Folkrörelsetraditioner

I dagligt tal brukar vi prata om arbetarrörelser, medborgarrättsrörelser osv -- ungefär som vi har länkat från denna sidas vänsterspalt. Sådana uppdelningar kan vara användbara om vi bara är medvetna om att det är en pedagogisk lögn som anger vad olika rörelser fokuserar på i sitt arbete. I verkligheten finns förstås inga sådana tydliga gränser. Ett par exempel som brukar förvirra västerlänningar är att den indiska trädkramarrörelsen själv ansåg sig vara en fredsrörelse och att den starkaste kvinnorörelsen i den indiska delstaten Maharashtra är bonderörelsens kvinnliga hälft.

Dock tenderar långvarigt arbete med ett visst fokus påverka en rörelses självuppfattning och skapa mer eller mindre starka identiteter. För att arbeta kollektivt behöver man en kollektiv identitet, ett "vi". Detta "vi" formas av kamperfarenheter och ideologibildning, och ju längre man håller på desto mer uppstår olika traditioner i folkrörelsevärlden som ibland kan ha svårt att kommunicera och samarbeta. I synnerhet i tider av rutin -- framgångsrika mobiliseringar brukar kunna sopa bort sådana traditioner och etablera nya.

Här ger vi alltså elva inkörsportar till olika folkrörelser. Men bli inte förvånade om ni hittar samma material på flera ställen.

Se vidare om detta på länken Demokratins bärare, kap 1.

Annars är det på många sätt rimligare att prata om en folkrörelsetradition. Ty olika mobiliseringar och identiteter delar i icke ringa mån samma politiska fält -- de angår samma människor, de har samma fiender, de uppnår gemensamma resultat, de har ofta likartat språk. En folkrörelsemobiliserings styrka är en annans, inte minst för att den försvagar den andras motpart och gör det lättare för den att vinna framgång. Tio-sjuttitalens starka folkrörelsekultur och -hegemoni i Norden var en angelägenhet för alla då existerande folkrörelser, och den enas styrka kunde utnyttjas av den andra. Och, omvänt, miljörörelsens nederlag i folkomröstningen 1980 innebar en försvagning för den arbetarrörelse som strax därefter förlorade en storkonflikt, trots att arbetarrörelsen strax innan hade stött den segrande linje två i folkomröstningen (eller just därför?).

Se mer om detta på länken Demokratins bärare, kap 10.

Du kan också studera folkrörelsemobiliseringar grupperade landsvis.