1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32

	nyhetsbrev18u43 Printed: tisdag 23 juli 2002 20.57.39		Page 23 of 32 Printed For: Louise
	Den oerhörda fokuseringen på frågor om våld eller icke-våld som i och för sig är strategiskt och principiellt viktiga, har dock tyvärr under en stor delav processen även inför Göteborg fungerat som en blockering av ett mer politiskt orienterat samarbete, samt även gjort att man missat en del andra problem, kring förmodad polistaktik, voluntarism och Seattle-inspirerad penetrationsfixering mm som det finns anledning att återkomma till.Detta gör nu att initiativet nu delvis riskerar att hamna mer i händerna på dem som ändå sällan seriöst deltar i kampen om att få allmänhetens reaktioner på sin sida. Vi andra riskerar till stor del att fastna, upptagna av att analysera det nya politiska läget. Om exempelvis AFA tar ett initiativ till aktioner inför WTO-mötet i Qatar - vad gör i det läget Vänsterpartiet, Miljöförbundet Jordens Vänner eller Attac? Lägger vi oss på samma linje som lobbyisterna eller ska vi själva organisera ett starkt alternativ. Eller ska vi återigen försöka oss på ett samarbete enligt de linjer vi förut prövat? Jag är övertygad om att det sista nu blivit omöjligt. Samtidigt så har vi ett ansvar som är större än för våra egna respektive organisationer. Om det som har skett inte ska skapa en generation verkliga stenkastare ur den grupp människor som upplevde Göteborg och kommit hem och sett massmedias tyngande ensidiga och delvis felaktiga beskrivning av det som hände, så måste man finnas bland alla de unga människor som har fått sin världsbild påverkad. Även om det blir så att vi tvingas leva med en ökad splittring mellan [!]snälla[!] och [!]militanta[!], så behövs en fortsatt dialog om politiska alternativ. Detta även med dem vi eventuellt väljer att inte samarbeta med. Den dialogen måste hållas öppen så länge det är klart att det inte finns acceptans för handlingar där människor allvarligt kommer till skada. Det är först när en hel grupp tar ställning för ett våld som innebär fara för person som en sådan dialog kan brytas. Men till en del av dem som var unga på 60-talet så vill jag samtidigt säga att vi lever i ett hårdare samhälle idag, där det inte längre är självklart att det lönar sig att [!]sköta sig[!], och på så sätt få respekt. Det betyder inte att man kan skylla ifrån sig men man bör heller inte moralisera. Människors upplevelser av att ha blivit orättfärdigt behandlade bör kunna lyftas upp på ett principiellt plan samtidigt som man tar avstånd från en ovärdig reaktion på den behandlingen. Men framför allt tror jag att det viktiga äratt bygga nya och bredare allianser som har folkligt stöd och är av en sådan karaktär att polisen och politikerna får svårare att slå ner på det. Tyvärr har våra tragiska vänner inom vissa delar av den autonoma rörelsen lyckats göra sitt bästa för att förstöra förutsättningar för sådana samarbeten. Detta betyder inte att vi inte måste fortsätta med sådana strävanden samt inte heller att man inte måste fortsätta att försvara allas rättigheter att utöva sina demokratiska rättigheter utan att bli misshandlade av polisen. Även de som begår brott. Fysisk misshandel ingår så vitt jag förstår inte i den svenska straffskalan! Framför allt kan man inte låta sig lockas in i massmedias och det politiska etablissemangets demonisering olika grupper. Men det är ett principiellt försvar och ett humanitärt, inte ett försvar av sådana metoder som generell vandalisering vilket inte leder till några positiva resultat och enbart skiljer oss från allmänheten. Jag skriver sällan sånthär så när jag läser igenom detta så låter det så tvärsäkert och predikande att jag inte kan låta bli att tillfoga en ursäkt för det, trots att vet man inte "ska" göra så. Men jag skulle också vilja allt vilja passa på att tacka alla er som har ställt upp och varit med om att göra allt det bra som hände i Göteborg möjligt. När vi lugnt och försiktigt försökte runda polisavspärrningarna på fredagskvällen i avsikt att nå ett möte på Schillerska så förstod jag lite mer om hur skrämmande lätt det är att snabbt vänja sig vid en oacceptabel situation, där både församlingsfriheten, rätten att röra sig fritt och att få en trygg natts sömn är avskaffade. Men jag tror den situationen kan vändas. Kanske går det