Det engelska motorvägsmotståndet

Motorvägsmotstånd var framgångsrikt i åtminstone London redan på sjuttitalet; många motorvägar planerades och övergavs efter folkliga protester.

Men i slutet på åttitalet lanserade brittiska regeringen ett vägprogram som den skrytsamt kallade "det mest omfattande sen romarna" och motståndet tog fart igen.

Den här gången var motståndet en revolt mot hela tory-regeringens politik -- mot gynnande av medelklassens bilpendlare, mot gynnandet av fastighetsspekulanter och byggmaffia. Den hade utprovat sin taktik i kampanjen mot Thatchers "poll tax", dvs försök att ersätta en kommunalskatt beroende på inkomst med en skatt samma summa för alla. Taktiken gick ut på att i första hand sabotera genomförandet och först i andra hand påverka politiker och lagstiftning.

Främst i kampanjen gick Do it yourself-kulturen -- det engelska namnet på den punkinspirerade oppositionella ungdomskulturen. Men den hade aldrig svårt att få med sig vanligt folk som hotades av motorvägsprojekt och få också dem att delta i halsbrytande protestaktioner.

De första befästningarna byggdes vid M3-projektet i Twyford Downs i södra England 1991. Ty detta var taktiken -- att förskansa sig i trädtoppar och göra det svårt för byggbolaget att göra sitt jobb. Det tog många månader för dem att avhysa aktivisterna. Programmet var här det ganska traditionella Rädda naturen.

Nästa projekt var M11 i Londons nordöstra förorter. Samma taktik användes -- så fort ett rivningsdömt hus tömdes ockuperades det och befästes hårt. Men samtidigt började en ny diskurs utvecklas. Det som måste räddas från bilismen och projektmakeriet var inte bara naturen utan människors livsvärld. Kulturen, allmänningarna.

I detta syfte föddes aktionsidén Reclaim the streets. Gatorna runt M11-projektet ockuperades om och om igen och fylldes med fest. Efterhand spred sig gatuockupationerna -- kulmen var när en annan stadsmotorväg i London, M41, ockuperades av tiotusen dansande människor i juli 1996, som bröt upp asfalten och planerade träd.

M11 tog ett par år att bereda väg för. Den sista striden stod i oktober 1994. Då hade redan regeringen tagit tillbaka sin vägplan och avskrivit de flesta vägprojekten. Ty protesterna spreds, i Glasgow utropades den fria republiken Pollok Free State som bland annat lyckades välja in en representant till det skotska parlamentet.

Det viktigaste arvet var kanske ändå breddningen av motorvägsmotståndet. Underklassungdomens magra framtidsutsikter ställdes mot de välbärgade bilpendlarna, man gjorde gemensamma kampanjer med strejkande hamnarbetare och t-baneförare, man krävde gatan tillbaka och polariserade mot spekulationsekonomin. Allmänningarna tematiserades för första gången och det blev möjligt att se det gemensamma mellan motorvägsmotståndare och till exempel bönder som försvarar kunskapens frihet mot patentsträvande livsmedelsbolag.

Läs mer om England här.

Litt: Patrick Field: The anti-roads movement, i Tim Jordan & Adam Lent: Storming the millennium; the new politics of change, Lawrence & Wishart 1999, George McKay (ed): DiY culture; party and protest in nineties' Britain, Verso 1998.