Säljes här!

"Boken utgör en formidabel analys och genomgång av det globala
folkrörelsesystemet under de senaste tusen åren mot bakgrund av olika
världssystemteorier" (Bibliotekstjänst)

 

Läs gärna de långa recensionerna i Röda Rummet och i Clarté samt den kortare i LO-tidningen. För att inte tala om den danska i Arbejderen. Och den finländska Ny Tid.

Här finns också en populärversion.

Samt här ett föredrag baserat på kapitel 2.

Den som vill göra en studiecirkel på boken har en studiehandledning här.

 

Ny upplaga

Sen den här boken kom ut i handeln 2010 har jag insett att en del stycken behöver dateras upp och städas:
- det fanns alltför lite om Indien och Kina före 1800,
- kapitel 7 om bonderörelser har ett lite virrigt slutavsnitt,
- kapitel 10 har en knapphändig början och ett alltför långdraget slut,
- och kapitel 1 är för långt och teoretiskt, det mest teoretiska skulle behöva läggas sist som ett appendix.
- med mera, med mera.

Följaktligen finns en ny, förbättrad upplaga som kan läsas här som pdf.

En engelsk översättning finns också som pdf.

 

Bakgrund

Demokratins bärare är en bok på 530 sidor om folkrörelser i världen och deras roll.

Projektet föddes ur en diskussion inom dåvarande Miljöförbundet -- vi var utleda på att betraktas som hejaklack åt staten eller kapitalet (dvs. politikerna eller marknaden), vilka ensamma tycktes tilltros rollen som aktörer i samhället. Vi var också missnöjda med den låga vetenskapliga standarden på forskningen om folkrörelser i Sverige. På sina håll utomlands finns det en seriös s.k. social movement-forskning där man faktiskt tilltror folk i gemen förmåga att handla på samhällsnivå, men i Sverige behandlas folkrörelser fortfarande på sin höjd som en sociologisk företeelse men knappast som en aktör.

Demokratins bärare ska förhoppningsvis råda bot för båda dessa brister: inspirera oss som handlande människor, och introducera sånt som har skrivits om folkrörelser i världen, främst under de senaste tjugo åren. Men en varning är på sin plats -- jag försöker inte vara akademisk, jag tolkar litteraturen utifrån 25 års folkrörelseerfarenhet.

 

Överblick

Demokratins bärare består främst av en massa berättelser om folk som handlar gemensamt för att nå sina mål -- om de engelska hantverkare som bildade arbetarrörelsen, om de mexikanska bönder som lanserade 'jordreform' som något önskvärt i den internationella politiken, om de sockerplantageslavar som i samarbete med parisiska hantverkare satte upp 'medborgarskapet' som ett mål, och många andra.

Jag har försökt sortera alla dessa historier efter "samtidigheter" -- varje historisk folkrörelsemobilisering är unik, men ibland kan de samverka och skapa ett gemensamt resultat eller politiskt klimat. Ibland har de också någorlunda liknande bakgrunder. Ibland skapar de också gemensamma identiteter. Detta bidrar till någon sorts överskådlighet, men som jag ibland visar är sådan överskådlighet ofta problematisk.

Kapitel 1 definierar begreppet folkrörelse -- "vem?". Kapitel 2 beskriver scenen -- var? och när?. Resten beskriver hur? och varför? Kapitel 3 och 4 beskriver några tusenåriga folkrörelsetraditioner som fortfarande är fullt aktuella. Kapitel 5-9 beskriver lite modernare saker. Och kapitel 10 gör en summering -- what is to be done?

En kort version finns också i form av ett lexikon över folkrörelsebegrepp.

 

Kapitel 1. Aktörerna: stater, kapital, folkrörelser

Det finns tre aktörstyper som är starka nog för att kunna göra ett avtryck i världshistorien. Det är stater, kapital och folkrörelser. De är i princip jämbördiga, men de fungerar helt olika.

Stater bärs upp av funktionärer. Deras motivering i samhället är att sköta det socialantropologer kallar redistributionen, dvs hålla vars och ens tillgång till förnödenheter i enlighet med någon viss norm. Deras dolda syfte är att uppehålla stabila hierarkier. De har funnits i ca 6000 år, men det var först för ca 500 år sen det uppkom stater som var något mer än "dynastier", dvs i någon mening företrädde sociala klasser och gjorde anspråk på att administrera områden likformigt. Och det var först under 1900-talet som de spreds över hela jorden.

Kapital bärs upp av kapitalister (naturligtvis). Deras motivering i samhället är att sälja varor och tjänster på marknaden. Syftet är vinst. Kapital har funnits i ca 2000 år, men det var först för ca 500 år sen de började kunna agera självständigt i förhållande till staterna.

Problemet med dessa två aktörer är att de är väldigt starkt rutinbundna. Även om rutinerna blir dödande för omgivningen fortsätter de, de kan inte annat. Därför behövs det en aktör som skyddar människor och civila samhällen mot staters och kapitals rutinbundna agerande. Den aktören är folkrörelserna.

Folkrörelser bärs upp av i första hand direkta producenter, dvs folk som inte har makt i någon av de andra aktörstyperna. Folkrörelser är inte rutinbundna. Försvaret för människors ömsesidighetsrelationer går nämligen ut på att bryta destruktiva rutiner och (eventuellt) hitta på nya. Därför är folkrörelser mer kaotiska, flyktiga och osäkra än de andra aktörerna. Men det innebär inte att de har mindre (potentiell) makt.

 

En folkrörelseteori

Eftersom folkrörelser är så kaotiska är de svåra att teoretisera kring. Men försök har ändå gjorts.

Först: vad är en folkrörelse? Jag återger ett par definitioner, den kortaste är "en kollektiv, organiserad och handlingsinriktad viljeyttring gentemot samhälleliga rutiner, från dem som rutinerna försätter i underläge". Det som är viktigt är konflikt och försvar för ömsesidigheten.

Folkrörelser har ett cykliskt utvecklingsmönster.

1. Först finns en drabbad kategori -- grupp, klass, kön... De kan vara drabbade av ekonomisk utsugning, av illegitim maktutövning eller av kulturell utstämpling. När sådant blir en systematisk eller strukturell ojämlikhet funns en grund för en mer långsiktig folkrörelse. Den drabbande struktur som har gällt i ca 500 år är världsmarknadssystemets spridning och utveckling, se kapitel 2.

2. Den drabbade kategorin utvecklar ett gemensamt förhållningssätt och en kultur som förutsätter att de ser något gemensamt. Det behöver inte vara medvetet -- det räcker med gemensam "habitus" dvs att de beter sig lika på något sätt som skiljer sig från andra.

3. Denna habitusgemenskap utvecklas till en kollektiv identitet. Och här finns första snubbeltråden -- de flesta av oss hör till många olika drabbade kategorier, och vilken är viktigast?

4. Den kollektiva identiteten utvecklar ett intresse, dvs börjar uppfatta att motparten riggar spelet till deras nackdel.

5. Gruppen börjar artikulera sin belägenhet och formulera alternativ. Vem är vi? Vad vill vi? Vad ska vi göra? Med andra ord, de utvecklar ett gemensamt språk. Och här finns nästa snubbeltråd. Språk, eller ideologier, är svårhanterliga. Man måste ha dom för att kunna handla. Men man blir lätt deras fångar, och inte minst är det teoretiskt omöjligt att hitta den perfekta ideologin för en rörelse. Det blir alltid fråga om kompromisser som är mer eller mindre bra. Viktigast är dock att de artikuleras gemensamt.

6. Kollektivet organiserar sig för att underlätta gemensam artikulation, gemensam mobilisering, gemensam handling. Här är en snubbeltråd igen: organisationer är verktyg för rörelser, verktyg som lätt förslöas och måste kastas bort. Demokratins bärare beskriver flera fall där folkrörelseorganisationer har blivit offer för interna intressemotsättningar där helt andra än det drabbade kollektivet drar nytta av dem.

7. Organisationen mobiliserar resurser. Nästa problem: en grupp i underläge har definitionsmässigt mindre resurser än motparten men måste ändå vinna. Det kan den göra genom bättre kvalitet på mobiliseringen, inte minst genom snabbhet, och genom att blockera motpartens mobilisering.

8. Kollektivet utvecklar relationer till tredje parter. Här är det särskilt stater, förmedlingsmekanismer och allianspartners som är intressanta. Förmedlingsmekanismer är sådana organisationer som har en privilegierad möjlighet att formulera andras krav, t.ex. partier och medier. De är ofta problematiska.

9. Kollektivet handlar. Handling kan vara av två slag: att slå mot motparten för att tvinga honom att anpassa sig, och att själv genomföra önskade mål i det civila samhället.

Den första sorten, konfrontationer, har en typisk form som förändrar sig långsamt. Under 1900-talet har strejk, demonstration och riksdagsval varit det mest typiska. Det finns en hel teori, s.k. konfliktteori, som försöker utröna hur konfrontationer går till -- mycket av denna är nys men det finns några spännande lärdomar att dra.

Den andra sorten, alternativsamhället, är dåligt undersökt. Mycket talar för att det fungerar bäst om man driver båda formerna samtidigt.

10. Resultatet av folkrörelsen märks både på rörelsen själv och på samhället. Å ena sidan blir rörelsen starkare av att ha handlat och dess civilsamhälle kan värja sig och utvecklas. Å andra sidan tvingas den leva med att konflikten institutionaliseras och inte fullt ut kan kontrolleras av rörelsen längre.

Men inget resultat kan förutsägas. Folkrörelser är kaotiska.

Inte ens om man förlorar är allt förlorat. För motparten tänker sig för nästa gång.

 

Kapitel 2. Scenen: världen

Det finns två sätt att se på världen. Det vanligaste är det s.k. moderniseringsparadigmet. Världen moderniseras, genom olika stadier har vi blivit mer civiliserade, mer differentierade. Detta är både självklart och önskvärt -- "man får inte gå emot Utvecklingen", och helst ska hela världen bli lika bra som ... ja oftast är det Västeuropa eller USA som står modell.

Å andra sidan har denna "Utveckling" skapat oerhört mycket elände. Därför har moderniseringsparadigmet också kritiserats. Man har t.ex. visat att det här med differentiering nog mest är önsketänkande, men framför allt har en grupp forskare börjat formulera en teori för hur världen, eller världsmarknaden, är organiserad som en helhet som utvecklar sig i enlighet med sin egen rörelselagar. Teorin brukar kallas världssystemperspektivet (se vidare Fernand Braudel Center).

 

Världens struktur

Världsmarknadssystemet kan betraktas på tre nivåer.

Först på marknadens nivå. I världsmarknadssystemet är de viktigaste relationerna köp- och säljrelationer. Alla ekonomiska relationer är länkade i långa globala kedjor av köp och försäljning. Villkoren för länkarna varierar dock oerhört.

I vissa länkar råder monopol, där är vinsterna höga. I andra råder konkurrens, där är de lägre. I vissa delar av världen (f.n. Västeuropa, Nordamerika, Japan) finns många monopollänkar; de kallas centrum. De andra kallas periferi.

Observera dock att begreppet centrum och periferi bara gäller på systemets = maktens nivå! På folkrörelsernas nivå är centrum den folkrörelse som visar mest kraft, och på det civila samhällets nivå finns inget centrum.

Kapitalister strävar oupphörligen efter att dels göra alla mänskliga relationer till sådana länkar, dels ta makten över dessa och upprätta monopol. Nya kapitalister försöker dock ständigt krossa andras monopol. Ibland lyckas de, då uppstår överproduktion och kris. När det inträffar samtidigt i viktiga branscher blir det en stagnationsfas i hela världen. Metoden att komma ur den är att puffa ut de krossade monopolen till periferin -- "nya industriländer" -- och utveckla nya.

Sen på kapitalets, eller maktens, nivå. Systemet har inte uppstått av sig själv. Det har utvecklats av successiva kombinationer av finansmän och regeringar i hierarkiska kombinationer. Syftet för dem har varit att säkra styrkebaser utanför systemet för att få resurser att kontrollera befolkningar och affärer inom det. Världsmarknadssystemet har spritts av dessa, med våld, från Västeuropa på 1400-talet till hela världen idag, och det upprätthålls också med våld.

Slutligen också på det civila samhällets nivå. Här kan vi se på effekterna: De byråkratiska strukturernas makt har ökat och individers och gruppers har minskat; troligen arbetar vi hårdare i genomsnitt än för 500 år sen, för genomsnittligt sämre betalt; möjligheten att tillgodose behov utanför marknad och stat har nästan försvunnit; klyftorna mellan rika och fattiga har ökat och förbittrats av rasism; och den oupphörliga strävan att effektivisera exploateringen har åstadkommit en global miljökris.

 

Världens historia 1450-2050

Under perioden har fyra finans-vålds-allianser i följd kontrollerat, haft hegemoni över världsmarknadssystemet, expanderat det men förlorat kontrollen efterhand. De fyra var den spansk-genovesiska ca 1450-1640, den holländska ca 1640-1780, den engelska ca 1780-1940 och den amerikanska från ca 1940. Siffrorna är ungefärliga; skiftena sker mitt i systemkriser då i regel två utmanare för krig om vem som ska efterträda den utslitna hegemonimakten samtidigt som starka folkrörelser har gjort det omöjligt att styra utan att den nya hegemonimakten på något sätt tillgodoser dessa.

Varje ny hegemonimakt har genomfört en systemreform som har gjort det möjligt att övervinna systemkrisen och expandera systemet.

Alliansen mellan Genovas finansmän och spanska kronan var en enkel historia -- den handlade om att båda parter överlät åt den andra det den var bra på -- profiter eller våld -- till ömsesidig nyta. Spanien erövrade Sydamerika och försåg Genova med silver. Andra stater försökte dock ta för sig, och efter 1570 accelererade våldet. Mellanstatliga krig och bönders skatteuppror gjorde det omöjligt att kontrollera systemet. Produktionen fungerade inte; ren spekulation tog över.

Holländarna kunde då ta över kontrollen av två skäl. Dels var de mer likvida kapitalister i kraft av två sociala uppfinningar: aktiebörsen och aktiebolaget. Dels var de genom sitt uppror mot spanska staten talesmän för folkets nödvärnsrätt och för nationellt självstyre.

Holländarna effektiviserade våldet genom att underordna det under profiten. Deras kolonialvälde var affärsverksamhet. Men också de förlorade försprånget på grund av andra staters efterapning. Bland annat etablerade England och Frankrike plantager vid atlantkusten och gjorde stora vinster på slavar och socker.

I slutet av 1700-talet slogs spelet överända av slavrevolution på Haiti, bosättarrevolution i Nordamerika och hantverkarrevolution i Paris. Systemet råkade återigen i kaos, och det var engelsmännen som återupprättade det på en ny reformerad grund.

Deras resurs var Indien, som gav dem kapital nog att investera i industrier. De hade också ett par nyheter: den nationella självständigheten garanterades dem som slagit sig till den, medborgarskapet (till skillnad från dynastiers rättigheter) godkändes i teorin, men marknaden hade försteg framför båda.

Den engelska makten nöttes ner av att allt starkare folkrörelser vägrade godta marknadsdiktaturen -- arbetarrörelser, bonderörelser och nationella rörelser. När därtill två rivaler, USA och Tyskland, utvecklade en ny och mer effektiv typ av ekonomisk organisation, storföretaget, uppstod ett nytt systemkaos. Efter trettio år av krig kunde USA ta över ledarrollen.

Dess modell var att marknaden fick underordnas överlevnadsbehoven (keynesianism), nationell självständighet för alla länder -- och absolut tillträde överallt för USAs storföretag.

Nu lever vi återigen i ett systemkaos. USAs förmåga att styra är slut, nednött av 60-70-talets arbetarrörelse och av Vietnams bönder, och av att storföretag inte längre är något USA-monopol. Vi kan se det på att spekulation återigen får försteg framför produktion, ett säkert tecken. Men den här gången är det svårt att se någon utmanare som kan ta över. Det finns ingen som har större ekonomi- och våldspotential än USA.

Vad kommer istället då? I kaotiska situationer är det lätt att åstadkomma mycket med små insatser -- därför är det omöjligt att säga något bestämt.

Allt är plötsligt möjligt. Det beror på vad vi gör. Det kan vara vi, dvs folkrörelser, som blir utmanaren.

 

Kapitel 3. Folkrörelser före världsmarknadssystemet

Även om världsmarknadssystemet är den folkrörelseskapande struktur som gäller idag har det funnits folkrörelser i alla klassamhällen. Några mycket gamla folkrörelsetraditioner spelar fortfarande en stor roll. Nämligen de som bröt ner de klassiska imperierna.

 

Folkrörelser mot de klassiska imperierna

På den eurasiska kontinenten lade imperier under sig byar och städer under sista årtusendet före år 0. Därmed uppstod också en helt ny massmisär som inte kunde hanteras på traditionellt sätt.

I väster löstes problemet av den judisk-kristna rörelsen. Den började som ett uppror mot den egyptiska staten och fortsatte som en rörelse mot de feniciska köpmännen, med jämlikheten som mål. Men modellen de strävade efter var nationalstatlig. Jesus och hans efterföljare gjorde den universell -- frälsningen gällde bokstavligen alla människor och solidariteten i vardagen var avgörande för om den skulle bli av.

Handlingsformen var den solidariska församlingen. Men snart började dessa kräva administration, och de professionella administratörerna började skilja ut sig som priviliegierad grupp. Eftersom den kristna rörelsen var stark måste imperiet kohandla; det naturliga blev att de kohandlade med de mest konservativa administratörerna som på det sättet fick ännu mer privilegier och makt.

Radikala lekmän försökte bryta utvecklingen genom nya, mer renläriga församlingar och alternativsamhällen, s.k. kloster. I dem skedde samma utveckling.

I Europa bröt all statlig förvaltning samman på 800-900-talet och beväpnade ligor, s.k. adel, terroriserade befolkningen. Det blev kyrkan, dvs de professionella administratörerena, som tog initiativet till motstånd. För att effektivisera sig själva organiserade de sig bolsjevikiskt. De blev också effektiva, men främsta följden var att de började uppfatta sig själva som ett avskilt företag och krävde ännu fler privilegier, inte minst ensamrätt på att tolka sanningen.

Det folkliga motståndet mot detta, den radikalkristna rörelsen, präglar hela senmedeltiden, se nedan.

I det klan-organiserade torrbältet från Sahel till Indien gjorde den islamska rörelsen samma tjänst. Den skilde sig från kristendomen på två väsentliga punkter.

Dels fick den mycket snabbt statlig makt. Redan efter några år valdes Muhammed till borgmästare i Yathrib (Medina), och efter ytterligare några år lade Yathrib under sig stora delar av Arabien. Det blev snabbt naturligt att genomföra "det goda samhället" med statliga reformer -- även om ett ständig upprepat mönster av svek och nya revolutioner efterhand nötte ner den modellen.

Dels uppstod aldrig (med undantag för Iran från 1500-talet) någon avskild kår av administratörer med krav på ensamrätter på sanningen. Lekmannainitiativ förblev alltid tillåtna. Det var naturligt att organisera sig i sufiska sällskap som förutom att söka sanningar också ägnade sig åt praktisk solidaritet, utbildning och samhällsservice.

I Indien aborterades motsvarigheten, bhakti-rörelsen, av att de intellektuellas ärftliga skrå brahminerna tog över ledningen i rörelsen. Mycket i bhakti-rörelsen var anti-brahminskt, t.ex. att den gick emot deras dyrbara riter. Men brahminerna betonade annat i rörelsen, framför allt motståndet mot imperiets byråkrater och skatteindrivare och kunde i kraft av sin goda interna organisering organisera det civila samhället som en sorts ojämlik ömsesidighet mellan olika klaner och skrån. De som vägrade acceptera ojämlikheten ställdes utanför och förklarades orena.

Alla dessa rörelser tvingades till överideologisering i sin strävan att bryta imperiemaktens självförhärligande, och organisera ett eget synsätt på världen. Därför har deras språk överlevt den situation som skapade dem och därför kunnat användas hur som helst -- av nya folkliga mobiliseringar liksom av dessa mobiliseringars fiender.

 

Senmedeltida demokratiska rörelser

Från 800-talet skedde ett ekonomiskt uppsving på den eurasiska kontinenten. Centrum var Kina; Europa blev en delaktig lillebror på 1000-talet. Uppsvinget skapade nya klassklyftor och därmed behov av nya folkrörelser.

Effektiva blev dessa folkrörelser först när uppsvinget bröts på 1300-talet. För då råkade överklasserna --jordägare och köpmän -- i strid inbördes samtidigt som deras resurser krympte. Framför allt i Väst- och Nordeuropa är 1300-1400-talen en tid av framgångsrik folkrörelsemobilisering.

Volymmäsigt störst var bonderörelserna. Bönderna var organiserade i byar, till försvar mot beväpnade s.k. adelsmän som krävde beskyddspengar av dem och lade sig i deras interna angelägenheter. Deras framgång varierade. Men efter 1350 blev adelns närgångenhet akut.

Skandinavien, Nordsjökusen, Schweiz och Katalonien var centra för framgångsrika bonderesningar, men i hela Västeuropa lyckades bönderna successivt avveckla adelns anspråk. Deras kamp var nästan alltid lokal och bestod i att bränna adelns hus och förstöra deras dokument. Den kunde bli regional bara om bönderna hade allierade som organiserade sig regionalt, eller om adeln fick hjälp av kungen.

Främsta allierade var städernas hantverkare. Städerna hade ursprungligen organiserats i kampen mot adelns härjningar, men med det ekonomiska uppsvinget tog köpmännen över makten i dem. Mot detta organiserade sig hantverkarna i skrån som på 1300-talet på de flesta håll vann jämställdhet med köpmännen. Störst framgång hade de i de ekonomiska centrumen, Norditalien och Flandern, där det också fanns många lönearbetare som båda parter var lika rädda för och behövde varandras stöd emot.

Sammanbindande för demokratirörelsen var de radikalkristna rörelserna. De vände sig emot att kyrkan hade avskiljt sig från folket i en privilegierad elit. De krävde jämlikhet. Det fanns många organisationer med många olika motiveringar. Mest "seriös" var antagligen den valdensiska rörelsen som bildades på 1100-talet och som fortfarande är lika skeptisk till självutnämnda experter. Gemensamt var att de ofta började inom den kyrkliga hierarkin som reformrörelser, men så fort lekmännen engagerade sig för reform slog hierarkin bakut och brände de engagerade lekmännen på bål.

Störst framgång fick den radikalkristna rörelsen i Böhmen. Där lyckades de s.k. husiterna i början av 1400-talet helt krossa både kyrka och kejsare och styrde sig själva i några tiotal år, innan kejsaren gjorde upp med de mer moderata om en kompromiss (som han sen svek, naturligtvis).

Sammantaget ledde folkrörelseuppsvinget till att folk i gemen fick det mycket bättre -- levnadsstandarden på 1400-talet motvarar tidigt 1900-tal. Folkkulturen gick fram och den gamla latinkulturen förlorade anseende, och man måste inte längre vara adlig för att få högre tjänster.

Men det var i Kina folkrörelseuppsvinget gick längst. Där krossades det ekonomiska systemet och det mongoliska imperiet som garanterat dess handelsvägar i en bonderevolution på 1360-talet. Den nya regimen, Ming, brydde sig inte om handel. Den satsade på jordbruket och ökade bondejorden. Förmodligen var det också dem som 1400-talets europeer kunde tacka sin frihet för, eftersom de antagligen bar ett stort ansvar för att det internationella handelssystemet bröt samman.

 

Kapitel 4. Lokalsamhällets försvar mot världsmarknadssystemet

Det var för att värja sig mot folkmakten som hierarkierna organiserade världsmarknadssystemet. Mot folkmakten, som främst var lokal, organiserade de marknader som var nationella och globala, och en tyrannisk stat. Eftersom köpmännen var den makt som kommit lindrigast undan för folkrörelseuppsvinget hade de en dittills osedd ställning i det nya systemet.

Folkrörelserna hade svårt att hantera situationen. Radikalkristendomen fungerade inte som språk; den använde staterna i norra Europa som täckmantel för sin maktkoncentration. Levnadsstandarden för en arbetare sjönk till en tiondel på femtio år.

 

Skatteuppror och puritaner

Eftersom statens maktkoncentration drabbade många grupper utan att ge något i gengäld bestod 1500- och 1600-talens folkrörelser i första hand av skatteuppror. De var oftast breda regionala allianser som inte bara riktade sig mot beskattning utan också mot ingrepp i lag och rätt -- istället för traditionell bonderätt som definierades demokratiskt satte staterna romersk rätt som definierades av byråkrater. Nästan alla sådana uppror misslyckades -- även om kungarna ibland tvingades backa från en del av sina projekt. Men två av dem blev så framgångsrika att de krossade den spansk-genovesiska modellen och de kungliga militärdiktaturer dess statsmakt byggde på. Det var den holländska revolutionen ca 1580-1610 och den engelska revolutionen 1640-1660.

Båda dessa var också breda allianser, men de organiserades inte av missnöjda adelskotterier utan av välorganiserade radikalkristna församlingar av en ny ytterst affärsmedveten typ.

Den holländska revolutionen kontrollerades hela tiden av köpmännen och ledde inte till så mycket mer för vanligt folk än att principen om integration, dvs gottgörelse för fotfolket, nu för första gången efter 1500 började få genomslag i en härskares politik. Den engelska var mer öppen: det var här politiska metoder som demonstrationen, namninsamlingen och det politiska partiet såg dagens ljus liksom krav som yttrandefrihet och likhet inför lagen. Former som levde kvar i frikyrkorna och bland emigranter i Nordamerika.

 

Bröduppror och franska revolutionen

1700-talets stat blev mindre förtryckande tack vare dessa revolutioner. Det de direkta producenternas självförsvar tog sikte på då var marknadspriset, dvs att matpriserna tilläts stiga när skörden var dålig. Brödupproren är den förhärskande formen för folklig politik mellan ca 1700 och 1850 (i Sverige inträffade det sista 1917 och i Afrika pågår de fortfarande).

Ett bröduppror gick till så att folket i en by, stad eller stadsdel gick till kvarnen eller bagaren, tog mjölet i beslag och sålde det på torget för rimligt pris, dvs normalpriset ett normalår. Dom pengarna fick mjölnaren/bagaren tillbaka. Det var en aktionstyp som oftast var effektiv -- staterna lagstiftade om maxpriser och/eller avhjälpte spannmålsbristen om de kunde. Men det fanns inget hegemonisträvande i aktionstypen. Den var lokal och kunde inte ändra maktförhållandena.

1789 inträffade dock så många samtidigt i Frankrike att det påverkade maktbalansen. Den var redan skör eftersom det fanns en stor opposition inom den härskande klassen mot hovets slösaktiga inkompetens. Oppositionen såg sig tvungen att alliera sig med bönder och hantverkare och ge dem brödprismaximum och medborgerliga rättigheter i utbyte. När sedan plantageslavarna på Haiti gjorde uppror och ruinerade det reformvilliga borgerskapet hade Parishantverkarna övertaget några år.

Parishantverkarnas mobilisering aktualiserade ett nytt politiskt språk. Jämlikhet (inga privilegier), frihet (allas möjlighet att delta i samhällets skötsel) och broderskap (ömsesidig hjälp, senare av arbetarrörelsen omdöpt till solidaritet) restes från det civila samhället till det offentligas sfär. Republiken, dvs en allomfattande gemenskap där det civila samhällets normer härskade istället för statens eller marknadens, blev till övergripande mål.

Trots att Parishantverkarna slogs ner av Napoleons diktatur bestod dessa mål som folkrörelsemål i tvåhundra år.

 

Bönder mot den koloniala staten

Den franska revolutionen lyckades i en sak: de styrande måste successivt släppa in centrumländernas folkmajoritet i värmen. Men detta måste betalas av någon, och den som fick göra det var folkmajoriteten i världen. Detta krävde mycket stora periferier.

Det var svårare för direkta producenter i systemperiferin att göra motstånd. De hade mindre håll på överheten eftersom denna hade sin bas utomlands, och det teknologiska gapet var större. Därför var periferisering oerhört ödeläggande, och ännu mer ödeläggande blev den på grund av kolonisatörernas okunnighet om lokala förhållanden.

Motståndet var därför oftast passivt, dvs strejk och flykt men framför allt vardagsmotstånd. Dessutom gjorde oftast tidigare härskargrupper nationella väpnade motstånd; dessa slogs dock snabbt ner. Effektivare var de statslösa samhällena som organiserade sig i jihad (som det heter i islambältet), dvs religiöst inspirerade uppror av hela samhället.

De olika periferizonerna var:

Under den spansk-genovesiska perioden: Amerika: Skatteuppror på bynivå, flykt på skogen och ett större men splittrat uppror i Anderna på 1700-talet. Östeuropa: Inget finns dokumenterat; vissa tillskriver detta att området till stor del var ett nybyggarområde med minimal intern organisering.

Under den holländska perioden: Ryssland: Flera välorganiserade bonde- och utkantsuppror. Indonesien: Periodiska "skatteuppror" av lokala maktgrupper. Atlantkusten: Strejker och flykt på skogen från plantagerna tills slavrevolutionen på Haiti och bosättarrevolutionen i Nordamerika gjorde slut på regimen.

Under den brittiska perioden: Indien: Lokala skatteuppror och banditism (en social bandit är en som ställt sig utanför lagen i den traditionella moralens namn) samt ett större men osamordnat uppror som nästan lyckades. Afrika, Islambältet och Sydostasien: Jihad. Kina: Flera uppror varav ett mycket välorganiserat religiöst inspirerat som erövrade hela Yangtse-dalen.

Världsmarknadssystemet homogeniserade världen vilket möjliggjorde ett nytt språk för konflikten centrum-periferi. Mer om detta i kapitel 6.

 

Kapitel 5. Lönearbetares försvar mot kapitalägarna

Den engelska epoken drog in produktionen under kapitalisternas kontroll, dvs hantverkarna blev lönearbetare. För att hävda sig och sin rätt till självstyre skapade hantverkarna arbetarrörelser (i plural). Ty underordningen kan se mycket olika ut. Det betyder mycket för arbetarna hur despotisk arbetsregimen är.

Arbetarrörelser blev 1800- och 1900-talens mest dominerande folkrörelser i systemcentrum. De blev också mycket framgångsrika.

 

Arbetarrörelsens kärna och uppkomst

En arbetarrörelsetradition har funnits sen medeltiden, sen hantverkarmästarna vann en plats vid köpmännens sida, se kap 3. Gesällrörelser tog då tillvara arbetarnas intressen, men varje yrke organiserades för sig i kamp mot andra yrken.

Det var i England arbetarrörelsen och arbetarklassen konstruerades. Skälet var inte bara att industrin uppstod där. Skälet var också att under perioden 1800-1815 utövades det mest hänsynslösa förtryck mot arbetare av alla slag, för att tvinga in dem i industrierna och samtidigt hindra dem att följa sina Pariskollegers exempel. Utbildade hantverkare och daglönare tvingades därför skaffa sig en gemensam identitet.

Programmet formulerades i kamp mot arbetshusen -- ett slags fängelser där borgerskapet tänkte spärra alla fattiga (jfr Dickens!). Motståndet mot dessa födde den chartistiska rörelsen ca 1830-48, med programmet obstruktion (dvs strejker), kooperation, infiltration (dvs deltagande i val, eller krav på att få delta i val) och folklig offentlighet. Programmet var en sammansmältning av gesälltraditionen, Parishantverkarnas radikala republikanism och frikyrkans broderskapstanke (eller solidaritet). Det var chartisterna som först uppfattade världsmarknadssystemet som ett system som kan förändras, som kapitalismen. Alternativet sågs som samordnade produktions- och konsumtionskollektiv.

Begreppet exploatering av arbetarna föddes i Frankrike under revolutionsåret 1830. Då hade Parishantverkarna hjälpt till att störta regeringen och fick en marknadsdiktatur kastad i ansiktet på sig som tack, dvs tvång att förhandla individuellt med företagen. Det hindrade dem förstås inte från att bilda hemliga förbjudna fackföreningar som slöt avtal i realiteten.

Det var också i Frankrike arbetarrörelsen fick ett genomslag i storpolitiken, under revolutionen 1848. Ty i Frankrike var borgerskapet splittrat och svagt och arbetarnas mycket snabbt bildade fackföreningar kunde bilda en parallellregering under några månader.

 

Fabriksarbetarna och internationalerna

Erfarenheterna från 1848 lärde arbetarna att det inte är lätt att förändra samhället och att det behövs långsiktig organisering. Formen för denna organisering avgjordes i ett sammanträde mellan franska och engelska arbetarrörelseledare 1864 då Första Internationalen bildades (på förslag av Karl Marx som därigenom fick rykte som strategiskt snille).

Första Internationalen var ett praktiskt mellanfolkligt samarbete. När arbetare någonstans var i konflikt skulle de få stöd från andra som inte var det, både pengar till strejkkassan och hjälp att avråda tänkbara strejkbrytare som företaget kunde tänkas vilja importera. Andra gången det användes ledde det till total seger. Vilket ledde till en euforisk våg av strejker och bildande av fackföreningar efter engelskt/franskt mönster över hela Västeuropa.

Sen sprack Första Internationalen för att det blev för stort. Formellt på en strategisk konflikt: skulle man organisera alla (socialdemokrati) eller bara aktivister (anarkism)? Det blev den socialdemokatiska linjen som vann: det var det mest effektiva sättet att få bredd och tyngd i rörelsen, vilket var nödvändigt för att nå resultat. Men det ledde samtidigt till att det bildades ett skikt av funktionärer i rörelsen som hade mer intresse av att organisationerna utvecklades som apparater än av att de nådde resultat för medlemmarna.

Under lågkonjunkturen 1873-1896 utvecklades en kapitalkrävande storindustri. Den gamla arbetarrörelsevisionen produktionskooperativ syntes plötsligt orealistiskt dyr. Speciellt i Tyskland och de nyindustrialiserade länderna (Italien, Skandinavien, Ryssland) började infiltration i staten ses som det viktigaste komplementet till obstruktion/strejk. Men ännu var det organisering kring strejken som var arbetarrörelsens kärna.

 

Statshegemoni och lokal förhandlingsmakt

Det som förändrade allt var första världskriget.

Dels slog det löpande bandet och liknande tekniker igenom. Det betydde att det blev mycket lättare att organisera strejker, det var bara att slå av strömmen. Arbetarnas obstruktions- och förhandlingsmakt på arbetsplatsen stärktes, och de blev en viktigare grupp i samhället.

Dels förlorade hantverkarna sin ledande roll i rörelsen. De gamla kooperationstankarna trängdes tillbaka och storindustriella visioner om hela samhället en arbetsplats, dominerad av staten, fick en större plats. Infiltrationen, eller regeringsmaktsstrategin, fick hegemoni i arbetarrörelsen (i två versioner: reform och revolution).

Dels förlorade det härskande skiktet ansiktet i kriget. De behövde allierade. Arbetarrörelsens funktionärer kunde spela en juniorroll, som de gärna tog på sig.

Åren 1916-1919 mobiliserade arbetarrörelser kraftigt, och nådde stora framgångar av ovan nämnda skäl. Men framgångarna bröts tidigt av lågkonjunktur; repression från makthavarna hjälpte också till. Det var bara på två håll framgångarna bestod och utvecklades. Det var i de länder där löpandebandtekniken hade nått längst -- USA och Skandinavien. Där lyckades arbetarrörelsen upprätthålla sin strejkbenägenhet trots lågkonjunktur. Och där nådde de också konkreta reformer, i form av högre löner och arbetarvänlig lagstiftning (new deal och folkhem).

Dock fanns två hakar.

Dels var villkoret för lagstiftningen att arbetarrörelsens interna makt flyttades från arbetsplatsen till funktionärerna, dvs att konflikten institutionaliserades. På sikt ledde detta till att arbetarrörelsens mobiliseringsförmåga blev sämre och att reformerna i längden inte kunde försvaras.

Dels började industrin fly till andra länder, främst Västeuropa och Japan.

Men detta senare ledde bara till att arbetarrörelsen stärktes där. I mitten av 1960-talet var det dags. Då påbörjades en arbetarrörelsemobilisering som tillsammans med andra folkrörelsermobiliseringar i världen allvarligt skakade systemet.

Följden blev dock på kort sikt densamma som tidigare: en "skandinavisk" konfliktinstitutionalisering och utflyttning av industri till s.k. NICs, nya industriländer, framför allt Sydafrika, Brasilien och Sydkorea.

 

Systemperiferins arbetarrörelse

Den starkaste arbetarrörelsemobiliseringen någonsin var det haitiska slavupproret i slutet av 1700-talet. Men den var unik. Sen lärde sig makthavarna och avskaffade slaveriet.

Det typiska för arbetarrörelse i systemperiferin är

-- att den har uppstått i enklaver som hängt nära ihop med systemcentrum; en global arbetarrörelseidentitet har därför länge varit viktig för att snabbt utveckla en rörelse;

-- att den varit till stor strategisk nytta för nationella rörelser i deras kamp mot kolonialmakter; den har därför varit inflytelserikare än dess numerär berättigat den till även om den ofta har tvingats underordna sig de nationella rörelsernas mål.

Detta har gällt fram till 1960-70-talet ungefär. Numerärt små arbetarrörelser med internationalistisk identitet har nått stora effekter. Starkast i Kina på 20-talet och i Argentina på 40-talet.

När industri började flyttas ut från systemcentrum skedde det till s.k. stabila länder, dvs länder med starkt förtryck (se ovan). Men industrialisering drog alltid med sig starka arbetarrörelsemobiliseringar som krossade diktaturerna.

Idag ligger ca 2/3 av världens industri i systemperiferin. Man kan därför vänta sig att systemperiferins arbetare kommer att dominera 2000-talets arbetarrörelse, och att den gamla europeiska arbetaridentiteten får ge plats åt nåt annat.

 

Arbetarrörelserna efter statshegemonin

1900-talets dominerande regeringsmaktsstrategi underminerade sig själv. Från 1973 sjunker både makt och levnadsstandard för arbetarna. Förutsättningen för den var att rörelserna gick med på konfliktinstitutionalisering, dvs på att avmobilisera sig själva.

Vad finns det för alternativ?

-- Ett renodlat fackligt à la USA? Men det behövs också ett fokus i rörelsen, annars kan man inte slåss om hegemonin i samhället.

-- Fokus på global arbetarsolidaritet à la Första Internationalen? Ett starkt behov, i ljuset av "globalieringen".

-- Fokus på "folkrörelsesystemet" och breda allianser mot systemet?

Vilka är förutsättningarna för arbetarrörelse?

-- Andelen arbetare växer snabbt i världen, men de inte längre är så koncentrerade till systemcentrum. Det är en fördel och en nackdel: man finns överallt men är inte i majoritet någonstans.

-- Möjligheten att nå inflytande via regeringsmakt minskar på grund av att centrumblocken löses upp och "marknaden" brer ut sig. Världen blir mer "marxistisk". Det är en fördel: arbetarnas behov av social makt ökar.

-- Industrin blir allt rörligare, men också allt känsligare för arbetarnas arbetsplatsmakt. En just-in-time-produktion är det lätt att störa.

-- Rimligen bör vi få en konjunkturuppgång inom 10 år, större behov av arbetare och därmed större möjligheter till obstruktion. Men kanske arbetarrörelserna sitter alltför fast i 1900-talets föråldrade modeller utan att kunna utnyttja möjligheterna?

 

Kapitel 6. Systemperiferiernas försvar mot centrum

Världsmarknadssystemet bygger på uppdelning mellan centrum och periferi. Centrum dominerar periferin

-- ekonomiskt genom makt över investeringarna

-- politiskt genom makt över kooptionen

-- kulturellt genom makt över koderna, t.ex. språk och kultur

Det är viktigt för folk i periferin att hävda sig och rätten att utveckla sina territorier efter egen önskan. De gör detta i nationella rörelser.

 

Kreolrevolutionerna

De nationella rörelsernas språk uppfanns av de europeiska bosättarna i Amerika på 1700-talet. Det var oavsiktligt. När kolonisterna i Nordamerika gjorde uppror mot England var syftet demokrati i betydelsen mindre makt för byråkratin, inte självständighet. Det var först när den demokratiska rörelsen i England visade sig svag som självständighet sågs som ett rimligt mål.

Det var också kolonisterna i Nordamerika som uppfann alla makterövrande nationella rörelsers mål nationell utveckling genom skydd av den egna marknaden, eller importsubstitution.

Upproren i Sydamerika strax efteråt var dock mer en social kontrarevolution som struntade i utveckling. De spanska nybyggarnas mål var att hävda sig mot den indianska underklassen medan Spanien var erövrat av Napoleon. Bara i Mexico hade indianerna en inteckning i självständigheten.

 

Nationella rörelser i den europeiska halvperiferin

Inom Östeuropas imperier var det den lilla stadsmedelklassen som utvecklade nationella rörelser under 1800-talet. Skälet var att 1800-talet var en tid då statsapparaten utvecklades (skola, polis, livsmedelspolitik). För att platsa i statsapparaten måste man vara hemma på im-periemaktens språk (tyska i Österrike, ryska i Ryssland, turkiska i Osmanska riket). Det var inte italienare, ungrare, tjecker, polacker, finnar osv, och de studerade hade inte så mycket annat val än att kräva en egen stat. Majoriteten, bönderna, var ointresserade av detta och stödde ofta imperiet mot den lokala överklassen.

Folkliga nationella rörelser fanns av speciella skäl på vissa håll. Ett sådant var Norge, där bönderna låg i konflikt med regeringen som stödde sig mot den svenska kungen. Bönderna hävdade då att de var den norska nationen, vilket har lett till en ovanligt folklig nationell identitet i Norge.

Ett annat fall var rörelsen på Irland. Den blev folk-lig för att engelska godsägare ägde jorden och exploaterade bönderna genom arrenden. Tack vare samarbete mellan böndernas organisation Irish Land League och nationalistisk borgerlighet blev bönderna nationalister.

Den irländska nationella rörelsen var också oerhört kreativ. De uppfann den permanenta massorganisationen, med medlemsavgifter och allt, 1823 med Catholic Association vars syfte det var att avskaffa den juridiska diskrimineringen av katoliker. Den gav namn åt bojkotten (Land Leagues främsta metod) och den uppfann stadsgerillan. Det senare var i slutfasen. England ville tvinga irländarna till skyttegravarna i Flandern och den nationella rörelsen utlyste en framgångsrik värnpliktsbojkott. Istället samlade man ungdomarna i en Irländsk Republikansk Armé som angrep de engelska nyckelpersonerna på Irland med exakt precision.

Den nationella rörelsen i Ryssland riktade sig mot världsmarknadssystemet direkt eftersom detta drabbade hela imperiet.

Den bildade medelklass som dominerade rörelsen sökte visserligen allianser åt olika håll (bönderna för narodnikernas del, arbetarna för bolsjevikernas). Men målet var inte jämlikhet mellan klasser utan jämlikhet mellan nationer.

Det var den mobiliserade arbetarrörelsen i Petrograd som vann makten åt bolsjevikerna 1917, eftersom bolsjevikerna lovade fred och statligt ansvar för försörjningen i krigsslutets kaos. Men bolsjevikerna förmådde inte leva upp till löftet och industrin gick under. Under återuppbyggnaden förtrycktes varje arbetarrörelse i den nationella enighetens namn. Än mer förtrycktes bönderna som plundrades hänsynslöst.

Tack vare att bolsjevikerna ändå riktade sig mot världsmarknadssystemet direkt blev de ändå en ledstjärna för många. Främst för nationella rörelser, vilket var konstruktivt. Men också för många arbetarrörelser vilket skapade ett drag av förljugenhet i hela folkrörelsefamiljen.

 

Antikoloniala rörelser

De antikoloniala rörelserna var en allians mellan borgerskap som led av ojust konkurrens, bönder som förtrycktes av skatteindrivare, arbetare som förtrycktes av tyrannisk arbetsdisciplin och bildat borgerskap som förtrycktes av rasism. Ledande var det bildade borgerskapet som behärskade systemets koder tack vare en europeisk utbildning.

Pionjär var den indiska rörelsen. Den var från början en måttfull och underdånig lobby. Den radikaliserades genom ett samarbete mellan indiska kapitalister och hinduiska ungdomar som kombinerade bojkotter och demonstrationer kring traditionella festligheter. Men först Gandhis metod gjorde det till en massrörele.

Den metoden drog in bönderna, genom att ta fasta på sådan engelsk maktutövning som drabbade bönderna direkt, främst skatter. Kring detta byggde Indiska Nationalkongressen upp en massorganisation med bas i byarna, men främst uppbyggd runt lokala pampar.

Strejker och samarbetsvägran var effektiva, i synnerhet som de inte kunde hållas under Kongressens kontroll, och under andra världskriget gav England upp. Därmed var också kolonialväldena utdömda som otidsenliga. Men det krävdes ändå åtskilligt med mobilisering lokalt i hela världen för att de skulle försvinna. De mobiliseringarna var i regel mindre folkliga och mindre genomgripande än den i Indien, och ledde därför inte i lika hög grad till demokratisering av samhället. De koloniala staterna hade varit oerhört auktoritära, och de nya nationella ledarna fann det ofta attraktivt att bara kliva in i dem.

Mer omfattande folkliga mobiliseringar behövdes bara där europeiska bosättare hade följt med kolonialadministratörerna och lagt beslag på böndernas jord, som i Algeriet, Palestina, Rhodesia och Mozambique.

Samt i Vietnam. Där försökte centrummakterna skapa sig en egen eftergiven "nationell" rörelse istället för den autentiska där bönderna hade ett för stort inflytande, vilket inte lyckades alls. Där tvingades bönderna i Sydvietnam föra ett 30-årigt krig för att få behålla sin jord som de hade tagit tillbaka redan 1945. Deras envetenhet skakade hela världsmarknadssystemet och skadade ohjälpligt USAs hegemoni -- ett bevis för att sådant faktiskt är möjligt.

 

Efterkoloniala nationella rörelser

Formell självständighet upphävde inte klyftan mellan systemcentrum och systemperiferi. Man skulle kunna se tre framstötar från formellt självständiga länder att omformulera förhållandet under 1900-talet.

Det första fösöket var det populistiska. Pionjären där var Mexico. Där drevs ca 1875-1910 en extremt världsmarknadsinriktad "moderniseringsvåg" av exportanpassning. Mot detta revolterade den bildade medelklassen varpå två grupper anslöt sig -- bönder i centrala Mexico som hotades av plantager och utkantsbönder som hotades av gruvintressen och huvudstadsmakt.

Revolten lyckades efter mycket bråk, och deltagarna kompromissade ihop sig om en nationell utvecklingspolitik. Det fick bred efterföljan i främst Sydamerika men också på sina håll i Afrika och Västasien, men eftersom inslaget av stark bonderörelse saknades blev försöken mycket bräckligare. I regel havererade de när lågkonjunkturen kom i början av 70-talet. Det var bara på Cuba, där plantagearbetarna spelade bonderörelsens roll, och i Brasilien som drog nytta av industrialiseringen, som den lokala borgerligheten kunde stå fast vid sitt försök till självständighet.

Det andra försöket var det kinesiska. Kina var aldrig koloni, men det var i färd med att styckas upp i intressesfärer påhejat av en oduglig regim. I mitten av 20-talet inbjöd borgerskapet i Shanghai till konstruktion av en seriös kinesisk regim i Guangdong dit det bjöd in alla som visat intresse -- även kommunistpartiet, en tendens inom den nationella rörelsen som främst bestod av ungdomar från landsbygden som kunde erbjuda en allians med grannen Sovjetunionen.

År 1926 skickade de ut en armé för att erövra Kina och den åtföljdes av bondeorganisering och facklig organisering som byggde upp den lokala administrationen. Shanghaiborgarna blev skrämda av folkligheten och gjorde sitt bästa att slå ner denna organisering. Försöken blev allt mer brutala; till slut rådde fullt inbördeskrig.

Den folkliga organiseringen var ett samarbetsprojekt mellan nya bondefackföreningar, traditionella hemliga sällskap och kommunistparti som alltmer smälte samman. Under den japanska ockupationen bevisade de att de var effektiva medan Shanghaiborgerskapet inte var det, och 1948 kunde de lägga under sig landet.

Den kommunistiska nationella utvecklingspolitiken var identisk med den populistiska på det sättet att man satsade på industriell utveckling. Någon måste betala för denna, och det var bönderna. Det gick till så att bönderna fick köpa dyrt från staten och sälja billigt; för att detta skulle kunna övervakas organiserades bönderna i statligt styrda kooperativ.

I Kina revolterade folk mot denna politik på 60-talet. Revolten kom från tre håll: från tillfällighetsarbetare i städerna som saknade de reguljära arbetarnas löner och förmåner (Shanghaikommunen 1968), från bönderna som försökte ta kontroll över kooperativen för egen räkning, och från stadsbor som marginaliserats av politiska klientnätverk (det var dessa som stod för våldet).

Resultatet av revolten blev att staten gav upp försöken att styra och plundra bönderna. Detta visade sig också vara mycket effektivare för industrin, eftersom det spred inkomsterna bättre och skapade efterfrågan inhemsk. Den politiska kontrollen släpptes inte, vilket skapade korruption i Kina likaväl som i Mexico. Men ekonomiskt sett har det kinesiska försöket varit oerhört framgångsrikt.

Det tredje försöket var det islamistiska. Pionjären här var det muslimska brödraskapet i Egypten och Palestina på 20-30-talen. Deras framstöt var främst kulturell -- hur ska man kunna slå mot centrummakterna utifrån den egna kulturella identiteten samtidigt som man använder centrummakternas uppfinningar? Utifrån denna diskussion deltog man i motståndet mot kolonialmakten och organiserade bl.a. ett stort uppror i Palestina på 30-talet.

Genombrott fick rörelsen som bekant först med den iranska revolutionen 1978, en utlöpare av en lång tradition av samarbete mellan radikala nationalister, islamister och modernister.

Vad den islamistiska traditionen kan leda till vet vi inte.

Det finns också andra tendenser. En är att det uppstår nya centra och nya periferier inom de gamla periferierna, och därmed nya nationella rörelser.

Det finns exempelvis separatister -- på Sri Lanka, i Burma, i Irak, i Kongo. Inte minst stärks denna tendens av att stadsmedelklassen hade så stark ställning i de gamla antikoloniala rörelserna, på landsbygdens bekostnad.

En annan tendens är att "nationen" omdefinieras på "norskt" eller "grundtvigianskt" vis till att betyda "folket" eller de direkta producenterna. Hittills är det indianrörelsen i Ecuador och Bolivia som har varit framgångsrikast på detta. Där är man indian och landets rättmätiga ägare om man är bonde, även om man är svart.

 

1900-talets nationella rörelser i systemcentrum

Även i systemcentrum har nationella rörelser gjort sig gällande, framför allt under lågkonjunkturerna 1917-44 och efter 1973. Det är nämligen under lågkonjunkturer som systemet försöker pådyvla regionala periferier kriskostnaderna.

Sådana nationella rörelser har inte alltid krävt en egen stat, vilket har varit naturligt i de globala periferierna. Lika ofta har det handlat om kontroll över koderna (Sameland, Wales) eller politisk autonomi (Bretagne, Katalonien).

Vem som dominerar sådana rörelser beror på om periferin är underutvecklad eller överutvecklad (dvs ekonomiskt stark utan egna politiska institutioner).

I det förra fallet var det ofta traditionell överklass i början av seklet. Under den långa högkonjunkturen 1945-73 koopterades dock denna in i det nationellt härskande skiktet, varför ledningen övertogs av yrkesorganisationer av typ fiskare i Nordnorge och vinbönder i Provence.

I det senare fallet är det oftast borgerskapet som leder rörelsen, och syftet är (numera) att platsa på jämställd fot i EU-imperiet.

Ett exempel på rörelse i underutvecklad periferi är de norska fjord- och fjällböndernas motstånd mot att förlora sin relativa makt över norska staten. De har vunnit två folkomröstningar om EU, men ändå inte lyckats hindra en anpassning som riskerar att krossa dem ändå på sikt.

Ett extremt exempel på rörelse i överutvecklad peri-feri är de tyska nazisterna. På samma sätt som de ryska bolsjevikerna vädjade de till allierade som de sedan svek för det nationella intressets skull: bönderna och mellanskikten. Men deras syfte var världsmarknadshegemoni, inte jämlikhet.

 

Framtidens nationella rörelser

Hittills har de nationella rörelserna knappast lett till mer än att klyftan mellan rika och fattiga territorier inte växte mellan ca 1900 och 1970. Sen dess har de som bekant växt igen. Det beror delvis på att stadsborgerskapet övergav rörelsen för att bli kompradorbourgeoisie, men det finns också strukturella skäl

-- Konkurrensen skärptes när konjunkturen dök 1973. Länder med svaga strukturer slogs ut.

-- Det är dyrt att spela en centrumroll, mycket dyrare än för hundra år sen. Det gick lättare att överbrygga klyftan för USA än det gör för Indien.

-- Världsmarknadssystemet är en hierarki som bygger på monopol. I en hierarki måste alltid någon ligga i botten. Och några försök att krossa hierarkin genom att krossa monopolrättigheterna som princip gjordes aldrig.

-- De nationella utvecklingsmodellerna byggde på kapitalkrävande investeringar som förutsatte en periferi för att betalas. I periferiländernas fall var periferin de egna bönderna. Det var en ohållbar modell.

Å andra sidan har de nationella rörelserna varit förödande effektiva i att lansera "det nationella" som tankefigur. Så effektiva att alla folkliga rörelser bara såg en nationell scen, ända fram tills 1990-talets statliga avregleringar tvingade dem att se världen. Och så effektiva att de flesta rörelser tror att det är effektivare att verka genom en regering än att verka själva. Därmed förlorar de den egna förmågan att hävda det civila samhället och sina egna ömsesidighetsrelationer.

Eftersom konflikten mellan centrum och periferi är inneboende i världsmarknadssystemet kommer nationella rörelser att behövas även i framtiden. Men de kommer att tvingas ändra strategi eftersom stadsborgerskapet nu knappast är intresserat av att företräda periferins roll.

Frågan är hur.

En möjlighet är stamkonflikten, som vi tyvärr ser tecken på lite varstans. Ett allas krig mot alla i kamp allt knappare resurser, där var och en tar ut varandra. Inte särskilt smart.

En annan möjlighet är den grundtvigianska, à la indianrörelsen -- en antihierarkisk och folklig allmänrörelse under regional kulturell etikett.

En tredje är mobilisering mot globaliseringen, för "produktion här för konsumtion här".

 

Kapitel 7. Bönders försvar mot matmarknaderna

Från 1850-talet integrerades systemcentrums bönder i marknaden. Då kunde de nämligen sälja mat tack vare järnvägarna och skaffa industriprodukter för pengarna. Men redan på 1870-talet strukturerades matmarknaderna om -- spannmål köptes billigare från USA och kött från Argentina, och Västeuropas bönder hotades med utplåning.

 

Kooperation och frihandelsmotstånd i systemcentrum

Bönderna var i dålig strategisk position för att slåss. De var utspridda, de var bundna till sina gårdar, de deltog på olika marknader.

Pionjären var de danska bönderna. De organiserade sig först ideologiskt i en kristen väckelse, grundtvigianismen, vars kärna var att kyrkan är lika med församlingen. Detta gav demokratiskt självförtroende. För att församlingen skulle kunna styra kyrkan (och staten) måste folk utbilda sig varför man skapade folkhögskolan. Och där kom man på idén att organisera kooperativ försäljning av mat. Snabbt slog man ut storgodsen från marknaden och blev rika (och glömde sin folkliga identitet).

Den framgången hade man sällan på andra ställen. I Tyskland vågade man bara lokalt sätta sig upp mot storgodsägarnas paternalistiska ledning (vars roll sen nazisterna sen tog över). I Frankrike var man splittrade mellan republikaner (som var emot godsägarna) och monarkister (som var emot staten) och kunde inte organisera mycket. I USA gjorde bomullsbönderna ett heroiskt försök men blev utmanövrerade av partipolitiker.

I dessa länder var kooperation och demokratiskt självförtroende inte kärnan, utan kamp mot marknadsdiktaturen. Där kunde man alliera sig med andra som också hade intresse av detta och införa tullar på matimport i slutet av 1800-talet. Deras principer erkändes som efterkrigspolitik 1944: en snårig jordbrukspolitik som tog hänsyn till matsäkerheten ersatte den fria marknaden.

 

Jordreform och antikolonialism i systemperiferin

I systemperiferin drogs bönderna in i marknaden mycket tidigare, på så sätt att storgodssystemet infördes i halva världen samtidigt med kolonialväldet. Att övervinna detta och dela upp godsen blev huvudmål för böndernas rörelser.

Pionjären här var bönderna i Morelos i Mexico, som förde en strid mot sockerplantagerna mellan 1909 och 1921. De nådde total framgång efter omänskliga prövningar, i termer av att plantagerna faktiskt styckades. De nådde också hegemoni, i termer av att jordreform skrevs in i den mexikanska grundlagen och dessutom blev en underförstådd förutsättning för "framsteg" och "utveckling" i den globala debatten.

De hade också hjälp av två andra mycket kraftfulla rörelser.

Den ena var den kinesiska nationella rörelsen (se ovan) som hade en bonderörelse som bas.

Den andra var den indiska bonderörelsen som utgick ur och samspelade med den nationella rörelsen. Även i Indien drevs en jordreform igenom om än stegvis och bönderna fick rätt till jorden.

Jordreformer genomfördes därför överallt under högkonjunkturen 1945-73, som ett led i avkolonisering eller populistiska utvecklingsprogram. Men deras utförande berodde mycket på hur mobiliserade bönderna var. I många fall där bönderna inte var mobiliserade var "nationell utveckling" i betydelsen produktionsökning och matodling på export enda syftet. Där genomfördes den gröna revolutionen, dvs nya högavkastande sorter samt dyr bevattning, gödning och kemiska bekämpningsmedel. Många bönder ruinerades och tvangs in till städernas slum.

Även där jordreformer faktiskt genomfördes var syftet att låta bönderna betala landets modernisering.

 

Matindustrins bonderörelser

Efterkrigstidens matregim har byggt på industrialisering av matproduktionen: bönderna har drivits in i starkare beroende av transnationella företag både i centrum och periferi.

I centrum finns mycket få bönder kvar. De kommer därför att ha svårt att hävda sina intressen -- utom kanske i USA som baserar mycket av sin makt på kontroll över vetet.

Det är därför systemperiferins bönder som kommer att dominera. Nya efter-jordreformrörelser har redan börjat dyka upp där, som hävdar samma krav som systemcentrums bonderörelser gjorde för hundra år sen: bättre betalt för maten. De driver också krav på kontroll över grödorna mot matbolagen. Såvitt jag vet har de indiska bönderna varit effektivast, även om Chiapas skogsbönder har fått mest genomslag i den globala offentligheten. De är också centrala i miljörörelsen med sina mobiliseringar mot genindustrin, och deras organisation Via Campesina har varit ryggraden i mobiliseringarna mot WTO under 90-00-talen.

Det är inte helt orimligt att dessa bonderörelser kommer att vara lika inflytelserika som artonhundratalets arbetarrörelser. De är majoriteten av världen, de har en nyckelroll i nästa kondratievvåg som är tänkt att bygga på bioteknik, och de har ett mycket starkt egenintresse av att kämpa. Och deras kamp har mycket gemensamt med det tidiga artonhundratalets hantverkares -- de slåss för sin autonomi, mot att bli inordnade i en kapitalistisk industridisciplin.

 

Kapitel 8. De marginaliserades strävan efter likaberättigande.

Världsmarknadssystemet är bl.a. en flexibel kastordning för att skola in människor i olika mer eller mindre otacksamma arbetsuppgifter. Man går efter kön, ålder och nationalitet -- det senare inte oväntat eftersom systemet bygger på geografisk ojämlikhet. Periferimänniskor är förutbestämda för dåligt betalt arbete, även om de flyttar till centrum. Det gör också kvinnor och ungdomar. Skälet är att det är lättare att tvinga en hierarki på folk om den kopplas till eller är prarallell med en statushierarki utanför arbetsplatsen.

 

Kvinnors försvar mot patriarkatet

Förtryck av kvinnor är kanske den första ojämlikheten i människans historia, något som uppkom samtidigt med staterna och det privata jordägandet för 5-8.000 år sen. Nyckelfaktorn i förtrycket var att hänvisa kvinnorna till hemmen samtidigt som man behöll det offentliga som manligt reservat. Under lång tid förblev kvinnors självförsvar ideologiskt, för att skapa en grund för självuppskattning. Detta gjordes främst i ideologiska termer, i kloster och radikalkristna rörelser, i sufi- och bhakti-rörelser och kinesiska hemliga sällskap, och nyckelbegreppet för legitimering var "kvinnlig intuition".

Ändå hade kvinnor en viss stabil maktbas i hemproduktionen, som gjorde rollen uthärdlig. Men den underminerades av världsmarknadssystemets konkurrensutsättning, samtidigt som kvinnor påtvingades en annan roll: att stå för det icke-lönearbete som krävdes för att lönearbetarna skulle bli lönsamma. Kvinnor tvingades därför att kämpa för tillträde till det offentliga för första gången.

Kvinnor hade deltagit i offentlig handling under 1700-talet, speciellt i bröduppror, men endast som representanter för sina hushåll. De första kvinnor som kämpade som kvinnor, för kvinnor, var evangeliska medelklasskvinnor i England och USA som hade varit aktiva i välgörenhet och anti-slaverirörelse och blivit vana vid det offentliga samtalet. De krävde tillträde till utbildning, till lika rätt inför lagen, och till yrkesarbete. Rörelsen var svag i andra länder eftersom dessa grupperingar var mindre där. Å andra sidan fanns det oberoende kvinnomobiliseringar inom arbetarrörelsen i vissa länder, främst Tyskland och Italien -- ofta i skarp motsättning till medelklassfeministerna eftersom dessa vägrade låta hembiträdena organisera sig fackligt.

En annan splittring blev uppenbar när regeringarna började lagstifta om arbetsvillkor. Borde det finnas särskilda rättigheter för kvinnor? En del feminister välkomnade t.ex. mödraskydd medan andra såg det som en hinder för anställning. För att skapa enighet i rörelsen fastnade man för rösträtten som krav. Efter första världskriget accepterade staterna detta som ett av sätten att blidka folkrörelserna och ge systemet andrum.

Det fanns kvinnorörelser i vissa periferiländer också, som delar av de nationella mobiliseringarna där. Ofta var de små och underordnade de nationella målen. Men i Kina uppstod också en självständig kvinnorörelse, som en del av upproret mot konfucianismen, med det första målet att befria kvinnor från påtvingade äktenskap och ge dem rätt till utbildning. I tio år hade de framgång med detta, tills en motreaktion bidrog till militärkuppen 1927. Därefter underordnades kvinnorörelsen även där under den nationella rörelsen -- som blev känsligare för kvinnokrav än de flesta nationella rörelser.

Mellan 1930 och 1965 låg kvinnomobiliseringarna lågt överallt. Energin fångades upp av välfärdsreformer enligt "mödraskydd"-linjer i systemcentrum och i antikoloniala rörelser i systemperiferin. Men i mitten av sextitalet hade reformerna skapat en ny bas för mobilisering i en svällande kvinnlig yrkesarbetarkår. En del har använt uttrycket "femininisering av arbetskraften" för att beskriva detta.

Men impulsen till förnyelse av kvinnorörelserna kom snarare från annat håll. Dels från folkrörelseuppsvinget 1967-75, där kvinnor hade känt sig undanskuffade. Det var den starkaste impulsen i systemcentrum. Dels från den fortgående marknadiseringen av samhället, med den osäkerhet den skapade. Det var den starkaste impulsen i systemperiferin, där det inte fanns några säkerhetsnät och där lönerna var låga och följaktligen icke-lönearbetet blev särskilt betungande.

Således växte periferiernas kvinnorörelser upp kring frågor som arbetsvillkor och försvar av icke-lönarbete som jordbruk och småföretagsamhet -- och i någon mån som familjernas försvar mot auktoritära regimer. Fackföreningar i nyindustrialiserade länder och gatuförsäljarorganisationer är där centra för kvinnors organisering.

I centrum tjänade rätten till abort som fokus under en tid. Sedan har skydd mot våld erbjudit viss bas för organisering. Men med det möjliga undantaget Italien har ojämlikhet i arbetet och tvånget till icke-lönearbete varit ett svagt fokus överallt och bara betonats i början av sjuttitalet. Vilket antagligen har varit ett hinder för mobiliseringen av en starkare kvinnorörelse, eftersom på detta sätt majoritetens viktigaste frågor har hållits tillbaka till förmån för frågor som ytligt sett berör alla men har störst tyngd för övre medelklassen.

 

Pariarörelser

Men kön är inte den enda pseudo-biologiska grunden för fördelning av fördelar. Det finns också "etnicitet", dvs utmärkning efter härkomst. En "etnicitet" utvecklas där härkomst används för att skilja mellan folk som belönas bra och folk som belönas dåligt.

Sådana etniciteter har antagligen alltid utvecklats; det är ju ett enkelt sätt att skilja mellan in- och ut-grupper. Men eftersom världsmarknadssystemet är spritt över en så enorm yta och inrymmer så många människor och så mycket arbetsdelning har etnicitetens betydelse växt enormt under dess historia. Paria-etniciteter skapas på fem olika sätt:

Centrum-periferi-uppdelningen är en paria-skapande uppdelning i sig själv. Periferifolk är bestämda för låg belöning oavsett var de bor, även om de bor i centrum får de göra skitjobb.

Plantageslaveriet, med afrikaner som slavar. När slaveriet avskaffades efter revolutionen på Haiti och det nordamerikanska inbördeskriget hölls de svarta fortfarande nere och omgavs, i USA, av förtryckande lagar för att binda dem till låglönejobb. Från ungefär 1920 till 1970 mobiliserade nordamerikanska svarta för att avskaffa sådana lagar och använde främst bojkotter och medvetet utsättande av sig själva för rasistiskt våld inför stor publik. Detta uppfattades som så skamligt av USAs regering, som ville gälla som "den fria världens" ledare, bl.a. i Afrika, att dessa lagar avskaffades på sextitalet. Men diskriminering i arbetslivet har i stort sett fortsatt (även om det nu också finns en omfattande svart medelklass), liksom det har i Sydamerika. De svarta har hittills varit rätt maktlösa mot detta.

Europeiska bosättarkolonier, med ursprungsfolk som låglönearbetare. Detta praktiserades i Anderna, i Sydafrika, i Palestina och också i Algeriet och Kenya där emellertid bosättarna var så få att de följde med kolonialadministrationerna hem. I Sydafrika har ursprungsfolken drivit en medborgarrättsrörelse med syftet att bli jämlikar sedan tidigt nittonhundratal men det var först med de fackliga mobiliseringarna på fyrtiotalet det blev någon mobilisering att tala om. Den verkliga framgången väntade till sjuttiotalet då den fackliga organiseringen blev stark på de industrier som lokaliserats ut från Europa. I Anderna har ursprungsfolken organiserat sig runt bondekrav och definierat "indiansk" som "bönderna", jordens folk. I Palestina verkar ursprungsfolket inte ha förstått en medborgarrättsrörelses möjligheter och fastnat i en anti-kolonial världsbild/rörelse trots att bosättarna antagligen kommer att stanna.

De andra två mekanismerna för skapande av pariafolk är vandringsarbetet och återanvändning av gamla pariagrupper skapade av tidigare system. Vandringsarbetare är notoriskt svåra att organisera -- men deras barn är ofta militanta klasskämpar.

Även ungdomar, handikappade och homosexuella har mobiliserat sig efter 1970.

Pariagrupper har sällan försökt obstruera förtryckande rutiner, inte heller har de lagt stor vikt vid kooperation eller infiltration av förtryckande strukturer. Deras främsta metod har varit att bekämpa det kulturella kapitalet -- att slåss om de kulturella koderna, eller försökt hävda sin habitus goda rätt att existera. Detta har känts nödvändigt för självrespektens skull, men haft problemet med sig dels att det givit försteg åt de medelklassutbildade, dels att det inte har skadat sådana grupper som monopoliserat resurser och kategoriserat och splittrat för att behålla kontrollen. Istället kan pariagruppers hävdande av olika identiteters speciella värde förstärka kategoriseringen och splittringen av världens förtryckta, ungefär som nationella rörelser lätt har spelats ut mot varandra.

 

Kapitel 9. Civilsamhällets självförsvar

Världsmarknadssystemet har inneburit förstörelse av lokalsamhället. Men det finns i alla fall i några fall där lokalsamhället försvarar sig kollektivt på tvärs av klass- och andra gränser: mot staters och andra fördomsfria maktgruppers våldsanvändning, samt mot exploatörers förstörande av resurbasen.

 

Självförsvar mot våld

Fredsrörelser försvarar civilsamhället mot "makroparasiter" -- människor som genom att specialisera sig på våld kan tillförsäkra sig en utkomst utan att producera. Sådana makroparasiter riktar sitt våld mot de direkta producenterna och mot andra makroparasiter; det senare våldet växlar med fördrag då de delar upp zoner sinsemellan där de plundrar civilbefolkningen med skatter och andra beskyddspengar.

Fredsrörelser torde ha funnits så länge det funnits stater, vi är dåligt underrättade om detta. Den första rörelse vi har dokument från är den europeiska s.k. Gudsfreden från 900-talet och framåt. Initiativet togs av präster för att värna kyrkans egendom men för att få stöd mot baronerna tvingades de söka stöd bland bönder och hantverkare. Hantverkarna skapade ur denna kommunrörelsen som gav upphov till medborgarskapsbegreppet.

Bönderna gjorde sedan skatteuppror mot den tidigmoderna tidens våldsamt upptrappade krigföring, vilket tvingade staterna att sluta den s.k. Westfaliska freden 1648 som trappade ner krigföringen. Och radikalkristna grupper skapade traditioner som värnpliktsvägran och skattevägran till militären.

Det var de senare som gav upphov till de moderna "fredsrörelserna" i början av 1800-talet. Dessa förblev dock länge helt ineffektiva och försökte inte sabotera ett enda krig fram till 1900. Istället körde man fram förslag som övernationella maktorgan (dvs nya hierarkier) och individuell radikalpacifism (dvs inskränkning av mobiliseringen till ett litet fåtal).

Ungefär 1900 stärktes fredsrörelserna genom att både arbetarrörelse och kvinnorörelse slöt upp. De hade inget att vinna på krig, vilket de ofta välbärgade kretsar hade som bemannat tidigare fredsorganisationer. Den första effektiva fredsrörelsen var motståndet mot Boerkriget 1899-1902, som kvinnorörelser mobiliserade. Fram till 1914 var fredsrörelser till synes mycket framgångsrika. Ändå misslyckades de totalt att motarbeta första världskrigets utbrott. Däremot kunde de framgångsrikt mobilisera efter ett par år av krig. Myterier skakade Frankrike och Ryssland på nyåret 1917, och demonstrationer och massmöten för fred spreds i Tyskland och Storbritannien. De hade framgång såtillvida att det ryska fredspartiet bildade regering och tog landet ur kriget, och att det gamla fredsrörelsekravet övernationell makt skrevs in i fredsfördraget i form av Nationernas Förbund.

Dessa framgångar krossade fredsrörelserna. En stor del blev hejaklack åt NF, andra blev hejaklack åt ryska regeringen, och resten splittrades på frågan vad man skulle göra åt nazismen: stå emot med våld eller böja sig under våldet.

Efter kriget har fyra sorts fredsrörelser funnits, utan att de alltid har haft så mycket med varandra att göra.

Först till start var antikärnvapenrörelsen, som har haft tre höjdpunkter: 1947-52, 1957-62 och 1980-87. Den mellersta är den intressantaste; då skapades en folkrörelserepertoar som sen har använts av liknande medelklassmobiliseringar över hela världen: demonstrationer och ockupationer av symboliska platser.

En annan form är motstånd mot kolonialkrig. Ett första, försiktigt försök var det franska motståndet mot Algerietkriget på 50-talet då Syds rätt till självbestämmande formulerades i Nord. Viktigare var motståndet mot Vietnamkriget som politiserade en hel generation i Nord. Störst var mobiliseringen förstås i USA och hade också framgång med en av sina metoder, värnpliktsvägran och desertering som till slut förlamade USAs armé. Övriga protester blev i stort verkningslösa.

Systemperiferiernas fredsrörelser har varit mer fokuserade på överlevnadsfrågor eftersom krigen där har ägt rum på hemmaplan. De har i vissa fall varit modest framgångsrika, t.ex. i Guatemala och Sierra Leone, i de fall de aggressiva har bestått av ett tämligen snävt intresse. I andra fall där krig berott på genuina klasskonflikter och/eller regionala konflikter som t.ex. i Kina eller Sudan har fredsrörelser sällan fått något utrymme. Där de berott på rena stormaktsintressen har utrymmet varit om möjligt ännu mindre.

 

Försvar av resursbasen

Den rörelse som såvitt jag kan förstå skjuter in sig på världsmarknadssystemets kärna: den allt övergripande kommersialisering som skapar oförmåga att skilja mellan livsviktiga och triviala behov.

Miljörörelser i centrum börjar tematisera olika avfallsfrågor under artonhundratalet -- folkliga rörelser tematiserar hälsa och överklassiga tematiserar naturskydd. Det är dock först under högkonjunkturen 1945-1973 som tillräckligt mycket av ekosystemet dras in i exploateringen för att det ska märkas stort. En miljörörelseidentitet formas i Västeuropa på sjuttitalet runt lokala motstånd mot lokala utsläpp och lokala miljöförstörande projekt. Det är motståndet mot kärnkraften som etablerar milörörelsen som kraft, och dess starkaste mobilisering sker i Västtyskland. Efterhand driver den fram en kompromiss: kärnkraftssatsningen som varit det centrala industripolitiska projektet stagnerar men det som redan byggts får vara.

Under åttitalet stagnerar även miljörörelsen i centrumländerna och de gamla överklasstraditionerna om "naturskydd" mot de hemska människorna hävdar sig starkt. Det beror inte minst på att de mest miljöförstörande industrierna flyttas till Syd, framför allt till nya halvperiferier, s.k. nya industriländer där skitiga industrier är för starkt förknippat med nationell utveckling för att kunna angripas; det sker dock i begränsad omfattning.

Istället etableras en ny stark miljörörelse runt bönder som kämpar för sina intressen mot kommersiellt skogsbruk och stora dammprojekt samt fiskare som kämpar mot utfiskning. Det är dessa som idag bär upp den globala miljörörelsen; de kan göra detta eftersom de tematiserar miljöfrågan som de rikas överkonsumtion och kapitalets rovdrift, och eftersom det är deras fackliga intresse som bär upp mobiliseringen.

I slutet av åttitalet lyckas en samtidig mobilisering mot "utveckling" av Amazonas på bekostnad av dess invånare och ett stort dammprojekt i Narmadafloden i Indien, med hjälp av andra skogsskyddsrörelser i Nord och Syd och riktat mot världens största exploatör Världsbanken för några år ifrågasätta utvecklingsmodellen och tvinga världens makthavare att utarbeta en integrationsmodell. Den gick ut på att låta miljö-NGOer, dvs organiseringar utan folkrörelsestöd, delta i en gigantisk global förhandlingsapparat utan mål samtidigt som man förklarade miljön vara en teknisk fråga. Denna integrationsmodell förefaller ha varit åtminstone kortsiktigt effektiv.

Emellertid förblir Sydbönderna ointegrerade och de fortsätter att försvara sin resursbas, som en av alla de allmänningar som måste försvaras mot det s.k. Washingtonsamförståndets globala kommersialiseringsframstöt. Dvs mot den härskande klassens försök att göra gener och information till grundval för nästa kondratievvåg.

 

Försvar för allmänningarna

Folkrörelser har alltid försvarat allmänningar mot kommersialisering och uppdelning på privat egendom. Allmänningar har bl.a. fördelen att ge alla delägare lika tillträde och att viktigare behov kan värnas på oviktigare behovs bekostnad, men nackdelen att kunna överutnyttjas eller stjälas av starka aktörer.

Folkrörelsesystemets kanske viktigaste tema under nittonhundratalet var bland annat att organisera ett välfärdssystem som allmänning, vilket hade stor tillfällig framgång i systemcentrum och åtminstone någon framgång i systemperiferin, tack vare att stödet för detta program var så brett. Andra lokala rörelser för allmäningar, s.k. stadsrörelser, har bl.a. kämpat för social bostadspolitik och, i sydländer, för vatten och avlopp.

Mycket av den globala framstöten 1965-75 handlade om att vidareutveckla denna allmänning. Samtidigt måste man försvara sig mot nya kommersiella framstötar som skapades av efterkrigstidens exempellösa konjunktur, t.ex. försöka att krossa städerna som allmänningar och ersätta dem med reglementerade planekonomier. Exempelvis försvarade man stadsdelar som hotades av motorvägar och/eller förvandling till ensidiga kontorslandskap, eller protesterade mot det sociala bostadsbyggeriets stadslösa ensidighet. Däri hade man vissa villkorliga framgångar -- men fick betala för detta på så vis att de tidigare hotade stadsdelarna "gentrifierades" dvs de ursprungliga invånarna kördes ut till förmån för övre medelklassen, och att det sociala bostadsbyggeriet upphörde.

Mycket av dagens s.k. globala rättviserörelse handlar om att försvara välfärden och andra allmänningar mot det s.k washingtonsamförståndet enligt vilket den krisfria kapitalismen ska byggas på att alla allmänningar avskaffas och ersätts med marknader. En första framstöt mot detta kunde man se redan i mitten av 70-talet då s.k. IMF-uppror bröt ut i land efter land, i samband med försök att avskaffa välfärdsreformer. Sedermera har försvaret på en del håll institutionaliserats i försvar av vatten och elektricitet enligt sociala principer istället för kommersiella. I Latinamerika är detta indianrörelsernas program, i Nordafrika-Västasien är det islamisternas, och i Sydafrika det tidigarge apartheidmotståndets folkliga bas'. I centrum- eller Nordländerna värnar fackföreningar om den sociala välfärden medan miljötemat definieras om till att handla om allmänningar i gemen.

 

Kapitel 10. Folkrörelsesystemet

Man kan också beskriva hela folkrörelsesystemet samtidigt, utan att dela upp det efter fokus och/eller identiteter.

1789-1848 var temat bröduppror och medborgarskap. Pionjären var Paris hantverkare. Formen var bröduppror och politiken var den demokratiska republiken. Drivande var lokalsamhället och hantverkarna. Det hela mynnade ut i de stora mobiliseringarna 1848.

1848-1905 var temat massorganisering. Pionjären var Första Internationalen. Folkrörelsesystemet upptäckte att det inte var lätt att förändra samhället, och hur som helst började lokalsamhällena lösas upp. Arbetarrörelsen tog initiativet till detta och blev därför hegemonisk inom folkrörelsesystemet i systemcentrum. Något senare kom de nationella rörelserna igång med samma sak i systemperiferin, med samma resultat. Det hela mynnade ut i stora mobiliseringar 1905-1912.

1905-1968 var temat professionella ombudsmän som mobiliserar till val och/eller revolution. Pionjären var det tyska arbetarpartiet. De organisationer som bildats under föregående period stelnar i regeringsmaktsstrategin (i olika variationer i Västeuropa resp systemperiferi) samt professionell kampanjverksamhet (i USA). Det verkar länge effektivt, tack vare att arbetarna samtidigt kan utnyttja teknikens sårbarhet och att periferifolken kan utnyttja kolonialväldenas.

De mobiliseringar som drev igenom förändringar 1968-1973 skedde här inte inom temat utan emot det. Folkrörelserna såg att regeringsmaktsstrategin inte ledde till önskad samhällsförändring och övergav temat.

Efter 1968 är temat kampanjorganisering. Tekniskt var pionjären USAs svarta rörelse och Europas fredsrörelse. Detta har haft mycket mindre framgång i stort även om det ibland kan vara effektivt i smått.

Den dåliga effektiviteten tycks bestå i att taktiska framgångar inte kan förvandlas till strategiska tillgångar. Detta beror troligen på tre faktorer:

- att kampanjer i enskilda frågor alltid kan spelas ut mot kampanjer i andra enskilda frågor. Miljö mot arbete är ett vanligt exempel.

- att hela folkrörelsesystemet i är i förvirring på grund av regeringsmaktsstrategins misslyckande.

- att hela världen har förändrats på ett sätt folkrörelsesystemet ännu inte har förstått. Världsmarknadssystemet kan inte längre rulla på som vanligt: det kan inte växa geografiskt, det klarar inte av att integrera, det har stött på ekologiska gränser, det finns ingen potentiella maktallians som kan styra, se kapitel 2.

Därför kan inte folkrörelserna heller rulla på som vanligt.

Vad kommer att hända i framtiden?

Vad som har hänt de senaste femton åren är att

- en allt starkare global bonderörelse mobiliserar för böndernas intresse av att inte bli ställda under fabriksdisciplin alternativt blir arbetslösa, på ungefär samma sätt som hantverkarna för två hundra år sen,

- arbetarrörelsernas centrum flyttas söderut till s.k. nya industriländer, där rörelserna har ett mycket bredare fokus än de gamla förstatligade arbetarrörelserna i centrumländerna; emellertid har hela arbetarrörelsekomplexet tappat kraft på grund av att löpandebandsindustrin inte längre är lika central för kapitalackumulationen som den var på 1900-talet,

- de medelklassradikala rörelserna till skydd för allmänningar blir allt duktigare att samverka med ovanstående två mobiliseringar.

Sammantaget kanske man kan tala om ett femte post-1789-tema som börjar på allvar 1997 med mötet i Lacandónskogen och en serie andra folkrörelsemöten mot den s.k. globaliseringen och framför allt de bolagsinspirerade regler för denna som nordstaterna strävar efter.

Kanske man provisoriskt kan kalla detta klassbaserade globala kampanjer. Huruvida detta ska bli framgångsrikt återstår att se.

Jag försöker till sist lägga fast ett antal kriterier för att bedöma detta, utifrån folkrörelsecykeln ovan.

Kommentera gärna!