Kjell Östberg om socialdemokratins undergång

Av Jan Wiklund

Vad som var bra i Sverige var byggt av folkrörelser, men det socialdemokratiska partiet förstörde det, säger Andreas Malm i baksidestexten till Kjell Östbergs bok The rise and fall of Swedish social democracy. Och det stämmer ju överens med vad vi säger på den här webplatsen. Men kan det beläggas av Östbergs bok?

Och vad skulle de i så fall ha berott på? Partifolket var ju samtidigt deltagare i samma folkrörelser? Vad bestod skillnaden i?

Östberg för redan i bokens början fram två förklaringsmodeller.

Den ena handlade om att man en gång för alla hade bestämt sig för att samhällsförändringarna skulle bygga på lag, dvs på riksdagsbeslut. Vilket med en liten lätt skiftning av tonvikten också snabbt kom att betyda att det var på riksdags- och senare regeringsnivå som alla förändringsförslag kom till. Initiativ tagna på annat håll uppfattades lätt som störningar i beslutsprocessen och möttes av ilsket försvar.

Den andra handlade om skillnaden mellan lekmän och anställt folk. Redan 1914 var en stor majoritet i partistyrelse och riksdagsgrupp avlönade av rörelsen och hade som alla anställda intresse av i första hand anställningstrygghet och reglerad befordringsgång. De fick därmed ett materiellt intresse av att motarbeta alla initiativ som skapade osäkerhet.

Man hade gärna sett de här två modellerna utvecklade och exemplifierade.

Den första har beskrivits av Sten O Karlsson i en bok som numera inte går att få tag på, anmäld här; den handlar om den diskussion som ledde fram till att SAP adopterade välfärdssamhället som sin övergripande modell. Mycket auktoritärt och besserwissrigt, säger Karlsson, och uteslutande inom de ledande kretsar som uppfattade sig själva som de duktiga som skulle fixa samhället åt den majoritet som helst inte skulle lägga sig i.

Den andra beskrivs, för fackföreningsrörelsens del, av Lena Hellblom i en annan oåtkomlig bok, en doktorsavhandling från 1985. Där skildras striden på 30-talet mellan å ena sidan förtroendevalda som hade visionen att facket skulle vara medlemmarnas arena för gemensam handling, och å andra sidan anställda ombudsmän som menade att facket skulle vara ett serviceorgan för medlemmarna. De senare vann eftertryckligt, säger Hellblom, trots att tungviktare som Metalls ordförande Johan-Olov Johansson stod på medlemsdemokratins sida.

Östberg har själv ett tredje exempel – hur socialdemokratiska kvinnoorganisationer slet i ett par decennier för att få igenom reformer i barnfrågor som partiledningen länge ansåg för futtiga för att bry sig om.

Men, som sagt, mer sådant hade behövts. Det borde inte vara svårt att hitta många exempel på hur arbetarrörelsens fotfolk medvetet desorganiserades för att underlätta det smidiga administrerandet av stat och kommun. Det borde inte ens vara svårt att hitta ett mönster.

Istället mynnar det hela ut i ett fördömande av ”gränserna för reformismen”, med ett gammalt begrepp som fördunklar mer än det upplyser.

Problemet är ju inte reformer i sig, de behövs mer än någonsin. Problemet är att de är ogenomförbara utan ett rörelsetryck. Det är naivt att tro att några hundra parlamentariker ska kunna besegra en internationellt uppkopplad, rentieristisk kapitalistklass utan ilskna och medvetna uppdragsgivare som kan ställa till kaos om parlamentarikerna inte gör som de säger.

Intelligenta politiker förstår också detta. Franklin Roosevelt brukade uppmuntra sina anhängare att ”hålla trycket uppe”, och John-Olle Persson uppmuntrade Alternativ Stad att fortsätta motståndet mot motorvägsplanerna i Stockholm på 80-talet. Men de har varit en liten minoritet i det socialdemokratiska partiet.