Köp boken här

 

Försvaret av freden

Försvaret av resursbasen

Försvaret av allmänningarna

 

Hittills har den här boken handlat om utsugna, förtryckta eller diskriminerade gruppers försvar -- arbetares försvar mot kapitalister, bönders försvar mot matmarknader, kvinnors försvar mot patriarkatet, pariagruppers försvar mot aristokratiska eliter. Världsmarknadssystemet tycks skapa sådana grupper, medan de lokalsamhällen som i tidigare system konstituerade det civila samhället tycks upplösas under intryck av världsmarknadssystemets kontinuerliga globalisering.

Men det finns ändå några typer av folkrörelse som är uttryck för hela eller stora delar av det civila samhällets försvar mot staters eller kapitals förtryckande rutiner. Som man kunde vänta sig är sådana folkrörelser ganska svaga, diffusa eller utspridda. De har oftast svårt att skapa ett "vi" som är starkt nog att binda samman dem i den skala som behövs för att försvara hela civilsamhället. Ofta, men inte alltid, är det minoriteter som har tagit på sig rollen att försvara "det gemensamma", "allmänningarna", medan majoriteten har varit kallsinnig av olika skäl -- inte minst att den har fullt upp med att försvara sig som kategorier.

Men i vissa situationer kan sådana rörelser ändå vara ganska effektiva och nå en stor bredd. Sådana rörelser har ofta försvarat civilsamhället mot våld och mot förstörelse av resursbasen, och försvarat sociallön och gåvoekonomier.

 

 

Försvaret av freden

En folkrörelsekategori som uttrycker hela det civila samhällets intressen är de som försvarar det mot staters eller andra repressiva gruppers våldsutövning, eller i dagligt tal fredsrörelser.

Så länge som det har funnits ett lagringsbart överskott i människors produktion har det också funnits vad William McNeill har kallat "makroparasiter", dvs "människor som, genom att specialisera sig på våld, kan tillförsäkra sig en utkomst utan att själva producera den mat eller andra varor de konsumerar" [1]. Sådana makroparasiter kan vara smågrupper -- vad vi brukar kalla maffior -- eller stater. Erfarenheten visar att skillnaden mellan dem inte är absolut.

Makroparasiter riktar förvisso inte våldet uteslutande mot dem de parasiterar på; genom makroparasitismens historia har det mest massiva våldet uppstått i konkurrensen mellan olika parasiterande grupper. I regel har perioder av massivt våld följts av instabila kompromisser då grupperna har delat upp försörjningsbasen mellan sig i enlighet med vars och ens styrkeposition och bildat revir, 'riken' eller 'stater', inom vilka våldet främst riktas mot de direkta producenterna och mot grupper som hotar uppsamlandet av beskyddspengar eller 'skatt'.

Vi vet inte mycket om organiserat krigsmotstånd under de första tusentalen år av statserövring, från ungefär 3000fvt och framåt. Den första organiserade fredsrörelse vi känner till var förmodligen den som organiserades av efterföljare till Mo Tsu under de 'stridande staternas' tid i Kina, på fyrahundra- och trehundratalen fvt. De agiterade mot krig generellt och ifall krig hotade erbjöd de sina ansenliga kunskaper i krigskonst till den part som var i underläge och/eller angripen part. Ungefär samtidigt hör man talas om ett mer organiserat avståndstagande från krig i Indien, hos de jainistiska och buddhistiska sekterna, även om vi inte känner till att de aktivt skulle ha motarbetat något särskilt krig. Ännu vagare är de kristnas fredsvänlighet runt Medelhavet något senare [2].

De första kända fredsrörelserna i Europa uppkom samtidigt med vårt nuvarande statssystem. Detta har sin bakgrund i de maffior som kämpade om rätten att parasitera i Västeuropa på niohundratalet. s.k. adel [3]. Tidigare maktstrukturer hade överansträngts på grund av angrepp utifrån och på grund av att de försökte leva upp till romerska ideal de inte hade resurser för, och fördomsfria personer med lokal maktbas utnyttjade tillfället till att göra denna större, genom bruk av massivt våld.

Denna våldsanvändning drabbade förutom de direkta producenterna främst de religiösa institutionerna. Det var dessas företrädare som tog initiativet till den tidigmedeltida fredsrörelse som kallas Gudsfreden [4].

Den första fredsrörelsehändelse från vilken det finns bevarade dokument är mötet i Charroux i Västfrankrike den 1 juni 989, men det tycks ha byggt på en redan trettioårig tradition. Det sammankallades av stiftets biskop och där deltog också vad källorna kallar "folket"; det fördömde dödande och plundring av "fredligt folk" och nedkallade Guds förbannelse över dem som gjorde sig skyldig till sådant. I första hand var biskopen, som själv liksom alla biskopar kom från aristokratiska kretsar, intresserad av att skydda kyrkans egendom, men eftersom han behövde församlingens politiska stöd måste han inkludera bönder och hantverkare och deras egendom i skyddet.

Charrouxmötet bildade mönster för den fredsrörelsevåg som gick över Västeuropa decennierna runt år 1000. Biskopar sammankallade möten där lekmän deltog och bildade publik och 'allmän opinion', och det dröjde inte länge förrän lekmännen började ta egna initiativ som de kyrkliga hierarkierna måste svara på. Initiativen hade formen av religiös väckelse. Bönder och hantverkare åberopade själva evangeliets budskap om fred, bad lokala helgon om hjälp och uppmanade kyrkohierarkierna att ställa sig i spetsen för rörelsen.

På många håll, främst i städer, gick initiativen längre än så. Stadsborna brydde sig inte alltid om att vänta på att biskopar skulle värna om freden, i synnerhet som biskopar och domkyrkor ofta hörde till de våldsamma. De första städer vars gemensamma fredsförklaringar vi känner till är Le Mans och Cambrai från 1077, och de utfärdades gentemot biskopar eller domkapitel som tvångsvis försökte genomdriva nya "onda sedvänjor" mot stadsbornas vilja. Stadsbors fredsbegrepp var mer omfattande än kyrkohierarkins och omfattade ofta skydd mot olagliga skatter, avgifter och tvångsarbeten. De skilde sig också från prästerskapets därigenom att de var jämlika fördrag, inte bara en folklig legitimation av biskoplig makt. Det ord stadsborna använde för den här typen av förbund var kommun, ett begrepp som också använts av och till för gemenskapen mellan biskopar och församlingar men som alltmer kom att betyda den mer jämlika sortens fördrag [5].

Hur som helst var de folkliga initiativen besvärande. Från ungefär 1030 började därför en konservativ motreaktion göra sig gällande inom fredsrörelsen, och den stärktes efterhand. Kyrkohierarkin började av ängslan för det folkliga initiativet vädja till våldsmännen att dessa själva skulle beskydda samhället mot våldet, eller i värsta fall vända våldet utåt, mot de otrogna. Som en sorts försköning av våldet eller legitimering av den våldsgrundade makten skapade denna falang riddaridealet -- myten om "den gode krigaren" [6]. Som den yttersta garanten för freden nämndes inte längre Gud och den kristna församlingen, utan kungen som ofta nog själv var utsedd av våldsmännen ur sin egen krets. På kort sikt lyckades detta reformistiska och kompromissande prästerskap upprätta ett slags ordning där bönderna fick fred på villkor att de betalade beskyddspengar; på lång sikt ledde reformen till stärkt kungamakt och till den tidigmoderna tidens eskalerade krigföring.

Mot denna utveckling radikaliserades lekmannarörelsen i form av radikalkristna rörelser, se kapitel 3. Dessa vände sig främst emot det prästerskap som så lättvindigt hade bytt sida i konflikten. Brytningen blev dock aldrig absolut; traditionen att vädja till församlingen som yttersta domare mot fredsstörare fortlevde i flera hundra år och fick ny näring under den tidigmoderna tidens skatteuppror mot plundrande kungar och soldater, då präster ofta spelade en ledande roll i motståndet.

Den medeltida kompromissen bröts av den stora krisen i mitten av trettonhundratalet, då växande konsumtionsunderskott, digerdöd och kinesisk revolution slog sönder det rådande ekonomiska systemet och skärpte konkurrensen bland överlevande överklasser, mot varandra och mot allt självständigare folkrörelser (se kapitel 3). Konkurrensen yttrade sig som en intensiv skärpning av våldsnivån; den drev fram allt kraftigare och dyrare vapen som gynnade de största våldsanvändarna; dessa kunde efterhand etablera allt större och alltmer centraliserade stater. Man har träffande kallat den här tidens politiska maktstrukturer för kanonmonarkier. Allteftersom vinsterna i konflikten blev allt större blev våldskampanjerna det också; ett normalt krig på medeltiden omfattade ett par tusen personer under en säsong, i slutet av fjortonhundratalet hade den franska kungen en stående armé på 25.000 man och kunde mobilisera tre gånger så många när det behövdes för att slåss; trettiåriga kriget i början av sextonhundratalet utkämpades år ut och år in av arméer på över 100.000 man.

I motsvarande grad ökade förödelsen. Byråkratisering av krigföringen minskade visserligen soldaternas behov av plundring för att hålla sig vid liv [7] men de dramatiskt ökade kostnaderna för att hålla apparaten igång ökade istället kungarnas behov av att driva in beskyddspengar; motstånd mot denna form av plundring var den tidigmoderna tidens främsta form av folklig politik (se kapitel 4). Ändå fokuserades inte motståndet mot krigen utan mot skatterna; så effektiv hade kyrkohierarkins kompromissformel krig = fred varit att det föreföll omöjligt att utmana kungarnas riddarideal.

Ändå kunde vid några tillfällen skatteuppror effektivt sätta stopp för krig. En allmän revolt mot plundrande soldater i Nederländerna 1576 tvingade fram ett vapenstillestånd som efterhand stabiliserades som formell fred. Det katalanska upproret 1640 tvingade Spanien att dra sig ur det trettiåriga kriget och i praktiken ge upp sin stormaktsstatus; det började som en bondeprotest mot inkvartering av soldater och kulminerade med böndernas ockupation av Barcelona. Andra motsvarande rörelser var mindre framgångsrika, t.ex. bondeupproret i Dalarna 1743 mot skatter och tvångsvärvningar som kulminerade först när kriget redan hade förlorats av militären.

I andra fall kunde bönder nöja sig med att vägra delta i massakrerna -- åtminstone om de var på tillräckligt avstånd från staternas reglementeringsmaskineri. Exempelvis slöt bönder på ömse sidor om den svensk-danska gränsen separatfreder vid flera tillfällen under sextonhundratalet [8].

Dessa rörelser drev, som påpekats i Kapitel 2, fram en ny kompromiss i mitten av sextonhundratalet. Kungarna erkände varandra ömsesidigt och avstod från att ifrågasätta varandras legitimitet, privatpersoner slapp ansvar för kungarnas politik, och regler för krigföring infördes. Denna s.k. Västfaliska freden, innebar en kraftig begränsning av våldet.

Föreställningen att krig var oundvikliga utmanades först i de kretsar som hade burit upp oppositionen mot prästhierarkiernas kompromissande under medeltiden, dvs. de radikalkristna rörelserna. Det var främst i två miljöer en mer aktivt krigsfientlig opinion växte fram: hos arvtagarna till den husitiska rörelsen i Tjeckien -- tjeckiska bröder och mennoniter -- och hos arvtagarna till den engelska revolutionens radikaler -- kväkare främst, men också till exempel baptister och unitarier. Även hos dessa dominerade länge tron på krigens oundviklighet; de förblev sekter, vida spridda i Europa och Nordamerika men mer upptagna med att själva leva fredligt och rättfärdigt än av att förhindra katastrofer i sin omgivning.

Men även sådana handlingsformer hade en potentiell sprängkraft. Exempelvis utvecklades fredspolitiska legitimeringar för en i och för sig traditionell skattevägran och vägran att tas ut till krigstjänst redan under sextonhundratalet. Och i England utvecklades en mer rörelsepolitisk tradition under inflytande av den intensiva politiska agitationen under andra hälften av sjuttonhundratalet, framför allt i samband med det impopulära kriget mot de amerikanska kolonisterna [9].

Detta krigsmotstånd bars främst upp av dem som tvingades betala för det och var på det sättet ett typiskt skatteuppror. Men det var också en demokratisk rörelse mot kunglig diktatur; den "fiende" kriget fördes mot var det egna landets medborgare på andra sidan Atlanten som hävdade samma principer som engelsmännen hade gjort revolution för på 1640-talet (se kapitel 6).

Det fanns en kontinuitet i den folkliga politiska diskursen, och det fanns en miljö som var angelägen att utnyttja och utveckla den -- de alltmer välbärgade frikyrkliga sekterna, och snart nog också en bredare väckelserörelse som gick långt in i statskyrkan. Det var samma miljö som bar upp motståndet mot slaveriet och som gav upphov till en specifik kvinnorörelse (se kapitel 8), och engagemanget för freden var närmast en mindre fråga bland andra från början.

 

Kyrkor, arbetarrörelser och kvinnorörelser

Det som satte frågan på sin spets var Napoleonkrigen, den tjugofemåriga kampen om världsherravälde som rasade mellan främst England och Frankrike mellan 1792 och 1814.

Som jag har nämnt i kapitel 5 om arbetarrörelser var det ett krig som väckte motstånd i England, mer motstånd än Amerikakriget eftersom det utsatte folk för större påfrestningar. Arbetare började organisera sig nationellt för första gången, för att skydda sin levnadsstandard. Köpmän protesterade mot handelshinder och mot att ett fåtal monopolister hade glädje av armékontrakten medan den civila konsumtionen sjönk. Matroser och soldater gjorde myteri. Motståndet var så stort att regeringen i praktiken förvandlades till en militärdiktatur som understundom höll fler trupper i hemlandet för att hålla folk i schack än den skickade utomlands för att slåss mot Napoleon [10].

Under hela kriget diskuterade de pacifistiska religiösa grupperna ett förhållningssätt, med varandra och i offentligheten i form av traktater om krigs allmänna skadlighet. Men de handlade föga. Det förefaller som om de -- välbärgade borgare som de ofta var, med försänkningar djupt inne i statsapparaten -- var rädda att förknippas med de demokratiska krav många krigsmotståndare ur andra traditioner ställde och av den anledningen låg lågt. Det var inte förrän kriget slutat som de första fredsorganisationerna startades av dessa kretsar, 1815.

Och detta mönster höll i sig. Fredsorganisationerna spred sig över systemcentrum; i Frankrike var det de 'filantropiska', saintsimonistiska miljöerna som var intresserade och i USA var det ungefär samma evangeliska kretsar som i England. Internationella fredskongresser hölls varav den första 1843 och så småningom bildades internationella federationer 1867 (två stycken för säkerhets skull). Dessa miljöer lyckades på ett par generationer ifrågasätta krig i ganska vida kretsar som legitimt och självklart medel i politiken. Men inga initiativ till handling togs, förutom propagandaspridning mot krig som princip, inte mot Krimkriget 1854 - utom kväkarna -, inte mot det nordamerikanska inbördeskriget 1861, inte mot det tysk-österrikiska kriget 1866, inte mot det tysk-franska 1871, och inte mot de rovgiriga kolonialkrig som europeiska stater alltmer började ägna sig åt i slutet av artonhundratalet [11].

Åtminstone ett par orsaker till detta kan anas. Den sociala basen av välbeställd medelklass gjorde en militant opposition mot staten osannolik, i synnerhet som medelklassen vid den här tiden integrerades i de västeuropeiska staternas politiska bas, blev 'medborgare' och förmånstagare till staternas aggression. Och fredsorganisationernas grund i ideologisk övertygelse snarare än praktiska behov bäddade för oändliga diskussioner om moraliska problem och spetsfundigheter medan frågan om vad man skulle göra vid ett akut krigshot aldrig ställdes: polerna i rörelsen var under lång tid krav på övernationella organ, dvs krav på nya hierarkier som ett tillägg till de redan existerande, respektive individuell radikalpacifism, dvs inskränkning av motståndet till ett ideologiskt övertygat avantgarde.

Det var först framemot sekelskiftet 1900 som en vidgning av basen utöver 'medborgarna' -- till arbetare och kvinnor -- för en tid skapade en stark fredsrörelse, baserad på egenintressen. Bakgrunden var att den engelska hegemonin började mattas mot slutet av seklet och hotet om militära konfrontationer mellan utmanarna framstod som allt troligare, och att alltmer välformulerade arbetar- och kvinnorörelser erbjöd en verklig, stundom systemkritisk, motmakt [12].

Arbetare hade goda skäl att bevara freden. I de nya värnpliktsarméerna hade de rollen som kanonmat, och i krigsekonomins val "kanoner istället för smör" var de förlorarna. Men ändå kanske militärens och arbetarnas sociala motsatsställning var mer betydelsefull. Militär sattes inte så sällan in för att bryta strejker, och officerskåren var ett reservat för konservativa aristokrater. Därför var det naturligt att den organiserade arbetarrörelsen var programmatiskt krigs- och militärfientlig. Det kanske inte heller är förvånande att det var ungdomar i värnpliktsåldern som var de mest militanta antimilitaristerna, och om deras stöd konkurrerade socialdemokratiska och anarkistiska organisationer. Arbetarrörelsens antimilitarism yttrade sig i ständigt visad social fiendskap både på gatan och i arbetarrörelsens publicistik, såväl som i att arbetarpartier regelbundet röstade emot militärbudgetar och särskilt under arbetarrörelsemobiliseringen från 1905 och framåt nämnde rustningar som ett skäl till generell politisk opposition. Det yttrade sig också i att arbetarrörelsens officiella företrädare försökte hitta gemensamma fredliga lösningar på konflikter mellan stater och stundom gick till strid mot krigsäventyr som t.ex. i Italien 1912 -- lösningar som givetvis ignorerades av staternas ledare. Det enda tillfälle då ett fredsinitiativ hade verklig effekt var när den svenska militären skramlade med vapnen när Norge bröt unionen 1905 och LO hotade med generalstrejk -- utan tvivel för att LO i det fallet hade stöd av en mycket bred opinion i hela samhället.

Den andra folkrörelsekultur där ett motstånd fanns mot den ökade militariseringen av samhället var kvinnorörelsen. Den var som nämnts i Kapitel 8 starkast i England och USA, och det var i England som den första mobiliseringen på hundra år mot ett faktiskt pågående krig ägde rum. Det var när brittiska gruvintressen i Sydafrika råkade i konflikt med bosättarkolonisterna och fick staten med sig på att lösa konflikten med våld 1899-1902. Aktivister inom kvinnorörelsen mobiliserade då till massmöten och demonstrationer genom att publicera brittiska arméns brutalitet mot civila.

Detta ledde inte till fred men det bidrog till att den "liberala", "borgerliga" eller "humanistiska" fredsrörelsen vågade börja uppträda mer självsäkert och bestämt efter sekelskiftet 1900, i form av fredsorganisationer, fredsmöten och program till förmån för fred och internationell skiljedom. Det ledde också till att de radikalkristna grupper som praktiserat värnpliktsvägran hela tiden, som kväkare i Västeuropa samt gammaltroende och duchobortsy i Ryssland, fick stöd och välvilligt intresse från bredare grupper i samhället istället för att vara ett isolerat avantgarde [13]. En omaka allians mellan arbetarrörelse, kvinnorörelse och liberaler växte fram i skuggan av upprustningen, en allians som också spillde över till den generella politiken i form av exempelvis gemensamma krav på allmän rösträtt. Som förmedlare uppträdde konsumentkooperationen, som övertygade de internationella arbetarrörelseorganisationerna att samarbete var konstruktivt.

Som bekant var denna allians helt maktlös då kriget bröt ut 1914. Den "liberala" fredsrörelsen sa inte ett ord. Arbetarrörelsen samlades till krismöte i Bryssel men kom fram till att krigsmotstånd skulle leda till att partierna kunde förbjudas varvid dess funktionärer skulle bli utan inkomst och höll därför tyst den också, om den inte rentav ställde upp på att organisera krigföringens infrastruktur genom att motarbeta strejker inom vapenproduktionen. Och kvinnorörelsemiljöerna var alltför ostrukturerade för att erbjuda någon ledning.

Initiativet till att organisera ett motstånd mot kriget togs bland oppositionella grupper inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, som började upprätta intereuropeiska nätverk under 1915 med internationella möten i Zimmerwald i Schweiz respektive Haag. Det förblev dock ineffektivt i åtminstone två år, och det kan diskuteras i hur hög grad det bidrog till att organisera de krigsprotester som bröt ut i de krigförande länderna strax efter nyåret 1917.

I Frankrike vände sig fackföreningarna emot kriget redan under 1915, och det kan ha bidragit till att motståndet inom armén blev så starkt. I början av 1917 gjorde soldaterna vid fronten myteri, närmast som en protest mot en serie meningslösa och blodiga offensiver. Myteriet och alla försök att politisera det slogs dock ner brutalt samtidigt som offensiverna upphörde för en tid, för att lugna stämningen.

I England var det återigen kvinnorörelsen som tog initiativ till massmöten och demonstrationer mot kriget, aktioner som var särskilt massiva i industristäderna i norr där fackföreningarna involverades. De hann dock aldrig utvecklas så långt att de påverkade krigspolitiken.

I Tyskland började strejkerna mot varubristen från 1916 efterhand komplettera sina krav med krav på fred, och demonstrationer i samband med varuköer reste samma krav. Samarbetet mellan fackliga aktivister och krigsmotståndare bland socialdemokraterna var här uttalat. Krigets impopularitet växte och när generalerna från fronten lät meddela att det var militärt förlorat i september 1918 togs det snarast emot med lättnad i breda befolkningsgrupper, och stora delar av arbetarrörelsen organiserade ett beväpnat försvar mot tänkbara militärgrupper som skulle kunna tänkas återuppliva kriget igen.

Ryssland var det land där krigsmotståndet utvecklades längst. En politisk kultur hade börjat utvecklas i armén redan under 1915 i opposition mot den inkompetenta krigsledningen. Under 1916-1917, då varubristen blev alltmer kännbar, utvecklades den till motstånd mot kriget som sådant. Under 1917 gjorde soldaterna myteri och slöt sig till demonstrationerna mot varubristen, angrep regeringen, och gick hem för att dela upp jorden, och "fred" var ett av de krav som bolsjevikerna vann regeringsmakten på.

Med dessa fredsrörelser blev det svårt för statsledningarna att kräva försakelser för mål som alltfler förlorade intresset för. Dessutom fick USAs ledning en bred appell i alla krigförande länder genom att under 1917 ta upp gamla fredsrörelsekrav bland sina krigsmål. På hösten 1918 tog kriget slut i trötthetens tecken. Det gamla fredsrörelsekravet på permanent övernationellt organ skrevs in i fredsfördraget i form av Nationernas Förbund. Och i Ryssland bildade fredspartiet regering. Dessa två framgångar krossade fredsrörelsen.

Större delen av fredsrörelsen slöt upp som osjälvständig hejaklack bakom regeringsdiplomaterna i Nationernas Förbund, och förde exempelvis upprepade kampanjer under tjugo- och trettitalen för att regeringar skulle komma överens inom denna ram, medan minoriteten gjorde samma tjänst för den ryska regeringen. Sådana kampanjer drog alltid mycket folk till fredsrörelseorganisationerna, och internationella konferenser började vid den här tiden tillåta ett visst folkrörelseinslag, enligt ett mönster som skulle återupplivas på sjuttitalet. Dessa miljöer råkade i hopplös förvirring något tiotal år senare då nazismen, en rörelse som öppet pläderade för våld och plundring, tog makten i Tyskland. Majoriteten anslöt sig då till anti-fascistiska fronter i avsikt att bekämpa nazismen med våld om nödvändigt, medan minoriteten tog sin tillflykt till radikalpacifistisk moralism och bland annat fördömde allt stöd till den republikanska sidan i spanska inbördeskriget [14]. Inför andra världskriget tycktes fredsrörelsen närmast död i Europa. I USA, där fredsrörelseorganisationer under trettitalet nådde bortåt 40 miljoner medlemmar enligt Wittner, orsakade Pearl Harbour inom ett par timmar en fullständig kollaps, och moralistisk antijapansk rasism blev lika förhärskande som tidigare moralistisk pacifism [15].

Istället var det vid den tiden mindre uppmärksammade initiativ som skulle få betydelse för framtiden. Strax efter första världskriget bildade kristna fredsrörelseaktivister organisationer som Internationella Arbetslag och Fellowship of Reconciliation med syfte att skapa mellanfolklig solidaritet genom att på kväkarmaner röja upp efter krigets förstörelse, medan ungefär samma kristna kretsar tillsammans med anarkister byggde upp vapenvägrarorganisationen War Resisters International [16].

Dessa grupperingar skulle vara numerärt obetydliga hela mellankrigstiden -- utom i USA. Det var också där den väsentliga nyformuleringen av fredstemat skedde. Det var i amerikanska FOR som radikalkristna s.k. socialevangeliska aktivister också krävde rättvisa, engagerade sig i arbetarmobiliseringar och redan under andra världskriget organiserade sit-ins efter gandhianskt mönster för att bryta segregationen mellan svarta och vita. Genom att inte fokusera på staten utan på vars och ens praktiska insats för ett fredligt samhälle skapades här den miljö som efterkrigstidens fredsrörelseinitiativ skulle växa fram ur.

Utanför Europa, i systemperiferin, innebar försvar av lokalsamhället mot våld i första hand försvar mot koloniala erövrare. Det är ingen slump att fredsrörelsens stora ikon Mohandas Gandhi i första hand var ledare för den antikoloniala rörelsen i Indien, den rörelse som dels på ett paradigmatiskt vis gjorde kolonialpolitiken omodern i hela världen, dels åstadkom detta med ett minimum av våldsam störning av det civila samhället.

Ty de koloniala erövringarna utsatte som påpekats i Kapitel 4 det civila samhället i de koloniserade områdena för extrema påfrestningar: medan ett mått av dialog, samtycke och kompromisser alltid måste upprätthållas mellan styrande och styrda i systemcentrum var detta inte lika nödvändigt i systemperiferin och frågan är om det ens var möjligt i beaktande av det kulturella och teknologiska avståndet. Plundringen blev därför så mycket mer våldspräglad än i systemcentrum och legitimerad av socialdarwinistiska föreställnigar om den plundrades per definition icke-mänskliga värde.

Under sådana förutsättningar var det svårt för det civila samhällets företrädare att hävda dettas intressen. Överallt drog de efterhand slutsatsen att det kunde hävdas endast under förutsättning att kolonialstaten störtades av en nationell rörelse, som när den nått framgång själv upprättade en stat till det civila samhällets skydd och 'utveckling', dvs. efterliknande av mönstren i världsmarknadssystemets gynnade centrum. Stundom drog de nationella rörelserna slutsatsen att detta krävde våldsamt uppror, ett uppror som ibland kom att hota det civila samhällets fortbestånd. Stundom drevs de in i sådana uppror av kolonialmaktens våldsamma repressalier mot mer fredliga aktionsformer. Dessa anti-koloniala rörelser beskrivs i Kapitel 6.

 

Medelklassradikalism i Nord

Fokus för fredsrörelser under USAs hegemoniperiod efter 1945 har varit fyra, som hållits ganska skarpt åtskilda och med få undantag inte fått utlopp i samma mobiliseringar och samma diskurs: kärnvapen, faktiska krig, lokala krigsherrar och våldsamma gruppkonflikter. Å andra sidan har fredsfokuset ofta tematiserats av rörelser som samtidigt tematiserat andra frågor. Det har inte funnits en Fredsrörelse; det har funnits reformistiska eller systemkritiska miljöer som rest fredsfrågan som en av många frågor, en som dominerat i vissa skeden då den ansetts aktuell för att sedan ersättas av andra.

Andra världskriget diskrediterade i stor utsträckning den ideologiska pacifismen; det hade krävts våld för att störta den nazistiska diktaturen och få i Europa beklagade att den störtats. Å andra sidan hade den organiserade statsmaktens legitimitet och respektabilitet lidit avbräck på grund av ockupationer och andra misslyckanden. Oron över kärnvapnens hotande förödelse organiserades av delvis nya aktörer än de gamla fredsrörelsemiljöerna [17].

Mobiliseringen mot kärnvapen var i första hand en europeisk angelägenhet; det var var europeer som hade känt krigets aktualitet, europeer utsattes för första gången för avgörande strategiska beslut utanför deras kontroll, och när rivaliteten mellan USA och Sovjet fick fart var det också europeer som såg sin hembygd utsedd till konfrontationszon.

Bara i Japan, som hade bombats med kärnvapen, växte en jämförbar rörelse fram; den hade dock ett bredare fokus och riktade sig mot all upprustning, liksom den hade en bredare bas än andra fredsrörelser och omfattade till exempel fackföreningar. Och den förblev lika mobiliserad under hela efterkrigstiden fram till sjuttitalet och bidrog bland annat till att den japanska staten länge höll rustningskostnaderna nere, till fördel för hela folkhushållet.

De första som engagerade sig mot kärnvapen var forskare som ångrade sina vetenskapliga bidrag till kärnvapnens utveckling. De kunde av förståeliga skäl inte utgöra en massrörelse, men de bidrog med legitimitet och argumentation. Massrörelserna var två.

Den ena var Världsfederaliströrelsen. Den hade uppstått bland idealistisk amerikansk medelklass men hade viss facklig anslutning. Dess mål var att en världsomfattande stat skulle göra alla storkrig omöjliga, och den bidrog med mycket av den folkliga upplutningen kring FN och till att många folkrörelseorganisationer knöts till FN i en rådgivarroll. Även i Europa hade rörelsen i början sitt stöd hos folk halvvägs in i etablissemanget, tills en f.d. bombflygare, Garry Davis, offentligt avsade sig sitt amerikanska medborgarskap och gav upphov till en entusiastisk våg bland ungdomar; tillsammans bidrog de till att kommuner i framför allt Frankrike, Tyskland och Italien förklarade sig internationaliserade och fördömde kärnvapen, och den skulle som miljö leva kvar långt efter det att fyrtitalets fredsrörelsevåg ebbat ut.

Den andra var den omaka alliansen mellan den sovjetiska staten och västeuropeiska -- framför allt franska och italienska -- arbetarorganisationer. Även om de hade föga gemensamma mål att arbeta för var motståndet mot kärnvapen ett genuint gemensamt intresse, och 1949 startade de Världsfredsrörelsen på ett möte i Paris. Det var också i Frankrike rörelsen inledningsvis visade störst kreativitet och störst förmåga att övertyga; efterhand tog dock det sovjetiska statsintresset över och när ryssarna väl hade utvecklat sina egna kärnvapen svalnade intresset märkbart. Den oärlighet, statsopportunism och svartsjuka mot andra mobiliseringar som rörelsen därvid visade bidrog till att diskreditera hela kärnvapenmotståndet och bidrog därmed till att legitimera det kalla kriget; inte ens den gigantiska namninsamlingskampanjen mot kärnvapen 1950, den s.k. Stockholmsappellen, väckte någon respekt utanför kampanjen själv på grund av det alltför tydliga statliga inslaget.

Det var främst på ett helt annat plan denna mobilisering fick betydelse. Under några år under femtitalet erbjöd dess världsungdomsfestivaler en scen för aktivister att träffas, och inte minst att skapa kontakter mellan Syd och Nord, och mellan Sydländer inbördes. Det var till stor del här som de antikoloniala rörelserna träffades och blev en global aktör [18].

Från 1951 och några år framåt var all mobilisering på tvärs med statsnyttan omöjlig i centrumländerna, på grund av fredsrörelsens interna oenigheter. Det var inte förrän USA och Sovjet hade blivit relativt jämstarka i fråga om kärnvapen som det blev politiskt möjligt att ifrågasätta dem. Den mobilisering som gjorde att det kalla krigets förhållningssätt föll i vanrykte inleddes parallellt av två olika sorts miljöer som delvis kompletterade varandra, delvis på grund av ömsesidig misstänksamhet och missriktade lojaliteter hämmade både varandra och rörelsens gemensamma effektivitet.

Den ena var vad man kan kalla folkrörelser som tjänade som regeringspartiers folkliga bas. I USA koopterades National Committee for a Sane Nuclear Policy, eller SANE, ursprungligen bildad av en liten grupp pacifister, av fackföreningsfolk och s.k. liberala demokrater under 1957-58. Dess krav var inte att kärnvapnen skulle avskaffas, utan att prov med dem borde upphöra på grund av det radioaktiva avfall som spreds. Ungefär samtidigt tog det Kooperativa Kvinnogillet i Londonförorten Bowling Green initiativ till en serie möten med samma krav av samma skäl. Även detta initiativ sögs mycket snabbt upp av folk inom Labours vänsterflygel i form av aktionsgruppen Campaign for Nuclear Disarmament (CND). Dess krav var mer långtgående -- att Storbritannien skulle avstå från kärnvapen och på så sätt utgöra ett föredöme för resten av världen -- och också mer massmobiliserande.

Den andra miljön var folk som inspirerats av den indiska självständighetsrörelsens ickevåldsmotstånd och ville testa liknande metoder i kampen mot missförhållanden i centrumländerna. De kom ur de miljöer som etablerats dels av Världsfederaliströrelsen i Europa, dels av de fredsrörelseinspirerade solidaritetsorganisationerna IAL och Fellowship for Reconciliation. I Storbritannien blev denna miljö först synlig som antikärnvapenrörelse, under namnet The Direct Action Committee (DAC).

Medan CND syftade till att på ett försynt sätt övertyga Labours ledning att skriva in kärnvapenavrustning i partiprogrammet och i detta syfte undvika allt bråk, syftade DAC till massmobilisering med iögonenfallande aktioner. Resultatet blev att CND tvingades att i efterhand ta ansvaret för de DAC-aktioner som blev framgångsrika -- t.ex. de med tiden gigantiska påskdemonstrationerna -- och tack vare detta tvingades ta emot allt fler medlemmar. Den ursprungliga planen på CND som en kommitté av kända personer måste överges till förmån för traditionell folkrörelseorganisering. Emellertid tvingades också CND att ta ansvar för DAC-aktioner som inte accepterades av det brittiska kulturella klimatet, t.ex. blockader av vapenindustrier, och förhållandet mellan de båda organisationerna blev stundtals spänt och den politiska energin ägnades i allt högre grad åt att distansera sig från varandra.

Trots det stimulerade den kreativa brittiska folkrörelsemiljön till efterföljd i resten av Europa. Påskdemonstrationer mot kärnvapen arrangerades i många länder. I Sverige lyckades en CND-liknande grupp, Aktionsgruppen Mot Svenska Atomvapen (AMSA), få regeringen att avbryta sitt kärnvapenprogram, samtidigt som den bredare Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen föreslog att hela militärbudgeten skulle användas till stöd för världens fattiga [19]. I Tyskland, tänkt frontlinje i en Öst-Väst-konfrontation, mobiliserade kyrkorna och för en gångs skull också arbetarrörelsens kärna mot kärnvapen på tysk jord och genomförde flera strejker mot dem under 1958 och 1959. En global mobilisering mot staters våld mot medborgare startade i form av Amnesty 1961.

De metoder som introducerats av DAC och dess efterföljare Committee of 100, där med tiden gandhianerna blev en liten minoritet i ett brett systemkritiskt spektrum, skulle bli typiska för den nya folkrörelsekulturen från sextitalet och framåt i hela centrumvärlden. Liksom även CNDs lobbymetoder. Samt samspelet mellan dem.

Det som som satte gränser för antikärnvapenrörelsens effektivitet var, säger Taylor, dess karaktär av medelklassradikalism. Med det menar han att dess mobiliseringsgrundlag var individen och dess intresse av ett rent samvete, inte kollektivet och dess intresse av rimliga levnadsvillkor. Detta satte gränser för repertoaren -- eftersom kollektivs samarbetsvägran i form av exempelvis strejk var uteslutna återstod meningsyttringar i form av demonstrationer och petitioner samt obstruktion genomförd av tillfälligt organiserade högmotiverade individer vars legitimitet kunde ifrågasättas. Denna begränsning var inte självvald, den var en följd av de klassbaserade folkrörelsernas anslutning till regeringsmaktsstrategin och därav följande underordning under regeringsfunktionärer. DAC försökte heroiskt engagera fackföreningar för civil produktion men fackföreningarna hade redan avstått från rätten att ha någon mening om produktionens innehåll och samhällets organisation och avböjde samarbetsinviterna. Till skillnad från fredsrörelsevågen 1900-1914 blev mobiliseringen ganska tunn.

Så antikärnvapenrörelsens påverkan på den statliga politiken blev litet, i förhållande till dess synlighet i offentligheten. Det blev SANE, inte CND och ännu mindre DAC, som fick se sina mål genomförda. När USA och Sovjet gick med på att skriva avtal om begränsning av kärnvapenproven 1962 andades folk i gemen ut, och mobiliseringen sjönk undan. CND och dess motsvarigheter i andra länder engagerade sig i uppbygge av välfärdsstaterna medan DAC/Committee of 100 och liknande strömningar engagerade sig i exempelvis miljö, demokratiska rättigheter eller solidaritet med de fattiga i systemperiferierna.

Ty ingen av dessa strömningar var specifikt inriktade på fred, de var generella folkrörelsemiljöer med allmändemokratiska mål; kärnvapenfrågan råkade vara mest aktuell för dem i slutet av femtitalet [20].

Ett fokus som skulle få ökad tyngd efter 1965 var motstånd mot centrumländers kolonialkrig.

Föga motstånd hade rått i centrumländerna mot dessas krig mot och ockupation av resten av världen -- antagligen för att gemene man inte berördes av det. En solidaritet med den indiska självständighetsrörelsen hade organiserats bland teosofer i början av nittonhundratalet, men den var föga praktiskt inriktad. Först i slutet av kolonialepoken krävde staterna resurser av medborgarna i form av skatter och unga mäns liv, och först då skedde en mobilisering för fred.

De första haltande försöken till sådan mobilisering skedde i Frankrike, då regeringen försökte slå ner självständighetssträvanden i Algeriet. Det första motståndet restes av värnpliktiga som skulle sändas till fronten; de gjorde myteri i stor skala under 1955-56 men besegrades på plats efter plats utan att kunna samordna sig eller mötas med solidaritet av andra kretsar i samhället [21].

Istället organiserade sig ett stödnätverk till förmån för algerierna, dels förstås av algerier i Frankrike men också katolska s.k. arbetarpräster, franska FoR och icke-kommunistiska radikaler från motståndsrörelsetraditionen. De arbetade i djupaste hemlighet med resursinsamling och hjälp till desertörer utan att särskilt mycket försöka påverka opinionen i Frankrike; först när ett sådant nätverk avslöjats av polisen och ställts inför domstol 1960 började andra organisera massmöten och skriva böcker och tidningsartiklar om den franska arméns framfart. Men någon bredd fick aldrig detta krigsmotstånd; det som främst övertygade den franska staten om att ge upp var krigets ekonomiska belastning och den avsky de aktivistiska franska bosättarna i Algeriet väckte då de började döda fransmän i protest mot krigföringens lamhet. Rörelsens betydelse var främst ideologiskt; det var nu Syds självklara rätt till självbestämmande först artikulerades i Nord.

En helt annan skala fick motståndet mot USAs krigföring i Vietnam.

Även om det var etablerade amerikanska politiker som formulerade den första kritiken mot den alltmer upptrappade amerikanska inblandningen 1962-63 låg kritikens första massbas i de organisationer som burit upp kärnvapenmotståndet. Det var SANE som organiserade de första petitionerna och demonstrationerna i USA. Men inom ett par år hade ett brokigt motstånd formats vars deltagare hade vitt skilda motiv, mål och perspektiv [22].

En kategori var vad DeBenedetti kallade antikrigsliberaler. Dit hörde de kritiska politikerna men också många lekmän. Deras främsta motiv var rädslan att USA som stat tog större munsbitar än det kunde svälja; deras mål var förhandlingar och neutralisering av Vietnam så att man kunde ägna sig åt andra, mer angelägna saker. De betraktade kriget som ett dumt misstag av en i övrigt respektabel och anständig regering. De blev dock alltmer kritiska ju längre tiden gick.

En annan kategori var den reformrörelse som hade väckts av den svarta medborgarrättsrörelsen och vars mål gick långt utöver svart jämställdhet. Dess motiv var i första hand att få stopp på kriget för att det drog kraft och resurser från nödvändiga reformer, och målen var lika skiftande som kategorin i sig själv.

En tredje kategori, under några år rörelsens största massbas, var medelklassens ungdomar. För dem var det snarare samhällets byråkratisering och hierarkisering som var måltavlan, personifierat av det militärindustriella etablissemanget, såvitt det inte var hela den fordistiska kompromissen och dess arbets- och konsumtionsfixerade kultur; deras mål tenderade att definieras i kulturella termer -- "motkultur" -- snarare än politiska, och identitetsskapande handlingar tenderade att ses som viktigare än politiskt målinriktade. Det hela var förstås fråga om en typisk medelklassungdomsrörelse -- se kapitel 8 -- kanske den mest renodlade som någonsin funnits.

En fjärde kategori var den "gamla" fredsrörelsens kärna, den gandhianska traditionen inom och omkring FOR. Den skulle med tiden komma att överskuggas av de andra, trots att den skulle komma med de flesta nya initiativen, inte minst i syfte att överbrygga misstro och konflikter inom krigsmotståndet.

Den uppgiften var inte lätt, och i stort sett kan man säga att den aldrig blev särskilt framgångsrik, säger DeBenedetti. Deltagarna i krigsmotståndet tenderade att ha andra huvudmål än att få stopp på kriget och se krigsmotståndare med andra huvudmål som strategiska fiender -- för motkulturens ungdomsrörelse var liberala krigsmotståndare en del av etablissemanget, värd att bekämpa, och för de liberala krigsmotståndarna var den motkulturella ungdomsrörelsen ett påhäng som diskrediterade deras egna ståndpunkter.

Inga organisationer eller mobiliseringar kunde därför byggas som samlade krigsmotståndet eller ens större delar av det; initiativen skulle därför alltid tas av tillfälliga allianser, smågrupper eller personer. Och inte ens den uppgiften var lätt.

Därför tenderade krigsmotståndet under de första åren att bli tämligen ineffektivt. Varken de liberalas sofistikerade strategidiskussion eller motkulturens utopiska program eller skandalösa beteende appellerade till särskilt stor andel av det folk de ville nå. Demonstrationer i Washington kunde samla tiotusentals deltagare redan 1964 men murarna mellan de engagerade och majoriteten var tjocka.

Tre initiativ försökte skapa en ledning för de oräkneliga lokala motståndsfickorna som uppstod under åren 1964-67.

En var den nationella mobiliseringen för ett slut på kriget, eller the Mobe, ett försök att arrangera en jättelik demonstration i oktober 1967. Den startades av en bred allians från SANE-folk till motkulturaktivister, men eftersom det hela utvecklades till en kaotisk motkulturhappening skapade den i första hand ett intryck att krigsmotståndare var kaotiska människor och marginella i det amerikanska samhället.

Ett annat var ett initiativ från antikrigsliberaler att lansera en anti-krigskandidat till presidentvalet 1968. Men då den framgångsrika FNL-offensiven vid nyåret diskrediterade regeringens optimistiska försäkringar påstod sig de flesta kandidater vara för fred inklusive den slutligen valda. Och fast kriget fortsatte i åratal demobiliserade det faktum att förhandlingar hade börjat det mesta av krigsmotståndet, medan den återstående motkulturen marginaliserades ännu mer och tenderade att förlora intresse för kriget.

Det kanske framgångsrikaste försöket var organisatoriskt decentraliserat men innehållsmässigt fokuserat, nämligen på värnpliktsvägran. Fredsaktivister hade börjat bränna inkallelseorder redan 1964, men 1967 växte värnpliktsvägran till en massrörelse, organiserat genom oräkneliga lokala stödkommittéer och uppmuntrat av TV-nyheter som visade krigets helvete. Motståndet spred sig från fredförhandlingarnas början 1969 också inom armén, där soldater demonstrerade, deserterade, vägrade att slåss, ibland kompanivis, saboterade utrustningen, eller helt enkelt dödade sina officerare i frustration över att de förväntades riskera livet för något som alla insåg var meningslöst att fortsätta med. Framemot 1972 var den amerikanska armén närmast stridsoduglig [23].

Efter 1968 stod det klart att kriget var meningslöst och måste avslutas snarast; det var även regeringens officiella ståndpunkt. Eftersom det ändå fortsatte och t.o.m. trappades upp var det paradoxalt att den folkliga mobiliseringen snarast sjönk i takt med att allt fler vände sig mot det. De initiativ som togs var lokala och småskaliga -- exempelvis beslöt en lokal folkomröstning i San Diego 1972 med 85% att blockera ett krigsfartyg i sin hamn -- och stödet till värnpliktsvägrare och desertörer fortsatte. På den nationella arenan tog elitpolitiker initiativet och behöll det till krigets slut.

Att krigsmotsåndet var så relativt svagt, och att ett ökat folkligt avståndstagande från kriget ledde till passivisering istället för kraftsamling, berodde på den tidiga antikrigsrörelsens klassbas, menar DeBenedetti, och det var också den slutsats de ledande krigsmotståndarna drog i efterhand. Liksom det brittiska kärnvapenmotståndet kännetecknades vietnamkrigsmotsåndet av medelklassradikalism -- mobiliseringsgrundvalen var individen och det rena samvetet, inte kollektivet och intresset eller överlevnaden, vilket innebar att många förblev kallsinniga till rörelsen. Det är karakteristiskt att det inslag i rörelsen som baserades på överlevnadsfrågor -- värnpliktsvägran -- var det framgångsrikaste.

I resten av världen hade motståndet mot Vietnamkriget andra drivkrafter. I både periferi- och centrumländer var motståndet del av försvaret mot hegemonimaktens dominans. Det fick t.o.m. i vissa situationer karaktären av angrepp på den världsordning hegemonimakten stod för. Åren runt 1970 drev Vietnams bönder det mest högspända motståndet mot världsmarknadssystemets ordning, och de blev i hög grad symboliska för annat motstånd. Tillsammans med uppsvinget för arbetarrörelsen i Europa och de många folkrörelsemobiliseringar i Syd som inspirerats av de antikoloniala framgångarna var de motorn i det hittills mest långtgående samlade angreppet på världsmarknadssystemets ordning. De inspirerade därför många att satsa sina liv på att hävda folkrörelsernas och det civila samhällets ömsesidighetsrelationer mot näringslivets kapitalackumulation och staters över- och underordning.

I Japan kulminerade efterkrigstidens breda fredsrörelse. Bönder, miljörörelse och krigsmotståndare ockuperade flygplatsbygget vid Narita, tänkt bland annat för transporter till Vietnam, och höll det besatt i månader -- tills en aktivist dödade en polis och hela motståndsrörelsen ansåg sig ha förlorat ansiktet och föll sönder. I Danmark och Australien vägrade hamnarbetare att lossa amerikanska fartyg. I Canada byggdes en massrörelse upp för att hjälpa desertörer och värnpliktsvägrare från USA. I Sverige blev med tiden Vietnamrörelsen en högt respekterad folkrörelse trots att den organiserades av politiskt aparta maoister, och spreds långt utöver sin ursprungliga ungdomskulturella miljö [24]. Motståndet mot Vietnamkriget stimulerade till att folkrörelser i centrumländer allmänt började stödja folkrörelser i periferiländer -- men också till att kriteriet för stöd var ett direkt motstånd mot kolonisatörer från Nord, gärna väpnat. Det senare som följd av den programmatiska klyfta mellan våldsmotståndare och anti-imperialister som intrycket av Vietnamkriget skapat i Nords fredsrörelser och som först kom till synes på Russelltribunalen 1967.

Den långa lågkonjunkturen efter 1973 minskade utrymmet för olika stats- och kapitalgrupper och konkurrensen ökade. Den s.k. avspänningspolitiken havererade i slutet av sjuttitalet och både USA och Sovjetunionen började investera i nya vapensystem, och till och med överväga möjligheten att förinta sin motpart i ett drag. En följd av detta var en fredsrörelsemobilisering, främst i Europa, som världen dittills inte sett maken till [25].

Initiativet kom år 1978 från de nederländska kyrkorna, som hade diskuterat fredsfrågan gemensamt sedan sextitalet. De fick snabb anslutning från norska kyrkor och ungdomsorganisationer. Men det var i Västtyskland som folkrörelsemobiliseringen var störst. Där mobiliserades på kort tid lokalgrupper i varje stad, samordnade i fem olika nätverk med olika ideologisk profil, som i sin tur samordnades av kongresser och en nationell aktionskommitté. Målet var att inga nya robotar skulle placeras ut på västtysk jord. För detta mål demonstrerade miljoner samtidigt som mer militanta grupper genomförde blockader och ockupationer, den här gången utan att det orsakade misshälligheter inom rörelsen. Istället uppfattades det som olika metoder att nå samma mål.

I andra länder, som Storbritannien, Frankrike, Italien, de nordiska länderna och USA, var mobiliseringen inte fullt så bred. Men den var tillräckligt stark för att vara den största massmobiliseringen i Nordländerna på tjugo år, och formerna var desamma som i Tyskland. För samtiden tedde den sig som den "nya sociala rörelsen", en sammansmältning av sextitalets fredsrörelse och sjuttitalets miljörörelse, en rörelse av ny typ som fokuserade på existensiella behov istället för materiella och som skulle göra den traditionella typen av folkrörelse inaktuell. I viss mån var det sant att många av rörelsens aktivister uppfattade det så. Men trots alla förhoppningar tonade mobiliseringen bort ganska snart efter att den hade misslyckats med att nå sina omedelbara mål.

Flera förklaringar har getts. Thomas Leif menar att fokus på ett enda beslut lämnade rörelsen, åtminstone i Västtyskland, helt villrådig sedan beslutet väl tagits. Andra har pekat på hur debatten redan före beslutet hade blivit så vapenteknikfixerad och så skild från alla andra frågor att den blivit en angelägenhet för försvarsexperter långt över folks huvuden vilket blockerade alla diskussioner om politiska prioriteringar. Ett initiativ från danska Kvinnor för fred om att tematisera militärutgifterna och att resurserna behövdes bättre på andra områden marginaliserades till exempel helt, till skillnad från vad som hände under femti-sextitalet. En lika trovärdig förklaringen riktar in sig på att rörelsen ingalunda var så ny. Diarmuid Maguire visar hur åtminstone i England och Italien rörelsens hela ledarskikt var fast knutna till strategiska allianser med parlamentariska oppositionspartier och lika oförmögna som dessa att se bortom regeringskombinationernas värld. När dessa partier släppte frågan föll också mobiliseringen samman. Någon rörelse baserad på en identitet hade inte funnits, bara en löslig koalition [26].

Åttitalets fredsmobilisering fick däremot större betydelse på andra områden.

Genom de täta kontakterna mellan västeuropeisk och östeuropeisk fredsrörelse bidrog rörelsen till att utmana kommunistpartiernas maktmonopol i Warszawapaktsländerna. Eftersom rörelsen insisterade på att både officiella partidominerade fredsorganisationer och inofficiella, ofta kristna, grupper var relevanta blev det omöjligt att marginalisera de senare. Fredsrörelserna blev organiseringsfokus för kraven på demokratisering av hela samhället, och symptomatiskt nog var det fredsrörelsen som störtade diktaturen både i Tjeckoslovakien och DDR. Fredsrörelsegrupper hade börjat växa fram i Warszawapaktsländerna från början av åttitalet med ursprung dels i vetenskapliga kretsar, dels i rörelser inspirerade av ungdomskulturen. I Polen och DDR kunde de räkna på ett passivt stöd från kyrkan som gjorde dem svåra att komma åt. I Sovjetunionen var de ytterligt marginaliserade men på grund av sitt nära samband med ungdomskulturen och på grund av det impopulära Afghanistankriget fick de snabbt en stark position så snart de styrande kretsara började finna censuren obehagligt trång. Fredsrörelseorganisationer var tillsammans med miljörörelseorganisationer de första som tilläts yttra sig systemkritiskt i Sovjetuionen. Och för många ryssar var de massmöten som organiserades kring fredsrörelsens marscher de första självstyrda politiska sammanhang de hade erfarenhet av [27].

Och genom att mobilisera mot en upprustning styrd av USA och Sovjet genom att hänvisa till en europeisk identitet bidrog rörelsen till att skapa en folklig legitimering för det europeiska borgerskapets imperiedröm EU, som mycket riktigt fick ny kraft kort därefter. Till skillnad från femti-sextitalens fredsrörelsevåg avskärmade åttitalets från världen; förklaringsmodellen var uteslutande öst-västkonflikten medan nord-sydkonflikten glömdes bort. Även detta en konsekvens av den självskapade underordningen under parlamentariska oppositionspartier.

Men det var en europeisk fredsrörelsemobilisering som redan under sjuttitalet skilde sig från mönstret, som baserades på intressen, som var framgångsrik och som fortfarande är ett inspirations- och mobiliseringscentrum för hela folkrörelsefamiljen.

År 1972 fick fåruppfödarna på Larzacplatån i södra Frankrike veta att deras bygd skulle exproprieras av militären. Istället för att sälja ut förklarade 103 bönder skriftligt att de inte skulle sälja och uppmanade till motstånd. De fick omedelbart stöd. Deras kampanj var fantasirik; de demonstrerade med sina får i Paris, de ställde upp för andra socialt betingade protestaktioner som fabriksockupationer och kärnkraftsprotester, de bjöd in till musikfestivaler, de lämnade in sina värnpliktshandlingar till myndigheterna, de ockuperade militära byggnader och förstörde exproprieringspapper -- och nio år senare gav regeringen upp. Idag hör bönderna i Larzac till de ledande i både Via Campesina och den globala rättviserörelsen, och Larzac är den plats där nationella protestaktioner brukar planeras i Frankrike [27a].

 

Intressepolitik i Syd

Som synes på figuren har alla krig under det halvsekel som kom efter det stora kriget om hegemonin 1914-45 ägt rum i systemets halvperiferi och periferi. Det hänger givetvis samman med periferiers och halvperiferiers bristande strukturella makt i världsmarknadssystemet. Det är i halv- och helperiferi som det finns minst resurser att jämna ut konflikter med, och det är i halv- och helperiferier stormakter utkämpar sina ställföreträdande konflikter. En rimlig fråga kan vara vilka fredsrörelser som har försökt minska våldsanvändningen under dessa krig och som har haft sin bas inom konfliktområdet. En rimlig fråga kan också vara i hur hög grad de har varit uttryck för det civila samhällets strävan att bevara ordnade produktiva former snarare än privilegierade medelklasspersoners strävan att bevara ett rent samvete.

De krig som utmärks på kartorna har mycket olika bakgrund och orsaker. Där finns ett stort inslag av centrummakters och lokala stormakters strävan efter kontroll -- Vietnamkriget, Algerietkriget, krigen i Angola och Mozambique, kriget i Afghanistan, Iran-Irakkriget. Där finns lokala krigsherrars strävan att vidga sin maktbas då stater faller sönder på grund av bristande resurser -- Bosnienkriget, krigen i Liberia och Sierra Leone, Tjetjenienkriget. Där finns genuina lokala centrum-periferi-konflikter -- Sudankriget, Bangladesh-kriget. Och det finns klasskonflikter som går över styr -- exempelvis det kinesiska inbördeskriget, inbördeskriget i Libanon, massakrerna i Centralamerika och Rwanda-Burundi. Blandformer förekommer givetvis och många av de uppräknade är inte renodlade.

För lokala fredsrörelser är stormaktskrig svåra att hantera -- men övriga typer av konflikter borde i princip vara möjliga att trappa ner för ett lokalt civilt samhälles aktörer.

Har detta gjorts i de sydländer där krig har rått 1945-2000?

Kanske inte oväntat tycks den konflikttyp som provocerar fram den framgångsrikaste reaktionen från det civila samhället vara den där den minsta gruppen har något intresse i konflikten, dvs den där våldet utövas av krigsherrar i syfte att bygga en egen maktbas, som då Gudsfredsrörelsen var som mest aktiv på tiohundratalet i Europa. Och liksom i Gudsfredsrörelsen tycks den mest aktiva aktören vara kyrkor, med breda intressegrupper i både avantgardistiska och stödjande roller.

I Libanon började inbördeskriget som ett majoritetsuppror mot den makthavande maronitgruppens maktmonopol, men urartade med tiden till ett alltmer militariserat allas krig mot alla, underblåst av grannstaterna. Initiativet till nedtrappning kom från den shi'itiska självhjälpsorganisationen Amal, som förutom att bygga upp en egen milis liksom alla andra (om än mer defensiv) i ett avgörande ögonblick övertygade soldaterna i övriga miliser att krig var emot deras intresse och fick dem att desertera [28].

I Liberia och Sierra Leone började våldet som strider mellan fraktioner inom den styrande eliten om de krympande resurserna i den långa lågkonjunkturens och de IMF-ålagda strukturanpassningarnas ekonomi. De olika stridande fraktionernas syften blev alltmer att tvinga folket att betala beskyddspengar och att sälja landets tillgångar till det transnationella kapitalet, snarare än att få inflytande över en allt maktlösare stat. I detta syfte använde de utarmade ungdomsgrupper som inte hade någon annan stans att ta vägen än att bli legosoldater; vissa av dessa hade också börjat sin krigspraktik som oppositionsgrupper mot eliternas egoistiska praktik.

Fredsinitiativen kom från två håll -- grannstater vars regeringar oroade sig för att kriget skulle kunna spridas, och breda fredsrörelser inom länderna [29].

Fredsrörelserna har haft tre komponenter. I båda länderna har det varit de religiösa ledarna -- kristna och muslimska -- som har spelat den främsta rollen. De har förutom sin religiösa ställning också haft prestige som ledande inom utbildning och social välfärd. Det var de religiösa ledarna som tog det första initiativet till fredssamtal i Liberia 1990 och de behöll initiativet hela nedtrappningsprocessen igenom. I Sierra Leone var det kvinnor -- småföretagare, fackaktivister och akademiker -- som tog de första initiativen 1994, men sedan de agerat massbas för grannstaternas iscensatta allmänna val tycks de ha tröttat ut sig och lämnat över rollen som fredsrörelse till de religiösa ledarna. I båda länderna har det också funnits ad hoc-grupper med blandad bakgrund som har tagit initiativ. I Liberia togs t.ex. initiativ till massdemonstrationer 1994 och 1995 av tillfälliga grupper vid tillfällen då fredsförhandlingar hade kört fast. Och i båda länderna har statssystemet -- grannstaterna -- utövat ett starkt tryck på de stridande parterna för att få dem att komma överens.

I både Liberia och Sierra Leone visar sig fredsinitiativens svaghet ganska tydligt. Vad de har strävat efter har varit slut på de direkta striderna, dvs slut på rivaliteten inom eliten. När eliten väl har kommit överens, på fredsrörelsens anstiftan, om hur den ska dela bytet har det blivit mycket svårare att agera fredsrörelse. I Liberia, där de religiösa ledarna allt mer har instisterat på någon form av rättvisa har eliterna när de väl kommit överens också kunnat enas om att utplåna fredsrörelsen med våld.

Direkta intressekonflikter förefaller vara svårare att hantera. Det förefaller finnas mindre bas eller spelrum för en fredsrörelse om det rör sig om en våldsam konflikt mellan klasser eller mellan centrum och periferi. Sådana konflikter är verkliga och berör många, och när de väl har gått så långt som till våld finns det så mycket investerat i konflikten att de som har största intreset av att trappa ner den är för få och svaga för att göra effekt. Visserligen är det sällan rationellt för direkta producenter att konflikten förs på en nivå där konfliktmetoden är dödande och förstörelse av resursbasen. Men om den part som representerar förändring av en maktbalans är stark kan massivt våld vara enda sättet att vinna för den part som representerar status quo, i synnerhet om den enda metod den har tillgång till är just våld. För en regering kan massivt våld vara enda sättet att undvika att en missgynnad provins bryter sig lös och därmed uppmuntrar andra provinser att göra detsamma och kanske beröva den hela dess skattebas, och för en kapitalfattig jordägarklass kan massivt våld vara enda sättet att hindra en jordreform som skulle göra slut på dess privilegier. En fredsrörelse har då den svåra uppgiften att blockera denna parts handlingsmöjligheter så att konflikten kan lösas på ett mindre våldsamt vis.

Och förutsättningen för detta är att det finns kategorier som utgör tredje part och vars överlevnadsmöjligheter inte är uppbundna vid att den mest våldsberoende parten vinner. Sådana tredje parter har ofta saknats eller varit svaga -- t.ex. under det kinesiska inbördeskriget eller Vietnamkriget. I Vietnam försökte t.ex. grupper av buddhister spela en medlande roll i början av sextitalet men tvingades snart att välja sida eller försvann som irrelevanta [30].

Ibland har de dock dykt upp efterhand. Inbördeskrigen i Guatemala och El Salvador började då den reformistiska stadsmedelklassen utmanade jordägarelitens maktmonopol, blev olagligförklarad och tvingades gå på skogen för att överleva. Under många år rådde en oförmedlad konflikt mellan status quo och de väpnade guerrillorna, och tredje parter hade små möjligheter att göra sig hörda.

Efterhand mötte det ständiga och med tiden allt upptrappade våldet motstånd från ett oväntat håll. I Guatemala var det delar av näringslivet som började finna militärens makt och dess våld mot den egna befolkningen alltför dyr, inte minst i termer av minskad kreditvärdighet internationellt. Sedan guerillaorganisationen URNG i början av åttitalet insett att konflikten inte kunde vinnas militärt och vädjade om en fortsättning av den med fredliga metoder var det främst företagarorganisationen CACIF som tvingade regeringen ta erbjudandet på allvar. När förhandlingarna väl hade börjat uppstod allt fler organisationer av krigsdrabbade, många under kyrkans beskydd, som tillsammans med FN-representanter och fredsrörelser i USA, riktade mot USA-regeringens inblandning, såg till att de fortsatte även då CACIF emellanåt ångrade vad det ställt till med [31].

I Colombia låg initiativet hos kyrkan. Bakgrunden till konflikten var där en kamp för jordreform som tog väpnade former redan på sextitalet. Efterhand har konflikten blivit självgenerande; såväl de väpnade grupper som från början bildats av bönder som de som bildats av jordägare har fokuserat alltmer på resurser för att hålla konflikten igång och ofta urartat till ren maffiaverksamhet med narkotikatrafik som livsnerv. Två initiativ i mitten av nittitalet, en studentdemonstration genom det våldsammaste området och ett offentligt brev från en åttaårig flicka i slummen i Medellín till sin bror, utlöste en våg av demonstrationer -- en folkomröstning för fred bland tre miljoner barn, en insamling av tio miljoner namn, samtidiga demonstrationer i flera städer med sammanlagt 13 miljoner deltagare, utropande av 'fredskommuner' vars invånare inte vill stödja någon av de våldsamma grupperna, och en rörelse bland barnen för att stoppa våldet i hemmen. I alla dessa initiativ har kyrkan varit ledande [32].

Även i Angola ligger fredsinitiativen hos kyrkor, även om det förefaller finnas ett mindre folkligt deltagande där [33].

Det finns många likheter mellan inbördeskrig och terroristiska regimer; i båda fallen handlar det om makroparasiter vars samförstånd med sin försörjningsbas är försumbart. Att försvaret mot dem har många likheter och består av breda allianser av civilsamhällesorganisationer borde inte förvåna.

Det chilenska motståndet mot diktaturen bestod till exempel först av soppköksverksamheter i slumstäderna och samordnades först inom kyrkan, som från slutet av sjuttitalet bildade en särorganisation, Vicaría de la solidaridad, för att stödja oppositionella och ge plats för dem att möts i kyrkobyggnaderna. När Koppararbetarförbundet inbjöd till den första nationella protestdagen i maj 1983 fanns det ett brett nätverk som kunde svara [34]. På motsvarande sätt samordnades revolutionerna mot Somoza i Nicaragua och Marcos i Filippinerna av mycket breda grupperingar av kyrkor, arbetsgivarorganisationer, fackföreningar och gerillaorganisationer som hade framgång när de kunde vädja till officersgrupper inom armén -- men detta inträffade naturligtvis först när regimernas parasitära terrorism började riktas även mot över- och medelklassen [35].

Frånvaron av fredsrörelser med egen identitet i systemperiferins länder visas kanske mest slående i Indien, det land som har bidragit så mycket till centrumländers fredsrörelsers identiteter.

Den gandhianska traditionen har bidragit till mycken folkrörelsekultur i Indien efter 1945. Men det har gällt försvar av resursbasen, kamp för jordreform och inte minst försvar för daliternas intressen. Den största gandhianska folkrörelsemobiliseringen efter självständigheten inträffade 1974-1977; det började som en proteströrelse mot höjningar av priser på nödvändighetsvaror, fortsatte som en rörelse mot korruptionen inom politiken och slutade -- när regeringen försökte skydda sig med ett undantagstillstånd -- med motstånd mot detta [36]. Men frågor som motstånd mot Indiens ständiga politiska våld eller för den delen krigen mot Pakistan har alltid fört en mycket undanskymd tillvaro om de ens har funnits. Beteckningen 'fredsrörelse' i indiskt språkbruk betecknar bara en folkrörelse som arbetar med fredliga medel.

*

När USA angrep Irak 2003 utlöstes den största fredsrörelsemobiliseringen någonsin; ca 15 miljoner människor världen över demonstrerade på gatorna mot angreppet [37]. Sedan sjönk mobiliseringen ögonblickligen tillbaka till nästan ingenting.

Bristerna i alla fredsrörelsemobiliseringar är likartade. Eftersom de sällan bärs upp av bestämda kategorier är deras nätverk svaga och glesa. Om våldet har utlösts av en lokal makroparasit är det oftast som en del av en process där inte våldet i sig själv står i fokus; våldet har uppstått i en konflikt om försörjningsresurser och eventuella fredsrörelser är små och svaga jämfört med de parter som är indragna i konflikten, åtminstone i början. Om våldet har utlösts i global skala, som i Irakkriget, är de drabbades enda sätt att värna sig det antikoloniala motståndet, i våldsam eller fredlig form, medan folk i makroparasitens närhet, som skulle ha råd att bära upp en fredsrörelse, sällan drabbas av våldet och har ett svagt intresse av att delta i en uthållig folkrörelse. Och i den mån de har försökt kompensera det svaga intresset med starka ideologier har de slitits mellan å ena sidan isolering i den egna kulturen och å andra sidan tillit till paternalistiska lösningar -- tro på kungen under medeltiden, tro på FN eller Nato idag.

Ändå bör man akta sig för att avskriva fredsrörelser som futila.

I lokala konflikter kan de krafter som kan bära upp en fredsrörelse vara svaga i ett inledningsskede men stärkas efterhand, sedan den våldsamma konfliktens destruktivitet bevisas handgripligt -- det var vad som hände i Guatemala, Liberia, Sierra Leone och Somalia. Säkert kommer till och med de nu svaga fredsrörelsena i Palestina/Israel att stärkas då USA inte längre anser sig ha råd att betala den ena partens våld och konflikten verkligen blir lokal [38].

Och i globala konflikter visar rörelsen mot Vietnamkriget att fredsrörelser kan vara verksamma om de ingår som en del i en allmän systemkritisk rörelse mot den härskande makten. Även exempelvis mobiliseringen mot Irakkriget kan växa som den del av en generell, intressemotiverad mobilisering mot centrumländernas övervåld och Washingtonsamförståndets globala förstörelse av allmänningarna, se Kapitel 10.

 

 

Försvaret av resursbasen

Ett annat tema för generella civilsamhällesrörelser som fått bred spridning främst under den långa högkonjunkturen efter 1945 är försvaret av resursbasen, eller miljörörelser. Miljörörelser försvarar resursbasen mot ekonomiskt eller politiskt betingad exploatering eller skövling, en skövling som kan ta sig många olika former.

Lokal skövling och överexploatering är givetvis en gammal företeelse. Städer har exempelvis ända till nutiden varit beroende av kontinuerlig invandring för att ersätta dem som dog på grund av de ohygieniska förhållandena. De antika imperierna skövlade sina skogar för att bygga krigsflottor vilket ledde till att deras odlingsjord spolades ut i havet. Nuvarande Irak och Pakistan har upprepade gånger försaltats av opålitliga bevattningsanläggningar, med början redan i antik tid. Utan tvivel har också överexploatering av jordbruk förekommit av och till utan att avsätta några spår av folkrörelsemobiliseringar [39].

Men sådana katastrofer gav såvitt känt aldrig upphov till folklig försvarsmobilisering. Städernas problem var rimligen alltför lätta att dra sig undan i den lantligt dominerade förindustriella världen, medan försaltning var alltför långsam och dessutom ett tillstånd som inte drabbade särskilt brett i världen.

Skogsskövling kan däremot ses som det första miljöproblemet som diskuterades just som ett miljöproblem, även det diskuterades i en snäv elitmiljö. Karakteristiskt nog var det när de europeiska kolonialmakterna kalavverkade skog för att anlägga plantager på tropiska öar som debatten tog fart; aktörer var lojala kolonialtjänstemän som befarade ekologiska katastrofer och minskad ekonomisk avkastning, och resultatet blev att alla europeiska stater med självaktning satte av reservat, bland annat med baktanken att garantera tillgång till virke för sina krigsflottor. Karakteristiskt nog gav det elitistiska angreppssättet också upphov till våldsamma konflikter mellan staterna och de bönder som alltid hade utnyttjat skogarna som betesmark och källor till husbehovsvirke och nu förbjöds göra detta. I exempelvis Indien ser man dessa bönders försvar mot staters miljöpolitik som miljörörelsens sanna föregångare [40].

Ändå var det just reservat som sågs som lösningen när en mer allmän diskussion om miljöproblem satte igång i mitten av artonhundratalet. Bakgrunden var förstås att den industriella produktion som hade fått fart ordentligt ungefär vid den tiden drog in mycket större del av det ekologiska kretsloppet i det ekonomiska än tidigare ekonomier hade gjort, och orsaken till att man fastnade för reservat för en annars ohejdad praktik var kanske att diskussionen först kom igång i kretsar vars intressen var direkt kopplade till industrin, i Englands industriella medelklass med visst tillskott från aristokratiska jordägare, med klassbröder i andra centrumländer tätt i hälarna. Förutom hotad landsbygd gällde skyddet vilda djur -- den första miljöaktionen i dessa kretsar ägde rum i början av 1860-talet och gällde att få stopp på jakt av fåglar för att göra plymer till damhattar och det var damerna själva som var de aktiva. Världens första miljöorganisation bildades 19.7.1865, intressant nog med namnet Commons Preservation Society eller Föreningen för bevarande av allmänningarna. Fokus var vildmarken, till människan, tätbygden och staden var man närmast fientlig [41].

Parallellt var arbetarnas fackföreningar tidigt intresserade av "sunda verkstäder" som Stockholms Fackliga Centralkommitté uttryckte det i punkt 2 i sin programskrift från 1883 [42], och ibland kunde intressena mötas i ett gemensamt engagemang för hälsosammare livsvillkor. McNeill berättar hur städer alltmer försågs med vattenledningar och höga skorstenar som visserligen dumpade problemen någon annanstans men i alla fall förbättrade folkmajoritetens hälsa, något som blev ett överordnat intresse för den breda folkrörelsefamiljen för nästan hundra år framåt. Det kunde ta sig uttryck i krav gemensamt med arbetarrörelsen på begränsad arbetstid, det kunde ta sig uttryck i krav på skattesubventionerad hälsovård och vatten- och avloppsrening.

Det kunde också ta sig uttryck i misstänksamhet mot den industriellt massfabricerade maten. Konsumentkooperationen hade tidigt engagerat sig för "oförfalskade varor" men lät det stanna vid detta. Mindre grupper i Nordvästeuropa och Nordamerika kopplade samman ett motstånd mot industriell matframställning och kemisk medicin med naturdyrkan och vegetarianism och i synnerhet i Tyskland med motstånd mot den borgerliga kulturen. Programmet tilltalade delar av medelklassens generella folkrörelsekultur, men i Tyskland appellerade det också till de ärkekonservativa godsägarna runt Bund der Landwirte -- se kapitel 7 -- som en kulturell korsett gentemot industriborgerskapets växande makt [43].

Så stod det när den långa högkonjunkturen efter 1945 -- den Kondratievvåg som byggde på bilen och på masskonsumtion -- orsakade en ödeläggelse i masskala som och för första gången tvingade fram en massmobilisering till resursbasens försvar och etablerade begreppet miljö i språket.

Vad var det då som inträffade efter 1945? Framför allt har man pekat på två omständigheter.

• Dels den kraftigt ökade produktionen, eller med ett i sammanhanget mer relevant språkbruk kraftigt ökade ianspråktagandet av biologiska kretslopp i det ekonomiska. Efterkrigstidens ackumulations- och integrationsmodell med massproduktion för masskonsumtion gjorde det möjligt att tiodubbla världens energiförbrukning på tjugofem år.

• Dels de syntetiska, svårnedbrytbara ämnen som alltmer började tas ibruk vid den här tiden. Oftast var dessa motiverade av ekonomi, men stundom var de, som i fallen DDT och CFC, motiverade av hälsoskäl, varför man kan påstå att efterkrigstidens miljöproblem delvis var en följd av framgångar för förkrigstidens miljörörelse [44].

Men det går också att se andra orsaker, inte minst vissa organisatoriska drag hos världsmarknadssystemet, som skapar goda betingelser för miljöförstöring.

• Systemet bygger på konkurrens, vilket tvingar exploatörer att bortse från den långsiktiga hållbarheten och bara ta hänsyn till exploateringens kortsiktiga lönsamhet, under hot att annars bli utslagna av mer ekonomiska exploatörer.

• Systemet bygger på globalisering av produktionsprocesser, vilket gör expolatörerna oberoende av de lokala produktionsprocessernas långsiktiga vidmakthållande samtidigt som det gör dem okänsliga för lokalsamhällenas protester mot överexploatering.

• Systemet bygger på alla värdens ekvivalens eller utbytbarhet, dvs oförmåga att skilja mellan nödvändiga och frivola behov. Detta leder till att ett frivolt behov, t.ex. överklassens behov av en modebetonad lyxprodukt, lätt kan slå ut en lokalbefolknings eller ett ekosystems långsiktiga överlevnad utan annan legitimisering än att den kan betala för det.

• Systemet bygger på romersk rätt, dvs att privat egendom har ett mycket starkare rättsligt skydd än en allmänning, varför i en konflikt den privata egendomen i princip alltid vinner om inte politiskt stöd mobiliseras för allmänningens sak.

• Den inom världsmarknadssystemet högst värderade typen av kunskap, den s.k. vetenskapen, har av tradition alltid varit segmenterad och reduktionistisk och bortsett från ett segments påverkan på andra segment och på helheten. Om man så vill kan man se detta som den ideologiska sidan av den romerska rättens betoning av privategendom på allmänningens bekostnad [45].

Den första massmobiliseringen mot ett miljöhot under efterkrigstiden var kärnvapenmotståndet, vars mobiliseringsgrund var motståndet mot radioaktiva ämnen i atmosfären, se kapitlet Medelklassradikalism i systemcentrum ovan. Det var en typ av skövling som var omöjlig att komma åt med reservat och som för alltid förändrade synen på miljöhot. När vetenskapliga belägg började spridas i början av sextitalet för olika syntetiska ämnens spridning i kretsloppen fanns det därför en beredskap att ta emot dem långt utanför de akademiska kretsarna. Intressant nog rapporterades olika spridningseffekter ungefär samtidigt; internationellt brukar det anses att DDT spelade rollen av väckarklocka, i Sverige var det kvicksilver.

Medan de vetenskapliga larmrapporterna snabbt etablerade en kritisk hegemoni organiserade sig en flora av lokala medborgargrupper till lokalsamhällets försvar över hela systemcentrum. Ty detta var under folkrörelseuppsvinget mellan 1965 och 1973; den etablerade systemmakten var hårt ansatt av antikoloniala självständighetsrörelser, bonderörelser för jordreform och fordistisk arbetarkamp, och förändringar verkade vara lätta att uppnå.

De miljöfrågor som de första striderna stod kring var lokala. De rörde industriutsläpp, kraftverksdammar och inte minst motorvägar [46], och de drevs av lokala 'aktionsgrupper' eller 'medborgargrupper' som uppfattade sig som lokala offer för exploatörers vinstlystnad eller byråkratiska övergrepp. De agerade i lokalsamhällets namn [47].

Hur detta fungerade kan man se på nära håll i McKeans beskrivning av den japanska miljörörelsen. Japan hade avancerat till systemcentrum under nittonhundratalet genom en aggressiv statsunderstödd industrialisering, vars kostnader lades på naturen och de direkta producenterna. Att klaga ansågs länge opatriotiskt, men i samband med fyra stora förgiftningsskandaler uppstod en effektiv miljörörelse som kopplade rättegångar och krav på skadestånd med politiska kampanjer för stöd till lokalsamhället och stöd till politiska oppositionspartier av alla färger.

Även i Västtyskland togs de viktigaste miljöpolitiska initiativen av lokala stadsdelsgrupper, så kallade medborgarinitiativ. De hade utgått från medelklassdominerade stadsdelsföreningar vars bas hade breddats under sextitalet, i protest mot den tyska politikens ensidiga inriktning på industriell tillväxt och negligerande av sociala behov. Efterhand flyttades fokus från bostäder och hälsovård till industriutsläpp och trafik.

En annan aktör som fick förnyad livskraft under de nya betingelserna var de naturskyddskretsar som hade agerat under artonhundratalet. Socialt sett var det ungefär samma folk som då, och intresset likaså, dvs orörd vildmark. Dessa grupperingar var starkast i USA och Storbritannien och dominerade där länge debatten i frågan. De tog i första hand strid om vattenkraftverk som hotade den orörda naturen och kunde vinna en del segrar. Även i Norden var vattenkraftverk en tidig stridsfråga men huvudaktörerna där var lokalbefolkningen som såg sina materiella intressen hotade i lika hög grad som naturen.

En tredje aktör fanns också: medelklassens ungdomskultur, som kunde peka på förstörelsen av naturen som en följd av vuxenvärldens materialistiska konsumtionssamhälle. Den tendensen var till en början förmodligen starkast i Danmark, men spelade efter några år en viktig roll åtminstone i Västeuropa.

De nationella traditionerna skilde sig åt, i första hand i ett avseende. Den japanska och tyska miljörörelsen betonade mycket starkt att miljöförstörande projekt skadade vanligt folk till fördel för olika eliter. De hade, åtminstone på kort sikt, stor framgång; Japan förvandlades på kort tid till ett miljöpolitiskt föredöme, åtminstone på hemmaplan. I den amerikanska och engelska miljörörelsen utgick man mer, i artonhundratalets reservatrörelses anda, från att det var människorna som hotade naturen; de hade föga framgång på kort sikt och provocerade åtminstone i det amerikanska fallet med tiden en våldsam motreaktion [48]. Vanligen fanns en spänning mellan dessa båda synsätt; efterhand som miljöerna i industricentrum förbättrades, bland annat genom att giftkällorna flyttades till Syd, tenderade det klasslöst människofientliga synsättet att ta överhanden och miljörörelsemobiliseringen ebbade ut.

Denna tidiga miljörörelsevåg fick en sorts sammanfattning i FNs miljökonferens i Stockholm 1972, då staternas representanter utmanades både av ett halvofficiellt miljörörelseforum och den lokala folk-rörelsescenen. Systemeliterna tvingades här överge sina försök att skylla miljökrisen på de fattigas stora barnkullar och tvingades därtill behandla USAs krigföring i Vietnam som ett miljöproblem. Däremot fick konferensen inga omedelbara konsekvenser för miljörörelsernas utveckling [49].

Den fråga som gjorde den nya miljörörelsen till en massrörelse i industriländerna var istället kärnkraften [50].

Kärnkraft var från början en biprodukt från kärnvapenproduktionen och hade under femti- och sextitalen ärvt dennas status som teknologisk spjutspets, som ett slags kompromiss mellan fredsrörelse och statsledningar. År 1973 hade de flesta industristater stora kärnkraftsprogram igång och med OPECs oljeprishöjningar detta år fick dessa program hög prioritet. Kärnkraftssatsningarna innebar etablering av tvivelaktiga industrikomplex på nya orter med välorganiserade lokalsamhällen, och över hela systemcentrum bildades, på beprövat miljörörelsemaner, lokala aktionsgrupper för att värna lokalsamhällets integritet och resursbas.

Det som skilde kärnkraftsmotståndet från tidigare lokala miljögrupper var att det kunde organisera sig nationellt och globalt, med grund i en väletablerad identitet och med ett utvecklat språk. Till en del var det en tids- och mognadsfråga inom miljörörelsetemat, men till en del berodde det också på att frågan var så stor. Protesterna gällde inte längre enstaka miljöförstörande fabriker eller projekt, de gällde det största och mest centrala industripolitiska projektet över huvud taget i hela systemcentrum. Aktörerna var inte längre bara spridda lokalsamhällen utan dessa förenades av den systemkritiska ungdomskulturen, som hade förvärvat åtskillig politisk kompetens sedan den miss-lyckats med att ge vägledning åt sextitalets amerikanska antikrigsrörelse. Deras grundhållningar -- försvar av lokala livssfärer mot de byråkratiska eliterna, respektive motstånd mot den fordistiska konsumtionskulturen i det utopiska kollektivets namn -- skulle i inte så ringa utsträckning förenas inom rörelsen.

Spänningen mellan de båda kategorierna, och förmågan på ömse sidor att hantera den, skulle också i viss utsträckning avgöra rörelsens framgång.

Utlösande för bredden i rörelsen var den svenska riksdagens beslut år 1973 att uppskjuta kärnkraftsprogrammet, ett beslut som blivit nödvändigt sedan flera lokalsamhällen med stöd av det specifikt svenska kommunala planmonopolet vägrat acceptera kärnkraftsanläggningar. Detta beslut fick enligt Björn Eriksson till resultat att ett generellt motstånd mot hela kärnkraftsprojektet och inte bara specifika ingående delprojekt för första gången framstod som legitimt, inte bara i Sverige [51].

Emellertid togs de första stegen till nationell motståndssamordning i Frankrike, det land som hade det mest långtgående kärkraftsprogrammet. Där beslutade fackföreningscentralen CFDT att stödja de lokala protesterna redan 1974, och storstädernas ungdomsrörelser anslöt sig helhjärtat till dem genom att organisera massdemonstrationer. Men det lovande motståndet bröts 1977 på grund av oförmåga att kommunicera mellan de deltagande parterna. När det lokala motståndet mot en planerad reaktor i Malville i Val d'Isère stod på sin höjdpunkt organiserade den nationella systemkritiska ungdomskulturen en massdemonstration mot reaktorplanerna vars dominerande budskap kom att bli "våld eller inte våld är upp till varje deltagare individuellt". Lokalsamhället vägrade stödja denna politiskt innehållslösa demonstration som polisen därför lätt kunde slå ner, med våld. Förtroendet kunde sedan aldrig byggas upp igen, och Frankrike har fortfarande världens mest långtgående kärnkraftsprogram.

Större framgång hade kärnkraftsmotståndet i Sverige. Där hade som nämnts de lokala motstånden mot nya etableringar segrat redan 1973 och stridsfrågan blev därför hela programmets existens. Utan någon stark organisering och huvudsakligen samordnad av årliga demonstrationer mot kärnkraftverket i Barsebäck kunde rörelsen hålla liv i frågan utan att föra den till något avgörande, förrän den 1978 började driva krav på folkomröstning, ett krav som visade sig ha så stark förankring att alla politiska partier inte bara accepterade det utan också vägrade ställa upp för det ursprungliga programmet. Miljörörelsen förlorade som bekant omröstningen, enligt sin egen analys för att den alltför osjälvständigt lät sig domineras av de kärnkraftskritiska partiernas taktiska överväganden, men den stora utbyggnaden stoppades.

Störst genomslag fick rörelsen i det dåvarande Västtyskland. Där fanns inget kommunalt planmonopol, och motstånd mot nya förläggningar bar upp mobiliseringarna till slutet. Den tyska rörelsen klarade mycket bättre än den franska av att överbrygga kulturskillnader mellan lokala motstånd, ibland bestående av mycket konservativa bönder, och storstädernas systemkritiska ungdomskulturer. Inte sällan hjälptes de åt med våldsamma, lagstridiga aktioner.

Bönderna i Wyhl i södra Baden satte mönster när de i februari 1975 ockuperade den tomt myndigheterna hade tänkt bygga en reaktor på. Efterhand fick de hjälp av ungdomar från näraliggande städer. Runt platsen, som avhystes och återockuperades flera gånger, byggdes det upp en motståndsby med bland annat en folkhögskola där bönderna återupptäckte sina traditioner från femtonhundratalets bondeuppror.

Rörelsens fortsatta dynamik bestod i demonstrationer och ocku-pationer av nya reaktorbyggen och andra kärnkraftsanläggningar -- Brokdorf nära Hamburg från 1976, Gorleben, Grohnde och Kalkar från 1977, och det bayerska Wackersdorf från 1978. Fokus på ockupationer, oftast genomförda av huvudsakligen icke-ortsbor, tenderade att polarisera rörelsen. För en del blev konfrontationerna med en allt mer repressiv stat ett självändamål. För andra blev fredlig infiltration i statsstrukturerna genom "gröna partier" ett lika stort självändamål. Det som ändå höll ihop rörelsen var att lokalbefolkningar ibland kunde gripa in i processen och ta över hegemonin i rörelsen igen, mest påtagligt när bönderna i Gorleben-området ockuperade provborrningarna för det nya kärnavfallslagret där 1979, hällde svinskit över verksamheten och gav upphov till den "fria republiken Wendland".

I skuggan av kärnkraftsmotståndet blev den tyska miljörörelsen den mest dynamiska i världen under sjuttitalet. Dess ockupationsstrategi riktades också mot flygfältsutbyggnader som i Frankfurt och mot bristen på bostäder, mest utbrett i Berlin. En antikommersiell motkultur spred sig lång utöver ungdomsgenerationen och tog sig uttryck i uppsving både för kooperativ produktion [52] och hemvävt.

Det tyska kärnkraftsmotståndet blev hyggligt framgångsrik. Av över hundra kärnkraftsanläggningar kunde bara knappt tjugo byggas. Och kärnkraftsmotståndet globalt ledde till att kärnkraftsindustrin stagnerade efter 1980.

Men även miljörörelsen stagnerade efter 1980. Delvis som följd av kärnkraftshotets avbleknande, och delvis som följd av att även annan miljökamp varit kortsiktigt framgångsrik -- många industriutsläpp hade flyttats till Sydländer eller spritts ut i atmosfären med höga skorstenar. Och delvis som en följd av att fokus skiftade. På samma sätt som mycket av bas, språk, energi, traditioner och organiseringsmönster i miljörörelsen hade kommit från femti- och sextitalens kärnvapen- och krigsmotstånd togs de nu i anspråk i åttitalets kärnvapenmotstånd. För rörelsebasen var inte värnet av resursbasen ett uteslutande intresse, det var värnet om civilsamhället och dess 'allmänningar' som var kärnan. Istället togs miljöfrågan i systemcentrum alltmer över av professionella NGOer och lika professionella politiska miljöpartier vars intresse för massmobilisering var minimalt. Ansvaret för resursbasen togs istället över, om man kan säga så, av rörelser i systemperiferierna.

Det kan vara åskådligt att skilja mellan periferier och halvperiferier, eftersom teman och fokus skiljer sig åt en del.

Halvperiferier är områden som i viss mån fungerar som periferier i förhållande till centrum och som centrum i förhållande till periferierna. I praktiken betyder det att halvperiferier är sådana områden som får ta emot föråldrad industriell teknologi när den inte längre kan bära sig med de höga kostnader för sociallöner som råder i systemcentrum. Miljörörelre i halvperiferierna innebär därför i stor utsträckning att försvara sig mot hänsynslös industrialisering [53].

Detta var fokus i exempelvis Sovjetunionen, vars nationella utvecklingsprojekt inte bara finansierades med utsugning av bönderna utan också av att resursbasens värde sattes till noll och följaktligen kunde skövlas fritt.

Även i Sovjetunionen legitimerades miljökritiken av att den först restes av tekniker, exempelvis beträffande pappersindustrins förorening av Bajkalsjön eller det gigantiska sibiriska flodvändningsprojektets möjliga påverkan på klimatet. Men det var först när regeringen börjat tillåta folklig medverkan från och med 1985 som lokala miljögrupper uppstod med syfte att minska industriutsläpp. Till skillnad mot Västeuropa dominerades dock dessa grupper i början av akademiker vars yrkesinriktning gav dem karriärintressen i frågan, och fokus lades på att stänga förorenande verksamhet helt, vilket sällan hade någon framgång. Men efterhand framstod miljöfrågan genom sin självklarhet som oemotståndlig för alla som ville förändringar i samhället -- så oemotståndlig att vad som skulle ha kunnat bli en miljörörelse dränktes av skuggrörelsen: runt sovjetmodellens fall var samtliga i oppositionen ekologister, även Gorbatjov profilerade sig internationellt i frågan, och utrymmet för en självständig folkrörelse försvann. Med den ekonomiska kollapsen 1991-94 och det nationella utvecklingsprojektets slut fick ryssarna annat att tänka på, även om skövlingen är värre än någonsin.

I Centraleuropa var förutsättningarna lite bättre; där tjänade ofta miljömobiliseringar som generell opposition mot den sovjetiska ackumulationsmodellen och den ryska överhögheten. I Bulgarien fokuserades motståndet mot kommunistpartiets diktatur på motstånd mot ett kärnkraftverk som genom skickligt taktiskt spel kunde organiseras helt öppet, i Estland organiserades självständighetsrörelsen runt motstånd mot en ödeläggande oljeskifferexploatering, i DDR, Polen och Tjeckoslovakien kom stora delar av den demokratiska oppositionen från mobiliseringar för alternativ till den luft- och vattenfördärvande kolekonomin. I Centraleuropa var rörelserna mer demokratiskt organiserade, även där innebar sovjetsystemets fall ett avbräck för miljörörelserna om än inte samma kollaps [54].

De första miljöprotesterna i Brasilien gällde utsläpp från en norskägd pappersindustri i Pôrto Alegre 1972. På samma vis som miljörörelsen i Ryssland kunde aktionsgruppen AGAPAN paradoxalt vinna legal status och vissa framgångar genom att under hård diktatur rikta kritik mot tekniska ofullkomligheter i regimens kärnprojekt: världsmarknadsklättring genom forcerad industrialisering. Ungefär samtidigt började i São Paulo en grupp protestera mot industriutsläpp och växte så småningom till en delstatsorganisation med ett trettital lokalgrupper. De brasilianska rörelserna dominerades av stadsmedelklass och räckvidden var i början inte stor.

Inte mycket litteratur finns om miljörörelsemobiliseringar i systemperiferierna, med undantag för vissa ganska slumpmässigt uppmärksammade. Dock finns sammanställningar för Indien, som i och för sig inte är ett helt typiskt land [55].

Fokus för miljöprotester i systemperiferin har varit motstånd mot förstörelse av resursbasen, och drivande aktörer har varit bönder vars överlevnadsmöjligheter har hotats av kapitalstarka gruppers, inklusive staters, rovdrift.

Ett sådant fokus är skogsavverkning. Kolonialväldena exproprierade skog som inte hade individuella ägare och avsatte dem som statsreservat, ett förhållande som består. Bönder hade hela tiden gjort motstånd mot detta eftersom det berövade dem värdefulla resurser, men det var först sedan staterna börjat utnyttja reservaten till virkesexport, gärna i transnationella skogsbolags regi, som böndernas självförsvar blev 'miljörörelser'. Motstånd mot teakplantager spelade en roll t.ex. i bonderörelsen i Jharkhand på sjuttitalet som ett tema bland många andra, men det var Chipko-rörelsen i det bergiga Garwhal i Nordindien som lyfte fram bevarandet av skogen till huvudtema och fick genomslag internationellt. Bakgrunden var de allt värre översvämningarna under sexti- och sjuttitalen som kunde kopplas till kalhyggen längs bergssidorna; när regeringen förbjöd bönderna att utnyttja virke till husbehov samtidigt som den arrenderade ut skogsmark till exportskogsbruket började bönderna handgripligt hindra skogsarbetare att fälla träd 1974 genom att ställa sig i vägen för sågarna. Olika lokala strömningar deltog i kampanjerna men gandhianer fick ett övertag; de hade varit starka i området sen självständighetsrörelsen och tematiserade kampanjen som självhushåll mot kommersialism vilket påverkade de andra bonderörelser mot kommersiellt skogsbruk över hela Indien. Rörelserna smälte samman i den framgångsrika landsomfattande kampanjen mot den föreslagna nya skogsbrukslagen 1984. Därefter har avverkningsmotstånd spritt sig exempelvis till Malaysia och till Thailand där bönder angriper eucalyptusplantager både juridiskt och handgripligt [56].

Ett annat fokus har varit motstånd mot dammbyggen, dessa "den moderna tidens tempel" som Nehru kallade dem utan spår av ironi. Varje dammbygge kräver avhysning av dem som bor i det översvämmade området, och tidiga damm-motstånd handlade främst om dessas rätt. Men dammar orsakar också lätt försaltning, försumpning och andra svårigheter för jordbruket. Kamp runt sådana frågor var ursprunget till Karnatakas starka bonderörelse och liknande mobiliseringar skedde till exempel i Thailand.

Fiskare har också mobilierat mot industriell rovdrift. Den mest berömda kampanjen drevs av Keralas Fiskarförbund under åttitalet mot industrilandstrålare som tömde deras traditionella fiskevatten så effektivt att fisken inte återvände. Organisationen växte ur ett befrielseteologiskt projekt från sextitalet.

Det anmärkningsvärda med dessa mobiliseringar är att de har bestått av människor som har värnat om sitt livsuppehälle som bönder, samtidigt som de har förmått generalisera kritiken mot utvecklingen och mot världsordningen. Som naturens/resursbasens fiende har man pekat ut kommersialiseringen, de transnationella företagen och deras köpta anhängare i det egna landets elit, eller de rikas konsumtion. Den klyfta mellan försvar av vardagens allmänningar och av "naturen" eller "planeten" som man kan se i Nords miljörörelse har inte spelat någon större roll i Syd. Främst därför att Syds miljörörelse inte har organiserats som 'miljöorganisationer' med behov av nischideologi, utan som fackliga eller kooperativa rörelser vars främsta intresse har varit medlemmarnas överlevnad.

Emellertid var det inte en kumulativ effekt av många lokala miljögrupper som skulle placera Syds miljörörelse i ledningen för det globala försvaret av miljön; det var en samordnad kampanj mot världens kanske största enskilda skövlare, Världsbanken. Världsbanken hade grundats efter kriget för att finansiera återuppbyggnaden av Europa men förvandlades snart till ledande global finansiär för storskaliga utvecklingsprojekt i Syd [57].

Som sådan tog den snart initiativ som gick utöver vad eventuella lokala exploatörer hade tänkt sig och blev tillika ledande global företrädare för efterkrigstidens utvecklingsdespotism -- 'utveckling' som metafor, ideologi och systemkrav snarare än i någon mening högre levnadsstandard för majoriteten (se kapitel 2). I början av åttitalet hade tillräckligt många humanitära katastrofer samlats i Världsbankens spår i form av massdeporteringar, skogsskövlingar, försumpningar och försaltningar att globala humanitära organisationer och miljö-NGOer med viss framgång kunde vädja till konservativa nordamerikanska politiker om att skära ner skatteanslagen.

Effektiv blev dock kampanjen mot Världsbanken först med två stora sydmobiliseringar.

Den första var kampanjen mot det brasilianska Polonoroesteprojektet. Detta innebar exploatering av stora områden i Amazonas och hade initierats av militärregimen som ett sätt att bli av med avhysta småbönder som uppfattades som ett politiskt hot så länge de fanns kvar i Brasiliens centrum. Exploateringen hotade både indianer och gummitappare, seringueiros, en tredjedels miljon ofta svårt skuldatta människor som levde av att sälja rågummisaft till uppköpare. Seringueiros hade börjat organisera sig fackligt, inspirerade av befrielseteologi under sjuttitalet, och under åttitalet började de samarbeta med Brasiliens militanta arbetarrörelse, med miljöorganisationer och med indianer för att rädda skogen, samtidigt som de handgripligt stoppade avverkningar genom att ställa sig i vägen för sågarna. Motståndet organiserades också globalt tillsammans med lokalbefolkning på norra Borneo i Rain Forest Action och slöt avtal med städer i främst Tyskland om att gemensamt värna om skogen genom att iaktta strikta kriterier vid uppköp av träprodukter i början av nittitalet.

Den andra mobiliseringen var kampanjen mot uppdämningen av Narmadafloden i Maharashtra i Indien. Där hotades 300.000 bönder av avhysning för att stadsborna skulle få elektricitet genom Indiens största och mest prestigeladdade 'utvecklingsprojekt', och bönderna började organisera sig i mitten av åttitalet. I början var det främst marginaliserade daliter som deltog i rörelsen, i samarbete med eller ofta organiserade av gandhianska aktivister ur stadsmedelklassen, och deras inflytande var ringa trots dramatiska vädjanden till allmänheten i form av mass-självmordshot. Emellertid formulerade en del av de avhysningshotade bönderna i samarbete med Maharashtras bonderörelse samtidigt en ny politik på temat bondekontroll av resurserna, vilket mötte stark appell i hela Indien åren runt 1990, se vidare kapitel 7 [58]. Därefter har de på samma sätt som hela bonderörelsen delvis trängts tillbaka av stadsmedelklassens hindufundamentalistiska mobilisering men ändå bibehållit sin förmåga att ockupera byggplatser och avskräcka utländska finansiärer [59].

I slutat av åttitalet, då kapprustningen hade blivit mindre aktuell återkom miljöfrågorna som ett fokus för den breda rörelsen för civilsamhällets allmänningar i systemcentrum. Mobiliseringen var grundare än i början av sjuttitalet, eftersom de elitistiska organiseringsformerna i NGOer och partier under tiden hade blivit så starka, och berörde främst ungdomar. Bärande frågor var till en början luftföroreningarna, skogsdöden och trafiken; dessa bands samman av mobiliseringar som European Youth Forest Action, EYFA, en rörelse som startades av Miljöförbundet och Fältbiologerna i Sverige och blev den första stora organisering som omfattade grupper i både Öst- och Västeuropa. EYFA uttryckte sig genom sommarläger och kampanjer mot industriutsläpp och motorvägsbyggen, men också mot Världsbankens utvecklingsprojekt [60].

Dessa tre mobiliseringar lyckades tillsammans, genom att brännmärka den utvecklingsmodell Världsbanken representerade, för en tid utöva ett visst hot mot kapitalackumulationens legitimitet. Tillräckligt stort för att den globala makteliten skulle se sig tvungen att försöka integrera miljökritiken på samma sätt som den förut hade integrerat jordreformrörelsens kritik -- omdefiniering av miljöhoten till en teknisk fråga, samt kooptering av så många miljö-NGOer som var praktiskt möjligt in i en topptung förhandlingsapparat utan mål. Det senare var lätt, eftersom få av dem hade sett sitt arbete som kopplat till någon form av folklig rörelse [61].

Under nittitalet har denna motstrategi delvis fungerat väl. Miljötemat har förskjutits ur fokus och de åtaganden staterna tvingades göra runt 1990 har i stort sett aldrig infriats. Å andra sidan koopterades aldrig Sydrörelserna. Deras hegemoni inom miljörörelsefamiljen har bäddat för att frågor om hot mot resursbasen alltmer tas upp i ett mycket bredare sammanhang, som en av de många allmänningar som hotas av Washingtonsamförståndet och dess tvång till kommersialisering och företagsstyrd "global management". Till mobiliseringen mot detta återkommer vi i Kapitel 10.

 

Försvaret av allmänningarna

 

Fredsrörelser och miljörörelser är två teman för allmänningsförsvar som på gott och ont har lyckats etablera en tydlig lätt igenkännlig egen identitet som är oberoende av tid och rum. Men vid sidan av dem har en rad lokala och tillfälliga folkrörelser försvarat allmänningar, utan att vare sig de själva eller omgivningen uppfattat dem som en del av något större projekt. Möjligen har de ibland uppfattats som till exempel arbetarrörelse, nationell rörelse eller kanske minoritetsrörelse [62]. För faktum är att mycket av det hävdande av kategoriintressen som brukar kallas arbetarrörelser, nationella rörelser och minoritetsrörelser av olika slag har bestått av värn av allmänningar som inte uteslutande har nyttjats av kategorin i fråga, utan varit en angelägenhet för hela det civila samhälle som kategorin har varit en del av.

Vad är det för allmänningar som försvaras? Och vad är, närmare besett, en allmänning?

I Kapitel 1 hävdar jag att det finns tre sätt att fördela nyttigheter i ett samhälle -- marknad, omfördelning och ömsesidighet. Marknad är att varor och tjänster byts mot likvärdigheter, oftast pengar. Omfördelning är att varor och tjänster samlas upp av ett centrum och delas ut efter en i förväg bestämd norm. Ömsesidighet är att var och en ger och tar emot varor och tjänster för att kulturen och/eller den spontana sociala responsiviteten säger att man så ska göra.

Allmänningen är den sfär för utbyte där ömsesidighet och omfördelning råder, till skillnad mot marknaden vars sfär är privat (det som byts måste vara bytarens personliga egendom). Eftersom ömsesidighet och omfördelning kan avse olika, överlappande kollektiv kan också allmänningen 'ägas' av olika, överlappande kollektiv. Det gamla bondesamhället hade t.ex. by-, socken- och häradsallmänningar och ett komplicerat samhälle har mängder av olika slags allmänningar för olika slags kollektiv, förutom de allmänningar som är till för alla.

En allmänning kan vara en juridiskt definierad kategori, t.ex. en viss plats som ett torg, eller ett system som den allmänna sjukvården. Det kan också vara en aspekt av något, t.ex. det på en arbetsplats som styrs av de anställda själva utan att chefen kan lägga sig i det, eller samhällets offentliga debatt. Man kan skilja mellan allmänningar som sköts av det ingående kollektivet, utan förmedlande organisationer (ömsesidighet), och allmänningar som sköts av organisationer som kommun och stat, åtminstone nominellt för kollektivets räkning (omfördelning) [63].

Det finns flera skäl till att direkta producenter behöver försvara allmänningar, av båda slagen.

Det mest triviala skälet är att allmänningar ger alla en plats eller tillhörighet medan privategendom utesluter en del, förmodligen en större del. En stads kommunikationer skött av privata bilar fungerar dåligt, i synnerhet för dem som inte har bil, och ett privatfinansierat sjukvårdssystem leder till att en del blir utan. Ju mer trång resursen är i förhållande till behoven, desto fler gränsas ut i ett privatiserat system.

Ett annat skäl är att samhällets transaktionskostnader blir alltför höga om allt ska bytas på en marknad. Om istället vissa samhälleliga funktioner organiseras som en infrastruktur som alla har rätt att bruka - och i många fall bidra till - genom omfördelnings- eller gåvoprinciper underlättas utbytet och mer blir gjort. Dit hör t.ex. vetenskapen eller internet, eller vår gemensamma kultur. Telefonledningar byggdes ursprungligen som offentliga infrastruktrer av effektivitetsskäl, och när exempelvis patenträttigheter börjar hägna in vetenskapen minskar idéflödet och produkterna blir sämre och färre [64].

Ett tredje skäl är att den som på en marknad byter utifrån ett relativt monopol, eller bara överlägsna resurser, kan tilltvinga sig ett bättre byte än sin motpart, stärka sitt monopol och på sikt utarma motparten och driva bort honom från marknaden. Ojämlika relationer är inget speciellt för marknaden, det finns också i de båda andra utbytesformerna. Men för marknadens del skyddas ojämlikheten genom romersk äganderätt medan den för omfördelningens och ömsesidighetens kan motverkas genom att de missgynnade hävdar sig socialt och politiskt i kollektiv form.

Ett fjärde skäl är att privategendomens och marknadens stora fördel, den totala utbytbarheten, är farlig att tillämpa överallt. Marknaden är promiskuös och bryr sig bara om bytesvärden, och på den perfekta marknaden kan de rikas lyxkonsumtion slå ut de fattigas nödtorft och/eller naturens långsiktiga överlevnad utan annat motiv än att den kan betala för det. Allmänningar där marknader är förbjudna och där andra värden främjas kan då skapa skyddade zoner där olika behov får fortsätta att existera och tillgodoses, vart och ett på sina egna villkor [65].

Ytterligare ett skäl är att människor som gemensamt sköter sina egna allmänningar utvecklar större förmåga än oorganiserade 'konsumenter' att förstå samhället och de egna livsintressena, handla gemensamt och försvara sig mot olika slags förtryckare och skövlare.

Det kanske viktigaste skälet är att människan som biologisk art är utrustad med en social responsivitet och mår bra av att göra saker tillsammans med andra och ha fasta angelägenheter ihop med dem [66].

Såväl marknad som omfördelning och ömsesidighet fyller viktiga funktioner och har sina för- och nackdelar. Men de allmänningar som är platsen för de senare hotas av olika samhällsmekanismer. Dels givetvis av politiska attacker från dem som tjänar på att dela upp dem i privategendomar och kommersialisera dem, dels av resursstarka personers rovdrift [67]. Världsmarknadssystemet som system gynnar privategendom på allmänningars bekostnad, på grund av sin romerska äganderätt och sitt konkurrens- och tillväxtkrav. Därför har allmänningar försvarats, inte bara av folkrörelser utan också ibland av samhällsbevarande skikt inom överklassen som insett det destruktiva i att marknaden får monopol på resursfördelning. Ibland har sådant allmänningsförsvar varit ganska effektivt [68].

Det tidigmoderna samhällets typiska folkrörelserepertoarer, skatteupproret och brödupproret, var försvar för allmänningen gentemot staten respektive marknaden (se Kapitel 4). Skatteupproret värnade om byns ömsesidighetsreglerade egendom gentemot kungens behov av pengar för att föra krig med. Brödupproret försvarade allas rätt till mat mot köpmännens rätt att bestämma brödpriset utifrån tillgång och efterfrågan.

Efterhand framstod båda dessa lokalsamhällesbaserade aktionsformer som ineffektiva, i ljuset av statens överlägsna resurser och världsmarknadssystemets oåtkomlighet. Istället utarbetade de direkta producenterna en ny strategi under artonhundratalet -- förhandlingar med staten om kompensation för marknadens härjningar i form av vad som ibland kallas sociallön: offentligt finansierad kollektiv konsumtion, i första hand inriktad på folkhälsa och bostäder, kombinerat med försäkringar mot arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Förhandlingarna backades upp med strejker, kooperativa alternativ, krav på allmän rösträtt och en nationell folklig offentlighet, samt understöd från fraktioner inom den härskande klassen som sett marknadens totala genomslag som destruktiv för samhällets fortbestånd.

Sociallöneprincipen krävde initiativ från de direkta producenterna, för att föreslå teman, skynda på utvecklingen, minimera den sorts förvanskningar av utformningen som alltid är en följd av byråkratisk administration och/eller kompromisser med den liberala välgörenhetsborgerligheten, samt förhindra att kostnaderna för sociallönen i orimligt hög grad lades på de direkta producenterna själva.

Medan det rått en bred enighet om sociallön med fokus på folkhälsa och socialförsäkring, och sådana allmänningar kunnat införas som en nästan automatisk följd av arton- och nittonhundratalets folkrörelsemobiliseringar, har social bostadspolitik krävt särskild uppmärksamhet från de direkta producenterna. Det hänger samman med att ett mycket starkare intresse har hotats av en sådan, nämligen fastighetsägarnas direkta vinstintressen. I gengäld har social bostadspolitik, dvs ovillkorlig rätt till bostad till självkostnadspris, varit nödvändig för de direkta producenter som strömmat till städernas industrier och mötts av en monopolistisk bostadsmarknad. Kravet på social bostadspolitik var drivkraften bakom Pariskommunen 1871, och i övrigt har hyresstrejker varit en metod att bryta fastighetsägarnas makt. Enligt Manuel Castells var det den stora hyresstrejken i Glasgow 1916 som på allvar satte social bostadspolitik på dagordningen i centrumländerna [69]. Först med att tillämpa det i stor skala var Wiens arbetarparti som under tjugotalet byggde gigantiska 'arbetarborgar', till skillnad från senare tids socialmyndigheter mitt inne i stan [70].

Initiativ med krav på sociallön har -- kanske för att de i hög grad varit lokalt organiserade, och kanske för att de i hög grad i första hand har utgått från de lokala allmänningarnas brister -- i forskningen kallats stadsrörelser, eller "urban movements".

Stadsrörelser har, säger Manuel Castells som har skrivit det mest omfattande verket om dem, tre teman: de värnar den kollektiva konsumtionen, de värnar desutom sin kulturella identitet, som är kopplad till den plats de ockuperar eller dominerar, och de hävdar den lokala självbestämmanderätten gentemot staten. De bärs inte upp av någon specifik klass utan av 'stadsbor', med tyngdpunkt i den underklass som drar fördel av kollektiv konsumtion men spritt relativt långt upp i medelklassen. Kvinnor är ofta ledande, beroende på att de är uteslutna från maktpositioner inom marknaden och måste kompensera sig på allmänningen [71].

Vilken typ av allmänningar som försvaras varierar med de historiska konjunkturerna. Castells hävdar att stadsrörelser försvarar sådana allmänningar vars förstörelse försvårar för deltagarna att organisera sitt vardagsliv. Margit Meyer menar att de två stora huvudgrupperna av fokus för stadsgrupper är social bostadspolitik, samt försvar mot vad hon kallar "stadskonkurrens", dvs projekt som startats för att höja stadens status inom världsmarknadssystemet utan hänsyn tagen till dem som bor i staden [72].

Det kan vara svårt att avgöra hur detta stämmer utan någon empiri, och empiri är svår att systematisera när det gäller lokala rörelser utan gemensam identitet. För mig som har deltagit i stadsrörelser i Stockholm i tretti år kan det vara frestande att stödja mig på egna erfarenheter och jämföra dem med liknande rörelser på andra håll i världen för att åtminstone visa på en bredd [73].

Stockholm under nittonhundratalet var ett resultat av den framgångsrika alliansen mellan arbetarrörelse, hemmamarknadsindustri och välgörenhetsborgerskap som skapade den svenska välfärdsstaten, se Kapitel 5. Denna byggde på en mycket hög sociallön varav en mycket hög andel gick till social bostadspolitik; dock måste av hänsyn till välgörenhetsborgerskapets intressen alla nya arbetarbostäder byggas perifert, långt från stadens allmänningar och offentlighet, för att all hotande underklasshegemoni i alliansen skulle motarbetas [74].

Under efterkrigstiden var de direkta producenterna beredda att betala detta pris för en i övrigt snabb standardhöjning. Det första utbrottet av stadsrörelse i mitten av sextitalet gällde istället ett fall av stadskonkurrens -- förvandlingen av hela stadscentrum från en blandad stad till ett renodlat kontors- och affärsdistrikt. Mot detta organiserade sig de deportationshotade invånarna i Brunkebergs Byalag, medan två organisationer -- den kulturelitpräglade Stadsmiljögruppen, och det ungdomsdominerade Alternativ Stad, ursprungligen en rörelse mot kommersialisering av julen -- mobiliserade Stockholm i allmänhet. Större delen av projektet hann förverkligas medan motståndarna främst litade till möten, demonstrationer och tidningsdebatt, men 1971 chockades projektets tillskyndare av att ungdomarna runt Alternativ Stad ockuperade en hotad populär utomhusservering i en park, under våldsam strid med polisen och med stöd av halva Stockholm -- den beryktade Almstriden. Då hade redan den svenska välfärdsstatskompromissen skakats av gruvstrejken året innan och de styrande var föga benägna att sätta hårt mot hårt, och cityprojektet ebbade ut. Ungefär samtidigt gav myndigheterna upp ett tillväxtinriktat förslag till regionplan där framför allt nya motorvägar var väl synliga, efter mobiliseringar av citymotståndsalliansen samt många nybildade lokala stadsdelsorganisationer eller byalag.

Därefter -- från ungefär 1974 -- försköts fokus till hyresgäströrelser i stadskärnan som försökte hindra fastighetsägarna från att rusta upp deras lägenheter för att hyra ut eller sälja dem till övre medelklassen, s.k. gentrifiering. Denna rörelse förblev i stort föga framgångsrik, inte minst för att den regeringstrogna Hyresgästföreningen efter förmåga motarbetade alla mobiliseringar som kunde störa välfärdsstatskompromissen ytterligare, medan de aktiva var mycket obenägna att hitta andra organiseringsformer. Några försök att organisera husockupationer i slutet av sjuttitalet kom för sent för att påverka utfallet i stort.

Margit Mayer refererar till 'stadskonkurrens' som om det vore ett modernt fenomen som uppstått med nittitalets mördande konkurrens, den såkallade globaliseringen. Men som Stockholmsfallet visade är det en gammal företeelse att stadsstyrelser och stater 'moderniserar' städer till fördel för kapitalackumulationen -- vi kan t.ex. också tänka på baron Haussmanns härjningar i Paris på artonhundratalet [75] -- och i den mån människor kommer ivägen för moderniseringen kan det hända att de försvarar sig, och försvarar de allmänningar de är beroende av men som moderniseringen förstör.

Efterkrigstidens stadsmodernisering i systemcentrum var ett resultat av den sociala bostadspolitiken och av kamp om de attraktiva centrala platserna i städerna. Det sociala bostadsbyggeriet placerades i periferin, både på grund av de styrandes rädsla för massan och på grund av fastighetsintressenas behov av maximal markvärdestegring. Detta krävde kraftigt tilltagna kommunikationsleder; eftersom periodens ledande bransch var bilindustrin innebar detta biltrafikleder. Den snabbast växande yrkesgruppen i de svällande storföretagen och statsförvaltningarna var administratörerna, vilket krävde mängder av nya kontorshus vilka för kontrollens skull borde ligga i centrum. Båda innebar krav på omfattande röjning i stadskärnorna, vilket ofrånkomligen orsakade konflikt med dem som levde där och var beroende av städernas allmänningar för sitt dagliga liv [76].

Emellertid var det svårt för stadskärnornas splittrade civila samhällen att organisera ett motstånd mot relativt enade kapital- och statsrepresentanter, och ännu svårare att vinna. Men liksom den tidigmoderna tidens skatte- och bröduppror tvingade stadsrörelserna fram förändringar i städernas moderniseringsmodeller, trots att bakslagen var långt fler än framgångarna [77].

En första framgång var segern över ett kombinerat kontors- och stadsmotorvägsprojekt på Manhattan 1961; det var invånarna i West Greenwich Village som mobiliserade lokala intresseorganisationer och kyrkor på ett program till försvar för de befintliga lokala allmänningarna [78]. Fler mobiliseringar mot motorvägsprojekt följde; planerarna responderade genom att förlägga dem till fattigstadsdelar där Greenwich Villages resursstarka medelklass saknades, och motstånd mot motorleder skulle bli en av den svarta medborgarrättsrörelsens främsta mobiliseringsgrunder runt 1970 [79]. Emellertid kan den rörelsen bara rapporera några få ovetydiga framgångar -- exempelvis stoppades stadsmotorvägsprojekt i Boston, Toronto, Philadelphia och San Francisco av breda koalitioner. Kontorscityprojekt visade sig ännu svårare att hantera; det framgångsrika motorvägsmotståndet i San Francisco förmådde till exempel inget mot citykontorsplanerna.

I Europa var Amsterdam stadsrörelsens tidiga centrum. Där mobiliserades samma koalition som i Stockholm -- ungdomsrörelse, kulturelit och lågstatuskvarterens invånare -- mot ett projekt som krävde de senares deportation för att ge plats för motorvägar och kontor i slutet av sextitalet. Rörelsen gick mycket längre än i Stockholm och ockuperade exempelvis rivningshotade hus för att försvara dem med sina kroppar. Framgången garanterades enligt Pruijt av att alla skövlingsplaner sammanfattats i en och därför blev extremt tydliga, samt att det inte fanns någonstans för de deporteringshotade att ta vägen. Det senare resulterade nämligen i att stora delar av välfärdsalliansen mellan arbetarrörelse och kommunbyråkrati till slut gick med i motståndet och planerna föll.

Den praktiska alliansen mellan ungdomsrörelse och utdrivningshotade innerstadsbor fungerade också mer eller mindre väl i städer som London, Köpenhamn, Hamburg, Berlin och Frankfurt. I tyska städer började måttliga, politiskt välordnade protester mot kontorisering att luftas inom s.k. Bürgerinitiative i mitten av sextitalet, i synnerhet i Frankfurt som under den tiden blev Västtysklands finanscentrum, medan ungdomar utan bostad ockuperade hus som stod tomma i väntan på rivning. Framgången berodde i hög grad på hur väl dessa falanger kunde samarbeta, men blev aldrig lika total som i Amsterdam. I London kunde motsvarande koalition avbryta motorvägsprojekten men inte kontorsbyggena.

Även stadspolitikens andra sida, det sociala bostadsbyggandet, mötte stigande protester under sextitalet. I större delen av systemcentrum tillämpades nämligen samma modell: billigast tänkbara hus på perifer och billig mark, med ett minimum av kollektiva investeringar. De första mobiliseringarna runt 1965 riktade sig mot undermålig teknisk standard och för "rätt till stad" som det uttrycktes i Frankrike, dvs allmänningar som kollektivtrafik, träffpunkter och offentlig service, liksom till de informella allmänningar och synergieffekter som skapas i en stad som används mångsidigt. I Italien var sådana mobiliseringar en integrerad del av arbetarrörelsevågen runt 1970 och organiserades från de stora industriarbetsplatserna. I Frankrike bildades hyresgästföreningar i Paris' jätteförorter, de s.k. grands ensembles, med stöd av kommunpolitiker som uppfattade kommunerna som ett slags medborgarfackföreningar riktade mot staten. Den kampmetod dessa rörelser använde var i första hand hyresstrejk [80].

Båda typerna av mobiliseringar bidrog till att gängse stadspolitik föll i vanrykte runt 1975. De stora projekten tog slut; till detta bidrog givetvis också den långa lågkonjunktur som började 1973. Staden som nödvändigt allmänningskomplex började erkännas officiellt ungefär samtidigt som staterna började dra sig undan ansvaret för att upprätthålla dessa allmänningar. Att det 'stadslösa' sociala bostadsbyggandet ifrågasattes blev ytterligare ett argument för dem som ville säga upp kontraktet om långsiktig integration av de direkta producenterna och montera ner hela sociallönesystemet. I de flesta centrumländer har den sociala bostadspolitiken i stort sett avvecklats sen 1973.

I världsmarknadssystemets halv- och helperiferier bestod, och består, mobiliseringar för allmänningar och social bostadspolitik i att dels säkra rätten till bostad över huvud taget, ofta i form av självbyggda bosättningar, dels förse dessa med vatten, avlopp, elektricitet och kollektivtrafik [81].

Bakgrunden till att mellan tretti och nitti procent av invånarna i storstäder i Syd bor i sådana kåkstäder är främst exploateringen av jordbruket till städernas förmån; människorna har följt kapitalströmmarna och storstäderna har växt med 3-5 procent per år. På grund av växande storstäders monopolistiska fastighetsmarknad har få bostäder byggts reguljärt, det lönar sig bättre att höja hyrorna i de befintliga; istället har i regel nya bostadsområden organiserats halvt illegalt, i samspel mellan jordägare som strävat efter att höja marknadsvärdet på sin mark, politiker som strävat efter att samla ett klientel för nästa val, kommunaltjänstemän med tillgång till fastighetsregister, och kollektiv i jakt på bostäder.

Sådana paternalistiska organiseringar för bostäder har varit långt vanligare än folkliga [82]. Först i efterhand har stadsborna organiserat sig i grannskap för att få del av stadens allmänningar. Sådana grannskapsorganiseringar har uppstått i högst varierande sammanhang.

Ibland har organiseringen varit socialreligiös. I São Paulos arbetarförstäder organiserade befrielseteologiska präster och lekmannapredikanter kamp för stadsallmänningar under sextitalet, en rörelse som började med kamp för kollektivtrafik, vatten och avlopp men växte i omfång tills den började organisera sig även på fabrikerna och gav upphov till den strejkrörelse som störtade militärregimen, se kapitel 5 [83]. I Nordafrika och Västasien har islamistiska rörelser fyllt samma funktion, se kapitel 6.

I andra fall har den första organiseringsimpulsen kommit från ungdomar som slängts ut från universiteten på grund av politisk verksamhet. Så var det exempelvis i Mexico, där radikala studenter organiserade den första kåkstadsrörelsen i början av sjuttitalet, i Monterrey där de kunde utnyttja splittringen inom eliten, och i Juchatán längst i söder.

I ytterligare andra, som i Lima, har impulsen kommit från fackföreningarna.

Ett specialfall är kåkstäderna i Sydafrika där organisering för stadsallmänningar var den kärna som apartheidmotståndet växte kring, se kapitel 8.

Det tycks vara först när det finns något av en etablerad tradition av organisering som vidare spridning helt bygger på kåkstädernas invånare själva. I Mexico hände detta sedan kåkstadsorganisationer i början av åttitalet börjat markera sig med nationella manifestationer. På allvar började kåkstäderna, och framför allt kåkstädernas kvinnor, organisera sig efter jordbävningen i Mexicos Distrito Federal 1985 då myndigheternas hjälp var mer eller mindre obefintlig. Inte minst var det dessa kåkstadsorganisationers aktivitet som i slutet av åttitalet bröt det regerande PRI-partiets politiska monopol och skapade den offentlighet som zapatisterna kunde vädja till (not 84). I Lima tog kvinnoorganisationer med kollektiv mathushållning som sammanhållande kärna över organiseringen, men deras styrka tycks åtminstone tillfälligt ha brutits i slutet av åttitalet av en gemensam terror från regeringen och Sendero Luminoso.

Illegala bosättningar i brist på social bostadspolitik har förekommit också i systemcentrum, om än i mindre skala. I England förekom till exempel en livaktig husockupationsrörelse redan på sextitalet vars enda krav var rätt till bostad och i detta syfte ockuperade både tomma bostadshus och lyxkontor; denna rörelse var i stort framgångsrik liksom en motsvarande rörelse i Paris i början av nittitalet [85]. Men den kanske mest framgångsrika squatterrörelsen, och den mest framgångsrika stadsrörelsen över huvud taget, ägde rum i ett land som var nykomling i systemcentrum, Spanien.

Spanien kännetecknades i slutet av Franco-tiden av snabb industrialisering, ett resultat av att diktaturen och fackföreningsförbudet var lockande för europeiskt och nordamerikanskt kapital. Med industrialiseringen följde en lika snabb inflyttning till städerna, och eftersom fastighetsmarknaden var i händerna på vänner till diktatorn gjordes stora pengar på den ökade efterfrågan utan att någon större hänsyn till folks behov behövde tas.

Enligt Castells var den spanska stadsrörelsen det som störtade diktaturen. Ryggraden i motståndet var visserligen arbetarrörelsen och de nationella rörelserna i Baskien och Catalonien, men stadsrörelsen, främst i Madrid, övertygade den medelklass vars passiva stöd diktaturen behövde att en förändring var nödvändig.

Stadsrörelsen bestod av en brokig samling kategorier som alla stod i motsatsställning till frankisternas fastighetsspekulation: nyinflyttade arbetare i kåkstäder och fuskbyggda betonghöghus demonstrerade för vatten, avlopp, el, skolor, bussar och sjukvårdskliniker och fick stöd av professionellt servicefolk; medelklassfolk i stadskärnan och i halvperifera villaområden försökte få stopp på nyexploateringsprojekt av kontor och motorvägar. I sin kamp för att publicera sina krav och få offentlighetens stöd bröt de frankismens påtvingade tystnad och arrangerade gatufester och organiserade lokala föreningar för oförargliga ändamål och krävde rätt att tala i egen sak. Drivande i den till en början farliga organiseringen var partifolk ur den förbjudna oppositionen, och dessa skulle sedan efter diktaturens fall också döda rörelsen för att slippa en farlig konkurrent, något de kunde göra eftersom de satt på nyckelpositioner. Men ur sakfrågeperspektiv var rörelsen ändå mycket framgångsrik: kåkstädernas invånare fick sina riktiga hus som de fick bygga själva i sina egna kvarter, kontorsexploateringarna stoppades. Och utan att det stått på rörelsens program etablerades en allmänningarnas företrädesrätt, exempelvis genom att biltrafiken underordnades både festers och kollektivtrafikens behov. Markvärdesspekulanterna besegrades politiskt, så det var möjligt att bygga stad -- nya kvarter i spanska städer byggs direkt i anslutning till de redan befintliga, och inte som enklaver utan förbindelse med den övriga staden.

Folkrörelsevågen mellan 1965 och 1975 strävade efter att vidga utrymmet för allmänningarna överallt. I systemcentrum handlade det om att gå utöver välfärdsstatskompromissen, i systemperiferin om att åtminstone uppnå den.

Samtidigt försökte den försvara allmänningar som hotades av efterkrigstidens högkonjunktur och dess nya krav på kommersialisering av vad som tidigare byggt på ömsesidighetsrelationer. Detta var ett huvudtema för ungdomskulturerna, i synnerhet de medelklassbaserade; de strävade bort från den fordistiska monetariseringen av livet i arbete och konsumtion och sökte mer kollektivistiska, dvs ömsesidighetsbaserade livsformer. De angrep exempelvis julens kommersialisering -- det var ursprunget till Alternativ Stad, men det förekom också i Italien -- de ockuperade tomma hus för att bo i som kollektiv eller för att göra om till kulturcentra. Sådana ockuperade hus blev i städer som Amsterdam, Berlin och Köpenhamn mobiliseringscentra även för grannskap som värnade om stadsdelar mot exploatering, på samma sätt som de ännu idag är mobiliseringscentra för rörelser mot privatisering, se nedan. Otvivelaktigt är strävan efter ömsesidighetsbaserade livsformer också rekryteringsgrunden till sekter, som ju bygger på täta relationer internt och fördömanden av omvärlden.

Men nya allmänningar i organiserade former begränsades inte till oppositionella ungdomsrörelser. Det som i Sverige brukar kallas 'byalag' var en internationell företeelse: boende i en stadsdel som förhandlade sig till rätt att själva organisera nyttigheter som inte tillgodosågs på annat vis. Det de skapade kunde ibland förvandlas till business, ibland till myndighetsutväxter, men ibland till symboler för lokalt självstyre och lokal stolthet att försvara, som t.ex. den bygglekplats på Nørrebro i Köpenhamn vars stängning gav upphov till flera dagars kravaller [86].

 

Postfordistiska allmänningsrörelser

Efter högkonjunkturens sammanbrott har försvaret av allmänningar blivit ännu mer angeläget. Ty de styrandes strategi för att på nytt uppnå en krisfri kapitalism, det s.k. Washingtonsamförståndet, är kommersialisering av alla relationer, även dem som arton- och nittonhundratalens välfärdssamförstånd undantog. Dels angreps de allmänningar som förvaltades av stat och kommun och nittonhundratalets sociallönesystem började monteras ner. Dels skapades juridiska möjligheter att privatisera natur, kultur, idéer och kunskap som dittills betraktats som gemensam egendom och hanterats inom gåvoekonomins ram [87].

De första som fick känna på den nya strategin var folk i systemperiferier som strävat efter att avancera i systemet med hjälp av lånefinasierade investeringar. I mitten av sjuttitalet började bankerna höja räntorna och säga upp lånen och satte sin fogde, Internationella Valutafonden, IMF, att driva in skulderna. Villkoren, som IMF skulle driva med alltmer obstinat envishet fram till slutet av nittitalet, var att de skuldsatta staterna måste avskaffa nationella industriella utvecklingsprogram, alla sociala rättigheter och all offentligfinansierad service för att få råd att betala räntorna [88].

De nationella utvecklingsprogrammens förmånstagare, de fattiga i storstäderna, reagerade med såkallade IMF-uppror, med början i Lima i juli 1976 och i fortsättningen med ungefär tio om året världen över.

IMF-upproren har haft olika bas och organiserats på lite olika vis i olika länder.
Det mest typiska har varit att upproren har burits upp av städernas underklass, bosatta i de slumområden som växt dramatiskt med utvecklingsprogrammens kollaps, och brutit ut är regeringen signalerat att den fallit undan för IMFs krav genom att avskaffa livsmedelssubventioner och höjda priser på offentliga tjänster.

Venezuelas stora IMF-uppror 1989 utlöstes t.ex. av höjda busstaxor och ledde till att slumstadsdelarnas invånare ockuperade bussarna och använde dem till barrikader, varefter de stormade butikerna och plundrade dem, mycket disciplinerat och med kvotsystem för hur mycket var och en fick ta. På ungefär samma sätt gick IMF-upproret i Argentina till samma år.

Initiativtagare till upproren har i regel varit lokala stadsdelsföreningar i kåkstäderna, husmodersföreningar, kooperativa matsalar eller kyrkor. Dessa har dock inte "styrt" något; aktionerna har utvecklats av sig själva efterhand och också tagit slut efter några dagar eller veckor av sammanstötningar med polis och militär. Större formella organisationer har inte varit inblandade; oftast har fackföreningar varit för svaga för att spela någon viktig roll, och oftast har resultatet av upproret blivit att regeringarna har mildrat sina åtgärder något på kort sikt. Ibland har särskilt diskrediterade regeringar tvingats avgå som efter det hittills mest omfattande IMF-upproret 2001 i Argentina då det kompletterades med fabriksockupationer, självorganisering i arbetarstadsdelarna och t.o.m. egna lokala valutor i en del områden istället för den av IMF krossade nationella.

På en del håll i världen har IMF-uppror inspirerat till mer kontinuerligt motstånd mot avskaffade allmänningar. Främst i de tre områden som drabbats hårdast under den långa lågkonjunkturen, Latinamerika där de har gjort indianrörelserna starka, islambältet där islamiströrelser har frodats tack vare dem [89] och Afrika där det sydafrikanska privatiseringsmotståndet är globalt ledande.

Motståndet mot apartheidregimen hade burits upp av fackföreningar och stadsdelsorganisationer, av vilka de senare organiserade hela hushållen. Uppgörelsen mellan ANC och nationalistpartiet 1990 innebar att föga skulle ändras utom rasbarriärerna, och den svarta medelklassen skyndade sig att inta privilegierade platser i världens mest ojämlika land. Den nya ANC-regeringen välkomnade entusiastiskt Washingtonsamförståndets privatiseringsmodell som en väg att ersätta rasskillnader med klasskillnader; vatten, el, sjukvård och utbildning privatiserades, taxorna höjdes och underklassen stängdes av. Samtidigt avvecklades apartheidstatens modesta försök till importsubstitution, industrier slogs ut och arbetslösheten steg till 50 procent. Därmed mobiliserades de svarta förstädernas nätverk igen till försvar för invånarnas levnadsstandard, eller snarare överlevnad, tolkat som försvar av de allmänningar regeringen försökte göra till privategendom [90].

Enligt Ashwin Desai började motståndet i Chatsworth, en township utanför Durban, år 1999. Viktiga faktorer i de första mobilieringarna var att det lokala ANC solidariserade sig med väljarna istället för partiledningen, och att majoriteten av invånarna var indier med måttlig religiös vördnad för ANCs exilpolitiker. Men sedan Chatsworthborna handgripligt hade hindrat hårt beväpnade kronofogdar att vräka arbetslösa som inte kunde betala de höga hyrorna och dessutom fått ett domstolsutslag på att de hade rätt att göra så spred sig protesterna snabbt. Inte minst sen Chatsworthborna börjat med en nygammal aktionsmodell: massdemonstrationer vid el-, vatten- och hyresräkningarnas förfallodag då de samfällt insisterade på att betala det gamla, 'rättvisa' priset.

Fokus för denna nya townshiprörelse är förutom hyror vatten och elektricitet. Medan stadsförvaltningar och privatiserade el- och vattenbolag kopplar bort townshipinvånarna från nätet kopplar stadsdelsrörelsens elektriker och rörmokare in dem igen. Detta kombineras med demonstrationer mot varje avkoppling och, som i Sowetos Operation Khanyisa (Upplysning), med avkoppling av överhetspersoner. Samt med exempelvis massbetalningar av den rimliga taxan 10 Rand och med deltagande i kommunalval. På FN:s konferens om rasism i Durban 2001 möttes de olika stadsdelsrörelserna för första gången och arran-gerade massdemonstrationer mot apartheidpolitikens kvarlevande i praktiken och diskuterade Washingtonsamförståndet som uttryck för ett globalt apartheid med allmänningsrörelser från hela världen.

I systemcentrum har försvaret av allmänningarna främst organiserats av fackföreningar, som i Frankrike och Italien där generalstrejker mot avskaffad eller nedskuren socialförsäkring har varit vanliga sedan slutet av nittitalet, eller av elevorganisationer som organiserat skolstrejker mot marknadisering av skolutbudet i form av höga avgifter. Den här typen av rörelser för försvar av den offentliga servicen är bara i sin början och svår att överblicka när detta skrivs.

Mer kontinuitet finns det i hävdandet av städernas allmänningar. Att dessa erkändes som viktiga innebar som sagt inte att de styrande tog något ansvar för att alla fick del av dem. Istället placerades de på fastighetsmarknaden; eftersom bara delar av städerna hade några stadsallmänningar att tala om utbröt en kamp om dessa, där givetvis i vanlig ordning betalningsförmåga stod mot folkrörelseorganisering. Kamp mot gentrifiering, eller övremedelklassövertagande av arbetarstadsdelar, har blivit ett viktigt tema sedan sjuttitalet. Främst i de länder där tidigare socialt bostadsbyggande har skett i form av förorter med torftiga allmänningar -- som Nordamerika, Storbritannien, de nordiska länderna, och inte minst Paris, se ovan -- och där alltså efterfrågegapet var som störst [91].

Men till efterfrågan bidrog förstås också den övre medelklassens numerära tillväxt och bland annat till följd av detta otroligt växande anspråk under sjutti-åttitalen [92].

Som nämnts var motståndet mot gentrifieringen svagt och politiskt inkompetent skött i Stockholm. Större framgång hade man vid samma tid i Köpenhamn. Där utsåg stadsstyret 1972 officiellt den gamla underklassstadsdelen Nørrebro till förnyelseområde för "mere velstående grupper", varvid de redan boende organiserade sig till försvar [93].

En kärna i motståndet var ungdomsgrupper som ockuperat tomma hus i området sedan 1965, och 1971 fått rätt att bo kvar tills husen skulle rivas. Ett första syfte för gemensam organisering var mycket praktiskt: att upprätta en kommunal lekplats på en av de tomma tomterna. Ett antal organisationer och enskilda samlades med detta syfte, lyckades, och beslutade fördjupa sammarbetet i Nørrebro Beboeraktion 1973.

Fokus på konkreta projekt och aktioner höll man fast vid hela sjuttitalet och utvecklade detta till stor konst när man angrep fastighetsägare som sålde lägenheter eller, som jag själv blev vittne till, på tjugo minuter arrangerade en aktion för en ny busslinje, med deltagande av bussförarfack och lokala butiksägare. Priset för konstfärdigheten var en ökande elitism som efterhand drev in kilar mellan aktiva ungdomar och befolkningsmajoriteten. 1976 sprack Beboeraktionen på irrelevanta akademiska spetsfundigheter om 'elitens roll' och försvann snart därefter. Men Nørrebro har fortfarande ungefär samma befolkningssammansättning som på sjuttitalet; de "mere velstående" har hållit sig undan, nybebyggelse har hållits inom rimliga prisnivåer, och en tradition av effektivt folkligt civilsamhälle har hävdat sig väl.

Nørrebroborna hade tur med tiden; när de handlade levde ännu välfärdsstatskompromissen i all sin glans. Men därefter har det, enligt Neil Smith, varit glesare med framgångarna. Under åtti-nittitalet har en polarisering ägt rum med ett växande underproletariat av arbetslösa och tillfällighetsarbetande, ofta invandrare utan medborgerliga rättigheter, och solidariteten mellan de direkta producenterna har blivit sämre. Det är främst underproletariatet som har vänt sig militant mot gentrifieringen i form av husockupationer som oftast har krossats med våld, medan de som fortfarande har inkomster och riskerar knuffas över kanten bara har lyckats handla i sällsynta fall och då främst genom sina institutionaliserade organisationer; Smith nämner Paris som ett sådant [94].

Men Margit Meyer har också rätt i att stadskonkurrensen ökade i lågkonjunkturen -- utrymmet minskade, olika kapitalgrupper stred allt hårdare mot varandra, och stater och mindre politiska enheter ansträngde sig allt hårdare för att gynna 'sina' kapitalister för att klättra i världsmarknadssystemet. Från Stockholms horisont kunde vi se ett skifte i början av åttitalet då myndigheterna började stödja sig på modeteorier från Institutet för framtidsforskning om "k-samhället" enligt vilka endast de akademiskt utbildade hade något värde för nationen och därför borde gynnas; detta ansågs innebära att endast exklusiva kontors- och bostadsområden borde byggas, förbundna med motorvägar så att akademikerna skulle slippa möta några andra [95]. Kort därefter lanserades Dennispaketet i den andan, vilket provocerade ett brett motstånd från ungefär samma grupperingar som besegrat Regionplan 70, med ungefär samma resultat [96]. I förbifarten passade de på att slå sönder ett olympiadprojekt som Stockholms stad lagt fram för att "sätta Stockholm på kartan", som det hette.

I fallet Stockholm framgår det att det knappast bara var stadskonkurrens det var fråga om, utan i lika hög grad övre medelklassens självhävdelse. Samt inte minst fastighetsbranschens. Många vittnar om att denna blir en allt viktigare bransch i systemcentrum, räknat både i antal anställda och investerat kapital, och markvärdestegring därför blir ett allt viktigare självändamål i stadsbyggandet, på bekostnad av allmänningar, andra bruksvärden -- och mer producerande branscher [97].

Troligen får vi vänta några år innan vi får se översikter över nittitalets stadsrörelser. Vi vet tack vare Mayer att stadsrörelser även i Tyskland har haft framgångar mot spektakulära olympiadsatsningar, tack vare att de har polariserat bostadslösas behov och det allmänna behovet av stadsallmänningar mot stadskonkurrensens. Den stadsrörelse i Toronto som lyckades besegra motorvägsplanerna på sjuttitalet hade viss kulturell hegemoni under åttitalet och kunde under nittitalets washingtonsamförstånd förena sig med fackföreningarna i generalstrejker mot nedskärningar och för social bostadspolitik, generalstrejker som förstärktes med cykeldemonstrationer och blockader av broar och flygplatser; tillsammans har de gjort Toronto till ett av den globala rättviserörelsens centra i Nord. Ockuperade hus som överlevt i italienska städer sen sjuttitalet har etablerat sig som lokala kulturcentra, fått sällskap av fler ockuperade hus och förvandlats till mobiliseringsbaser för exempelvis den fredsrörelse som fick med sig fackföreningarna på blockader av transporter till Irakkriget 2003 [98].

Men den mest omfattande och inflytelserika allmänningsrörelsen i systemcentrum under nittitalet är ändå motorvägsmotståndet i England.

I London var motståndet mot motorvägar tidigt ganska framgångsrikt och många projekt lades ner under sjuttitalet. Men i slutet av åttitalet lanserade regeringen vad den skrytsamt kallade "det största vägprogrammet sedan romarna" och även motståndet dammades av [99].

Det första projektet, i Twyford Downs i södra England 1991, besvarades med befästningar på platsen som tog flera månader för myndigheterna att få bort. Motståndet bestod av radikala ungdomar som hade lätt att göra gemensam sak med boende i området. Plattformen var att rädda naturen, och så långt ganska traditionell. Taktiken var att fördyra projektet och hade hämtats från rörelsen mot Thatcher-regeringens impopulära s.k. poll-tax något år tidigare.

Nästa bygge, M11, var i Londons nordöstra förorter. Motståndets taktik var densamma -- så snart de rivningshotade husen tömdes på sina invånare förvandlandlades de till kraftigt befästa fort -- men dessutom började en ny diskussion ta form. Förutom biltrafikens miljöförstöring började motståndet fokusera på sociala frågor: hur bilismen äter upp stadens utrymme, fördärvar stadens allmänningar och tvingar in oss i livsfientliga rutiner där transport någon annanstans alltid värderas högre än det som pågår på platsen och kapitalackumulation alltid värderas högre än sällskaplighet och andra spontana livsyttringar [100].

Runt det centrala demoleringsområdet på Claremont Road började aktionsgruppen arrangera festligheter på gatorna som protest mot biltrafikens diktatoriska krav. Snart föddes aktionsidén Reclaim the Streets, en "disorganisation" som kunde planera gatufestligheter på vilken gata som helst i London. Det började i Claremont Roads närhet men 13 juli 1996 slog man till på stadsmotorvägen M41, borrade upp asfalten och planterade träd i skydd av tiotusen dansande människor [101].

Det som kännetecknade det engelska motorvägsmotståndet var att programmet var mycket bredare än motorvägsmotstånd. Det var ett försvar för alla allmänningar. Det polariserade medvetet mellan underklassungdomars torftiga framtidsutsikter och regeringens gynnande av bilpendlande medelklass och arrangerade gemensamma manifestationer med strejkande hamnarbetare och t-baneförare, och kunde på så vis nå långt utöver den vanliga medelklasspubliken. Samtidigt var det fortfarande lätt att vinna mycket breda majoriteter till försvar för den närmaste livsmiljön, och motstånd mot andra liknande projekt vågade vara mer offensiva än tidigare.

Redan 1994 annonserade regeringen att vägprogrammet hade övergivits och de flesta vägprojekt skrotats. Nya reclaim the streets-aktioner runt världen har fokuserat på andra sidor av nittitalets allmänningsförstörelse och bidragit till att tematisera allmänningsbegreppet och skapa ett gemensamt program för den framväxande globala rättviserörelsen.

Samma tematisering har uppstått på flera håll. De indiska rörelserna till försvar för skogarna under åttitalet polariserade mellan böndernas allmänningar för självhushåll och bolagens privategendom för plundring. Amerikanska internetgemenskaper och forskarmiljöer började resonera i termer av allmänningar i sitt motstånd mot utsträckta copyrightskydd av digital information vid sekelskiftet 2000 [102]. Den sydindiska bonderörelsens paroll i försvaret mot patent på gener på nittitalet var "kunskap ska vara fri". Den sydafrikanska townshiprörelsen har jag redan talat om. Möjligen kan försvaret för allmänningarna bli det samlande perspektivet för alla som försvarar direkta producenter och det civila samhället mot världsmarknadssystemets rovdrift i början av tjugohundratalet [103].

Arton- och nittonhundratalets folkrörelsestrategi för att säkra allmänningarna -- att förhandla med staten om sociallön som kompensation för de allmänningar som förstördes av världsmarknadssystemet -- hade både starka och svaga sidor. Det fungerade så länge som systemets överhet satsade på att integrera de direkta producenterna i utbyte mot lugn på arbetsmarknaden. Men det kunde inte kompensera för alla allmänningar som försvann. Från femti-sextitalen började alltför många allmänningar hotas av kommersialisering, rovdrift och privatisering för att kompensationen skulle räcka till. Och när integrationspolitiken föll i vanrykte på sjutti-åttitalen förlorade strategin sin förutsättning -- att det fanns en förhandlingsvillig motpart.

Det är därför ingen slump att den strategi som nu börjar ta form fäster större vikt vid att värna sådana allmänningar som förvaltas av användarna själva enligt ömsesidighets- och gåvoprinciper än man gjort under nittonhundratalet. För tjugohundratalets folkrörelser kommer detta antagligen att bli viktigare än att värna sådana allmänningar som förvaltas av staten enligt omfördelningsprinciper.

Inte i första hand på grund av böjelse eller politisk princip. Utan för att det har större möjlighet att lyckas -- förutsatt att det förankras i en fokuserad kamp om hegemonin.

 

Noter

1. William McNeill: The pursuit of power, University of Chicago Press 1982.

2. Mo Tsu finns nämnd i Jacques Gernet: A history of Chinese civilization, Cambridge University Press 1982. Peter Brock: Pacifism in Europe to 1914, Princeton University Press 1972, berättar om hur tidiga kristna själva vägrade delta i krig -- men inget om att de skulle ha försökt hindra andras våldsutövning. Beträffande andra traditioner efterlyser jag källor!

3. Charles Tilly: Coercion, capital, and European states 990-1992, Blackwell 1990.

4. Thomas Head & Richard Landes (ed): The peace of God -- Social violence and religious response in France around the year 1000, Cornell University Press 1992.

5. Av latinets communis, gemensam. Albert Vermeesch: Essai sur les origines et la signification de la commune dans le nord de la France, Heule 1966.

6. Enligt R.I. Moore: Postscript: The Peace of God and the social revolution, ur Thomas Head & Richard Landes: The Peace of God, Cornell University Press 1992.

7. De direkta producenterna slutade inte att drabbas direkt av krig; Myron Gutman: War and rurality in the early modern Low Countries, Princeton University Press 1980 dokumenterar hur plundringar och krigsbefordrade epidemier kunde betyda katastrofer under de snäva marginaler som rådde under den tidigmoderna tiden. Geoffrey Parker: The Dutch revolt, Allen Lane 1977, visar hur sådana missöden påverkade hela krigsförlopp.

8. T.ex. Alf Åberg: Nils Dacke och landsfadern, LTs förlag 1960.

9. Martin Ceadel: The origins of war prevention, Clarendon Press 1996.

10. E.P. Thompson: The making of the English working class, Victor Gollancz 1963, Penguin 1975.

11. W.H. van der Linden: The international peace movement 1815-1874, Tilleul 1986; Rainer Santi: 100 years of peace making, International Peace Bureau 1991.

12. Jill Liddington: The long road to Greenham Common, Virago 1989, handlar om feministiskt krigsmotstånd, med fokus på Storbritannien. Antimilitarismen inom arbetarrörelsen verkar mycket dåligt undersökt; det enda ställe där jag har sett det behandlat är i B.N. Ponomarjov m.fl: Den internationale arbejderbevægelse del 3, Progres 1987.

13. Peter Brock: Pacifism in Europe to 1914, Princeton University Press 1972

14. Det var t.ex. engelska IKFFs linje enligt Jill Liddington: The long road to Greenham Common, Virago 1989..

15. Lawrence Wittner: Rebels against war -- the American peace movement 1941-1960, Columbia University Press 1969. De två kärnvapenattackerna mot det redan slagna Japan godkändes enligt Wittner av 95 procent av amerikanerna medan många skulle ha föredragit ännu hårdare metoder -- hela 24 procent förordade att Japan skulle utplånas och japanerna utrotas som folk.

16. Peter Brock: Twentieth century pacifism, Van Nostrand Reinhold 1970

17. Två översikter finns om kärnvapenmotståndet: April Carter: Peace movements, Longman 1992 som är ganska kort, och Lawrence Wittner: The struggle against the bomb, Stanford University Press 1993 som består av två tjocka volymer. De brittiska mobiliseringarna runt 1960 beskrivs särskilt av Richard Taylor: Against the bomb -- the British peace movement 1958-1965, Clarendon Press 1988.

18. Något av atmosfären på dessa festivaler ger Jan Myrdal: Maj, en kärlek, Norstedts 1998.

19. Per Anders Fogelström: Kampen för fred, SFS 1971.

20. Man kan få en bild av bredden i diskussionen i boken Ikkevoldsaksjon, PAX 1972, utgiven av de nordiska WRI-organisationerna VCO, AMK och FMK. Där finns dels en allmänpolitisk diskussion om "icke-våldsrevolution", dels systematisk genomgång av fredliga kampmetoder, dels en beskrivning av tretton mobiliseringar omfattande allt från bojkott av centrala prov till över Almstriden och hyresgästers kamp mot vräkning till pacifisters ockupation av en inskrivningsbyrå.

21. Martin Evans: The memory of resistance, Berg 1997; Alistair Horne: A savage war of peace, Macmillan 1977; Cahiers de la réconciliation 2/1993.

22. Charles DeBenedetti: An American ordeal: The Antiwar movement of the Vietnam era, Syracuse University Press 1990.

23. Gabriel Kolko: Anatomy of a war, The New Press 1994.

24. Rörelsen i Sverige finns beskriven i Mats Örbrink & Christer Lundgren: FNL-rörelsen i Sverige : en historik, DFFG 1973. Där framgår bland annat att det var de kristna WRI-kretsarna som inledde Vietnamrörelsen i Sverige också, även om maoisterna blev mer framträdande senare.

25. Den övergripande litteraturen om detta är tunn. Vad som finns är breda redogörelser av s.k. nya sociala rörelser, däribland fredsrörelser. Mest omfattande är Roland Roth & Dieter Rucht (hg): Neue soziale Bewegungen in Bundesrepublik Deutschland, Campus 1987, och Karl-Werner Brand (hg): Neue soziale Bewegungen in Westeuropa und den USA : ein internationaler Vergleich, Campus 1985. Thomas Rochon: Mobilizing for peace -- The antinuclear movements in Western Europe. Adamantine Press 1988, är främst en sociologisk redogörelse för vilka som deltog; samt April Carter: Peace movements, som ägnar en tredjedel åt åttitalets rörelse.

26. Thomas Leif: Die Friedensbewegung der achtziger Jahre. Tord Björk m.fl: Barnen behöver generalernas klöver, Dagens Nyheter 29.9.1984; Diarmuid Maguire: Opposition movements and opposition parties: Equal partners or dependent relations in the struggle for power?, i Craig Jenkins & Bert Klandemans: The politics of social protest, University College of London Press 1995.

27. From below; independent peace and environment movements in Eastern Europe and the USSR, Helsinki Watch Report 1987.

27a. Toni Liversage: Fra Gandhi til Greenham Common -- om civil ulydighet og ikke-vold, Gyldendal 1987.

28. Augustus Norton: Shi'ism and social power in Lebanon, i Juan Cole & Nikki Keddie (ed): Shi'ism and social protest, Yale University Press 1986.

29. Monique Mekenkamp et al (ed): Searching for peace in Africa, European Platform for Conflict Prevention and Transformation 1999; Accord 1-1996 och 9-2000.

30. Gabriel Kolko: Anatomy of a war, The New Press 1994.

31. Susanne Jonas: Centaurs and doves, Westview Press 2000.

32. Sara Cameron & Marina Curtis-Evans: Reclaimed territory: Civil society against the Colombian war, ur Development 2000 vol 43:3.

33. Steve Kibble: Angola: Hearing the people's voice, ur Development 2000 vol 43:3.

34. Patricia Hipsher: Democratic transitions as protest cycles; social movement dynamics in democratizing Latin America, i David Meyer & Sidney Tarrow (ed): The social movement society, Rowman & Littlefield 1998.

35. Doug McAdam, Sidney Tarrow & Charles Tilly: Dynamics of contention, Cambridge University Press 2001

36. A.D. Prasad: Jai Prakash Andolan 1974 -- an eyewitness account, Janaki Prakashan 1979. -- Jag har efterlyst litteratur om indiska fredsrörelser i Libris, på Google och hos den indiska folkrörelsecentret Lokayan men inget tycks finnas. Jag är tacksam om någon läsare har tips.

37. Se rubriken Global protests against war on Iraq på Wikipedia.

38. Reuven Kaminer: The politics of protest -- The Israeli peace movement and the Palestinian intifada, Sussex Academic Press 1996, beskriver hur den fredliga folkrörelsen under den palestinska intifdan i slutet av 80-talet provocerade fram en stark israelisk folkrörelse för eftergifter till palestinierna, och hur den israeliska rörelsen dog när massrörelsen på den palestinska sidan gjorde det.

39. Nämns t.ex. i J.R. McNeill: Something new under the sun, W.W. Morton 2000.

40. Om kolonialtjänstemännens ansträngningar berättar Richard Grove: Ecology, climate, empire, The White Horse Press 1997, medan Vandana Shiva: Ecology and the politics of survival, Sage 1991, berättar om böndernas. Högkonsumerande eliters reservatspolitik på självhushållande bönders bekostnad är fortfarande en het fråga.

41. John McCormick: Reclaiming paradise: The global environmental movement, Indiana University Press 1989, Philip W Sutton: Explaining environmentalism, Ashgate 2000.

42. Tage Lindbom: Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst, Tiden 1938.

43. Colin Spencer: The heretic's feast; a history of Vegetarianism, University Press of New England, 1995, ger en något rörig bild av engelska förhållanden med vissa utblickar. Christoph Conti: Abschied vom Bürgertum -- alternative Bewegungen in Deutschland von 1890 bis heute, berättar roande om alternativrörelser för hundra år sen vars ideologiska utrustning var slående lik sjuttitalets. Janet Biehl & Peter Staudenmaier: Økofascisme, Kooperativet Nisus Forlag 1995, handlar om hur extremkonservativa grupperingar utnyttjade kritiken mot det borgerliga industrisamhället; dock har den en svårt ideologisk slagsida och säger föga om vilken social hemvist dessa hade.

44. J.R. McNeill: Something new under the sun, W.W. Morton 2000. Sambanden påpekades först av Barry Commoner vars bok Cirkeln sluter sig kom ut på svenska på Aldus 1971.

45. Den som främst har fäst uppmärksamheten vid dessa fem orsaker är Vandana Shiva, t.ex. i Ecology and the politics of survival, Sage 1991.

46. Motståndet mot biltrafik har varit en mer konstant kärna i Nordländernas miljörörelser än man i allmänhet medger. Mer om detta under Försvaret av allmänningarna, nedan.

47. För Sveriges, Danmarks och Hollands del beskrivs de första årens miljökamp av Andrew Jamison, Ron Eyerman & Jacqueline Cramer: The making of the new environmental consciousness, Ediburgh University Press 1990. Tyskland beskrivs av Elim Papadakis: The green movement in West Germany. Croom Helm 1984. Hal Rothman: The greening of a nation? -- environmentalism in the United States since 1945, Harcourt Brace College Publishers 1998 beskriver USA och Margaret McKean: Environmental protest and citizen politics in Japan, University of California Press 1981 beskriver Japan.

48. I USA tycks miljöfrågan ha blivit så förknippad med dess tidiga övremedelklassaktörer, trots otaliga lokala miljöaktioner som pågick samtidigt, att folklig kritik mot industrins miljöförstöring måste distansera sig som "miljörättvisa" för att tas på allvar, se t.ex. Andrew Szasz: Ecopopulism; toxic waste and the movement for environmental justice; University of Minnesota Press 1994.

49. Tord Björk: The emerging global NGO system, Department of Social Anthropology, Stockholm University, beskriver hur en ungdomsgrupp kunde intervenera och kanalisera opposition mot ett evenemang som ursprungligen planerats inom ett institut grundat av Rockefellersfären.

50. Kärnkraftsmotståndet beskrivs av Reimar Paul (hrsg): ... und auch nicht anderswo: die Geschichte der Anti-AKW-Bewegung, Verlag Die Werkstatt 1997 och Elim Papadakis: The green movement in West Germany (Tyskland), Alain Touraine: Anti-nuclear protest, Cambridge University Press 1983 (Frankrike) och Björn Eriksson m.fl. (red): Det förlorade försprånget, Miljöförbundet 1982 (Sverige).

51. Björn Eriksson: Det var så det började, i Eriksson m.fl. (red) Det förlorade försprånget.

52. Se t.ex. Josef Huber: Wer soll das alles ändern?, Rotbuch Verlag 1980.

53. Rysk och brasiliansk miljörörelse beskrivs i Matthias Finger (ed): The green movement worldwide. Research in social movements, conflicts and change, JAI Press 1992. Rysk miljörörelse beskrivs också i From below; Independent peace and environmental movements in Eastern Europe and the USSR, Helsinki Watch Report October 1987.

54. Duncan Fisher, Clare Davis, Alexander Juras, Vukasin Pavlovic (eds): Civil Society and the Environment in Central and Eastern Europe, Ecological Studies Institute/Institut für Europäisches Umweltpolitik/Eko-center, 1992.

55. Harsh Sethi: Survival and democracy; environmental struggle in India, i Ponna Wignaraja (ed): New social movements in the South, Zed 1993, samt Gail Omvedt: Reinventing revolution, M.E.Sharpe 1993. Även Julie Fisher: The road from Rio; sustainable development and the non-governmental movement in the Third World, Praeger Press 1993, räknar upp många miljöorganiseringar i Syd.

56. Larry Lohmann: Resisting green globalism, i Wolfgang Sachs: Global ecology, Zed 1993.

57. Bruce Rich: Mortgaging the earth, Earthscan 1994. Även om Rich i stort sett porträtterar banken som en mekanism som blint rusade på i enlighet med sin egen byråkratis egenintressen -- ju större lån desto större anseende för den som handlagt dem -- kan man inte blunda för bankens systemrationalitet. Världsbankens projekt verkade som torpeder för marknadisering, monetisering och privatisering av relationer på de platser de förlades, det var bland annat därför de mötte så starka protester. Se t.ex. Philip McMichael: Development and social change, Pine Forge Press 2000.

58. Se också Gail Omvedt: Reinventing revolution, M.E.Sharpe 1993.

59. Chittaroopa Palit & Achin Vanaik: Monsoon risings, New Left Review 11.6.2003.

60. EYFA beskrivs t.ex. i Benigno Varillas (ed): Las organizaciones no gubernamentales de medio ambiente en Europa occidental, Manuales Quercus 1991.

61. Detta beskrivs t.ex. av Andrew Jamison: Miljö som politik, Studentlitteratur 2003. Mekanismen för tämjningen var FNs konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Den finns beskriven i en ganska stor litteratur, t.ex Tord Björk & Jan Wiklund (red): Den globala konflikten om miljön och framtiden, SEED/Miljöbiblioteket 1993, och Wolfgang Sachs: Global ecology, Zed 1993.

62. Under en period på sjutti- och åttitalen, då freds-, miljö- och lokalsamhällesrörelser över-skuggade arbetarrörelserna i centrumländerna, förekom begreppet "nya sociala rörelser" som beteckning på sådana här allmänningsförsvar. Dessa kännetecknades, antog man, av att de 1. företrädde ett bredare intresse än bara en klass', 2. inte trodde på regeringsmaktsstrategin utan försökte förverkliga sina mål själva, 3. hade snäv tematisering och fokus, och 4. provocerades fram av att marknad och byråkrati hade fått en sådan förmåga att tränga in i människors vardagsliv att autonomi från dessa blivit lika viktiga som materiella fördelar; detta innebar t.ex. att 'identitet' blev viktigare än konkreta reformförslag. Se t.ex. Chantal Mouffe & Ernesto Laclau: Hegemony and socialist strategy -- towards a radical democratic politics, Verso 1985. Andra som deltagit i diskussionen med viss tyngd är Alain Touraine: Post-industrial society, Butler & Tanner 1971 m.fl. böcker, och Jürgen Habermas: Towards a rational society, Heinemann 1977. På svenska finns t.ex. Alberto Melucci: Nomader i nuet, Daidalos 1992. Numera verkar beteckningen ha fallit ur bruk, kanske för att man har insett att den här typen av mobiliseringar inte är så nya; se bl.a Craig Calhoun: "New social movements" in the early nineteenth century, Social Science History 17, 1993.

63. Den store teoretikern på området är Karl Polanyi, t.ex. i Den stora omvandlingen, Arkiv 1989. Allmänningsproblematiken beskrivs i David Bollier: Silent theft, private plunder of our common wealth, Routledge 2002, kortversion i Reclaiming the commons, Boston Review 27/2003,. Bollier beskriver hur privatintressen genom myndigheters ointresse och/eller utökade patent- och copyrightbestämmelser inkräktar på de allmänningar som konstitueras av natur, kulturarv, offentlig debatt, internet och vetenskap. En personlig beskrivning av olika aspekter på allmänningar och ömsesidigheter och hur de kan användas i politisk kamp ges av Olivier de Marcellus: Commons, communities and movements: inside, outside and against capital, i The Commoner nr 6.

64. Exempelvis förekommer ingen forskning på malariavaccin längre eftersom ämnet är styckat på ett otal patentinnehavare som var och en bevakar sina rättigheter, säger David Bollier i Silent theft. Beträffande gåvoekonomier se Jacques Godbout: The world of the gift, McGill-Queen's University Press 1998. Studiet av transaktionskostnadernas roll i samhället har spelat en viktig roll i att bryta ner marknadsfundamentalismens hegemoni inom nationalekonomin; man kan tänka på t.ex. Joseph Stiglitz' arbeten.

65. Inom ekonomiska kretsar förs en diskussion om "(ob)noxious markets" eller fördärvliga mark-nader, se t.ex. Ravi Kanbur: On obnoxious markets, Debra Satz: Noxious markets: why should some things not be for sale?, papers, Economics, philosophy and contemporaneous social issues, University of California 2001. Som sådana räknar man med marknader där resultaten blir extrema, där parterna är ojämlika, eller där aktörer har liten makt över resultaten -- "weak agency" på fackspråk.

66. Christophe Dejours: Souffrance en France, Seuil 1998, citerat i Olivier de Marcellus: Commons, communities and movements. Dejours skyller de allt högre sjukskrivningstalen över hela Europa på att allmänningarna och ömsesidighetsfunktionerna på arbetsplatserna mångenstädes har försvunnit helt på grund av effektivare övervakning och ledningskontroll. Ömsesidighetsfunktionernas sammanbrott har förutom ökad sjuklighet också lett till att motståndet minskat -- inte bara det aktivt uttryckta motståndet utan t.o.m. det mentala, menar Dejours. Lidandet och eländet framstår inte längre som orätt utan bara som en naturkatastrof som det är teoretiskt omöjligt att värja sig emot -- otvivelaktigt för att förståelsen degenererar utan gemensam praktik.

67. Om "allmänningarnas tragedi" finns en hel akademisk litteratur. Begreppet myntades av Garret Hardin: The tragedy of the commons, Science 162, 1968, som utgick från utfiskning, och syftade på att allmänningar alltid överutnyttjas av dem som har resurser till det. Detta tema togs tacksamt upp av dem som ville avskaffa alla allmänningar. Sedan dess har dock ett överflöd av forskning visat att allmänningar hävdar sig lika bra som privategendom bara det finns en regim eller mobiliseringar som försvarar dem. Se t.ex. Bonnie McCay och James Acheson: The question of the commons, University of Arizona Press, 1996.

68. Karl Polanyi: Den stora omvandlingen.

69. Manuel Castells: The city and the grassroots -- a cross-cultural theory of urban social movements, Edward Arnold 1983. -- Castells berättar också om en lika bitter hyresstrejk i Veracruz i Mexico 1922; den slutade emellertid i nederlag eftersom periferierna inte hade råd med social-löner vid den tiden.

70. Fredrik Wulz: Wien 1848-1934, en arkitekturpolitisk studie av en stad i förändring, Bygg-forskningsrådet 1979.

71. Manuel Castells: The city and the grassroots, 1983.

72. Margit Meyer: Urban social movements in an era of globalisation, ur Pierre Hamel et al (ed): Urban movement in a globalising world, Routledge 2000.

73. Stadsrörelsen i Stockholm har beskrivits av Ulf Stahre i två böcker: Den alternativa staden. Stockholms stadsomvandling och byalagsrörelsen, Stockholmia 1999, som handlar om sjuttitalet, och Den gröna staden, Stadsomvandling och stadsmiljörörelse i det nutida Stockholm, Atlas 2004, som handlar om nittitalet.

74. Om välgörenhetsborgerskapets insisterande på perifera bostadsområden för arbetare se Sten O. Karlsson: Arbetarfamiljen och det nya hemmet, Symposion 1993. För tankar om bakgrunden till denna fixering se Mats Franzén: Gatans disciplinering, Häften för Kritiska Studier 5/1982. Båda gör klart att den bildade överklassen var rädd för underklassen och föredrog att ha den på säkert håll.

75. Paris' prefekt baron Haussmann 'moderniserade' Paris i mitten av artonhundratalet med breda boulevarder kantade av högklassiga bostäder för borgare, jämte teknisk infrastruktur. Han har blivit en myt i stadsplanedebatten för såväl vänner som fiender. Se t.ex. Leonardo Benevolo: Den moderna stadsplaneringens uppkomst, LT 1973.

76. Beskrivningen av centrumvärldens storstadsröjningar har dominerats av en ideologiserande historieskrivning som sett orsakerna i den ena eller andra tankeströmningen. Det är möjligt att det finns något omfattande verk som förklarar dem med intressen; jag har abstraherat min förklaring ur diverse artiklar, främst Pieter Terhorst & Jacques van de Ven: The economic restructuring of the historic city center, i Willem Salet & Sako Musterd (ed): Amsterdam human capital, Amsterdam University Press 2003, samt Manuel Castells: The city and the grassroots.

77. Det finns ingen samlad historieskrivning om efterkrigstidens stadskärnerörelser. Eddy Cherki m.fl: Urban protest in Western Europe, i Colin Crouch & Alessandro Pizzorno: The resurgence of class conflict in western Europe since 1968. Macmillan 1978, ger en viss överblick, liksom Hans Pruijt: The impact of citizen's protest on city plannning in Amsterdam, paper, The future of the historic inner city of Amsterdam, Amsterdam 2002, som förstås fokuserar på Amsterdam. Margit Mayer: The career of urban social movements in Germany, i Robert Fisher & Joseph Kling: Mobilizing the community, Sage 1993, handlar om tyska städer, medan Ernst Stracke: Stadtzerstörung und Stadtteilkampf in Frankfurt am Main, Pahl-Rugenstein 1980 speglar ett specialfall. För USA har jag förlitat mig på artiklar som Rachel Brahinsky et al, Saving San Francisco, San Francisco Bay Guardian, October 18, 2000, och Wikipedia, Urban renewal, and Freeway and expressway revolts.

78. Denna kamp förefaller vara oskildrad; dock kan man plocka upp mycket mellan raderna i Jane Jacobs: The death and life of great American cities, Random House 1961, särskilt kapitel 6 och 18. Jacobs var en av ledarna för rörelsen och boken som skrevs medan kampen pågick är den bästa beskrivningen hittills av en stad som en intrikat väv av allmänningar som hotas av stat och kapital i förening.

79. Thomas F. Jackson: The state, the movement and the urban poor, i Michael B. Katz: The underclass debatte, Princeton University Press 1993. -- "City renewal is negro removal" var en slogan från den här tiden som har blivit mer än bekräftad efterhand, se t.ex. Mindy Fullilove: Root shock, One World/Ballantine 2004.

80. Manuel Castells: The city and the grassroots beskriver Frankrike, Robert Lumley: States of emergency -- cultures of revolt in Italy from 1968 to 1978, Verso 1990, säger något om Italien.

81. Asef Bayat: Social movements, activism and social development in the Middle East, i Transnational Associations 2, 2001, ger en översikt över stadsrörelser som skulle kunna gälla hela systemperiferin. Annars handlar det mesta skrivna om Latinamerika -- Joe Foweraker & Ann Craig (ed): Popular movements and political change in Mexico, Lynne Rienner 1990, Arturo Escobar & Sonia Alvarez (ed): The making of social movements in Latin America, Westview Press 1992, Susan Stokes: Cultures in conflict; social movements and the state in Peru, University of California Press 1995, David Slater (ed): New social movements and the state in Latin America, CEDLA 1985, samt Manuel Castells: The city and the grassroots. Sydafrika beskrivs i Tom Lodge & Bill Nasson (ed): All here and now -- Black politics in South Africa in the 1980s, Hurst 1992.

82. Detta var också fallet med den välpublicerade chilenska kåkstadsrörelsen före och under Unidad Popular-tiden. Den leddes och styrdes med järnhand av UPs ingående politiska partier, i skarp konkurrens med varandra, vilket bidrog till att försvaga rörelsen inför militärens anlopp. Se Manuel Castells: The city and the grassroots.

83. Nico Vink: Base communities and urban movements, i David Slater (ed): New social movements and the state in Latin America.

84. Vivienne Bennett: The evolution of urban popular movements in Mexico, i Arturo Escobar & Sonia Alvarez: The making of social movements in Latin America.

85. Ron Bailey: The squatters, Penguin 1973, om London; Margit Mayer: Urban social movements in an era of globalisation, ur Pierre Hamel et al (ed): Urban movement in a globalising world, Routledge 2000. om Paris. För squattingrörelser se också Hans Pruijt: Squatting in Europe.

86. Om sådant berättar t.ex. Susan Fainstein: Local mobilization and economic discontent, liksom Margit Mayer: Restructuring and popular opposition in West German cities berättar om hur staten kan utnyttja folks strävan efter ett icke-marknadsbaserat liv till att skära i statsbudgetar; båda ingår i Michael Smith & Joe Feagin (ed): The capitalist city, Basil Blackwell 1989.

87. En överblick ges i Philip McMichael: Development and social change, a global perspective, Thousand Oaks 1996, David Bollier: Silent theft, Routledge 2003 beskriver följderna.

88. John Walton & David Seddon: Free markets and food riots; the politics of global adjustment, Blackwell 1994. Mike Davis: Planet of slums, Verso 2006.

89. Asef Bayat: Social movements, activism and social development in the Middle East, i Transnational Associations 2, 2001, fokuserar på de sistnämnda.

90. Ashwin Desai: We are the poors -- community struggles in post-apartheid South Africa, Monthly Review Press 2002; se också den sydafrikanska centralen Anti-Privatisation Forum

91. Begreppet gentrifiering utreds av Tom Slater: What is gentrification. Han ser det som ett sammanfall i intressen mellan fastighetsägare som vill bli av med folk med dålig betalningsförmåga, och en köpstark övre medelklass som vill 'pinka revir' i form av kulturellt särskilda bostadsområden. Han stöder sig därvid på Bourdieus teorier om kulturell åtskillnad och tycks föga medveten om att allmänningar har ett bruksvärde och är eftersträvansvärda av detta skäl. En annan infallsvinkel har Talmadge Wright: Out of place -- homeless mobilizations, subcities and contested landscapes, SUNY Press 1992, StadtRat (hg): Umkämpfte Räume, Verlag Libertäre Assoziation 1998, och Neil Smith: The new urban frontier: gentrification and the revanchist city, Routledge 1996. De utgår från att den övre medelklassen har växt och blivit så politiskt stark att den för självhävdelsens skull har strävat efter att markera sig och skilja ut sig i särskilda stadsdelar. Inte bara i gentrifierade gamla underklasscentra utan för USAs del också i s.k. gated communities, borgliknande kolonier utanför stadskärnorna med obefintliga allmänningar men i alla fall på säkert håll från den hotande underklassen.

92. Om övre medelklassen, dess tillväxt och dess anspråksfullhet kan man läsa hos Robert Reich: Arbetets marknader inför 2000-talet, SNS 1994, samt hos Emmanuel Todd: L'illusion economique, Gallimard 1998.

93. Bolette Christensen: Fortællinger fra Indre Nørrebro, Jurist- og Økonomforbundets Forlag 2000.

94. Neil Smith: The new urban frontier: gentrification and the revanchist city, Routledge 1996.

95. Regionplan för Stockholm 1985, hänvisande till bland annat Åke E Andersson: Kreativitet - storstadens framtid, Prisma 1985.

96. Ulf Stahre Den gröna staden, Stadsomvandling och stadsmiljörörelse i det nutida Stockholm, Atlas 2004.

97. Säger exempelvis Talmadge Wright: Out of place, SUNY Press 1992, Beverly Silver: Forces of labor -- Workers' movements and globalization since 1870, Cambridge University Press 2003, och Will Hutton: The state we're in, Vintage 1995. Den senare anses ha haft betydelse för Labours valseger 1997 genom att lyfta fram den av Tories gynnade fastighetsbranschens och andra spekulativa branschers skadegörelse på produktiv industri.

98. Stefan Kipler: Urban politics in the 1990s, notes on Toronto, resp Marvi Maggio: Urban movements in Italy, the struggle for sociality and communication, i Richard Wolff et al (ed): Possible urban worlds, INURA/Birkhäuser Verlag 1998.

99. Patrick Field: The anti-roads movement, i Tim Jordan & Adam Lent: Storming the millennium; the new politics of change, Lawrence & Wishart 1999, George McKay (ed): DiY culture; party and protest in nineties' Britain, Verso 1998. DiY står för "Do it Yourself", beteckningen för nittitalets anti-kommersiella brittiska ungdomskultur.

100. Temat är givetvis urgammalt och restes först av situationisterna redan på femtitalet. Men av någon anledning har det ytterst sällan förvandlats till folklig politik. "Buller och avgaser" har alltid varit lättare att tematisera -- trots att bilismens förstörelse av platser och av vardagskulturen alltid varit mer eller mindre aktuell bland stadsrörelseaktivister.

101. Att ockupera gator med fester gjordes redan på sjutti- och åttitalen i Stockholm, men förmodligen i för liten skala och för defensivt för att idén skulle spridas.

102. Enligt privat brevväxling med David Bollier. Se också Lawrence Lessig: The future of ideas, the fate of the commons in a connected world, Random House 2001; Eric Kluitenberg: Constructing the Digital Commons, De Digitale Balie 2003 eller Charlotte Hess & Elinor Ostrom: Ideas, artefacts and facilities: Information as a common-pool resource, paper, Conference on the Public Domain, Duke University School of Law, 9-11 november 2001.

103. Så anser i alla fall Naomi Klein, Reclaiming the commons, New Left Review 9/2001