7 december 1941 kollapsade USAs dittills så starka fredsrörelse med 40 miljoner medlemmar. Den ersattes av en rasistisk kampanj mot japaner som folk; efter kärnvapenbombningarna, och efter att Japan hade gett upp, ansåg så många som 24 procent av USAs invånare att japanerna borde utrotas som folk.

Detta visar ett generellt problem för rörelser som bygger på ”bära vittnesmål mot synden” till skillnad mot rörelser som bygger på egenintresse. De är obeständiga, ibland våldsamt.

Det senaste, stora, exemplet är förstås de tyska Grünen, som i skrivande stund är det mest krigshetsande partiet i Europa. Det började som ett pacifistiskt parti.

Kärnan i att ”bära vittnesmål mot synden” är moralpositionering. Man positionerar sig själv som God, en motståndare som Ond, och helst bör det också finnas ett Offer med i spelet.

Och det behöver i och för sig inte vara något fel, all rörelsemobilisering bygger på att Vi skiljs från Dom. Men det kan bli ett problem eftersom den logiska slutpunkten för moralpositionering är att den Onde inte har något existensberättigande alls, utan bör utrotas.

Ett annat problem är som sagt obeständigheten. Den som är Ond på måndagen kan, givet någon dramatisk händelse, bli God på tisdagen, i det här fallet Nato. Egenintressen transformeras inte lika lätt.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org