Medan folkrörelseaktivisten lätt tillägnar sig kunskap i taktik - kunskap i hur man gör saker rätt - är det betydligt färre som lär sig tänka strategiskt dvs lär sig hur man gör rätt saker.

Det är lätt att lära sig hur man gör en demonstration, hur man gör ett massmöte, hur man sprider ett pressmeddelande. Men mindre lätt att lära sig varför man gör allt detta.

Under 90-talet var det många som arrangerade kurser i hur man gör den perfekta ickevåldsaktionen. Men diskussioner om när och varför man gör sådana var det mer tunnsått med.

Bland litteratur som behandlar "göra saker rätt" finns klassikern Grasrotshandboka av Ole Kopreitan m.fl och webbplatsen www.tilstede.org, liksom George Monbiots mediahandbok An activist guide to exploiting the Media.

 

Ändå finns det en hel del som har tänkt i kategorin "göra rätt saker".

Främst förstås bland folkrörelsernas motståndare i näringsliv och stat. På deras språk kallas det "management" och lärs ut på handelshögskolor och liknande.

En person som har tänkt ovanligt mycket är Peter Drucker (övrig managementlitteratur har en tendens att verka Drucker och vatten). En av hans viktigste råd är att tänka bakåt. Dvs man bör fråga sig "hur är det läge beskaffat som råder då du får som du vill"? Och sen se till att det blir så. Vem måste övertygas om vad? Vilka resurser måste man ha? Vilka hinder måste man ha röjt undan?

Ett annat är att man ska akta sig för att springa omkring och göra många saker, dvs undvika brandkårsutryckningar. Istället bör man tänka igenom situationen och se varför det behövs så många brandkårsutryckningar och hitta ett nytt förhållningssätt som gör dem onödiga. Detta är sällan enkelt - men om man lyckas ta initiativet på den fronten är det troligt att man har tagit ett stort steg framåt i den fråga som engagerar en.

En av Druckers mest användbara böcker heter The effective executive - och Drucker är noga att påpeka att executive här inte betyder direktör utan alla som tar ett initiativ i en verksamhet.

 

Givetvis har också folkrörelseaktivister tänkt strategiskt - och ofta blivit berömda och framgångsrika för att dom har lyckats med det.

En av de tidigaste var Vladimir Lenin. Hans poäng i boken Vad bör göras?
var att "om man vill att det ska bildas en massa lokala aktionsgrupper ska man inte bilda en massa lokala aktionsgrupper, för de bara dör. Istället ska man satsa på ett enande nationellt projekt". Hans förslag var ett politiskt parti, vilket har fått en massa eftersägare att bilda politiska partier i parti och minut, oavsett om det fanns behov av såna eller inte.

Men Miljöförbundet var bättre leninister när de i mitten av 80-talet räddade fyra fjällskogar i Gällivare genom att bilda Ungdomsaktionen för Europas Skogar (European Youth Forest Action, EYFA). På kort tid lanserade de ett sådant intresse för skogar att de fyra fjällskogarna räddades på fjorton dar samtidigt som massor av miljöaktivism utlöstes i både Väst- och Östeuropa. Givetvis hade ett engagemang för fyra fjällskogar i Gällivare inte hade lett nån vart.

En annan missförstådd strateg var Mohandas Gandhi. Hans viktigaste poäng var att hålla konfliktnivån i en konflikt låg och hellre ta god tid på sig.

Motiven för att hålla konfliktnivån låg kan man säga var tre. För det första gällde det att utnyttja de resurser man faktiskt hade, och engelsmännen hade nu en gång monopol på vapen. För det andra är det viktigt att så många som möjigt vågar delta så att man får massverkan i konflikten. Och för det tredje är det mycket svårare för motståndaren att slå ner en med våld om man själv inte använder våld - då är det stora chanser att motståndaren blir oense internt, och sådant är alltid bra för folkrörelser.

Man bör också nämna den tredje av 1900-talets stora folkrörelseledare, Mao Zedong. Hans idé, som läggs fram i boken Om motsättningar, var ännu enklare: Driv en konflikt åt gången, så du inte plottrar bort dig.

 

I mindre skala verkade Saul Alinsky, slumorganisatör i Chicago och sedermera andra platser under 30-, 40- och 50-talen. Han utarbetade ett set regler för folkrörelseorganisatörer som sammanfattades i boken Rules for radicals. Alinsky var hårdhudad realist - han hade bara hån till övers för folk som främst var ute efter att leva ut sina frustrationer eller visa hur radikala dom var. Politik var till för att vinna, ansåg han, och då fick man skita ner händerna. Några av hans råd var
- Gå aldrig utanför erfarenheten hos dina egna, då blir de bara förvirrade.
Gå däremot utanför dina motståndares erfarenhet så mycket du kan för att göra dem förvirrade.
- En bra strategi är rolig, då vill många vara med. Och bland det effektivaste som finns är att få folk att skratta åt dina motståndare och tycka dom är löjliga.
- Bry dig inte om att dina motståndare skyller på varandra; utse en person eller institution till skurk och håll fast vid det. Då kommer dina motståndare att offra den personen och erbjuda något för att blidka dig.
- Gör många saker samtidigt, och framför allt nya saker. Förändras ständigt.

I modern tid har slumorganisatören Randy Shaw i San Francisco knutit an till Alinskys regler och vidareutveckat dem i boken The activist's handbook. Några av Shaws regler är
- Låt inte motparten styra ditt schema; sätt upp ditt eget mål och sträva efter det vad än motparten hittar på.
- Försök inte bli kompis med politiker; de gör som du säger bara om de är rädda för dig. Tror de att du stöder dem vad de än gör kommer de bara att försöka tillgodose andra vars stöd är mindre säkert.
- Alliera dig hellre med oväntade partners än med de som alltid tycker som du. Allra bäst är att alliera sig med någon som har någon resurs du saknar.
- Gör inte en sak bara för att hamna i media. Då är det troligt att media vänder nyheten mot dig. Bestäm istället vad du vill ha ut i media och se till att det vinklas rätt.

En nordisk aktivist som har bidragit till det strategiska tänkandet är Thomas Mathiesen, som fick sina erfarenheter från klientorganisering. Han var rätt populär på 80-talet för sin tes "akta dig för indefiniering, och akta dig för utdefiniering", eller på mer vardagligt språk "bli inte för söt, då äter världen upp dig, bli inte för sur, då spottar världen ut dig".
Mathiesens lösning var att förbli oavslutad, öppen, vara möjlig att tolka eller utveckla åt olika håll.

På ännu närmare håll finns Frances Tuuloskorpi, som med bakgrund i fackliga rörelser har föreslagit att "låt inte de mest avancerade springa i förväg, det är bättre att de minst avancerade trycker på bakifrån". På så sätt håller man ihop en rörelse så att den får massverkan. Det finns mycket om detta på hennes blogg, men bäst uttrycks det i artikeln Kampen och ofarliggörandet från 2011.

 

Annars är det främst akademiker som har funderat kring folkrörelsestrategier, och då i innebörden "vad brukar fungera?". Till skillnad från strategiskt intresserade folkrörelseaktivister som har utgått från sin egen erfarenhet har akademikerna haft möjlighet att studera många mobiliseringar, många rörelser, på många platser, och sökt efter förenande drag.

En av de mest kända och citerade är Charles Tilly. Han är mest känd för sin slutats att det oftast är en liten uppsättning handlingar som fungerar på en given tid och plats - dels för att man (som Alinsky poängterade) inte kan gå utöver de egnas erfarenheter, dels för att själva samhället sätter upp gränser för det möjliga. Han kallar en sådan uppsättning för en repertoar, och menar att det som gäller i industrivärlden i Nord är
- sedan 1850-talet, strejk
- sedan 1760-talet, WUNC som är de engelska begynnelsebokstäverna för offentlig uppvisning av enighet, mängd, engagemang och representativitet, i form av demonstrationer, massmöten, petitioner etc etc.

Var och en av dessa kan givetvis utformas hur fantasifullt som helst, och störst framgång har den som lyckas göra något som är lite nytt, men antingen strejk eller WUNC måste alltid ligga i botten.

Tilly blev dock först känd för en helt annan idé - att det viktigaste en folkrörelse ägnar sig åt är att bygga allianser och nätverk. Detta är nödvändigt för att kontra att dess motpart alltid har mycket större resurser än rörelsen själv. Bäst nätverk bildar den rörelse som samtidigt är en kategori, dvs att de har något mer än själva intresset för saken som binder den samman.

En annan akademiker i Tillys närhet är Sidney Tarrow, som har undrat över vad som gör att folkrörelser ibland lyckas och ibland inte, och varför vissa mobiliseringar blir framgångsrika medan andra faller platt till marken. Tarrows slutsats är att man lyckas när ens motparter är splittrade och oeniga, medan man misslyckas när de har lyckats ena sig om någon bestämd linje. Den smarta folkrörelsen ser därför till att motståndarna hålls lämpligt oeniga.

 

En kanske väl så intressant forskningsinrikting står dock James Jasper och Veit Michael Bader för (varandra helt ovetande, tydligen). De utgår från att rörelser ständigt gör val av handlingsvägar, och att varje alternativ kan vara i sig helt legitimt men kan leda till väldigt olika resultat och kanske vara lämpliga vid helt olika tillfällen.

Jasper grubblar i boken Getting your way över alternativen
- Fokuserar man på att en fråga har avgjorts på ett ojust sätt eller på frågan själv?
- Ska man satsa allt på en aktion och riskera att den misslyckas eller ska man ha flera handlingsvägar öppna?
- Ska man anställa personal på ett kansli och riskera att man binds till dyra overheadkostnader, eller ska man jobba vidare med ideella krafter och riskera att inte orka med i ett skärpt läge?
- Ska man driva en superradikal linje för att få den konkurrerande måttliga aktionsgruppens förslag att gå igenom som ett för motparten mindre ont, eller riskerar man då att dra ner repression över sig som omöjliggör varje handling för åratal framåt?

Bader utgår i boken Kollektives Handeln från att en rörelse föds och utvecklas och i varje mognadsskede måste välja vad den vill bli. Sådana val kan vara
- Vad har man för identitet? Är den bred eller smal?
- Vad har man för intresse? Vem är det som står ivägen för en?
- Vad ska man utveckla för språk eller ideologi inom rörelsen? Ska den vara rigid, vilket leder till att man slipper vara särskilt kreativ och lyhörd? Eller ska den vara flytande och öppen, vilket leder till att man kan komma till tals med många tänkbara allierade?
- Ska man ha radikala och långtgående mål vilket skapar hängivenhet inom rörelsen? Eller ska man ha mer måttliga mål vilket utmanar färre fiender och skapar ett brett om än inte entusiastiskt stöd?

 

Alla dessa slutsatser är givetvis möjliga att ifrågasätta. Kanske bör de rentav ifrågasättas. Ty det viktiga är inte att man fastnar för den ena eller den andra strategiska sanningen (som förmodligen är extremt situationsbetingad). Det viktiga är att man tillägnar sig ett tänk.

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org