Miljörörelser

Den äldsta folkrörelsen för miljöskydd och hälsa är troligen vegetarianismen. Den har tusenåriga rötter bakåt särskilt i Indien och fyller en central roll för politisering av vardagslivet även i dagens västerländska samhälle genom att göra samhällsfrågor möjliga att påverka genom val av sätt att leva. Exempel kan vara allt från veganer till mer måttliga köttätare.

Annars har miljörörelsen två olika fokus: I Nord-länderna försvar av natur och människor mot utsläpp. Och i Syd-länderna försvar av resur basen mot överexploatering.

Redan i början av 1800-talet försvarade indiska bönder skogar och vattendrag mot den engelska kolonialmaktens skövling, och detta försvar blev sedan en integrerad del av självständighetskampen. Bönders och fiskares försvar av det som en gång var allmänningar men efter kolonial maktens stölder numera ofta ägs av staten eller av transnationella företag är fortfarande kärnan i Syds miljörörelse. Denna rörelse går hand i hand med böndernas och fiskarnas fackliga intressen och bedrivs av fackliga organisa tioner och lokalsamhällen, ofta i våldsam konfrontation med exploatörerna. Brasilianska gummitappare, indiska trädkramare, kenyanska trädplanterare och sarawakiska ursprungsfolk hör till de mest framstående miljöaktivisterna i Syd.

Naturskyddet som modern expertrörelse uppstod också i Syd, på Mauritius i Indiska oceanen 1768, och den första organisationen planlades där två år senare av slaverimotståndare och vetenskapsmän bekymrade över jorderosion och klimatförändringar orsakade av skogsskövling.

Nords miljörörelse har gått igenom många olika faser.

Den första europeiska miljörörelsen, som också fick internationell spridning, dominerades av kvinnor som använde 1800-talets mobiliseringsmetoder för att stoppa jakten på fåglar för att få fram stora mängder plymer till modeindustrin. Idag bärs denna folkrörelse vidare av organisationer som Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök och djurskyddsaktivister. Hälsoskyddet drevs i första hand av arbetarrörelsen och dess fackliga organisationer med krav på drägliga bostadsområden och fabriksmiljö under 1800-talet och framöver. Naturskyddet hade mer förankring bland högre samhällsklasser och vetenskapsmän som ville värna en orörd natur och tillgång på vilt. Hälsorörelsen i nord uppstod ur en antiborgerlig livsstilsrörelse bland unga där vandring i naturen blandades med vegetarianism och stundom intresse för österländsk religion och filosofi.

I samband med kemi- och energisamhällets snabba tillväxt efter 1945 blev naturskyddet en massangelägenhet. Miljögifternas påverkan på maten lade grunden för en sammansmältning av ovanstående rörelser runt det förut okända begreppet "miljö". Från början oroade giftutsläppen från industri och jordbruk, där lokala aktionsgrupper fick betydelse medan de stora mobiliseringarna skedde i befintliga organisationer. I slutet växte kritiken mot resursslöseri och stadsmijöns försämring, delvis under inflytande av den globala folkrörelsemobiliseringen för social rättvisa. Konfrontationerna ökade och miljöorganisationer bildades. I mitten av 70-talet ökade konflikterna mot den rådande utvecklingsmodellen med mobiliseringen mot kärnkraften som tema, främst i Västeuropa och Nordamerika men senare spritt till stora delar av världen. Från 1980-talet är det bilismen som står i fokus i nord, där miljörörelsen domineras av lokalsamhällen i samspel med ungdomsrörelser. I syd domineras istället miljörörelsen av bönders och fiskares organisationer i försvar för sina näringar mot storföretags och staters monokulturer.

I Nord har miljörörelserna tappat fart efter 1990, det beror främst på att regeringar och företag har varit framgångsrika i att kooptera delar av dem i NGOer för regeringsrådgivning och slå ner resten. I Syd har detta inte gått, därför är det Syds miljörörelser som är globalt ledande idag.

Litt:
Vandana Shiva: Ecology and the politics of survival, Sage 1991,
Ramachandra Guha: Environmentalism, a global history, Longman 2000
Ramachandra Guha & Juan Masrtinez-Alier: Varieties of environmentalism, Earthscan 1997
Elim Papadakis: The green movement in West Germany, Croom Helm 1984.

Dokument
Oi Committee: Declaration on the Third World and the Human Environment