Trots sin dramatik skildrar Robert Gildea: Fighters in the shadows något som förekommer inom alla folkrörelser. Fast det får förstås mer dramatiska konsekvenser när det handlar om en motståndsrörelse i ett ockuperat land. I detta fall Frankrike 1940-45.

Enligt den franska statliga propagandan efter kriget började motståndet med att de Gaulle pratade i radio. Men i verkligheten började det med att smågrupper överallt i landet, på grund av ockupationsmaktens trakasserier, bestämde sig för att göra motstånd, på ett eller annat vis.

För en del handlade det om att rädda människor som myndigheterna, ockupationmyndigheterna eller deras inhemska medlöpare, ville åt. Eller att rädda sig själva om man tillhörde den kategorin; judar och antinazistiska flyktingar var klart överrepresenterade i rörelsen. För en del handlade det om att med symboliska handlingar visa att man inte kunde kväva deras medvetande. För ytterligare andra handlade det om att, i synnerhet när krigslyckan vände, göra motstånd rent militärt. Alla dessa typer av handlingar skildras av Gildea, med inträngande personliga exempel.

Det som är så typiskt är hur motståndet splittras.

Redan i inledningsskedet visar det sig omöjligt att samarbeta, till och med när olika mobiliseringskärnor faktiskt får kontakt med varandra. Ganska många ser nämligen motståndet som en personlig karriär som ska belönas med offentliga poster i efterkrigstidens Frankrike. Och då gäller det ju att inte tillåta konkurrenter att fördunkla en.

Detta förvärras av att deltagarna har så radikalt olika perspektiv på vad de vill med sin rörelse. Handlar det om att vrida tillbaka klockan till 1939, eller om att skapa ett bättre Frankrike efter kriget? Denna senare konflikt får efterhand en allt överskuggande betydelse, där de som har haft någon sorts status i förkrigstiden och därför hör till den förra gruppen gör allt för att sabotera verksamheten för resten, även om det innebär massakrer.

Ändå visade det sig förstås att det inte gick att vrida tillbaka klockan – även om praktiskt taget hela den provisoriska regeringen 1944 bemannades av folk som önskade detta. De reformistiska grupperna var för starka. Så Frankrike fick sin avancerade sociallagstiftning och sin starka politiska styrning av näringslivet trots allt.

De symboliska segrarna är ibland inte de viktigaste, styrkeförhållandena på marken betyder ibland mer.

Inte minst betydelsefullt var det att traditionen av motstånd överlevde. Idag är Frankrike det i-land där ojämlikheten ökar minst. När regeringen försöker bryter det omedelbart ut motstånd.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org