Om man hör till den bildade medelklassen men inte har särskilt hög lön måste man förakta prål med pengar. Det säger självrespekten, man vill inte framstå som misslyckad för att man aldrig kommer att få några. Och om man hör till den lågutbildade arbetarklassen eller småborgerskapet måste man på samma vis förakta kunskap och lärdom och se det som snobbism.

Dock har det inte alltid varit på detta vis. Exempelvis försmådde det tidiga nittonhundratalets arbetarrörelse varken pengar eller bildning, fast man inte hade någondera. Kanske för att man var offensiv och hade hopp om att ta över hela samhället så småningom. Sura rönnbär är förmodligen en nederlagsstrategi.
Historien om kampen om pengarna är allmänt känd; det ingår så att säga i den fackliga ryggmärgen. Kampen om bildningen vet vi mindre om, åtminstone i Sverige. Den gamle ABF-veteranen Inge Johansson skrev en redogörelse, Bildning och klasskamp, som enligt Arbetarrörelsens Arkiv är det närmaste vi har kommit en svensk lärdomshistoria för underklassen – men den går föga utöver att vara verksamhetsberättelse för ABF.

Emellertid har dom varit mer nyfikna i England. Jonathan Rose: The intellectual life of the British working classes, är en utförlig fundering kring ett gräv där du står-projekt där 2000 deltagare i arbetarrörelsens självbildningssträvanden från 1800-talet och framåt har berättat om sina erfarenheter.

Och vad berättade de om? Vad var det som drev dem?

Ja, naturligtvis fanns det många som ville skaffa sig kunskaper för att göra karriär. Vi finner dom t.ex. i efterkrigstidens Labour-regeringar, men egentligen över hela samhällets toppskikt från ca 1930 till 1980. Av materialet är de – inklusive dem som aldrig nådde lika långt – kanske så många som två tredjedelar. Men för den återstående tredjedelen måste drivkraften ha varit ren och skär nyfikenhet, ibland av kollektivt slag. Rose berättar om ett helt walesiskt gruvsamhälle som var ett sannskyldigt underjordiskt akademiskt seminarium 24 timmar om dygnet. Som av en slump råkar det ha varit därifrån som Englands Gustav Möller, Aneurin Bevan, kom.

Orsak och verkan? Tja, ingen vet. Å ena sidan måste enskilda entusiasters insats ha varit viktig eftersom grannbyn var helt ointresserad av självbildning. Å andra sidan måste ju stödet av ett helt samhälle vara en fördel för de politiska aktivisternas slagkraft.

Enligt Rose bör ungefär en fjärdedel av den brittiska arbetarklassen ha berörts av den här rörelsen under dess höjdperiod. Men självbildingssträvandena dog så småningom ut efter kriget. Rose föreslår tre orsaker.

Dels öppnades de “normala” utbildningsvägarna upp även för fattiga ungdomar. Arbetarrörelsen behövde inte längre organisera sin egen utbildning, och intresset för detta försvann följaktligen, och med intresset också successivt kompetensen.

Dels fylldes så småningom behovet av ny medelklass upp (även om detta skedde först senare, efter oljekrisen 1973). För de två tredjedelar som hade strävan att göra karriär blev detta alltså mycket svårare, och många gav upp försöket redan på förhand. Och med denna stora andel borta saknades den massa i självbildningsrörelsen som skulle ha krävts för att hålla den igång.

Och slutligen gick den bildade medelklassen till motoffensiv mot hotet att få sitt övertag devalverat av en självständigt tänkande arbetarklass. En viktig taktik, säger Rose, var att med jämna mellanrum göra självbildningsrörelsens kanon omodern, genom att lansera en helt ny under namn som till exempel modernism och postmodernism. Även detta, att om och om igen få veta genom media att den lärdom man nyss hade skaffat sig inte längre gällde, skapade med tiden liknöjdhet för hela projektet. Det måste ha känts som att springa i en rulltrappa som går åt fel håll.

Med medelklassens grindvakter i kontroll över utbildningssystemet ska vi inte vara förvånade över att detta producerar alltmer ojämlika resultat och framför allt syftar alltmer till att göra klasstillhörigheten ärftlig och sortera ut de egna barnen från andras ungar. Vem vill ha konkurrens?

Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Att utbildning i offentlig regi ofrånkomligen skapar klasskillnader? Nej, men att man aldrig kan lita till någon automatik, till att bara man lägger något under funktionärsmakt så sköter det sig självt. Även under självbildningsrörelsens höjdpunkt spelade offentligt, statligt eller kommunalt, stöd stor roll. Huvudsaken är att man kontrollerar innehållet och målet.

Och så är det nog bra att ha en offensiv hållning rent allmänt. Att målet med det hela är att ta makten. Det är först då som man lägger ner tillräcklig energi.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org