Donald Trumps framgångar borde inte ha kommit som en överraskning. I själva verket är han en del av en bred trend, menar Ian Buruma - nyrika, gärna från FIRE-sektorn, som känner sig förbisedda av det mer etablerade kapitalet och därför har lätt för att kommunicera känslomässigt med andra som också känner sig förfördelade. Trump, Berlusconi, Wilders, men också Erdogan och Thaksin. FIRE-sektorn, eftersom det är den enda som har blomstrat under den nuvarande perioden av kapitalismens förfall - och det skadar inte alls att den huvudsakligen är parasitisk. Observationen har något som talar för sig själv, men den väcker också frågor.

Framför allt: hur kommer det sig att dagens underklass och lägre medelklass har så dåligt självförtroende att de låter sig tämjas av uppenbara charlataner. Hade de det tidigare?

Kanske kan man här vända sig till Karl Marx och hans förklaring till det faktum att en annan charlatan, Louis Napoléon Bonaparte, kunde komma till makten på löst snack. Detta berodde på, menade Marx, att hans främsta stöd, bönderna, inte hade något sätt att kommunicera med varandra. De var beroende av Bonapartes envägskommunikation, vars värde de inte hade någon möjlighet att bedöma.

Under folkrörelsernas höjdpunkt 1880-1940 byggdes ett imponerande nätverk av korskommunikation upp. Det fanns fackföreningar och bondekooperativ som måste korskommunicera för att sköta sitt jobb. Det fanns bildningsrörelser vars enda syfte var korskommunikation och som visade sig ha en sanslös förmåga att förse både mer konfliktinriktade organisationer och statliga administrativa organ med personal.

Nyligen läste jag ett stycke om hur detta fungerade i Storbritannien - Jonathan Roses The intellectual life of the British working classes, och det var lätt att känna igen det svenska ABF och de skandinaviska folkhögskolorna i hans berättelse. Bakom strävandena fanns en önskan att skaffa sig ett intressantare liv och ambitioner att förändra samhället i stort - oftast så blandade att det var svårt att se vad som var vad.

Systemet började förfalla redan på 30-talet, säger Rose, och 1960 fanns det inte mycket kvar. Mellan raderna är det tydligt varför: den kommersiella och statliga envägskulturen konkurrerade ut den gemensamt skapade tack vare överlägsna resurser, de mest engagerade skildes från de mindre intresserade med givande karriärer inom systemets ramar, och de professionella intellektuella gjorde sitt bästa för att gradvis ändra spelreglerna, döma ut den tvärkultur som byggde på traditionella varor som "halvbildning" och etablera nya koder, så kallad modernism eller postmodernism.

Och charlatanerna dyker upp igen.

Av detta följer att det inte kommer att bli lätt att beröva charlatanerna deras livsnerv. Att vädja till det sunda förnuftet räcker inte - särskilt som de som brukar göra det ofta själva bygger på irrationalitet och fördomar.

Istället behövs ett uppror mot nyliberalismens kvävande politiska handlingsförbud, där den splittrade publiken samlas och skapar ny korskommunikation och lär sig att lita på sig själv. Uppgiften är enorm, men den har gjorts förut.

Och till skillnad från då vet vi i förväg hur vi gör det.

jan 2016

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org