Bästa sättet att värna sig emot gentrifiering är att pinka revir, säger Eleonora Pasotti i boken Resisting redevelopment – Protest in aspiring global cities, Cambridge University Press 2020, den första bok som enligt recensionerna verkligen försöker ta reda på hur man lyckas.

Det finns olika sätt. Ett förmodligen tålamodsprövande men i slutändan tydligen framgångsrikt sätt är olika sorts gräv-där-du-står-aktiviteter och vardagskulturella evenemang typ familjefester och amatörteater. Det har man provat i Yungay i Santiago de Chile, och till och med i denna av nyliberal exploatering härjade stad har man skrämt bort förlyxningsprojekten på det viset. Pasotti går så långt som att föreslå sånt – som hon kallar ”erfarenhetsverktyg” – som grunden för all framgångsrik kamp mot gentrifiering.

Sen finns det förstås varianter.

En sådan försökte man i St. Pauli i Hamburg och i Lavapiés i Madrid. Där försökte man exploatera och sätta sin prägel på stadskarriäristernas favoritklyscha ”kreativitet” genom att engagera konstnärligt lagda människor som var sympatiskt inställda till de gentrifieringshotade stadsdelarnas hotade invånare. Det fungerade länge – men till slut var ju även dessa konstnärligt lagda människor beroende av marknaden för sin överlevnad och anpassade sig till denna. Varpå motståndet försvagades märkbart.

En radikalt annan metod, som Pasotti rekommenderar när det är möjligt, är samarbete med radikala fackföreningar. Sådana finns knappast längre i vår del av världen, men det lyckades väl i San Telmo i Buenos Aires, där det råkade finnas ett sådant fack som hade radikaliserats genom att organisera prekariatsanställda. Det hade inget emot att också organisera en hyresgästförening som ägnade sig åt husockupationer, och att samarbeta med en ännu mer extrem rörelse som organiserade småtjuvar och prostituerade vars dåliga rykte skrämde bort lyx-exploatörerna. Men sådant är alltså sällan möjligt, utom i Argentina åren efter kollapsen 2000 då många identifierade sig med de marginaliserade.

Nu är förstås frågan hur många slutsatser man kan dra av Pasottis något dussintal exempel. Bolette Christensen: Fortællinger fra Indre Nørrebro, Jurist- of økonomforbundets Forlag 2000, är den enda komplettering jag kan komma på och den verkar bekräfta bilden. Enligt Christensen har Nørrebro i Köpenhamn stått emot gentrifieringstrycket ända sen mitten av 70-talet tack vare precis de metoder Pasotti rekommenderar – erfarenhetsverktyg som bygglekplatsen Byggeren, marginaliserades husockupationer och ofta – om än av och till – stöd från radikala fack.

Förvisso är själva temat för de här böckerna numera i stort sett inaktuellt i Sverige. Praktiskt taget alla goda lägen är redan gentrifierade, dvs folk med pengar har redan tagit över vad som finns av sådana lägen i städerna som har fördelen av korta och bekväma avstånd. Vad som krävs för att skapa så mycket av goda lägen att det räcker för envar vet vi ännu mindre om.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org