Alla rörelser har sina skuggrörelser – intellektuella som åker snålskjuts på rörelsen för att klättra upp till makten på dess rygg. Men det är inte alla som har gjort det lika
framgångsrikt, och lika snyggt, som den generation socialdemokratiska politiker som skapade det svenska välfärdssamhället.

Om detta har Sten O Karlsson skrivit en tjock bok: Det intelligenta samhället.

August Palm må ha vunnit sin ställning som outtröttlig bekämpare av borgerliga arbetarvänner, men som alla vet misslyckades han i slutänden med detta. De män som dominerade det socialdemokratiska partiets första och andra generation inspirerades inte så mycket av arbetarrörelse som av tre anti-nyliberala reformrörelser – den tyska Verein für Sozialpolitik, den engelska Fabian Society och de amerikanska progressisterna.

För alla dessa tre var huvudmålet att med politiska metoder och statlig styrning hålla den kapitalistiska marknaden i schack för att inte samhället skulle brytas sönder.

Och för alla tre var det självklart att de enda som kunde göra detta var de välutbildade experterna från medelklassen – om än med politiskt stöd av den underklass som skulle tjäna mest på verksamheten.

De ledande svenska socialdemokraterna hade för det mesta inga som helst problem med detta enligt Karlsson – Branting, Engberg, Sandler, och även sociala klättrare som Hansson och Möller såg politiken som de duktigas kallelse för att ordna livet till det bästa för de underlägsna. Bara Wigforss var en smula kluven mellan de elitistiska och de demokratiska impulserna.

Att resultatet av deras strävanden ändå blev så pass positivt för folkmajoriteten beror förstås på att de trots sin elitism ändå var goda kommunitarianer.

Kommunitarianismen är liberalismens motpol – föreställningen att det grundläggande är samhället, inte individen, ty individen står sig slätt utan ett skyddande och närande samhälle. Kommunitarianism var det som höll ihop rörelse och skuggrörelse inom det klassiska SAP, men kommunitarianismen kan vara både elitistisk och demokratisk, och genom sitt fokus på att det var staten som skulle fixa samhället blev det elitisterna som vann.

Och förstås – ska man ha en stat är det bättre om den är kommunitariansk än om den är liberal…

Frågan är om det var oundvikligt. Kunde en bättre balans mellan rörelse och skuggrörelse ha varit möjlig? Och ännu viktigare – vad blir uppgiften idag, då det är tveksamt om S ens är kommunitarianskt längre? Är en demokratiskt kommunitariansk rörelse över huvud taget möjlig idag, i Sverige? Eller har vi definitivt fastnat i en liberal djungel där envar är sig själv nog? Det enda som är säkert är att folkrörelser är som vädret, omöjliga att förutse.

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org