Endast konservativa kan bli revolutionärer

Av Jan Wiklund

I början av 90-talet väckte Craig Calhoun stor uppståndelse genom att avfärda begreppet "nya sociala rörelser". Det fanns inget nytt med dem, skrev han i artikeln New social movements of the early nineteenth century. Folkrörelserna i början av 1800-talet hade nästan exakt samma egenskaper som man försökte påtvinga dem som då kallades nya: breda klassallianser, fokus på vad man kan göra här och nu istället för att försöka komma in i parlamentet, och ett större intresse för existentiella frågor än för ekonomiska.

Calhoun har sedan dess utvecklat berättelsen om det tidiga artonhundratalet i en ny bok som heter The roots of radicalism. Där försöker han förklara varför vissa rörelser blir revolutionära medan andra nöjer sig med gradvisa reformer. Och resultatet kanske förvånar en del: det är främst konservativa människor som blir revolutionärer.

Med andra ord är det främst människor vars existens är knuten till det traditionella - men hotade - som är beredda att investera sina liv i stora förändringar. Stora förändringar, nämligen av de sociala mekanismer som hotar deras sätt att leva. Stora förändringar, så att ingenting förändras.

För traditionella marxister låter detta som hädelse. Var det inte den moderna arbetarklassen som skulle förändra världen? Jo, säger Calhoun, men arbetarklassen har visat sig starkt föredra steg-för-steg-lösningar. Istället är det utrotningshotade småbönder som har bemannat de stora revolutionerna under både 1800- och 1900-talen.

För den miljörörelse som jag tillhör borde detta inte vara något nytt. Vi borde veta att människor som hotas av att inte kunna leva som förr blir förbannade och deltar i motstånd mot motorvägar och kärnkraftverk och industriell skogsavverkning och industriellt fiske, och på så sätt kan utveckla en dödsföraktande militans som den genomsnittlige strejkaren sällan visar upp.
För att förändra samhället på ett genomgripande sätt måste man få hjälp av människor som ogillar de förändringar som det nuvarande systemet tvingar på dem. I Sverige kanske främst landsbygdsbor och lågutbildade.

Ilskan kan slå åt vilket håll som helst, men den är inte ideologiskt betingad. Calhoun visar hur den som på måndagen ropar efter en stark man för att reda upp situationen på tisdagen kan delta i upplopp mot samma starka man. Det som är konstant är desperationen och omöjligheten att fortsätta på den inslagna vägen. Den som först organiserar missnöjet vinner.