Långsiktiga orsaker till socialdemokratins svaghet

Av Jan Wiklund

Endast vissa mycket partilojala socialdemokrater kan tro att den snabbt ökande politiska misären i det svenska samhället började i september 2006. Dess rötter går långt tillbaka i tiden - och det krävs djupa strategiska förändringar för att dra upp dem.

Den här kurvan visar att ojämlikheten började öka runt 1980 och sedan dess har den bara ökat mer och mer, oavsett om vi haft borgerliga eller socialdemokratiska regeringar. Under de senaste åren, före den borgerliga valsegern 2006, ökade den mer än någonsin, vilket kan vara anledningen till att folk tröttnade på Göran Persson.

Den ökande ojämlikheten kan vara en sammanfattning av den politiska misären i landet. Den står för folkmajoritetens politiska svaghet - vi kan inte försvara vår del av landets rikedomar. Det står för en pervers grabbkultur där ett litet antal människor lägger beslag på för mycket på bekostnad av de andra. Dessutom representerar det de mest konkreta sociala problemen - ju mer ojämlikt samhälle, desto mer kriminalitet, sjukdom, brist på empati, misstro mot andra människor och kort sagt social stress.

För dem som, liksom jag, är aktiva i miljörörelsen var det främst en sak som hände 1980: nederlaget i kärnkraftsomröstningen, som bröt 70-talets livaktiga folkrörelsekultur. Men i år knäcktes också arbetarrörelsen av en lockout som satte punkt för 70-talets kraftfulla rörelse av vilda strejker.

Självklart beror inte eländet på två isolerade händelser. Det har funnits sedan länge etablerade svagheter i den offentliga politiken - inte bara i Sverige utan i hela västvärlden - som under 1970-talet ledde till att tidigare framgångar - inte bara i Sverige utan i hela västvärlden - vändes till sin motsats.

Framgångarna under 1800-talet beror till stor del på följande:

Anhopningen av stora industrier ledde till en anhopning av missnöjda människor som lätt kunde orsaka konflikter i samhället genom att stoppa produktionen. De direkta producenterna fick ett starkare inflytande än de någonsin haft.

De tidigast industrialiserade länderna var oklokt nog, eller kortsiktigt nog, att ockupera hela världens militär och dela upp mänskligheten i en relativt liten härskande elit och en mycket stor undersåteklass. Den senare fann sig naturligtvis inte i detta utan startade nationella befrielserörelser, som med tiden blev mycket mäktiga.

Arbetarrörelser och nationella befrielserörelser uppfann gemensamt en ny motståndsteknik: den permanenta, allomfattande organisationen som på ett mycket effektivare sätt än äldre, lokala uppror kunde samla resurser, göra kapital av framgångar och upprätthålla en ständig närvaro i politiken.

I den politiska kultur som bars upp av arbetarrörelsen och de antikoloniala rörelserna blomstrade andra rörelser - fredsrörelser, kvinnorörelser, agrara rörelser för jordreformer och stabila livsmedelspriser, och från omkring 1965 miljörörelser och rörelser som försvarade allmänningar.

I mitten av 1900-talet hade de blivit så starka att de härskande klasserna kände sig tvingade att bjuda in dem som maktpartners. Arbetarrörelsen fick en inteckning i Nordens makt i form av socialdemokratiska regeringar. De nationella rörelserna fick en inteckning i södern i form av självständiga stater.

Folkrörelsernas beslut att inleda en sådan "regeringsstrategi" var inte svagt underbyggt. Som Karl Polanyi har beskrivit i sin klassiska Den stora omvandlingen handlade det om att rädda samhället från ett totalt sammanbrott till följd av 1800-talets utopiska marknadisering. Men priset blev högt för de samhällsklasser som genomförde räddningsförsöket.

Priset för att få delta i makten var att man var tvungen att acceptera och anpassa sig till den globala konkurrensen. Detta krävde bl.a. att den radikala demokrati som hade präglat rörelsernas ursprungliga syften måste rensas bort. I stället kom den offentliga välfärden. Denna krävde ökad tillväxt för att betalas, vilket i sin tur krävde ett förtroendefullt samarbete med rörelsens ursprungliga motståndare bland globala investerare och kapitalister.

Och detta krävde i sin tur att de rörelser som hjälpt de nya regeringarna till makten måste demobiliseras för att inte störa samarbetet. Lekmannamobiliseringen måste ersättas av anställda tjänstemän som lydde order uppifrån. Resurserna måste centraliseras för att hålla dem borta från missnöjda medlemmar. Initiativ från basen måste censureras innan de släpps ut. Vanliga medlemmar måste tämjas och disciplineras och fås att tro att de var mindre värda än de anställda tjänstemännen.

Det globala upproret under cirka tio år runt 1970 var en demonstration av missnöjda rörelsemedlemmar som ansåg att kompromisser och centralstyrning hade drivits för långt. I grund och botten var detta uppror inkonsekvent och politiskt oenigt, till och med kaotiskt, och därför ineffektivt i det långa loppet – särskilt som den ständiga eskaleringen av kapitalets förmåga att fly från arbetarrörelsen, i detta fall till Östasien, vilket försvagade rörelsens inflytande. De destruktiva tendenserna kunde därför fortsätta ostört. I slutet av 1970-talet hade de uppnått följande.

De tjänstemän som styr staterna i de folkliga partiernas namn kunde agera i sin egen klass intresse, utan hänsyn till rörelsernas politiska bas. Det var inte kapitalisterna som var mest angelägna om privatiseringar, nedskärningar och New Public Management, utan statliga hierarker som Kjell-Olof Feldt och Ulf Dahlsten, vilket gjorde det möjligt för dem att etablera sig som oansvariga privatkapitalister betalda med offentliga medel.

Folkets organisationer upplöstes, "förlorade medlemmar" som det lite förskönande heter, eftersom de inte längre ansågs vara nyckeln till ett bättre liv. Motståndet mot de kapitalistiska framstegen och den politik som de statliga hierarkierna drev blev svagt.

Ojämlikheten kunde därför växa.

Kan denna utveckling vändas?

Alla folkrörelser uppträder i mobiliseringsvågor, som lekmän som engagerar sig i att förändra världen. Alla mobiliseringsvågor organiserar sig utifrån en mobiliserande idé som många kan ansluta sig till. I bästa fall handlar det om aktioner som direkt försvårar motpartens verksamhet, eftersom det är den typen av aktioner som slår hårdast. Arbetarrörelsen använde sig av strejk, den indiska självständighetsrörelsen av bojkott, den svarta rörelsen i USA:s sydstater av sit-ins. Parallellt har rörelsen byggt upp organisationer och en populärkultur vars syfte har varit att knyta samman många olika aktioner och skapa ett samband mellan dem.

Men de lekmannabaserade obstruktionsaktionerna har varit grunden, utan dessa ingen rörelse och därmed ingen inhemsk makt. Rörelseforskarna Charles Tilly och Edward Shorter beskriver i sin bok Strikes in France 1830-1968 hur strejker som uppenbart handlade om högre löner sällan lönade sig ekonomiskt. Det som lönade sig var att arbetarna vann respekt genom att kollektivt vända sig mot sina motparter. Detta betalade sig dels genom eftergifter från staten och kapitalet på politisk nivå, dels genom den självrespekt arbetarna fick genom att bli hörda offentligt.

Å andra sidan finns det naturligtvis ingenting som säger att traditionella strejkformer nödvändigtvis är det som fungerar bäst i en globaliserad värld. De arbetarrörelser som har fungerat bäst under de senaste trettio åren har varit de som har samordnat sådana strider med andra frågor än de arbetsrelaterade - till exempel i Sydafrika, Brasilien och Sydkorea. Och familjejordbrukarrörelsen blev en ledande global aktör på 90-talet genom att samordna sina egna mobiliseringar för högre matpriser med slum- och kyrkomobiliseringar mot IMF:s skuldomstruktureringsprojekt och miljöorganisationernas mobilisering mot patent på liv, i den så kallade globala rättviserörelsen.

Den gemensamma nämnaren är dock lekmännens avgörande roll. Ingen av dessa rörelser drevs av anställda tjänstemän.

Enligt Beverly Silver: Forces of Labor nådde arbetarrörelsen sin lägsta nivå någonsin 1997. Sedan dess har lekmannaaktiviteten återuppstått, inte minst med kraftfulla mobiliseringar i Kina, där nu de flesta av arbetarna i världens industri för varaktiga konsumtionsvaror finns, dvs de traditionellt mest lättorganiserade och lättmobiliserade lekmännen i arbetarrörelsen.

Vi vet inte om arbetarrörelsen kan hävda sig på 2000-talet. Förmodligen kommer mobiliseringen i östra Asien att växa. Förmodligen kommer ett genombrott när arbetarrörelsen har lärt sig att rutinmässigt utnyttja de globalt spridda produktionslinjernas flaskhalsar för att motverka den svagaste länken i varje ögonblick.

Och förmodligen kommer arbetarrörelsen, tillsammans med andra folkrörelser, att vara ansvarig för världens återuppståndelse från den utopiska marknadsanpassningens klor. Förhoppningsvis har vi lärt oss att undvika att förlita oss för mycket på funktionärer. Förhoppningsvis också att undvika att knyta an till politiska partier mer än vad näringslivet gör.