Chipkorörelsen

Byarna i Uttarakhand i norra Indien har alltid sträckt sig från floden upp mot bergen. De har precis som en by i de svenska fjälltrakterna varit beroende av både jord och skog - skog för bete och virke och ved. När de brittiska kolonialmyndigheterna i början av 1900-talet upplät skogarna åt kommersiella skogsbolag såg givetvis bönderna detta som stöld och satte sig till motvärn. Bilden ovan visar en grupp bondkvinnor i grannprovinsen Himachal som kollektivt invaderar en skog som bolaget ser som sin för att hämta ved.

Från 1911 rasade en ständig, oavbruten kamp mellan byarna och skogsbolagen som bestod i att bönderna saboterade avverkningen på alla sätt de kunde komma på. Hellre brände de skogen än lät den komma skogsbolagen till del; en bränd skog kunde ju alltid växa upp igen, och för övrigt var kontrollerad bränning av sly ett sätt att underhålla det grästäcke som korna betade.

Vid sidan av detta vardagsmotstånd appellerade bönderna också till de traditionella indiska myndigheterna som engelsmännen hade låtit finnas kvar som lydfurstar. I dessa fall kunde kampanjerna växa ut till breda folkrörelser där även stadsbefolkning tog del, som ett inslag i den indiska självständighetskampen. Brittiska skogsbolag sågs som representanter för kolonialmakten.

Den sista resningen mot skogsbolagen under brittiskt styre ägde rum 1947 och resulterade i att böndernas representanter tog över makten i Uttarakhand. Som goda indiska patrioter överlämnade de förstås denna till den nya indiska centralregeringen som prompt inlemmade Uttarakhand i delstaten Uttar Pradesh som ofördröjligen fortsatte med det kommersiella skogsbruket.

Varpå bönderna tog upp sitt motstånd på nytt.

1970 ägde stora översvämningar rum i floderna från Himalaya, och många drunknade. Bönderna kunde konstatera att följderna av regnen hade förvärrats av vårdslöst skogsbruk som hade orsakat erosion och försvagat markens uppsugningsförmåga. Kampen mot skogsbolagen fick ytterligare ett syfte: att rädda floddalarna.

Chipko-kampanjen varade 1973-1980 och syftade till att stoppa all skogsavverkning. Den organiserades genom byarna men ledande gandhianer i området fungerade som inspiratörer och kontaktpersoner utåt mot den indiska allmänheten. Chipko betyder "krama", och att omringa träden för att hindra nedsågning var en av många taktiker.

Att intressekonflikten presenterades som en miljörörelse hade både nackdelar och fördelar. Fördelen var att rörelsen spred sig över hela Indien och bidrog till att det uppstod ett starkt politiskt tryck i landet för att begränsa bolagens härjningar och ge bönderna större rättigheter att bedriva eget skogsbruk i kooperativ regi. Nackdelen blev att bönderna utsattes för diverse byråkratiska, illa genomtänkta miljöskyddsåtgärder från statens sida.

Ironiskt nog hörde Uttar Pradesh till de provinser som tog minst hänsyn till böndernas skogsrörelse. Så bönderna skiftade än en gång fokus. 1994 drog de igång en kampanj för att bryta lös Uttarakhand som egen indisk delstat, vilket blev verklighet 2000.

Chipko-rörelsen brukar räknas som den första miljörörelsen i sydländerna - men som synes var miljöfokuset sekundärt. I första hand handlade det om att rädda böndernas ekonomi mot transnationella bolags stöld av resurser. På detta sätt har chipkorörelsen förblivit typisk. Miljörörelser i syd handlar oftast om att bevara en lokalbefolknings resursbas mot utomståendes exploatering.

Litt: Ramachandra Guha: The unquiet woods, Permanent Black 2010.