Vi måste sluta diskutera frågor om våld och icke-våld utifrån någon form av moraliserande termer. I politiken finns det bara en moral: att lyckas. Alla handlingar som leder till att den andra parten lyckas är, om inte omoraliska, så åtminstone hycklande, dvs. man agerar objektivt för mål som man säger sig inte ha.

Vi måste alltså acceptera att våld är en godtagbar strategi eller taktik om den leder till att våra politiska mål främjas, men oacceptabel om den leder till att den andra partens politiska mål främjas.

Och då är kanske det första steget att göra klart för sig själv vem man är och vilka intressen man vill främja. Om man ser sig själv som en representant för majoriteten av befolkningen eller underklassen gentemot olika typer av eliter och överklasser måste man vara försiktig med vad man gör, för då har man ett ansvar. Små grupper som vill etablera sig som maffior har å andra sidan naturligtvis ett stort intresse av våld eftersom det ger dem ett slags status. Men det är bortom vår diskussion.

Generellt sett lönar sig våld sällan för den folkliga sidan i en konflikt. Det finns naturligtvis undantag. Men i de flesta fall är den andra parten, dvs. staten, bättre på våld än vad vi är, och vinner vanligtvis en konflikt om den eskalerar till en våldsam nivå. Å andra sidan är den folkliga sidan ofta bättre på politik. Man bör därför noga tänka igenom om man ska ta till våld. Det lönar sig bara i mycket speciella situationer.

Eftersom jag själv har använt politiskt våld (Almstriden, 1971), och är stolt över det, antar jag att jag kan diskutera detta utan att bli stämplad som pacifist.

För det första kan man bara vinna på våld om staten hindras från att använda sin fulla våldspotential, eller i varje fall mer våld än man själv kan.

För det andra kan man bara vinna på våld om man kan få staten att framstå som "den onde", både före och under konfrontationen. Och den ska inte bara framstå som ond för dem som deltar i konfrontationen eller ens i konflikten, utan för hela publiken, eftersom det är den som avgör statens politiska kostnader.

I verkligheten är dessa två naturligtvis intimt sammankopplade. Det är bara när staten framstår som The Bad Guy och inte anser sig ha råd med det som den frivilligt avstår från att använda sin fulla våldspotential.

Detta lyckliga sammanträffande rådde under Almstriden, men det rådde inte t.ex. i Göteborg 2001. Inte minst därför att våldet i det första fallet, men inte i det andra, hade förberetts genom ett år av fredlig opinionsbildning och parlamentariskt fotarbete. Men också för att aktivisterna i det första fallet under detta år av politiskt förberedelsearbete hade lyckats etablera sig i den allmänna opinionen som fredliga och anständiga människor. Naturligtvis var det allmänna politiska klimatet också mer gynnsamt 1971, tack vare den globala våg av folkrörelser som initierades av de antikoloniala rörelserna och fick näring av den europeiska arbetarrörelsens mobilisering på 1960- och 1970-talen, vilket gjorde det lättare att lyckas.

Det finns också ett tredje fall där våldsanvändning kan vara legitim: om det genom olika lyckliga omständigheter kan verka för att ena en hel klass och inte bara ett litet gäng. Typ vad som sker i ett bondekrig. Men då är det dynamit man använder; det kan lika gärna slå i motsatt riktning. En av de största enskilda politiska mobiliseringarna under efterkrigstiden, mot Narita-flygfältet i Tokyo under Vietnamkriget, kollapsade på ett par timmar eftersom en aktivist dödade en polis. Majoriteten av deltagarna fann detta så motbjudande att de gav upp. Eller ett ännu mer talande exempel: Svarta i USA har förlorat två hela generationer på grund av att några av dem använde våld i slutet av sextiotalet, i majoritetens ögon illegitimt, och skapade en massbas för Nixons lag-och-ordning-retorik och de konservativa valmajoriteterna på sjuttio- och åttiotalen.

Förmodligen är framgången relaterad till hur legitim majoriteten anser att staten är. I Irak, för att ta ett exempel, är statens legitimitet försumbar och aktivistiskt våld är därför mer användbart. I Sverige är statens legitimitet, tack vare ett någorlunda fungerande socialförsäkringssystem, fortfarande ganska hög och våld är därför mycket svårare att använda.

Jag vet att en del aktivister försvarar sitt ursäktande av våld med att de ändå inte har en chans och att motståndarna är ännu större skurkar än de själva. Eller att andra fördömer allt våld utifrån abstrakta moralprinciper. Det är intellektuell lättja. Vi utkämpar politiska strider för att vinna, inte för att få ett gott samvete. Och de som anser sig förlorade på förhand gör bäst i att stiga åt sidan så att mer uthålliga aktivister kan inta scenen.

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org