Toppmötesprotester
i Norden
Toppmötesprotester har sedan WTO-mötet i Seattle 1999 fått
stor uppmärksamhet. Mindre känt är att toppmötesportesterna
började i Norden. Det var här som de första våldsamma
konfrontationerna uppstod kring internationella förhandlingar som
anpassade sig till USA:s utrikespolitiska intressen. Det var också
här som en ny modell växte fram för både konfrontation
och dialog mellan folkrörelser och politiker vid toppmöten som
sedan blev stilbildande i resten av världen.
Lidingö 1968
Köpenhamn 1970
Stockholm 1972, kortare text, längre
artikel i pdf-fil, jämförelse
mellan Stockholm 72 och Rio
92.
Göteborg 2001,
temasida med länkar till 500 artiklar
Köpenhamn 2002,
temasida
Lidingö 1968
Den första kända toppmötesprotesten genomfördes av
De Förenade FNL-grupperna, DFFG,
på Lidingö 1968 när finansministrar från 10 industriländer
träffades. I hemlighet hade
demonstrantgrupper förberett sig för att protestera mot att
finansministrarna stödde en
ekonomisk politik som stärkte USA:s valuta och var däremd viktig
för krigöfringen i
Vietnam. Man stormade förbi polisen och lyckades ta sig 50 meter
från entren på hotell
Foresta där ministrarna sammanträdde. Den oppositionella folkrörelsen
DFFG hade inför
finansministermötet också överläggningar med statsminister
Tage Erlander och tågade vid
samma tid också sida vid sida med både utbildningsminister
Olof Palme och Nordvietnmans
ambassadör i demonstrationståg mot Vietnamkriget.
Köpenhamn 1970
1970 blev protesterna mycket mer omfattande vid Världsbanksmötet
i Köpenhamn. En större
demonstration ordnades av Världsbanksgruppen som också arrangerade
möte på universitet
om den ekonomiska världsordningen och USA:s krig i Vietnam. Utanför
demonstrationen
uppstod omfattande kravaller i många dagar. Polisen använde
mobila motorcykelenheter som
körde in i demonstrantleden och förföljde människor
som sökte fly undan. Aktivister kastade
molotovcocktails och brände på så sätt upp polismotorcyklar.
I mindre skala skedde också
kravaller vid Världsbanksmötet i Göteborg 1971 där
bl.a. delegater träffades av äggkastning.
Stockholm 1972
Det första toppmötet någonsin där det organiserades
folkliga aktiviteter med motkonferenser
och demonstrationer i ömsesidig dialog med det officiella mötet
var FN konferensen om den
mänskliga miljön i Stockholm 1972. I Stockholm etablerades en
form för folkligt deltagande
som demokratiserade internationell politik. Denna Stockholmsmodell har
sedan blivit ett
mönster för andra toppmöten både arrangerade av FN
och senare också andra internationella
organisationer som Världsbanken, IMF, WTO och EU. Det största
folkliga deltagandet och
politiska tydliga budskapet bärs upp av demonstrationer, ofta en
samlande större gemensam
demonstration. I Stockholm samlade denna demonstration 7.000 deltagare
och riktade sig mot
miljömordet i Vietnam.
En eller flera motkonferenser ordnas också där många
organisationer samlas för att ofta både i
gruppdiskussioner och större plenumsdebatter ta upp olika frågor.
I Stockholm organiserade
de demonstrerande organisationerna Folkets Forum och FN-förbundet
tillsammans med
Ungdomsorganisationernas landsråd Miljöforum. Sammanlagt deltog
ungefär tusen personer
på dessa motkonferenser. Bägge dessa alternativkonferenser
betonade frågor som arbetsmiljö
och USA:s användning av miljögifter i Vietnamkriget. Pådrivande
för en självständig kritisk
hållning var Folkets Forum och den samlande demonstrationen. Det
gjorde att diskussionen
på det betydligt mer statligt välfinansierade Miljöforum
blev skarp i frågan om
befolkningskontroll och särskilt tvångsåtgärder
för att minska befolkningsökningen i syd.
Även frågan om tillväxtens gränser som lanserades
av företrädare för experter och storföretag
i Romklubben kritiserades av flera företrädare för tredje
världens miljörörelse som kunde
delta tack vare alternativrörelsens kontakter och SIDA-finansiering.
Utöver de bredare
motkonferenserna ordnades också flera mindre seminarier i olika
miljöfrågor och utställningar
om urbefolkningar och alternativ teknik.
Ömsesidig dialog fördes också mellan folkrörelser
och det officiella mötet. Folkrörelserna
kunde framföra sina synpunkter direkt till delegaterna och företrädare
för den amerikanska
delegationen kom till Miljöforum för en direkt konfrontation
kring miljöfrågorna och
Vitenamkriget. Friends of the Earth International tillsammans med tidningen
Ecologist gav
också ut den dagliga tidningen ECO där den officiella konferensen
och folkliga aktiviteter
togs upp vilket skapade en offentlighet kring alla arrangemang. Det var
den enda nyhetskällan
för alla på plats och lästes av både officiella
delegater, folkrörelseaktiva och jorunalister. En
sådan särskild dagstidning har senare blivit tradition vid
många toppmöten, ibland i många
olika konkurrerande projekt.
Ett förslag som senare fått genomslag i samband med toppmöten
avvisades dock. Förslaget
hade stöd i brittiska och amerikanska intressen i FN konferensens
sekretariat där många stod
nära storföretagen. Det gick ut på att ordna en mässa
där olika frivilligorganisationer fick
möjlighet att ställa ut och ordna seminarier i form av en marknad.
Svenska regeringen och
folkrörelser önskade istället ett mer aktivt politiskt
folkrörelseinfytande där ett gemensamt
program för Miljöforum kom fram. Det blev i praktiken en möjlighet
för De Förenade FNLgrupperna och OI kommitteen som bestod av
ett 60-tal miljöaktivister från tredje världen och
många andra att få genomslag för sina synpunkter i kraft
av sakinnehållet och inte hur mycket
resurser de hade för att med egna medel ställa ut och ordna
seminarier. Miljöforum som
uppstått på regeringens initiativ radikaliserades också
inte minst av att det fanns ett helt
fristående konkurrerande Fokets Forum som kritiserade försök
från FN-sekretariatet eller
regeringen att styra över folkrörelsernas samarbete.
Lokala aktiviteter sågs också som viktiga. Alternativ Stad
ordnade alternativ sight-seeing för
journalister och delegater för att visa upp en annan verklighet än
den officiella bilden av det
miljövänliga Stockholm. Internationellt uppmanade det folkrörelsesamarbete
där Alternativ
Stad deltog till att ordna internationella aktiviteter lokalt hemma snarare
än att komma till
toppmötet och delta i folkliga aktiviteter där.
I denna fråga uppstod konflikt med amerikanska aktivister som hoppades
på massuppslutning
av ungdomar från hela världen vilket knappast infriades alls.
De amerikanska aktivisterna från
Hog Farm visade sig vara nära knutna til en fond som använts
av CIA för att finansiera
verksamhet som skulle avleda protester från politisk verkan. Med
stöd av svenska
myndigheter fick Hog Farm mycket fria händer att sprida hasch och
ordna ett ungdomsläger
dit FN-konferensens generalsektrerare Maurice Strong kom under mediabevakning
och
betonade hur mycket han hade gemensamt med ungdomarna. Aktivister från
Hog Farm
organiserade också aktioner för valar och livet. Man sökte
också störa Folkets Forums
presskonferenser och slutdebatten på Miljöforum för att
hindra kritik av miljömordet i
Vitenam. Vid ett tillfälle ingrep man med handgripligt tvång
mot en person som sökte föra
fram samma kritik på ett offentligt möte på Sergels torg.
Dessa amerikanska aktivister befann
sig också i första ledet vid de konfrontationer som uppstod
när protester av mindre grupper
genomfördes vid riksdagshuset där FN-konferensen arrangerades.
Stockholmsmodellens spridning
Stockholmsmodellen med motkonferens, demonstration, ömsesidig dialog,
daglig tidning och
mer sällan lokala samtidiga aktioner internationellt slog igenom.
Till en början bara vid FNmöten
men senare under 1980-talet också i andra sammanhang. Några
nya moment har
knappast tillkommit sedan dess med undantag av den marknadsinriktade mässmodellen
för att
organisera frivilligorganisationers och folkrörelser medverkan samt
civila olydnadsblockader.
Dessutom har kravaller som förekom innan Stockholmsmodellen fick
genomslag vid
Världsbanksmötet i Köpenhamn åter blivit aktuella.
Marknadsmodellen med en mässa för folkliga organisationer och
NGOs har fått en
dominerande roll vid många tillfällen med särskilt genomslag
under Riokonferensen 1992 där
Global Forum samlade 20.000 internationella deltagare och 500.000 besökare
medan den
största demonstrationen i Rio samlade bara 10.000 deltagare.
Provokatörer som finansierats för att manipulera protesterna
vilket skedde 1972 i Stockholm
har under lång tid inte funnits eller märkts av. Förrän
nyligen då det särskilt vid protester mot
Världsbanken i juni 2001 i Barcelona och mot G8 i Genua kommit fram
många
vittnesuppgifter om sådana fall.
Civil olydnad genom blockad utnyttjades med framgång i samband
med ministermötet om
hållbar utveckling i Bergen 1990 och i än större skala
vid WTO mötet i Seattle 1999.
Under resten av 1970-talet blir det inga mer kombinerade demonstrationer
och
motkonferenser. Rollen för oppositionella folkrörelser utviskas.
Istället får vi en ensidig betoning av NGO-Forum i nära
samverkan med det officiella arrangemanget. Särskilt omfattande blir
deltagandet vid alternativmöten i samband med kvinnokonferensen i
Nairobi 1975 och fem år
senare i Köpenhamn. Då samlades 6.000 kvinnor i Nairobi och
9.000 i Köpenhamn.
Mer finns i artikeln Toppmötesprotesternas
historia i pdf-fil.
Tord Björk
|
