Vad kommer att komma ut av nästa regimkollaps?

Av Jan Wiklund

Sextiotalsrevolten var baserad på morötter, medan dagens revolt är baserad på piskor, säger Matt Taibbi. Sextiotalsrevolten mot det auktoritära samhället och förtrycket var attraktiv och drog till sig människor som från början var skeptiska tack vare att "kraften i allt från jazz och rock till abstrakt måleri och Gonzo-journalistik kom från exploderande konventioner (....) som dansade till den nya musiken eller skrattade åt Richard Pryors förbjudna komedier" och "Det fanns en universell strävan efter fred, kärlek, förlåtelse och humor som förde människor samman.".

Andra kännetecken som Taibbi ser hos dagens radikaler är en brist på humor och ett slags lustfyllt krav på anständighet och bokstavlighet. Med andra ord, wokes är vad som på engelska kallas "prigs", egenrättfärdiga tråkmånsar, och folk avskyr egenrättfärdiga tråkmånsar.

Naturligtvis överdriver Taibbi. Sjuttiotalets fortsättning på sextiotalsrevolten hade verkligen ingen brist på puritanska fördömanden av andra människors omoral. Men visst finns det färre morötter idag, och fler piskor?

Delvis kan det ha att göra med att sextiotalet var höjden av en högkonjunktur. Alla trodde att vägen till paradiset var utstakad och att målet skulle nås på nolltid. Förutsättningarna för uppror var också gynnsamma - kolonialmakterna hade fallit, den nya fordistiska produktionstekniken hade gjort det lätt att organisera strejker och den härskande klassen såg svag ut. Optimism rådde.

Vilket kan ställas i kontrast till dagens pessimism, när ingen kan se något slut på den atlantiska världens åtstramningsdiktatur och ökande ojämlikhetstyranni.

Och det går inte heller att bara se sextiotalets tillåtande kultur som exemplarisk. För visst finns det mycket i nyliberalismen som handlar om att allt ska vara tillåtet för den som har pengar?

Men skillnaden mellan sextiotalets glatt tillåtande rörelser och tjugotalets moralistiska rörelser går förmodligen djupare än så. I århundraden har det funnits två folkrörelsetraditioner som ibland blandas - med lyckat resultat - men som ibland också rusar på var och en för sig, vilket inte alltid är så lyckat.

Den ena traditionen kan kallas den republikanska, med rötter i medeltidens bonde- och hantverksrevolter som nådde sin apoteos i den franska revolutionen. Den andra skulle kunna kallas den evangeliska, med rötter i medeltidens antiklerikala rörelser som fick sitt utlopp i reformationen och den engelska revolutionen och dess fortsättning i den amerikanska. Kärnan i den republikanska rörelsen är att "vi är folket och vi har rätt". Kärnan i den evangeliska rörelsen är att bära vittnesmål mot synden" och individuell perfektionism.

Dessa två strömningar har fortsatt att utöva inflytande inom olika rörelser. Den republikanska strömningen har varit stark inom arbetarrörelsen och de nationella rörelserna i den atlantiska världen. Den evangelikala har - av historiska skäl - varit stark inom de rörelser som har sitt ursprung i det anglosaxiska området, t.ex. den atlantiska världens miljörörelser, fredsrörelser och kvinnorörelser.

I Asien och Afrika är situationen lite annorlunda.

Ibland har, som sagt, strömningarna kunnat blandas med lysande resultat. Ett praktexempel är den nordiska folkhögskolan vars kärna kan formuleras som "vi är folket och vi måste fullända oss själva för att kunna ta oss an våra motståndare".

På sextiotalet var arbetarrörelsen stark och med den den folkliga självhävdelsen. Sedan dess har arbetarrörelsen trängts tillbaka, eller kanske man ska säga dränkts. Istället har den evangeliska trendens moralism och krav på individuell perfektionism kommit i förgrunden.

Detta är naturligtvis tragiskt. Ingen gillar perfektionister och doktrinärer. Motståndare till miljörörelser, kvinnorörelser och fredsrörelser har mycket att vinna på att mobilisera mot deras moralism och självgodhet. Det behövs en dos republikanism och populism om några segrar ska kunna nås.