Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk. Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Använda medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. Vi ska fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra. När vi arbetar fram våra krav och förlag går vi ofta flera varv: möte &endash; enkät &endash; möte &endash; omröstning.
Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget så har vi missat något viktigt -- och gjort medlemmarna besvikna. "Nej, inte en omröstning till!" pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än att fråga för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hänger på dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommerlserna, det behöver jag väl inte förklara.
Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar "Vad vill ni ha?" kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga -- är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav &emdash; men vi höjer medvetenheten om att vi inte kan få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Ta med folk det gäller i förhandlingar. När vi förhandlar ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet.
Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det skiter sig. På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och tilll central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen ett par gånger, men det är inte det viktiga. När vi säger att vi går till "högre instans", då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik. Självklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad för att man får höra den (får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer).

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben. Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger "det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker".
Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv.
När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten -- även om vi verkar eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.

Ge applåd för minoriteten. Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat så applåderar vi för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta leder det till att vi kommer fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan med tiden också visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik passiviserande kurser. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat! Det finns också en risk att man dras in i en värld för sig -- kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet.
"Facket" blir till något som man åker iväg till, inte det där hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Även i det här utmärkta initiativet med ett tvärfackligt kontaktnät finns en sådan risk. Man får snacka med folk som tycker som en själv, komma någonstans, det händer nåt. Men man får inte förväxla det med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater och ingen annanstans. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Bekäma likriktning och passivisering inom avdelning och förbund. Vi tillhör Livs Stockholmsavdelning (avd 4) och har ombud i avdelningens repskap. Det är inget kul att gå på repskapets möten och rösta om redan fattade beslut. Och när man har en avvikande åsikt får man inte precis applåd för minoriteten. Vi hade länge svårt att få folk att ställa upp som ombud.
Vi beslutade oss för att använda samma metoder som i klubbens övriga verksamhet. Ordna medlemsomröstningar om vilka frågor vi ska driva i repskapet. Kalla både ordinarie ombud och alla suppleanter till repskapsmötena. (De ska ju inte vara där bara för att rösta, utan för att följa diskussionen löpande.) Förbereda repskapsmötena med egen diskussion då vi också diskuterar vilka som kan gå upp och tala i olika frågor.
Vi blev ett jämförelsevis stort och aktivt gäng som gick till repskapet. De andra klubbarnas ombud var sällan fulltaliga. Det började också hända att vi fick majoritet på mötena då vi röstade emot avdelningsstyrelsen i vissa frågor. Särskilt på möten som var relativt välbesökta, det vill säga då inte bara de mest styrelse- och partitrogna ombuden från andra klubbar var där utan också deras ombud utanför den innersta kretsen.
Gissa vad som hände då? Jo, avdelningsstyrelsen sa, att eftersom det är så svårt att få folk att få folk till repskapet, och eftersom diskussionerna är så dåliga, så ska repskapet minskas.
Istället för att utse ett ombud per 50 medlemmar på klubben, så skulle man få utse bara ett ombud per 100 medlemmar. Detta alltså för att förbättra demokratin, sa avdelningsstyrelsen. Vi protesterade förstås. Men till slut tog repskapet beslut om att minska sig självt. Sedan dess blir vi totalt nedröstade i alla frågor där vi har en avvikande åsikt.