Större betydelse politiskt för alternativrörelsen fick kampen mot atombomben och framväxten av ett globalt erfarenhetsutbyte med ungdomar som stärkte förändring i alla delar av världen.

500 miljoner underskrifter mot atombomben

Mer politiskt inriktade var världsfredsrörelsen Partisans de la Paix. På initiativ av De intellektuellas samarbetsorganisation för fred och Kvinnornas demokratiska världsförbund arrangerades den första kommunistdominerade världsfredskongressen i Paris 1949 med 2 000 delegater. Från Sverige kom främst Clarté och Svenska kvinnors vänsterförbund men flera observatörer deltog också från Vännernas samfund som kväkarrörelsen kallas och den Kristna fredsaktionen, medan den pacifistiska fredsrörelsen i övrigt i både Sverige och Danmark kraftigt tog avstånd [1]. Den nya fredsrörelsen som uppstod med Världsfredskongressen ordnade också massmöten i Sverige med tusentals deltagare som stödde Sovjetunionens utrikespolitik och bekämpade atombomben. 1950 samlades den i Paris utsedda kommittéen till möte på hotell Malmen på Södermalm i Stockholm. Här antogs Stockholmsappellen mot atomvapen. Den stat som först använde atomvapen i en konflikt stämplades som krigsförbrytare och förbrytare mot mänskligheten. Sveriges Fredsråd, IKFF, SFSF, Världsfredsmissionen (nuvarande Kristna fredsrörelsen), Världsfederalisterna och andra förkastade initiativet i ett gemensamt uttalande och varnade folk från att skriva på appellen: "Hela denna aktion är endast camouflerad politisk propaganda" skrev man och hävdade att de som skrev på appellen riskerade att bli "utnyttjade för helt andra syften än de som främjar fredens sak." [2]

Stockholmsappellen blev en organisatorisk motor i rörelsen både i Sverige och andra länder. Eigil Poulsen i Köpenhamn var en av de som samlade namn till Stockholmsappellen:

Sammanlagt 500 miljoner namn samlades in till stöd för Stockholmsappellen, i länder som Sverige 313 000, Danmark 135 000, för Italien uppgavs nästan 17 miljoner underskrifter, för Frankrike ungefär 14 miljoner [4]. Norges statminister Gerhardsen oroade sig. "Vi kan smile litt av den metoden de anvender når de lager fredskongresser og sender ut fredsappeller i den ene eller andra form, men vi har ikke lov til å se bort fra at de oppnår visse resultater ved de metodene. Ikke så meget i Norge, men mere i våre naboland, som Danmark og Sverige, for ikke å snakke om Frankrike og Italia og andre land, der de har fått tusener og hundretusener av ikke-kommunister til å sette sit navn under en appel som de kaller fredsappel." [5] Även i Japan samlades namn i stor skala under stort motstånd medan myndigheterna hjälpte till i kommunistiska stater och insamlingsresultaten där ibland var påtagligt överdrivna. Liknande namninsamlingar gjordes två gånger till i början av 1950-talet med än fler underskrifter, [6] nu samordnade av Världsfredsrådet som blivit det officiella namnet för den organisation som uppstod genom världsfredskongresserna.

Många oberoende kulturpersonligheter och fackföreningar deltog i världsfredsrörelsen men företrädare för kommunistpartier kontrollerade i många fall de viktigaste organisatoriska posterna i de hierarkiska fredsorganisationer som växte fram. Detta sågs av fredskravens motståndare som ett uttryck för kontroll styrd från Moskva men kan också ses som en fråga om att den typ av aktivt ideellt arbete som krävdes för att bilda opinion i hög grad fanns bland kommunister, i kombination med ekonomiskt stöd från Sovjetunionen för internationella konferenser. Sören Hein Rasmussen skriver i sin historia om danska politiska folkrörelser att aktivismen som blev så kännetecknande för gräsrotsrörelserna från 1960-talet och framåt hade sina rötter i kommunistpartiets aktivism. Tillfogas kan dock att samma vilja till uppoffringar och aktivism också fanns på annat håll som hos syndikalisterna och religiösa grupper.

I Sverige fick organiseringen av världsfredsrörelsen fastare form med namnet Svenska fredskommittén 1951 efter att tidigare ha hetat Fredsriksdagen. I Norge bildades Fredens Forkjempere som norsk kontaktpunkt för Världsfredsrådet men fick aldrig någon bred uppslutning [7]. I Danmark fick den nya rörelsen genomslag som Fredens Tilhængere med majoriteten i ledningen från icke-kommunistiskt håll. Denna organisation förlorade dock snart i inflytande efter att ha samlat in hundratusentals namn och lades ner 1959. Istället växte ett ännu bredare samarbete fram som mynnade ut i bildandet av Dansk Fredskonference 1954 vilken också anslöt sig till Världsfredsrådet [8]. Här deltog också kommunisterna men framförallt en stor mängd fredsorganisationer, fackföreningar och personer från de flesta partier. Bara Dansk Fredsforening omdöpt till FN-forbundet och Een Verden som propagerade för världsfederalism ställde sig utanför.

Den första konferensen med 800 delegater stämplades trots sin bredd av socialdemokraterna som ett "maskerat" kommunistiskt arrangemang. Pressen var särskilt kritisk till att kommunisterna uppträdde så diskret vilket uppmanade till misstro. Dansk fredskonference arbetade med liknande medel som i övriga Norden genom konferenser och namninsamlingar. Kampanjer mot västtysk återupprustning och NATO blev mycket omfattande under mitten av 1950-talet i Danmark vilket också fick spridning i Norge. Demonstrationer anordnades där 1957 när den f.d. generalen i nazityskland armé och NATO-företrädaren Speidel kom på besök [9]. I Finland bildades Fredskämparna 1949 med en bred uppslutning av kommunistiska fackföreningar, den pacifistiska Fredsförbundet, anti-fascistiska författarföreningen och kommunistpartiet [10]. Fredsförbundet anses vara den enda klassiska borgerligt liberala fredsorganisation som gick med bland de fredskommittéer som byggdes upp kring Världsfredsrådet. Fredskämparna organiserade främst massmöten med deltagande från arbetarklassen kring teman om kvinnor, utbildning, ungdom och religioner kombinerade med fredsarbete. Fredskämparna fick också anslutning av president Kekkonens centerparti, socialdemokratern och t.o.m. det moderata Samlingspartiet.

Denna världsfredsrörelse fann sin form med större fredskonferenser som hölls både på nationell och internationell nivå och namninsamlingar. I Stockholm hölls en nordisk fredskonferens 1951. Staden kom också att bli en plats där världfredskongresser eller möten i dess styrande organ och andra konferenser ofta förekom, ett tjugotal mellan 1954 och 1965. Helsingfors blev ett centrum med Världsfredskongresser hållna 1955 och 1965. Återkommande krav var internationell nedrustning och förbud mot massförstörelsevapen. I Danmark hölls i Odense 1952 en internationell fredskonferens mot tysk återupprustning, en fråga där uppslutningen från hela fredsrörelsen var större än i frågan om krav riktade mot atomvapen [11]. I bägge fallen riktades kritik mot att man gick Sovjets intressen men när det gällde risken för tysk militarisering fanns mer av odelat stöd för motstånd mot anslutning av Västtyskland till NATO.

Världsungdomsfestivalerna

Den kanske intressantaste och bredaste kraften efter andra världskriget i transnationella folkrörelser med starkt kommunistinflytande var ungdomsorganiseringen. Med början i Prag 1947 hölls Världsungdomsfestivaler vartannat år under 1950-talet med tiotusentals internationella deltagare. De fick en stor betydelse för uppbygget av en global solidaritetsrörelse i kampen mot kolonialismen och för fred med många deltagare från Asien, Afrika och Latinamerika. Motståndet i väst var omfattande. Inför festivalen i Öst-Berlin 1951 med 2 miljoner deltagare varav 26.000 från utlandet kriminaliserades föreberedelsearbetet i Västtyskland. Gränsen spärrades och västtysk polis sköt mot ungdomar som sökte fly in i öst på väg till festivalen. Över 6000 personer avvisades och 600 personer sattes i fängelse under sina försök att ta sig över gränsen. En person uppges ha drunknat, tvingad ut i floden Elbe av västtysk gränspolis. Pressen fylldes med skräckreportage om hur deltagarna på Världsungdomfestivalen inte fick tillräckligt med mat och drabbades av sjukdomar. Helsingin Sanomat och andra finska högertidningar skrev om hur de finska ungdomarna insjuknat i tyfus och allmänt var i dåligt skick. När de kom tillbaka med båt till Åbo klagade de som var på däck högljutt klaga över magsmärtor och berättade att de var allvarligt sjuka. De som väntade på kajen var förskräckta ända tills ungdomarna ropade "April! April!" [12] I Berlin uppgav myndigheterna i väst att de fått upprätta soppkök för några av de två miljoner deltagarna och att gatustrider uppstått mellan kommunistiska ungdomar från öst och den västtyska polisen [13]. Motsättningarna var stora kring utrikes- och försvarspolitiken. Västtysklands återupprustning mötte motstånd genom demonstrationer bl.a. i Västtyskland, Danmark och Norge. Västtysk polis sköt ihjäl en demonstrant i Düsseldorf som protesterade mot återupprustningen.

De stora uppvisningarna under fredsfestivalen i Berlin där varje nation marscherade in bakom sin fana var imponerande. Men kritiken var omfattande mot vad som uppfattades som ett kommunistiskt propagandajippo. De unga fredsaktivisterna såg det tvärtom som en nödvändig mobilisering för att hindra ett tredje världskrig med kärnvapen. Den amerikanske general som ledde FN-trupperna i Korea övervägde att starta atombombskrig mot Kina. Massmönstringen skulle skrämma "krigshetsarna." Efteråt betonar Jan Myrdal dock att det snarare var annat än de stora uppvisningarna som betydde något:

De flesta som deltog på festivalerna var kommunister eller medlemmar i närstående organisationer. Men det fanns också många andra. Till Världsungdomsfestivalen i Bukarest 1953 skickade Internationella arbetslag i Sverige Bill Robertshawe och Ulla Dahlin som observatörer [15]. Dahlin berättar att pressen skrämde upp deltagarna ordentligt innan de reste om hur de skulle få hungra, hur de skulle bli utnyttjade av propaganda och andra problem. Hon visste inte vad hon skulle tro. Avgörande var känslan att det var viktigt att skaffa sig en egen uppfattning på plats som observatör. Väl framme i Rumänien visade det sig att de snarare fick för mycket mat. Fattigdom fanns påtaglig så mat som var förpackad gavs bort till lokabefolkningen. Det kändes bra att ha åkt iväg och det skapade intresse för öststaterna. Den påtagliga glädje som fanns över att det kom internationella gäster var något positivt. Det gick också att påverka värdarna. Dahlin åkte efter Värlsungdomsfestivalen i Bukarest med italierna för att bygga en skola på ett internationellt arbetsläger i Kalabrien på egen hand utan att följa med den svenska delegationen hem, en frihet som storligen förvånade i Rumänien och uppmärksammades. De fick sig en tankeställare! menar Dahlin.

Bill Robertshawe som fick en central roll i framväxten av en globalt engagerad alternativrörelse hade kommit från Nya Zeeland till Sverige i början av 1950-talet intresserad av världen. Med sig från föräldrarnas fårfarm hade han vetenskapligt och praktiskt intresse och från mamman en del teosofi och antroposofi. Han var hemma både bland kväkarna och IAL på Lillsjönäs där han bodde i en avställd möbelbuss tillsammans med Ulla och en tid i Järna på biodynamiska jordbruket i Charlottendal. Han betonade självtillit och enkel livsstil samt ansåg att världen skulle vara bra mycket bättre utan pengar.

I IAL jobbade alla ideellt på läger i Sverige och andra länder för ett fredens Europa med internationella deltagare från många länder vilket passade honom. På världsungdomsfestivalen kunde IAL-representanterna börja knyta kontakter för uppbygget av 1960-talets solidaritetsrörelse där praktisk bistånd och alternativ teknologi blandades med politisk mobilisering. Den internationella arbetslägerorganisation eller som det kallades civiltjänsten SCI startade ett omfattande öst-väst samarbete genom att organisera ett arbetsläger under Världsungdomsfestivalen i Warzawa 1955. I Warzawa och Moskva blev världsungdomsfestivalerna ett genombrott för ny musik och antiauktoritär kultur i öst som lade grunden för dissidentrörelserna till de många ortodoxa kommunistiska arrangörernas förtvivlan. Även konsumtionsdrömmar om jeans och tuggummi underblåstes.

Världsmedborgarrörelsen som haft sin första kongress på våren 1957 i Göteborg och fått en nytändning med snart 2.000 medlemmar när Aina Larsson [16] kom med nya krafter skickade också flera delegater till Ungdomsfestivalen i Moskva. De ville också med egna ögon se om Sovjetunionen var ett lyckorike och ta reda på om man kunde vapenvägra och propagera för avrustning i Sovjetunionen. Det visade sig att baptister de träffade i alla fall kunde vapenvägra. På Röda torget undersöktes hur det gick att sprida pacifistpropaganda. Inge Oskarsson berättar att det gick lätt att få kontakt med folk och att alltid någon hjälpte till att översätta från tyska eller engelska. Ett tusental personer nåddes av budskapet om nödvändigheten att avrusta både i kapitalistsländerna och Sovjet. Men gensvaret hade han märkt förut - "Jag fick samma reaktion som från många i Sverige, att de bara hade militärmakt till försvar". [17] I Sverige möttes världsmedborgarrörelsen av påståendet att pacifisterna skulle åka till Moskva med sitt budskap, där kom svaret "att jag skulle åka till USA och predika fred."

Många andra ungdomar från Norden deltog också på festivalerna. I Bukarest 1953 började danskan Toni Liversage sin politiska bana som sedan fortsatte med flera decenniers kamp för freden i socialistiska vänsterpartier och i kvinnorörelsen. Även icke-kommunistiskt dominerade folkrörelser stärktes alltså av Världsungdomsfestivalerna. Det norska deltagandet var i Bukarest 830, i Warzawa 620 och i Moskva 770 ungdomar [18]. Under 1900-talet hölls världsungdomsfestivalen en gång i Norden, i Helsingfors 1962 med 15.000 ungdomsdeltagare från hela världen [19]. En av pionjärerna i den finska solidaritetsrörelsen, Johan von Bonsdorff, skrev vid millenieskiftet att detta möte troligen fortfarande är det största internationella möte som hållits i Finland. Det kan jämföras med folkrörelsemötet i anslutning till EU-ordförandeskapet i Tammerfors 1999 som samlade 2.000 deltagare. Von Bonsdorff beskriver talande om problemen för det tidiga 1960-talets solidaritetsarbete; trots det stora deltagandet från hela världen skrev massmedia nästan inget om ungdomsfestivalen:

Tord Björk

--------------------------------------------------------------------------------

[1] Fogelström, s230f; Hein Rasmussen (1997), s20-21
[2] Santi, 1991, s41.
[3] Clod, red. 1984, s48
[4] Hein Rasmussen, s24.
[5] Lundkommissionen s176, från utrikeskommitténs möte 28/7 1950. Gerhardsen försökte själv lansera en fredsappell sommaren 1950 på ett SSU-läger i Skarpnäck. Olika fredsappeller startades av socialdemokraterna i Norden och pacifistiska fredsorganisationer. P A Fogelströms dom är hård. "Onekligen var situationen grotesk, fredsorganisationer i full aktion för att slå varandra i huvudet med sina fredsappeller." s244.
[6] Hein Rasmussen, s27.
[7] Lundkommissionen, s367.
[8] Hein Rasmussen,
[9] PaxLeksikon, Bind 2, Demonstrasjon, s81
[10] Finnish Peace Making, s29ff
[11] Hein Rasmussen, s31.
[12] Pentti Wuorinen gm Esa Wuorinen, FiB/K
[13] www.dpb.de
[14] Myrdal, Jan, FiB/K ///vilket nummer?///
[15] Intervju med Ulla Dalin, 20/8 2004.
[16] Intervju med Oskarsson 17.8 2004.
[17] Oskarsson (1991) s
[18] Lundkommissionen, s373. Overvåkningspolitiet anger att en stor majoritet var medlemmar av NKP eller dess ungdomsförbund NKU, att ett ansenligt antal var kommunistsympatisörer och av de resterande var några nyfikna på vad som fanns bakom järnridån och andra idealistiska ungdomar som trodde på möjligheterna för samarbete med och förståelse för folkdemokratierna. Under 1950-talet drog sig de flesta ungdosorganisationerna förutom NKU ur festivalerna. På 1960-talet vidgades deltagandet igen. Deltog gjorde då också medlemmar från Arbeidernes Ungdomsfylking, Sosialistisk Ungdomsforbund, senare SFs Ungdom, Unge Venstre och Norges Godtemplar Ungdomsforbund på festivalerna. (s371)
[19] Sommaren 1959 ordnades ett sommarläger i Kirkenes för deltagare från Norge, Finland och Sovjetunionen som ersättning för världsungdomsfestivalen i Wien eftersom det blev för dyrt för ungdomar norrut att åka till Österrike. Lundkommissionen, s372.
[20] Dreams of Solidarity, s

16 världsungdomsfestivaler:

I. - Prag 1947
17.000 ungdomar från 71 länder startar traditionen med världsungdomsfestivaler och firar att andra världskriget är över och kampen mot fascismen vunnen. Många från tredje världen deltar i en tid när avkolonialiseringen just skulle börja. Kulturellt gör jazzmusiker från Australien succé. Levande jazz i Östeuropa förekom inte alls och även ibland i Västeuropa spelades den nästan enbart av inhemska musiker och inte folk från andra sidan haven.

II. - Budapest 1949
10.500 ungdomar från 82 länder deltar under mottot "Ungdom förenen eder! Framåt för hållbar fred, demokrati, nationellt oberoende och en bättre framtid för folken."

III. - Berlin 1951
26.000 ungdomar från 104 länder kräver: "Fred och vänskap mot atomvapen!" mitt under det första öppna kriget mellan öst och väst i Korea och pågående krig i Vietnam. 2 miljoner östtyskar deltar i ett program med filmvisningar på 103 biografer, folkfester på gator och torg med danser och sånger från hela världen, opera, konstuppvisningar, idrottstävlingar och en massdemonstration för fred. Västtyskland stänger gränsen för att hindra ungdomar att delta och skjuter mot dem som försöker ta sig över.

IV. - Bukarest 1953
30.000 ungdomar från 111 länder träffas under mottot "För fred och vänskap". Stilleståndsavtalet i Korea ger visst hopp.

V. - Warzawa 1955
30.000 ungdomar från 114 länder vänder sig mot "aggressiva imperialistiska militärpakter!" En ny epok inleds när festivalerna blir startpunkten för kulturell frigörelse i Östeuropa bland ungdomar som lämnar outplånliga minnen, inte minst bland dem som blir kärnan i olika dissidentrörelser. Internationella arbetsläger startar mer omfattande samarbete med organisationer i östeuropa i samband med festivalen.

VI. - Moskva 1957
34.000 ungdomar från 131 länder firar "för fred och vänskap". I tövädret efter Stalins död blir festivalen en chockupplevelse där elgitarrer, jeans och rock skakar om den auktoritära rådande kulturen i Sovjetunionen. CIA börjar finansiera deltagande till festivalerna från USA.

VII. - Wien 1959
18.000 ungdomar från 112 länder träffas över blockgränser "för fred, vänskap och fredlig samexistens." Festivalens succé med att samla så många politiskt intresserade ungdomar blir den avgörande impulsen för högerungdomens start av internationell organisering. Med svenskarna i spetsen bildas vad som senare Carl Bildt döper till European Democratic Youth.

VIII. - Helsingfors 1962
18.000 ungdomar från 137 länder firar "för freden och vänskapen". För första gången deltar officiella observatörer från FN.

IX. - Sofia 1968
20.000 ungdomar från 142 länder träffas "för solidaritet, fred och vänskap" i början av augusti efter majrevolten och före Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Denna festival mitt under Vietnamkrigets intensivaste år blir den som kanske lämnar mest intensiva minnen när deltagare från Vietnam träffar solidaritetsaktivister från hela världen samtidigt som tjeckoslovakiska och en del västeuropeiska delegater startar gatukrig med gruvarbetare och polis som sänts ut för att tysta yttrandefriheten. I hela världen är studenter och ungdomar i uppror. Det riktar sig även mot statsbärande kommunistpartier vilket även världsungdomsfestivalen får känna av när deltagarna hindras från att fritt yttra sig.

X. - Berlin 1973
I DDR:s huvudstad träffas 25.500 ungdomar från 140 länder under mottot "För antiimperialistisk solidaritet, fred och vänskap." Genom en minutiös planering lyckas östtyska myndigheter och det stora ungdomsförbundet i det statsbärande kommunistpartiet hindra större bråk under denna välplanerade festival. Som vanligt leder den dock till bestående förändringar i Östeuropa, den här gången genom homosexuellas kamperfarenheter som överförs från Australien och villigt tas till vara av ungdomar i de kommuniststyrda länderna. En höjdpunkt under festivalen är när svarta pantern och kommunisten Angela Davis framträder efter att ha blivit släppt ut ur amerikanska fängelser tack vare en omfattande internationell solidaritetskampanj.

XI. - Havanna 1978
18.500 ungdomar från 145 länder träffas för första gången utanför Europa. Det sker återigen under mottot "För antiimperialistisk solidaritet, fred och vänskap" som också senare bibehållits.

XII. - Moskva 1985
26.000 ungdomar från 157 länder träffas för andra gången i Sovjetunionens huvudstad. Programmet blir enormt och man räknar med 8 miljoner inhemska deltagare.

XIII. - Pyongyang 1989
10.000 ungdomar från 177 länder träffas nordkoreanska huvudstaden för första gången i Asien. Från Sverige fortsätter en bred representation komma med allt från centerpartiets ungdomsförbund, Kontaktnätet som är en ungdomsorganisation för kultur, till kommunister. Den nordkoreanske unge författaren Hung Ung-Bin skrev en roman om det märkliga mötet mellan utlänningar och lokalbefolkning. Några månader efteråt faller Berlinmuren och många tror att världsungdomsfestivalernas historia är slut.

XIV. - Havanna 1997

Med 12.500 ungdomar från 132 länder återuppstår världsungdomsfestivalerna i tredje världen efter kommunismens sammanbrott i Östeuropa. 11.000 kubanska familjer öppnar sina hem för att deltagarna ska ha någonstans att bo. USA stänger sina gränser och hotar deltagare med fängelse. 800 kommer ändå.

XV. - Alger 2001

XVI. - Caracas 2005
Nästa år arrangeras festivalen i Venezuela, ett land där massprotester från folkrörelser lyckades slå tillbaka en militärkupp och stödja återkomsten av den demokratiskt valde presidenten Chavez i strid med USA:s intressen.

Den drivande kraften bakom världsungdomsfestivalerna är Världsförbundet för demokratisk ungdom. På engelska är det officiella namnet för festivalen "World Festival of Youth and Students" (WFYS) och för organisationen "World Federation of Democratic Youth" (WFDY). Denna organisation består av 140 socialistiska och kommunistiska ungdomsförbund samt nationella och antikoloniala ungdomsorganisationer med sammanlagt 30 miljoner medlemmar. För festivalerna brukar också särskilda kommittéer bildas med bredare uppslutning som organiserar olika länders deltagande.

WFDY bildades i november 1945 direkt efter kriget mot fascismen där många ungdomar deltagit i motståndskampen och arméerna. Man ville vara en ungdomsorganisation som arbetade "för fred, frihet, demokrati, oavhängighet och jämlikhet överallt i världen." Världsungdomsfestivalerna har varit främsta höjdpunkten i verksamheten för WFDY. Efter de kommunistiska regimernas fall i Östeuropa verkade organisationen tyna bort. Det tidigare omfattande statsstödet i togs för det mesta bort helt. Men organisationen lever kvar med huvudsäte i Budapest i Ungern även om den inte är särskilt aktiv.

Bättre har det gått för världsungdomsfestivalerna att få fart igen. De har inte längre som förr en dominerande ställning. Idag arrangerar FN-organ egna World Youth Festival. World Social Forum lockar också många ungdomar.

När det gäller deltagarantal på festivalerna anges ofta enbart det internationella deltagandet. Därtill tillkommer ofta upp till 8 miljoner inhemska besökare och deltagare. Det gör att Världsungdomsfestivalernas deltagarsiffror för internationella gäster ligger på liknande antal som World Social Forum idag medan de inhemska deltagandet ibland är betydligt högre. WSF anger oftast totalsumman som i Mumbai 2004 låg kring 120.000 varav 80.000 registrerade men 9 av tio var indier. Deltagarsiffrorna är stora inte minst med tanke på svårigheterna att ta sig från hela världen till festivalerna vilket till en början under lång tid från andra kontinenter ofta skedde med båt.

I Sverige är Revolutionär Kommunistisk ungdom, RKU, och Sveriges kommunistiska ungdom, SKU de som aktivt deltar i förberedelserna för nästa världsungdomsfestival i Venezuela. SKU är en mycket liten organisation med rötter i den sovjetvänliga kommunismen, RKU har tillsammans med sitt moderparti KPML(r) varit den kraft som deltagit i mest lokala aktiviteter både under Sveriges EU-ordförandeskap och demonstrationer mot Irakkriget och varit mycket aktiva i Nej-sidans samarbete inför folkomröstningen om EMU.