas i Västeuropa. Bönderna erkändes som i alla fall legitima förhandlingspartners och juridiskt självständiga varelser. Rörelserna var nämligen tillräckligt starka för att de direkta producenterna skulle sätta sig i respekt. I Sverige var böndernas rörelser till exempel en oundgänglig allianspartner för varje maktsträvande parti -- men Sverige hörde förstås till de länder där bönderna var starkast [38]. Under hundra år var överheten benägen att kompromissa, hellre än att riskera våldsamheter -- tills de hittade den katastrofalt effektiva nya strategi som gjorde det möjligt för dem att etablera sitt herravälde på nytt, världsmarknadsekonomin.

Vi kan bara spekulera i vad som skulle ha hänt om de senmedeltida rörelserna hade varit starka nog att stå emot denna sociala katastrof och istället driva sina egna rörelser till större framgång, liksom vi bara kan spekulera i vad som faktiskt hade krävts av dem för att lyckas. Men deras slutliga misslyckande lider vi av ännu idag.

 

Den kinesiska revolutionen

Den mest framgångsrika och enhetliga rörelsen under senmedeltiden var dock kinesisk: Ming-upproret 1368. Det jagade bort de mongoliska ockupanterna, gav bönderna jorden åter, reparerade bevattningsanläggningarna och planterade en miljard träd. Det satte helt stopp för Kinas deltagande i den internationella handeln -- det var ju en bonderörelse som inte hade intresse av sådant! -- och gav därmed dödsstöten åt det internationella systemet. Istället satte det igång uppodling av Kina och ökade bondejorden med 200% [39].

Det är alltså inte helt orimligt att påstå att det var de kinesiska böndernas lyckosamma uppror som befriade bönder och hantverkare i Europa och gjorde den europeiska senmedeltidens demokratisering möjlig.

Ming-upprorets bakgrund var den extremt hårda och öppet rasistiska exploatering som mongolerna hade utövat över de kinesiska bönderna, till handelns och den mongoliska aristokratins fromma. Men krisen runt 1350 drabbade också mongolregeringen som svarade med att öka beskattningen av bönderna ytterligare och ingripa ännu mer direkt i byarnas självstyre. Till detta kom prisökningar som hade pågått i över ett halvt århundrade.

Oppositionen samlades i hemliga sällskap. Det hemliga sällskapet är den traditionella formen av kinesisk konfliktorganisering som kan följas åtminstone tillbaka till tvåhundratalet. Det hemliga sällskapet är en egalitär, statsfientlig organisation där inte bara bönder utan också marginella lokala notabiliteter deltog, som organiserade ömsesidig hjälp, smugglade salt och andra högt beskattade varor och som vid tider av påfrestningar var rekryteringsbas för bondeuppror. Inspirationen var buddhistisk eller taoistisk likaväl som bondedemokratisk. Det sällskap som var ledande i upproret mot mongolerna hette Röda Turbanen [40].

Röda Turbanen var aldrig en centraliserad organisation dock; det var en ideologisk rörelse som uppmanade alla att göra uppror mot en orättfärdig styrelse och som också deltog i detta uppror. Många följde dess kallelse, och etablerade sig som lokala rövarband i mer eller mindre samspel med bondbyarna [41]. Av dessa var några mer framgångsrika än andra och tog kontroll över hela regioner medan interna konflikter förlamade mongolregeringen; ett band baserat på de tvångsrekryterade bönder som skulle reparera Hoanghos vallar tog kontroll över Honan år 1351, ett annat erövrade Jiangsi och Hunan samma år, ett tredje Sichuan sex år senare.

Så småningom koncentrerades banditarméerna till de effektivaste. Zhu Yuanzhang, som så småningom skulle grunda Mingdynastin, började som vanlig rekryt i en av dem och fick förtroende inom rörelsen dels på grund av militär duglighet, dels på grund av förmåga att kommunicera med både bönder och intellektuella. De förra vanns för rörelsen på ett sätt Folkets Befrielsearmé skulle kopiera sexhundra år senare -- respekt för byarnas rätt och för böndernas arbete. De senare rekryterades som strängt övervakade förvaltningsexperter över det växande område banditarméerna kontrollerade.

Med Ming-upprorets övergång till regim år 1368 stelnade rörelsen. De ledande Ming-funktionärernas ängslan över att de intellektuella skulle ta makten resulterade i ett centraliserat och misstänksamt terrorvälde som redan efter ett par generationer i praktiken hade lamslagit regeringen. Medan hovklickarna bevakade och bekämpade varandra stärkte lokala pampar sin makt på böndernas bekostnad, varpå bönderna tog sin tillflykt till upprorstraditionen på nytt. Ändå -- av alla regimer Kina har haft var det Ming som lade de lättaste skattebördorna på bönderna. Även i den betydelsen var bondeupproret framgångsrikt.

Tills de europeiska folkrörelsernas misslyckande drabbade dem några hundra år senare i form av världsmarknadssystemets maktövertagande.

 

Noter

1. Enligt Veit Michael Bader: Kollektives Handeln, Leske & Budrich 1991

2. Historiken bygger till stor del på forskning refererad i Ulrich Duchrow: Alternatives to global capitalism -- drawn from Biblical history designed for political action, International Books 1995. Andra källor är Henry Cöster: En levande själ är alltid en kropp, i Bröd men också rosor, Raben & Sjögren 1985, Skriften i verkligheten, Verbum 1987, och Kyrkans historia och historiens kyrka, Symposion 1991, samt H.G.Kippenberg: The role of Christianity in the depolitization of the Roman Empire, ur S.N.Eisenstadt (ed): The origins and diversity of axial age civilizations, SUNY Press 1986. Som en tillsats har använts Max Beer: Socialismens historia, Frams förlag 1926 och Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria, P A Norstedt & söner 1928.

3. Riane Eisler: The chalice and the blade, Harper & Row 1988, Jo-Ann McNamara: Mater Patriae, matres ecclesiae, i Renate Bridenthal et al: Becoming visible, Houghton Mifflin 1998.

4. A H M Jones: Constantine and the conversion of Europe, Macmillan 1948. Statens och kyrkans allians återspeglar enligt Abraham Léon: Marxismen och judefrågan, Partisanförlaget 1970, en allians mellan icke-kommersiella jordägare och underklass mot den traditionella romerska överklassen som levde på att exploatera båda. Jag har inte kunnat kontrollera uppgiften.

5. Detta gällde inte i de områden som kontrollerades av det bysantinska imperiet. Där hade statens makt över kyrkan bestått, medan kyrkan i Västeuropa återvann sin autonomi på 400-talet när statsmakten där föll sönder.

6. Cöster: Kyrkans historia och historiens kyrka.

7. Det var denna utveckling den grekiska kyrkan inte ville vara med om och bröt med Rom över.

8. R.I. Moore: The formation of a persecuting society, Blackwell 1987. Moore beskriver hur funktionärerna lyckas bunta ihop 'kättare', dvs kritiskt tänkande människor, judar och leprasmittade i en 'utgrupp' som förföljdes såsom 'orena' -- syftet var i början att tränga ut judarna från de intellektuella yrkena som dessa dominerade i kraft av sin högre utbildning; senare fick aktiviteten en egen dynamik. Om senmedeltidens radikalkristna rörelsen se vidare Senmedeltida demokratirörelser, nedan.

9. Amedeo Molnar: Historia del valdismo medieval. Ediciones Aurora 1981.

10. Det är dessa strider som bildar bakgrunden i Umberto Ecos roman Rosens namn

11. Gnostiska tankegångars popularitet i underklassrörelser är värd en not. Varför är de fattiga så snara till intellektualistiska ställningstaganden? En ledtråd är gnosticismens kärna -- att teorin, idealen och idéerna är viktigare än verkligheten, något som kan vara lockande att tänka sig om verkligheten är ond och förtryckande. En kort redogörelse för gnostiska tankegångars närvaro i folkliga rörelser ger Per Frostin: Martin Luther och Thomas Müntzer. Ett marxistiskt perspektiv, i Reformationen -- frihetskamp och överhet. Folkets Historia 1986.

12. Berättat av Marc Bloch i Feudal society, Routledge & Kegan Paul, 1961 och mer utförligt av Thomas Head & Richard Landes (ed): The peace of God, Cornell University Press 1992. Kopplingen till kommunrörelsen ges bl.a. av H Platelle i Le mouvement communal de Cambrai de 1077 et ses destinées ultérieures, Société Académique de Saint-Quentin 1980 och Albert Vermeesch: Essai sur les origines et la signification de la commune dans le nord de la France, Heule 1966.

13. Källorna till denna historia är Maxime Rodinson: Muhammed, Gidlunds 1981och Ira M Lapidus: A history of Islamic societies, Cambridge University Press 1988.

14. Abd-ar-Rahman Ibn Khaldûn: Prolegomena. Inledning till världshistorien. Alhambra 1989.

15. Bruce Lincoln (ed): Religion, rebellion, revolution. Macmillan Press 1985. Rudolph Peters: Islam and colonialism, Mouton Publishers 1979, visar konflikten mellan 'ulama och folkliga rörelser.

16. John A. Hall: Powers and liberties, Basil Blackwell 1985

17. Hermann Kulke & Dietmar Rothermund: A history of India, Routledge 1990; Liu Xinru: Ancient India and ancient China, Oxford University Press 1988. Romila Thapar: Ancient Indian social history, Orient Longman 1978, beskriver också flyktigt denna rörelse.

18. J.F.T. Jordens: Medieval Hindu devotionalism, och Hew McLeod: Sikhism, båda i A.L.Basham (ed): A cultural history of India, Oxford University Press 1975. Arun P. Bali: Organisation of the Virasaiva movement, i M.S.A. Rao: Social movements in India, Manohar Publishers 1979, beskriver en radikal bhaktirörelse i Sydindien.

19. Fernand Braudel: Världens tid, Gidlund 1986

20. Detta behandlas i kapitlet Antikoloniala rörelser.

21. Se t.ex. Atul Kohli: Democracy and discontent; India's growing crisis of governmentability, Cambridge University Press 1990.

22. Se Eisenstadt: The origins and diversities of axial age civilizations, eller Ainslie Embree: Utopias in conflict. University of California Press 1990

23. Janet Abu-Lughod: Before European hegemony, Oxford University Press 1989.

24. Perry Anderson: Övergångar från antiken till feodalismen. Cavefors 1977.

25. Se t.ex. Friedrich Heer: The medieval world. Konflikten bildar bakgrund till intrigen i Umberto Ecos roman Rosens namn.

26. Enligt Giovanni Arrighi: Det långa nittonhundratalet, Daidalos 1996

27. De medeltida folkupproren beskrivs på ett berättande sätt av Michel Mollat & Philippe Wolff: The popular revolutions of the late middle ages, Allen & Unwin 1973, och av George Holmes: Europe -- hierarchy and revolt 1320-1450, The Harvester Press 1975. Bernard Guenée: States and rulers in later medieval Europe, Basil Blackwell 1985 har ett sammanfattande kapitel om mot-ståndsrörelser och Max Beer: Socialismens historia handlar också om de senmedeltida rörelserna. Alla dessa böcker är berättande och analyserar inte så mycket rörelsernas orsaker och utvecklingslogik.

28. Eric Wolf: Bönder, Wahlström & Widstrand 1971. Den alternativa definitionen har uttryckts av Victor Magagna: Communities of grain, Rural rebellion in comparative perspective, Cornell University Press 1991.

29. Om medeltida bonderörelser se Rodney Hilton: Peasant revolts and disintegration of 'feudalism', i Henry A. Landsberger: Rural protest -- peasant movements and social change, Macmillan 1974. En kort sammanfattning av typiska bonderörelsemetoder ger Mark I Lichbach: What makes rational peasants revolutionary, i World Politics 46/3, 1994 -- även om artikeln har en absurt anakronistiskt ekonomistisk slagsida.

30. Den mest kända redogörelsen är E.P. Thompsons De engelska massornas moraliska ekonomi, i Herremakt och folklig kultur, Författarförlaget 1983. En annan mer utförlig är James C. Scott: The moral economy of the peasant, Yale University Press 1976. -- Begreppet 'moralisk ekonomi' har varit och är väl fortfarande kontroversiellt. För doktrinära liberaler är det stötande att folk kan ha andra uppfattningar om ekonomi än en som följer den individuella vinstmaximeringsprincipen, och exempelvis Samuel Popkins: The rational peasant, University of California Press 1981 förnekar att 'moralisk ekonomi' existerar. En empirisk utvärdering görs i Nathan J. Brown: Peasant politics in modern Egypt, Yale University Press 1990, vilken utfaller till den 'moraliska ekonomins' fördel.

31. Det finns en hel litteratur om detta uppror. Exempelvis kan man välja R.H. Hilton & T.H. Aston: The English rising of 1381, Cambridge University Press 1984. Det finns också ett kapitel i Landsberger: Rural protests som ägnas åt saken.

32. Se t.ex. E.Bonjour, H.S.Offler & G.R.Potter: A short history of Switzerland, Oxford University Press 1952. Michael Howard: Wars in European history, Oxford University Press 1976, bekräftar de schweiziska böndernas avgörande insats att krossa riddarväsendet -- varvid det var de "moraliska, dvs sociala faktorerna" som fällde utslaget.

33. Janken Myrdal: Medeltida bonderesningar och bondekrig i Europa, Folkets historia 2-3/1995

34. Om bondekriget se t.ex Magagna: Communities of grain, och Per Frostin: Martin Luther och Thomas Müntzer, i Reformationen, frihetskamp och överhet, Folkets Historias skriftserie nr 1.

35. Holmes: Europe -- hierarchy and revolt, Mollat & Wolff: The popular revolutions of the late middle age, Perez Zagorin: Rebels and rulers 1500-1660. Cambridge University Press 1982.

36. Gordon Leff: Heresy in the later middle age, Manchester University Press 1967; Malcolm Lambert: Medieval heresy, Blackwell 1977.

37. Det är belysande för hierarkins mentalitet att Hus avrättades för att han påstått att påven inte behövde lydas -- medan de som dömde honom var medlemmar av det stora kyrkomöte i Konstanz som just hade avsatt en påve. Olydnaden som sådan är inte kätteri, bara när den praktiseras av lekmän.

38. Dick Harrison: Uppror och allianser, Historiska Media 1997.

39. Jacques Gernet: A history of Chinese civilization. Cambridge University Press 1982, och The Cambridge History of China, Cambridge University Press 1988.

40. Jean Chesneaux (ed): Popular movements and secret societies in China 1840-1950, Stanford University Press 1972.

41. Om social banditism se nedan s. XX. Principen är att grupper drar sig undan deet förtryckande samhället fast de återvänder periodiskt för att plundra dess exploatörer.