Köp boken här

 

Världens struktur

Världens historia 1450 - 2050

 

Om stater, näringsliv och folkrörelser är aktörer kan man också föreställa sig att de agerar på en scen eller plats. Den platsen är världen. Men världen är förstås svår att beskriva. Det är svårt att beskriva något som ständigt förändras på grund av aktörernas handlingar på ett sådant sätt att det inte ser ut som om det är scenen eller platsen som handlar. Och det är också närmast omöjligt att hitta en beskrivning av 'allting' som hänger någotsånär samman i en berättelse. Det behövs en teori för världen, som är så beskaffad att aktörerna har roller i den.

Jag kan se två sådana teorier för hur världen fungerar, två huvudperspektiv på världens utveckling som kämpar med varandra om samhällsvetenskapsmännens gunst.

Den ena, av Björn Hettne kallad moderniseringsparadigmet, utgår från den västerländska historien som naturlig och normgivande. Världen består av utvecklade länder och underutvecklade; de utvecklade har också en gång varit underutvecklade, och de underutvecklade kommer en gång att bli utvecklade om de bara lämnar sina traditionella mönster och moderniseras, eller utvecklas [1].

Modernisering enligt moderniseringsparadigmet kan enligt Hettne sammanfattas i fyra punkter:

1. Utveckling är en spontan, enkelriktad process inneboende i varje samhälle.

2. Utveckling innebär en differentiering av samhällsstrukturen genom att olika delstrukturer utvecklas för specifika ändamål.

3. Utvecklingsprocessen kan indelas i olika stadier som varje samhälle går igenom och som således utvisar vilken nivå samhället uppnått.

4. Utveckling stimuleras genom yttre konkurrens eller hot samt genom åtgärder som stöder moderna sektorer och moderniserar traditionella.

Kärnan är det som ryms under punkt 2: modernisering eller utveckling är lika med differentiering eller arbetsdelning -- med de differentierade delarna sammanbundna via varurelationer.

Moderniseringsparadigmet uttrycker sig gärna i motsatspar. Samhället antas utvecklas från det ena till det andra. Från tradition till modernitet, från status till kontrakt, från partikularism till universalism, från arv till karriär. Dessa motsatspar utgår från en tolkning av Västeuropas/USAs historia, och Västeuropa/USA antas beskriva en naturlig utvecklingsgång, som förr eller senare hela världen kommer att gå igenom.

Moderniseringsparadigmet saknar aktörer, såtillvida att utvecklingen tycks rulla på av sig själv efter en förutbestämd bana. Modellen ger dock utrymme för "tjänare" som kan skynda på processen. Moderniseringsparadigmet är starkt värdeladdat: utveckling är något bra. Inbyggda konflikter saknas, eller avskrivs som resultat av bakåtsträvares oförstånd. Modellen är tacksam att ta till sig som självförståelse för sådana kategorier som gynnas av processen. Eftersom det finns flera sådana har det uppstått varianter -- liberala utvecklingsteorier som uttrycker kapitalägares självförståelse, socialistiska och socialdemokratiska som uttrycker statsfunktionärers, etc. Vad som sker är de eniga om, liksom att utvecklingen är önskvärd -- även om de grälar om de lämpligaste vägarna att skynda på processen.

Moderniseringsparadigmets bakgrund i artonhundratalets europeiska utvecklingsoptimism är lätt igenkännlig, även om dess teoretiska apparat snarare härrör från artonhundratalets utvecklingskritiker. Det är det mest spridda synsättet, särskilt i förenklad politisk debatt. Det är det perspektiv Världsbanken och Internationella Valutafonden utgår från, och det är något av en yrkesdogm för industriländernas finansministrar. Utvecklingen är inte bara oföränderlig och enkelriktad, den är också självklar och moraliskt påbjuden.

Vetenskapligt sett började modellen stöta på problem när man på 60-talet alltmer blev varse att modernisering enligt modellens rekommendationer ofta ledde till mer misär än välstånd, och att klyftan mellan rika och fattiga växte. Inte minst bidrog det till moderniseringsparadigmets vanrykte att den vietnamesiska bonderörelsen så eftertryckligt bevisade att dess ledande företrädares råd till USAs regering mer byggde på amerikanska medelklassfördomar än på vetenskap [2].

Kritikerna har skjutit in sig på fyra punkter.

För det första på modellens obefintliga empiriska grund. Det är exempelvis inte sant, säger Charles Tilly, att det pågår någon entydig ökad differentiering i världen. Ett fåtal märken i varje bransch ersätter ett otal lokala producenter, små språk dör ut och ger plats åt större språk, tusentals små furstendömen och stamterritorier har gett plats åt mindre än tvåhundra stater. Till och med moderniseringsideologernas paradperiod, Europas industrialisering under artonhundratalet, såg mer av avdifferentiering än av differentiering såtillvida att de flesta områden avindustrialiserades till förmån för ett fåtal stora industristäder. Socialantropologer tillägger att den s.k. förmoderna världen hade väl så differentierad kultur som den nutida och skulle kunna peka på Hollywood som exempel.

För det andra på det godtyckliga i begreppet utvecklingsstadier. Till vilket stadium hör länder som Sydafrika och Kuwait, eller ett frihandelsområde i Kina eller en bananplantage i Honduras? Vad karaktäriserar ett 'stadium'? Oftast brukar man använda måttet BNP per capita som kriterium för utveckling men det finns egentligen inget skäl att göra det; ännu mindre är skälet att använda "nationen" som enhet.

För det tredje på själva tankefiguren utveckling eller modernisering, som enligt bl.a. Wolfgang Sachs och Thomas Wallgren inte betyder något alls utöver ett moraliskt förhandsgodkännande åt vad som än faktiskt råkar äga rum. Utvecklingsideologerna antar, menar de, att Västeuropa eller kanske ännu hellre USA uppvisar den högsta möjliga kulturformen, en kulturform som har nåtts efter en utveckling på några hundra år, och att alla andra måste efterlikna USA i så hög grad som möjligt. Direkt patetiskt blir det, säger Sachs, när de empiriska bevisen på det elände denna kapplöpning för med sig bara resulterar i att ideologerna föreskriver ännu mer kapplöpning längs samma väg [3].

För det fjärde, och viktigaste, på svagheten i att betrakta varje lands utveckling för sig utan att se det globala sammanhang där den äger rum. Villkoren för Englands industrialisering var t.ex. himmelsvitt skilda från villkoren för Ghanas. I det ena fallet var det fråga om en ledande finansiell, militär och politisk stormakt, i det andra ett land som är svagt just för att andra är starkare och rikare. Världsmarknaden är en mekanism som påverkar hela världen men påverkar olika delar av den på olika sätt. Det som utvecklas är inte olika länder var för sig utan relationerna i hela världen samtidigt.

Bristerna i moderniseringsparadigmet började i samband med 60-talets globala folkrörelseuppsving att leda till sökande efter andra beskrivnings- och förklaringsmodeller. Den forskningstradition som tycks ha kommit längst i att bygga upp ett sammanhängande alternativ är den som utgår från världsmarknadens olika verkningar i olika delar av världen, och som har kommit att kallas världssystemperspektivet [4].

 

 

Världens struktur

Detta avsnitt är ganska teoretiskt. Det är inte alldeles nödvändigt för förståelsen av de folkrörelseskildringar som börjar med kapitel 3, och det går bra att hoppa till avsnittet Världens historia 1450-2050. Men eftersom jag kommer att använda en del begrepp som plockats från världssystemperspektivet, exempelvis centrum, periferi och länk, för att inte tala om världsmarknadssystem, så förklaras dessa termer här om de vållar problem.

Enligt en artikel av Immanuel Wallerstein, den som kanske främst personifierar världssystemteorin, kan världen och dess förändringar beskrivas som ett system som består av tre mönster [5]. Dessa mönster är

1. Systemet har en rumslig spridning i form av centrum och periferi, där centrum står för kapitalintensiv produktion och periferin för arbetsintensiv. Centrum vinner på systemet och periferin förlorar.

2. Dess utveckling kännetecknas av tidsmässiga cykler av expansion och stagnation, s.k. A- och B-faser.

3. Maktrelationerna inom systemet växlar mellan perioder av hegemoni och rivalitet, dvs perioder då ett centrum kontrollerar det och perioder då flera centra kämpar om kontrollen.

Drivkrafterna beskrivs genom två mekanismer:

4. Den centrala formen för produktion i systemet är varuproduktion för världsmarknaden. Alla ekonomiska relationer inom systemet, all produktion av sådant som är nödvändigt för människorna, är länkade i långa, globala kedjor av uppgifter, samtidigt som varje utbyte mellan kedjans länkar sker i form av köp och försäljning. Villkoren för länkarna varierar kraftigt, och det är dessa variationer som ger systemet dess dynamik.

5. Mönstret skapas och vidmakthålls av kapitalisters strävan att samtidigt skapa marknader -- göra allt till varor som kan köpas och säljas -- och förstöra marknader genom att upprätta monopol.

Eftersom produktion för världsmarknaden är systemets centrala funktion brukar det kallas världsmarknadssystemet.

Uppdelningen av människor i klasser -- exploaterade direkta producenter och exploaterande ägare/kontrollörer -- underförstås. Men vardera av dessa två är skiktade.

I vissa länkar har ett fåtal kapitalister lyckats monopolisera en förmåga, en organisatorisk eller teknisk fördel eller en resurs. I andra länkar råder förhållanden som mer liknar läroböckernas perfekta konkurrens. Centrum i systemet är det geografiska område där de flesta monopoliserade länkarna finns. Ty monopol i en länk medför kontroll över kedjan som helhet.

Tack vare att länkarna är sammankopplade i kedjor av köp, försäljning, ägarrelationer och hot om våld kan överskott lätt flyttas från konkurrens- till monopolsektor, från periferi till centrum. Eftersom dessa överföringar är enkelriktade uppkommer förlorare och vinnare, rika och fattiga områden i systemet.

I systemets mittpunkt finns en ägargruppering som har monopoliserat kontrollen över finansväsendet på global nivå. Andra ägargrupperingar är hierarkiskt underordnade denna. Kontrollen över finansväsendet är det viktigaste monopolet, men det finns också andra viktiga monopol.

Att äga ett monopol är attraktivt. Därför försöker alltid olika andra aktörer att ta sig in i monopolets nisch. Ibland lyckas de, och då uppstår en s.k. överproduktionskris i den branschen. Försäljningspriserna måste sänkas för att alla de nya varorna ska kunna säljas och monopolvinsterna försvinner. När detta inträffar samtidigt i många monopol blir det en stagnationsfas i världsekonomin. Under 1980-90-talen råder till exempel en sådan stagnationsfas på grund av att de tidigare monopolen inom bl.a. bilindustri och elektronik har krossats.

Metoden att komma ur stagnationen är att skapa nya monopol genom s.k. innovationer och lokalisera ut de avmonopoliserade länkarna till periferin eller kanske snarare halvperiferin och skapa 'nya industriländer'.

Halvperiferierna är områden som har både centrum- och periferikarakteristika. Halvperiferierna är de dynamiska områdena i systemet; det är där det händer mest både i termer av systemutveckling och folkliga revolter.

I periferi och halvperifer råder lägre löner (av skäl jag återkommer till), varför även icke-monopol kan överleva där. Det är de låga lönerna som gör periferi till periferi, som är syftet med periferier. Idag lokaliserar man således ut 'gamla' branscher som bil- och elektronikindustri till de nya industriländerna medan centrum satsar på att skapa nya monopol inom information och genteknologi.

Tekniska innovationer som kan ge upphov till nya expansionsfaser äger däremot rum i centrum eftersom de högre lönerna där gör det attraktivt att ersätta arbete med teknik.

En hel cykel av stagnation och uppgång brukar ta ungefär 50 år och brukar efter en rysk ekonom kallas en Kondratievcykel. Uppgång kallas Kondratiev A medan nedgång brukar kallas Kondratiev B. Kondratievcykler har spårats under hela världsmarknadssystemets tid; de mest påtagliga är industrisamhällets fyra cykler 1794-1815-1848, 1848-1873-1894, 1894-1913-1945 och 1945-1973-ca 2000. Det första strecket i årtalskombinationen motsvarar A, det andra motsvarar B.

Jag kommer ibland att använda denna terminologi när jag beskriver bakgrunden till olika folkrörelsers agerande.

Innovationer liksom monopol skyddas av stater som i sin tur lever och blir starka på att alliera sig med monopol. Detta inebär att stater i centrum blir starka och stater i periferin blir svaga. Det råder alltid maktkamp mellan stater om att vara hemvist för lönsamma monopol, som därför främjas och lockas på alla sätt. Om de viktigaste monopolen är spridda mellan flera geografiska områden får vi fler jämstarka stater som kämpar med varandra om möjligheten att monopolisera nya sektorer. Om de är samlade till en stats område får vi en hegemonimakt som dominerar världen.

Hittills har konfliktperioder varit vanligare än hegemoniperioder. Hegemoni är nämligen självförstörande. Dels tenderar hegemonimakter att överinvestera i (improduktiv) militär för att skydda sin ställning. Dels tenderar de att ta ut för mycket av sitt överskott i (lyx)konsumtion. Båda tar resurser från förmågan att utveckla nya monopol, vilket underlättar för konkurrenter att ta sig in. Det är vad som händer nu när Japan och EU börjar utmana USA.

Utveckling innebär spridning av detta system. På bredden, dvs att systemet sprider sig till alltfler delar av världen. Och på djupet, dvs att modellen med transnationella varukedjor för köp och försäljning omfattar allt mer av det mänskliga livet och samhället. I världsmarknadssystemet barndom omfattade de kryddor, metaller och vissa exklusiva textiler. Idag håller världsmarknadssystemet på att lägga under sig generna och den mellanmänskliga kommunikationen.

Vid varje steg i spridningsprocessen uppstår konflikter. Underkastelse under världsmarknadssystemet är nämligen en blodig och smärtsam process som förstör sociala strukturer och utarmar de människor som är beroende av dem. Det är dessa konflikter som ger upphov till den moderna tidens systemkritiska folkrörelser.

Wallersteins synsätt har kritiserats av andra forskare inom världssystemteoritraditionen för att det lägger för stor vikt vid ekonomiska förklaringar och för liten vid politiska och kulturella. Albert Bergesen har exempelvis betonat att systemet faktiskt har uppkommit och spridits genom våld och kolonial erövring och upprätthålls av en global klassorganisering. André Gunder Frank har påpekat att centrum och periferi är mer ett socialt och politiskt begrepp än ett ekonomiskt -- Skandinavien hör t.ex. till centrum medan Afrika hör till periferin trots att båda exporterar trä säger han; förklaringen är att lönerna är högre i Skandinavien [6]. Giovanni Arrighi har försökt integrera synsätten genom att utnyttja Fernand Braudels metafor med de tre nivåerna: Världen är som en byggnad med tre våningar [7]. Längst ner finns det civila samhällets 'icke-ekonomiska' nivå som styrs av ömsesidiga relationer. Därnäst finns marknadens nivå som styrs av utbyte av varor och tjänster mellan jämlika parter. Men högst upp finns kapitalismens nivå som styrs av hierarkier och maktrelationer; det är här både monopol och stater verkar. Medan Wallerstein (åtminstone ytligt sett) skildrar världsmarknadssystemet sett från marknadens nivå kan man också skildra den från kapitalismens nivå. Och då ser det delvis annorlunda och mer 'politiskt' ut.

Arrighi beskriver världsmarknadssystemets utveckling som ett samarbete mellan en successiv följd av finansmän och statsledningar i strävan att nå fördelar över sina konkurrenter och kontroll över folkliga rörelser. Genom kontroll över både våldsmedel och kapital har varje samarbetsprojekt erövrat nya styrkebaser utanför systemet som har kunnat användas som resurser i maktkampen inom det, och uppfunnit nya och effektivare metoder för kontroll av marknaden och samhället.

När en sådan finans/vålds-allians har framgång i sin maktsträvan leder det till en våg av framgångsrik och lönsam produktion och handel -- så framgångsrik att det efter en tid inte finns någon lönsam användning för allt samlat kapital. Då inträder en period av stagnation i produktionen av och kommersen med verkliga produkter. Istället blir ren pengahantering och spekulation viktigare. Det beror på att syftet med både produktion och handel är vinst och kapitalackumulation; går denna att åstadkomma utan produktiva insatser, så mycket bättre.

Men detta ändrar förutsättningarna för den modell för dominans som alliansen har byggt upp. Den politiska acceptansen för maktalliansens makt sjunker, både bland direkta producenter och systemets "medelklass" av icke-hegemoniska exploatörer. Folkliga rörelser får både mer intresse och större möjligheter att undergräva den ledande alliansens maktmonopol när detta händer. Dessa svagheter gör att nya allianser mellan finans och våld får möjlighet att utmana framgångsrikt. Historiskt sett har dessa också varit tvungna att bjuda epokens ledande folkrörelser på något för att nå sin eftersträvade hegemoni.

Arrighi ser fyra sådana "systemcykler" där en finans/vålds-allians har tagit kontroll över världsmarknadssystemet, utvidgat det, övergått i finansiell spekulation och fallit för folkrörelser och utmanande finans/vålds-allianser.

• Genovas bankirer och Spaniens arméer ca 1480-1620.

• De holländska köpmännen och den oraniska dynastin ca 1620-1780.

• Den engelska staten och de engelska kapitalisterna ca 1780-1930.

• USAs stat och storföretag från ca 1930.

Årtalen markerar ytterpunkter; kontrollen har varit starkast ett par tre decennier in på perioden varefter den långsamt tonat ut.

 

Dessa cykler ser Arrighi som viktigare och mer beskrivande än Kondratievcyklerna. Med andra ord, marknaden är mindre viktig än makten.

Med systemets tillväxt har också den ledande makten blivit större och resursstarkare. Varje ny hegemoni har byggt på att någon ny aspekt av tillvaron, produktionen och samhället har integrerats i världsmarknadsssystemets köp- och säljrelationer och i maktalliansens kontrollsfär. Den holländska makten byggde på integration av våldet, den engelska på integration av produktionen, och den amerikanska på integration av vad Arrighi kallar transaktioner, dvs ledning, marknadsföring och produktutveckling.

I nästa avsnitt finns en mer detaljerad beskrivning av vilka de respektive maktpositionerna var och vilka folkliga rörelser de utmanade och i icke ringa mån föll för.

Andra författare har använt andra metaforer och fokuserat på andra förhållanden; jag kommer att återvända till många av dem efter hand. Det gemensamma för dem är dock att de ser världsmarknadssystemet som bestående av ett centrum som vinner och en periferi som förlorar, genom en organisation som bygger på klassers exploatering av andra klasser. Det är också kontrasterna mellan centrum och periferi som har bidragit med det mesta av den intellektuella energin i försöken att beskriva världens utveckling [8].

Naturligtvis har det riktats kritik mot det synsätt som världssystemteorin representerar. Enligt Shannon kan man dela in kritiken i två huvudkategorier [9].

Den ena typen av kritik riktar in sig på världssystemteorins brist på vetenskaplig trovärdighet. Enligt den vilar teorin för det första på mycket lösa antaganden. Det finns t.ex. inga klara siffror på att centrum plundrar periferin på resurser, i alla fall inte i den skala som teorin antyder. På vilket teorins försvarare svarar att inga samhällsvetenskapliga teorier kan bevisas, det brukar därför räcka med att man kan föra ett trovärdigt resonemang som täcker fakta och som inte direkt kan motbevisas. De menar också att vissa punkter i teorin är så vaga att de varken kan bevisas eller motbevisas, en sådan är de långa konjunkturvågornas innebörd. David Gordon m.fl. har till exempel (utan att uttryckligen angripa Wallerstein) hävdat att även de är mer politiska än ekonomiska och beror av hur väl en klasskompromiss fungerar. Uppgång skulle betyda att arbetsfreden fungerar medan nedgång betyder att endera parten har sagt upp avtalet och försöker pressa fram ett bättre avtal [9a].

Den andra typen av kritik är snarast ideologisk. Man har t.ex. anklagat världssystemteorin för att överbetona ekonomiska drivkrafter på bekostnad av politiska och kulturella, och att överbetona centrums betydelse på bekostnad av periferins. Här finns inga 'rätt' och 'fel', bara mer eller mindre rimliga tolkningar. Och som Arrighi visar går det t.ex. att lyfta fram de politiska faktorerna utan att teorin behöver ändras särskilt mycket för det.

Men det finns också en tredje typ av kritik som Shannon inte nämner.

Världssystemteorin med sitt enkla fastställande av de rika delarna av världen som centrum och de fattiga som periferi ger ju egentligen bara en beskrivning av hur de rutinbundna strukturerna fungerar, dvs stat och näringsliv. Världsmarknadssystemet är summan av staternas och näringslivets rutiner.

Folkrörelsernas centrum är snarare de mobiliseringar som tjänar som förebilder och idégivare åt andra, och ännu mer de mobiliseringar har störst kraft att påverka maktbalansen i världen till fördel för folkrörelsesystemet som helhet. Men dessa folkrörelsernas centra ligger sällan i världsmarknadssystemets centrum. De tenderar snarare att ligga i systemets halvperiferi och ibland t.o.m. i dess periferi, och till yttermera visso tenderar de att flytta sig snabbt mellan olika platser. Ett övertydligt exempel på detta var den bonderörelse i Vietnam som runt 1970 skakade världens maktsystem.

Det civila samhället, som folkrörelserna utgår från, har inget centrum alls.

Och om man då ensidigt bestämmer att världen har ett centrum, världsmarknadssystemets centrum, bestämmer man samtidigt att stat och näringsliv är viktigare än det civila samhället och de folkrörelser detta föder, och mer värt att ta på allvar.

För mig, som skildrar världen utgående från folkrörelsernas ståndpunkt, vore detta en dödssynd.

Men samtidigt är det svårt att förstå varför folkrörelser uppstår ur det civila samhället för att försvara dess människor och dess kultur mot stat och näringsliv och det system dessa ingår i, om man inte har en rimlig bild av hur detta system fungerar.

I väntan på ännu bättre teorier kommer jag därför att utgå från ett världssystemteoretiskt inspirerat synsätt för att beskriva bakgrunden eller scenen för folkrörelsers agerande. Samtidigt kommer jag gå en balansgång och undvika att göra systemet till huvudperson. Också om jag tvingas använda termerna centrum och periferi är jag medveten om uttryckens brister. Men jag har inte hittat några bättre uttryck. Jag kan bara om och om igen påminna läsaren om att det är systemets centrum och periferi, inte världens.

 

 

Världens historia 1450 - 2050

Det ovan beskrivna systemet har funnits i ungefär femhundra år. Det har en utvecklingshistoria som kan sammanfattas i fem punkter [10].

• Jord, arbete, välstånd och alla relationer och livssfärer kommersialiseras alltmer. Socialantropologerna kallar detta för att ekonomin blir alltmer monocentrisk; medan alla andra mänskliga kulturer har hanterat olika behov i olika termer har världsmarknadssystemet inneburit att allt mer hanteras som penningutbyten [11]. Syftet med kommersialiseringen är att det ska gå lättare att göra vinst vid de köp- och försäljningsrelationer som är systemets kärntransaktion. Men eftersom ett sådant förfarande är extremt okänsligt för skillnader mellan livsviktiga och triviala behov är det också extremt konfliktskapande. Särskilt viktigt är att arbetet kommersialiseras, antingen genom att lönearbetet sprids till allt fler sektorer av ekonomin, dvs att allt fler proletariseras, eller att arbete på annat sätt blir beroende av världsmarknaden, t.ex. som icke avlönat servicearbete.

• Kapitalintensiteten i alla verksamheter ökar alltmer, dvs allt större mängd ackumulerat arbete och råvaror krävs för att ge förutsättningar för arbete och produktion. Detta innebär en koncentration av ägande och välstånd på allt färre händer. Företagens storlek och livslängd ökar i allt högre grad.

• Kapitalet internationaliseras alltmer, i betydelsen att investeringars lokalisering blir mer och mer oberoende av var den investerande finns.

• Stater och företag, dvs formella, rutinstyrda organisationer, får därför allt större makt över människor, kollektiv och lokalsamhällen. En trivial konsekvens av detta är att rutinerna får större möjlighet att förtrycka de spontana livsyttringarna. En annan mindre trivial är att detta tvingar människor och kollektiv att organisera sig bättre till försvar. En tredje, mer dyster, är att människors, kollektivs och lokalsamhällens förståelse av världen och det som påverkar deras eget liv minskar.

• Systemet expanderade alltmer till nya territorier och befolkningar fram till ungefär 1900 då det täckte hela världen.

Systemet föddes i Västeuropa under fjortonhundratalet [12].

Senmedeltiden var i Europa en period då bönder och underklass i allmänhet lyckades förbättra sin ställning. Det fanns flera skäl till detta. Det rådde arbetskraftsbrist efter digerdöden, varför de direkta producenterna kunde driva upp priset för sin insats. En avtagande avkastning i jordbruket hade lett till att det överskott som kunde gå till jordägarna minskade. Och maktstrukturerna råkade i oordning när högmedeltidens internationella handelssystem kraschade omkring 1350. Detta ledde i sin tur till att överklassen började slåss allt mer desperat om överskottet inbördes, till skada för sin sammanhållning och politiska ledarförmåga.

Dessa interna motsättningar inom överklassen lyckades underklassen utnyttja rätt väl under en tid. Levnadsstandarden steg; enligt Braudel var den i slutet av fjortonhundratalet lika hög för en arbetare som den skulle bli i början av nittonhundratalet [13]. Auktoritetsförhållandena löstes upp. Demokratiska ideologier, med kristna förtecken, blev populära tack vare överklassens oförmåga och underklassernas mobilisering. Det blev allt svårare för det etablerade samhället att vidmakthålla de hävdvunna skrankorna.

Omkring år 1500 lyckades överheten övervinna sina interna motsättningar och samla sig till en motoffensiv.

Strategin var inte att återvända till det gamla. Under den tidiga medeltiden hade makten varit lokal. Ekonomin var redistributiv, dvs överskott fördelades enligt sedvanerättsliga principer som styrdes av politiska maktrelationer. Den lokala jordägaren var också domare, krigsherre och politisk chef på sin ort.

Men nu ändrades härskarstrategin. Eftersom de folkliga rörelserna var så effektiva på att skaffa sig inflytande lokalt byggdes det nya systemet upp på andra nivåer, den nationella och den internationella. En kombination av militärdiktaturer -- 'renässansstaten', 'det absoluta kungadömet' -- nationella marknader och transnationella sammanhängande varu- och finanskedjor krossade de direkta producenternas förhandlingsförmåga och drev på ett par generationer ner levnadsstandarden till under svältgränsen för majoriteten. Samtidigt samlades en makt och en prakt hos minoriteten som inte hade förekommit i Europa sen antiken.

Ledare för attacken var en allians mellan den spanska militärmonarkin och den genovesiska finansvärlden, där båda skötte sin del av avtalet till gemensam fördel.

Militärmonarkin stod för våldet. Den erövrade Sydamerika, förslavade dess invånare och plundrade dem på silver. Silvret använde de genovesiska bankirerna för att lägga under sig kontrollen av det europeiska näringslivet, och i sinom tid skulle det användas av europeerna att lägga under sig världens finanser med. I gengäld finansierade de de spanska arméerna.

Andra europeiska dynastier försökte efter förmåga och i självförsvar att imitera den spansk-genovesiska modellen. Men brist på kapital dömde dem länge till ett underläge och drev dem att rikta ett hårdare tvång mot de egna underklasserna än t.o.m. den spanska staten behövde göra. Tankepolis, ideologisk indoktrinering, utplånande av oberoende organisationer, dödsstraff för allt från regeringsmotstånd till tiggeri, inlåsning, tvångsarbete och häxbränning hjälpte till att pressa ner arbetarlönerna till en tiondel av fjortonhundratalets nivå, för att eliterna skulle kunna skapa ett överskott att använda till kapitalackumulation, krig och lyx [14].

I det nya system som byggdes upp fanns ett centrum, Västeuropa, och två periferier, Östeuropa och Sydamerika. Mellan dem rådde arbetsdelning.

• I centrum fanns den finansiella och militära kontrollen. Där fanns också de verksamheter som krävde kapital och därför gick att monopolisera. I världsmarknadsperiodens början var det främst vapen- och sjöfartsteknologi, vilket enligt Braudel var det som satte Europa i stånd att erövra hela världen. Men också den för tiden mest avancerade industriprodukterna tillverkades i centrum.

• I periferin riktades ett ännu hårdare förtryck mot de direkta producenterna än i centrum. I Östeuropa infördes livegenskap på femtonhundratalet, i Sydamerika rådde total rättslöshet. Därför blev varorna där -- mat, råvaror och arbetskraft -- också billiga för centrum att köpa. I periodens början specialiserades Östeuropa på spannmål och Sydamerika på metaller.

Periferivarornas låga pris kopplat till centrums monopol på våld och finanser ledde med tiden till att ett överskott hopades i centrum och gjorde det allt lättare för centrum att finansiera fortsatt makttillväxt.

Karta

Vad var det då som gav systemcentrum makt att växa och till slut lägga hela världen under sig? Braudel pekar på ett antal tekniska uppfinningar men detta förefaller mig inte nog. Vad var det som skapade denna tekniska överlägsenhet?

Det kanske viktigaste var det enorma finansiella övertag som plundringen av Amerika gav, och som gav Europa makt att köpa upp resten av världen. Vid sidan av detta verkar många historiker luta åt att hemligheten låg i statssystemet, dvs att det inom systemcentrum fanns flera ganska jämspelta stater som var och en dominerades av en väl integrerad statsbärande klass snarare än en dynasti. Konstruktionen gav en fördel som blev avgörande. Konkurrensen mellan staterna drev fram ett nära samarbete mellan stater och det egna landets kapital som skapade ett övertag gentemot andra modeller där detta samarbete saknades. Exempelvis gynnades på det sättet både teknisk utveckling och organisatorisk effektivisering inte minst av militären. Det var små men välstyrda och välbeväpnade arméer som lade under sig det rika Indien på sjuttonhundratalet [15].

Mot slutet av femtonhundratalet växte oppositionen mot systemet. Bönder och lokala överklasser gjorde uppror mot den statliga centralstyrningen och mot de allt högre skatter som gick till att finansiera förtrycksapparaten. Samtidigt förenade sig Spaniens konkurrenter, Frankrike, England och inte minst Sverige, allt mer i sina strävanden att ta sig in i systemets smörhål, vilket i början av sextonhundratalet ledde till det förödande krig som kallas det trettioåriga.

Extremt framgångsrikt blev det uppror som bröt ut i tidens mest avancerade industricentrum Nederländerna och riktades direkt mot det spanska väldet. Det drevs av en allians mellan köpmän, lokala aristokrater och hantverkare, det varade i åttio år och sammanföll på slutet med det trettioåriga kriget.

År 1648 var alla sociala krafter i Europa eniga om att systemet måste reformeras för att konflikten inte skulle leda till gemensam undergång. Ledningen för reformen togs av de holländska köpmännen som nu hade uppnått en enorm prestige. De var genom sitt uppror pionjärer för den nationella självbestämmanderätt som alla utmanande statsledningar strävade efter, de hade finansierat den vinnande sidan i trettioåriga kriget och hade instruerat sina allierade i ny och effektiv krigsteknik, och de hade genom sin spannmålshandel med den 'andra periferin', Östeuropa, sin kryddhandel med Indien och Indonesien och sin lyckade piratverksamhet mot spanjorerna blivit de mest likvida kapitalisterna i Europa. Samtidigt var de acceptabla som folkrörelserepresentanter; det uppror de hade lett hade också hävdat det folkliga intresset att slippa betala skatt till kungarnas krig.

Det nya holländska systemet byggde på två principer: Det europeiska samhället organiserades i ett mellanstatligt system där alla centrumstater var formella jämlikar. Och de enskilda medborgare slapp ansvar för vad regeringar hittade på; dvs köpmän fick full frihet att driva handel med alla krigförande stater.

Det sistnämnda gynnade de holländska köpmännen i hög grad. De gynnades också av tre andra grundstenar i det holländska systemet.

• En social uppfinning: aktiebolaget och den vidhängande aktiebörsen. Genom dessa kunde kapital kanaliseras till den holländska handeln, och Amsterdam kunde bli ett centrum för alla finansiella transaktioner i hela Europa.

• Ett speciellt aktiebolag, nämligen det Förenade Ostindiska Kompaniet, förkortat VOC på holländska. Det utrustades med militära maktmedel och satte igång att erövra handelsvägarna i Asien. Genom att utgå från strikta lönsamhetskriterier i sin våldsutövning -- man begränsade sig länge till att utplåna konkurrenter och terrorisera underleverantörer -- kunde holländarna göra systemet mycket mer effektivt än vad spanjorer och genovesare hade lyckats med.

• Ett nytt förhållningssätt till de direkta producenterna i centrum. Eftersom den holländska revolten bara hade kunnat genomföras med hjälp av den egna underklassen måste köpmannaaristokratin dela med sig av sina vinster. Gottgörelse eller integration började nu komplettera våld som disciplineringsmetod, en tendens som förstärktes med den engelska revolten mot den kungliga diktaturen på 1640-talet. Det blev allt omöjligare för de traditionellt härskande skikten att hålla folk i styr på det vanliga sättet; historiker har kallat detta sextonhundratalets kris [16]. Naturligtvis tog de skadan igen i periferin; Arrighi menar att det var holländarna som satte den europeiska rasismen i system på så sätt att de var de första som tillämpade radikalt skilda uppförandenormer i centrum och periferi.

Karta

Den holländska hegemonin började undermineras så fort den var färdigutvecklad. Andra stater började driva nationalistisk ekonomisk politik, dvs de använde sin makt till att främja holländska metoder på sina territorier och försökte så gott de kunde stänga ute holländska köpmän. En metod, praktiserad främst av England och Frankrike, för att få kontroll över världshandeln och stänga ute holländarna var bosättarkolonier med slavar som arbetskraft. VOC blev också med tiden alltmer ineffektivt och korrumperat, omgivet med privilegier som det var, och sårbart för engelska och franska piratföretag.

Under hela sjuttonhundratalet rasade olika krig mellan England och Frankrike om det som blev över sen holländarna tagit sitt. England hade överhanden i dessa strider. Men det som knäckte den holländska hegemonin var det systemkaos som resulterade av krigen, främst att viktiga grupper vägrade ställa upp. Både bosättarkolonisterna i Nordamerika, slavarna på Haiti och medelklass och direkta producenter i Frankrike reste sig i slutet av sjuttonhundratalet och slog spelet över ända.

Den engelska finans/våldsalliansens förmåga att reorganisera systemet i början av artonhundratalet gav den hegemonin. Förmågan baserades på kontrollen över Atlanthandeln -- den s.k. triangelhandeln med slavar och socker som huvudingredienser -- och den militära erövringen av Bengalens enorma rikedomar. Men det krävdes också ett ideologiskt ledarskap som byggde på motstånd mot Napoleons världserövrarplaner i namn av nationell frihet.

Den engelska systemreformen bjöd på flera nyheter:

• De revolutioner som hjälpt England till hegemoni kunde inte göras ogjorda. Därför erkändes det folkliga inflytandet på staterna, som inte längre sågs som dynastiernas privata egendom. Även bosättarstaterna i Amerika fick tillträde till statssystemet.

• En ny princip formulerades som stod över det statsintresse som folkmajoriteten hade fått ett så ödesdigert inflytande på: frihandeln, eller marknaden: nu användes hela hegemonistatens kraft på att främja ekonomins monocentricitet och kommersialisera ting, arbete och jord/natur [17]. Denna marknad kontrollerades av Londons finansvärld, i kraft av kontrollen av tributer från ett vidsträckt kolonialimperium. Ty efter den relativt sparsmakade våldsanvändningen under holländarna öppnades nu världen snabbt av engelska och därefter också andra europeiska kolonialarméer. År 1800 kontrollerade europeiska stater 35% av världens landyta, 1914 kontrollerade de 85%.

• Produktionen integrerades i den kapitalistiska kontrollen i form av företag där arbetare inordnades i ett disciplinärt kommandosystem. De direkta producenterna förlorade det självstyre de haft i kraft av att de ägt verktyg och verkstäder, och blev i allt högre grad lönearbetare.

Karta

Medan den holländska hegemonin hade överlevt i hundrafemti år gick det fortare att nöta ut den engelska. Ty de folkliga rörelserna hade nu börjat lära sig hur de skulle bekämpa systemet.

I centrum växte arbetarrörelser fram som fick allt större kontrollmöjligheter över viktiga länkar i systemet. Både de och bonderörelserna vände sig våldsamt mot den bolagsliberalism som England stod för, därför att den förstörde såväl arbetet som jorden [18]. Marknaden, som nu definitivt överordnades det civila samhället, känner ju ingen skillnad mellan livsviktiga och triviala behov, och de rikas efterfrågan kunde nu fritt slå ut de fattigas, naturens och lokalsamhällenas överlevnad utan annan ursäkt än att den kunde göra det, säger Polanyi. Och i periferierna organiserade sig nationella rörelser till motstånd mot kolonialsystemet.

Men som i tidigare systemkriser var den direkta orsaken till hegemoniskiftet konflikter mellan olika stat- och kapitalkombinationer.

Redan på 1870-talet dök det upp två centrummakter som på flera sätt var mer avancerade än England. Samtidigt rådde djup lågkonjunktur varför fortsatt tillväxt bara kunde nås på andras bekostnad.

De nya centrummakterna var USA och Tyskland. Båda hade potentiellt större hemmamarknader än England. Båda höll på att bygga upp en effektivare industri än England, baserat på storföretag istället för familjeföretag.

Det skulle visa sig att det var USA som var effektivast, både på att utnyttja de fördelar detta storföretagssystem erbjöd och på att utnyttja de globala maktbalanser som de allt starkare folkrörelserna skapade. Det var därför USA som efter två förödande krig reorganiserade systemet under sin ledning år 1944 i Bretton Woods, och därmed lyckades bevara hegemonin århundradet ut.

USAs resurser i mitten av nittonhundratalet var nämligen enorma jämfört med varje tänkbar konkurrent. Tack vare det avskilda läget hade landet länge sluppit militära kostnader, vilket hade gjort produktiva investeringar extremt lönsamma. Därför drogs kapital dit från hela världen, och 1945 var USA världens största fordringsägare och dominerande producent med mer än hälften av världens produktion. Den amerikanska formen av storföretag var också unik: till skillnad från den tyska kartellen inriktade man sig på att integrera hela produktionskedjor i samma organisation. Detta gav möjligheter till ekonomisk och organisatorisk planering och att fritt flytta vinster till den plats inom kedjan där det var lämpligast att ta ut dem. Därtill kom det ideologiska ledarskapet -- USA var den enda tänkbara hegemonimakt som hade något att erbjuda de folkliga rörelserna, genom sin New Deal och sin jämförelsevis positiva syn på avkolonisering.

USA-systemet byggde på följande nyheter:

• Centrums arbetarrörelse erkändes som juniorpartner i makten, såtillvida att massproduktion för masskonsumtion blev centrums dominerande sociala och kulturella princip. Förutsättningen var förstås att arbetarrörelsen avstod från andra sociala och kulturella mål.

• De nationella rörelserna erkändes såtillvida att alla folk fick rätt att höra till det mellanstatliga systemet. Staterna tillerkändes också, som en eftergift till arbetar- och bonderörelser, rätten att i viss mån bryta med frihandeln och driva en egen finans-, välfärds- och utvecklingspolitik. Inte minst USA självt tog som stat extremt stor del i det egna finansväsendet som hanterades via det statliga Federal Reserve System istället för som traditionellt av privata banker. Men staterna hade inte rätt att dra sig ur systemet. USA såg till att där baserade storföretag hade rätt att investera i alla länder.

• Ett antal överstatliga institutioner skapades för att bevaka att alla följde reglerna. Vissa av dessa institutioner -- t.ex. Internationella Valutafonden och Världshandelsorganisationen -- har mycket större resurser än de flesta stater, i synnerhet stater i systemperiferin.

Karta

USAs hegemoni förbrukades ännu fortare än Englands.

Det visade sig nämligen att det amerikanska storföretaget som modell var en ganska flyktig tillgång som var omöjlig för USA att behålla monopol på. När den väl byggts upp spred den sig snabbt i systemet varför den en gång så enorma amerikanska likviditeten också spreds ut. I mitten av sjuttitalet började London visa tendenser att ta tillbaka sin gamla roll som finanscentrum i världen.

Dessutom visade sig folkrörelserna väl så stridbara trots USAs formella erkännande av deras rättigheter. Omkring 1970 lyckades den vietnamesiska bonderörelsen allvarligt urholka USAs ekonomi, samtidigt som arbetarrörelser, bonderörelser och amerikanska medborgarrättsrörelser gemensamt ifrågasatte världsmarknadssystemets legitimitet. Tio år efteråt lyckades också den iranska revolutionen för en tid ifrågasätta USAs kompetens. Och samtidigt hade USA ständiga problem med nationella rörelser i Latinamerika.

Dessa och andra, mer vardagliga folkliga rörelser har under nittonhundratalet lyckats så bra i att tvinga systemet till eftergifter att de makthavande framemot sjuttiotalet började ifrågasätta om eftergifterna var hållbara. Från nederländska frihetskriget och framåt har stat och näringsliv sett det som fördelaktigt att integrera de folkliga rörelser som annars har kunnat ställa till besvär för systemet, med högre löner, socialpolitik och från artonhundratalet medborgarskap och rösträtt. Kostnaderna har de tagit ut i periferin.

Men från slutet av artonhundratalet har också systemperiferins folkrörelser blivit effektiva nog att tvinga till sig eftergifter, så effektiva att nittonhundratalet är det första århundrade under systemets livstid som den genomsnittliga levnadsstandarden inom det inte har sjunkit. Ingen finns kvar att betala för integrationen, något finans/vålds-alliansen upptäckte under Thatcher-Reagan-eran. De raseringar av integrationsmekanismer som många ser som tecken på makthavarnas styrka är egentligen tecken på systemets svaghet och bristande betalningsförmåga.

I slutet av 1990-talet är vi inne i en fas då systemet domineras av finanser och spekulation istället för produktion, och som blir alltmer kaotisk. Detta tyder på att den period då USA utövat hegemonisk makt snart är slut. Frågan är vad som kommer sen.

Enligt Arrighi erövras hegemonin av en finans/vålds-allians som dels har större finansiella resurser än alla andra, dels har större våldsresurser och dels har ett förslag till hur man ska övervinna systemkaoset och upprätta en ny ordning. Det är också en fördel om man kan vara ideologiskt ledande såtillvida att den ordning man föreslår i någon mån uppfattas som positiv även av andra, inte minst av tidens starkaste folkrörelser.

Det är svårt att se någon som kan uppfylla den rollen.

Varken Japan eller EU är starkt nog. De har inte större produktionsförmåga än USA, och Japan som visserligen har större likviditet har alldeles för lite folk, dvs för liten ekonomisk potential. En allians mellan Japan och USA enligt samma mönster som alliansen mellan Genova och Spanien är en möjlighet, men eftersom parterna är alltför lika skulle en sådan allians bli alldeles för fylld av rivalitet för att vara sannolik menar Arrighi. Å andra sidan kommer Kina omkring år 2020 att ha en produktionsvolym som närmar sig USAs och kanske kan bli en bättre partner för Japan. För en sådan utgång talar enligt Arrighi att de östasiatiska staterna verkar vara de enda som inte har drabbats av den annars allomfattande försvagningen och självuppgivenheten [19].

Andra tror inte att någon kan utmana USA, som följaktligen får sträva på med allt mindre förmåga att upprätthålla kontrollen, vilket får allt större systemkaos som följd [20].

Det kan rent av tänkas att problemet inte går att lösa inom ramen för det världsmarknadssystem som vi är vana vid sen femhundra år. I så fall finns två andra möjligheter [21].

En möjlighet är att systemets härskare själva tar initiativet till ett systemskifte, ungefär som deras föregångare gjorde för femhundra år sen. Hur ett sådant nytt system skulle se ut kan vi bara ana. Erfarenheterna från den gången tyder på att ett skifte skulle vara oerhört brutalt för de direkta producenterna.

Den rimligaste formen för ett sådant skifte borde vara det globala imperiet, kanske i händerna på en sammansmältning av G8, IMF, WTO, NATO och FNs säkerhetsråd. Ett sådant steg vore inte nytt; för imperier finns en mångtusenårig tradition. Ett sådant system vore auktoritärt och ojämlikt, men säkert [22].

Ett imperium skulle effektivt göra slut på de transnationella företagens självständighet. En möjlighet är därför att dessa transnationella företag i självförsvar upprättar ett eget system som klarar sig utan statlig makt. Ett sådant system skulle för all del också kunna uppkomma spontant, som en följd av statlig resursbrist. Det vore närmast att jämföra med niohundratalets feodala anarki och bjuda på stora möjligheter och massiva risker.

Den sista möjligheten är att överheten misslyckas tack vare starka folkrörelsemobiliseringar, varvid systemet med dess hierarkier spricker sönder. Förhoppningsvis leder det till att ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle uppstår ur dess ruiner.

Allt som kan sägas är att framtiden är mer osäker än på femhundra år. Men vi vet också från kaosteorin att labila lägen är lätta att påverka med små medel. Därför kanske också folkrörelserna har en strategiskt lättare uppgift nu än de någonsin har haft, och att möjligheten att påverka utvecklingen i demokratisk riktning är större än på femhundra år [23].

Hittills har vi betraktat världen från Braudels två översta våningar, marknadens och kapitalismens. Man kanske också ska försöka utvärdera vad resultatet har blivit för den första våningen, det civila samhällets.

En sådan utvärdering är förstås svår att göra. Men följande påståenden är inte orimliga:

• De byråkratiska strukturernas makt har ökat och individers och gruppers autonomi har minskat under världsmarknadssystemet. Stater och storföretag har oändligt mycket större möjligheter att påverka utvecklingen till sin fördel än deras föregångare hade för femhundra år sedan. Osäkerheten för människor och lokalsamhällen har därmed ökat och deras förhandlingsförmåga har minskat.

• Världens folkmajoritet arbetar troligen hårdare idag än den gjorde för femhundra år sedan. Ersättningen för detta arbete har dock minskat successivt hela tiden fram till ungefär år 1900. Därefter har utvecklingen varit positivare, men det har aldrig visats att den genomsnittliga inkomsten per person i världen skulle vara högre idag än år 1450.

• Levnadsstandarden har i många fall minskat, även i de fall den direkta ersättningen har ökat, beroende på att möjligheten att tillgodose behov utanför marknaden har förstörts -- lokalsamhällets och släktens försörjningsförmåga tillintetgörs av marknaden, något de ökade penningmängderna bara delvis kan kompensera för. Medan människor före världsmarknadssystemet kunde leva i knapphet och ändå leva ganska bra lever deras efterföljare i armod så snart de inte har möjlighet att konsumera lika mycket som den globala överklassen [24].

• På grund av de ständiga värdeöverföringarna från periferi till centrum har klyftorna mellan fattiga och rika ökat under hela världsmarknadssystemets tid. Detta har gjort systemets överklass rikare än någon överklass någonsin varit, medan majoriteten lever kvar på existensminimum.

• Klyftorna har också fördjupats och förbittrats av att systemet vidmakthåller en strukturell rasism som ett sätt att skola in olika geografiska grupper till attraktiva eller oattraktiva arbetsuppgifter. Sådan strukturell rasism fanns inte före 1450. Man skulle också kunna lägga till att motsvarande hierarki har permanentats mellan könen, även om det där fanns mer av gamla traditioner att utgå från [25].

• Strävan att skapa marknader och strävan efter innovationer har mångdubblat förmågan att exploatera natur och arbete och göra om dem till produkter. Denna exploateringsförmåga, kopplat till den monocentriska ekonomins oförmåga att skilja mellan livsviktiga behov och de rikas lyxbegär, har nu orsakat en global miljökris som hotar att leda till undergång för allt mänskligt liv [26].

Kan några otvetydiga positiva meriter sättas upp emot detta? Man skulle kunna nämna att möjligheterna rent tekniskt har ökat och för första gången har gjort det möjligt att avskaffa all svält och all fattigdom. Man skulle kunna nämna att det för första gången finns möjlighet för alla människor att kommunicera med varandra och ta del av varandras kultur. Men detta är hittills på sin höjd ouppfyllda möjligheter eller oinfriade löften -- inte verklighet. Man skulle också kunna peka på det kanske enda sociala framsteg som nått masskala, bekämpningen av smittsamma sjukdomar, som världsmarknadssystemets enda framgång. Men ingen vet om de metoder den har uppnåtts med är hållbara på sikt.

Det är denna första vånings historia den här bokens kommande kapitel handlar om. För folkrörelsernas roll är att skydda de civila samhällen mot system och rutiner som blir omänskliga och förkvävande, mot irrationell utsugning, förtryck och diskriminering eller med andra ord mot världsmarknadssystemets destruktiva konsekvenser. Därmed blir också det civila samhällets historia i hög grad folkrörelsernas historia.

 

Noter

1. Björn Hettnes beskrivning finns i Var börjar utvecklingen, i Internationella studier 1987:3. Han har också skrivit en utförligare redogörelse: Development theory and the Third World, Sarec Report R2:1982. En mer ingående beskrivning och kritik finns i Charles Tilly: Big structures, large processes, huge comparisons, Sage 1984. Till de mest representativa forskarna som utgår från detta perspektiv hör, allt mer aggressivt, Talcott Parsons, Daniel Lerner, Bert Hoselitz, Walt Rostow och Samuel Huntington. Men de går tilbaka på 1800-talsforskare som Émile Durkheim och har egendomligt nog utvecklats från ett konservativt motstånd mot "utvecklingen" till ett entusiastiskt accepterande.

2. Se Noam Chomsky: American power and the new mandarins, Pelican 1969. Där framgår det exempelvis hur ledande företrädarna för utvecklingsparadigmet som Samuel Huntington såg det som en välgärning mot de vietnamesiska bönderna att bomba in dem till städerna där de skulle utvecklas och moderniseras.

3. Wolfgang Sachs: Utvecklingens väg, artikelserie i SIDA Rapport 6/92-1/93. Thomas Wallgren: Ohållbart om hållbarhet, Miljöförbundet 1989.

4. De bästa grundböckerna är Immanuel Wallersteins Den historiska kapitalismen, Arbetarkultur 1983 och Världssystemanalysen, Tankekraft 2005. En pedagogisk grundbok är annars Thomas Richard Shannon: The world system perspective, Westview Press 1989. Den innehåller också en förnämlig genomgång av kritiken mot synsättet. Jag rekommenderar också Peter J. Taylor: Political geography, Longman 1989.

5. Immanuel Wallerstein: The 'discoveries' and human progress, Estudos e ensaios 1988. Se även The rise and future of the world capitalist system, i The capitalist world economy, Cambridge University Press 1979.

6. Albert Bergesen: Turning world-system theory on its head, i Mike Featherstone (ed): Global structure -- nationalism, globalization and modernity, Sage 1990. André Gunder Frank: Dependent accumulation and underdevelopment, Monthly Review Press 1978. Ytterligare en skribent som har framhävt det politiska, i protest mot Wallersteins i hans tycke ekonomistiska synsätt, är George Modelski: Long cycles in world politics, Macmillan 1987.

7. Giovanni Arrighi: Det långa nittonhundratalet, Daidalos 1996. Hänvisning till Fernand Braudel: Marknadens spel, Gidlunds 1986.

8. En av rötterna till världssystemteorin finns hos östeuropeiska marxister i början av seklet, t.ex. Rosa Luxemburg och Nikolaj Bucharin, som var de första som uppmärksammade hur olika följder kapitalismen och den s.k. utvecklingen fick i centrum och periferi. De som skapade begreppen 'centrum' och 'periferi' och först försökte systematisera vad skillnaderna kunde bero på var ekonomerna på FNs Comisión Económica para América Latina, CEPAL, främst Raúl Prebisch, Fernando Cardoso, Osvaldo Sunkel och Celso Furtado. Bland historiker som studerat världsmarknadssystemets utveckling kan man särskilt nämna Karl Polanyi och Fernand Braudel -- se t.ex. den senares Civilisationer och kapitalism, tre volymer, Gidlunds 1982-1986. De som har sammanfattat synsättet är André Gunder Frank, Samir Amin, Terence Hopkins, Christopher Chase-Dunn, Giovanni Arrighi och kanske främst Immanuel Wallerstein -- se den senares Den historiska kapitalismen, Arbetarkultur 1985 eller Utveckling -- ledstjärna eller illusion, Miljöförbundet 1990. Christopher Chase-Dunn har också gjort en kort sammanfattning: The world system since 1950 -- what has really changed, i Charles Bergquist (ed): Labor in capitalist world-economy, Sage 1984. Han har också skrivit en tegelsten: Global formation -- structures of the world-economy, Blackwell 1989, som täcker allt.

9. Thomas Richard Shannon: The world-system perspective, Westview Press 1989.

9a. David Gordon, Richard Edwards & Michael Reich: Segmented work, divided workers, Cambridge University Press 1982.

10. Christopher Chase-Dunn: The world-system since 1950.

11. Se t.ex. Paul Bohannan: Social anthropology, Holt, Rinehart and Winston 1969.

12. Se ovan nämnda böcker av Giovanni Arrighi, Fernand Braudel och Immanuel Wallerstein, samt Braudel: Kapitalismens dynamik, Gidlunds 1988, och Eric R. Wolf: Europe and the people without history, University of California Press 1982. Den senare har fördelen att vara mest utförlig när den beskriver icke-europeiska kulturer. -- En del historiker skulle kanske hellre säga "transformerades" än "föddes". Se t.ex. A.G.Frank & B.K. Gills (ed): The world system, Routledge 1993, som hävdar att det eurasiska ekonomiska systemet uppstod för 5.000 år sen och sen dess bara har gått igenom hegemoniskiften. I folkrörelsesammanhang är dock detta hårklyverier.

13. Fernand Braudel: Vardagslivets strukturer, Gidlunds 1982.

14. Kontrollmekanismerna beskrivs t.ex. i Sheldon J. Watts: Västeuropas sociala historia 1450-1720, Författarförlaget 1987. Michel Foucault: Övervakning och straff, Arkiv 1987 beskriver straffens brutalisering. Bronislaw Geremek: Den europeiska fattigdomens betydelse, Ordfront 1991 beskriver bl.a. terrorn mot de bönder som vräktes från sina byar av de nya marknadsmekanismerna. Häxbränningarna och deras roll som disciplineringsmekanism beskrivs bl.a. av Hugh Trevor-Roper: The European witch-craze of the 16th and 17th centuries, Penguin 1969. Enligt Trevor-Roper var det såväl de splittrade resterna av den medeltida radikala kristendomen som folklig ideologibildning som angreps.

15. Litteraturen om "the rise of the West" är kopiös. De böcker jag har funnit bäst är William McNeill: The pursuit of power, Basil Blackwell 1983, Kenneth Pomeranz: The great divergence; China, Europe and the making of the modern world, Princeton University Press 2000, samt David Christian: Maps of time, an introduction to big history, University of California Press 2004. Christian betonar också Europas roll som länk mellan den gamla världens och den nya världens handelsnätverk. -- Man kan jämföra med de fabulösa tekniska framstegen under de s.k. "krigande staterna" i Kina på fyra-tvåhundratalet f.v.t, då gjutjärn, stål, massproduktion av metallföremål och moderna seldon kom i allmänt bruk.

16. Se t.ex. Göran Rystad (red): Europeiskt 1600-tal, Studentlitteratur 1977.

17. Se Karl Polanyi: Den stora omvandlingen, Arkiv 1989.

18. Polanyi: a.a.

19. Giovanni Arrighi: The rise of East Asia and the withering away of the interstate system, 90th Annual Meeting of the American Sociological Association, aug 19-23, 1995.

20. Se t.ex. Samir Amin: Marknaden är problemet i Kommentar 4/95.

21. Enligt Arrighi: Det långa 1900-talet.

22. Det torde vara något sådant Michael Hardt & Antonio Negri: Imperiet, Vertigo 2003, har i tankarna även om de lite missriktat gör gällande att denna tendens redan genomförts fullt ut.

23. Immanuel Wallerstein, Liberalismens död, Vertigo 2001.

24. Detta har behandlats av Wolfgang Sachs, som har beskrivit hur 'enkelhet' förvandlas till 'armod' i en omgivning som domineras av världsmarknadssystemet. Se artikelserien i SIDA-Aktuellt 6/92-1/93. Även Karl Polanyi: Den stora omvandlingen, behandlar det egendomliga faktum att eländet kan öka samtidigt som inkomsterna stiger.

25. Immanuel Wallerstein: The discoveries and human progress, samt Kathryn Ward: The economic status of women in the world-system, i Albert Bergesen (ed): Crises in the world-system, Sage 1983.

26. Se vidare kapitel 9 Försvaret av resursbasen. Jfr också Vandana Shiva: Ecology and the politics of survival, Sage 1991.