Tillbaka till Erfarenheter

En folkrörelselinje i svensk fackföreningsrörelse

 

 

 

av Frances Tuuloskorpi

 

 

 

 

Mer av Frances Tuuloskorpi finns här.

 

Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande dem vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något -- "det är såna tider". Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!

Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång tid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.

Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare -- och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder fackklubben har vågat lita på den styrkan har vi haft framgång.

När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.

 

Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse -- det är en folkrörelselinje!

Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.

Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker

 

Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk. Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Använda medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. Vi ska fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra. När vi arbetar fram våra krav och förlag går vi ofta flera varv: möte &endash; enkät &endash; möte &endash; omröstning.
Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget så har vi missat något viktigt -- och gjort medlemmarna besvikna. "Nej, inte en omröstning till!" pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än att fråga för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hänger på dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommerlserna, det behöver jag väl inte förklara.
Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar "Vad vill ni ha?" kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga -- är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav &emdash; men vi höjer medvetenheten om att vi inte kan få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Ta med folk det gäller i förhandlingar. När vi förhandlar ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet.
Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det skiter sig. På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och tilll central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen ett par gånger, men det är inte det viktiga. När vi säger att vi går till "högre instans", då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik. Självklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad för att man får höra den (får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer).

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben. Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger "det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker".
Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv.
När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten -- även om vi verkar eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.

Ge applåd för minoriteten. Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat så applåderar vi för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta leder det till att vi kommer fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan med tiden också visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik passiviserande kurser. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat! Det finns också en risk att man dras in i en värld för sig -- kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet.
"Facket" blir till något som man åker iväg till, inte det där hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Även i det här utmärkta initiativet med ett tvärfackligt kontaktnät finns en sådan risk. Man får snacka med folk som tycker som en själv, komma någonstans, det händer nåt. Men man får inte förväxla det med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater och ingen annanstans. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Bekäma likriktning och passivisering inom avdelning och förbund. Vi tillhör Livs Stockholmsavdelning (avd 4) och har ombud i avdelningens repskap. Det är inget kul att gå på repskapets möten och rösta om redan fattade beslut. Och när man har en avvikande åsikt får man inte precis applåd för minoriteten. Vi hade länge svårt att få folk att ställa upp som ombud.
Vi beslutade oss för att använda samma metoder som i klubbens övriga verksamhet. Ordna medlemsomröstningar om vilka frågor vi ska driva i repskapet. Kalla både ordinarie ombud och alla suppleanter till repskapsmötena. (De ska ju inte vara där bara för att rösta, utan för att följa diskussionen löpande.) Förbereda repskapsmötena med egen diskussion då vi också diskuterar vilka som kan gå upp och tala i olika frågor.
Vi blev ett jämförelsevis stort och aktivt gäng som gick till repskapet. De andra klubbarnas ombud var sällan fulltaliga. Det började också hända att vi fick majoritet på mötena då vi röstade emot avdelningsstyrelsen i vissa frågor. Särskilt på möten som var relativt välbesökta, det vill säga då inte bara de mest styrelse- och partitrogna ombuden från andra klubbar var där utan också deras ombud utanför den innersta kretsen.
Gissa vad som hände då? Jo, avdelningsstyrelsen sa, att eftersom det är så svårt att få folk att få folk till repskapet, och eftersom diskussionerna är så dåliga, så ska repskapet minskas.
Istället för att utse ett ombud per 50 medlemmar på klubben, så skulle man få utse bara ett ombud per 100 medlemmar. Detta alltså för att förbättra demokratin, sa avdelningsstyrelsen. Vi protesterade förstås. Men till slut tog repskapet beslut om att minska sig självt. Sedan dess blir vi totalt nedröstade i alla frågor där vi har en avvikande åsikt.

Vi har insett att det blir inte någon verklig förändring av att vi från Bagarn står och hojtar i repskapet. Det måste vara medlemmarna ute på de andra klubbarna som uppmärksammar vad som händer i repskapet och sätter press på sina ombud. Vill vi hjälpa till med det måste vi pröva nya vägar. Vi har en del på gång, som vi förhoppningsvis kan berätta om längre fram.

Vi har också ställt oss målet att vi 1997 ska ha uppnått ett samarbete med andra fackklubbar för ett kämpande och medlemsstyrt fack. Vi diskuterar bland annat att inbjuda intresserade (både med och utan fackliga uppdrag) från andra arbetsplatser till en studiecirkel kring folkrörelselinjen.

Sammanfattningsvis -- vi försöker göra facket till en kamporganisation. Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.

 

Att inte springa före men alltid vara i rörelse. Medlemmarna kommer och går. Erfarenheterna måste göras om och om igen. Ofta blir det tjatigt, men man får inte springa ifrån sina egna arbetskamrater. Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta dem som tycker som jag eller de mest medvetna. Då missar man den verkliga styrkan.

Om man satsar på dem som står "längst fram" och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står "längst bak" i rörelse -- då driver de alla andra framför sig.

Vår fackliga verksamhet är ofta tafatt och trevande. Vissa perioder har varit otroligt spännande, andra har varit urtrista svackor. Det finns saker som vi om och om igen har misslyckats med att få ordning på. Ibland tvingas man ett steg tillbaka men man kan alltid dra lärdom också av det som är besvärligt. Med den lärdomen kan man ta två steg framåt.

Vi utgår ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar. Under några år provade vi den tanken i praktiken, genom att utse samtliga medlemmar till kontaktombud. De fick turas om att under en månad i taget vara ombud för en grupp om cirka tolv medlemmar.

Alla ställde upp, alltså även de som "aldrig skulle ta ett fackligt uppdrag". Det var ju en annan sak när det gällde alla. Men det var för svårt att hinna samla och snacka med "månadens kontaktombud" som vi ville, på grund av de många olika arbetstiderna. Därför blev deras uppgifter ganska ensidiga, mest att sprida Livstecken.

Vi gav upp försöket. Men det berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet.

Med hjälp av den lärdomen ställer vi oss nya målsättningar. Under -96 vill vi uppnå att de förtroendevalda (kontakt-, språk-, skydds-, jämställdhetsombud etc) tillsammans ska ta mer ansvar för vad som händer på det egna arbetsområdet. De ska skaffa sig erfarenheter tillsammans med arbetskamraterna av att driva frågor och lösa konflikter. Klubbstyrelsen ska då ha en mer stödjande och utbildande funktion. Styrelsemedlemmarna ska delta på sina arbetsområden tillsammans med de andra. Klubben ska bli starkare ute på arbetsområdena och vi ska hitta nya metoder för att lösa gamla problem.

I målsättningen ingår också att göra alla mer medvetna om folkrörelselinjen. För många är klubbens metoder något självklart. Man tänker inte på att det kunde se ut på något annat sätt. Men om, till att börja med, alla förtroendevalda (=25 procent av våra heltidsarbetande medlemmar) blir medvetna om att det finns olika fackliga metoder, och varför vi använder våra metoder, så kommer de med tiden att kunna använda folkrörelselinjen självständigt.

 

Folkrörelselinjen, är det något som man bara kan utveckla om man har ledningen över en fackklubb? Nej. Man behöver inte ens ha ett fackligt uppdrag.

Om man tycker att solidaritet är grunden i den fackliga ideologin, så bör man visa det. Man kan dra med sig sina arbetskamrater och tala allvar med en chef som har behandlat någon illa. Om man tycker att facket ska ha medlemsomröstningar, då bör man också skaffa sig erfarenhet av det i praktiken. Man kan surra med sina arbetskamrater vid fikabordet om något krav som man vill ställa (antingen det gäller kaffeautomat eller högre lön) och genomföra en sluten omröstning på servetterna, innan man gemensamt för fram sitt krav.

 

Så gjorde jag själv, för 18 år sedan, mina grundläggande erfarenheter tillsammans med arbetskamraterna. Det gick varken lätt eller fort! Det tog ungefär ett år innan vi i brödräkningen första gången lyckades ena oss om ett krav (fem minuters paus i timmen!), driva det -- och vinna.

För mig som nybörjare var det viktigt att jag hade fackligt aktiva kompisar på andra arbetsplatser, som jag inspirerades av och rådgjorde med. Ett tvärfackligt kontaktnät mellan arbetare som vill ha ett kämpande och medlemsstyrt fack kan i bösta fall få en sån funktion. Vi skulle kunna ge varandra råd och inspiration.

Viktigt för oss på Bagarn är att kontaktnätet inte har partipolitiska förtecken. Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid.

Det är med den tilltron som man kan vinna strid. Det är vad man med ett stolt uttryck kan kalla enhet på klasskampens grund. Det låter fint, men det är enkla saker -- det är bröd och solidaritet.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad av Folkrörelsestudiegruppen: info@folkrorelser.org

www.folkrorelser.org