Nordiska alternativrörelsen har många rötter. En viktig är värnpliktsvägran. I Norge blev det en politisk fråga för stortinget redan 1818, tre år efter att den förste kväkaren vapenvägrat i landet med ny grundlov sedan 1814. Grymheten i Rysslands krig mot Tjetjenien 1857 ledde till att Tolstoj formulerade sekulära argument mot att bära vapen mot sin nästa. I slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet användes Tolstojs idéer både av den pacifistiska rörelsen och arbetarrörelsen mot militarismen och för vapenvägran i flera nordiska länder

 

Grunden

 

De folkrörelser som i sin kamp för att förändra hela samhället och leva som man lär förändrade Norden och utgjorde grunden för våra dagars alternativrörelse. De har funnits i alla länderna men delvis utvecklats olika. Överallt bredde en folklig religiös väckelse ut sig i början av 1800-talet. Den blev ofta startpunkten för fortsatt mer socialt och politiskt engagerade folkrörelser. Denna väckelse har ibland funnits inom statskyrkan som Grundtvigianismen för välmående fynska bönder och den pietistiska Indre Mission för jylländska västkustens fattiga fiskare.

I Norge angrep Hauge prästerna för att inte leva som de lärde. Han höll offentliga möten där han predikade guds ord vilket var förbjudet för lekmän, och reste land och rike runt för att organisera ekonomiskt samarbete mellan sina anhängare. Detta blev den första landsomfattande folkrörelsen i Norge, och uppfattades som ett stort hot. Hauge sattes i fängelse och organiseringen stoppades men en gnista hade tänts.

Den nya självtilliten tog sig i Danmark uttryck i byggande av folkhögskolor som ville väcka landsbygden andligen i skarpt avståndstagande till överhetens skolor i städerna med sina klassiska akademiska lärdomsämnen och sträng disciplin. Denna betoning av det andliga ledde intressant nog till en mycket jordnära praktisk verksamhet och brett kulturellt engagemang för hela den omgivande bygden. Andelsbevægelsen med sina producentkooperativ fick ett mycket stort uppsving och ledde Danmark ut ur den ekonomiska krisen på 1870-talet med en omställning från sädesodling till mejeriprodukter och slakteriproduktion. I Sverige bröt frikyrkan också fram och befriade sinnena. Det var frireligiösa aktivister som ledde den första stora strejken i Sundsvall 1879 där tusentals arbetare bad under öppen himmel i strid med sina egna frikyrkoledare och tillkallad militär. Överallt i hela Norden ledde den folkliga religiösa väckelsen till social, kulturell, politisk och ekonomisk organisering av den arbetande befolkningen.

 

Skillnader

 

En av de större skillnaderna mellan de nordiska länderna är att i Danmark, Finland och Norge är det den nationella rörelsen som beskrivs som den första politiska folkrörelsen. I Danmark lyckas medelklassens välbemedlade liberaler få folklig uppslutning när de ombildar sig till en nationaliberal rörelse som kämpar för den danska befolkningen i Slesvigs sak och driver krav på parlamentarism mot kungavälde. Det hela slutar med seger för parlamentarism redan 1849 och allmän rösträtt införs för män som kan försörja sig. Liberalerna får snabbt kalla fötter och börjar argumentera mot sina egna reformer. Det slutar med att rösträtten inskränks och initiativet bland folkrörelserna går definitivt över till bönderna och arbetarna. I Norge får den nationella rörelsen en mer bestående radikal och folklig prägel som riktar sig både mot de starka banden med Danmark som trängt undan den egna kulturen och den politiska unionen med Sverige. I Finland är den nationella rörelsen dominerande med sin dubbla kamp för att utveckla en finsk och finlandssvensk kultur och befria sig från rysk överhöghet för att bilda en självständig stat för första gången.

I Sverige är det först är när den arbetande befolkningen på landet och i städerna mot slutet av 1800-talet ansluter sig i stora skaror till frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som man talar om folkrörelser. Det är också i Sverige begreppet folkrörelse är mest utbrett med en förståelse av ordet folk som mer handlar om klassallians mot makteliten än en nationell gemenskap över klassgränserna.

 

Folkrörelseimport

 

Den folkrörelse som var starkare i Sverige än i övriga Norden var nykterhetsrörelsen. Den började som rörelse för lagom avhållsamhet från alkohol i början av 1800-talet ofta ledd av präster, i ett fall även av en spritdirektör. Rörelsen radikaliserades mot slutet av 1800-talet. I brott med nordisk samförståndsanda skedde import av godtemplarrörelser från anglo-amerikanska länder där medlemmarnas löfte om total nykterhet var den radikala grunden. Det centrala var inte längre att lyssna på moraliserande präster och ledande samhällsmedborgare utan solidariteten och det personliga engagemanget i folkrörelsen.

Även arbetarrörelsen byggdes upp enligt samma modell genom import från utlandet av främmande idéer, som bröt mot inhemska samförståndsvanor. Med början i Danmark spreds den tyska socialdemokratins och marxismens idéer och lade grunden för fackföreningar och det moderna partiväsendet med demokratiskt uppbyggda organisationer.

Nordiska missionärer skrev vid samma tid kritik mot det koloniala förtrycket och Fackliga centralorganisationen i Stockholm hade kamp för bättre arbets- och bostadsmiljö som andra punkt i sitt första handlingsprogram. Flera av världens äldsta fortfarande verksamma organisationer i olika rörelser fick vid denna tid sin början i Norden som kvinnosaksföreningen Fredrika Bremerförbundet, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, Dansk Fredsforening senare omdöpt till FN-forbundet och Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, numera Förbundet djurens rätt.

 

Strid för fred och demokrati

 

Kampviljan och förmågan var stor. Svenska regeringens krigsförberedelser mot Norge 1895 och 1905 avvärjdes med hot från arbetarrörelsen om att bajonetterna skulle vändas i den andra riktningen mot de egna generalerna och risk för folkligt uppror. Folkhögskolor, studiecirklar och kooperativ för producenter och konsumenter startades överallt i Norden. Strejkerna var i Sverige mer omfattande än någon annanstans i Europa. Samförståndsandan var bruten och de arbetande tog strid för sina intressen. Demokratin blev ett självklart krav. I nykterhetsrörelsen hade kvinnor rösträtt 40 år före de fick det till riksdagen och i producent- och konsumentkooperativen var den ekonomiska demokratin införd där varje person hade en röst oavsett hur stor hans ekonomiska andel i föreningen var. Kampen för rösträtt fördes i alla nordiska länder. Först i Norden och hela världen blev Finland med rösträtt för både kvinnor och män 1906, sist i Norden kom Sverige 1921.

 

Icke-våldsmetoder

 

Folkrörelserna i Norden hade en stark samhällsförändrande kraft som själv använde sig av och bemöttes med nästan enbart icke-våldsliga metoder. Arbetarrörelsen, bonderörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelserna stärkte självtilliten hos de arbetande samhällsklasserna och byggde i praktiken upp ett alternativt samhälle som utmanade det bestående. Samtidigt fördes politiska strider som ofta var konfrontativa, men sällan eskalerade i våld. Undantaget är Finland där inbördeskriget 1918 mellan vita och röda uppstod i spänningsfältet mellan Tyskland och Ryssland. För lång tid fick de finska folkrörelserna en annan utveckling än i övriga Norden. Här blev uppbygget av ett alternativt arbetarsamhälle med egna banker och föreningar av olika slag stark men den politiska organiseringen svagare och delvis förbjuden. På 1940-talet slog en icke-våldsprägel på de sociala konflikterna igenom när det visat sig att finska arbetarna under andra världskrigets kamp mot Sovjetunionen var lojala soldater som försvarade landet.

Icke-våldsprägeln i Norden står i radikal skillnad till folkrörelsernas situation globalt där kolonialismen genomfördes med blodiga militära medel i kolonierna men ofta också gentemot den egna befolkningen i moderländerna. Det var först när de europeiska folkens obrutna rad av militära segrar under hundra år mot alla andra folk upphörde som läget ändrades. Ett av överheten moderniserat Japan krossade den ryska flottan och armén 1905. Det öppnade för folkliga massrörelser både i kolonialländer och i Europa i början av 1900-talet och optimismen steg.

 

Internationell splittring

 

Första världskriget utbrott släckte dock mångas förhoppningar om folkrörelsers förmåga att hindra krig. I de rika länderna gick arbetarrörelsens funktionärer i parlament och organisationer in för den egna statens krig mot andra länders arbetare, ofta med argumentet att de måste värna om sina jobb. Undantaget var ryska socialdemokratiska partiet där bolsjevikerna, som senare kom att kallas kommunisterna, hade övertaget. En internationell splittring uppstod inom arbetarrörelsen där kommunister och vänstersocialister gick emot kriget medan de flesta socialdemokrater understödde det. Genom ryska revolutionen 1917 kunde kommunisterna ta makten och genomdriva en separatfred med Tyskland samtidigt med en förändring av ekonomin från kapitalism till planhushållning. Splittringen blev än mer påtaglig och bestående.

 

Rättvis fördelning

 

Folkrörelsers krav på rättvisare fördelning och statlig omsorg om folkbildning, hälsa, bostadsmiljö och naturreservat väckte dock allt större gensvar. Från 1930-talet började välfärdsreformer genomföras som ledde till minskade klyftor och standardförbättringar i takt med industrialismens framgångar. Alltmer av folkrörelsernas självorganiserade verksamhet övergick till kommunal och statlig regi som folkrörelsernas bibliotek, idrottsplatser och folkets hus. Lekmannapolitiker ersattes av betalda tjänstemän och yrkespolitiker.

Ett allt större samförstånd bredde ut sig i kraft av de sociala framgångarna och samtidigt skedde utstötning av dem som ifrågasatte samförståndet. Det skedde dels genom att folkrörelsernas organisationer omvandlades till att bli effektiva förhandlingsapparater för att administrera de kompromisser man uppnått med arbetsgivare och med staten. Den kulturella självtilliten fick stryka på foten när organisationerna centraliserades och ekonomisk och administrativ effektivitet blev ledordet. Utstötningen skedde också genom registrering av kommunister, pacifister och andra som betraktades som statsfiender. I Sverige blev efter kriget upp till 500.000 personer registrerade och många utsattes för olika former av övervakning och personalkontroller vid anställningar. I Danmark beräknar man att upp till 400.000 har blivit registrerade redan vid mitten av 1960-talet. I Norge var man mer restriktiva och räknar med 50.000 registrerade sammanlagt fram till 1981.

Det mycket starka drag av alternativrörelse som folkrörelserna haft blev alltså efter andra världskriget alltmer utsuddat. Organisationerna fanns kvar med ofta många medlemmar. Men de riktade sig mer inåt mot sig själva med ett ledarskap som tog sin del av ansvaret för att förvalta det bestående samhället.

 

De klassiska nordiska folkrörelseböckerna:

 

Norden
Nordisk demokrati, red. Hal Koch och Alf Ross, Westermann, 1949. En förebild till artikelserien om nordiska alternativrörelsen. Boken är ett praktverk och täcker in folkrörelsernas framväxt i Danmark, Norge och Sverige från tidigt 1800-tal till mitten av 1900-talet samt demokratins idé och praktik i Norden med illustrationer.

Danmark
De folkelige Bevægelser i Danmark, Roar Skovmand, Schulz - Statsradiofoniens grundbøger, 1951. Den klassiska boken om danska folkrörelser som beskriver deras historia sedan 1830-talet.
Sociale bevægelser og samfundsændringer, Peter Gundelach, Skive, 1988. Den nya klassiska danska boken om folkrörelser som täcker in både de tidigare klassbaserade folkrörelserna och de nya sociala rörelserna fram till mitten av 1980-talet.

Finland
Frivilligt, jämlikt, samfällt – Föreningsväsendets utveckling i Finland fram till 1900-talet, Henrik Stenius, Svenska litteratursällskapet i Finland, 1987 om de gamla folkrörelserna.
Kansa Liikkeessä, (Folket i rörelse), Risto Alapuro, Ilkaa Liikanen, Kerstin Smeds och Henrik Stenius, red., Kirjayhtymä, 1987. Illustrerad antologi om gamla folkrörelser som den nationella, kooperativ och arbetarrörelsen.
Uudet ja vankat liikkeet, (De nya och gamla rörelserna), Kaj Ilmonen och Martti Siisiäminen, red., Vastapaino, 1998. Antologi om finska folkrörelser igår och idag.

Norge
PaxLexikon, Paxforlag, 1977 tar upp en mycket stor mängd norska organisationer i olika folkrörelser och särskilt ingående beskriver kvinnorörelsens och arbetarrörelsens historia. Finns på nätet: http://lotus.uib.no/norgeslexi/paxlex/paxleksikon.html, en uppdaterad dansk version finns också med många danska rörelser: http://www.leksikon.org
Den nødvendige ulydigheten, Åsne Berre Pedersen och Jørgen Johansen, Folkereisning Mot krig, 1998 beskriver konfrontationer mellan alla olika norska folkrörelser och staten sedan 1798 fram till 1990-talet, en bok som saknar motsvarighet i övriga Norden.
Norge saknar däremot den typ av breda böcker om gamla och nya folkrörelsers hela verksamhet och historia som finns i övriga nordiska länder.

Sverige
Folkrörelser och samhällsliv i Sverige, E H Thörnberg, Bonniers, 1943. Den klassiska svenska boken om folkrörelser som beskriver frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsens olika grenar med viss betoning på sociologi. Den mest egensinniga, uppslagsrikaste och roligaste av alla nordiska folkrörelseböcker av den självlärde folkbildaren och forskaren.
Det civila samhället och staten, medborgarsammanslutningarnas roll i svensk politik, Michele Micheletti, Fritzes, 1994. Den nya klassiska svenska boken om både gamla och nya folkrörelsers historia skriven utifrån ett amerikanskt akademiskt perspektiv med betoning av civila samhället och pluralism.