Det första toppmötet någonsin där det organiserades folkliga aktiviteter med motkonferenser och demonstrationer i ömsesidig dialog med det officiella mötet var FN konferensen om den mänskliga miljön i Stockholm 1972. Detta skedde efter att protester i samband med Världsbankens möte i Köpenhamn 1970 urartat i kravaller med våld både från polisens och demonstranters sida. Ett mindre stormningsförsök av ett toppmöte med tio finansministrar på Lidingö genomfördes av FNL-rörelsen 1968, den troligen första konfrontativa toppmötesprotesten någonsin. I Stockholm var MJV mycket aktiva då både lokalgruppen Alternativ stad påverkade de folkliga aktiviteterna och Jordens Vänner bildades i Sverige för att hjälpa FOEI att påverka FN-konferensen. Även FOEI bildades i Stockholm för att svenska och tyre andra nationella Jordens Vänner organisationer skulle samverka bättre internationellt inför FN-konferensen och senare.

 

Stockholm 1972 blev modell

I Stockholm etablerades en form för folkligt deltagande som sedan blivit ett mönster för andra toppmöten både arrangerade av FN och senare också andra internationella organisationer som Världsbanken, IMF, WTO och EU. Det största folkliga deltagandet och politiska tydliga budskapet bärs upp av demonstrationer, ofta en samlande större gemensam demonstration. I Stockholm samlade denna demonstration 7.000 deltagare och riktade sig mot miljömordet i Vietnam.

En eller flera motkonferenser ordnas också där många organisationer samlas för att ofta både i gruppdiskussioner och större plenumsdebatter ta upp olika frågor. I Stockholm organiserade de demonstrerande organisationerna Folkets Forum och FN-förbundet tillsammans med Ungdomsorganisationernas landsråd Miljöforum. Sammanlagt deltog ungefär tusen personer på dessa motkonferenser. Bägge dessa alternativkonferenser betonade frågor som arbetsmiljö och USA:s använding av miljögifter i Vietnamkriget. På miljöforum blev diskussionen skarp i frågan om befolkningskontroll och särskilt tvångsåtgärder för att minska befolkningsökningen i syd. Även frågan om tillväxtens gränser som lanserades av företrädare för experter och storföretag i Romklubben kritiserades av flera företrädare för tredje världens miljörörelse som kunde delta tack vare alternativrörelsens kontakter och SIDA-finansiering. Utöver de bredare motkonferenserna ordnades också flera mindre seminarier i olika miljöfrågor och utställningar om urbefolkningar och alternativ teknik.

Ömsesidig dialog fördes också mellan folkrörelser och det officella mötet. Folkrörelserna kunde framföra sina synpunkter direkt till delegaterna och företrädare för den amerikanska delegationen kom till Miljöforum för en direkt konfrontation kring miljöfrågorna och Vitenmankriget. FOEI tillsammans med tidningen Ecologist gav också ut den dagliga tidningen ECO där den officiella konferensen och folkliga aktiviteter togs upp vilket skpades en offentlighet kring alla arrangemang. En sådan särskild dagstidning har senare blivit tradition vid många toppmöten.

Ett förslag som senare fått genomslag i samband med toppmöten avvisades dock. Förslaget hade stöd i brittiska och amerikanska intressen i FN konferensens sekretariat där många stod nära storföretagen. Det gick ut på att ordna en mässa där olika frivilligorganisationer fick möjlighet att ställa ut och ordna seminarier i form av en marknad. Svenska regeringen och folkrörelser önskade istället ett mer aktivt politiskt folkrörelseinfytande där ett gemensamt program för Miljöforum kom fram. Det blev i praktiken en möjlighet för De Förenade FNL-grupperna och OI-kommitteen som bestod av ett 60-tal miljöaktivister från tredje världen och många andra att få genomslag för sina synpunkter i kraft av sakinnehållet och inte hur mycket resurser de hade för att med egna medel ställa ut och ordna seminarier. Miljöforum som uppstått på regeringens initiativ radikaliserades också inte minst av att det fanns ett helt fristående konkurrerande Folkets Forum som kritiserade försök från FN-sekretariatet eller regeringen att styra över folkrörelsernas samarbete.

Lokala aktiviteter sågs också som viktiga. Alternativ Stad ordnade alternativ sight-seeing för journalister och delegater för att visa upp en annan bild än den officiella bilden av det miljövänlöiga Stockholm. Internationellt uppmanade det folkrörelsesamarbete där Alternativ Stad deltog till att ordna internationella aktiviteter lokalt hemma snarare än att komma till toppmötet och delta i folkliga aktiviteter där.

I denna fråga uppstod konflikt med amerikanska aktivister som hoppades på massuppslutning av ungdomar från hela världen vilket knappast infriades alls. De amerikanska aktivisterna från Hog Farm visade vara nära knutna til en fond som används av CIA för att finansiera verksamhet som skulle avleda protester från politisk verkan. Med stöd av svenska myndigheter fick Hog Farm mycket fria händer att sprida hasch och ordna ett ungdomsläger där FN-konferensens generalsekreterare Maurice Strong betonade hur mycket han hade gemensamt med ungdomarna. Aktivister från Hog Farm organiserade också aktioner för valar och livet. Man sökte också störa Folkets Forums presskonferenser och slutdebatten på Miljöforum för att hindra kritik av miljömordet i Vitenam. Vid ett tillfälle ingrep man med handgripligt tvång mot en person som sökte föra fram samma kritik på ett offentligt möte på Sergels torg. Dessa amerikanska aktivister befann sig också i första ledet vid de konfrontationer som uppstod när protester av mindre grupper genomfördes vid riksdagshuset där FN-konferensen arrangerades.

Stockholmsmodellen med motkonferens, demonstration, ömsesidig dialog, daglig tidning och mer sällan lokala samtidiga aktioner internationellt slog igenom. Till en början bara vid FN-möten men senare under 1980-talet också i andra sammanhang. Några nya moment har knappast tillkommit sedan dess med undantag av den marknadsinriktade mässmodellen för att organisera frivilligorganisationers och folkrörelser medverkan samt civila olydnadsblockader. Dessutom har kravaller som förekom innan Stockholmsmodellen fick genomslag vid Världsbanksmötet i Köpenhamn åter blivit aktuella.

Marknadsmodellen med en mässa för folkliga organisationer och NGOs har fått en dominerande roll vid många tillfällen med början under Riokonferensen 1992 där Global Forum samlade 20.000 internationella deltagare och 500.000 besökare medan den största demonstrationen vid samma tillfälle samlade bara 10.000 deltagare.

Civil olydnad genom blockad utnyttjades med framgång i samband med ministermötet om hållbar utveckling i Bergen 1990 och i än större skala vid WTO-mötet i Seattle 1999.

Provokatörer har under lång tid inte funnits eller märkts av förrän nyligen då det särskilt vid protester mot Världsbanken i juni 2001 i Barcelona och mot G8 i Genua kommit fram många vittnesuppgifter om sådana fall.

 

Brytningspunkt under 1980-talet

I samband med tioårsjubileet för Stockholmskoferensen sökte fler folkrörelser samarbete för att ordna en konferens i Stockholm. Löften om 1 miljon kronor i stöd fanns om organisationerna kunde enas. Miljö- och alternativrörelsen önskade en konferens som tog upp hur samhällsutvecklingen kunde ändras bort från resursslöseri mot ett både mer miljövänligt och solidariskt samhälle. Man ville lyfta fram byggandet av alternativ lokalt och hur en omställning av industrisamhället i både det kapitalistiska västeuropa och planhushållnings östeuropa kunde ske samtidigt som global rättvisa och tredje världen miljöproblem också var en central fråga. Kontakterna med oppositionella rörelser i östeuropa började växa fram och grupper i väst som börjat kritisera de rika industriländerna i G7 och deras ekonomiska modell. Naturskyddsföreningen ville begränsa sig främst till hur biståndet kunde bli mer miljöinriktat. Genom sina kontakter internationellt och med regeringen kunde de utan att samråda med övriga organisationer se till att de utlovade resurserna istället fördes över till ett möte i Nairobi där främst etablerade miljöorganisationer träffades i samband med en specialsession inom UNEP, FN:s miljöprogram som bildats genom beslut på FN konferensen i Stockholm. Två mindre möten blev också av i Stockholm 1982, ett om miljöbistånd och ett om alternativ som var inslag i en omfattande Nordisk alternativkampanj.

Erfarenheterna av FN-jubileet 1982 visade att de etablerade miljöorganisationerna saknade seriöst intresse av demokratisk samarbete kring förnyelse av miljöarbetet. Istället gällde det att stärka etablerade strukturer som UNEP. Frivilligorganisationer hade samlats vid UNEP möten sedan bildandet i ständigt mindre antal. Det blev inte fler efter det möte i Nairobi som ersatte den planerade folkrörelsemötet i Stockholm vid tioårsjubileet och några nya politiska perspektiv växte inte heller fram förutom etablerandet av miljöbistånd.

Samtidigt som miljörörelsen möttes i liten skala i Nairobi hölls flera specialsessioner i generalförsamlingen i New York. Här nådde massdeltagandet sin hittills största nivå vid toppmöten med en demonstration med närmare 1 miljon deltagare. Men dessa massprotester för kärnvapennedrustning sökte inte aktivt länka till andra frågor och ebbade snart ut.

Striden kring folkrörelsernas deltagande vid toppmöten tilltog under 1980-talet. Efter tredje världens misslyckade försök att förhandla fram en rättvis ekonomisk världsordning genom FN tilltog den ekonomiska krisen för Syd. En växande skuldbörda gjorde det allt svårare för regeringarna att samordna sina intressen. Istället växte andra krafter fram. 1983 ordnade familjebönderna i USA en internationell jordbrukarkonferens som blev inledningen till en folkrörelseallians kritisk till frihandeln med bönderna som mest samlande kraft. 1984 startade Third World Network med rötter på alla kontinenter i Syd och starka kopplingar till både vänstern och framväxande miljö- och konsument- och andra folkrörelser. TWN förbinder kritiken i olika sociala och ekologiska sakfrågor med en kritik av den ekonomiska och politiska världsordningen. TOES, The Other Economic Summit, ordnas i anslutning till varje G7 möte för att visa på alternativ till de rika ländernas ekonomiska politik. 1985 bildar gummitapparna i Brasilien organisation CNS som lyckas alliera sig med indianerna och miljörörelsen och stoppar för första gången Världsbankens stöd till miljöförstörande projekt i tredje världen. Samtidigt börjar miljörörelsen i Sverige och Europa gå emot storföretagens planer på att bygga fler motorvägar, rusta ner sociala välfärden och etablera EU:s inre marknad med mer firhet åt kapitalet än människorna.

 

Samförståndets återvändsgränd

Folkrörelsers deltagande begränsad kring en viss bestämd politik vid toppmöten blir en modell för att lösa problemen. Istället för att en demokratisk lösning där det folkliga deltagandet sker utifrån egna förutsättningar och politiska utgångspunkter etableras en överordnad ideologi som folkrörelserna ska anpassas till och en modell för samförståndsdialog. Den överordnande frågan blir att lösningen på olika problemområden ska sökas i utveckling. En rad FN-konferenser genomförs på teman som miljö och utveckling, mänslliga rättigheter och utveckling, befolkning och utveckling, social utveckling och kvinnor och utveckling. Denna politiska modell påbörjas 1987 när en särskild session hålls i New York på temat nedrustning och utveckling samma år som Brundtlandrapporten Gemensam framtid lanserar begreppet hållbar utveckling. I detta begrepp innefattas allt, både ekologisk, social och annan utveckling som tillfredställer nuvarande och kommande generationers behov. Denna utvecklingsidé förskjuter de omedelbara konflikterna in i framtiden. Där ska samförstånd lösa problemen. Här är frivilligorganisationerna viktiga tillsammans med regeringarna och företagen i arbetet för en gemensam framtid. Formen för den att tillsammans formulera den gemensamma överideologin blir samförståndsdialogen. I denna form begränsas frivilligorganisationernas och folkrörelsernas roll till lobbyister och samarbetspartners för att genomföra den gemensamma handlingsplanen. Den oberoende folkrörelsepolitiken och oppositionellt handlande marginaliseras på ett odemokratiskt sätt.

1992 nås höjdpunkten i denna utveckling under Riokonferensen. Över hundra statschefer enas om en Riodeklaration och en handlingsplan för det 21:a århundrandet, Agenda 21. Folkrörelserna förväntas stödja genomförandet av Riokonferensens beslut om hållbar utveckling. I Riodeklarationen ingår att frihandel är en viktig metod för att uppnå hållbar utveckling och att storföretagens självreglering är en viktig metod för genomförandet. För att genomföra Agenda 21 behövs 125 miljarde dollar årligen vilket kan uppnås genom en fördubbbling av biståndet. Konfliktfrågorna sopas i hög rad under mattan.

Samförståndskonferenserna i FN-regi för olika aspekter av hållbar utveckling leder till en allt större dialogverksamhet medan självständigt folkrörelsearbete och konfrontation kommer i skymundan. Inte bara demonstrationer uteblir alltmer utan också folkrörelsesamarbete kring motkonferenser tunnas ut till förmån för uppslittrade stora marknadsplatser för frivilligorganisationerna där påverkan och genomförande av en politik i samförstånd med den officiella dagordningen dominerar. Med biståndsorganisationerna som samlande faktor på FN-konferens efter FN-konferens växer deltagandet till 30.000 på NGO Forum på kvinnotoppmötet i Beijing 1995. NGO etableras som ett begrepp utan att någon riktigt kan förklara vad det är. I praktiken definieras det som icke-statliga organisationer som dessutom är icke-vinstdrivande för att inte företagen ska räknas dit och dessutom att organisationen inte är företrädare för vinstdrivande företags intessen. Den dominerande gruppen NGOs blir biståndsorganisationer, välgörenhetsorganisationer och stiftelser av olika slag medan det också används om folkrörelser även om dessa ibland värjer sig mot denna beteckning.

Samtidigt med NGO:s växande betydelse börjar de politiska resultaten lysa med sin frånvaro. Efter löftet på Riokonferensen 1992 om fördubbling av biståndet för att uppnå hållbar utveckling minskar istället biståndet drastiskt för första gången sedan man började mäta biståndet i mitten av 1900-talet. Det minskar med mer än en tredjedel internationellt, i USA börjar man närmare sig 0,1 procent istället för 0,7 procent i bistånd som Agenda 21 såg som mål.

MJV söker i allians med ungdomsmiljörörelsen och Östeuropas nya miljörörelse utmana den rådande samförståndspolitiken där deltagandet i oförbindliga toppmöten är en samlande faktor. Det sker med viss framgång genom SEED Popular Forum 1990 som är ett folkrörelsemöte i samband med en ministerkonferens för industriländerna inför Riokonferensen. Denna motkonferens med 500 deltagare från hela världen inspirerar till bildandet av ungdomsaktivistnätverket A SEED och klimataktionsdagar som ordnas i 70 länder på 500 orter i böärjan av 1990-talet. Ungdomsnätverket lever vidare men lokala aktionsdagar med brett deltagande blir inte långlivade. Intresset från etablerade miljöorganisationer som sätter fokus på toppmöten är obefintlig för lokala klimataktionsdagar. En annan linje utvecklas av Nederländska Jordens Vänner med ett förslag om utredning av rättvist miljöutrymme. Denna kampanj får genomslag i många länder också utanför Europa. Den är viktig som en metod att gå längre än Riokonferensens vaga samförstånd genom att sätta alla människor lika rättighet till samma miljöutrymme i fokus för diskussioen om hur en omställning av olika länder till hållbarhet kan ske. Men ändå blir inte denna kampanj till en mobiliserande faktor för en massrörelse för global rättvisa då tekniska metoder för att minska miljöbelastningen tenderar att ta överhanden framför konkreta krav på en politik för rättvisa.

År 2000 genomför FOEI en större aktion i samband med klimatkonferensen i Haag och ett folkrörelsesmarbete genomför ett flertal aktiviteter under flera veckor med rättvisa som huvudtema. Men kopplingen till lokala frågor kommer i skymundan. Det är svårare att få ett växande intresse för frågan eller lösningar som kommer i strid med den hållbara utvecklingens samförstånd kring frihandel som en huvudlösning på miljö- och andra samhällsproblem.

 

Förnyelse av Stockholmsmodellens folkrörelsesamarbete

Parallellt med FN-konferensernas samförståndsmodell ökar makten i ekonomiska och militära internationella organisationer där FN:s demokrati med en röst för varje nation inte råder. Här hade det rått förhållandevis lugnt vid toppmöten sedan kravallerna vid Världsbanksmötet i Köpenhamn 1970. Vid Världsbanksmötet i Berlin 1988 fick alternativa folkrörelseaktiviteter ett stort genomslag också vid sidan om FN möten. Stockholmsmodellens flesta metoder kom till använding i stor skala. Den största demonstrationen samlade 80.000 deltagare. På motkonferensen som samlade 2.000 deltagare var bokborden 2 mil långa. Dessutom ordnades en omfattande lokala folkbildningsverksamhet runt hela Tyskland med gemensamt kampanjmaterial om Världsbanken och världsordningen. Vid sidan av motkonferensen hölls också ett mindre radikalt alternativmöte med miljöorganisationer och kyrkan.Staten sökte splittra de två arrangemangen genom att enbart ge stöd till alternativmötet. Det ledde till stora protester från miljöorganisationerna och kyrkan som inte accepterade att bara den ena men inte den andra aktiviteten skulle få stöd vilket ledde till att bägge arrangemangen kunde genomföras i stor skala. En sorts solidaritet som sedan dess sällan syns till när folkrörelser och frivilligorganisationer hellre anpassar sig de de villkor staten eller andra bidrgasgivare ställer än att agera samlat och undvika splittring.

Motkonferensen 1988 blev inledningen till en ny epok i protester i samband med toppmöten. Motkonferensens deklarationer översattes och spreds i hela världen där de inte minst i tredje världen bidrog till en ny start på den ekonomiska kritiken mot västvärldens dominans. Tredje världens folkrörelser som hela tiden satte miljö, fred, kvinnoförtryck och andra problem i samband med ekonomiska och sociala frågor fick bättre genomslag för sina ideer. Samtidigt som de av Nordeuropa och Nordamerikanska frivilligorganisatioer dominerade FN-konferensernas NGO Forum etablerade en samförståndspolitik lyckades Sydeuropa och tredje världen öppna för folkrörelsesamarbete som bröt med samförståndet. Vid Bretton Woods 50-årsjubileum i Madrid där Världsbanken och IMF hade sitt möte ordnades en motkonferens där tusen personer samlades varje kväll i plenumsdebatter med paneler, där hälften av deltagarna kom från tredje världen, under en hel vecka. Den avslutades med en konfrontativ debatt mellan två företrädare för folkrörelserna och två för Världsbanken och IMF inför masspublik. En demonstration samlade 10.000 deltagare och en aktion på gatan 300 tält som protesterade mot Spaniens biståndspolitik. Det gemensamma kravet blev skuldavskrivning och att man hade fått nog av 50 år av ekonomisk världsordning bestämd av de rika länderna.

De spanska folkrörelserna tog sedan sin modell för toppmöten och protesterade på samma sätt vid EU-toppmötet i Madrid. Det blev första gången som både motkonfersnen och protestdemonstrationen vid ett EU-toppmöte fick stor bredd och radikalitet. 10.000 miljöaktivister, bönder, fackligt aktiva, arbetslösa och vänstern demonstrerande tillsammans mot EU. Från Spaniens alla hörn kom tre marscher i protest mot arbetslösheten. I det Sydeuropa där det påståtts inte fanns någon protest mot EU utom möjligen fråm högern visade det sig att det tvärtom fanns en bred protest fån miljö-, bönder och vänsterhåll. Den gryende EU-kritiska rörelsen som dittills ordnat inre aktiviteter i samband med toppmöten fick genom folkrörelsesamarbetet i Madrid en skjuts framåt.

Den spanska modellen spred sig. I Lyon träffades G7 1996 och protester ordnades på samma sätt som i Madrid med 40.000 i demonstrationståg men dock flera motkonferenser. Massrörelserna i tredje världen och fackföreningar, arbetslösa och folk utan hem eller medborgarskap sattes i centrum av den sydeuropeiska uppgörelsen med samförståndspolitik under toppmöten.

Denna utveckling nådde sin höjdpunkt i Europa med Europamarschen och motkonferensen under EU-toppmötet i Amsterdam 1997. Demonstrationen samlade 50.000 deltagare som kommit via 14 olika marscher från Europas alla hörn, ibland marscherande under två månader. Motkonfensen samlade 2.000 deltagare. Sidoaktiviteterna i Amsterdam innehöll också en gatufest med 2.000 deltagare där polisen inte ingrep och inga våldsamheter uppstod och en kravall med något hundra deltagare organiserad av punkkaoter som ledde till krossade fönster på franska konsulatet och att några personer greps. Polisen gjorde också preventiva massgripanden av 700 personer. MJV tog intiativ till internationella protester mot massgripandena som fick gensvar i 8 länder. Den nederländska organisationen Autonoom Centrum lyckades genomföra ett dokumentationsarbete och tillsammans med advokater driva de gripnas sak i domstolar. Det ledde till att alla som anmält polisen för olaga massgripanden fick 10.000 kronor i skadestånd vilket totalt uppgick till 2,7 miljoner kronor för både det lidande de fått utstå och för att de fråntagits sina demokratiska rättigheter att protestera under EU-toppmötet.

Parallellt med protester i samband med EU-toppmöten växte kritiken också vid ekonomiska toppmöten. Pådrivande i utvecklingen var både under 1980-talet och 1990-talet tredje världens massrörelser. De ordnade till exempel demonstrationer mot GATT avtalet med en halv miljon deltagare i Bangalore 1994 eller startade Zapatistupproret i Chiapas samma år. I Nordamerika nådde utvecklingen en höjdpunkt med protetserna vid WTO mötet i Seattle 1999. Globalt var bönderna den samlande faktorn där småbrukarintressen lättare än alla andra folkrörelser kunde hitta gemesnamma intressen i både syd och nord. Bönderna blev därför motorn i alliansbygget och lyckades parallellt med FN-konferensernas hållbara utveckling grundad på frihandel ifrågasätta frihandelspolitiken. 10.000 demonstrerade vid GATT-mötet i Bryssel 1990. Toppmötesprotesterna förbands hela tiden med protester mot den nationella politiken och mobilsiering i lokala frågor där sambanden mellan den globala frihandelspolitiken och det lokala gjordes klart. En allians byggdes också av småbrukarna med miljörörelsen mot patent på liv och för omställning till ekologiskt jordbruk och med tredje världens massrörelser bland jordlösa, fiskare, fackföreningar och folkrörelser för ekonomisk rättvisa mot nyliberalismen.

När den nyliberala politiken sökte få full frihet också genom att investeringar skulle behandlas som varor och tvister beslutas genom mekanismer som likande WTO:s blev det stopp. Tredje världen och böndernas syn att man måsste säga nej och inte bara kräva reformer i marginalen på den politik som förs vann majoriteten av både folkrörelser och frivilligorganisationer. MAI-avtalet kunde stoppas. Nästa steg blev att motsätta sig utvidgning av WTO avtalet. I början av 1998 samlades folkrörelser från hela världen i Genève och bildade People´s Global Action against Free Trade and WTO (PGA). Här deltog MJV och våra systerorganisationer i Finland och Uruguay. Samma dagar som demonstrationer mot WTO hölls i Genève under 1998 uppkom också ungdomskravaller. När FN generalsekreterare kom till Genève för att bilda ett organ för dialog mellan FN och storföretagen manade Nestlés direktör polisen att agera mot den systemkritiska rörelsens protester. Strax därpå stormade polisen ett PGA seminarium med 150 deltagare och omhändertog dessa vilket skapade protester bland folkrörelser i Indien. 8 av arrangörernas hårddiskar beslagtogs också.

De olika initiativen ledde till att en höjdpunkt i toppmötesprotester också fick genomslag i Nordamerika. Vid WTO-mötet i Seattle 1999 kunde motkonfersner och demonstrationer samla 50.000 deltagare men framförallt stora civila olydnadsblockader. Vandalisering av skyltfönster minimerades genom att de civila olydnadsblockadernas radikalitet var mer attraktiva och att icke-våldsaktivister hindrade skadegörelsen från att sprida sig så att den begränsades till vad en mindre grupp på 50-100 personer gjorde. Denna marginalisering av skadegörelsen ledde till växande stöd från lokalbefolkning och olika folkrörelser som främst uppördes av polisens övergrepp på fredliga demonstranter. Seattle var också mycket mer än aktioner på plats. PGA uppmande till lokala samtidiga aktioner i hela världen vilka fick stor uppslutning. Seattle blev en framgång i kraft av det folkrörelsesamarbete som enat 1.500 organisationer i hela världen bakom gemensamma krav, böndernas 18 år långa alliansbygge mellan olika folkrörelser i Syd och Nord och att facket och andra folkrörelser förenades. Det uttrycktes genom parollen "Teamsters and turtles unite" vilket anspelar på lastbilschaufförerna kända för sin fackliga militans och sköldpaddor som många miljöaktivister var utklädda till i Seattle för att försvara importförbud mot fångst med redskap som skadar sköldpaddor vilket WTO inte accepterar.

 

Konfrontationens och samförståndsdialogens återvändsgränd

Efter Amsterdam och Seattle utvecklade det sig; istället för en folkrörelsemodell med betoning på alliansbygge, eget kunskapssökande och lokal mobilisering hemma; en betoning på konfrontation eller dialog. I Amsterdam hade EU satsat på motkonferensen som redan 8 månader i förväg att fått full finansiering inte bara från EU utan också från holländska staten samt snart också fick stöd från kommunen med övernattning och andra problem.

Efter Amsterdam gick EU in för att marginalisera självständigt folkrörelsesamarbete och istället betona enbart dialogvilliga frivilligorganisationer på betingelsen att de samarbetade på den EU-vänliga Europarörelsens premisser. På så sätt skulle kontakten med medborgarna stärkas. NGO Forum där frivilligorganisationer med olika ibland motstridande intressen skulle föra fram sin syn fick allt större stöd från både EU och ordförandelandets regering.

Den ensidiga satsningen på samförståndsdialog med organisationer som redan var ett opinionsmässigt stöd i stort för den förda EU-politiken innebar att de som sökte konfrontation fick mer inflytande. Allra tydligast märktes detta där konflikten var som störst, i Schengenfrågan. EU stödde antirasistkampanjer där det enbart var tillåtet av kritisera vardagsrasismen och därmed förbjudet att ta upp politisk kritik av EU eller staten för rasistiska konsekvenser av Schengenavtalet. De som var beredda att gå i konfrontation med denna EU-politik fick se hur de helt ställdes utan resurser vilket underlättade för sådana grupper som inte litat på staten eller EU och byggt sin verksamhet utan att styras av statliga bidrag. Dessa organisationer som Antifascistisk Aktion gjorde ett omfattande folkrörelsearbete för att genom seminarier, bokutgivning och demonstrationer i samarbete med andra folkrörelser skapa en opinion trots ointresset från regeringen för stöd till denna form av antirasistiskt politiskt arbete. Samtidigt som det blev svårare för att få stöd till politiskt antirasistiskt arbete blev det också svårare att få stöd för det långsiktiga kritiska kunskapssökandet och spridningen när det gäller flyktingpolitik och polissamarbete. Circular Letter Fortress Europe? som under hela 1990-talet försett folkrörelserna i Sverige och Europa med denna kritiska kunskap fick ställa in sin utgivning i brist på stöd.

På andra områden märktes samma tendens. Stödet till självständigt folkrörelsearbete minskade från EU och regeringars sida. Istället gavs allt större stöd till "multistakeholder"-dialoger där enstaka företrädare för olika intressen bland t.ex. företag, miljö eller humanitära organisationer och politiker samlades och utbytte åsikter, ofta med syftet att hitta samförståndslösningar som alla vinner på och undvika klargörande av var motsättningar fanns. Professionell lobbyism oich massmediaanpassning fick allt större inflytande. Utrymmet för ett självständigt folkrörelsesamarbete och en folkbildning kopplad till krav som drivs gemensamt krympte.

Samförståndsdialogen med dess brist på politiska resultat splittrade folkrörelsesamarbetet och gjorde att konfrontationens förespråkare fick ökad uppslutning. På EU-toppmötet i Köln 1999 hölls ingen samlande motkonferens kopplad till en gemensam demonstration. Europamarschen samlade visserligen 25.000 deltagare men svårigheterna att ena en bredare rörelse bakom gemensamma krav var påtaglig. Under finska ordförandeskapet gjordes en storsatsning på dialog genom samverkan med Europarörelsen, biståndsorganisatiuonerna och frivilligorganisationer med högkvarter i Bryssel. Detta NGO Forum kallat Citizen 2000 genomfördes strax efter Seattleprotesterna men förde inte vidare denna protestanda till EU där vår WTO-politik utformas. NGO-mötet hölls en vecka före EU-toppmötet och dessutom i Tammerfors och inte Helsingsfors där politikerna träffades. I Helsingfors blev protesterna splittrade och demonstrationerna förutom böndernas små. En mindre motkonferens kunde hållas med mycket brett deltagande från östeuropa och mycket liten budget. Här skedde för första gången en dialog mellan en minister och folkrörelser i samband med ett EU-toppmöte på en motkonferns vilket var en framgång. Under år 2000 växte den EU-anpassade NGO-dialogen till en kampanj för att EU skulle anta en rättighetskatalog som skulle bli grunden för EU:s grundlag. Denna kampanj bedrevs gemensamt av NGOs i Bryssel och Europafacket. Den mynnade ut i en demonstration under Nicetoppmötet med 70.000 deltagare. Det är svårt att bedöma om deltagarna i första hand stod bakom kravet på en rättighetskatalog som knappast innefattade något i praktiken som inte redan finns i existerande rättigheter garanterade av nationell lagstiftning eller Europarådets och FN:s deklarationer. Av intervjuer med deltagare att döma handlade demonstrationen mer om en protest mot privatiseringar och företagsnedläggelser.

Parallellt med omställningen av stöd till självständigt folkrörelsearbete till EU-anpassade NGO-budskap så har också en ökning av dialogen med storföretagen skett. Denna har redan varit välutvecklad både genom arbetsgivarorganisationer som UNICE och särskilda organisationer för att öka storföretagens makt som Europena Roundtable of Industrialists, ERT. 2000 satsade man också i samverkan stort på massmöten med näringslivet genom European Business Summit med 9 EU-kommisionärer närvarande bland 2.000 direktörer. ERT och UNICe utökar samverkan mellan EU och storföretagen allt intimare. I detta mönster ingår också initiativ som Trans Atlantic Business Dialogue, TABD, där direktörer och politiker träffas för att diskutera för att finna samförstånd i politiska frågor kring ekonomin.

Samförståndsdialogen mellan EU-politiker facket, NGOer och företagen har öppnat för rörelser som söker mer konfrontation med det rådande systemet. I samband med Världsbanksmötet i Prag 2000 och EU-toppmötet i Nice fick detta likartade uttryck. Istället för att organisera sig efter de frågor man vill föra fram indelas deltagare i aktioner efter hur mycket de är villiga att gå till konfrontativ handling för att stoppa mötet. Denna arbetsmetod påstås vara inspirerad av Seattle. Men den skiljer radikalt från Seattle på så sätt att den icke-våldsradikalism i form av massdeltagande i civil olydnad som fanns i Seattle både riktade sig mot WTO-mötet och mot de som begick skadegörelse. Dessutom var aktionerna i Seattle blockader för att hindra delegater från att ta sig från den ena till den andra platsen, inte inträngningsförsök för att stoppa ett möte.

Indelade i gula, röda och blå block gick runt tio tusen aktivister till aktion i bägge städerna. Den övervägande delen av demonstranterna var helt fredliga även om flera var beredda att genomföra blockad eller inträngningsförsök utan att med våld attackera polis eller ens försvara sig. Men särskilt kring det blå blocket uppstod konfrontationer. Molotovcocktails kastades mot polisen och polisen begick flera övergepp mot både helt pacifistiska och mer militanta demonstranter. Butiksfönster krossades och i Nice brändes en banklokal.

Särskilt i Nice förekom ingen samlande motkonferens, bara ett fåtal möten och mindre splittrade arrangemang, inga tal hölls under demonstrationerna och kommunen under den högerextreme borgmästarens ledning hade gjort det mesta för att försvåra övernattning och lokaluthyrning för möten åt folkrörelser. Konfrontationsmodellen hade också nått en återvändsgränd.

Tord Björk

Kristianstad sep 2001

 

Bakgrund: MJV och toppmöten

MJV har en långvarig erfarenhet av organisering av folkliga aktiviteter i samband med toppmöten. Det har i första hand gällt FN-konferenser 1972 om miljö i Stockholm, 1982 om miljö i Stockholm och Nairobi, nordisk folkriksdag 1985 i Jönköping om nedrustning och utveckling, 1992 om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, 1995 om klimatet i Berlin samt sociala frågor och utveckling i Köpenhamn och 2000 om klimatet i Haag. Det har också gällt EU-toppmöten 1995 i Madrid, 1997 i Amsterdam och 2000 i Nice, Världsbanken och IMF:s möten 1994 i Madrid och 2000 i Prag, G7 mötet 1996 i Lyon och WTO möten 1998 i Geneve och 1999 i Seattle. MJV aktiva har också följt med utvecklingen vid andra toppmöten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org