Kärnkraftsmotståndet i Sverige

Kärnkraft var från början en biprodukt från kärnvapenproduktionen och hade under femti- och sextitalen ärvt dennas status som teknologisk spjutspets, som ett slags kompromiss mellan fredsrörelse och statsledningar. År 1973 hade de flesta industristater och även Sverige stora kärnkraftsprogram igång och med OPECs oljeprishöjningar detta år fick dessa program hög prioritet. Kärnkraftssatsningarna innebar etablering av tvivelaktiga industrikomplex på nya orter med välorganiserade lokalsamhällen. Tack vare det då för tiden kraftfulla kommunala planmonopolet kunde en ny anläggning stoppas i Brodalen i Bohuslän 1974.

Det växande motståndet tog myndigheterna en aning på sängen. 1973 beslutade riksdagen att kärnkraftsprogrammet skulle uppskjutas i väntan på bättre beslutsunderlag. Detta beslut blev avgörande inte bara i Sverige utan i hela världen: för första gången kunde det sägas vara legitimt att vara kritisk mot inte bara enstaka kärnkraftverk utan mot hela det industripolitiska kärnkraftsprojektet.

Olika aktörer började nu ta fram beslutsunderlag. Kärnkraftsindustrin trädde fram ur buskarna och propagerade för sin syn och olika folkrörelser för sin, medan partier och myndigheter låg lågt. Därmed blev det möjligt att se vem som stod för vad. Däremot saknades länge en gemensam organisering bland kärnkraftskritikerna -- den svenska miljörörelsen var vid den här tiden upptagen med interna bråk och de lokala kärnkraftsmotståndarna var fullt upptagna med att vara lokala. Det mest samlande som fanns var årliga demonstrationer mot Barsebäck, en tradition som skulle fortleva länge.

År 1978 hade miljörörelsen övervunnit sina interna bråk och bildat Miljöförbundet som tog initiativ till en samlad kampanj för folkomröstning om kärnkraften, något man antig skulle kunna samla motståndet i en kampanj. Det gick också utmärkt, ett år efteråt beslöt riksdagen om en sådan -- men då var det återigen partierna som kunde ta initiativet. De beslöt snabbt att det skulle finnas tre linjer så att maximal partipolitisk profit skulle kunna garanteras av omröstningen.

Emellertid var på det här stadiet redan en vinst vunnen. Inget parti vågade stå för det tidigare mycket ambitiösa kärnkraftsprogrammet. Alla linjer blev "avvecklingslinjer", fast på olika tid.

På grund av att partierna stod för finansiering och på grund av den starka välfärdsstatstraditionen i Sverige vågade ingen utmana partierna om ledningen i omröstningskampanjen. Inte heller miljörörelsen som lät centerpartiet och vänsterpartiet dominera den mest avvecklingsvänliga kampanjorganisationen, Folkkampanjen eller Linje 3. De riktade in sig på en traditionell valrörelse där de själva skulle sola sig i glansen, och struntade helt i att organisera ett motstånd bland andra partiers sympatisörer vilket skulle ha varit nödvändigt för att vinna. Detta kom därför inte igång förrän alldeles för sent.

Valresultatet minns vi - 19-39-39 - med linje två någon bråkdels procent större än linje tre. I kommuner med starka miljögrupper som i Lindesberg och Göteborg var linje tre mycket större än linje två.

Sen dog frågan.

Under åttitalet hölls den vid liv med lokala motstånd mot slutförvaringar av kärnkraftsavfall, mest notabelt i Krokstad i Bohuslän där man ockuperade provborrningsområdet i femton år tills kärnkraftsintressena gav upp. Ett visst uppflammande intresse blev det också när Tjernobyl havererade 1986. Men i stort sett innebar miljörörelsens misslyckande att tämja partierna att vi skäms för frågan.

Läs mer om Sverige här.

Litt: Björn Eriksson m.fl: Det förlorade försprånget, Miljöförbundet 1981.